Canterburysägner

CANTERBURYSÄGNER

av

Geoffrey Chaucer

I svensktolkning av Harald Jernström

Utgiven med författarunderstöd ur
de medel Riksdagen anslagit för den
svenska litteraturens främjande.

Tammerfors,
Tammerfors Handelstryckeri,
1938.

INNEHÅLL:

 Prolog.
 Riddarens berättelse.
 Mjölnarens prolog.
 Mjölnarens berättelse.
 Fogdens prolog.
 Fogdens berättelse.
 Kockens prolog.
 Kockens berättelse.
 Inledning till lagkarlens prolog.
 Prolog till lagkarlens berättelse.
 Lagkarlens berättelse.
 Skepparens prolog.
 Skepparens berättelse.
 Abedissans prolog.
 Abedissans berättelse.
 Prolog till sir Thopas.
 Sir Thopas.
 Prolog till Melibeus.
 Berättelsen om Melibeus.
 Munkens prolog.
 Munkens berättelse.
 Prolog till Nunneprästens berättelse.
 Nunneprästens berättelse.
 Epilog till Nunneprästens berättelse.
 Läkarens berättelse.
 Värdens ord.
 Prologen till Avlatskrämarens berättelse.
 Avlatskrämarens berättelse.
 Fruns från Bath prolog.
 Fruns från Bath berättelse.
 Tiggarmunkens prolog.
 Tiggarmunkens berättelse.
 Stämningsmannens prolog.
 Stämningsmannens berättelse.
 Den Lärdes prolog.
 Den Lärdes berättelse.
 Köpmannens prolog.
 Köpmannens berättelse.
 Epilog till Köpmannens berättelse.
 Väpnarens prolog.
 Väpnarens berättelse.
 Odalbondens prolog.
 Odalbondens berättelse.
 Prologen till Andra Nunnans berättelse.
 Andra Nunnans berättelse.
 Kanikens Drängs prolog.
 Kanikens Drängs berättelse.
 Intendentens prolog.
 Intendentens berättelse.
 Prästens prolog.
 Prästens berättelse.

PROLOG

Hår börjar boken om Canterburysägnerna.

    När blid april med sina ljumma regn
    har tagit marstorr jord uti sitt hägn
    och badat varje rottråd i den fukt
    som skänker liv och skapar korn och frukt,
    och när Zephirus med sin andedräkt
    i alla hult, på varje hed har väckt
    de späda skott, när solen, dagens drott
    vädurens hus till hälften genomgått,
    och solig rymd är fylld av fågelsång
    och fågelkvitter ljuder natten lång,
    (så eggar våren i små fåglars värld)
    då längtar folk att dra på pilgrimsfärd
    (och gycklare att söka andra stränder)
    till fjärran helgonskrin i många länder,
    och särskilt då från varje grevskaps ända
    av England de till Canterbury vända
    att se relikerna, som råda bot
    för mången plågsam värk och dödlig sot.

    En dag på våren, när jag tagit in
    i Southwark i ett värdshus, Tabard Inn,
    beredd att därifrån begiva mig
    på väg till Canterbury, hände sig
    att dit på kvällen kom en talrik skara,
    – väl tjugonio stark – som skulle fara
    till Canterbury att dess under se;
    av skilda stånd och villkor voro de,
    men slumpen hade fört dem alla samman.
    Den kvällen gick med skämt och mycken gamman
    ty det fanns gott om rum i hus och stall.
    Och när omsider kvällens fröjd var all,
    var jag bekant med alla, kunde jag
    betrakta mig som en av deras lag;
    och vi beslöto att gå tidigt upp
    och därpå rida bort i samlad trupp.

    Men medan jag har tillfälle och tid,
    så vill jag, innan jag igen tar vid
    med min berättelse, beskriva här
    hur var och en ser ut och vem han är
    till stånd och villkor, till manér och sätt,
    och ävenledes hur envar sig klätt
    allt efter rang och skilda trakters sed.
    En riddare är den jag börjar med.

    En riddare där fanns, en utmärkt man,
    som, allt sen dess för första gången han
    red ut i världen, dragit svärdet blott
    för sanning, ära, för allt skönt och gott.
    Han kämpat tappert vid sin konungs sida
    och hade även hunnit rida vida
    såväl i Kristenheten som ibland
    de hedningar i många fjärran land.

    Alexandria var han med och tog,
    och mer än en gång han till Preussen drog
    och sattes främst vid ridderskapets bord.
    I Lettow stred han, och på Rysslands jord,
    väl oftare än någon kristen lord.
    Uti Granada var han med när hård
    stod kamp vid Algezir. I Belmarye
    han ridit, varit med vid Satalye
    och Lyes när de togos. Oförsagd
    han tagit del i mången landningsbragd.

    Han hade fäktat med i femton slag;
    i Tramissene för vår tro och lag
    han trenne fiender i tvekamp slagit.
    Och denne hjälte hade även dragit
    i fält med härskaren av Palatiet
    mot andra hedningar uti Turkiet,
    och överallt han vunnit lov och pris.
    Och fast han var en hjälte, var han vis
    och till sitt sätt så blygsam som en flicka.
    Ej hade någon sett den mannen skicka
    sig otillbörligt eller grymt och kallt,
    han var en verklig riddersman i allt.
    De ståtligaste hästar hade han,
    men till sin klädsel var han föga grann.
    Helt fläckad av hans pansarskjorta var
    den enkla parkumsjacka som han bar,
    ty genast efter långa fälttågs slut
    på denna pilgrimsfärd han dragit ut.

    Med honom var hans son, en unger man,
    en munter väpnare som hjärtan vann.
    Han hade sällsynt vackert, lockigt hår
    och åldern var så där en tjugo år.
    Till växten var han medellång; hans bål
    var smärt, och armens muskler hade stål.
    Han hade slagits vid kavalleriet
    i Flandern, Artois och Picardiet
    och skött sig väl i varje träffning där
    i hopp att vinna så sin hjärtanskär.
    Hans dräkt var sirad som en äng, där röda
    och vita blommor skönt i solen glöda.
    Beständigt ljöd hans vissling eller sång;
    han var så frisk som majdag ljus och lång.
    Kort var hans rock, dess ärmar långa, vida,
    han kunde bättre än de flesta rida.
    Han kunde göra sånger, komponera,
    tornéra, dansa, skriva och skissera.
    Han älskade så hett, att nattetid
    han sov ej mer än näktergal i lid.
    Tjänstvillig, hövlig, anspråkslös han var
    och skar vid bordet steken för sin far.

    En jägare han hade vid sin sida,
    en enda blott; så lyste honom rida.
    Den mannens rock och huva voro gröna;
    ett koger pilar, blanka, vassa, sköna
    påfågelspilar hängde vid hans länd.
    För noggrann vapenskötsel var han känd:
    hans pilars fjädrar voro alltid jämna.
    Sin långa båge sågs han sällan lämna.
    Han hade brunbränd hy och kortklippt hår;
    väl hemmastadd han var bland skogens snår.
    Hans goda armskydd fint arbetat var;
    vid ena sidan svärd och sköld han bar
    och vid den andra dolk med nålvass spets
    och fästet bland de finaste som setts.
    En amulett på bröstet blänkte skönt;
    ett horn han bar, och dess gehäng var grönt;
    att han var skogsman var ej svårt att gissa.

    Där fanns också en nunna, abedissa,
    som log så blitt och blygt vid andras stoj.
    Hon svor ej värre ed än vid S:t Loy
    och hennes namn var moder Eglentine.
    Hon sjöng rätt väl med röst så späd och fin
    och tonerna i lagom mån nasala.
    En utmärkt franska kunde damen tala,
    om ock hon gjorde det på Stratfordvis;
    hon hade aldrig varit i Paris.
    Hon var i bordsskick förebild för alla;
    ej sågs en bit från hennes läppar falla,
    ej sågos hennes fingrar såsen röra.
    Hon kunde så en bit till munnen föra,
    att ej en droppe föll på hennes bröst.
    Hon talade med mjuk och vänlig röst
    och torkade sin överläpp så gott,
    att man ej såg det minsta spår av flott
    på bägarn när hon druckit efter maten.
    Hon sträckte sig behagfullt efter faten.
    Ett litet skämt förstod hon alltid rätt,
    var angenäm och älskvärd i sitt sätt
    och strävade att följa hovets skick.
    Hon hade ståtlig hållning när hon gick
    och var så vördnadsbjudande som få.
    Men några ord må sägas nu också
    om hennes sinnelag. Så medlidsam
    hon var, att hennes tårar bröto fram
    om blott hon såg en mus i fällan död.
    Små hundar hade hon, som åto bröd
    av vetemjöl, samt mjölk och halstrat kött,
    och bittert grät hon om en sådan dött
    och när en hund blott lidit kroppslig smärta.
    Så känsligt och så vekt var hennes hjärta.
    Hon knöt sitt dok på mycket prydligt sätt.
    Hon hade ögon grå som glas, och nätt
    var näsan, munnen liten, mjuk och röd,
    och vördnad hennes breda panna bjöd:
    helt säkert mätte den en spann i bredd,
    ty ståtligare dam blir sällan sedd.
    Ovanligt välsydd hennes kappa var.
    Av små koraller kring sin arm hon bar

    ett armband prytt med gröna stenars mängd;
    vid den en medaljong av guld var hängd,
    på vilken överst syntes krönt ett A
    och nedtill: Amor vincit omnia.

    En annan nunna reste nu med henne
    som hennes kapellan, samt präster trenne.

    En munk där fanns, en man med någon makt,
    en godsförvaltare, en vän av jakt,
    en manlig man, som kunnat abbot vara.
    Av vackra hästar hade han en skara,
    och när han red och sprängde fram med fart,
    hans ridtyp hördes pingla lika klart
    som från kapellet klockan ljöd i dalen,
    där han var chef för klosterfilialen,
    St. Moritz' regel, St. Beneits också
    den gav han inte mycket akt uppå,
    ty den var gammal, var ej heller lätt;
    han höll sig till den nya tidens sätt.
    Han gav ej mycket för det prat man hör,
    att jägarn ej blir salig när han dör,
    och ej för talet att en munk förstöres,
    såframt han utom klostrets murar föres,
    att han kan liknas vid en fisk på land.
    Av sanning fanns ej där det minsta grand.
    I denna åsikt gav jag honom rätt:
    kan det väl vara ett förnuftigt sätt
    att inom klostret böckers visdom leta,
    att endast där med händerna arbeta,
    som Augustinus bjöd? Vad nytta gör
    en broder, som en sådan vandel fört
    Fördenskull var hans fröjd en skarp galopp;
    vinthundar hade han med vingsnabbt lopp.
    Hans största nöje var att hetsa harar
    (för det han aldrig någon kostnad sparar).
    Försedd med slag av skinn var ärmen hans,
    av gråverk av det bästa slag som fanns,
    och kapuschongens flikar sammanhöll
    en nål av guld, som strax i ögat föll;
    den hade formen av en kärleksknut,
    Tonsuren var så blank, att den såg ut
    som glas, och lika slät man kinden fann.
    Han var en ganska fet och frodig man.
    Hans skarpa ögon spelade, och röd
    var ansiktshyn med kopparkittels glöd.
    Hans stövlar glänste, likaså hans häst.
    Han var minsann en mycket ståtlig präst.
    Ej var han som en osäll ande blek;
    fet svan han hellre åt än annan stek.
    Hans gångare var röd som skogens bär.

    En gladlynt tiggarmunk fanns även där,
    en mycket lättsinnig och munter man.
    I alla ordnar ingen finns, som kan
    berätta så och smickra sä, som han.
    Han många unga kvinnors kärlek vann
    och äkta män han skaffade dem alla.
    Sin ordens prydnad kan man honom kalla.
    Han var bekant med mången odalman,
    och hjärtlig välkomst överallt han fann;
    den fann han ock i städerna hos många
    förnäma damer, hörde bikter långa,
    ty större makt än socknens egen präst
    har påvens sändeman, han löser bäst.
    Förståelse han visade, hans ton
    var vänlig när han gav absolution.
    Botgöringen blev lätt, om blott han visste
    att han om goda gåvor ej gick miste,
    ty när man håller tiggarmunken väl,
    är detta tecken på en luttrad själ,
    att mänskan ångerfull till bikten gått
    och att de grott, de frön, ens biktfar sått;
    ty mången är så hård uti sitt hjärta
    att han ej gråter, fast han känner smärta.
    Han gråter ej, ehuru hjärtat blöder,
    men giver gåvor åt de arma bröder.
    Hans kapuschong var nästan alltid full
    av smått och gott för sköna damers skull.
    Förvisso var hans väsen som en sol;
    han sjöng förträffligt, spelade fiol,
    han kunde visor mer än någon annan.
    Hans hals var liljevit, och även pannan,
    och som en kämpes högrest hans gestalt.
    Han kände alla krogar överallt
    och bättre värden, kvinna eller man,
    än spetälska och tiggare, ty han
    förvisso var en så förnämlig präst,
    att det för honom lämpade sig bäst
    att hålla sjuka tiggare från livet.
    Man måste undfly dem, ty det var givet
    att större nytta kunde dras av dem,
    som sålde mat och dryck i eget hem.
    Och överallt där fördel stod att vinna
    var han den frommaste man kunde finna
    och voro orden blida som han sade.
    Ej bättre tiggare hans kloster hade,
    ty var en änka än så fattig, fick

    han nog en skärv av henne när han gick,
    sen han förklarat in principio.
    Mer än arrendet tog han in ändå.
    Han kunde rasa nästan som en valp,
    men mången han på kärleksdagar halp;
    då var han icke någon fattig lärd
    i sliten kåpa vid en annans härd,
    han var en verklig påve för en stund.
    Då stod hans dubbla kamgarnskappa rund
    kring honom med en gjuten klockas fall.
    Han läspade en smula, som man skall
    när söta ord man tager på sin tunga,
    och när han hördes till sin harpa sjunga,
    då tindrade hans ögon med ett ljus
    som stjärneblossens i Gud Faders hus.
    Hubertus var det namn som munken bar.

    En köpman med ett kluvet skägg där var
    i brokig dräkt, och rak till häst han satt;
    på huvudet en flandrisk bäverhatt
    och på hans fötter skor med vackra spännen.
    Sin åsikt lät han höra där bland männen;
    han höll på det, som gagnade en britt:
    så borde havet alltid hållas fritt
    emellan Middelburgh och Oreville.
    I penningväxling var han rent ett snille.
    Sitt goda huvud brukade han väl.
    Att han var skuldsatt visste ej en själ,
    så överlägset var hans sätt, så värdigt,
    när något låneavtal gjordes färdigt.
    Förvisso en ibland de bästa män,
    men vad han hette vet jag inte än.

    Där fanns också en lärd från Oxenford,
    som länge levat i Minervas gård.
    En mager krake var hans häst, och han
    var själv förvisso ingen fetlagd man;
    nej, tärd och melankolisk såg han ut.
    Trådsliten var hans kappa som en klut.
    Han hade ej ännu prebende fått
    och statens tjänster hade han försmått,
    ty hellre hade han invid sin säng
    ett tjogtal band i kalv och marokäng
    av Aristoteles i sirlig pränt
    än fina kläder eller instrument.
    Hur djupt han än i varat kunde blicka,
    fanns inte mycket pengar i hans ficka,
    och allt vad han av sina vänner fick,
    till böcker och till lärdom blott det gick;
    och flitigt han för deras själar bett,
    som honom medel för hans forskning gett.
    Studera var hans högsta fröjd och lust,
    och vad han talade var alltid just
    vad nödigt var; förbindligt var hans svar,
    och kort och klart, av visdom fullt det var,
    I vad han sade fanns moralisk kärna
    och andra undervisade han gärna.

    En lagkarl, en försiktig och studerad,
    som mycket ofta blivit konsulterad
    fanns även där, en excellent person.
    Han var diskret, förbindlig var hans ton,
    i allting som han sade fanns reson.
    Som domare vid mången rättssession
    han suttit, därtill utnämnd som sig borde.
    Hans kunskaper och stora rykte gjorde,
    att goda honorar han ständigt fick.
    I bättre domarkappor ingen gick.
    Han hade alltid mynt, ty aldrig var

    villkorligt denne lagkarls honorar.
    Ej kunde någon vara mera jäktad,
    men brådskan var ibland med sken besläktad.
    Han kände alla rättsfall, alla lagar,
    som stiftats sedan konung Wilhelms dagar,
    och han förstod att sätta upp en akt,
    så allting där var väl tillrättalagt,
    ty utantill han kunde hela lagen.
    Han bar ett randigt sidenskärp kring magen,
    men enkel var hans dräkt på denna färd;
    en lång beskrivning är den icke värd.

    En frälseman med honom kommit dit.
    Hans skäggkrans var som tusenskönan vit
    och ansiktshyn var röd som karmosin.
    Han doppade på morgnarna i vin.
    Han ville vara glad och inte sur,
    ty han var äkta son till Epikur,
    som lärde oss, att njutning är det enda,
    som kan till en fullkomlig lycka lända.
    Sin egendom, sitt hushåll skötte han
    som hela traktens Sankte Julian.
    Hans bröd, hans öl var alltid fullt av kraft,
    och bättre vinförråd har ingen haft.
    Det rådde aldrig brist på fisk och kött
    i huset hans; så var hans hushåll skött,
    att överflöd på mat och dryck man fann
    av varje läckert slag som tänkas kan.
    I burar höll han många rapphöns feta,
    och karpar kunde man i dammen meta.
    Ve köksan om ej såsen till hans karp
    var klar i tid och var tillräckligt skarp!
    Ett färdigdukat sidobord med kall
    men smaklig mat stod ständigt i hans hall.
    Han hade mer än en gång företrätt
    sitt grevskap på ett ytterst värdigt sätt.
    Tveeggad kniv och börs av siden, vitt
    som morgonmjölk, han bar vid bältet sitt.
    Sheriff han varit, länsman ävenledes.
    En bättre frälseman fanns ingenstädes.

    En vävare, en färgare man fann
    där ock, och vidare en timmerman,
    hattmakare och tapetserare.
    Ett mäktigt gilles klädsel buro de,
    och allt hos dem var både nytt och gott;
    beslag av koppar hade de försmått
    på bälten, penningpungar, knivars slidor,
    och silver blänkte där åt alla sidor.
    Varenda en av männen var som gjord
    för plats vid gillessalens hedersbord,
    envar var ock så klok, så vis, att han
    förträffligt lämpat sig till ålderman.
    Förmögenhet och inkomster de hade;
    det var också vad deras fruar sade,
    och annat hade varit rent en skam.
    Det är rätt gott att kallas för madame
    och gå som främsta uppför kyrkans trappa
    med värdighet, i kungligt buren kappa.

    En kock de tagit med sig på sin färd,
    en man i sanning kulinariskt lärd.
    Han kunde koka kycklingar med märg;
    han kände London-öl av varje färg,
    han kunde halstra, vispa till en kaka,
    puréer koka, läckra pajer baka.
    Det var väl synd, att mannen hade men
    av något tråkigt frätsår på sitt ben.
    Han gjorde världens bästa blancmanger.

    En västkust-skeppare var där att se;
    så vitt jag vet var han från Dartmouthtrakten.
    Han red en häst, som själv bestämde takten,
    i rock som ända ned till knäet hängde,
    och vid hans sida under armen svängde
    hans dolk i ett gehäng av snöre blott.
    Av sommarhettan brunbränd hy han fått.
    Förvisso var han en kumpan som få.
    Han druckit mången bägare bordeaux
    när som befraktarn slumrat sött och drömt.
    Hans samvete var icke särskilt ömt:
    om det blev strid och han fick överhand,
    gick genom sjön de slagnes väg till land.
    Men i att väl beräkna ebb och flod
    och havets strömmar, sköta ratt och lod
    och nå en hamn när månen lyste full
    fanns ej hans like mellan Rom och Hull;
    och trygg han stod vid sin kajutas vägg
    när stormen ven och ryckte i hans skägg.
    Han kände alla hamnars vidd och djup
    från Gotland ned till Finisterres stup,
    och varje vik, som däremellan fanns.
    Och Maudelayne hette skutan hans.

    Det fanns bland oss en doktor i fysik,
    och ingen människa var honom lik
    när det blev tal om sjukdom, kirurgi,
    ty han förstod sig på astrologi.
    Han kunde vänta lugnt med en patient
    i timmar, tills det blivit säkert känt
    vid vilken tid konstellationen blivit
    den rätta för magi han föreskrivit.
    Han visste om en sjukdom eller böld
    var föranledd av hetta eller köld,
    av torka eller fukt, och vilken saft.
    Hans medel hade sällspord läkekraft.
    När sjukdomen var utredd till sin rot,
    gav han den sjuke utan dröjsmål bot.
    Rätt många apotekare han kände,
    som honom gärna mediciner sände,
    ty mellan dem var konkurrensen stor,
    och med dem alla var han vän och bror.
    Han läst den store Esculapii skrifter
    och Deiscorides, kände Rufi gifter
    och Ypocras, Haly och Gallen,
    Serapion, Razis och Avicen,
    Averrois, Damascen och Constantin,
    Bernard och Gatesden och Gilbertin.
    I mat och dryck var han en måttlig man,
    och många läckra rätter undvek han
    och höll sig till de närande och lätta.
    För bibeltolkning var han ej den rätta.
    I blodrött var han klädd, och persiskt blått,
    och fodret var av siden, som var gott.
    En sparsam man han det oaktat var:
    vad digerdöden inbragt, det fanns kvar.
    Till guldet stod naturligtvis hans håg,
    emedan guldet är en kraftig drog.

    En fru från Bath. Hon hörde till de glada,
    men hon var något döv, och det var skada.
    Hon var den bästa sömmerska jag känt;
    ej bättre setts i Ypern eller Gent.
    1 hela Bath fanns ingen enda kvinna,
    som hade rätt att med sitt offer hinna
    till prästen före henne. Den som hann,
    blev utan misskund lyst i hennes bann.
    Hon hade många fina huvuddukar,
    och jag kan svära på, att de hon brukar
    som söndagsstass, de väga tio pund.
    Hon hade röda strumpor, vaden rund
    och strumpan stram och skorna utan veck.
    Rödkindad var hon, vacker, glad och käck.
    Hon var en duktig kvinna hela dagen:
    fem män hon tagit enligt kyrkolagen,
    förutom älskare i ungdomstiden;
    men därom nog, den tiden var förliden.
    Tre gånger hon besökt Jerusalem;
    hon korsat floder fjärran från sitt hem;
    hon skådat Rom och varit i Cologne,
    I Galice vid S:t Jame och i Boulogne.
    Hon visste reda sig i alla länder.
    Men något glesa voro hennes tänder.
    Passgångare var hästen, och hon satt
    till häst med grace, beslöjad och med hatt,
    som var så vid som någon mindre sköld.
    En präktig mantel skyddade mot köld,
    och skorna voro bägge sporrbesatta.
    Hon hördes ofta prata glatt och skratta.
    Hon visste gott hur männens kärlek vanns,
    ty hon förstod sig på en gammal dans.

    En kyrkans man sågs även där som gäst,
    det var en liten fattig sockenpräst,
    men rik var han på godhet, fromma verk.
    Han var också en lärd, studerad klerk,
    som kunde tolka Kristi sanna lära.
    Församlingsbornas fromhet var hans ära.
    Att göra gott, det var för honom livet,
    och varje motgång bar han undergivet,
    fast mången prövning drabbat honom svårt.
    Han kunde aldrig straffa någon hårt,
    om tiondet blev glömt. Långt hellre gav
    han åt de fattiga än ställde krav,
    och gav ej blott av tiondet åt dem.
    Han levde torftigt i sitt enkla hem.
    I socknen var det långt från gård till gård,
    men om det blott i någon krävdes vård,
    gick pastorn dit att trösta och att lindra;
    då kunde inga regn och stormar hindra.
    Han gick till fots, var vägen än så svår.
    Ett gott exempel gav han sina får:
    han handlade; först därpå tänkte han.
    Till liknelser, som han i Skriften fann,
    han ofta lade denna bild också:
    "Om guld får rost, vad skall då järnet få?"
    Är prästen ond, som skulle bli den bäste,
    vad under då, om rosten har fått fäste
    i någon läkmans själ? Det är en skam
    att skåda herden sämre än hans lamm.
    Väl bör en präst med sitt exempel sträva
    att visa lekmannen, hur han bör leva.
    Han var ej den, som bortgav på arrende
    sin egen syssla och som sedan rände
    till London till S:t Pauls i hopp att där
    i katedralen finna lätt besvär
    med själamässor, ej av dem, som gå
    till brödraskapen. Han var bland de få,
    som hemma hålla hjorden fast i tron.
    Han var en herde, intet legohjon.
    Men trots sin helighet och dygd var han
    fördragsam mot en arm och syndfull man;
    och i sitt tal var han ej sträng och hård,
    men mild och hovsam vid sin själavård.
    Han ville leda folk till Herrens tempel
    och himlen genom verk och gott exempel.
    Men fann han någon man förhärdat fräck,
    då blev han sträng och skarp, då drev han gäck
    med både högställda och simpelt folk.
    Ej hade Kristi lära bättre tolk.
    Han frågte icke efter jordisk makt
    och vad subtila teologer sagt,
    han lärde det, som lärts vid Jordans älv;
    och först och främst: han följde läran själv.

    Sin bror, en bonde, även dit han fört,
    en man, som många hundra dynglass kört,
    en flitig arbetsmyra, och en blid,
    som levde på sin gård i lugn och frid.
    Sin Gud han älskade av allt sitt hjärta,
    vad Gud än gav av glädje eller smärta,
    sin nästa som sig själv. Han styrde plogen
    och dikade och tröskade på logen
    för Kristi skull för mången fattig man,
    när blott en möjlighet han därtill fann.
    Med punktlighet betalade han skatt;
    sitt arbete och spannmål gav han glatt.
    Han red en märr och bar en fotsid rock.

    En mjölnare där fanns, en fogde ock,
    en avlatssäljare med fina drag,
    en stämningsman, en intendent och jag.

    Vår mjölnare var storväxt och bastant,
    grovt byggd och stark; att det var sant
    bevisade han lätt och ofta nog:
    i brottning var det han som priset tog.
    Han hade breda skuldror, muskler tjocka.
    Den tyngsta port han lyfte som en docka,
    och dörrar kunde han slå in med skallen.
    Hans skägg var rött som rävskinnet i hallen
    och därtill brett som bladet på en spade.
    Mitt på sin näsas tjocka spets han hade
    en vårta och på den en tofs av hår
    lik den, som på ett vildsvins öron står.
    Han hade svarta näsborrar, och vida.
    Ett svärd och sköld han hade vid sin sida.
    Hans mun var väldig och var öppen jämt;
    högröstad var han, kom med många skämt
    som alla gällde synd och otukt blott.
    På spannmålsstöld förstod sig mannen gott;
    det blev till guld det mjöl han tummat på.
    Hans rock var vit och mössan himmelsblå.
    Säckpipa blåste han som få personer;
    ur staden redo vi vid pipans toner.

    Ett lagkarlsgilles intendent där fanns,
    och ingens föredöme var som hans
    för ekonomer, om de ville få
    det klart, hur man skall köpa maten så,
    att vid vartenda köp, hur än det göres,
    en vinst i ekonomens ficka föres.
    Ja, är det ej en Herrens stora nåd,
    att så en olärd man kan lägga råd,
    att många lärde föras bakom ljuset?
    Två tjog magistrar hade han i huset,
    i juridik studerade och lärda,
    och minst ett dussin hade varit värda
    att vara ombud för och taga hand
    om vilken lord som helst i Engeland.
    De kunnat sköta så hans gods och gull
    att kassakistan ständigt varit full
    och att han kunnat, om han velat blott,
    förbättra varje nödställd mänskas lott
    uti det län, som sitt han kunde kalla;
    men intendenten lurade dem alla.

    Vår fogde var en smärt, kolerisk man.
    Han var så rakad, som man vara kan,
    hans hår var rundklippt över öronen
    och framtill kortklippt som hos kyrkans män.
    Han hade mycket långa ben, och smala;
    om vådor är det inte lönt att tala.
    Han skötte så sin spannmålsbod, att ingen
    revisor kunde finna brist i bingen.
    Han kunde gott av väderleken säga
    vad höstens spannmålsskördar skulle väga.
    Hans herres får, hans nöt, hans mejeri,
    hans svin, hans hästar och hans hönseri,
    de voro helt i denne fogdes hand,
    blott redovisning sändes in ibland,

    ty tjugo år var godsets herre bara;
    men fogdens papper voro alltid klara.
    Ej fanns den dräng, den herde, som ej visste,
    hur fogden vann, allt medan herren miste,
    men ingen vågade ett enda knyst.
    Fritt ute på en vacker hed låg tyst,
    av gröna träd beskuggad, fogdegården.
    Han stod sig bättre än den unge lorden.
    Han hade överflöd för egen del
    och kunde därför – det var skickligt spel! –
    ge lorden lån av det som var hans eget
    och få ett tack, som kanske var förläget.
    Som ung han gått i lära, och man fann
    ej mången lika skicklig timmerman.
    Han red en häst, som framför plogen gått,
    en appelkastad häst, som hette Scot.
    Blå överrock han bar och vid sin sida
    ett svärd som hade rostat i sin slida.
    Från Norfolk var vår fogde, från ett ställe
    invid en stad, som heter Baldeswelle.
    Omgjordad var han som en munk plär vara,
    och ständigt red han sist uti vår skara.

    En kyrklig stämningsman var där med oss.
    Hans ansikte var eldrött som ett bloss,
    ty finnar hade det i dubbla varv.
    Han var så full av lusta som en sparv;
    han hade skorv i skägg och ögonbryn;
    hans uppsyn skrämde alla barn i byn.
    Ej kvicksilver, ej svavel eller bly,
    ej vinsten kunde bota denna hy,
    och ingen salva rådde på de tinnar
    av vitt, som krönte mannens feta finnar.
    Det bästa som han visste i ett kök
    var vitlök, purjolök och annan lök,
    och gärna drack han vin i källarsalen.
    Då pratade och skrek han som en galen.
    Och när han väl var drucken av sitt vin,
    då talade han alltid blott latin.
    Han kunde några fraser, kanske tre,
    som han i akter jämt och samt fått se,
    och att han lärt sig dem var intet under:
    en papegoja pratar långa stunder
    och säger "Walter" lika bra som vi.
    Men med hans kunskap var det strax förbi,
    om någon kunde pröva den på annat:
    vid "Questio quid juris" har den stannat
    Han var en tjänstvillig och vänlig man,
    ej fanns en mera hjälpsam vän än han:
    han var i stånd att för ett stop med vin
    ge någon god kumpan sin konkubin
    för flere månader, och utan groll.
    Han plockat mången gås på skilda håll,
    och om han därvid haft en god kamrat,
    fick denne lära, att det blott var prat,
    om han av prästerna för slikt fördömdes,
    blott icke penningbörsen därvid tömdes,
    ty det är straff, när mänskors börsar tömmas
    "I börsen endast avgrundskvalen gömmas."
    Att detta tal var lögn, det vet jag väl;
    förbannelsen bör flys av varje själ,
    ty bannet slår i bojor lika visst,
    som ett absolvo skänker frid hos Krist.
    Med alla stiftets unga flickor var
    han så förtrogen som en andra far;
    han kände deras tankar som en mor.
    Han bar på huvudet en krans så stor
    som kransen i en krogskylt, och han bar
    en limpa som en sköld till sitt försvar.
    Hans bästa vän i Tabards värdshussal,
    en avlatssäljare från Rouncival,
    från påvens hov direkte kommit dit.
    Med högan röst han sjöng en vacker bit

    och vännen blåste ackompanjemang
    på tuba med en djup och mäktig klang.
    Han hade hår så gult som vax av bin,
    men slätt det hängde som en bunt av lin,
    och testarna han hade voro långa:
    på axlarna och ryggen lågo många;
    men det låg tunnt, i stripor här och där.
    Då hattar endast äro till besvär,
    fick väskan gömma mannens hatt på färden.
    Han trodde, det var sed i stora världen
    att ha på huvudet en mössa blott.
    En hares ögon hade karlen fått.
    På mössan var veronikan den väna
    med silke sydd. Hans väska låg på knäna
    bräddfull av avlatsbrev till gagn och tröst.
    Som getens gäll var avlatssäljarns röst.
    Han bar ej skägg, och skulle aldrig få,
    ty slät var kinden som hos flickor små;
    jag tror han var en flicka eller snöping.
    Men allt från Ware ned till Berwicks köping
    platt ingen bättre säljare man fann,
    ty enligt egen uppgift hade han
    en bit av Jungfruns dok i väskans djup
    och en av seglet i Sankt Peters slup,
    den båt vår Frälsare befann sig i
    den gång han kväste stormens raseri.
    Ett mässingskors han hade fullt av sten
    och i en glasburk lågo grisars ben.
    Men för reliker utav detta slag
    fick han på landet på en enda dag
    av mänskorna i månget fattigt hem
    mer än vad veckors möda bragte dem.
    På detta sätt med hal och smidig tunga
    bedrog han både gammalt folk och unga.
    Men sanningen att säga bar han dock
    i kyrkan värdigt upp en prästmans rock.
    Predika kunde han som någon präst,
    men offertorier sjöng han allra bäst
    till stor hugsvalelse för kvalda bröst.
    Han måste tala, öva upp sin röst,
    ty genom den flöt silver in i pungen.
    Fördenskull vart den vackra visan sjungen.

    Så har jag då en kort beskrivning gett
    av varje man, hans stånd och dräkt och sätt,
    och nämnt vad målet var för pilgrimsfärden,
    som fört oss till den gode värdshusvärden
    på Tabard Inn i Soutwark tätt invid
    The Belle, och det kan säkert vara tid
    att nu förtälja vad vår pilgrimstrupp
    på kvällen gjorde, hur vi bröto upp.
    Och sedan skall jag tälja om vår ritt,
    där mången talte ganska djärvt och fritt.
    Men dessförinnan vill jag bedja Eder
    att icke döma mig för andras seder,
    om språket stundom doftar mustig jord,
    när här jag anför andras skämt och ord
    och gör det, om jag kan det, ordagrant.
    Det tycka vi ju alla – inte sant? –
    att den, som talar om vad någon sagt,
    bör sträva, om han har det i sin makt,
    att bruka sagesmannens egna ord,
    hur ohöljt grovt hans skildring än var gjord.
    Berättelsen blir annars icke sann,
    ej heller bilden av ens sagesman.
    Sin egen broder får man icke skona,
    vad än han sagt och skulle ha att sona.
    Vår Herre själv om grova ting har talat
    och ingen skada gjort, men väl hugsvalat,
    och Plato säger: tala, men med vett;
    ditt ord bör vara släkt med det som skett.
    Jag ber er slutligen förlåta mig,
    om i berättelsen det händer sig,
    att någon man ett orätt yrke fått;
    förmågan fattas, som ni väl förstått.

    För alla hade värden muntra ord,
    och snart vi sutto kring ett kvällsvardsbord,
    där huset bjöd på rik och god förplägnad.
    Hans vin var starkt; vi drucko det med fägnad.
    Han var en hövisk man; hans sätt var gott,
    fastän han var en enkel krogvärd blott.
    Han var en storväxt och en klarögd man,
    en bättre borgare fanns ej än han.
    Frispråkig var han, klok, och vällärd även,
    en manlig man med mod och kraft i näven.
    Han var också en gladlynt god kamrat;
    när vi förplägat oss med dryck och mat
    och alla sutto samlade kring härden,
    då talade han glatt och skämtsamt, värden,
    och yttrade bland annat dessa ord:
    "Jag hälsar er välkomna till mitt bord,
    ty. på min ära, hela våren lång
    har icke samlats här på samma gång
    ett trevligare, mera glättigt lag.
    Bereda er ett nöje ville jag,
    och kom just nu att tänka på ett rätt
    förträffligt och ett mycket billigt sätt.

    "Ni drar på pilgrimsfärd; må Herren giva
    er lycksam färd, och må till gagn den bliva!
    Jag vet, att när ni rider vägen fram,
    går ritten under prat och skämt och glam,
    ty det gör sannerligen ingen glad
    att rida i en stum och butter rad,
    ock därför vill jag göra ett förslag,
    som torde öka eder färds behag.
    Och om ni alla kunna enas blott
    om det, att mitt förslag är ganska gott,
    och sedan följa det, förslaget mitt,
    på vägen under morgondagens ritt,
    då, vid mitt huvud och min faders minne,
    skall ingen ledsnad trycka någons sinne.
    Sträck handen upp, och gör det utan prut!"

    Ej krävdes mycken tid för vårt beslut;
    vi funno saken föga allvarsam
    och bådo honom genast komma fram
    med planen, som han ville föreslå.
    "Go'herrar", sade han, "hör noga på,
    och skratta inte åt förslaget mitt.
    Det är, om jag får tala kort och fritt,
    att var och en, att ritten underlätta,
    på denna eder resa skall berätta,
    allt medan ni mot Canterbury rider,
    två äventyr, som hänt i forna tider,
    och två på återvägen, om han hinner.
    Och den av er, som därvid priset vinner.
    jag menar den, som har berättat bäst,
    skall sedan bliva bjuden på en fest,
    som ges på allas vår bekostnad här,
    och han skall sitta invid pelarn där,
    när vi ha återvänt från pilgrimsfärden.
    Och för att fröjda eder", sade värden,
    "skall själv jag följa med på denna ritt
    och visa eder vägen kostnadsfritt.
    Och den som inte gör vad jag befallt,
    han skall betala utan prut för allt
    vad vi ge ut på vägen. Låt mig höra
    så fort som möjligt, vad ni ämnar göra,
    att jag må hinna rusta mig för färden."

    Med nöje lovade vi alla värden
    ja, svuro på att följa hans förslag,
    och bådo honom ock att nästa dag
    som ledare utav vår pilgrimsskara
    bedöma sägnerna och även svara
    för den supé, som segraren beställde.
    Hans domslut skulle bliva det som gällde
    i stort och smått, det enades vi om;
    och när beslutet blivit fattat, kom
    det mera vin, men lång blev ej vår vaka:
    vi drucko det och drogo oss tillbaka
    till bäddarna, och det blev tyst i huset.

    På morgonen, när första gryningsljuset
    bar bud om dag, gick värdshusvärden upp
    och väckte oss och samlade vår trupp.
    I skritt och långsamt trav vi redo bort
    och kommo till S:t Thomas inom kort.
    Där gjorde värden halt och talte så:
    "Go'herrar, hören alla noga på.
    Ni torde minnas gårdagens kontrakt;
    och om ni står vid det, som då blev sagt,
    så gäller frågan: vem berättar först?
    Jag släcker blott med öl och vin min törst.
    och den som inte lyder mitt beslut,
    han skall betala allt vad vi ge ut.
    Nu lotta vi, och när vi dragit lott,
    berättar den, som minsta stickan fått.
    Herr riddare, ers höge nåde, drag!
    I denna sak bestämmer endast jag.
    Träd fram, fru abedissa", sade han,
    "och ni, magister, var ej blygsam, man,
    och grubbla ej; grip tag varenda en!"

    Att börja dragningen var ingen sen,
    och för att säga genast hur det gick,
    var riddarn den, som därvid lotten fick;
    så lät den slumpen eller ödet falla,
    och detta var en glädje för oss alla,
    Han måste nu berätta; det var rätt
    i enlighet med löftet, som han gett,
    och avtalet vi gjort och svurit på.
    Det insåg denne riddare också,
    ty han var vis och god och fann det skäligt:
    ett avtal var för honom alltid heligt.
    Han sade därför strax: "I denna lott,
    ser jag en skänk, som jag av Herren fått.
    Så låt oss rida, lyssnen till min sägen."
    Och när vi sedan redo framåt vägen,
    tog riddaren till orda och förtalde.
    Här följer nu den saga som han valde.

Här slutar prologen till denna bok

RIDDARENS BERÄTTELSE

Iamque domos putrias, Scithice post aspera gentis,
laurigero etc.

                    (Statius, Theb. XII. 519.)

    Från forna tider lever sagan kvar
    om hertig Theseus, som en gång var
    Athéns behärskare och styresman.
    Ej fanns en större krigare än han
    på denna tid, som längesedan svunnit.
    Han hade många rika länder vunnit.
    Med svärdet dels och dels med visa ord
    han underlagt sig de femeners jord,
    det land, som förr benämndes Scythien,
    och äktat Ipolita, drottningen,
    och tagit henne med sig söderut
    med mycken pomp och ståt och stor salut
    och även hennes syster Emelie. –
    Så må det draga med musik förbi,
    det stora fursteföljet, mot Athén
    med vapen blixtrande i solens sken.

    Förvisso, om det endast vore görligt,
    berättade jag Eder rätt utförligt
    om hur av Theseus och hären hans
    Femenien besegrades och vanns
    och hur de möttes i ett blodigt slag,
    Athén och amazonerna, en dag
    och huru Ipolita blev belägrad,
    den tappra scytherdrottningen besegrad,
    om hur den firades, förmälningen,
    och jublet när de kommo hem igen,
    men vid allt detta kan jag icke dröja.
    Jag har, vet Gud, ett vidsträckt fält att plöja,
    och svaga oxar har jag för min plog.
    Vad jag berättar, blir dock mycket nog.
    Jag vill ej heller något hinder sätta
    för andra här, som böra få berätta
    och vinna priset, medan det är tid.
    Där nyss jag slutat, tar jag åter vid.

    När nu den hertig, som jag talat om,
    på detta lysande triumftåg kom
    i närheten av staden med sin här,
    och blicken gled åt sidan, såg han där
    en sällsam syn: på knä i vägens damm,
    där han med klingande musik drog fram,
    en skara damer lågo, två och två,
    i svarta kläder; och de greto så,
    att ömkligare klagan aldrig nått
    en dödlig man så länge världen stått;
    och kvinnoskarans klagan hörde upp
    först när den hejdat fursten och hans trupp.

    "Vad kvinnor ären I, som detta gören,
    och hemkomstfesten min med klagan stören!"
    Så sade fursten. "Är det avund låg,
    som intill gråt förbittrat eder håg?
    Har någon kränkning fött den sorg jag ser,
    så säg mig det, om jag kan hjälpa er.
    Och varför är den klädd i svart, er skara!"

    Den äldsta damen hördes härpå svara,
    nyss ur en vanmakt väckt, så blek av smärta,
    att hennes anblick rörde varje hjärta.
    Hon sade: "Herre, du som vann victoria
    och unnats leva med din segergloria,
    ej sörjer jag din lycka och din heder;
    om misskund endast, och om skydd jag beder.
    Hav misskund med den smärta, som oss bränner;
    och av den ömkan, som ditt hjärta känner,
    låt på oss elända en droppe falla.
    Ty, herre, det är så, att dessa alla
    ha varit drottningar och hertiginnor,
    om ock du skådar nu blott arma kvinnor
    till följd av ödets skiftningar och kast,
    som aldrig låta lyckan stånda fast.
    Uti barmhärtighetens tempel här
    vi arma bidat dig, o herre kär,
    i tvenne veckor ren; nu bedja vi,
    O hertig, du som kan det, stå oss bi!

    "Jag, som står här framför dig, Theseus,
    är enka efter kung Capaueus,
    som dog i Thebe, ack, en sorgens dag!
    Och alla dessa, klädda liksom jag
    och klagande som jag sin bittra nöd
    ha sett sin make fallen där och död,
    när staden togs av en fientlig här.
    Nu är den gamle Creon herre där
    1 staden Thebe och dess vida land,
    en grym tyrann med blodbesudlad hand.
    Av djävulsk illvilja, och för att bära
    ännu i döden hand på våra kära,
    på alla våra män, som blivit slagna,
    ha deras döda kroppar blivit tagna
    och släpade i hög, där hundar skända
    de dödas lik, som ej få bliva brända
    och icke heller grävas ned i jord."
    Så snart hon hade talat dessa ord,
    bad hela skaran, djupt i stoftet böjd:
    "Se ned till oss med ömkan från din höjd
    och låt vårt nödrop till ditt hjärta tränga!"

    Då steg han ned från springaren, den stränga
    och ädla fursten, fylld av deras smärta.
    Det var som döden gripit om hans hjärta,
    när sådant elände han såg hos dem,
    som fordom stolta borgar haft till hem.
    Han hjälpte upp dem alla, ingöt tröst
    i deras plågade och kvalda bröst
    och svor en helig ed som riddersman,
    att all sin kraft och makt, dem ville han
    förvisso bruka att så grundligt hämnas,
    att det i hela Grekland skulle nämnas,
    och talas om, hur han tyrannen slog,
    och sägas det var rätt att Creon dog.
    Och fursten dröjde icke en minut;
    banéret lät han genast veckla ut
    och red mot Thebe, åtföljd av armén.
    Han tog ej mer ett steg emot Athén
    och unnade sig ej den minsta vila:
    mot Thebe sågs han hela natten ila.
    Men Ipolita, drottningen, fick rida
    med systern. Emelie invid sin sida
    in till Athén, som nåddes inom kort
    och där de dröjde, medan han drog bort.

    En blodröd bild av Mars med sköld och lans
    var konstrikt utsydd på banéret hans,
    vars vita siden solens strålar smekte,
    och på hans lilla vimpel glitter lekte
    bland guld och guldtråd på en bild, som gällde
    för Minotauros, den han en gång fällde.
    Så red han, hertigen, så red han där
    med allt sitt ridderskap och all sin här,
    till dess han nådde Thebes fält de vida
    och öppet trädde fram, beredd att strida.
    Nu må det sägas kort vad sedan skedde,
    när Creon där sitt folk mot honom ledde:
    då ridderlig och manlig kamp var lyckt,
    låg Creon fallen, var hans här på flykt,
    och genom stormning nedbröts palissaden
    och bräcktes muren, intogs själva staden.

    Så fingo alla damerna igen
    de döda kropparna av sina män
    och kunde bränna dem på övligt sätt.
    Det blev för långt, och vore icke lätt,
    att skildra huru sedan bålet tändes,
    hur mycken gråt där var när liken brändes,
    och huru Theseus, när allt var slut,
    tog höviskt avsked, innan han red ut
    till lägret sitt, av damerna vid bålet.
    Jag önskar vara kort, så hinnes målet.
    När så han hade grymme Creon slagit
    den store Theseus, och Thebe tagit,
    sov han på fältet allt till nästa dag.
    I hela landet var hans vilja lag.

    Att genomgå de fallnes täta leder
    och tag från de döda deras kläder
    och harnesk drogo marodörer ut,
    när allt var tyst och drabbningen var slut.
    Så hände sig, att i en hög av fallna
    man fann bland lik, som redan hunnit kallna,
    två unga riddare, som levde än.
    En praktfull rustning hade dessa män,
    och Palamon var namnet som han bar,
    den ene riddaren, Arcite var
    den andres namn: Halft döda voro de,
    men deras sköldemärken läto se
    i skenet av en facklas röda ljus,
    att det var två av Thebes kungahus,
    som tvenne systrar hade fött till världen.
    När de ur högen dragits fram, gick färden
    försiktigt först till furstens tält, och sen
    om någon tid till borgen i Athén,
    där fängelset blev deras livstidshem,
    ty ingen lösen togs emot för dem.
    När allt var ombesörjt, drog fursten bort
    med all sin här och nådde inom kort
    sin stad, Athén, med segerns lager krönt;
    och livet där blev honom ljust och skönt
    tills döden nådde honom i hans borg.
    Men i ett torn, i ängslan och i sorg,
    försmäktade de två för livet dömda,
    Arcite, Palamon, till hälften glömda.

    Så gingo dagarna, så gingo åren;
    och sedan hände sig en dag på våren,
    att Emelie, som var en jordisk ängel
    och skönare än liljan på sin stängel
    och friskare än majdags sunnanvind
    – ty rosens färg låg skär på hennes kind;
    jag undrar, var den lyste mera klar –
    en morgon, såsom hennes vana var,
    stått upp med solen, klätt sig och trätt ut,
    ty majnatt tål ej slummer utan slut.
    Så eggar våren varje känsligt hjärta,
    att sömnen flyr för längtans bilder bjärta.
    "Stå upp och lyss till vårens melodi!"
    den viskar innan natten är förbi,
    och flickan hörde det i vindens sus.
    Den dräkt hon klätt sig i var ren och ljus
    och hennes hår, det gyllengula, täta,
    låg över ryggen, samlat i en fläta.
    När solens första strålar smekte marken,
    då strövade hon ensam kring i parken;
    där plockade hon blommor, vita, röda,
    att i en krans kring hennes lockar glöda
    och sjöng med himmelskt ljuva änglatoner.
    Men den bland borgens fasta bastioner,
    där furstens fångar fingo dväljas mest
    och där de nu försmäktade som bäst,
    kusinerna, som fåglar i en bur,
    den vettade emot den låga mur,
    som omgav parken, där prinsessan var.
    Skönt lyste solen, morgonen var klar,
    och Palamon, den djupt betryckte fången,
    var denna dag som vanligt åter gången
    med vaktens tillstånd till ett rum som låg
    högst upp i tornet, därifrån man såg
    ut över staden och det mjuka gröna,
    i slottets park, där Emelie, den sköna,
    lustvandrade bland träd och blommor små.
    Den sorgsne Palamon begynte gå
    som någon osäll ande av och an;
    så bittert han sitt hårda öde fann,
    att han förbannade med vilda ord
    den stund han fötts till denna usla jord.
    Då fogade en slump på något sätt,
    att genom fönstrets galler, tjockt och tätt,
    han råkade få syn på Emelie
    och bleknade, gav till ett litet skri,
    som om han blivit stungen eller klämd.
    Upp sprang Arcite då, bestört och skrämd
    och frågade: "Vad är det, vad står på!
    Vad gör din hy så dödslikt blek och grå?
    Vad ropade du för där nyss du stod?
    Bär då för himlens skull med tålamod
    vår fångenskap, ty ingen jordisk makt
    kan ändra det, som ödet på oss lagt.
    Det varit någon ond disposition
    Saturnus haft, en viss konstellation,
    som bragt oss hit; det hjälper ej att spjärna.
    Vi föddes under någon olycksstjärna
    och undgå ej vad ödet på oss lade."
    Men Palamon han svarade och sade:
    "Kusin, nu tog du sannerligen miste
    och drömde, när du trodde att du visste.
    Vår fångenskap bekymrar mig blott föga,
    men jag blev dödligt träffad i mitt öga
    och genom det i djupet av mitt hjärta.
    Det som bereder mig så mycken smärta,
    det är en nästan överjordisk syn;
    jag ser en kvinna, skön som morgonskyn.
    Måhända är det blott en jordisk kvinna,
    måhända Venus, kärlekens gudinna."

    Och därmed föll han ned på knä och bad:
    "O, Venus, om du kommit till vår stad
    och går förkroppsligad i parken där,
    hav misskund med oss arma fångar här!
    Hjälp oss att fly ur denna hemska borg!
    Och är mitt öde fångenskap och sorg
    till dess jag en gång dör i fängelset,
    hav någon misskund med min ädla ätt,
    som en tyrann i detta läge bragt!"
    När dessa ord den unge mannen sagt,
    föll ock Arcites blick på den som gick
    bland parkens träd, en ödesdiger blick,
    ty om kusinens hjärta blivit sårat,
    blev nu Arcites icke mindre dårat,
    och med en suck ur djupet av sitt bröst
    han sade, talande med sorgsen röst:
    "Den friska skönheten hos henne där
    har träffat mig i hjärtat, och jag är
    till döden dömd, om ej jag lyckas vinna
    åtminstone en blick av denna kvinna."

    När Palamon fick höra dessa ord,
    blev blicken mörk som om han tänkt på mord.
    Han sade: "Var det allvar eller skämt?"
    Arcite sade: "Allvar; föga stämt
    är sinnet nu, vid Gud, för skämt och gamman."
    Då drog den andre ögonbrynen samman.
    "Ej skulle", sade han, "det hedra dig,
    att bliva en förrädare mot mig,
    som är din anförvant och fosterbror.
    Betänk den dyra ed, du en gång svor,
    den ed vi båda svuro då varandra,
    att, medan vi på denna jorden vandra,
    ej träda hindrande i vägen när
    den andre, brodern, fått en ungmö kär;
    I kärlek och i annat skulle vi
    i ord och gärning stå varandra bi.
    Det var den ed vi svuro bägge två;
    du kan ej neka till att det var så,
    du måste utan tvivel ge mig rätt.
    Och likväl vill du på ett nedrigt sätt
    beröva mig min älskade, den kvinna
    som intill döden blir min härskarinna.
    Men det, Arcite, det skall icke ske!
    Av oss var jag den förste, som fick se
    den sköna där i parken, och jag sade
    åt dig, som åt en trogen vän jag hade,
    vad därvid detta arma hjärta kände.
    Jag säger du är falsk, om ej som frände
    och vän du bistår mig i denna sak."

    Arcite svarade så stolt och rak:
    "Det är väl snarast du, som visar prov
    på falskhet som den nedrigaste bov,
    ty, par amour, till henne stod min håg
    när du ännu var oviss om du såg
    en jordisk kvinna eller en gudinna.
    Du dyrkade, men jag, jag ville vinna
    en mänsklig varelse av kött och blod
    och nämnde det för dig som för en god
    och trogen vän och svuren bundsförvant.
    Och om det även skulle vara sant,
    att du kom först, så mins vad vismän sagt:
    När kärlek tänds, har lagen ingen makt.
    Den högsta lagen är vår kärleks lag,
    mot den är varje annan känsla svag.
    Och därför bryta mänskor alla dagar
    för kärleks skull mot sed och skrivna lagar.
    En man kan ej bli fri sin kärleksglöd,
    han måste älska, blev det än hans död,
    och var hon än en annans äkta viv.
    Tänk ock på det, att i ditt hela liv
    du ej kan vinna denna sköna kvinna;
    det kan ej heller jag: vi må besinna
    att vi ha dömts att evigt här försmäkta.
    Befria oss lär ingen lösen mäkta.
    Som hundarna om benet strida vi:
    de slogs om det tills dagen var förbi;
    då kom där smygande den sluga katten,
    tog benet och försvann med det i natten.
    Den regeln är för oss helt visst den bästa:
    'vid kungens hov är ingen man ens nästa.'
    Så älska, om du vill; det gör ock jag
    och ämnar göra det till dödedag.
    Vi måste vandra här vår törnestig
    och söka vinna lyckan var för sig."

    Lång tvisten blev emellan dem och bitter,
    men jag är icke den, som kan och gitter
    förtälja allt som sades av de två;
    till händelserna vill jag återgå.
    En idel furste nämnd Perothous,
    som varit vin med hertig Theseus
    långt innan bägge vuxit upp till män,
    kom till Athén att hälsa pi sin vän
    och för att finna glada nöjen där,
    ty ingen mänska höll han mera kär
    in Theseus, sin bästa vän på jorden.
    De kunde sagts om dem, de gamla orden
    om vänskap som består i alla öden
    och som är starkare än själva döden;
    men jag vill skildra vad som sedan hände.
    Allt sedan många år tillbaka kände
    Perotheus Arcite, hyste han
    en vänskap varm för denne unge man;
    och han förmådde Theseus att skänka
    Arcite friheten. Han finge länka
    sin färd åt vilket håll han fann för gott,
    och därvid fäste man ett villkor blott

    Och detta är, i största korthet sagt,
    vad föreskrivet blev i deras pakt:
    om han, Arcite, ens en enda gång,
    dag eller natt, i all sin levnad lång,
    blev sedd i något utav furstens länder,
    och såsom fånge föll i dennes händer,
    då var hans liv förverkat utan nåd.
    Så fanns för honom ingen annan råd
    än fara bort till hemmets fjärran trakt
    och sedan ständigt taga sig i akt.

    Hur svår var icke nu Arcites smärta!
    Det var som döden gripit om hans hjärta;
    hans klagan och hans gråt var bitterlig.
    Han välvde planer på att döda sig
    och sade: "Ve den dag då jag blev född!
    Nu är min levnads lycka helt förödd,
    ej är det längre skärseldskval jag känner,
    från helvetet är lågan, som mig bränner.
    Ack att han kände mig, Perotheus!
    Ty annars var jag kvar hos Theseus,
    i fångenskap som förr uti hans borg,
    och det var salighet mot denna sorg.
    Då fick jag skåda än den ljuva kvinna,
    som jag kan dyrka, om ock aldrig vinna;
    det hade varit lycka nog för mig.
    O, fångne frände Palamon, mot dig
    har lyckan sannerligen varit blid:
    i tornet får du vistas all din tid.
    I fängelse? Förvisso nej! I paradis!
    Fortunas tärning föll på sådant vis,
    att jag är fjärran, du är henne när,
    får henne se ännu; och då du är
    en ung och ståtlig ädel riddersman,
    och lyckan är föränderlig, så kan
    det hända, att din längtans mål du når.
    Men jag är en förvist; mig återstår
    blott en förtvivlan svart som vinternatten.
    Det finns ej jord, ej luft, ej eld, ej vatten,
    ej varelse med känsla i sitt bröst,
    som kunde hjälpa eller bringa tröst.
    Förtvivlan driver mig till dödens kust,
    farväl mitt liv, min glädje och min lust!

    "Men varför klaga vi så högt mot skyn
    på ödets skickelser, på Guds försyn,
    som ofta kan oss i förklädnad skänka
    vad bättre är än det vi själva tänka?
    Den ene önskar rikedom och jord,
    men vinner avund, faller för ett mord.
    En fånge längtar till sitt eget folk
    och träffas hemma av sin fogdes dolk.
    Oändligt ofta sådant sker och händer;
    vi veta ej till vad en handling länder.
    Vi äro som en drucken, en av dem,
    som visserligen vet sig ha ett hem,
    men ej kan minnas rätt hur vägen går;
    för druckna män är stigen alltid svår.
    I denna världen är det så med oss:
    vi jaga ivrigt efter lyckans bloss
    men fara mycket ofta vill ändå.
    Det kunna alla vittna, jag också,
    som i min dårskap var förvissad om,
    att därest blott ur fängelset jag kom,
    blev allting glädje och fullkomlig lycka;
    och nu mig ständigt sorg och saknad trycka.
    När jag ej mer får se dig, Emelie,
    är jag så gott som död, är allt förbi."

    Och Palamon, som satt i tornet fången,
    och visste hans kusin var fri och gången,
    var där så full av klagan och av gråt,
    att tornet genljöd av hans klagolåt;
    hans bojor blevo mer än en gång våta
    av tårarna hans ögon måste gråta.
    "Ack!" sade han, "Arcite, du förvisst
    har vunnit seger i vår bittra tvist.
    I Thebe går du vart det lyster dig,
    och föga lär du tänka där på mig.
    Då du är klok och sinnet ditt är käckt,
    så kan du samla alla av vår släkt
    och draga hit med sådan vapenmakt,
    att genom seger eller fredlig pakt
    du vinner Emelie, den fagra mö,
    och då är jag förvisso dömd att dö.
    Då du är fri och kan begiva dig
    åt vilket håll du vill på självvald stig
    och är en ädling, är den fördel stor,
    du vunnit över mig, din fosterbror.
    Till ständig gråt och klagan tvingar
    mig all den plåga fångenskapen bringar
    och även detta djupa hjärtesår,
    som gör mig fångenskapen dubbelt svår."
    Svartsjukans eld slog därmed i hans hjärta
    så våldsamt upp och bragte sådan smärta,
    att av hans känslors glöd och vilda svall
    hans hy blev grå som aska död och kall.
    "O, grymma gudar, I som styren jord
    och himmel", sade han, "med allmaktsord,
    och risten i en tavla av demant
    allt det, som en gång varder skett och sant,
    betyda mänskorna väl mer för er
    än fåren man i trånga fållor ser?
    Se mänskan offras som ett annat djur,
    hon hålles fängslad i sin trånga bur,
    hon har ett liv av samma plågor fyllt,
    och det i sanning ofta oförskyllt.

    "Vad är det för en grym försyn, som låter
    en skuldlös vålla att en oskuld gråter?
    Och vad som gör min plåga dubbelt svår
    är det, att mänskans vilja aldrig får
    mot höga gudars rådslag resa sig,
    allt medan djuret väljer självt sin stig.
    I döden slipper djuret varje plåga,
    men mänskan brännes av en avgrundslåga,
    fast redan detta liv har plågor nog;
    förvisso gick det så när mången dog.
    Må teologer lösa denna gåta,
    jag vet blott det, att mången här får gråta.
    Ack, ofta har jag sett en tjuv, som tagit
    vad andras var och som en vän bedragit,
    gå fri omkring, vart än hans kosa bär,
    men jag är dömd att sitta fången här.
    Till det har Junos vilda vrede fört,
    och hans, Saturnus', sedan de förstört
    allt Thebes ädla blod trots murar vida.
    Och Venus slår mig från en annan sida
    med svartsjuka och fruktan för min vän."

    Nu vill jag lämna Palamon igen
    och låta honom där i tornet dväljas;
    Arcites öde skall här nu förtäljas.

    Och sommarn svann, och långa nätter sände
    fördubblad kraft åt plågorna de kände,
    den frie liksom fången i sin borg.
    Jag vet ej vem som kände större sorg,
    ty Palamon var dömd att hållas fången
    i bojor tills hans levnads dag var gången
    och han omsider stod vid dödens kust;
    Arcite var vid huvudets förlust
    förvisad ur det land hon levde i
    hans hjärtas dam, den sköna Emelie.
    Nu gör jag eder, älskade, en fråga:
    vem av de tvenne lider värre plåga?
    Den ene kan få se sin dam, men bitter
    är synen, när han maktlös, fjättrad sitter.
    Den andre är väl fri och kan bege
    sig vart han vill, men han får aldrig se
    sitt hjärtas dam. Ja, dömen vad de kände,
    men jag vill skildra det, som sedan hände.

Explicit prima pars.

Sequitur pars secunda.

    När sen Arcite hem till Thebe nått,
    begrät han varje dag sin hårda lott
    att aldrig mer få återse den sköna.
    Så mycken sorg fick där Arcite röna,
    att så har ingen mänska lida fått
    så länge solen lyst och världen stått.
    Han kunde icke sova, icke dricka,
    han åt ej, han blev mager som en sticka.
    Hans blick vart hålögd, tycktes ofärd båda,
    som falnad aska var hans hy att skåda,
    och ensam såg man honom ständigt gånga;
    hans plågonätter blevo ändlöst långa.
    Och om han hörde toner av en låt
    var all hans kraft förbi, brast han i gråt;
    han var så svag, Arcite den betryckte,
    och så förändrad, att hans vänner tyckte
    hans röst, hans tal var talet av en man,
    som ingen hört förut. Så trädde han
    för världen fram, att icke kärlekskrank
    han syntes blott: där tycktes finnas vank
    i sinnet, född av något hemligt fel
    i själens, fantasiens strängaspel.
    Kort sagt: han hade ryckts ur alla vanor,
    och alla känslor gingo nya banor
    i hopplöst älskande Arcites hjärta.

    Dock, varför tala längre om hans smärta?
    När han i Thebe och ibland de sina
    stått ut med denna sorg och grymma pina
    ett år, om icke tvenne, som jag sagt,
    en natt när sömnen honom lisa bragt,
    han drömde, att där stod invid hans bädd
    Mercurius och sade: "Var ej rädd!"
    I handen höjd sin stav han bar, en hatt
    på gudens långa ljusa lockar satt,
    och klädd han var, när nu gestalt han tog,
    på samma sätt som då, när Argus dog.
    Och guden sade så: "Du skall bege
    dig till Athén, där slutar allt ditt ve."
    Arcite vaknade när så han sagt,
    sprang upp och sade: "Ingen jordisk makt
    skall hindra mig, att redan denna dag
    begiva mig åstad. Ej ryggar jag
    för dödens hot; om blott min ljuva mö
    jag skådar där, är jag beredd att dö."
    Vid dessa ord grep han en spegel fatt
    och såg att hyn var bliven blek och matt
    och såg ett ansikte han knappast kände.
    Den synen genast denna tanke sände:
    "Då jag har blivit så förändrad av
    den sjukdom, som min stora sorg mig gav,
    kan i Athén, om blott jag där går böjd,
    jag säkert vistas utan att bli röjd
    och varje dag få se den jag har kär."
    Han bytte kläder strax på stället där
    och påtog då en torftig arbetsdräkt;
    och ensam, åtföljd endast av en knekt,
    som visste allt och var en trogen man
    och som var lika fattigt klädd som han,
    begav han sig direkte till Athén;
    och när han hunnit dit, var han ej sen
    att gå till hovet för att söka få
    en tjänst av vilket slag den vara må.
    Och resultatet blev, kort sagt, att han
    rätt snart fick tjänst, och detta hos en man,
    som Emelie till kammarherre fått;
    Arcite var så klok, att han förstått
    att taga reda på den rätte mannen.
    Ved högg han väl, lätt bar han vattenspannen

    ty han var resligt växt, hans blod var ungt,
    och han var stark och grov. Ej fanns så tungt
    ett värv, att han ej gjorde vad man bad.
    Ett år på detta sätt han levde glad
    som kammurpage hos den han hade kär,
    och Philostrate kallades han där.
    I samma ställning fanns det ingen man
    vid hovet halvt så gärna sedd som han;
    så hövisk var han ständigt, att hans rykte
    blev spritt kring hela borgen, och man tyckte,
    att han förtjänade en bättre plats
    än den han fått i hertigens palats,
    en högre rang också, på det hans sätt
    och goda seder komme till sin rätt.
    Och genom dåd och kloka råd han vann
    en sådan gunst hos hertigen, att han
    fick träda uti dennes tjänst, där snart
    han furstens egen kammarherre vart
    och lön som var hans ställning värdig lyfte.
    Och från hans hemland kommo män i syfte
    att överbringa räntor varje år,
    men i hans levnadssätt var intet spår
    av dessa pengar hemifrån att märka.
    I trenne år han fortfor så att verka
    vid hovet och i fält, att ingen fanns,
    vars sällskap gladde Theseus som hans.
    Nu lämnar jag Arcite i hans lycka
    och går till Palamon, som sorger trycka.

    Han satt i fängelse sju långa år
    i tornets mörka dystra rum, och svår
    var pinan där, och heta tårar brände.
    Var den ej dubbel, sorgen som han kände?
    Hans kärlekskval beredde sådan plåga,
    att denna nästan släckt förnuftets låga,
    och fången var han, icke för ett år,
    nej, till den dag, då han bars ut på bår.
    Kan man hans lidanden, vad han fick tåla,
    på något språk med ordens bilder måla?
    Jag kan det ej, mitt språk blir alltför matt.
    På sjunde året hände sig en natt
    (det var den tredje maj, ty man kan sätta
    sin lit till det, som böckerna berätta)
    på grund av slumpen eller ödets bud
    (ty det som sker är alltid sänt av Gud)
    att Palamon, när midnattstimmen slog,
    med tillhjälp av en vän och frände tog
    sig ut ur fängelset och flydde bort;
    ett ädelt vin utav en fyllig sort
    han hade låtit vaktaren få smaka
    och karlen kunde därför icke vaka:
    det opium som fanns i vinet gav
    en sömn så djup som sömnen i en grav.
    Så flydde han så långt hans krafter räckte.
    Men natten led, den nya dagen bräckte,
    han måste söka skydd och styrde stegen
    försiktigt mot en skog, som låg vid vägen;
    där hoppades han finna dolda ställen,
    där trygg han kunde vistas intill kvällen.
    Och nästa natt han ämnade bege
    sig vidare till Thebe för att be
    de vänner som han hade hjälpa sig
    att överfalla Theseus med krig.
    Han ville gärna sätta in sitt liv
    på ett försök att vinna till sitt viv
    den dam han älskat många tunga år.
    Men till Arcite nu jag återgår,
    som intet anade av någon fara,
    men plötsligt fångades i ödets snara.

    Den glada lärkans sång bär bud om dagen,
    hon hälsar gråa morgonen betagen;
    och Phoibos går så klar ur nattens hus,
    att östern blir ett enda skratt av ljus;
    hans strålar torka upp de silverdroppar,
    som hänga skimrande på blad och knoppar.
    Arcite, i den kammare han fått
    hos Theseus i praktfullt kungaslott,
    har stigit upp och ser hur dagen ler;
    och för att hylla Maj, och ännu mer
    för det sin längtans mål han åter minns,
    han tar en häst, den snabbaste som finns,
    och spränger ut ur borgen, rider bort
    ifrån Athén och länkar inom kort,
    av slumpen förd, sin ritt mot skogen, som
    jag redan tidigare talat om,
    med uppsåtet att binda där en krans
    av hagtornskvistar, eller vad där fanns.
    Och högt han sjöng i solens sken det sköna:
    "Välkommen, Maj, med allt det friska gröna
    och blommors mängd på alla åkerrenar!
    Jag får väl taga några gröna grenar!"
    Och lätt om hjärtat satt han av, när sjungen
    var denna hälsning, trängde in i dungen
    och följde där en liten nyckfull stig.
    Och genom slumpens lek det hände sig
    att stigen ledde tätt förbi det snår,
    där Palamon låg gömd, och ångest svår
    han därvid led: var det en man på spaning
    som nalkades! Han hade ingen aning
    om vem det var. Men det är säkert nog,
    att 'fälten se, och öron har en skog.'
    En mänskas tankar måste vara snara,
    ty alla dagar bringa någon fara.
    Arcite visste icke att han fanns
    så nära, att han hörde orden hans,
    ty Palamon satt stilla där han satt.

    När så Arcite gått sig trött, och glatt
    sin visa sjungit till de sista orden,
    var han helt plötsligt mäkta tankfull vorden.
    Så nyckfull är en älskande på våren:
    än upp i topparna, än ned i snåren,
    än upp, än ned som hinken i en brunn.
    Som Frejas dag, om än med guld i mun
    hon solig grytt, rätt nu ses skurar gråta,
    så plägar även Venus nyckfullt låta
    det mulna i ett hjärta, som hon väckt;
    som hennes dag, så byter själv hon dräkt.
    Ej varar fredagsväder veckan ut.

    Då nu Arcite sjungit visan slut,
    han suckade och satte sig förströdd.
    "Ve", sade han, "den dag, då jag vart född!
    Hur länge, Juno, skall ditt grymma hjärta
    ännu förlusta sig med Thebes smärta?
    Ack, Cadmus kungahus är helt förött,
    och Amphions har kuvats eller dött!
    Av Cadmus' ätt, av hans, som var den störste
    bland dem, som byggde Thebe, och den förste,
    kring vilken kungakronan spred sin glans,
    av Cadmus' ätt är även jag, och hans
    det är det ädla arvet i min själ;
    och likväl är jag nu en usel träl,
    som går som väpnare hos den som blivit
    den värste fiende mig ödet givit.
    Och Juno vållar mig än större skam:
    jag vågar icke träda öppet fram
    som den jag är, Arcite, utan bär
    det usla namnet Philostrate här.
    Ack, hårde Mars, ack grymmaste gudinna,
    så han I låtit all vår släkt försvinna,
    att endast jag är kvar i livet än
    och Palamon, som fordom var min vän.
    Och för att råga mina plågors mått
    har Amors pil mitt trogna hjärta nått
    med sådan kraft och sådan brännhet glöd
    att vad den bådar blott kan vara död.
    Åh, dina blickar döda, Emelie!
    Du dräper mig; för mig är allt förbi.
    Ja, allting annat, som jag här får lida,
    det skulle bort i tomma intet glida,
    om blott hos dig för mig en tanke fanns."
    Vid dessa orden sjönk han som i trance
    för någon tid; så steg han upp med hast.

    Men Palamon, som tyckt att hjärtat brast
    som genomborrat av en iskall klinga,
    när han Arcite hört, han måste springa
    ur snåret fram, han darrade av vrede,
    hans mun förvreds som munnen hos den lede
    och stel som dårens var hans vilda blick.
    Han ropade: "Förrädare, nu fick
    jag veta det, Arcite, att du är
    förälskad i den dam jag håller kär;
    och detta, fast du är min anförvant
    och svurne hjälpare. Är det ej sant?
    Och med det falska namn, som nyss jag hört,
    du här din herre bakom ljuset fört.
    För en av oss är livet nu förbi.
    Du skall ej vinna henne, Emelie,
    ty hon skall bliva min i alla öden;
    se Palamon, din fiende i döden!
    Fast jag är vapenlös och allting mist,
    nyss flyktad ur mitt fängelse med list,
    så säger jag, att du skall döden dö,
    om du ej avstår från mitt hjärtas mö.
    Välj vad du vill, men tag dig väl i akt!"

    Arcite stod där full av spotskt förakt,
    när detta tal av Palamon han hörde,
    och som ett lejon vred han handen förde
    till svärdet sägande: "Vid Gud allsmäktig,
    om ej din själ av kärleken gjorts dräktig
    med galenskap, om blott ett svärd du drog,
    du skulle aldrig lämna denna skog.
    Du skulle falla här för detta svärd,
    ty, sannerligen, den är intet värd
    den pakt du talat om och vädjat till:
    se, kärleken är fri, och du far vill!
    Jag låter inte skrämma mig så lätt.
    Men då du är en man av ädel ätt,
    och är beredd att låta tvekamp slita
    vår tvist, så lovar jag – och du kan lita
    uppå mitt ord som riddersman – att jag
    skall komma hit igen i morgon dag
    och hava med mig harnesk ock för dig;
    välj då det bästa! Jag skall nöja mig
    med det som sämre är. Och du skall få
    i kväll av mig en bädd att sova på
    och mat och dryck. Och blir det du som vinner
    och jag som här min bråda bane finner,
    så kan, för mig, du taga Emilie."
    Kusinen svarade: "Så göre vi!"
    Och därmed skildes de till nästa dag,
    av löften bundna och av hederns lag.

    Cupido, hur du låter mänskor lida!
    Du tål förvisso ingen vid din sida.
    Med sanning blivit sagt, att kärleken
    fördrager varken herre eller vän;
    det fann Arcite, Palamon det fann.
    Till staden sedan snart Arcite hann,
    och nästa morgon, innan dagen vunnit
    han redan osedd tvenne harnesk funnit,
    som voro lämpliga att tagas på
    när kampen stod emellan dessa två.
    Och därpå red han ensam ut till lunden
    med rustningen vid sadelknappen bunden.
    De möttes sedan där på utsatt tid
    på platsen som var vald för deras strid.
    Och bådas hy begynte skifta färg
    som jägarens, när han bland Thraciens berg
    på björnjakt eller på en lejonjakt
    med spjut i handen på sitt pass ger akt
    på varje ljud och hör hur kvistar knäckas
    av djurets fot, och dessa tankar väckas:
    nu stundar kamp, snart flyter bloden röd,
    och kampen gäller seger eller död,
    ty faller icke besten för mitt spjut
    på denna plats, är det förvisso slut
    mitt eget liv. – Så bytte båda dräkt
    som om de aldrig hade varit släkt:
    ej yttrades ett ord till hälsning där,
    men genast gjorde bägge sig besvär
    att hjälpa sin kamrat att hastigt få
    den tunga rustningen ordentligt på.
    Så fälldes tvenne spjut på samma gäng,
    och kampen började, och den blev lång.
    Man kunnat tro att Palamon var bliven
    en lejonhanne, som sett honan riven,
    och som en tiger var Arcite vild.
    Av vilddjurs kamp det var en trogen bild,
    ty vredens fradga täckte dem med skum;
    i blod till vristen fördes kampen stum. –
    Nu låter jag dem hålla på med detta
    och vill för er om Theseus berätta.

    Så starkt är ödet, vilket länkar färden
    för alla varelser i hela världen,
    på sätt, som himlens Gud på förhand sagt,
    l så starkt är det, att om all jordisk makt
    än svurit på, att något ej skall ske,
    så händer det ändå (och parcer le),
    och händer sedan ej på tusen år.
    Ty det, till vilket mänskan ivrigt trår,
    hat, kärlek, krig och vänskapsband,
    det ligger allt uti försynens hand.
    Till Theseus det är min tanke går.
    Till jaktens fröjder han så häftigt trår,
    och särskilt nu i maj till jakt på hjort,
    att ingen morgonsol går upp så fort,
    att icke han är klädd och klar att rida
    med folk och horn, och hundar vid sin sida.
    Ja, jakten var hans högsta lust och fröjd,
    och framförallt var han med dagen nöjd,
    om själv han stäckte stolta hjortens bana,
    ty efter Mars han dyrkade Diana.

    Klar dagen var, som redan blivit sagt,
    och allt var fröjd när fursten red på jakt
    med Ipolita, drottningen så skön,
    och Emelie i klädning dunkel grön;
    en kunglig jägarskara följde med.
    Och raka vägen ut till skogen red
    furst Theseus, ty där – det bud man bragt
    en ståtlig kronhjort sig till vila lagt.
    Till gläntan där han riktade sin bana,
    ty driven hade hjorten haft för vana
    att komma dit; det hade ofta setts.
    Nu ville fursten ställa till en hets
    med hundarna han valt för dagens drev.

    Men när han hann den lilla gläntan, blev
    han genast varse, huru dessa två,
    Arcite, Palamon, där slogos så,
    som endast vilda björnar pläga slå;
    som blixtar syntes svärdens klingor gå
    med sådan kraft, att väl de kunnat sträcka
    en ek till marken eller murar bräcka.
    Ej visste fursten vilka han såg strida,
    men sporren satte han i hästens sida,
    och med ett språng han skilde åt de två
    och drog sitt svärd och ropade: "Hallå!
    Hör upp, om livet är er båda kärt!
    Vid Mars, dens liv är inte mycket värt,
    som gör ett hugg som mina ögon skåda.
    Men säg mig vad slags folk ni är, ni båda,
    som utan domare och vittnen här
    så häftigt kämpa som man endast plär
    med sekundanter, ty det gäller livet."

    Av Palamon blev svaret genast givet
    Han sade: "Sire, vårt svar det skall du få.
    Förtjänat döden ha vi bägge två,
    och båda ha vi haft så hårda öden,
    att vad vi bägge önska oss är döden.
    Av dig som rättvis domare begära
    vi ingen nåd och icke liv och ära;
    blott det som gunst begär jag här av dig:
    låt döda mig, och honom jämte mig!
    Om ej slå honom först, ty vet, han är
    din fiende Arcite, mannen där,
    vid dödsstraff landsförvist, så står det skrivet,
    Nu står han där; han har förverkat livet.
    Han kom till dig som någon fattig sate
    och sade, att han hette Philostrate
    Så har han spelat här med falska kort,
    och till din väpnare du honom gjort.
    Och här står han, som älskar Emelie.
    I denna stund, då allting är förbi,
    bekänner jag helt öppet för er alla,
    att jag är den, man Palamon plär kalla,
    den man som rymt ur fängelset med list.
    Jag är din bittra fiende förvisst
    och älskar sköna Emelie så hett
    att jag vill dö, sen henne här jag sett.
    Giv mig min dom, jag längtar till de döde!
    Men låt kamraten dela samma öde,
    ty båda hava vi förverkat livet."
    Av Theseus blev detta svaret givet:
    "I denna sak är domen lätt att fälla;
    den dom din egen mun har fällt får gälla,
    ty din bekännelse förvisso gör
    rätt överflödigt varje långt förhör.
    Vid röde Mars, I skolen dö i dag!"

    Men drottningen, så kvinnligt vek och svag,
    och Emelie, de brusto ut i gråt;
    så gjorde damerna som följt dem åt.
    Det var så hårt, så tyckte dessa alla,
    att slika grymma domslut skulle falla,
    ty ädelt blod i arv de tvenne fått,
    och blott för kärleks skull till strids de gått,
    och blodet flöt ur sår på arm och bröst.
    Och alla ropade med högan röst:
    "Hav misskund, herre, med oss kvinnor alla!"
    På sina knän de därvid sågos falla
    och hade velat kyssa furstens fot.
    Ej kunde denne länge stå emot,
    ty misskund födes lätt hos ädel man.
    Och fast han först av vrede darrat, fann
    han snart i vad de bägges brott bestod
    och fattade för vad de gjutit blod.
    Och fastän vreden dömt, om den fått råda,
    så fann förståndet ursäkt för dem båda.
    Och detta tänkte han: att varje man
    må hjälpa sig i kärlek, om han kan,
    och rymma ur ett fängelse med list.
    Så blev hans hjärta även rört till sist
    av kvinnorna, av deras gråt och smärta;
    han tänkte dessa tankar i sitt hjärta
    och sade för sig själv: en dålig man
    den furste är, som ej förlåta kan,
    som är ett bistert lejon både mot
    den man som ligger ödmjuk för hans fot
    och den, som ännu ståndar stolt och trotsar
    och varken känner ånger eller låtsar.
    Den furste dömer orätt många gånger,
    som ej gör skillnad mellan trots och ånger
    och mäter bådas skuld med samma mått.
    När så hans vrede hade helt förgått,
    då såg han upp med blicken ljus och klar,
    och vad han talade och sade var:
    "Å, kärleksgud, din makt vi skådat här,
    hur stark, hur allt betvingande den är!
    Emot din vilja båta inga hinder.
    Du är en gud, som löser och som binder,
    den ena gör du glad, den andra dyster
    och leder varje hjärta vart dig lyster.
    Här se vi nu framför oss dessa två,
    som vunnit friheten och kunnat få
    i Thebe leva lugnt i prakt och glans!
    De visste gott var deras ovän fanns
    och att jag hade makt att döda dem;
    dock drev dem kärleken från deras hem
    och drev dem rakt i dödens säkra gap.
    Är icke detta värsta galenskap?
    Är någon galen, om ej älskaren?
    Vid Gud i höjden, se på dessa män!
    Se hur de blöda! Lyser blodet skönt?
    Så deras herre, kärleksguden, lönt
    de två för det de gjort vad han befallt!
    Och likväl tror sig den, som trotsar allt
    för kärleks skull, så klok som någon nästa!
    Men det är härvid dock det allra bästa,
    att hon, som kommit detta allt åstad,
    ej är dem tacksam, ej det minsta glad.
    Hon vet ej mer om deras känslor heta,
    vid Gud, än göken eller haren veta.
    Allt måste man försöka, kallt och hett;
    en man får stundom mista allt sitt vett.
    Jag vet det av mig själv i flydda år,
    ty även jag har gått i samma spår.
    Och därför, då jag känner kärleks smärta
    och vet hur kärlek tvingar mannens hjärta,
    enär jag ofta i dess snara gått,
    förlåter jag fullständigt Edert brott
    på bön av drottningen, som böjer här
    sitt knä, och Emelie, min syster kär.
    Och svären nu mig bägge två med hand
    och mun att aldrig kämpa mot mitt land,
    att aldrig mer mot mig I skolen strida,
    men stå som bundsförvanter vid min sida.
    Jag tillger er fullständigt edert fel."
    Så svuro de, och det var ärligt spel,
    och bådo honom om beskydd och nåd.
    Den lovades; och sedan gav han råd:

    "Vad börd och rikedom beträffar, kan
    förvisso intet hindra, att till man
    hon väljer en av er, om än hon var
    prinsessa eller drottning, men det svar
    jag ger er för min syster Emelie,
    som blivit orsak till er jalousie,
    är att, som själv ni vet, hon ej kan äkta
    er två på samma gång, hur ni må fäkta,
    att en av er, med eller mot sin vilja,
    sin levnads väg från hennes måste skilja.
    Kort sagt: hon kan ej taga eder båda,
    vad känslor än i edra hjärtan råda.
    Och därför är det bästa sättet visst
    att ödet självt får slita eder tvist
    som ödet vill; och jag vill föreslå
    ett sätt, som det kan slita tvisten på.

    "Det är min vilja, det är mitt beslut
    – och det skall gälla utan minsta prut;
    jag ger er det och önskar lycka till –:
    vardera får bege sig vart han vill
    helt fritt, och utan lösen eller fara,
    och när ett år förflutit, skall han vara
    på denna plats igen; och med en svit
    av hundra riddare han komme hit,
    med hundra man fullt rustade till strid.
    Och det försäkrar jag emellertid
    på riddarära och på tro och heder,
    att vem som än må segra då av eder,
    i en torneringsstrid, du eller han,
    jag menar den, som med de hundra man,
    jag talat om, kan fälla eller driva
    på flykt den andre, honom skall jag giva
    min syster till gemål, ty detta är
    vad ödet vill. Torneringen blir här
    och, vid min salighet, med oväld skall
    jag därvid sköta domarns höga kall.
    Ej skall jag fälla domen, innan slagen
    är en av er, om ej tillfångatagen.
    Om Edert bifall I förslaget skänken,
    så sägen det; låt höra vad I tänken.
    Nu är mitt utslag sagt, och det står fast."

    Vem gladdes, om ej Palamon? Vem brast
    i jubel nu, om ej Arcite? Vem
    kan skildra fröjden väl hos alla dem,
    som stodo samlade kring dem så tätt,
    när fursten låtit nåd gå före rätt?
    På sina knän de föllo alla neder
    och gåvo honom mycken tack och heder,
    thebanerna i synnerhet, med skäl.
    Och glatt och hoppfullt sade de farväl
    och drogo hemåt genom skog och bygd
    till staden i de gamla murars skygd.

Explicit secunda pars.

Sequitur pars tercia.

    Jag tror jag bleve klandrad, och med rätta,
    om jag försummade att här berätta
    hur Theseus med iver tog itu
    med arbetet på rännarbanan nu.
    Jag vågar påstå, att det icke fanns
    på jorden en torneringsplats som hans.
    En mil i omkrets var den, cirkelrund,
    omgiven av en mur på stadig grund
    med vallgrav runtomkring; och det var gott
    en sexti alnars höjd, som muren fått.
    I trappsteg byggd var murens inre sida;
    så såg envar, som satt där, fritt och vida.

    Mot öster fanns en port av marmor vit,
    mot väster skådades, när man såg dit,
    en likadan. Och aldrig har man sport
    att sådant storverk utförts lika fort.
    Ej fanns en man förfaren i fysik,
    bekant med skilda grenar av teknik,
    ej någon penselns eller lerans man,
    som ej hos fursten lön och uppgift fann,
    och hans teater växte dag för dag.
    Olympens höga gudar till behag
    och för att särskilt Venus' ynnest vinna,
    blev valvet över östra porten krönt
    med ett kapell åt kärlekens gudinna;
    och på den västra byggdes, lika skönt,
    ett altare år Mars med sådan ståt
    att därtill väl en vagnslast guld gick åt.
    Och i ett torn på byggets norra vall
    av alabaster vit och röd korall
    lät Theseus ett tredje tempel dana,
    ett rikligt sirat, helgat åt Diana,
    åt jaktens och åt kyskhetens gudinna.

    Men ännu har jag icke hunnit minna
    er om de målningar och de skulpturer,
    de ansikten, gestalter och figurer,
    som funnos uti templen, alla tre.

    I Venustemplets inre fanns att se
    på murens ytor, sorgliga att skåda,
    den sömnlöshet, de faror och den våda,
    de helga tårar och den heta gråt,
    de åtråns gisselslag, som följa åt
    en kärleksslav i detta jordelivet.
    Men mycket annat sågs där ock beskrivet,
    sågs fröjd och hopp, sågs längtan, lustigt mod
    och skönhet, ungdom, trots och hetsigt blod,
    sågs charm och kraft, sågs offer och försvar
    och spänning, iver, svartsjuka; den bar
    en krans av guld, som lyste som en sol,
    och på sin hand en gyllne gök som gol.
    Där såg man sång, musik och fest och dans
    och granna dräkter; all den lust och glans,
    som hör till kärleken och jag sökt lämna
    en skildring av, och mer än jag kan nämna
    sågs där på muren klart i form och färg.
    Ja, allt som finnes bland Cytheras berg,
    där Venus bor och präglar all naturen
    fanns avbildat av mästarhand på muren
    med all sin ljuvlighet i gröna lundar.
    Ej var förgäten Lättjan där han blundar,
    ej sagornas Narcissus, ung och skön,
    ej Salomo, som får sin dårskaps lön,
    ej Herkules med jättelik gestalt,
    Medea, Circe, kunniga i allt
    som trolldom rör, ej Turnus, tigervild,
    och fången såg man Croesus på en bild.
    Man ser, att guld och vishet icke gå
    mot skönhet upp, att styrkan ej kan stå
    mot Venus' makt, ty efter sitt behag
    hon leder hela världen varje dag.
    Se, alla dessa voro ömkligt fångna
    i hennes snaror, lugn och sällhet gångna.
    Jag lämnar blott ett par exempel här,
    men funne tusen utan stort besvär.

    Där såg man Venus uti kvinnohamn
    helt naken flyta skön i havets famn;
    från naveln ned till foten täcktes kroppen
    av grön och glasklar våg med skum på toppen.
    En cittra bar hon i sin högra hand
    och hade kring sitt huvud lagt ett band
    av friska rosor i en doftrik krans;
    däröver duvor i en luftig dans.
    Framför gudinnan såg man sonen stå,
    Cupido med de lätta vingar två.
    Helt blind, som han så ofta synes, var han;
    en båge och ett koger pilar bar han.

    Vi skulle jag ej lika väl beskriva
    de tavlor vilka murens ytor liva
    i Martis tempel, tavlor vilkas mängd
    uppfyller murens hela bredd och längd!
    Det var som om man skådat där igen
    Marstemplet i det fjärran Thracien,
    det stora templet i den kalla trakt,
    där röde Mars sitt högkvarter förlagt.

    Först fanns på muren bilden av en skog,
    där ingen bodde, ingen fågel slog,
    en skog med torra gamla träd och torra grenar
    och hemska stubbar, stora skarpa stenar,
    där vinden brummade och stormen ven
    och tycktes vilja bryta varje gren.
    Och på en glänta nedanför ett berg
    stod Martis tempel mörkt i nattens färg.
    Dess murar hade smitts av härdat stål,
    dess ingång var ett svart och spöklikt hål.
    Ur den så stark och vild en stormil trängde
    att alla dörrar skakade och svängde.
    Blott genom dörrar kunde nordljus flyta,
    ty intet fönster fanns på murens yta,
    som kunnat släppa in en stråle ljus.
    Varenda dörr i detta gudahus
    var gjord av evig diamant och tätt
    med järn beslagen på ett konstrikt sätt.
    Var pelare, som stödde templets tak,
    var gjord av gjutjärn, famnstjock, blank och rak.

    Där såg man brottets mörka bild och såg
    vad ont som födes av en brottslig håg;
    den grymma vreden, röd som kolets glöd,
    den usla tjuven och den bleka nöd,
    en lismare med dolk i vänster hand,
    och rök och lågor från en anlagd brand.
    Man såg en sovande i bädden mördas
    såg öppet krig, där sår och dödar skördas,
    och hetsig strid med skarp och blodig kniv,
    på alla väggar endast hat och kiv.
    Självspillingen låg även där på bår;
    hans hjärtblod hade klibbat allt hans hår
    kring spiken, som han drivit in en natt.
    Där syntes döden med sitt hemska skratt.
    Och mitt i templet satt, en sorglig syn,
    olyckan själv, så sjukligt blek i hyn.
    Så såg man vanvett skratta vilt och gällt,
    en man förföljas, som en annan fällt,
    och denne ligga där hans liv man tagit,
    såg tusen slagna, dem ej pesten slagit.
    Tyrannen med sitt byte sågs där med,
    och staden, som han plundrat och bränt ned,
    samt brända snäckor, havets forna örnar.
    Där såg man jägarn dräpt av skogens björnar
    och svinet äta barnet i dess säng
    och grytan skålla kocken och hans dräng.
    Där syntes varje form av Martis dom.
    Där såg man vagnen rusa framåt tom,
    med kusken under hjulen, död och blodig;
    där sågs, bland mången Martis man så modig,
    barberare, en slaktare, en smed,
    som smidde skarpa klingor på sitt städ.
    Och överst, målad i kupolen, fanns
    en bild av segern själv i all sin glans;
    men över hennes strålande gestalt
    på hårfin tråd en klinga blänkte kallt.
    Där såg man hur man mördat Julius,
    den store Nero och Antonius;
    fast de vid denna tid ej hunnit födas,
    såg man på väggen hur de skulle dödas,
    och genom Martis makt det hade skett.
    Så var det målat, som man evigt sett
    i stjärnorna där uppe hur det går
    med dem, som väntas av ett banesår.
    Med få exempel må det räcka till,
    fast jag kan lämna många om jag vill.

    Statyn av Mars, med bister min och blick,
    stod på en stridsvagn, hög, med krigiskt skick,
    och över gudens huvud lyste två
    utav de stjärnor, som på fästet gå;
    Puella, Rubeus var deras namn.
    Framför statyn man såg en dunkel hamn,
    det var en raggig rödögd varg, som stod;
    och frossade på mänskokött och blod.
    Allt detta hade penseln väl fått fram
    i ödmjukt nit, ad Martis gloriam.

    Nu skall jag skildra det, som stod att finna,
    i templet, som åt kyskhetens gudinna
    Diana blivit vigt, så kort jag kan.
    På templets alla fyra väggar fann
    man jakt och kyskhet skildrade i bild.
    Där skådades Callisto, god och mild,
    och hur hon av en vred Diana blev
    förvandlad till en björn, som slog och rev,
    men sist av Zevs till stjärnan över polen
    förvandlades och fördes bortom solen.
    Där sågs som stjärna hennes son också.
    Där såg man Dana som en fura stå
    (jag menar ej gudinnan själv, Diana,
    men Pennevs dotter; hon bar namnet Dana)
    och Atheon, som gjorts till hjort, emedan
    han sett Diana naken, och som sedan
    av egna hundar hetsades och ställdes
    och angreps vilt, tills han omsider fälldes.
    Bland mången annan avbildad gestalt
    fanns Atalanta jagande sin galt
    och Meleager, stadd på samma jakt,
    samt andra, som Diana sorger bragt.
    Där såg man mycket annat sällsamt, som
    jag icke nu har lust att minna om.
    Gudinnan själv satt högrest på en hjort
    med hundar kring sig; hennes släpp var stort.
    Tätt under hennes fot sågs månens skära,
    nu ny, snart full, och då var nedan nära,
    Med båge i sin hand hon syntes rida
    i klargrön dräkt, med koger vid sin sida.
    Mot marken höll hon blicken sänkt, som såg
    hon ända dit, där Plutos rike låg.
    I födslovånda låg en kvinna där
    framför gudinnan, ansatt av besvär;
    hon bad med blicken på Diana fäst:
    "Hjälp mig, gudinna, du som kan det bäst!"
    Väl hade den, som penseln fört, förstått
    att skapa liv med färg; hans verk var gott.

    Så blev omsider rännarbanan färdig,
    som fursten låtit föra upp, och värdig
    sin upphovsman den var, ty templens prakt
    och murens höjd förkunnade hans makt.
    Men nu är tid att lämna hertigen
    och tala om kusinerna igen.

    Så nalkades den dag, då dessa två
    förbundit sig att komma för att få
    utkämpa kampen, som jag talat om;
    och enligt avtalet med fursten kom
    vardera till Athén vid utsatt tid
    med hundra man, väl rustade till strid.
    Förvisso var det mången då som tänkte,
    att sedan världens första klinga blänkte
    har ej, så långt Gud skapat sjö och fält,
    en ståtligare riddarskara ställt
    sig upp till strid; så utsökt var den skaran,
    ty var och en, som sökte bragden, faran,
    och ville vinna namn bland tappra män,
    han hade velat vara med i den;
    och den som gillades vart mäkta glad.
    Det är ju klart, att om i någon stad,
    var det i fjärran eller här hos oss,
    det gavs ett sådant tillfälle att slåss,
    så ville alla käcka junkrar gärna
    få vara med och kämpa för en tärna.
    Att kämpa för en jungfru, ben'cite!
    Det var en skön och ståtlig syn att se.

    Det gick för Palamon på detta sätt;
    en talrik riddarskara fick han lätt.
    Ringbrynja bar en del, och därpå fäst
    en bröstplåt; över den en ledig väst.
    I tunga rustningar sågs en del rida,
    och andra buro sköldar vid sin sida.
    En del bar benskydd, som var svårt att rubba,
    en del bar yxa, andra buro klubba.
    Allt nytt vi se, är det av gammalt sedda.
    Som jag beskrivit voro männen klädda,
    envar i rustning efter egen smak.

    Där kom med Palamon, så hög och rak,
    Lycurgus, thracerkungen, aldrig slagen.
    Svart var hans skägg kring manligt sköna dragen.
    I hans pupiller låg en sällsam glöd,
    som stundom tycktes gul och stundom röd;
    han var rätt snarlik gamen högt i skyn
    med sina buskigt täta ögonbryn.
    Hans långa lemmars hårda muskler svällde
    och armen hade styrka om det gällde.
    Som seden i hans vilda hemland var
    stod kungen högrest på en gyllne char,
    av fyra starka vita tjurar dragen.
    Som mantel över harnesket var slagen
    en mycket gammal, kolsvart björnfäll, full
    av gyllne nitar, allt för glansens skull.
    Ned över ryggen låg det, håret hans,
    och korplik var dess djupa svarta glans.
    En armstjock krans av guld, en dyrbar skatt,
    låg kring hans hjässa, tung och tätt besatt
    med röda stenar och med diamanter.
    Kring vagnen löpte hundar som drabanter.
    ett tjog av dem, som tjurar stora, vita.
    De kunde gott ett lejon sönderslita,
    men nu var gapet bundet med en rem.
    Guldhalsband glänste på envar av dem.
    Med hundra herrar följde han sin vän,
    allt väl beväpnade och bålde män.

    Uti Arcites skara, mångbesjungen,
    Emetreus, den store inderkungen,
    sågs komma till kusinernas tornering
    uppå en ståtlig fux i stålmundering
    med ett schabrak, som rikt med guldtråd stickats.
    Från Tarsus vapenrockens kläde skickats,
    med stora pärlor var dess yta fylld.
    Ett konstverk var hans sadel, helt förgylld.
    Han bar en mantel, som av tusen röda
    och gnistrande rubiner tycktes glöda.
    I långa lockar vällde håret hans,
    och solen gav det guldets gula glans.
    Skarp var hans näsa, krökte sig en smula,
    hans mun var stor, hans ögon voro gula,
    hans ansiktshy var frisk som röda bär
    och hade några fräknar här och där,
    hans blick var lejonets i skogens snår.
    Han kunde vara fem och tjugo år.
    Hans skäggväxt syntes redan manligt tät;
    hans röst var stark som klang av en trumpet.
    Han bar på huvudet en lagerkrans,
    och festlig var dess friska gröna glans.
    På handen bar han, att förströ sig med,
    en snövit kungsörn, fjättrad med en ked.
    Han hade hundra herrar med sig där,
    väl rustade med allt, som brukligt är,
    förutom hjälmar, ty i riddarskaran,
    som med Arcite kom och sökte faran
    för kärleks skull och för att vinna ära,
    stod varje man i rang en konung nära.
    Kring kungen löpte fritt på alla kanter
    rätt månget lejon, mången smidig panter.

    Så drogo alla dessa riddersmän
    en söndag, innan det var middag än,
    in i Atén; där gjorde skaran halt.

    När Theseus, en riddare i allt,
    fört in dem i sin stad, drog han försorg
    om inkvarteringen i stad och borg
    och sökte sedan att med stora fester
    förströ och hedra sina höga gäster.
    Ännu i våra dagar säger man,
    att ingen sörjt för gäster så, som han.
    Men om betjäningen och om musiken,
    om skänkerna (och ingen blev besviken),
    om prakten där i Theseus' palats,
    om var vid bordet vissa gäster satts,
    vem skönast var bland damerna där fanns,
    om vem, som lyste mest i sång och dans,
    vem priset tog för tal med vett och smak,
    om falkarna vid salens höga tak
    och hundarna på golvet skola vi
    ej tala här; dem går jag nu förbi.
    Till det, som sedan skedde, vill jag gå,
    och den av er som vill må höra på.

    När söndagsnatten än var mörk och stilla
    då hörde Palamon en lärka drilla;
    hon sjöng, fast det ännu var långt till dagen,
    och Palamon sjöng med, av Fröjd betagen.
    Med hjärtat fyllt av helig eld och glad
    till sinnes stod han upp och drog åstad
    på vallfart till Cytheras härskarinna,
    till Venus, alla älskandes gudinna.
    Han styrde sina steg i hennes stund
    till altaret på rännarbanans grund,
    och inför hennes bild, så sällsamt skön,
    sjönk han på knä och bad han denna bön:

    "O, Jovi dotter och Vulcani maka,
    min härskarinna så i dröm som vaka,
    du, av vars verk Cytheras ö är full,
    se ned till mig allt för den kärleks skull
    du till Adonis hyst, se till min smärta,
    låt mina böner tränga till ditt hjärta!
    Ack, intet språk kan tolka vad jag känner,
    hur jag förtäres av en eld, som bränner
    och gör ett helvete av denna jord.
    Förvirrad är jag, finner icke ord,
    men, höga härskarinna, du som vet
    mitt hjärtas längtan, hav barmhärtighet!
    Förbarma dig, betänk mitt hjärtas plåga,
    och jag skall troget bruka all förmåga,
    gudinna, till att tjäna endast dig;
    mot kyskhet skall jag ständigt föra krig,
    det kan jag inför dina ögon svära.
    Jag frågar icke efter krigarära,
    och beder icke om att vinna seger
    i morgondagens kamp; och föga väger
    för mig det rykte jag kan vinna där.
    En enda ynnest jag av dig begär:
    att helt få äga henne, Emelie,
    och dö i hennes armar. Stå mig bi!
    Om det blir seger eller nederlag
    i striden är mig lika gott, blott jag
    får trycka henne till mitt bröst som brud.
    Jag vet det väl, att Mars är krigets gud,
    men vet också, att sådan makt är din,
    att om du endast vill det, blir hon min.
    I dina tempel skall jag dyrka dig
    i all min levnads tid, och vart min stig
    mig än må leda, skall du offer finna
    på dina altaren. Men vill, gudinna,
    du ej min bön bevilja, beder jag
    att jag må finna döden denna dag.
    Jag vinner aldrig frid i detta liv,
    om Emelie blir hans, Arcites viv.
    Blott detta ber jag om: skänk mig den kvinna,
    jag älskar, dyrkar, signade gudinna!"

    När så han ändat, Palamon, sitt tal,
    förrättade han efter ritual
    och alla regler strax sitt offer där;
    men hur det gjordes skall ej skildras här.
    En stund förflöt, och så en skälvning gick
    igenom venusstoden, och han fick
    ett tecken, som han tydde som ett svar.
    Om än det dröjt, så var det bud det bar
    förvisso att hon skulle hjälpa dem;
    och lätt om hjärtat skyndade han hem.

    När Palamon till Venus' tempel gick,
    slog Emelie med solen upp sin blick
    och skyndade till samma rännarbana,
    till templet, som var helgat åt Diana.
    Av hennes tärnor, som hon tagit med,
    bars elden och bars allt vad kult och sed
    för rätta offer kräva av envar,
    som söker höga gudars gunst och svar;
    de buro rökelse och horn med mjöd,
    ja, intet fattades, som seden bjöd.
    Med sköna bonader blev templet klätt
    och fyllt med rökelse. När detta skett
    då tvådde Emelie, så from i håg,
    sin kropp i vatten ur en källas våg;
    men dessa hennes riter vågar jag
    för eder skildra blott i korta drag,
    väl foro ej de rena därav illa,
    men det är stundom gott att tiga stilla.
    På hennes ljusa hår, som slagits ut
    och blivit kammat, satte man till slut
    en eklövskrans, ty kulten krävde det.
    Två eldar tände hon på altaret,
    och riter, varom gamla verk berätta,
    försummade hon icke att förrätta.
    När sedan offerelden väl var tänd,
    tog hon till orda, mot Diana vänd:

    "O, gröna skogars kyska gudamö,
    som skådar allt i himmel, jord och sjö,
    o, drottning över Plutos land det låga,
    gudinna, du, som ser mitt hjärtas plåga
    och sedan länge vet till vad jag trår,
    gör ej min straffdom lika tung och svår
    som den, som drabbat Atheon en dag.
    Du, kyskhetens gudinna, vet att jag
    vill vara jungfru under allt mitt liv
    och varken älskarinna eller viv.
    Jag är, det vet du, en utav de dina,
    som älska jakt, att höra pilar vina
    och att i vilda skogar gillra garn
    och ej att gifta sig och gå med barn.
    Jag önskar icke känna någon man.
    Gudinna, hjälp mig, du som får och kan,
    på grund av trefalden, som präglar dig!
    En enda är den gunst jag utber mig:
    att du i nåder ville så begå,
    att de igen bli vänner, dessa två,
    Arcite, Palamon, och vända sig
    ifrån den kärlek, som de hyst till mig,
    så helt, att all den kärlek, som de känna,
    och alla åtråns lågor, som dem bränna,
    bli släckta eller finna andra mål!
    Men om ditt rådslag ingen ändring tål,
    och om mitt öde måste formas så,
    att jag skall äkta en av dessa två,
    så giv mig den, vars känslor hetast brinna.
    Diana, skåda, kyskhetens gudinna,
    de tårar, som på mina kinder falla!
    Jag ber, beskyddarinna av oss alla,
    som äro mör som du, bevara mig
    som mö, och jag skall alltid prisa dig."

    Klart brunno eldarna, när Emelie
    bad denna bön, men när den var förbi
    då såg hon något sällsamt inom kort:
    den ena elden syntes tyna bort
    men sedan åter flamma högt och käckt;
    strax därpå var den andra plötsligt släckt,
    och därvid fräste elden som när våta
    och sura klabbar i en brasa gråta;
    och röda droppar såg hon, där hon stod,
    ur veden tränga, röda liksom blod.
    Hon skrämdes nästan från förnuft och vett
    när så hon offerlågan slockna sett,
    ty tecknet syntes henne oförklarligt;
    det kunde båda något hemskt och farligt.
    Då trädde fram gudinnan själv, Diana,
    i jägardräkt, med båge i sin hand,
    och sade: "Dotter, du skall lägga band
    på dina känslor, ty vid gudars bord
    har skrivits ned med evigt fasta ord,
    att du skall äkta en av dessa två,
    som lidit för sin kärlek så som få,
    men jag får icke säga vilkendera.
    Farväl, nu kan jag icke dröja mera.
    Av eldarna, som på mitt altar brinna
    skall, innan härifrån du går, du finna,
    vad denna kärlekssaga skall dig bringa."
    Vid dessa orden hördes pilar klinga
    i hennes koger, klirra mot varann,
    och hon gled bort, Diana, och försvann.
    Men Emelie stod kvar där tyst hon stått
    och sade: "Ack, vad är det svar jag fått?
    Jag lämnar mig i ditt beskydd, Diana,
    och låter dig bestämma om min bana."
    Och utan någon längre tövan tog
    hon vägen hem. Om detta härmed nog.

    I fjärde timmen, Martis nämnd av mången,
    var ock Arcite till ett tempel gången
    att offra enligt hednisk ritual
    åt vilde Mars i dunkel tempelsal.
    Med hjärtat brinnande och ödmjukt sinne
    bad han till guden denna bön där inne:

    "O, starke gud, som dyrkas främst bland alla
    i Thracien, det kulna och det kalla,
    och överallt i varje trakt och land
    har vapenskiftens utgång i din hand
    och gynnar den, du finner segern värd,
    tag mot av mig min fromma offergärd.
    Och är det så, att med min unga styrka
    jag finnes vara värdig till att dyrka
    och tjäna dig, så skänk mig nu ditt stöd;
    hav misskund, gudom, med mitt hjärtas nöd!
    Tänk på den tärande och heta låga,
    som en gång brände dig, begärens plåga
    den gång, då Venus, ung och frisk och skön
    omsider skänkte dig din kärleks lön
    och låg besegrad, viljelös och stilla,
    om ock det därvid en gång gick dig illa,
    när alltför snart Vulcanus kom tillbaka
    och fann dig ligga samman med hans maka!
    För eldens skull, som brände då ditt hjärta,
    hav misskund ock med mig och med min smärta!
    Jag är ju lika ung, som du var då,
    och, tror jag, av min kärlek plågad så,
    att ingens sorger överträffat mina,
    ty hon, som vållat mig all denna pina,
    har ej en tanke över för min nöd.
    Och väl jag vet, att jag på liv och död
    får lov att kämpa, innan min hon bliver;
    jag vet också, att därest du ej giver
    din gunst, ditt stöd, så vinnes intet slag.
    Så hjälp mig, herre, i min strid i dag,
    allt för den eld, som en gång brände dig,
    så visst som nu den elden bränner mig,
    och giv att segern denna dag blir min!
    Må mödan bliva min och äran din!
    Ditt tempel skall jag vörda, och jag skall
    med nit arbeta i det hårda kall,
    du städse dina följesvenner ger,
    och i ditt tempel hänga mitt banér
    samt deras vapen, som i strid jag för.
    Och alltid, allt intill den stund jag dör,
    skall i ditt tempel evig eld du se.
    Och även detta löfte vill jag ge:
    mitt skägg, som ingen kniv har känt, mitt hår,
    som ingen sax berört och skuldran når,
    dem skall jag skänka dig, och jag skall tjäna
    dig all den tid mig gudarna förläna.
    Så hav då misskund med den nöd du ser
    och giv mig seger; blott om den jag ber."

    Så slutade Arcite där sin bön.
    Då hördes genom templet starkt ett dön
    från dörrarna och deras ringar tunga.
    Arcite hörde häpen dånet runga.
    Så klara lyste eldarna, som brunno
    på altaret, att deras strålar hunno
    till varje vrå; och söt i luften flöt
    en doft av rökelse; och mera göt
    Arcite nu i offereldens flamma.
    Så hörde han ett ljud, som tycktes stamma
    från Mars' staty: dess brynja klirrade, och då
    förnam han svagt och tyckte sig förstå,
    att ordet "seger" ljöd i dessa ljud.
    Då prisade han tacksamt krigets gud.
    Så hastade han hem till sitt kvarter
    så lätt om hjärtat som när hoppet ler,
    så glad som fågeln är när solen skiner.

    Men i Olympen sågos bistra miner
    och var för löftens skull en sådan strid
    emellan Venus, annars vek och blid,
    och Mars, den hårda guden, van att döda,
    att Jupiter fick ordet blott med möda,
    till dess den bleke gud Saturn, som sett
    så mycket, som i gamla tider skett,
    på grund av allt det myckna han fått skåda
    fann ut en väg, rom tillfredsställde båda.
    Ja, det är visst, att åldern mycket vet,
    ty den är vis, den har erfarenhet.
    I löpning kan man slå en gammal man,
    men ej i rådslag. Och Saturnus fann
    en utväg och ett sätt att mäkla fred,
    fast sådant annars icke är hans sed.

    "Min kära Venus", sade han, "min bana
    och makt gå vidare än mänskor ana.
    När någon drunknar i det kalla hav,
    så var det alltid jag, som döden gav.
    Jag är den mörka fångenskapens gud,
    och galgens död är min; på mina bud
    går massan till revolt, och när det kom
    till lönligt mord med gift, stod jag bakom.
    Jag är en hämndens gud, jag straffar brott,
    när fram till Lejonet min bana nått,
    jag ödelägger borgar, sprider fasa.
    jag störtar torn och låter gruvor rasa
    och bringar död till schaktet och gemaket.
    Jag dräpte Simson, när han fällde taket.
    Av mig är feberns kalla svett, av mig
    förräderiet, varje mörk intrig;
    och pesten kunna mina blickar så.
    Gråt nu ej längre! Jag skall så begå,
    att Palamon, din riddare skall vinna,
    den dam, för vilken dessa båda brinna.
    Det måste bliva frid emellan er,
    om också Mars i deras tvekamp ger
    sin riddare sin hjälp, om än det är
    som förr, att edra tankar gå i sär.
    Jag är din faders far och bistår dig.
    Så gråt ej längre; lita lugnt på mig!"

    Jag lämnar Mars och Venus nu och lämnar
    Olympens alla gudar, ty jag ämnar
    berätta er till vad allt detta ledde,
    förtälja händelser, som sedan skedde.

Explicit tercia pars.

Sequitur pars quarta.

    Den dagen blev en festdag i Atén,
    och det, att det var maj och solen sken
    göt sådan eld i varje mänskas själ,
    att hela dagen gick med riddarspel
    och dans och venustjänst av skilda slag.
    Men för att vara tidig nästa dag
    och få beskåda all den stora striden,
    gick man till ro då dagen var förliden.
    På morgonen, när gryningen blev ljus,
    förnams från alla håll från stall och hus
    hur hästar vrenskades och harnesk skrällde;
    och ryttarskaror redo fram och ställde
    sin kosa upp mot hertigens palats.
    Och sällan har ett krigaröga glatts
    av harnesk av så sällsamt sköna slag
    som de, som sågos där på denna dag,
    av blanka sköldar, broderiers kransar,
    guldsmidda hjälmar, rustningar och pansar.
    Länsgrevar kommo, sutto högt till häst,
    vasaller, adelsmän med skölden fäst
    med starka remmar och med hjälm och lans,
    som glimmade vid deras hästars dans;
    för tjänst var allt, och intet blott för prål.
    Skum stod kring hästars betsels guld och stål.
    och till och från med fil och tänger red
    där mången väpnare och vapensmed.
    Där gingo odalmän till fots och även
    ofrälse män med stadig påk i näven,
    trumpetare och pipare, en skara
    av dem, som blåsa mod i strid och fara.
    Palatsets gård var full av folk i grupper,
    här tre, där tio, dryftande de trupper
    som skulle gå i striden med de två.
    En sade ett, den andre: det går så;
    en höll på den med ramsvart skägg, en annan
    på mannen med den höga, kala pannan;
    en sade: "Se på den, den där kan slåss!
    Och se på yxan hans, bevare oss!"
    Så pratade man där i varje grupp
    långt efter sedan dagens sol gått upp.

    Den store Theseus, ur drömmens riken
    av bullret väckt, av pratet och musiken,
    blev kvar i rummet i sitt rika slott,
    tills riddarna från Thebe hade nått
    till platsen framför hertigens palats.
    Då tog han i ett öppet fönster plats,
    så praktfullt klädd i kunglig högtidsskrud
    som i Olympen på sin tron en gud,
    och ditåt trängdes alla för att se
    och höra orderna han skulle ge.

    Från en vid borgen upprest ställning ljöd
    en härolds stämma, vilken tystnad bjöd;
    när stimmet tystnat, ropade han ut
    sin höge herres vilja och beslut.

    "Det är vår höge härskares behag
    beträffande den kamp, som står i dag.
    att den skall föras på ett sådant sätt,
    att däri icke män av ädel ätt
    förlorat livet, varför han i tid
    förändrat reglerna för dagens strid.
    Vid dödsstraff bjuder hertigen, att ingen
    må taga yxa eller pil till ringen,
    och dolk må icke bäras ens i slida;
    med uddvasst stötsvärd må man icke strida,
    Blott en gång må man mot en annan rida
    med lansen fälld; skall striden längre föras,
    så är det blott till fots, som det får göras.
    Och skadas någon, må han icke dräpas;
    han skall till en utav de pålar släpas,
    som rests på var sin sida, och han är
    förpliktad till att sedan stanna där.
    Och blir av cheferna den ena tagen
    utav den andra, eller annars slagen,
    skall därmed vapenleken vara slut.
    Så dragen nu med Gud i striden ut!
    Med slagsvärd mån i kämpa och med spjut."

    Till himlen nådde jublet nu från hopen,
    så starka klingade de glada ropen:
    "Gud skydde hertigen som är så god,
    att han vill skona liv och ädelt blod!"
    Trumpetskall ljöd, musiken stämde upp,
    och alla redo ut i ordnad trupp
    till rännarbanan mellan hus man prytt
    med praktfullt guldtyg, glänsande och nytt
    I spetsen sågs den ädle härskarn rida
    med riddarna från Thebe vid sin sida.
    Så följde drottningen och Emelie
    och sedan hela skaran rytteri,
    där rangen avgjort allas plats i raden.
    På detta sätt gick tåget genom staden,
    och ut till rännarbanan nådde man.
    Långt innan solen upp till zenit hann,
    satt Theseus med sin gemål den blida
    och Emelie vid ringens ena sida.
    Förnäma damer sutto runt omkring
    och folket trängdes i en väldig ring.

    Från väster under Martis tempel red
    Arcite in med kämpar, led vid led;
    banéret hans var rött och likt en flamma.
    I östra porten såg man i detsamma
    ett vitt banér, och Palamon red fram
    vid Venustemplet, bistert allvarsam.
    Om än man sökt så långt som vindar nå,
    så hade ingen kunnat visa på
    två trupper, vilka varit lika jämna,
    ty ingen mänska hade kunnat nämna
    ett företräde, som den ena haft
    i ädel hållning, ålder eller kraft;
    så lika hade bådas urval skett.
    Så ordnade de sig på övligt sätt
    i tvenne led. När allas namn lästs upp
    och samma antal fanns i varje trupp,
    då slötos portarna och ljöd igen
    en härolds röst: "Till striden, riddersmän!"

    I ringen råder stillhet; solen skiner.
    Nu smattra gällt trumpeter och klariner.
    I väster och i öster blänka pansar,
    när alla kämpar sänka sina lansar.
    Nu tränger sporren in i hästens sida,
    och man får se, om riddaren kan rida.
    Där skälver lans mot sköld så hård som sten,
    där tränger spetsen genom bröstets ben.
    Upp flyga lansar, tjugo fot i längd,
    ut drages svärdens silverblanka mängd.
    De falla ned på hjälmar, klyva stål,
    och blodet strömmar över hals och bål.
    Av tunga klubbor bräckas ben och kyller.
    Där banas väg i kampens värsta myller.
    Där snubblar häst och störta häst och man,
    och mellan hästars fötter rullar han.
    Han slåss till fots med bruten lans som bäst,
    då blir han kullstött av en annans häst.
    Där såras en, en lans har träffat bålen;
    trots allt sitt motstånd föres han till pålen
    som regeln bjöd, och får ej mera strida.
    En annan förts till fältets andra sida.
    Ibland blir kampen avblåst för en tid,
    och krafter samlas till förnyad strid.
    De två thebanerna ha ofta mötts,
    och hårt har lansen mot den andre stötts;
    två kämpar ha de bägge lyckats fälla.
    En tiger, vilken hör sin unge gnälla
    i rövarns grepp, som hör den gny och klaga,
    kan ej med större hat och vildhet jaga
    sin fiende än när Arcite rände
    mot Palamon, och intet lejon kände,
    när det blev hetsat eller sökte föda,
    en sådan blodtörst, sådan lust att döda,
    som Palamon att dräpa denna dag.
    I deras hjälmar bita hårda slag;
    från bägge strömmar blodet rött och hett.

    En ände har dock allt, som sker och skett,
    och innan solen hade gått till vila,
    sågs kung Emetreus den starke ila
    mot Palamon, som med Arcite stred,
    och ge ett hugg som trängde djupt och sved.
    Med tjugomannastyrka blev han tagen
    och trots sitt motstånd bort till pålen dragen.
    Väl kom Lycurgus, kämpen utan tadel,
    att bringa hjälp, men stöttes ur sin sadel.
    Emetreus den starke själv blev slängd
    ur sin ett stycke av ett slagsvärds längd;
    han fick av Palamon en stöt mot bålen.
    Men denne släpades trots allt till pålen;
    hans tapperhet var fruktlös denna gången.
    Han måste stanna, när han väl var fången,
    ty stridens regler hade man i minne.

    Hur var han icke sorgsen i sitt sinne,
    hur gärna han till striden återvänt!
    Men Theseus, som skådat det som hänt,
    han ropade till dem, som stredo än:
    "Giv akt! Hör upp med striden, riddersmän!
    Jag dömer nu, då kampen är förbi:
    Arcite skall få äkta Emelie.
    I ärlig strid han vunnit hennes hand."
    Då löstes plötsligt tusen tungors band;
    så mäktigt hördes jubelropen skalla
    att ringens murar hotade att falla.

    Vad gjorde Venus nu i himlars höjd?
    Vad sade hon? Gudinnan satt där böjd
    och gret så bittert, när hon hörde orden,
    att hennes tårar föllo ned till jorden.
    Hon sade: "Vilken evig skam för mig!"
    Saturnus sade: "Dotter, lugna dig!
    Väl var det Martis man, som vann i dag,
    men du skall snart få tröst, det lovar jag."

    Trumpeters gälla smatter smälte hop
    med häroldernas höga ljubelrop,
    som hälsade Arcite segersäll.
    Men något sällsamt hände denna kväll,
    och jag skall nu berätta vad det var.

    Arcite avtog hjälmen, som han bar,
    och sprängde sedan med sitt huvud bart
    arenan fram i hejdlöst våldsam fart
    med blicken riktad upp mot Emelie.
    Och hennes mötte hans med sympati.
    (Se kvinnors ynnest plägar följa den,
    som lyckan gynnat framom andra män.)
    Mot henne var hans själ med blicken vänd.
    Då sprang ur marken fram en ande, sänd
    av Pluto, som Saturnus talat med.
    Då skyggade den häst Arcite red
    och sprang åt sidan, snubblade i språnget,
    och innan nästa ögonblick var gånget,
    föll ryttaren till marken rätt på skallen,
    och som en död han låg där han var fallen
    Av sadelbågen var hans bröstben bräckt,
    och ansiktet var svart som korpens dräkt;
    så häftigt stockade sig blodet där.
    Från platsen bars han bort med stort besvär
    och till palatset blev han sedan tagen.
    Där blev han genast ur sitt harnesk dragen
    och varsamt lagd i säng, förty han var
    vid liv ännu och hade minnet kvar
    och bad att bruden skulle hämtas dit.

    Så vände Theseus med all sin svit
    tillbaka till Athén, sin huvudstad,
    i festlig och högtidlig kavalkad.
    Han ville icke strax bedröva alla,
    om ock Arcite hade råkat falla.
    Det sades även om Arcites sår,
    att skadan ej var över hövan svår.
    Till glada tankar stämde även detta,
    att ingen blivit dräpt i stridens hetta,
    fast såren voro svåra, särskilt hans,
    vars bröstben hade brutits av en lans.
    På andra sår och brutna armar lades
    väl salvor mest, men många trollord sades,
    och läkemedel druckos denna dag
    av salvia och många andra slag.
    Fördenskull sökte hertigen att visa
    dem alla heder och att bringa lisa
    och höll, som riktigt var, en fest, som räckte
    tills hela natten gått och dagen bräckte.
    Och ingen hade blivit nesligt slagen:
    det var en vapenlek man haft på dagen,
    och leken bringar inga nederlag,
    blott missöden av varjehanda slag.
    Och det är ingen skam att bliva bragt
    till pålen, när det sker med övermakt,
    när tjugo man emot en enda gå
    och gripa tag i arm och ben och tå,
    då hästen drivits bort med slag av stavar
    av fotfolk, både odalmän och slavar.
    I slika fall kan ingen träda fram
    med något tal om feghet eller skam.
    Furst Theseus lät därför ropa ut,
    att alla tvister skulle vara slut,
    ty ingendera sidan var att klandra
    och lika god den ena som den andra.
    Så gav han rika skänker åt envar
    och höll en fest för dem i trenne dar.
    När konungarna sedan drogo hem,
    var det en dagsled drygt han följde dem.
    Så drogo alla bort mot hemmets härd;
    man bjöd "farväl" och sade: "lycksam färd!"
    Men nog om kämparna. Jag återgår
    till vår Arcite och hans svåra sår.

    Arcites bröst arbetar tungt, med smärta,
    och ständigt vidgas såret vid hans hjärta.
    All läkekonst kan giva föga hopp,
    när blodet levrat stannar i hans kropp.
    Man koppar honom, söker åderlåta,
    men varken detta eller droger båta.
    Den animala kraft, den expulsiva,
    som kroppen har, kan ingen räddning giva,
    förmår ej driva giftet ur hans lunga.
    Hans andedrag bli flämtande och tunga
    och varje muskeltråd blir genomträngd
    kring bröstets onda sår av giftets mängd.
    Ej finnes räddning för Arcites liv
    i purgativ och ej i laxativ;
    fastän de bägge avsedd verkan bragt
    har ej naturen längre någon makt.
    Men när naturen icke skänker styrkan,
    finns intet hopp. Bär mannen bort till kyrkan!
    Så var då varje hopp om liv förbi.
    Då lät Arcite kalla Emelie
    och Palamon, den vän han hållit kär,
    och talade till dem och alla där:

    "O vilken sorg och vilka grymma plågor
    mig bränt för din skull som med avgrundslågor!
    O bittra död! O du, min Emelie!
    O samvaro, som redan är förbi,
    mitt hjärtas drottning och mitt unga viv
    mitt hjärtas dam, som ändar nu mitt liv!
    Vad är det denna värld oss mänskor gav?
    En vän i dag, i morgon blott en grav,
    den kalla grav, där ingen står dig bi.
    Min ljuva fiende, min Emelie,
    farväl! Och lägg nu mjukt din arm kring mig
    och hör de ord, som jag vill säga dig!
    Emellan Palamon och mig har strid
    och tvedräkt rått en mer än årslång tid
    allt för den kärleks skull vi hyst till dig.
    Så visst, som Jupiter må bistå mig
    att bära vittnesbörd på sådant sätt
    om en hans tjänare, att allt är rätt,
    om sanning, ära ridderskap och vett,
    om visdom, ödmjukhet och ädel ätt,
    om frihet och om uppsåt rent också,
    så visst till Jupiter jag hoppas gå,
    så vet i denna värld jag ingen man
    så värd din kärlek och din hand som han,
    som Palamon, som vigt åt dig sitt liv.
    Om någonsin du blir en makes viv,
    är Palamon den man, som du skall taga."
    Nu blevo orden hans allt mera svaga,
    ty från hans fötter uppsteg till hans bröst
    en dödens köld, förlamande hans röst.
    All kraft, som i hans armars ådror runnit,
    den hade även domnat och försvunnit.
    När nu hans hjärta, sjukt och sårat, kände
    de vissa förebud, som döden sände,
    begynte ock hans andes ljus att svika,
    och ur hans ögon syntes glansen vika.
    Men blicken gick ännu till Emelie.
    "Hav tack!" han sade. Så var allt förbi.
    Hans ande flydde till den fjärran ort,
    där jag ej varit, varom jag ej sport.
    Jag känner icke livet efter döden,
    och sägnen täljer endast mänskoöden.
    Fast teologer skildrat andars hem,
    så vill jag icke här citera dem.
    Kall är Arcite. Honom lämna vi
    åt Mars och tala nu om Emelie.

    I gråt brast Palamon, och med ett skri
    sjönk hon till golvet sanslös, Emelie,
    och Theseus bar henne hastigt bort.
    Men härom kan jag fatta mig helt kort:
    det är ej lönt att skildra hur hon grät,
    ty det är något varje mänska vet,
    att när en kvinna har sin make mist,
    så sörjer hon så djupt, att hon förvisst
    av sorgen eller sot av någon sort
    förhärjas och omsider tvinar bort.

    I staden fälldes mången sorgens tår
    av gammalt folk och folk i unga år
    allt för thebanens skull, som dog så ung.
    Så barn som vuxna kände sorgen tung.
    Så mycket gräts det icke ens den dagen,
    då Trojas Hector hade blivit slagen.
    Hur var ej saknaden och smärtan svår!
    Där revos kinder, och man slet sitt hår.
    "Ack, varför är du död", ljöd månget skri,
    "du, som var rik och ägde Emelie!"
    Och Theseus – hos en blott tröst han fann,
    sin far Eneus, nu en gammal man,
    som kände denna världen och dess sed
    och sett hur allting här går upp och ned,
    hur glädje följer sorg och gråt på skratt
    och gav exempel ur sitt minnes skatt.

    "Se, liksom ingen dött", så föll hans ord,
    "som icke en gång levat på vår jord.
    har ingen heller levat i vår värld,
    som ej i döden slutat denna färd.
    Vår värld är blott en väg, en mödosam;
    vi äro pilgrimer, som tåga fram,
    och det är döden blott, som vilan ger."
    Så talte han, och därtill mycket mer
    av visa ord, som kunde skänka tröst
    och åter väcka mod i kvalda bröst.

    Och Theseus begynts överväga
    hur värdigast man skulle gå tillväga
    vid bränningen utav Arcites kropp
    och varest bålet bords föras opp.
    Omsider kom också beslutets stund;
    Arcite skulls brännss i den lund,
    dar först han kämpat för sin kärleks skull
    mot Palamon. I samma lund, så full
    av ljuvlig grönska, där han en gång känt
    hur som en eld hans kärlekslängtan bränt,
    där skulle det hans döda kropp beskäras
    att helt av bålets rena eld förtäras.
    Han gav befallning om att hugga ned
    urgamla ekar, spjälka dem till ved
    och trava den, så den var lätt att bränna.
    Strax sågos män på snabba fötter ränna
    och rida ut och göra som han sagt.
    Så hämtades en bår; på den blev lagt
    ett täckelse av guldtyg; och man lade
    den präktigaste duk, som fursten hade.
    Guldsmidda voro kläderna som togos,
    och vita handskar på hans händer drogos;
    hans huvud pryddes med en lagerkrans,
    och vid hans sida lades svärdet hans.
    När fursten sedan blottade hans drag,
    brast han på nytt i gråt. Och nästa dag
    lät Theseus den döde hjälten bäras
    till hallen att av folket ses och äras,
    och hallen genljöd då av folkets gråt.

    Där såg man Palamon; hans dräkt var våt
    av tårar, där han stod vid vännens bår
    med skägget långt och tovigt, askstrött hår.
    Mest grät vid båren likväl Emelie.
    På det att alla riter skulle bli
    förrättade på dagens sorgefest
    på sätt som syntes präktigast och bäst,
    framleddes trenne hästar med mundering,
    där stålet blänkte som på stor tornering.
    Arcites vapen buro dessa tre,
    och ståtliga och vita voro de.
    Den första ryttaren bar skölden hans,
    en annan höll i handen fast hans lans;
    hans guldbeslagna turska båge var
    vad tredje ryttaren i laget bar.
    Så gick den ut till lunden, deras ritt
    i avmätt, sorgsen och högtidlig skritt.
    På axlarna av Greklands främsta män
    i vilkas ögon tårar glänste än
    och vilkas gång var värdigt allvarsam,
    bars båren långsamt huvudgatan fram.
    Med svart betäckt var gatans hela längd,
    och husens räcka var med svart behängd.
    På högra sidan sågs Egeus vandra,
    och Theseus gick ensam på den andra;
    de hade bägge gyllne kärl i handen,
    som fyllts med honung, blod och vin till randen.
    Så följde Palamon med talrik svit
    och sedan Emelie med kind så vit.
    Hon bar en låga enligt tidens sed;
    den elden skulle bålet tändas med.

    På bålet som var uppfört för den döda
    var mycken omsorg nedlagd, mycken möda;
    mot himlen steg dess krön av virkets mängd
    och tjugo famnar mätte det i längd.
    Man hade lagt för jättebålet grunden
    av halm, som massvis släpats ut till lunden.
    Men hur man högt på krönet bålet tände
    och under vilka namn man träden kände –
    ek, furu, björk och järnek, poppel, al,
    alm, ask och asp och pil ur fuktig dal,
    lönn, hagtorn, hassel, bok och andra slag –
    det skall jag icke skildra nu i dag,
    ej heller alla gudaväsens flykt
    ur skogen där de tyckt sig bo så tryggt,
    skogsnymfer, fauner, amoriner små,
    och ej hur djuren som på marken gå
    och fåglarna med skräck sin kosa ställde
    till fjärran nejder, när man träden fällde,
    och ej hur mark, som aldrig solen sett,
    med fasa kände hur den brände hett;
    ej huru elden först med halm blev närd,
    hur sedan kluven torrved blev förtärd
    och därpå färska träd med gröna grenar,
    så kryddor, tyg med guld och ädla stenar,
    girlander lysande av blommors prakt,
    och myrrha, rökelsen med mystisk makt;
    ej hur Arcite bland allt detta låg,
    ej vilka skatter man kring honom såg,
    ej huru Emelie, som seden var,
    antände bålet med den eld hon bar,
    ej hur hon svimmade när gnistor stänkte,
    ej vad hon sade eller vad hon tänkte;
    ej hur juveler kastades i flamman
    när elden vuxit hög och slagit samman
    och ej hur sköldar slungades och svärd
    och många klädesplagg som offergärd,
    samt skålar, som man fyllt med vin och blod,
    när bålets låga hög mot himlen stod;
    ej heller hur en väldig ryttarhop
    tre gånger medsols red med höga rop
    kring jättebålet, för att sedan rida
    tre varv med vapengny, som hördes vida,
    hur kvinnors sorg i gråt och tårar kläddes,
    hur sedan Emelie mot hemmet leddes
    och hur Arcites kropp i aska föll.
    Jag skildrar icke vakan, som man höll,
    ej heller vaknattsspelen enligt grekisk sed
    vid bålet, när det småningom brann ned,
    ej brottaren med naken, oljad kropp,
    som priset vann, ej tävlingen i lopp.
    Jag vill ej heller skildra, hur de sen
    begåvo sig tillbaka till Athén;
    jag går till saken, ty jag måste föra
    till slut den långa sägen ni fått höra.

    Där kommo nya öden, nya vårar
    och torkade med tiden sorgens tårar.
    Så fattades – jag tycker det ser ut
    som någon riksdag funnits där – beslut
    av grekerna i många stora frågor,
    bland annat – för att undgå krigets lågor
    om vänskap och förbund i vissa fall
    och om att vinna Thebe till vasall.
    Då var den ädle fursten icke sen
    att kalla Palamon till sitt Athén,
    men utan uppgift om vad skälet var;
    och i den sorgdräkt, som alltjämt han bar
    kom Palamon i största hast; och då
    lät fursten hämta Emelie också.
    När alla tagit plats, och stimmet dött,
    satt Theseus en stund och såg förstrött
    framför sig under tystnad; vemod låg
    i blicken, vittnande om sorgsen håg.
    Så sågs en liten suck hans läppar skilja,
    och därpå erfor man hans höga vilja.

    "När han, som skapar världar när han vill
    lät ljuva kärleksbojan bliva till,
    då skapade han något högt och stort.
    Han visste ock förvisso vad han gjort,
    ty just med denna ljuva boja band
    han samman elden, luften, vatten, land,
    allt inom vissa gränser, som han givit.
    Av samme store skapare har blivit
    bestämt, att var och en som blivit född
    till detta usla jordeliv, är nödd,
    på utsatt dag, att lämna det också.
    Förbi den dagen kan han icke gå,
    om än han kan förkorta sina dagar.
    Det kräves ej bevis för dessa lagar,
    ty deras verkan framstår uppenbar;
    min mening vill jag likväl göra klar.
    Att evig, oföränderlig också,
    är skaparen, skall då envar förstå.
    Man inser, om förnuftet ej har fel,
    att från det hela stammar varje del.
    Ur intet uppkom icke hav och land,
    ur intet utgick ej det minsta grand,
    ur något evigt, oförstörbart allt,
    som fått en jordisk, bristfällig gestalt.
    Och därför har en vis försyn bestämt,
    att här på denna dunkla jord alltjämt
    i ständig växling släktled skola följas
    av nya led och de i sin tur höljas
    av jordens mull, och intet här bestå.
    Vi se dem ständigt komma, ständigt gå.

    "Se blott på eken, som sin mognad nått
    så länge efter det dess första skott
    ur jorden skjutit och i sekler står!
    En gång är den försvunnen utan spår.

    "Betanken, hur på vägen, där vi gå,
    den hårda stenen som vi trampa på
    förvittrar, nötes, blir ett stoft till slut.
    Den breda floden torkar en gång ut.
    Den stora staden skall en dag försvinna.
    Ja, allting har en ände, som vi finna.

    "En man, en kvinna skåda vi också
    i någotdera utav dessa två:
    i ungdom eller ock i ålderns kväll.
    Dö måste mänskan, konung som gesäll,
    på havet en, den andra på en äng,
    den tredje hemma i sin egen säng.
    Där hjälper intet; allt som fötts ur frö,
    skall en gång vissna; allting måste dö.
    Vem kommer denna lag att ständigt gälla,
    om icke Jupiter, allt varas källa?
    Det är den högste, skaparen, som låter
    allt skapat vända till sitt ursprung åter.
    Att streta häremot är icke lönt
    för någon mänska, okrönt eller krönt.

    "Då kräver visheten – så synes mig –
    att mänskan lär sig väl att finna sig
    i det, som ej kan undgås, i den kalla
    och bleka död, som en gång väntar alla.
    En dåre den, som knotar och som flyr,
    och en rebell mot den, som allting styr.
    Ett bättre öde kan man ej begära
    än det, att dö på höjden av sin ära,
    när man är säker om sitt goda namn;
    då har man fört sitt rykte tryggt i hamn.
    Och mindre sorg bör det hos vänner föda,
    om någon gått med ära till de döda,
    än om han blir föraktad och fördömd;
    då blir hans ungdoms bragd för evigt glömd.
    Så var det säkert bäst, när döden lyckte
    ett liv, som stod på höjden av sitt rykte.
    Det kan blott mänsklig envishet bestrida.
    Vi knota vi och sörja vi och lida
    för det Arcite, ridderskapets blomma,
    har gått med ära, lämnat detta tomma
    och mörka fängelse, som kallats liv?
    Vi klaga här ännu kusin och viv
    allt över det, som blev Arcites öde?
    Kan han väl tacka dem för det, den döde?
    Nej, det förnärmar honom och hans minne.
    Dock kuva de ej sorgen i sitt sinne!

    "Med denna maning slutar jag mitt tal:
    giv plats åt glädjen efter sorg och kval
    och tacka Jupiter för allt han skänkt.
    Och innan nu vi skiljas, har jag tänkt,
    att vi av tvenne sorger skulle få
    till stånd en salig fröjd, som skall bestå.
    Ja, vilka äro de, som djupast sörja?
    Det är med dessa två vi skola börja.

    "Min syster", sade han, "min önskan är
    – och denna önskan dela alla här –
    att du av nåd med misskund ville se
    till Palamon, din riddare, och ge
    ditt ord att taga honom till din man,
    som troget tjänat dig, allt sedan han
    dig första gången såg i sommargrönskan.
    Räck mig din hand, ty sådan är vår önskan.
    Giv oss ett prov på kvinnlig godhet nu
    en mäktig konungs brorson är han ju.
    Och om han också var en fattig man,
    så är det många, långa år, som han
    har dyrkat dig och lidit svårt också;
    det bör man härvid även tänka på,
    ty nåd går framför rätt i högsint val."

    Så ställde han till Palamon sitt tal:
    "Med ringa möda vinnes, tänker jag,
    ditt gillande av detta mitt förslag.
    Träd fram och räck ditt hjärtas dam din hand."
    Så knöts på stället mellan dem det band,
    som hymens eller äktenskapet kallas,
    med rådets bifall, riddarnas och allas.
    Vid toner av en festlig melodi
    blev Palamon förmäld med Emelie.
    O Gud, som skapat all vår värld, beskär
    envar att vinna den han håller kär!
    Så levde Palamon ett lyckligt liv
    1 rikedom och hälsa med sitt viv.
    Hon älskade så ömt sin ädle man,
    han var så trofast hängiven och sann,
    att aldrig växlades i deras hem
    det minsta onda ord emellan dem.
    Så var med Palamon och Emelie.
    Må Gud i nåder stå oss alla bi! – Amen.

Här är riddarens berättelse slut.

MJÖLNARENS PROLOG

Här följer samtalet mellan Värden och Mjölnaren.

    När Riddarens berättelse var slut
    fanns ingen där, som icke sade ut,
    att den var fin samt gjort en glad till sinnes
    och väl förtjänade att dras till minnes;
    mest prisade de adliga densamma.
    Vår Värd han skrattade och svor: "Anamma,
    det här går bra! Nu fräser det i pannan,
    nu skall vi utan tövan ha en annan
    av samma slag, ty början den var bra.
    Herr Munk, lät höra, om ni skulle ha
    på lager något bidrag till vår lek."
    Men Mjölnarn – av ett stadigt rus helt blek –
    som knappast hölls i sadeln där han satt
    och varken lyfte huva eller hatt
    till svar på någon hälsning, skrek med röst,
    som tycktes stamma ur Pilatus' bröst,
    och svor vid vapen och vid ben och blod:
    "Jag kan en fin berättelse, en god,
    och jag skall nog berätta utan söl."

    Men Värden såg, att han var full av öl,
    och sade: "Vänta, Robin, käre vän!
    Ge dig till tåls; här finns ju bättre män,
    som skall berätta först, det är det rätta."

    "Vid Gud", svor Mjölnarn, "nu skall jag berätta.
    Jag går min väg, om man vill hindra mig."
    "Berätta då, och fan må taga dig!"
    bröt Värden ut. "Ditt vett har gått till Gud."
    Då sade Mjölnaren: "Jag äskar ljud,
    men först är den bekännelsen att göra,
    att jag är full. Det kan jag nogsamt höra;
    och om jag därför talar mindre väl,
    är detta enbart Southwark-ölets fel.
    Vad jag berättar blir om verkligt liv,
    allt om en timmerman och om hans viv
    och hur en klerk bedrog vår gode man."

    Då avbröt fogden. "Tig då!" sade han
    "med rusigt prat om otukt! Det är skam
    och det är synd också att komma fram
    med lågt förtal och skämma ut en karl
    och även hustrun, som din avsikt var.
    Ett annat ämne kan du hitta på."

    Den fulle Mjölnarn tog till orda då
    och sade: "Osewold, en hanrej kan
    den aldrig bli, som är en ogift man.
    Om dig är härmed intet sagt ännu;
    det finns ju mången god och trogen fru,
    ja, tusen goda mot en enda fallen.
    Det vet du själv, om du har vett i skallen.
    Vi göra mina ord dig då så het?
    Jag har ju själv en hustru, som du vet,
    och likväl vill jag ej för mycket gott
    betrakta mig som en av dem, som fått
    en stackars hanrejs bittra smälek smaka.
    Jag vill tro blint på trohet hos min maka.
    Förnuftig make låter dunkel hölja
    vad Gud och vad hans hustru vilja dölja.
    Då får han njuta Herrens överflöd,
    då går på honom aldrig någon nöd."

    Vad är att säga vidare än detta,
    att Mjölnarn fordrade att få berätta
    och talade om mindre hyfsat folk.
    Och när jag blir den grove Mjölnarns tolk,
    så ber jag var förfinad ståndsperson
    för Guds skull inte tänka, att min ton
    beror på elakt uppsåt; jag är tvungen
    att sjunga visan så, som den var sjungen,
    ty annars bli ej tingen vad de böra.
    Jag säger därför: den som ej vill höra
    må låta bli och skynda till den nästa,
    ty det är inte svårt att få till bästa
    berättelser om fint folk och moral
    och så legender, efter eget val.
    Så klandra icke mig, om ni tar fel!
    Att Mjölnarn var en drummel vet ni väl,
    och grov var fogden, voro ej så få;
    om otukt talade de bägge två.
    Välj själv, och låt författaren gå fri –
    och se ej allvar i ett raljeri!

Här slutar prolog en.

MJÖLNARENS BERÄTTELSE

Här börjar Mjölnaren sin berättelse.

    Det fanns i forna dar i Oxenford
    en riker knöl, som hade mynt och gård;
    han var en timmerman och värdshusvärd.
    Hos honom bodde ock en fattig lärd,
    som läste språk, men all hans fantasi
    var ständigt riktad på astrologi,
    och vissa regler tror jag nog han kände,
    ty det var mer än en gång, som det hände,
    att han blev frågad, när man ville höra
    om rätter tid för det man tänkte göra,
    om det blev regnig eller vacker dag
    och andra ting av varjehanda slag.

    Man nämnde honom Nicholas den lärde.
    På hemlig kärlek satte denne värde,
    och han var slug och kunde hålla tätt,
    och blygt som någon ungmös var hans sätt.
    Han hade där i värdshuset ett rum,
    och ingen delade hans tusculum.
    Med söta blommor var det prytt, och han
    var själv så söt, som man det vara kan,
    som lakritsrot och som en sirapstråd.
    Hans Almageste och hans bokförråd,
    hans astrolabe, klar för kärt besvär,
    och räknebrädet lågo alla där
    på hyllor vid hans bädd till dagligt bruk.
    Hans kista täcktes av en eldröd duk
    och därpå låg den vackra psaltaren.
    Han lockade på kvällarna ur den
    så ljuva toner, att man greps av dem;
    först sjöng han Angelus ad Virginem,
    och därpå lät han kungens visa följa.
    Sin strupe måste han rätt ofta skölja.
    Ja, så fördrev vår söte klerk sin tid,
    när vänners gåvor skänkte lugn och frid.

    Hans värd var gift och älskade sitt viv
    väl sjufalt mera än sitt eget liv.
    Blott aderton var värdens unga maka,
    och svartsjukt sökte mannen att bevaka
    vart steg hon tog, ty hon var jämt i tagen
    och han var gammal, rädd att bli bedragen.
    Han kände icke Catos visa bud
    att man bör ta en like till sin brud,
    en like till sin fru och hjärtanskär,
    ty ung och gammal glida lätt isär.
    Men då han en gång fastnat så i snaran,
    så återstod det blott att möta faran.

    Skön var den unga frun, och hennes midja
    var smärt som vesslans, smidig som en vidja.
    Hon bar en gördel, silkesstickad, mjuk;
    kring sina länder hade hon en duk
    så vit som morgonmjölk och rikt broderad.
    Och hennes vita särk var dekorerad
    med kolsvart silke framtill över barmen
    och bak i nacken liksom runt kring armen.
    På hennes mössa, som var vit och sval,
    sågs svarta band av samma material.
    Sitt hårband bar hon högt, och det var brett;
    och ögat lyste löftesrikt och hett.
    Helt smala voro hennes ögonbryn,
    två svarta bågar mot den vita hyn.
    Hon var så tjusande att se uppå
    som päronträden, när i blom de stå,
    och mjukare än lammets fina skinn.
    Hon bar en läderbörs i gördeln sin,
    med silke sydd, med pärlor tätt besatt.
    Om än man sökte både dag och natt
    och världen runt, så kunde man ej vänta
    att finna lika glad och vacker jänta.
    Så strålande var hennes klara hy
    som präglad slant av guld när den är ny.
    Hon sjöng, och hennes drillar voro glada
    som svalans kvitter på en lantlig lada.
    Hon kunde dansa och hon kunde leka
    som killingen när vårens vindar smeka.
    Hon hade mun så söt som honungsmjöd,
    som äpplen, dem man stekt på sakta glöd.
    Hon var så nyckfull som en flyktig il,
    lång som en mast och rak som bågskytts pil.
    Hon bar en brosch vid kragen, som var låg,
    och präktigare brosch man sällan såg.
    Högt upp på benet knöt hon skornas band.
    Hon var en läckerbit för vilken grand,
    för vilken adelsman som hälst att smaka,
    och för en odalman en värdig maka.

    Det hände sig en dag, att dessa tu,
    den unge Nicholas och husets fru,
    då hennes man var rest till Osenie,
    förströdde sig med lek och raljeri,
    som klerker göra fint och nätt, förstås,
    och att han fattade i hennes chose
    och sade: "Älskling, om du inte gör
    mig helt till viljes, vet jag att jag dör."
    Om hennes höfter höll han hårt och bad:
    "Min älskade, gör mig nu genast glad
    och älska mig, om du ej vill min död!"
    Men hon sprang upp med kinden het och röd
    och vred sig undan, sägande som så:
    "Nej, någon kyss det skall du inte få.
    Å, låt mig vara, Nicholas; låt bli!
    Jag ropar, om du inte ger mig fri.
    Släpp mig, så sant du är en man av ära!"

    Då började han bedja och besvära.
    Så enträgen och vacker var hans bön,
    att hon omsider lovade den lön,
    han bett för kärleks skull, och svor en ed
    att göra allt hon kunde fröjda med,
    så snart ett lägligt tillfälle man fann.
    "Men", sade hon, "så svartsjuk är min man,
    att om du inte noga passar dig
    så är jag viss på att han dödar mig.
    Du måste vara ytterligt diskret."

    "Hys ingen oro för vår hemlighet",
    var klerkens svar. "En dålig klerk är han,
    som ej kan lura ens en timmerman."
    Så blev man ense, skulle man alltså
    se tiden an och noga passa på.
    När Nicholas fått löftet av sitt lamm
    och klappat henne både bak och fram
    och kysst sin sköna, grep han psaltaren
    och spelade och sjöng som förr igen.

    Så hände sig en helgdag att till kyrkan
    att egna Herren en tillbörlig dyrkan
    den goda hustrun gick som mången annan.
    Då strålade så klar som dagen pannan,
    så grundligt var den tvådd till dagens fest.

    Vid denna kyrka tjänade en präst,
    en ung, och Absalon var namnet hans.
    Hans hår var krusigt, hade guldgul glans,
    var likt en gloria av lockar lena;
    och jämn och snörrät var hans vackra bena.
    Hans hy var röd, hans ögon voro grå,
    utskurna skorna, som han hade på,
    och präktigt röda byxorna han bar.
    Av bästa tyg och blå till färgen var
    kaftanen hans, av mästarhänder sydd,
    och tjock var bården, varmed den var prydd.
    Mässkjortan, som han hade över den,
    var vit som häggen under blomningen.
    En prydlig gosse var han vid min själ.
    Han kunde åderlåta, klippte väl,
    och skrev han, blev nog dokumentet rätt.
    Han kunde dansa på minst tjugo sätt
    och kasta sina ben på den fason,
    som föreskrevs av Oxford-tradition.
    Han spelade rubeca helt galant
    och sjöng ibland till den i hög diskant.
    Guitarrens strängar slog han ofta nog.
    I varje källare och varje krog,
    där nätta flickor funnos, var han gäst,
    så skötte han väl själavården bäst.
    Men, sant att säga; han lät väder lätt,
    och kunde bliva grov i tal och sätt.

    Varenda helgdag, som gudfader skänkte,
    gick denne Absalon omkring och stänkte
    med vigvatten i många kvinnors hem,
    och många vackra blickar gav han dem,
    och timmermannens maka mer än andra,
    för vilket karlen knappast var att klandra:
    hon var så prydlig och så söt och ljus.
    Om prästen varit katt och hon en mus,
    han slukat henne i ett enda tag.

    För kvinnorna var Absalon så svag,
    att om en kvinna med ett offer kom,
    så fick hon med sin gåva vända om;
    han mottog ej vad de för honom spart.
    En vacker natt, när månen lyste klart
    och han hölls vaken av sin kärleks brand,
    tog Absalon guitarren i sin hand
    och trädde ut så glad i månens ljus.

    Han gick direkt till timmermannens hus
    och något efter första hanegället
    var Absalon med sin gitarr på stället,
    och vid ett fönster ställde han sig där.
    Så sjöng han ut sin längtan, sitt begär:
    "Mitt hjärtas dam, se ned till mig i nåder,
    ty utan dig den mörka natten råder",
    och spelade guitarr på samma gång.
    Den äkta mannen väcktes av hans sång
    och sade till sin hustru: "Alison,
    säg hör du sången! Det är Absalon,
    som sjunger till guitarr här utanför."
    Hon svarade på detta: "Ja, jag hör,
    min käre John, jag hör det mycket väl."

    Så blev det ofta sång och strängaspel,
    och ständigt växte prästens ömma låga,
    tills den med tiden blev en ständig plåga,
    som följde honom både dag och natt.
    Han putsade sig ständigt som en katt,
    han sökte hennes gunst av all sin själ
    och svor att vara hennes trogne träl.
    Han sjöng med drillar som en näktergal,
    han sände henne skänker utan tal
    av heta våfflor rakt från ugnens glöd,
    av sötat vin och kryddat öl och mjöd.
    Med smek och smicker tro sig några vinna,
    med skänker andra, ynnest hos en kvinna.

    Herodes spelade han mången gång
    och gjorde lycka med sin vackra sång.
    Men vartill båtade all denna möda!
    Blott Nicholas fick hennes blod att glöda,
    och vad än Absalon må gjort och sagt,
    så vann han intet annat än förakt,
    så höll hon honom för en narr alltjämt,
    och allt hans allvar vände hon i skämt.
    Det ligger sanning i de ord som lära:
    "Var hälst den sluge skälmen finnes nära,
    blir fjärran vän förhatlig eller glömd."
    Och Absalon var den, som här var dömd
    att dväljas fjärran från den skönas hem,
    och Nicholas den gynnade av dem.

    Du fine Nicholas, du har det gott,
    och Absalon har skäl att klaga blott!
    Så hände sig igen en vacker dag
    att mannen for till Osenay ett slag.
    Då fattades av dessa unga tu,
    av Nicholas och timmermannens fru,
    beslutet om att göra upp en plan
    att lura timmermannen, stackars fan,
    så det blev dem förunnat någongång
    att ligga hos varandra natten lång,
    ty detta önskade de bägge två.
    Så spilldes icke flere ord därpå,
    men Nicholas grep genast verket an:
    till rummet, där han bidde, förde han
    i tysthet mat och dryck för dagar tvenne,
    och dessa föreskrifter gav han henne:
    om mannen frågte henne var han var,
    så skulle hon förklara i sitt svar,
    att han ej blivit sedd på hela dagen;
    måhända var han svårt av sjukdom slagen,
    ty pigan hade inte lyckats få
    ett enda svar, hur än hon knackat på.
    Och samma lördag gick han till sitt rum
    och höll sig sedan där helt tyst och stum.
    Han åt och sov och mådde ganska gott
    tills nästan hela söndagen förgått.

    Av undran greps vår gode timmerman,
    av oro även, och så sade han:
    "Det står nog illa till, befarar jag,
    med honom, unge Nicholas i dag.
    Må Gud förbjuda att det går till döden!
    Hur hastigt skifta icke våra öden!
    Till kyrkan bar man just i dag en död,
    som jag i måndags sett helt frisk och röd."

    Till drängen sade mannen sedan: "Gå
    och knacka på hans dörr, tag reda på
    hur det står till och kom och giv rapport."

    Med raska steg går drängen genast bort,
    och när vid rummets stängda dörr han står,
    så knackar han och ropar han och slår.
    "Hej, mäster!" hojtar han emellan slagen.
    "Hur kan ni sova hela långa dagen?"

    Där halp dock varken skrika eller banka.
    Då märkte han en öppning i en planka,
    som någon hade gjort för katten sin,
    och böjde sig till hålet och såg in
    och fick på detta sätt omsider syn
    på Nicholas, som satt och såg mot skyn
    som om han gapat upp mot månens skiva.
    Då gick han ned och började beskriva
    hur klerken varit stum och underlig.

    Hans värd begynte då beskärma sig
    och sade: "Hjälp oss, milde Fader vår!
    Man anar föga vad som förestår.
    Nu har han genom all sin astromi
    av vanvett gripits eller agoni.
    Så trodde jag det skulle gå till slut;
    vad Gud fördolt får icke forskas ut.
    Välsignad den, som icke söker svar,
    vars hela visdom är den tro han har.
    En annan klerk, som läste astromi,
    gick ständigt ut på fälten för att si
    vad tecken himlen genom stjärnor gav,
    och han fann döden i en märgelgrav.
    Den såg han ej. Men vid sankt Barnabas,
    jag är bekymrad för vår Nicholas.
    Han skall väl kunna fås att låta bli
    med slika studier, om Gud står bi.
    Ge mig en stör, så skall jag taga spjärn,
    när Robin lyfter dörren från dess järn.
    För studierna skall jag sätta stopp!"
    När detta blivit utsagt, gick han opp.
    Ja, drängen var en stor och kraftig karl,
    och snart var dörren avlyft, vägen klar;
    och dörren föll till golvet med ett dån.
    Men Nicholas satt stilla som ett fån
    och stirrade som dittills upp mot skyn.
    Hans värd blev rent förskräckt vid denna syn,
    grep Nicholas vid axlarna helt blek
    och skakade och ruskade och skrek:
    "Hej, Nicholas! Hallå, hör på! Se ned!
    Vak upp och tänk på Kristus, hur han led!
    Jag korsar dig mot gastar och mot troll."
    Så sade han åt fyra skilda håll
    besvärjelser, och sade dem till sist
    rakt över tröskeln till sin farstukvist:
    "O Jesus Krist och Benedikt, bevara
    i nåder detta hus mot varje fara
    och nattens andar, vite pater noster,
    som du bevarar Herrens helga kloster!"
    Då tycktes Nicholas få liv omsider.
    Han suckade och sade: "Vilka tider!
    Skall hela denna värld gå under nu!"

    Då sade värden hans: "Vad säger du?
    Vad? Tänk på Herren som vi enkla män!"
    Så Nicholas: "Giv mig en dryck, min vän,
    så skall jag sedan tala om för dig
    en sak, som angår både dig och mig,
    och blott för dig berättar jag om den."

    Hans värd gick genast ned och kom igen
    Och hade med sig öl, ett stadigt mått.
    När sedan bägge djupa klunkar fått,
    gick Nicholas och lade klinkan på,
    och när de satt sig, talte han som så:

    "Min käre, gode värd, nu skall du svära
    vid allt vad heligt är och vid din ära,
    att ej för någon yppa det jag vet,
    ty det är Kristi egen hemlighet.
    Om du förråder mig, så är du såld;
    då tager dig den onde i sitt våld,
    och vanvett kommer då att drabba dig."
    "Nej, Gud förbjude det att hända mig!"
    brast värden ut. "Se, jag förstår att tiga
    och löper ej med skvaller som en piga.
    Berätta lugnt; det skall bevaras väl
    och ej förrådas för en enda själ."

    "Ja", sade Nicholas, "då må det ske.
    Av himlens tecken har jag kunnat se,
    då jag betraktat månens klara skiva,
    att det på nästa måndags kväll skall bliva
    ett regn så starkt och vilt, att Noaks flöde
    ej halvt så hastigt lade jorden öde.
    Se, inom mindre än en timme skall
    vår hela värld bli dränkt av regnets fall
    och alla mänskor mista sina liv."

    Då sade timmermannen: "Ack, mitt viv,
    min Alison, skall även hon bli dränkt?"
    Han isades vid tanken som han tänkt
    och sade: "Står då ingenting att göra?"
    "Jo", sade Nicholas. "Om du vill höra
    och följa mina råd, så är vi trygga;
    på egna planer får du inte bygga.
    Kung Salomo har sagt och sagt med skäl:
    'Lyd alltid råd, så skall det gå dig väl'.
    Och om du gör som jag dig säger nu,
    så skall jag bringa räddning åt din fru
    och utom henne både dig och mig.
    Du har väl hört hur Noak redde sig
    då han av Herren Gud fått vetskap om
    den flod, som sedan över världen kom?"

    "Ja", svarade hans värd, "för längesedan."
    "Då", sade Nicholas, "då vet du redan
    hur Noak, när han väl fått arken gjord,
    i främsta rummet tog sin fru ombord.
    Han hade, som jag mycket väl förstår,
    långt hellre offrat alla sina får
    än låtit bli att sörja för sin fru.
    Och vet du, vad du har att göra nu?
    Det brådskar, och när brådska är på färde,
    är dröjsmål dumt och prat av intet värde.

    "Gå strax åstad och skaffa oss envar
    ett stadigt degtråg eller något kar,
    som är tillräckligt stort, med täta nåt,
    så det kan göra tjänst som räddningsbåt.
    Lägg proviant i den av lämpligt slag,
    men lägg ej mer än för en enda dag,
    ty floden sjunker snart, och när vi hunnit
    till onsdag morgon, har den helt försvunnit.
    Men tig för Robin och för pigan Gille;
    jag får ej rädda dem, om än jag ville.
    Du bör ej fråga efter skäl, ty vet,
    jag yppar icke Herrens hemlighet.
    Det är väl nog, det är väl stort och skönt
    att röna samma nåd som Noak rönt!
    Din fru blir räddad, lita lugnt på mig.
    Gå nu och skaffa tråg, och skynda dig!

    "Och när det lyckats dig att skaffa hem
    de trenne trågen, skall du hänga dem
    i taket vid en bjälke eller ring,
    men så, att ingen anar någonting.
    Och då du väl har utfört vad jag sagt
    och stuvat all vår proviant och lagt
    i varje tråg en yxa – du förstår:
    att kapa trossen med, när vattnet står
    tillräckligt högt – så hugger du till slut
    ett hål i gaveln, så vi slippa ut,
    när allt det regn, som falla skall, är fallet.
    Det gör du högst i gaveln över stallet.

    "Så lätt och lustigt skall du sedan glida
    på vattnet som en and vid makans sida.
    Då ropar jag: 'Hej, John, hej, Alison!
    Humöret upp! Nu sjunker floden, John!'
    Då blir ditt svar ett glatt: 'Hallå, hallå!
    Det dagas; jag kan se er båda två.'
    Så bliva vi i all vår levnads dar
    all världens herrar, liksom Noak var.

    "Ett viktigt varningsord bör dock bli sagt,
    och minns att noga taga dig i akt.
    Den kvällen, då vi alla gå ombord,
    får ingen säga ens ett enda ord,
    ej skrika eller gråta, bedja blott.
    Av Herren själv har jag det budet fått.

    "Ditt tråg skall hänga långt ifrån din frus,
    så ingen synd begås i detta hus
    i tankar eller blickar eller dåd.
    Gå nu! Nu känner du vår Herres råd.
    I morgon kväll, när alla gått till vila,
    då skola vi helt tyst till trågen ila
    och sitta där och bida Herrens nåd.
    Gå nu din väg, det är mitt sista råd.
    Jag har ej längre tid att prata, du att höra.
    'Den kloke fattar själv, vad han bör göra'.
    Och varför leda den, som själv kan se?
    Gå nu, och bringa räddning åt oss tre!"

    Så gick han bort vår gode timmerman.
    Rätt många tunga tankar tänkte han,
    och frun fick veta vad som förestod.
    Hon visste mer än han om denna flod
    och klerkens plan, men låtsade som hade
    hon nästan dött av bara skräck, och sade:
    "O ve! Bege dig genast till ditt värv!
    Dröj icke! Det kan bliva vårt fördärv.
    Ack, tänk på mig, ditt eget trogna viv!
    Gå, käre man, och rädda våra liv."

    Hur stark är icke fantasiens makt!
    En tanke, väckt när ordet blivit sagt,
    kan gå tillräckligt djupt att bringa död.
    Den gode mannen måste söka stöd;
    han tyckte sannerligen att han såg
    hur floden välvde in som havets våg
    att dränka Alison, hans dyra fru.
    Han snyftade och klagade för sju,
    och tunga suckar tolkade hans håg.
    Han gick och skaffade ett duktigt tråg,
    en tina och ett kar och sände dem
    i största hast helt hemligt till sitt hem
    och hängde upp dem där de skulle vara
    Han gjorde sedan trenne stegar klara
    (man måste hava sådana, förstås,
    om trågen överhuvud skulle nås)
    och lade bröd och ost i tråg och kar,
    och därtill öl, ett stenkrus för envar.
    För blott ett dygn var detta säkert nog.
    Men innan dessa mått och steg han tog,
    så hade drängen Robin skickats ned
    till Londons stad, och pigan sändes med.
    På måndagskvällen gick han utan ljus
    och låste ytterdörren till sitt hus.
    När detta väl var ordnat, gingo de
    och satte sig i trågen alla tre.
    De hängde tysta där en stund på svaj.

    "Tyst! – Pater-noster", sade Nikolai
    "Tyst!" sade John; "tyst!" sade Alison.
    I stilla bön försjönk den gode John
    och bidade med alla sinnen spända
    det skyfall, som Vår Herre skulle sända.

    All denna spänning gjorde snart, att han
    föll djupt i sömn, vår gode timmerman;
    det var den tid, då aftonklockan ljöd.
    Hans suckar tolkade hans själanöd,
    och snarkningar hans obekväma läge.
    Ned smög sig Niklas sakta för sin stege;
    det samma gjorde Alison också,
    och utan dröjsmål gingo bägge två
    till sängs i timmermannens egen bädd,
    och där vart ras, och där var ingen rädd.
    Så lågo Alison och Niklas där
    i fröjd och gamman under kärt besvär,
    tills laudes väckte bröderna, och dessa
    begåvo sig till dygnets första mässa.

    Klerk Absalon, som var så amurös
    och ständigt plågades av någon tös,
    var denna måndag rest till Oseney
    med några vänner för att roa sig.
    En munk, han såg i kyrkan, sporde han
    förstulet efter Johan timmerman,
    och när de lämnat kyrkan, fick han veta,
    att munken icke sett vår John arbeta
    allt sedan lördag kväll. Det hade hänt
    rätt mången gång, att klostrets abbot sänt
    Johannes efter timmer och att denne
    var borta något dygn, måhända tvenne.
    "Han är väl annars hemma hos sin fru;
    men säkert vet jag inte mer än du."

    För Absalon var detta budskap glatt.
    Han tänkte: jag skall vaka nästa natt,
    ty John har inte rört sig utomhus
    allt sedan dagen grydde och blev ljus.
    Nu går det bra. I natt är jag på stället
    och knackar på vid första hanegället,
    ty sovrumsfönstret sitter lågt hos John.
    Då skall jag tala om för Alison
    min kärlekslängtan, och jag skall väl få
    åtminstone en kyss, det svär jag på.
    På den skall jag nog inte bli bedragen.
    Min läpp har kliat hela långa dagen,
    och det betyder kyssar, som man vet.
    Och jag har drömt om någon festlighet.
    Nu skall en lur på några timmar smaka,
    och sedan skall jag hela natten vaka.

    Vid första lystringsrop från gårdens tupp
    steg Absalon, den bålde älskarn upp
    och klädde sig och tuggade så smått
    på kardemumma för att lukta gott.
    Han glömde inte heller bort att taga
    i munnen lakrits för att mer behaga.
    När kroppen så bekommit nödig vård,
    begav han sig till timmermannens gård
    och ställde sig vid fönstret, mot vars ruta
    (den satt så lågt) han kunnat bröstet luta.
    En hostning först. Så sade Absalon
    med dämpad röst§ "Vad gör du, Alison,
    min sköna älskade, du honungsljuva?
    Vak upp, min skatt, och svara mig, min duva!
    Ack, föga tänker du på all den smärta,
    som kärleken till dig berett mitt hjärta.
    Jag trampar törstande på torra stenar
    och längtar som ett lam till moderns spenar.
    Jag kan ej äta, och jag måste vaka.
    Som turturduvans kärlek till sin maka
    är min till dig, så hängiven och trogen".

    Då svarade hon honom: "Drag åt skogen!
    Det vankas, tro mig, inga famntag här.
    Jag har en annan mycket mera kär
    än dig, min Absalon. Försvinn nu ren,
    ty annars kastar jag vid gud en sten!
    Ja, gå för fan i våld, och låt mig sova!"
    "Ack", sade Absalon, "det vill jag lova,
    att aldrig trogen kärlek lönats så.
    Får jag ej annat, får jag väl ändå
    en kyss för Jesu kärleks skull, o säg?"

    Hon svarade: "Men går du din väg?"

    "Ja, säkert, älskling", sade Absalon.

    "Nåväl, jag kommer", sade Alison,
    och viskade till Nicholas, sin skatt:
    "Giv akt, så får du dig ett väldigt skratt."

    På knä föll Absalon och sade så:
    "Nu är jag gott på väg; nu skall det gå,
    ty efter kyssen följer säkert mer.
    Min älskling, se till mig i nåder ner!"

    Då sköt hon fönstret upp, och det med fart,
    och sade: "Nå, kom an, och gör det snart,
    att inte grannarna få syn på dig!"

    Förväntansfullt om munnen strök han sig

    i nattens mörker, som var svart som kol.
    Så stack hon genom fönstret ut sitt hål,
    och Absalon han tryckte strax med smak
    en saftig kyss på hennes bara bak;
    han kunde icke anat vad det var.

    Han ryggade. Var det en hutlös karl?
    Av skägg ha kvinnor sällan något spår,
    och vad han känt var långa sträva hår.
    Han sade: "Fy, ett skägg! Vad har jag gjort?"

    Ett hånskratt ljöd. Så stängdes fönstret fort,
    och Absalon gick bort med nedtryckt sinne.
    "Ett skägg, ja!" utbrast Nicholas där inne.
    "Vid gud, det där gick präktigt, Alison!"

    De orden hörde stackars Absalon
    och bet sig hårt i läpparna av vrede.
    "Det skall betalas!" svor han vid den lede.

    Vem gned väl sina läppar nu med sand,
    med halm, med tyg, med sågspån och sin hand
    om icke Absalon, som man förstår.
    "Må satan taga mig med hull och hår,
    om inte hämnden", sade han, "är mer
    för mig än allt vad jag i världen ser."
    "Åh", sade han, "åh, om jag låtit bli!"
    Med all hans kärlek var det nu förbi,
    ty sedan denna fått så nedrig lön,
    förbannade han Evas hela kön;
    nu var han botad från sin älskogssjuka.
    Han gret av ilska så, som barn det bruka,
    och suckar vittnade om vad han led.
    Så gick han över gatan till en smed,
    som hette mäster Gerveys och som slog
    och hamrade i smedjan på en plog;
    det var en bill och kniv den skulle få.
    Vår Absalon var snar att knacka på
    och säga: "öppna, Gerveys, öppna fort!"

    "Vad nu? Vem där?" blev då av smeden sport.
    "Jag, Absalon". – "Vad, hur i Herrans frid
    är du i rörelse vid denna tid?
    Vad fattas dig? Nå, jag kan tänka mig,
    att någon vacker flicka lockat dig
    så tidigt utomhus. Jag har väl rätt?"

    Vår Absalon tog smedens skämt helt lätt,
    och han gav intet svar på dennes frågor.
    Han hade på sin slända längre tågor
    än Gerveys anade och sade nu:
    "Min kära vän, helt säkert lånar du
    åt mig den kniv du har i ässjan där?
    Om någon stund har du den åter här".

    Då sade Gerveys: "Tag den, käre vän.
    Var det en guldkniv eller var det än
    en pung med mynt, så blev den gärna given.
    Men vartill kan du väl behöva kniven?"

    "Tja", sade Absalon, "det säger jag
    förmodligen åt dig i morgon dag".
    Så grep han kniven i dess svala ände,
    begav sig genast ut med den och rände
    till timmermannens hus med långa steg.
    Där hostade han först, men huset teg.
    Så skyndade han sig att knacka på.

    Då sporde Alison: "Vem knackar så?
    Det låter, tycker jag, som tjuvatag".

    "Nej", sade han; "min älskling, det är jag.
    Det är din Absalon, min egen skatt.
    Jag bringar dig en ring av guld i natt.
    Den har jag en gång av min moder fått;
    dess guld är fint, och arbetet är gott.
    Du får den för en enda kyss i natten".

    Vår Nicholas, som stått och kastat vatten,
    beslöt att göra liksom Alison,
    när hon lät kyssa sig av Absalon,
    och fönstret öppnade han därför tvärt,
    och sedan stack han sakta ut sin stjärt
    så långt han bara kunde skjuta den.
    Nu höjde Absalon sin röst igen:
    "Jag ser dig icke. Säg ett ord, som leder!"
    Då lät vår Nicholas så kraftigt väder,
    att himlens tunga tordön tycktes braka
    och Absalon förblindad steg tillbaka.
    Men nästa ögonblick flög järnet opp
    mot Nicholas och ändan av hans kropp.

    Bort brände kniven på en handsbred fläck
    allt skinn från rumpan, och av dödlig skräck
    och grymma plågor blev han rent förbi.
    Han hävde upp ett vilt och smärtfyllt skri:
    "Hjälp! Vatten, vatten! Hjälp mig den som kan!"

    Då vaknade vår gode timmerman
    och hörde ropet "vatten" och förstod,
    att nu var floden kommen, Noaks flod.
    Han satte sig på fläcken upp och grep
    till yxan sin och kapade de rep,
    som höllo tråget fäst vid husets tak,
    och föll till golvet med ett väldigt brak.
    I fallet slogs han sanslös, stackars John.

    Upp sprungo Nicholas och Alison
    och ropade på hjälp, när detta hände.
    Och grannar, både små och stora, rände
    från alla håll till platsen, där man skrek,
    där John låg utan sans och dödligt blek
    med armen bruten. – Han fick stå sitt kast,
    ty allting lades honom själv till last:
    så fort han talte, tystades han ned
    av vännen Nicholas, och hustrun med.
    De sade båda två, att han var vriden
    och hyst en sådan skräck på sista tiden
    för "syndafloden", att han gått åstad

    och köpt tre tråg, som han hängt upp i rad
    tätt under taket, varpå han gått på
    och tiggt och övertalat dem också
    att sitta i hans tråg par compagnie.

    Man skrattade åt denna fantasi.
    Mot taket såg och gapade man jämt
    och vände all hans olycka i skämt.
    Förgäves sökte timmermannen få
    en syl i vädret; ingen hörde på
    hans tarvliga och dumma undanflykt.
    I hela staden ansågs han förryckt,
    ty alla lärda sade genast så;
    det voro de fullkomligt säkra på.
    Och alla skrattade åt denna tvist.

    Så blev hans hustru lägrad dock till sist,
    trots all hans svartsjuka och vaksamhet,
    och kysst av Absalon där bak, ni vet.
    Och Nicholas har fått ett sår, som bränner.
    Så var med dem. Gud skydde er, govänner!

Här slutar Mjölnaren sin berättelse.

FOGDENS PROLOG

Prologen till Fogdens berättelse.

    När skaran skrattat nog åt stackars John,
    den fine Nicholas och Absalon,
    bedömdes deras fall på skilda sätt,
    men för det mesta togs det ganska lätt.
    Den enda, som tog anstöt i vår skara,
    var fogden Osewold, och det var bara
    emedan han var timmerman till facket.
    Han var en smul förargad över snacket
    och brummade och fann historien svag.

    "Förvisso", sade Fogden, "kunde jag
    berätta om en mjölnare, vars maka
    bedrog sin man, men sådant vill ej smaka.
    Jag är för gammal, har ej lust att skolkas,
    vårgrönskan är förbi, och vintern nalkas;
    min vita hjässa täljer mina år.
    Mitt blod bör vara visset som mitt hår,
    om ej jag liknar mispelns frukt, den där
    blir sämre blott ju äldre frukten är,
    till dess förruttnelsen tar vid en dag.
    Så är med gamla män, befarar jag:
    vi mogna först när livet är förbi;
    så länge världen spelar, dansa vi.
    Vi vilja likna löken: huvud grått,
    i andra ändan friska gröna skott.
    Och när vår kraft har blivit blott ett minne,
    bor gammal dårskap kvar i gubbens sinne.
    Då tala vi om våra kärleksöden,
    ty under askan glimmar ännu glöden.

    "Om fyra bränder i vår själ jag vet:
    lögn, skrytsamhet och vrede, lystenhet.
    De glöda in i ålderdomens dagar.
    När åldern våra lemmars kraft försvagar,
    bli dessa kvar, vad än oss ödet sänder.
    Jag har ännu en unghästs starka tänder,
    fast många, många år ha hunnit svinna
    alltsen min levnads tunna börjat rinna.
    Se, samma stund jag föddes, samma stund,
    drog döden tappen ur den tunnans sprund;
    sen dess har livet ständigt runnit ut,
    och nu är tunnan nästan tömd och slut.
    Nu silar livet droppvis över kanten.
    Den usla tungan på den gamla fjanten
    kan tala än om fordoms uselhet,
    men om det gäller annat, blir han bet."

    Vår Värd fann hans predikan alltför tung
    och tog till orda, värdig som en kung.
    Han sade: "Vad, är karlen rent förgjord?
    Skall vi få höra bara bibelord?
    En fogde, som förbytts till predikant,
    hör fanden till, det är då visst och sant.
    Till din berättelse! Förspill ej tiden!
    Se Depeford! Och långt är dagen liden.
    Se Orenewich, där många skalkar bo.
    Nu är det tid att börja, vill jag tro."

    "Nåväl", gav fogden Osewold till svar,
    då ber jag eder, att ni inte tar
    det illa upp, om jag har gjort mitt val
    och ämnar giva mjölnarn svar på tal.

    "Den fulla mjölnarn har förtalt i dag
    om hur en hygglig timmerman som jag
    blev fult bedragen av den fru han valt.
    Med edert tillstånd skall han få betalt
    med samma mynt; det blir den bästa tacken.
    Jag ber till gud, att han må bryta nacken!
    Han ser så väl ett grand i nästans öga,
    men bjälken i hans eget märkes föga."

FOGDENS BERÄTTELSE

Här börjar fogdens berättelse.

    I Trumpington, ej långt från Cantebro,
    där går en å och över den en bro.
    Vid denna å står än i dag en kvarn,
    som stod där redan då, när jag var barn.
    Där bodde många år en mjölnarfar,
    en mäkta dryg och fin och välklädd karl.
    Han kunde blåsa pipa så man grät
    och brottas, skjuta, fiska, knyta nät.
    Vid bältet bar han, när han var på färd,
    en huggare, som liknade ett svärd.
    I rockens ficka låg en liten dolk.
    Han kunde sannerligen skrämma folk!
    I byxan hade han en Sheffield-kniv
    Hans ansikte var runt som en oliv,
    hans hjässa var som apans utan hår;
    och gällde det att skryta, var han svår.
    Om någon trädde honom alltför nära,
    förstod han nog att hota och att svära.
    Förvisso stal han säd ett litet grand,
    och gjorde det med van och varsam hand.
    Och "Stolte Simkin" kallades han mest.
    Hans hustru hon var dotter till en präst,
    som givit dottern sin i hemgift många
    och sköna kopparpannor för att fånga
    till måg en man så rik som Simkin var.
    I kloster var hon hållen av sin far,
    ty Simkin ville, att hans unga fru
    var väluppfostrad och var mö ännu.
    En sådan man vet välja och kan rata!
    Och hon var stolt och näbbig som en skata.
    En ståtlig anblick voro dessa tvenne
    i helgdagsdräkt; då gick han framom henne
    med huvudet av kappans krage täckt,
    och hon kom efter i en grann röd dräkt;
    och Simkins byxor voro lika röda.
    Då hörde de blott artigheter flöda.
    Om någon hade vågat vara fräck
    och skämta med hans hustru, driva gäck,
    så hade Simkin tagit karlens liv
    med huggare, med dolk, om ej med kniv.
    En svartsjuk man är överallt en fara,
    och är han ej, så vill han anses vara.
    Då hustruns rykte inte var det bästa,
    så såg hon högst föraktfullt på sin nästa,
    var värdigt lugn – som vattnet i ett dike.
    Hon tyckte ingen vara hennes like
    med hänsyn till familj och bokligt vett
    och fint manér, som klosterskolan gett.

    En vuxen dotter hade dessa två,
    på tjugu år; så hade de också
    en liten en, som än i vaggan låg,
    en halvårsgammal, riktigt duktig påg.
    Välväxt var flickan, fyllig likaså,
    och uppnäst var hon, hade ögon grå
    och breda höfter, runda, höga bröst,
    ljust, vackert hår och en behaglig röst.

    Den gamla prästen, flickans morfar, sade
    hon skulle ärva allting, som han hade
    av löst och fast, för det hon var så grann.
    Åt henne dög ej vem som hälst till man.
    Han ville skaffa henne en av god
    förnäm familj med gammalt, ädelt blod.
    Se, kyrkans goda borde ges åt den,
    som stammade från helga kyrkans män.
    Hans helga blod var det, som skulle få,
    om också helga kyrkan led därpå.

    Stor tull tog denne mjölnare förvisst,
    ty där i trakten rådde ingen brist
    på malt och vete, särskilt då där låg
    ett stort kollegium, som hade råg
    och malt i mängd att mala varje år.
    Dess intendent föll en gång i en svår
    och häftig sjukdom; han blev vit som snö,
    och mången trodde, att han skulle dö.
    Då stal han, mjölnarn, både korn och malt
    som aldrig förr, ja tio-, hundrafalt,
    ty tidigare stal han fint och nätt
    men nu helt grovt på äkta tjuvasätt.
    Väl skällde fogden, hotade att stimma,
    men därav lät sig mjölnarn inte skrämma;
    han svor förtörnad på, att allt var rätt.

    Den tiden fanns det i kollegiet
    två unga män, som togo livet glatt.
    De funno gärna på ett litet spratt
    och tiggde nu, att fogden ville vara
    så god och låta dem tillsammans fara
    till kvarnen med en säck med säd att malas.
    Han tvekade och måste övertalas.
    De satte huvudet 1 pant därpå,
    att mjölnar Simkin inte skulle få
    en enda skäppa knyckt av dem, den fånen;
    och slutligen gick fogden in på planen.
    Den ena hette Aleyn, vännen åter
    benämndes John. De stammade från Strother,
    en stad långt bort i norr, jag vet ej var.

    Till färden gjorde sig vår Aleyn klar
    och slängde upp en säck med säd på hästen.
    Så red han bort, och John också för resten.
    Vid sidan hade bägge sköld och svärd.
    John kände vägen; snabbt gick deras färd;
    när kvarnen nåddes, lades säcken ned
    och Aleyn hälsade: "God dag, Guds fred;
    hur mår din sköna dotter och din fru?"

    "Välkommen, Aleyn", sade Simkin nu,
    "och John också. Vad hörs för nytt i dag?"

    "Ja, som du vet har nöden ingen lag",
    gav John till svar. "Om ingen dräng man har,
    så gör man saker själv, om man är karl.
    Vår intendent är sjuk, av döden märkt,
    det hoppas jag; så har hans huvud värkt.
    Och vi ha kommit hit, min vän och jag
    med säd, som borde malas denna dag.
    Jag ber dig göra det så fort du kan."

    "För det", var Simkins svar, "skall jag bli man.
    Vad gör ni medan malningen står på?"

    "Åh", sade John, "jag har beslutat stå
    vid skruven och se säden hällas ner,
    ty det blir första gången, som jag ser
    på nära håll en mjölnares metoder."

    Då sade Aleyn: "Gör du det, min broder,
    så skall jag stå där nere och betrakta
    hur mjölet rinner ned helt fint och sakta.
    Det kommer säkert nog att roa mig,
    ty det är lika, John, med mig som dig.
    Jag har ej heller sett en kvarn som gått."

    Men mjölnarn log åt deras enfald blott
    och tänkte: "Allt det där är bara spel;
    de vilja blott se till att ingen stjäl.
    Trots deras lärdom och bevakning skall
    nog Simkin lura dem i alla fall.
    Ju konstigare knep de hitta på
    dess längre skall jag sannerligen gå.
    Jag ger dem kli för mjöl för det de snoka.
    De lärde äro inte alltid kloka,
    som vargen en gång sade till en häst.
    Jag ger ej mycket för en boklärd präst."

    Vid första tillfälle, som gav sig, smet
    han genast ut i största hemlighet.
    Han såg sig om och fick omsider syn
    på hästen, där den stod vid skogens bryn
    tätt bakom kvarnen, tjudrad vid en stam.
    Då gick han hastigt och beslutsamt fram
    och löste utan dröjsmål grimmans knut.
    Befriad sträckte hingsten genast ut
    till kärrets äng, där vilda märrar rände;
    dit drog en brunst, som inga hinder kände.

    Vår mjölnare gick in som intet hänt
    och skötte sina sysslor exellent,
    så malningen blev slutförd i en hast.
    När säcken fyllts med mjöl och knutits fast,
    gick John till hästen. När han platsen hunnit,
    fann han förfärad, att hans häst försvunnit.
    "Vår häst är borta", skrek han. "Aleyn, hör!
    Kom ut och skynda dig, vad än du gör!
    O ve, vår intendent har mist sin häst!"
    Vår Aleyn glömde var han krävdes bäst;
    all tanke på hans goda mjöl försvann.
    "Vafalls? Vart tog han vägen?" utbrast han.

    Då rände hustrun in med fart och sade
    1 uppröd ton: "Er hingst kom lös och lade
    i väg till kärret och dess vilda ston.
    Rätt ringa tack förtjänar den person,
    som band hans grimma så. Den var just god!"

    "Ack", sade John. "Aleyn, för Kristi blod,
    lägg bort ditt svärd; jag lägger mitt också.
    Jag är så snabb som något skogens rå,
    han undgår inte oss i något fall.
    Hur ställde du ej hingsten i ett stall?
    Fan ta dig! Du är mig ett ärans fån!"

    Så löpte båda hastigt därifrån
    mot kärret för att fånga hingsten sin.

    När mjölnarn sett dem löpa, gick han in
    och tog av mjölet, som de glömt bevaka,
    och bad sin hustru genast börja baka.
    Han sade: "De ha misstänkt hela huset,
    men dem för nog en mjölnare bak ljuset,
    trots all den lärdom de ha läst sig till.
    Se hur de gno! Ja, löp nu bäst ni vill!
    Min själ, de fånga honom ej så snart."

    De löpte hit och dit med väldig fart
    och skreko: "Ptro, hör hit!" och "Stanna, stopp!
    Gå du och vissla, så skall jag... Se opp!"
    Men innan kvällens skymning kom och dimman,
    var ingendera karl att gripa grimman,
    så snabba voro hingstens språng och kast.
    Men i ett dike ficks han sedan fast.

    Så vandrade de två tillbaka, våta,
    förargade; de hade kunnat gråta.
    "Åh", sade John, "nu kommer folk att le,
    nu blir vi föremål för spott och spe.
    Nu stal han nog vårt mjöl. Nu komma alla
    kamraterna och mjölnarn främst att kalla
    oss idioter. Åh, det är en skam!"

    Så for han ut, då han gick vägen fram
    mot kvarnen, ledande Bayard, sin häst.
    När han kom in, satt mjölnaren som bäst

    vid elden, ty det hade blivit kväll.
    De måste bedja honom vara snäll
    och härbergera dem till nästa dag.

    Han svarade dem strax: "Det lovar jag;
    mitt hus står alltid öppet för en vän.
    Här är ju trångt, men ni är lärda män,
    och utav tio alnar kan som känt
    en lärd få tusen genom argument.
    Få vi ej annars rum, så gör en sal
    med tillhjälp av tillräckligt konstigt tal!"

    "Ja, Simon", sade John, "du är min själ,
    en präktig skämtare och svarar väl.
    Ett gammalt ordspråk säger, att man tar
    vad man kan finna eller vad man har.
    Men särskilt ber jag dig, vår gode värd
    om mat och dryck och vila vid din härd.
    Vi skola hederligt betala dig.
    'Med tom hand lockar ingen falk till sig.'
    Du hör, att jag har pengar i min ficka."

    Då sände Simkin mjölnare sin flicka
    att hämta öl och bröd och tog en gås
    och stekte den; och hästen fick ett bås.
    Så bäddade han fint åt dem med filtar
    och rena lakan som åt egna piltar
    blott tio fot ifrån sin egen bädd.
    Den tredje bädden blev åt dottern redd
    i samma rum, och det förstår man lätt:
    det kunde inte bli på annat sätt,
    då huset icke hade andra rum.
    Så satt man där i mjölnarns tusculum
    och åt och drack sitt öl i allsköns frid.
    Till sängs begav man sig vid midnattstid.

    Av ölet hade mjölnarn blivit mosig
    och blek om nosen, ej som andra rosig.
    Han hickade, och det var rent fatalt,
    hur talet blivit grötigt och nasalt.
    Han gick till sängs; så gjorde hans ragata.
    Hon var så pigg och munter som en skata,
    ty hennes strupe hade fuktats väl.
    Vid hennes säng stod vaggan, och med skäl:
    hon skulle vagga, giva barnet di.
    Och strax när dryckeslaget var förbi,
    kröp dottern ned i sängen i sin vrå.
    Till sängs gick John, och Aleyn likaså;
    det fanns ju ingenting att vänta på.
    Av ölet hade mjölnarn druckit så,
    att han drog timmerstockar som en häst
    och sov som svinet när det sover bäst.
    Hans hustru snarkade vid mannens sida
    så ljudligt, att det hördes långt och vida;
    och dottern snarkade par compagnie.

    När Aleyn hörde denna melodi,
    knöck han i John och sade: "Sover du?
    Vad sägs om den musik, som pågår nu?
    En sådan mässa får man sällan höra.
    Jag vånnar fanden ville dem förgöra.
    Har någon mänska nånsin hört på maken?
    Men jag skall ge dem för att jag hålls vaken.
    Det blir nog ingen sömn för mig i natt,
    men lika gott: jag spelar dem ett spratt,
    ty", sade han, "så sant jag ligger här,
    skall jag försöka lägra flickan där.
    Se, något ha vi laglig rätt att få;
    du vet, det finns en lag, som säger så:
    den man, som blir i någon punkt läderad,
    skall bliva i en annan kompenserad.
    Vår säd stals bort – det kan du ej bestrida –
    och vilken smälek ha vi ej fått lida!
    Och då jag ej kan få min säd igen,
    skall jag i nöjen ta betalt för den.
    Vid gud, de skola få betala mig!"

    Då sade John: "Du Aleyn, akta dig!
    Vår värd är nog en ganska farlig karl,
    och antag att han vaknar, flickans far.
    Han skulle icke rygga för ett brott."
    "Å, strunt i gubben!" sade Aleyn blott,
    steg upp och smög sig under flickans täcke.
    Hon sov på rygg, och därför kom den fräcke
    så nära henne, innan hon hann vika,
    att det var alldeles för sent att skrika.
    Kort sagt: de vordo ett, de två i vrån.
    Vi vända våra blickar därifrån.

    En stund låg John förargad i sin bädd
    och tyckte, att han varit alltför rädd.
    "Åh", sade han, "det här är rent förbannat.
    Jag är en åsna, kan ej säga annat.
    Kamraten min har skaffat sig en tröst:
    han trycker mjölnarns dotter till sitt bröst.
    Han vågade och vann, då han var käck.
    Jag ligger här i sängen som en säck!
    Och när det här berättas någon dag,
    är den, som ter sig ganska löjlig, jag.
    Men jag gör slut på denna parodi.
    Det heter: 'lyckan står den djärve bi'."
    Så gick han upp, tog vaggan med den lilla
    och bar den till sin egen säng helt stilla
    och oförmärkt. Där fick den sedan stå.

    En snarkning tystnade en stund därpå,
    och husets fru begav sig ut i natten
    på grund av ett behov att kasta vatten.
    När hon kom in, stod vaggan ej att finna.
    "Aj, jag gick miste", tänkte mjölnars kvinna.
    "Nu höll jag på att gå i klerkens bädd.
    Det hade varit farligt, är jag rädd."
    I mörkret kände hon sig för igen
    och fann sin vagga och en säng vid den.
    Hon kunde inte ana argan list,
    ty vaggan stod vid sängen liksom sist,
    och mörkret gjorde, att hon intet såg.
    Så kröp hon lugnt i klerkens säng och låg
    och redde sig att somna in på nytt.
    Men snart, när några få minuter flytt,
    for klerken över frun med våldsam kraft.
    På långa tider hade hon ej haft
    slik livfull lek, så hetsigt gick han på.
    Så levde lustigt våra klerker två
    med var sin kvinna hela denna natt.

    När gryningen bröt in, vart Aleyn matt,
    och därtill hade han förvisso skäl.
    Han sade: "Malin, älskade, farväl!
    Se dagen gryr, jag måste lämna dig.
    Men vart än ödet månde föra mig,
    förblir jag din; det svär jag vid min själ."

    "Min egen älskling", sade hon, "farväl!
    Nu skall jag yppa något, när du går:
    då du på vägen hemåt kvarnen når,
    så finner du vid bakre dörren där
    en kaka, som är gjord av ungefär
    en skäppa av ditt eget mjöl i går.
    Den stals av far min, som du gott förstår.
    Farväl, min älskade, och gå med gud!"
    Så hördes där en liten snyftnings ljud.

    Aleyn gick upp, ty det var bäst han flydde
    till John, kamraten, innan dagen grydde.
    Då fick han fatt i vaggans övre del.
    "Vid himlen", tänkte han, "nu tog jag fel.
    Av famntags möda har jag blivit yr;
    jag vet ju inte mera vart jag styr.
    Att vaggan finnes här bevisar ju,
    att jag gått rakt till mjölnarn och hans fru."
    Så gick han vidare den gode påg
    till sängen där den snikne mjölnarn låg.

    Han trodde det var den, där Johnny var.
    Helt stilla kröp han in till mjölnarfar
    och gav en liten knuff och sade så:
    "Du John, din slöfock, vakna och hör på;
    jag kan berätta om ett lustigt spratt:
    tre gånger under denna korta natt
    jag lägrat mjölnarns dotter som en karl,
    allt medan du av rädsla legat kvar
    i sängen här, i sanning som en fjant."

    "Du falska skurk"; skrek mjölnarn; "är det sant!
    Å, falska horkarl, falska klerk, bandit!
    Jag skall ta livet av dig bit för bit.
    Hur djärvdes du begå ett dåd så fräckt
    mot dotter min, som är av ädel släkt?"
    I Aleyns strupe högg han häftigt tag,
    och denne riktade ett knytnävsslag
    mot mjölnarns näsa med en kraftig arm,
    så blodet flöt i strömmar på hans barm.
    De rullade med mun och näsa läck
    på golvet liksom grisar i en säck.
    Så kommo de igen på sina ben.
    Då stötte mjölnarn foten mot en sten
    och föll på rygg på sängen och sin fru,
    som inte visste någonting ännu,
    då hon och John, som vakat natten lång,
    nyss hade somnat in på samma gång.
    Av fallet väckt begynte hon att skria:
    "Hjälp, helga kors! Hjälp, heliga Maria!
    In manus tuas! Herre, hjälp, man slåss!
    O, Simkin, vakna! Han är över oss.
    Mitt hjärta sprängs; jag är vid dödens port.
    En ligger över mig. Å, hjälp mig fort!
    Hjälp, Simkin, ty de falska klerker rasa!"

    John klerk flög upp med själen fylld av fasa
    och trevade längs väggen för att finna
    en stör där stått. Och upp kom mjölnarns kvinna.
    och då hon kände rummet in och ut,
    så fann hon stören inom en minut.
    En springa släppte in en stråle ljus,
    ty månen lyste klart på mjölnarns hus,
    och i det svaga skenet såg hon dem,
    men skönjde icke vem, som där var vem.
    Hon skönjer endast något vitt, som rör sig.
    Men när hon såg det vita där framför sig,
    så trodde hon, att detta vita var
    en mössa, vilken klerken Aleyn bar,
    och smög sig fram med stören sin och slog.
    På mjölnarns hjässa var det slaget tog
    så kraftigt, att han stöp och skrek: "Jag dör!"
    Då slogo John och Aleyn honom mör
    och klädde sig med hast och togo sedan
    sin häst och mjölet sitt och drogo dädan.
    Till kvarnen hunna togo de den kaka,
    som mjölnarhustrun hade hunnit baka.

    Så var den stolte mjölnarn grundligt slagen:
    hans vetebulle hade blivit tagen,
    han hade bjudit på en dyr supé
    och lönats blott med hugg och slag och spe.
    Hans fru var lägrad, dottern likaså.
    Så kan det stundom mjölnarskälmar gå.
    Det är väl sant, det talesätt man har:
    'den illa gör, han även illa far,
    en skälm skall stöta på sin överman.' –
    Jag ber till Gud i himlars höjd, att han
    må skänka nåd och frid åt oss envar.
    Jag slutar nu; med mjölnarn är jag klar.

Här är Fogdens berättelse slut.

KOCKENS PROLOG

Prologen till Kockens berättelse.

    Berättelsen var så i Kockens smak,
    att helt förtjust han klådde sig där bak
    och skrattade och sade: "Kristi död!
    Den mjölnarn gick det galet, då han bjöd
    de två kamraterna på nattkvarter!
    Sant sade Salomo på sitt manér:
    'för gäster bör du taga dig till vara.'
    1 mången nattgäst döljer sig en fara.
    Man borde känna grundligt alla dem,
    man tar emot som gäster i sitt hem.
    Jag vill ej längre heta Hogge av Ware,
    om någonsin i alla mina dar
    jag hört en mjölnare så väl beskriven.
    Men elak var den läxa, som blev given.
    Men sluta nu – det skall vi inte göra!
    Och därför, om det lyster er att höra
    en bit av mig, som är en fattig man,
    skall jag berätta strax, så gott jag kan,
    en händelse, som timat i vår stad."

    Vår värd gick genast med på det han bad:
    "Gå på, och låt berättelsen bli god,
    ty ur pastejer har du tappat blod,
    och steken har du nog i många fall
    värmt upp igen, när den har blivit kall.
    Om dig ha hårda ord helt säkert brukats,
    av mången pilgrim, vilkens mage sjukats
    av din persilja och din gödda gås,
    ty flugor vimla i ditt kök, förstås.
    Du får berätta; det har jag bestämt.
    Du blir väl ej förargad av ett skämt?
    1 skämtet ligger sanning ofta nog."

    "Sant", sade Roger, kocken; och han log.
    "Men 'sant tal, ont tal', plär det även heta,
    och därför, Harry Bailly, skall du veta,
    att ej bli ond, om jag på denna färd
    berättar något om en värdshusvärd.
    Jag gör det inte nu, men när vår ritt
    igen går hemåt, skall vi nog bli kvitt."
    Han skrattade helt gott och tog itu
    med sin berättelse, som följer nu.

Här slutar prologen till Kockens berättelse.

KOCKENS BERÄTTELSE

Här börjar Kockens berättelse.

    Det fanns i flydda tider i vår stad
    en hökarlärling som var mycket glad
    och livlig som en guldfisk i sin skål,
    röd som ett bär, med muskler utav stål
    och svart och lockig, välskött chevelyr.
    Han var en så dansant och munter fyr,
    att han benämndes Perkin danseman.
    Ett varmt och känsligt hjärta hade han:
    det sårades så lätt av Amors pil
    som vattnet krusas av den minsta il.
    På varje bröllop sjöng han till musiken,
    han tyckte mer om krogen än butiken.

    Den lämnade han alltid när man red
    i kapp i Chepe på dess vackra hed
    och kom ej åter innan allt var slut
    och han fått dansa där och rasa ut.
    Kring honom samlades till glada lag
    en skara unga män av samma slag,
    och där var dryckenskap och dans och sång,
    och tärning spelades där mången gång,
    ty Perkin kunde kasta tärning sä,
    att det var lust och fröjd att se därpå,
    och han förstod att strö omkring sig pengar
    i dessa lag av lärlingar och drängar.
    Det kändes i hans principals affär,
    ty ofta nog var kassan länsad där.
    Förvisso är det nästan alltid så,
    att när en fattig lärling slår sig på
    att rumla om, att älska och att spela,
    betalar principalen för det hela.
    Se, stöld och rummel, spel och dans med skarn
    de äro alla samma andas barn;
    med sanningen ha människor, som föra
    ett dylikt liv, platt ingenting att göra.
    Fast Perkin nog fick höra långa tal
    och skarpa snubbor av sin principal,
    höll denne gode köpman likväl ut
    tills Perkins lärlingstid var nästan slut,
    men så en dag, när kassan var försvunnen,
    tog principalen bladet ifrån munnen.
    "Ett ordspråk säger", sade han helt torrt:
    "'ett ruttet äpple skall man kasta bort,
    ty annars smittas all den frukt man har.'
    Så är det även med en dålig karl:
    han måste få sitt avsked utan krus,
    ty annars smittar han ens hela hus."
    Nu hade principalen blivit sträng
    och sade upp sin alltför glada dräng,
    på vilken han ej längre satte värde,
    och så fick Perkin draga sina färde.

    Det finnes ingen tjuv, som inte har
    en stallbror, som tar varor i förvar
    och bistår uslingen på andra sätt.
    För Perkin var det därför även lätt
    att skicka sina saker till en man,
    som var av samma skrot och korn som han.
    Hans hustru höll för syns skull en butik
    och låg med karlar för att bliva rik.

Av denna Kockens berättelse skrev Chaucer ingenting vidare.

INLEDNING TILL LAGKARLENS PROLOG

Värdens ord till sällskapet.

    På solens ställning märkte nu vår värd,
    att den tillryggalagt av dagens färd
    från öst till väst en fjärdedel och mera;
    och fast han inte hade fått studera,
    så visste han, att året hunnit till
    den adertonde dagen i april
    och kunde han väl se på samma gång
    att skuggan av ett träd var lika lång
    som trädet, varav den sitt upphov fått.
    Och därför insåg han av skuggans mått,
    att soln, som sken så det var lust och fröjd,
    nått fem och fyratio graders höjd;
    på grund av latituden och av dagen
    var klockan, såg han, redan tio slagen.
    Och plötsligt vände han, höll in sin häst
    och sade med sin blick på skaran fäst:
    "Nu har en fjärdedel av dagen gått,
    och, mina herrar, är det ej ett brott
    att slösa bort sin tid? Det tycker jag.
    Se tiden slösar, rinner natt och dag
    och stjäl från oss, än under det vi sova,
    än av den vakna tid oss getts som gåva.
    Den är en ström, som aldrig återvänder
    från färden till ett okänt fjärrans länder.
    Att mista tid är värre än att mista
    – ha vise sagt – allt guldet ur sin kista.
    'Förlorat gods kan ofta återfås.
    men tid, som flytt, kan aldrig mera nås';
    den fås förvisso lika litet åter
    som Malkin får igen, om än hon gråter,
    den mödom, som hon obetänksamt mist.
    Att släntra fram så här blir ganska trist.
    Herr Lagman, hjälp oss att förkorta vägen,
    berätta någonting, en vacker sägen!
    Ni har som andra lovat finna er
    i alla föreskrifter, som jag ger;
    infria nu ert löfte som en karl,
    så har ni gjort er plikt mot oss envar."

    "Depardieux", blev svaret, "mycket gärna.
    Ett löftes helgd lär ingen hellre värna.
    Ett löfte är en skuld, och gärna gör
    jag vad jag lovat har och därför bör,
    ty säger icke skriften: 'vad i kräven
    att andra skola göra, bliver även
    en lag för eder själv'. Men det är så,
    att det blir svårt för mig att hitta på
    en god historia, som ej redan blivit
    förtald av Chaucer, som ni vet har skrivit
    om ting, som hänt i tider, som förgått,
    med rytm och rim så gott han det förmått.
    Vad en bok inte talat om, det finns
    berättat i en annan, som man minns.
    Om älskande har han berättat mera
    än vad Ovid har kunnat relatera
    i sin berömda bok Epistuale,
    och gamla saker vill jag inte ge.
    I ungdomsåren skildrade han redan
    en kärlekssaga, Alcions; och sedan
    har han beskrivit varje ryktbar kvinnas.
    I mängden av berättelser, som finnas
    i Chaucers bok om goda kvinnor, står
    om babylonska Thisbes banesår
    och om Lucretias tunga offergärd
    och även Didos död för eget svärd
    hur Phyllis hängde sig för Demophon,
    om Deianeira och om Hermion
    om Ariadne, överjordiskt skön,
    som fanns av guden på den öde ön,
    om Heros och Leanders drunkningsdöd,
    Helenas tårar och Briseidas nöd,
    och även dina öden, Ladomea.
    Han skildrat dina grymheter, Medea,
    som dräpte dina barn med egen hand,
    när Jasons svek i dig tänt hatets brand.
    O Penelope, ljuvaste Alceste,
    er dygd berömmer han måhända mest.

    "Men intet säger eller skriver han
    om Canacea, kvinnan vilken brann
    av syndfull kärlek till sin egen bror;
    hans avsky för allt slikt är alltför stor.
    Ej heller har han någonsin beskrivit
    hur Apollonii sköna dotter blivit
    av konung Antiochus fälld och lägrad,
    hur denne tog en gunst, som blivit vägrad;
    det är en hemsk berättelse att höra.
    Beskriva slikt har han ej velat göra:
    han avskyr äventyr av detta slag.
    Och om jag också kunde, ville jag
    ej skildra någonting så avskyvärt.

    "Men den berättelsen, som ni begärt.
    hur skall det bli med den? – Jag vet det gott,
    att inga muser vid min vagga stått
    – det här kan nog Ovidius förklara –
    mön bryr mig inte om att jag har bara
    en mycket torftig kost att bjuda på;
    torr är som känt vår juridik också!"
    Han smålog litet, när han sade detta.
    Nu följer det han hade att berätta.

PROLOGEN TILL LAGKARLENS BERÄTTELSE

    O fattigdom, all smäleks bittra rot,
    så fylld av köld och törst och hungers hot!
    Att be om hjälp, det bjuder dig emot,
    men ber du ej, blir nöden snart så svår,
    att den för alla blottar dina sår.
    Emot din vilja får du lov att låna
    till livets nödtorft, tigga eller råna.

    Du klandrar gud, som enligt dina ord
    för ojämt delat lotter på vår jord;
    du hyser syndig avund mot din nästa
    och anser honom hava allt det bästa.
    Du säger att han en gång nog får känna
    hur heta avgrundslågor kunna bränna,
    ty aldrig har han hjälpt en vän i nöden.

    Hör blott den vises ord. Han säger: "Döden
    är bättre än att lida brist och nöd,"
    samt "ingen aktar den, som saknar bröd."
    Ja, fattig man betraktas med förakt.
    Hör även detta, som den vise sagt:
    "Varenda dag är tung för fattig man.
    Så akta dig för fattigdomens bann!"

    Om du är fattig, fly dig vänner,
    och hat är vad din egen broder känner.
    O, rika köpmän, lycklig är er lott!
    O folk, som skötsamhetens gåva fått,
    I slån ej ambes as i livets spel;
    där faller blott sis cink på eder del.
    För er är julen sorglöst glädjefull.

    I dragen vida för er vinnings skull
    och veten mångt om många fjärran länder,
    I bringen tidningar om det som händer
    i andra länder under fred och krig.
    En köpman är det, som berättat mig
    den gamla sägen, som I nu fån höra,
    om I hans lust att låna mig ert öra.

LAGKARLENS BERÄTTELSE

Här börjar Lagkarlen sin berättelse.

    I Syrien i forna tider bodde
    ett sällskap rika köpmän, vida kände
    i många land och även högt betrodde,
    ty ständigt voro varorna de sände
    utav ett slag, som dem till heder lände.
    De sålde sidentyg och guldbrokad,
    som funno köpare i varje stad.

    Och ledarna för detta köpmansgille
    beslöto en gång alla följa med;
    för handelns eller nöjets skull de ville
    ej andra sända som de haft för sed,
    men själva fara ut i västerled
    till staden Rom; och när de målet hunnit
    ha inom kort ett gott kvarter de funnit.

    Vår köpmansskara sköter nu sin handel
    i denna stad och sina nöjen där. –
    Om kejsardotterns dygderika vandel,
    om huru skön och hjärtegod hon är,
    hur hon, Constance, är hela staden kär
    få dessa köpmän höra varje dag
    på alla håll i dessa ordalag:

    "Vår kejsare av Rom, den Gud beskydde,
    en dotter har; allt ont från henne vike!
    Sen dag på jorden första gången grydde
    i skönhet, godhet ej hon haft sin like
    i någon stad och något kungarike.
    Vi bedja Herren hennes heder värna,
    Europas krona gav vi henne gärna.

    "Hon skönhet har förutan högmods last
    och ungdom fri från dårskaper och flärd,
    i allt vid dygdens stig hon håller fast,
    hon ödmjukt går sin väg i denna värld;
    En förebild hon är för hövisk färd;
    ja, hennes hjärta är en helgedom
    och hennes hand är ej för någon tom."

    Allt detta tal var sant som Herrens ord,
    men nu jag återgår till det som hände.
    Av nya varor tog man last ombord
    och sedan man prinsessan sett man vände
    tillbaka hem till Syrien och kände
    sig väl tillfreds när hemmets hamn man nått
    och sina varor väl försålda fått.

    Nu var det så, att dessa köpmän vunnit
    sultanens gunst, och när från fjärran land
    och långa resor åter hem de hunnit,
    plär deras härskare dem be ibland
    på gästabud och då i första hand
    förhöra sig var deras skepp sig rört
    och vad på färden de ha sett och hört.

    Bland det, som våra köpmän denna gång
    berättade för honom, var Constance
    det under, varav skildringen blev lång;
    om hennes bild det stod en sådan glans
    att inom kort i härskarns hjärta fanns
    för ingen annan plats, att han till slut
    blott ville älska henne livet ut.

    Måhända i den stora foliant,
    som mänskor kalla himlen, var det skrivet
    med stjärnors tecken lika klart som sant,
    att denna kärlek kostar honom livet.
    I stjärnebilder är det mänskan givet
    att läsa klart, om blott hon läsa kan,
    det slut, som väntar varje dödlig man.

    I stjärnorna stod skrivet långt förut
    om Hektors död, i stjärnor skildrades
    Achilles' öde, Julius Caesars slut
    och Tebes sista kamp, hur Herkules
    och Simson, Turnus, vise Sokrates
    sin levnad skulle sluta, men det är
    för mänskan svårt att läsa allting där.

    Sultanen sammankallade med hast
    sitt höga råd och gav det klart besked:
    han lät det veta, att hans hjärta brast
    av all den kärlekslängtan, som han led,
    om icke innan mången sol gått ned
    Constance blev hans. De månde sig besinna
    och botemedel för hans plåga finna.

    Den ena sade si, den andra så,
    repliker växlades med skärpa i,
    och goda skäl gav både en och två,
    man talade om svartkonst och magi;
    men enig lyckades man sedan bli:
    ej annan utväg gavs än giftermål,
    prinsessan måste bliva hans gemål.

    Det skulle dock förvisso bliva svårt
    att detta få till stånd, ty, öppet sagt,
    "Emellan hennes faders land och vårt
    har ödet genom skilda lagar lagt
    ett svalg, om vilket båda hålla vakt:
    Det kränkte nog en kristen furtstes ära
    om dottern hyllade Mohammeds lära."

    Sultanen svarade: "Men hellre än
    jag avstår från Constance, jag övergår
    till hennes kristna tro, ty hennes vän
    jag måste bli. Jag hoppas Ni förstår
    vad saken gäller nu: om jag ej får
    den romerska prinsessan till mitt viv,
    är detta slutet på mitt korta liv."

    Men alla enskildheter lämnar jag
    och täljer nu helt kort vad sodan hände:
    förmedelst ambassader och fördrag,
    som påven själv förmedlade och kände
    och som till Kristi kyrkas ära lände
    men skulle bringa Mahomets på fall,
    blev avtalt så, som nu jag skildra skall.

    Sultanen lovade att låta döpa
    sig själv, sitt ridderskap och allt sitt land,
    och därmed skulle han sig rätten köpa
    till kejsarns sköna unga dotters hand.
    Med ett beedigat fördrag förband
    man sig att låta fiendskapen fara.
    Constance, må Herren Gud dig väl bevara!

    Nu väntar säkert mer än en bland er,
    att jag skall skildra här den prakt och glans,
    som präglar allt vad sedan kejsarn ger
    som hemgift åt sitt kära barn Constance.
    Man bör dock veta, att det aldrig fanns
    en mera givmild far, och hela natten
    förslog väl knappt, om jag beskrevo skatten.

    Till hennes följe valdes ut prelator
    och damer, höga herrar samt en rad
    av enkelt folk som sjömän och soldater;
    och kungjort blev i hela Romas stad
    att kejsarns önskan var att folket bad
    i varje kyrka, som i staden fanns,
    om Guds välsignelse för dottern hans.

    Och slutligen den kom, den sorgens dag,
    som lämpligast för avfärd kejsarn fann,
    den tunga dag var kommen, säger jag,
    då, intet uppskov vidare gick an.
    Constance är blek av sorg, men dock hon kan
    stå upp och göra sig till resan klar,
    ty hon förstår, att intet val hon har.

    Man fattar väl, att mången bitter tår
    hon göt den dag, då bort man henne sände
    från landet där hon drömt i livets vår
    där varje vän hon hade, varje frände,
    att givas åt en man hon icke kände.
    Att varje äkta make är en skatt
    det veta alla hustrur. (Hördes skratt?)

    "Min fader", sade hon med sorgsen röst,
    "ditt barn, som rönt så mycken kärlek här,
    och du min mor, som städse var min tröst,
    som är mig över allt på jorden kär,
    blott detta eder dotter nu begär:
    att edra tankar följa med på färden;
    vi ses ej mer igen i denna världen.

    "Jag måste nu bege mig på en färd
    till ett barbariskt land, så bjöd ert bud;
    men Krist, vars död på korset frälst vår värld,
    skall styrka mig att lyda er och Gud.
    Och vad betyder jag, jag arma brud?
    Att lida och att bli en mans slavinna
    det är den lott, som väntar varje kvinna."

    Jag tror att knappt i Troja vid dess fall,
    när Pyrrhus muren bräckt, när borgen brann,
    att knappt i själva Rom, när Hannibal
    dess härar slagit; och dess portar hann,
    mer smärtfylld klagan ljöd och sorg man fann
    än när det nu begräts Constances öde.
    Men intet ändras av ett tåreflöde.

    O, primum mobile, o firmament,
    som allting leder där du välver dig
    och slungar allt från öst till occident
    som av naturen ville vända sig
    åt motsatt håll, du lät en stjärnestig,
    då denna resa vidtog, ordnas så,
    att vilde Mars fick makt att dödligt slå.

    Ack, kejsare, hur glömdes fästets lagar?
    Fanns ingen filosof i all din stad?
    Det ges dock menliga och lyckodagar,
    då man bör dröja eller dra åstad,
    och lätt en högställd man får veta vad
    han välja bör, ty det är säkert sport
    när den är född, som fötts till något stort.

    Till skeppet så den sorgsna mö man bär
    och all tillbörlig vördnad får hon röna.
    "Må Jesus Kristus skydda alla här",
    så säger hon. – "Farväl, Constance, du sköna!"
    Hon söker dem med glättig uppsyn löna.
    Nu lämnar jag Constance och går igen
    tillbaka till sultanens Syrien.

    Sultanens moders skarpa ögon se
    att hennes ende son är i beråd
    att sina forna offer överge;
    hon sammankallar då sitt höga råd
    med tanke på ett nattsvart avgrundsdåd,
    och när det samlats så kring hennes bord
    hon sätter sig och talar dessa ord:

    "Förvisso är det känt, att vår sultan
    för avsikt har att övergiva det,
    som föreskrivet är i vår koran
    och lärts utav Mohammed, Guds profet.
    Men jag bedyrar vid min salighet,
    att hellre mister jag mitt liv än jag
    förvisar ur min själ Mohammeds lag.

    "Vad kunde vi av detta nya vinna
    om icke träldomsok och ånger svår?
    Till sist i helvetet vi skulle brinna
    för svek emot den tro, som varit vår.
    Men, mina herrar, om er hjälp jag får,
    om I mig följen när det gäller strid,
    så skall jag rädda oss för allan tid."

    Vid sin profet bedyrade de alla
    att henne följde de i liv och död
    och att de skulle sina vänner kalla
    att lämna hennes företag sitt stöd.
    När sultaninnan sedan åter bjöd
    dem lyssna till den mörka plan hon hade,
    var detta vad till sina män hon sade:

    "Se här den utväg, som jag finner bäst:
    vi taga dopet – kan väl vatten skada? –
    och sedan håller jag en välkomstfest,
    där vår sultan, min son, på nytt får bada
    och hans gemål i röda strömmar vada;
    då skall en dopfunts vatten ej förslå
    att henne ren från allt det röda två."

    O sultaninna, ondska är ditt namn,
    megära, furie, Semiramis!
    O orm som tagit mänsklig kvinnohamn
    Du är lik den som fanns i paradis!
    O falska kvinna, som på alla vis
    vill skada dygd och oskuld genom brott,
    i dig bo grymhet, svek och laster blott!

    O Satan, full av avund, sedan ut
    du drevs ur paradisets ljuva land,
    din väg till kvinnan vet du som förut!
    Med Evas hjälp du oss i träldom band.
    Du ville bryta detta Hymens band,
    och när med svek du önskar något vinna
    till redskap väljer du som förr en kvinna.

    Nu sultaninnan, som jag så förbannat,
    lät rådets herrar draga sina färde.
    Men nog om dem; jag övergår till annat.
    Ett samtal med sin son hon snart begärde
    och sade då, att vad Mohammed lärde,
    det ville hon förneka liksom han
    och hålla Kristi lära blott för sann.

    Hon bönföll honom om att i sitt hem
    få för de kristna ställa till en fest.
    "Jag ser med nöje att du roar dem",
    så sade han, "och blir med fröjd din gäst."
    Han böjde knä och tackade, men mest
    förutan ord, ty glädjen kvävde dem.
    Hon kysste sonen och begav sig hem.

Explicit prima pars.

Sequitur pars secunda.

    Omsider ha de kristna gått i land
    på syrisk jord, och ståtlig syn det är.
    Sultanen då med hjärtat tänt i brand
    stafetter sänder ut, som budet bär
    åt alla håll att drottningen är där.
    Och särskilt har sin egen mor han bett
    att möta drottningen på värdigt sätt.

    Det blev en stor och praktfull kavalkad
    när syrierna romarskaran mött.
    Sultanens moder, leende och glad,
    välkomnar nu Constance så varmt och sött
    som någon mor en dotter den hon fött,
    och till en närbelägen stad de rida
    i värdig skritt allt vid varandras sida.

    Ej större kunglig ståt och prakt man sett
    i triumfatorn Julius Caesars tåg,
    som av Lucanus skildras vitt och brett,
    än den, som i sultanens svit man såg.
    Men djupt i hennes falska hjärta låg
    en ond demon, som ville ofärd bringa,
    en giftig skorpion, beredd att stinga.

    Kort därpå möta de en ståtlig rad
    av ryttare: sultanen och hans män.
    Han hälsar henne strålande och glad
    som älskarn hälsar saknad hjärtevän.
    I festligt lag man glammar länge än.
    Men tiden går och nattens timmar ila
    och glammet tystnar, alla söka vila.

    Så kom den dag och stund, som utsatt var
    för gamla sultaninnans stora fest,
    och av de kristna gjorde sig envar
    i ordning då med allt han ägde bäst.
    Och festa fick i sanning varje gäst
    och skåda mycket underbart och nytt
    – och dyrt betala innan morgon grytt.

    O bråda ofärd, som beständigt följer
    var jordisk fröjd, bemängd med bitterhet!
    Snart sorgens skugga varje lycka höljer
    och gråt är slutet på vår munterhet.
    Lyd detta råd för egen säkerhet:
    när glad är dagen, bör du städse minnas
    att sorg och smärta i beredskap finnas.

    Ty inom kort de skett de hemska morden;
    varenda kristen, som i salen fanns
    blev huggen eller stucken ned vid borden
    – sultanen själv bland dem – med svärd och lans;
    den enda som blev skonad var Constance.
    Och bakom detta svarta nidingsdåd
    stod gamla sultaninnan och dess råd.

    Och varje omvänd syrier, som glatt
    sultanens order följt, vart inom kort
    förutan misskund mördad där han satt.
    Och fru Constance hon fördes genast bort
    till en galär utav en särskild sort:
    det var ett skepp, som intet roder hade.
    "Nu kan du segla hem till Rom", man sade.

    En summa pengar fick hon med sig då
    och, sanningen att säga, proviant
    i stora mängder, kläder likaså,
    och snart sjöng viddens vind i mast och vant.
    O, min Constance med hjärta rent och sant,
    o, unga älskeliga kejsardotter,
    nu styre Han, som skiftar ödets lotter!

    Hon korsar sig, i bön hon sjunker ned,
    hos Kristi kors hon söker tröst och mod:
    "O, rena altare och helga träd,
    som signat blev av Lammets dyra blod,
    O Frälsare så nåderik och god,
    låt icke djävulen min ande taga
    den dag mig vågorna i djupet draga!

    "Du starka träd, beskyddare av tron,
    som var det enda träd som värdigt fanns
    att bära Härskaren på himlens tron,
    det vita lam som stacks av knektens lans,
    och under vilket seger städse vanns
    när dina armar sträcktes huldrikt ut,
    beskydda mig, och giv ett saligt slut!"

    Så driver hon omkring i långa år
    allt längre över havets slätt den vida
    och slutligen Gibraltars sund hon når;
    men tunga dagar får hon genomlida
    och ofta har hon döden vid sin sida,
    allt innan havets vågor länka färden
    mot land i någon okänd del av världen.

    Väl må man spörja, varför hon blev spad
    av sultaninnans vilda mördarhand.
    Den frågan är dock ganska lätt besvarad:
    vem frälste Daniel i Babels land
    på lejongropens blodbestänkta sand,
    där döden annars nådde en och vart
    Det var den Gud han i sitt hjärta bar.

    Gud fann för gott att åter låta ske
    ett underverk att vittna om hans makt!
    Vår Herre Krist, som botar varje ve,
    han gör – det varje visman vet och sagt
    rätt ofta ting för mål, som han ej lagt
    i dagen för oss mänskor, alltför små
    att kunna Herrens all vishet förstå.

    Men om hon ock kom trygg från blodig bal
    hur fann hon ej i havets våg sitt slut! –
    Vem höll vid liv i buken av en val
    profeten Jona tills han kastats ut?
    Väl vet envar, att det var Hans beslut,
    som tillät Israel vid Herrens hand
    gå torrskott genom havet upp till land.

    Vem bjöd väl stormens vilda andar fyra,
    som hade makt att härja hav och land:
    "Nu Nordan, Sunnan, alla vindar yra,
    förhärjen varken fartyg eller strand!"
    Han var det ock, som med sin starka hand
    den arma kvinnan undan stormar bar,
    när djupt hon sov och när hon vaken var.

    Hur kunde hennes matförråd förslå,
    att hon på trenne år ej kände brist!
    – Vem födde heliga Maria då
    i ökengrottan? – Kristus själv förvisst.
    Ett lika märkligt under gjorts av Krist
    med fiskar fem och endast tvenne bröd.
    Gud sände henne mat i överflöd.

    På detta sätt mot Englands kust hon drev
    och över Nordsjön, tills emot en strand
    vid någon okänd borg hon driven blev;
    den låg på kusten av Northumberland.
    Och skeppet fastnade på bottnens sand
    så fast, att ingen flod det kunde höja;
    Guds vilja var, att där hon skulle dröja.

    Från borgen hastade dess hövitsman
    att se vad man på vraket kunde finna.
    En ensam, sorgsen kvinna där han fann
    och så en dyrbar skatt; och denna kvinna
    var dödligt trött och ville intet vinna
    förutom gravens ro, all hennes längtans mål.
    Om den hon bönföll på sitt modersmål.

    Hon talade latin på sällsamt sätt,
    men hennes ord förstodos efterhand.
    När mannen så på vraket sett sig mätt,
    han förde henne med sig upp i land.
    Där sjönk hon strax på knä på strandens sand
    och tackade sin Gud; men vem hon var,
    på frågor därom gav hon intet svar.

    Hon hade, sade hon, så länge irrat
    på havet kring, av alla vindar förd,
    att hennes sinne blivit helt förvirrat
    och ingenting hon mindes om sin börd.
    Till tårar blev den stränge fogden rörd.
    Hos dennes hustru så ett hem hon fann
    och allas kärlek hon med saktmod vann.

    Slottsfogden och hans hustru Hermengild
    de voro hedningar som alla där
    i trakten runtomkring. Men god och mild
    var slottets fru; Constance var henne kär,
    och när hon talat om vad Kristus lär,
    fann genom Kristi nåd om någon tid
    ock Hermengild hos Herren Jesus frid.

    I landet hade fordom kristna funnits,
    men alla hade drivits ut ur det,
    när de av hedningarna övervunnits;
    nu rådde dessa norrut vitt och brett.
    De kristne av de gamle britters ätt
    de hade flytt till Wales och funnit där
    en fristad undan hedningarnas här.

    De kristne hade dock ej helt fördrivits;
    där fanns ett fåtal kvar, som bad till Krist
    i hemlighet den bönen som oss givits;
    i slottets närhet funnos trenne visst.
    Bland dessa var det en, som synen mist,
    men klart han såg med detta inre öga,
    som mänskosjälen riktar mot det höga.

    En sommardag med sol och glitterdans
    på havets böljor ut till himlens rand
    begav sig fogden åtföljd av Constance
    och av sin hustru ned till havets strand
    att vandra på dess jämna, fasta sand.
    Där mötte de en man i torftig dräkt,
    den gamle man, vars ögons ljus var släckt.

    "I Kristi namn", den blinde gubben bad,
    "fru Hermengild, giv mig min syn igen!"
    Den bönen gjorde slottsfrun föga glad,
    ty fogden kunde gott förstå av den
    att hon var kristen och förtörnas, men
    Constance bjöd henne tro på Kristi styrka
    och handla som en dotter av hans kyrka.

    Av häpnad slagen borgens hövding stod;
    han sporde: "Vad betyder väl det här?"
    Constance gav svaret: "Det är Kristi blod
    och kraft, som varje mänskas frälsning är."
    Hon tolkade så väl vad kyrkan lär
    att innan de på kvällen gått till ro
    var fogden omvänd till vår kristna tro.

    Slottsfogden var ej högste styresman
    på denna borg och uti denna trakt,
    men sedan många vintrar förde han
    befälet där, beklädd med hövdings makt,
    och den, som denna i hans händer lagt,
    var Alla, kung i allt Northumberland
    från Skottland ned till Humbers låga strand.

    Men till berättelsen jag återvänder.
    Den onde, som beständigt varje mans
    och kvinnas hjärta frestar, lustar tänder,
    han kom en riddare att mista sans
    och vett av syndig åtrå till Constance.
    Han tyckte sig förvisso helt förbrinna
    om ej han finge famna denna kvinna.

    Han giljade till henne, men han fann,
    att hon stod fast vid det som dygden bjöd
    och flydde varje synd. Då fylldes han
    av hat, och hämndlust i hans hjärta sjöd;
    hon skulle bringas till en neslig död.
    En natt, när fogden rest till kungens hov
    smög skurken till det rum, där flickan sov.

    Av bön och vaka matt Constance sig lagt
    till vila vid sin goda slottsfrus sida
    och riddaren, som drevs av Satans makt
    och ville låta henne skuldlös lida,
    smög fram till dem, drog dolken ur dess slida,
    stack den i borgfruns hals och lade den
    invid Constance och smög sig ut igen.

    Kort därpå fogden, följd av Alla kung,
    till borgen återvände – för att se
    sin maka mördad, finna sorg så tung,
    att mången tår han göt i bittert ve.
    En blodig kniv i bädden funno de
    invid Constance. Hur kunde hon förklara?
    Av sorg förlamad kan hon intet svara.

    För konungen förtaldes vad som hänt
    och även om Constance, hur henne fört
    till denna kust ett skepp, som vinden sänt.
    (Om detta han I alla redan hört.)
    Kung Allas hjärta blev så sällsamt rört
    när han fick se en kvinna skön som dagen
    av ödet nu så grymt till marken slagen.

    Ty lik ett lamm, som bidar bödelns kniv,
    så skuldlös stod hon inför konungen.
    Den riddare, som tagit borgfruns liv,
    bar vittnesbörd, att hon, Constance, var den,
    som mördat Hermengild i bädden, men
    bland folket mumlades: "Ett sådant brott
    kan denna kvinnan aldrig ha begått.

    "Ty from och blid vi henne städse se
    och Hermengild var henne mycket kär;"
    det är det vittnesbörd, som alla ge,
    förutom den, som banemannen är.
    Den ädle konungen förstår att här
    är något dolt och fattar ett beslut
    att sanningen i grund skall forskas ut.

    O ve, Constance, du kan ej tvekamp kräva,
    har ingen riddare i detta land!
    Så månde Han, som dog att vi må leva
    och som för evigt mörkrets furste band,
    nu sträcka ut till dig sin starka hand!
    Ty om ej Kristus här ett under gör
    en brottslings bittra död du skuldlös dör.

    Hon föll på sina knän och talte så:
    "Gud Fader, du som räddade Susanna
    från falska vittnesbörd, och du också,
    Guds Moder, signad dotter till S:t Anna,
    inför vars barn man sjunger Hosianna,
    – om jag är utan skuld till detta dåd,
    stå då mig bi! Om ej, giv död så bråd!"

    Han I ej skådat mitt ibland en skara
    av hundra andra dragen på en man,
    som föres mot sin död och låtit fara
    allt hopp om nåd – ett anlete, som kan
    med endast färgen säga; här är han
    som nu skall dö? – Så vit stod i en ring
    av människor Constance och såg sig kring.

    O, drottningar med härlighet och makt,
    o, hertiginnor, damer utav börd,
    betänken vilken prövning ödet lagt
    p& kejsardottern, från sitt hemland förd,
    när ondskans sådd ses mogna snabbt till skörd!
    O kejsardotter, i din största nöd
    du ståndar ensam utan vänners stöd!

    Men sådan ömkan känner konung Alla
    (medkänsla hyser varje ädel man)
    att från hans ögon stora tårar falla.
    "Gå bringa oss en bok!" så säger han,
    "och om vår riddare bekräfta kan
    med ed att det var hon, då utser jag
    en domare att döma efter lag."

    En bibel hämtades, och utan fruktan
    gick mannen ed på hennes skuld och brott.
    Då drabbar honom Herrens hårda tuktan:
    ett slag i nacken har han plötsligt fått
    och faller handlöst ned där nyss han stått,
    och mannens ögon tränga ut ur skallen.
    Med fasa skådar folket honom fallen.

    En röst ur rymden talar dessa ord:
    "Inför en kung har du beskylla vågat
    en skuldlös kyrkans dotter för ett mord;
    det har du gjort, och nu är måttet rågat."
    Allt folket stod som hade ljungeld lågat,
    lamslaget av det underverk som skett,
    blott ej Constance, som däri Herren sett.

    Stor skräcken var, och nu när klarhet vans,
    grep ånger var och en, som trott så lätt
    på det förtal, som slungats mot Constance,
    och följden vart – av undret folket sett
    och av förklaringar Constance dem gett –
    att kungen själv och mången av hans råd
    blev omvänd genom Herren Kristi nåd.

    Men riddaren med livet plikta fick
    för sina lögner, enligt dom som Alla
    på stället fällde, och Constances blick
    var tårskymd när hon såg hans huvud falla.
    Guds nåd, som funnit frälsning för oss alla,
    lät henne sedan stå som kungens brud
    med drottningkrona till sin bröllopsskrud.

    Det fanns dock en i konung Allas borg,
    som detta giftermålet gjorde vild
    av hat och hämndlust, grämelse och sorg,
    och denna varelse var Donegild,
    kung Allas moder, nu från makten skild.
    Hon fann det var en skam att kronan givits
    en okänd kvinna som till landet drivits.

    Mig lyster icke orda vitt och brett
    om strå och agnar, håller mig till kornet.
    Vad gitter jag förtälja om den rätt,
    som först togs in och vem som blåste hornet
    på bröllopet, om flaggorna på tornet?
    Beständigt är det samma enskildheter:
    man spelar, sjunger, dansar, dricker, äter.

    De gå i säng som brukligt är och rätt,
    ty hustrur äro helga ting, men när
    mot natt det lider måste deras sätt
    bestämmas blott av det en man begär,
    den man, som deras äkta make är,
    då bör den sanna hustrun alltid veta
    att för en stund sin helighet förgäta.

    En gosse under hjärtat inom kort
    hon bar. När kungen lämnade sin gård
    och drog mot fiender i Skottland bort,
    gav han i uppdrag åt sin förste lord
    och biskopen att noga taga vård
    om hans gemål. Så ödmjuk, mild och blid
    förbidade Constance vår Herres tid.

    En gosse föds när väntans tid är slut;
    Mauritius de detta barnet kalla.
    Slottsherren sänder sedan skyndsamt ut
    en man att överbringa till kung Alla
    ett brev med redogörelse för alla
    de händelser som timat under tiden,
    som sedan kungens avfärd är förliden.

    I hopp att vinna gunst beger sig denne
    i största hast till konung Allas mor.
    Med dessa ord han höviskt hälsar henne:
    "Madame, jag bringar bud om lycka stor
    för var och en som här i landet bor:
    en son har skänkts vår konung och hans fru.
    Väl må vi alla prisa Herren nu.

    "Här har jag breven som förtälja detta,
    de måste föras fram med största hast.
    Om Ni, min fru, har något att berätta,
    jag står till tjänst; jag rider utan rast."
    Hon svarade: "Jag finner lämpligast
    att denna natt hos oss kvarter du tar.
    I morgon skall jag sedan ge mitt svar."

    Budbäraren drack mycket öl och vin
    och oförmärkt ur väskan hans man stal
    hans brev. ty han vart drucken som ett svin.
    Och Donegild, så nedrigt lömsk och hal
    förfalskade ett brev med fult förtal
    till konungen från hans befallningsman,
    och detta är vad man i brevet fann:

    "Jag måste underrätta nu med sorg:
    att vidunder har drottningen i dag
    till världen fött, så hemskt att denna borg
    ej rymmer man så modig att dess drag
    han vågar skåda. Därför fruktar jag
    att modern kanske är en häxa blott,
    av onda makter förd till detta slott."

    Så sorgset konung Allas sinne blev
    när detta brev han läst, men vad han kände
    fick ingen veta. Egenhändigt skrev
    han svar: "Välkommet är vad Kristus sände,
    vad än det är, hur än sig lyckan vände.
    Må Kristi vilja ske och icke min!
    Den böjes ödmjukt, Herre, inför din.

    "Beskydda väl mitt barn, hur hemskt det än
    må vara skapt, och drottningen, tills jag
    från detta kriget hinner hem igen.
    Om det är Kristi vilja, skall en dag
    en son mig skänkas av ett annat slag."
    Han slöt sitt brev, en tår på kinden gled,
    och budet fick det, steg till häst och red.

    O ryttare så full av druckenhet,
    din andedräkt är stark, men ingen kraft
    1 dina lemmar bor, och vad du vet
    förråder du, och vad förnuft du haft
    har drivits ut av druvans dolska saft!
    Där dryckenskapen präglar anletsdragen
    där träder varje hemlighet i dagen.

    O Doneglld. vårt språk har icke orden
    som kunde skildra all din infami.
    Blott själva herren över underjorden
    kan finna ord för ditt förräderi.
    Fy, odjur, fy! O nej, vad säga vi?
    Fy avgrundsande! Du är en bland dem,
    som ha i helvetet sitt rätta hem!

    På återväg från kungen vek han snart
    igen hos kungens falska moder in,
    och mäkta glad åt hans besök hon vart
    och lade sig om hans förplägnad vinn.
    Han drack och fyllde grundligt buken sin,
    han somnade och sov som förr man sport
    tills solen trädde genom dagens port.

    För andra gången breven stulna bli
    och falskligen till fogden detta skrives:
    "Vid äventyr av hängning äger Ni
    se till att hon, Constance, ur landet drives
    och svarar för att intet uppskov gives;
    på inga villkor får hon dröja kvar
    1 detta rike mer än trenne dar.

    "På samma skepp, som hit till Englands strand
    har fört Constance, må hon och barnet föras
    och skeppet sedan skjutas ut från land
    att driva bort på havet och förgöras."
    O min Constance, väl må din slummer störas
    och onda syner dig i drömmen givas
    när dessa order där i natten skrivas!

    Budbärarn vaknade på morgonen
    och red med hast den väg han hade kvar
    till kungens borg och gav åt hövdingen
    det falska brev han i sin väska bar.
    Bestört blev denna över Allas svar.
    "O Herre Krist", han sade, "vilken härd
    för synd och ondska är ej denna värld!

    "Allsmäktig Gud, om här din vilja sker,
    hur är det möjligt, rättvis som Du är,
    att mången skuldlös slås till jorden ner
    och syndare i välmakt leva här?
    O goda fru Constance, du är mig kär
    och tungt det är att jag din bödel blivit,
    men neslig död är valet kungen givit."

    Så bittra tårar ung och gammal fällde
    när kungens grymma påbud blivit känt,
    och dödsblek fjärde dagen stegen ställde
    Constance mot skeppet utför strandens slänt.
    Men ödmjukt bar hon allt vad Kristus sänt,
    och när hon stranden nått hon föll på knä
    och sade: "Herre, må din vilja ske!

    "Han, som mig räddat undan riddaren
    som genom mened sökte mig förgöra,
    han kan mig säkert frälsa nu igen
    på saltan sjö, han kan mitt fartyg föra
    och skall väl åter mina böner höra.
    På Honom litar jag och på hans Moder,
    de äro mina segel och mitt roder."

    På hennes arm låg gråtande den lilla,
    och där på knä hon stod så milt hon sade:
    "Var stilla, älskling, ingen gör dig illa."
    Den mjuka duk hon på sitt huvud hade
    hon därpå över barnets ögon lade
    och fick det snart att åter slumra in.
    Då höjde hon mot himlen blicken sin.

    "O himladrottning", sade hon, "Maria,
    förvisso för att kvinnan lät sig fresta
    kan intet människan från döden fria
    och måste ock din son de döde gästa.
    Ditt helga öga har fått se den bästa
    på korset dö; vad är all mänsklig smärta
    mot den, som då det led, ditt modershjärta!

    Du såg din älskling dö en kvalfull död
    och jag bar kvar ännu mitt hjärtas skatt.
    Du heliga, du hjälp i all vår nöd,
    till himlens höga härskarinna satt,
    du klara stjärna i vår levnads natt,
    hav misskund med det lilla barn jag bär
    som de betryckta städse huld du är!

    "Ack, lilla barn, i vad består ditt brott?
    Hur blev din faders själ så grym och hård?
    Du har ju aldrig någon synd begått."
    Mot fogden vänd hon sade: "Nåd, min lord,
    för barnet mitt; tag det i Eder vård!
    Är det ej möjligt som jag bad om nyss,
    giv gossen då i faderns namn en kyss!"

    Hon kastade mot borgen än en blick.
    "Farväl du grymme bortom skog och hed!"
    Så sade hon och reste sig och gick
    till skeppet ned. Allt folket följde med.
    Hon vyssjade sitt lilla barn som kved
    och tog farväl av allt på Englands jord,
    hon korsade sig fromt och gick ombord.

    Med proviant var skeppet väl försett,
    för långa tider skulle den förslå;
    och annan nödtorft hade fogden gett
    – pris vare Gud – i riklig mängd också.
    Allsmäktig Gud, låt denna färden gå
    till hennes hem! Låt vinden blåsa rätt!
    Nu driver hon på havets öde slätt.

Explicit secunda pars.

Sequitur pars tercia.

    Kort därpå konung Alla hemåt drar.
    När till sin kungaborg han återvände
    han frågade var barn och maka var.
    Slottsfogden då sitt hjärta isas kände
    och han berättade hur allting hände,
    som nyss jag skildrat har så gott jag kan.
    Det falska brevet företedde han

    och sade: "Herre konung, blott vad du
    vid hot om dödsstraff ålagt har jag gjort."
    Den man som brevet fört torteras nu
    tills man av honom har i allo sport
    vad nattkvarter han haft på varje ort
    Vem dådets upphov var ha sedan snart
    försiktiga förfrågningar gjort klart.

    Igenkänd stilen blev i brevets pränt
    och blottat allt 1 detta svarta brott:
    hur det gick till är icke längre känt.
    Men resultatet var, att moderns lott
    blev döden för det dåd. som hon begått
    när konung Alla från Constance var skild.
    Så ömkligt slut fick drottning Donegild.

    Så bittert sörjde Alla dag och natt
    sitt lilla barn och sin försvunna maka
    att det ej skildras kan; vart ord blir matt.
    Men till Constance jag vänder nu tillbaka,
    där hon på havet ångestkval får smaka
    fem år och mer – Gud ville det förvisst –
    tills hennes fartyg når en strand till sist.

    Det hände sig, att vid ett hedniskt slott
    – det är mig okänt hur man det plär kalla –
    Constance och hennes barn till kusten nått.
    Allsmäktig Gud, vars öga ser oss alla,
    vi Dig Constance och barnet anbefalla,
    när åter i ett hedniskt land hon dväljes
    i största fara, varom nu förtäljes.

    Det kom en massa folk från borg och bygd
    att se på skeppet, skåda fru Constance.
    Men ensam smög en natt i mörkrets skygd
    hovmästaren, den värsta skurk där fanns,
    till skeppet ned (må avgrundskval bli hans!)
    och sade han beslutat henne äga
    vad än hon därtill kunde ha att säga.

    Förtvivlat var den arma kvinnans ve,
    hon bad, och barnet grät, när så han sagt.
    Men hjälpen skulle himlamodern ge,
    ty när hon kämpade med all sin makt
    föll skurken plötsligt överbord, och bragt
    i havet sjönk han i dess djup till sist.
    Så räddades Constance av Herren Krist.

    O, låga lusta, se ditt öde här!
    Ej endast mänskans själ du platt förstör,
    du ock fördärv och död för kroppen är.
    Av allt det verk, som blinda lustan gör,
    blir ofärd blott; om mer än en man hör,
    som ej för handling, men för avsikt blott
    att denna synd begå sitt straff har fått.

    Var kunde denna svaga kvinna taga
    en sådan kraft att stöta mannen bort! –
    Hur slutade väl Goliats hjältesaga!
    Hur kunde väl en man av Davids sort,
    så ung och vapenlös, dig inom kort
    till marken slå! – Vi inse det envar:
    blott genom Herrens nåd det möjligt var.

    Vem skänkte Judit kraft och mannamod
    att döda Holofernes i hans tält
    och så befria Herrens folk med blod?
    Jag visat, när jag mina frågor ställt,
    att liksom kraft från ovan fordom vällt
    till dessa så, att härllg seger vanns,
    så gav han även kraften åt Constance.

    Men nu går skeppet vidare, och snart
    det genom sundet vid Gibraltar far.
    T väst, i syd, I norr det drivet vart
    och stundom österut i långa dar,
    tills Du, Guds Moder (evigt signad var!)
    I din oändligt stora godhet bjöd
    hon skulle räddad bli ur all sin nöd.

    Nu lämna vi Constance ett ögonblick
    och ägna kejsaren av Rom ett ord.
    I brev från Syrien han läsa fick
    hur alla kristna mördats på dess jord;
    den grova smälek ock har blivit spord,
    hans dotter lidit genom sultaninnan
    som hög och låg har slagit därförinnan.

    Då hade oförtövat kejsaren
    senatorn, följd av många herrar, sänt
    med hela flottan ut till Syrien
    att taga gruvlig hämnd. Och de ha bränt
    och härjat, slagit, ingen misskund känt
    Men inom kort, när detta är tillända,
    mot Rom de åter sina stävar vända.

    När nu senatorn flottan hemåt förde
    omstrålad av den vunna segerns glans,
    han mötte, statt på drift, som nyss vi hörde,
    det skepp som bar den arma fru Constance.
    Han visste icke vem hon var, ej vanns
    förklaring till att så på vreda vågor
    hon ensam drev; hon gav ej svar på frågor.

    Han henne för till Rom och åt sin fru
    antvardar där Constance och hennes barn,
    och i senatorns hus hon stannar nu.
    Så har Guds Moder räddat månget flarn
    på livets hav ur nöd och ondskans garn.
    I detta hem hon dröjde länge kvar
    och helig hela hennes vandel var.

    Senatorns hustru var en nära fränka
    men kände dock ej mer igen Constance.
    Nu våra steg åt annat håll vi länka:
    till konung Alla och till sorgen hans;
    så bittert har han sörjt, att tröst ej fanns,
    sin älskade, för alltid mista maka.
    Vi vända senare till Rom tillbaka.

    Kung Alla, som sin egen moder slagit,
    så svåra samvetskval omsider led
    att han – jag skildrar detta kort – har dragit
    till Rom, dit mången före honom red,
    att ödmjukt kasta sig för påven ned
    och bikta all den synd, som han begått.
    samt göra bot och sona så sitt brott.

    Snart blev i hela Rom det allmänt känt
    att Alla kung som pilgrim komme dit;
    ett budskap hade han i förväg sänt.
    Då red senatorn strax i höviskt nit
    att möta honom med en präktig svit;
    på samma gång som han med svitens prakt
    vill hedra kungen, visar han sin makt.

    När konungen han möter hälsar han
    med största vördnad, Alla likaså;
    med utsökt takt bemöta de varann.
    Så hände det, att inom dagar två
    senatorn skall till konung Alla gå
    på gästabud; och inom kort han får
    Constances son i följe när han går.

    Man sagt, att fru Constance senatorn bett
    att taga barnet med på Allas' fest;
    hur därmed var, det vet jag icke rätt,
    men säkert är att kungens lille gäst
    på moderns bud stod där med blicken fäst
    på Allas drag så länge festen räckte,
    och slutligen han kungens undran väckte.

    Omsider sade till senatorn han:
    "Vem är det vackra barnet där, som har
    sin blick så stadigt fäst på mig?" – "Minsann,
    det vet jag icke", var senatorns svar.
    "En mor han har, men han har ingen far
    som jag vet av." – Och sedan skildrar han
    för konung Alla hur han barnet fann.

    "Men Gud skall veta", var hans nästa ord,
    "att dygdigare kvinna ej jag sett
    i allt mitt långa liv på denna jord;
    ej har jag hört om mera höviskt sätt
    hos hustru eller mö av ädel ätt.
    Hon skulle hellre döda sig än göra
    vad nesligt är och låta sig förföra."

    Men barnet var sin moder upp i dagen,
    så likt Constance som någon kunde vara.
    Kung Alla minnes gott de kära dragen
    och nu hans tankar vida vägar fara,
    han tänker på det sällsamt underbara:
    var detta barnets mor hans egen maka
    och skulle så han henne få tillbaka?

    "I sanning", tänkte han, "jag måtte mist
    förståndets bruk, man måste ju förstå
    att död i havets djup hon är förvisst."
    Men denna tanke trängde fram också:
    "Kan jag väl veta hur de vägar gå,
    som Gud har stakat ut? Hans starka hand
    har en gång förr fört henne tryggt till land."

    Mot aftonen han med senatorn gick
    till dennes hem, där gossens moder fanns,
    att se om ej han där förklaring fick.
    Där skickade man efter fru Constance
    Var viss hon kände ingen lust för dans
    när hon fick veta, varom fråga var.
    Det var med nöd, som henne foten bar.

    När Alla ser sin maka, skyndar han
    att hälsa henne hjärtligt, rörd till tårar,
    ty redan vid sin första blick han fann
    att det var hon, som han så många vårar
    har sörjt som död. Men intet svar man spårar;
    hon tänker på den orätt han begått
    och allt vad långa år hon lida fått.

    Två gånger såg han henne sanslös falla
    och sade sedan under tåreflöde:
    "Så sant av Gud och himlens helgon alla
    vi vänta misskund när vi äro döde,
    är jag så skuldlös till ditt olycksöde
    som någonsin en man, som vill dig väl.
    Om icke, må den onde få min själ."

    Så lång var gråten och den bittra smärtan
    så heta deras ögons tårar brände
    allt innan lugnt det blev i deras hjärtan,
    som genom klagan värre plågan kände.
    Men jag går vidare till det som hände;
    man kunde skildra känslor natten lång,
    men jag är trött på sådan sorgesång.

    Dock slutligen, när sanningen vart känd
    att Alla skuldlös var till hennes ve,
    de kysstes hundrafalt, och där blev tänd
    i deras bröst en fröjd, som endast de,
    som evig salighet ha nått, fått se,
    men ingen mänska nått och ingen når
    i detta liv, så länge världen står.

    En bön till Alla kung hon sedan har:
    hon skulle sig rätt glad och lycklig prisa
    om Alla gick till hennes höge far
    och bad att denne ville honom visa
    den äran att en dag hos honom spisa.
    Men sina ord han skulle noggrant väga
    och fadern intet om hans dotter säga.

    Det blivit sagt, att konung Alla sände
    sin son med bjudningen till kejsaren,
    men man förstår ju gott att kungen kände
    vad hövligheten bjöd och bjuder än;
    han sände ej ett barn med bud till den
    som kristenhetens krona bar, han gick
    förvisso själv och företräde fick.

    Och kejsaren gav älskvärt löfte om
    att komma till den fest han skulle ge.
    Det säges, att hans milda öga kom
    att vila då på gossen och att se
    en bild, som väckte bitter saknads ve.
    Men Alla gick att rusta till sin fest,
    som skulle hedras av så högställd gäst.

    Så grydde morgon, dagens timmar ledo
    och det blev tid att möta hedersgästen;
    och under fröjd och gamman ut de redo.
    Och när hon såg sin far på väg till festen,
    steg fru Constance ur sadeln; och vid hästen
    föll hon på knä och sade: "Din Constance
    du säkert trott ej mer i livet fanns.

    "Jag är Constance, den dotter som du sänt
    för längesen till Syrien som mö
    men nu till dig omsider återvänt.
    Jag var det, fader, som på saltan sjö
    blev ensam utsänd, dömd att ömkligt dö.
    Sänd mig ej mer till någon hednings gård,
    men tacka honom här för huld och vård."

    Vem kan väl måla all den fröjd de kände
    de tre som återfunnit så varandra!
    Men min berättelse tar snart en ände
    och tiden flyr; jag vill ej trötta andra.
    De glada tre till middagsbordet vandra
    och där jag lämnar dem åt deras fröjd,
    som vida över skildrarns konst är höjd.

    Uppå Mauritii lott det sedan föll
    att bli till kejsare av påven smord,
    och Kristi kyrka han i vördnad höll.
    Men honom ägnar jag ej flere ord,
    ty om Constance är denna saga gjord.
    I Roms historia man tecknat ser
    hans levnadslopp; jag minns det inte mer.

    I sinom tid kung Alla återvände
    med sin Constance, sin dygderika maka
    till Englands jord, dit vägen väl han kände
    och där en stilla lyckas fröjd de smaka.
    Men fröjder fly och komma ej tillbaka
    i denna värld, ty aldrig stannar tiden,
    som flod i ebb den byts när dag är liden.

    Vem levde ens en dag i sådan lycka,
    att han ej erfor något samvetskval.
    ej kände vrede, längtan, fruktan trycka,
    ej led av avund, lögner och förtal?
    Förvisso styrker detta väl mitt tal,
    att kort den stora lycka var, som vanns
    av konung Alla och hans fru Constance.

    Se döden tager skatt av hög och låg.
    När, efter vad jag hört, ett solvarv gått,
    på bår kung Alla stel och bleknad låg,
    och sorg så tung blev fru Constances lott.
    Vi bedja Gud att Alla frid har fått.
    Men fru Constance begav sig nu på väg,
    mot staden Rom hon ställde sina steg.

    Till Rom den goda kvinnan kommen är
    och finner alla sina vänner där.
    Nu är det slut med faror och besvär,
    och när hon återsett sin fader kär,
    ej någon större lycka hon begär.
    På knä, och gråtande av fröjd, för allt
    hon lovar Herren hundra, tusenfalt.

    För dygd och många fromma verk de två
    med rätta blivit prisade och kända.
    Tills döden skilde dem de levde så.
    Och nu farväl; min saga är tillända.
    O Jesu Krist, som haver makt att sända
    fröjd efter sorg, din rika nåd beskär
    oss alla, som i dag församlats här! – Amen.

Här slutar Lagkarlens berättelse; härnäst följer prologen
till Skepparens.

SKEPPARENS PROLOG

Här börjar Skepparens prolog.

    I sadeln reste sig vår värd och sade:
    "Det var en god berättelse han hade,
    en riktigt fin, go'vänner, eller hur?
    Herr kapellan, nu är det eder tur
    att taga vid. Ni kan vid Gud berätta.
    Ni lärda män. Guds död, ni är den rätta
    att oss en annan vacker saga ge."
    Men prästen svarar honom: "Ben'cite!
    Är karlen galen, som så syndigt svär?"
    Då sade värden: "Tusan, är vi där!
    Min näsa känner lukten av lollard.
    Hör på, go'vänner här. till aftonvard
    herr pastorn ämnar ge oss andlig spis.
    Det bliver en predikan from och vis.
    som lämpar sig för sådant som vi."

    "Nej vid min faders själ. han låter bli!"
    föll skepparn in, "ty här skall ej predikas;
    vi kunna ej med sådant nu förlikas.
    Den gode Guden tro vi alla på,
    och hans predikan skulle endast så
    i våra hjärtan kätterskt ogräs ut.
    Och därför säger jag, herr värd, till slut,
    att den, som nu berättar, det är jag.
    Berättelsen skall bli av muntert slag
    och vaken skall den hålla Eder alla:
    men filosofisk kan man ej den kalla
    och termerna från vetenskapens värld
    dem saknar man. ty jag är ingen lärd."

SKEPPARENS BERÄTTELSE

Här börjar Skepparens berättelse.

    Det var en handelsman i S:t Denis,
    som hade mynt och därför ansågs vis;
    en hustru hade han, så skön som få,
    som älskade på dans och nöjen gå,
    en sak som städse kostar mera än
    den artighet är värd, som unga män
    bevisa damerna på bal och fest,
    ty vad en sådan hyllning liknar mest
    det är en hastigt flyktad drömgestalt.
    Ve den, som nödgas att betala allt!
    Beständigt är det äkta männens klass,
    som får betala för vår dräkt och stass,
    det görs för egen ögonfägnad – men
    på fester gå vi muntert bort i den.
    Och om tilläventyrs ens man ej kan
    (måhända inte vill, emedan han
    i sådan utgift skådar dårskap blott),
    då faller det på någon annans lott
    att göra det, och då är ofärd nära.

    Vår gode köpman satte nu en ära
    i gästfrihet och höll ett öppet hus,
    där mången levde om i sus och dus
    och mången svängde om i dans på tå.
    Bland dessa gäster, stora män och små,
    fanns ock en munk, en djärv och vacker karl
    – jag tror han tretti vintrar gammal var –
    som jämt besökte handelsmannens hus,
    och denne munk, som var så skön och ljus,
    var allt från första dagen så bekant
    med husets herre, det är visst och sant,
    att aldrig någon mer förtrolig vän
    i något enda hem man skådat än.

    Då för den gode man och munken, som
    jag här beskrivit och berättat om,
    i samma trakter livets morgon bräckt,
    förklarade sig munken vara släkt,
    och mannen sade intet däremot,
    ty han stod gärna på förtroligt fot
    med munken John, som var så god och
    Så knöt han med sin älskade kusin
    ett vänskapsband, och bägge svuro på
    att låta det till livets slut bestå.

    Frikostig var don John när än han kom
    till detta hus, och full av önskan om
    att göra varje medlem till sin vän;
    han glömde icke bort den minsta sven.
    En vacker gåva till envar han fann,
    från husets herre, denne gode man,
    allt ned till pigorna i husets kök,
    och därför gladdes man åt hans besök,
    som fågeln gläder sig när dagen gryr
    och solen stiger, morgondimman flyr.

    Det hände sig att denne köpman god
    beredde sig att resa bort; han stod
    uti beråd att upp till Brügge fara
    att köpa ett parti av någon vara.
    Han sände då en gosse till Paris
    med bud, att broder John till varje pris
    var tvungen komma ut till deras hem,
    hans frus och hans, och festa där med dem,
    allt innan han begav sig på sin färd.

    Då munken John är mäkta klok och lärd
    och även har sig ålagt att se till
    sitt klosters gårdar, får han när han vill,
    det har hans abbot sagt, bege sig bort
    från klostret, blott hans resa bliver kort.
    Till S:t Denis red därför strax vår man.
    Var någon där välkommen såsom han,
    vår älskade kusin, så god och fin?
    Han hade med sig tvenne krus med vin,
    fin malvasir och röd vernago det var,
    och stekta fåglar han i väskan bar.
    Så åto de och drucko de tillsamman
    i dagar två med mycken fröjd och gamman.

    Men tidigt tredje dagens morgon gick
    vår köpman upp ur sängen, ty han fick
    ej längre så försumma sin affär.
    Till sitt kontor beger han sig att där
    igenom årets räkenskaper gå;
    han önskar se hur hans affärer stå
    och om hans rörelse har lämnat vinst.
    Av böcker och av penningpåsar minst
    ett dussin lägges fram på hans pulpet,
    och för att vinna större säkerhet
    och ej bli störd i sina arbeten
    går han till rummets dörr och reglar den.
    Och innan han sitt bokslut färdigt fått,
    ha många tysta morgontimmar gått.

    Don John var tidigt uppe även han
    och vandrade i parken av och an;
    hans morgonandakt var förrättad ren.

    Den unga frun var inte heller sen;
    hon kom till parken, där hon munken fann,
    och när hon mötte denne kyrkans man,
    så räckte han sin gode vän sin hand.
    Invid sin sida där på gångens sand
    ett litet, näpet flickebarn hon hade.
    "Min käraste kusin don John", hon sade,
    "vad fattas Er, då Ni är uppe ren?"

    "Min dotter", sade han, "för var och en
    bör fyra timmars slummer väl förslå,
    om ej man blivit gammal, trög och grå,
    likt mången äkta man, som ständigt slöar
    som haren i sin bale när det snöar
    och hundar stryka kring på jakt och lek.
    Men kära dotter, hur är du så blek?
    Det månde vara så, att mannen din
    besvärat dig tills morgonen bröt in.
    Du borde därför nu till vila gå."
    Han log rätt muntert när han sade så;
    och på hans kinder mörk en rodnad steg.

    Hon skakade på huvudet och teg,
    men sade sedan: "Nej, nu far du vill,
    nej min kusin, så står det inte till,
    ty vid den Gud, som gav mig själ och liv,
    finns ej i hela Frankrike ett viv,
    som hyser mindre lust till sådan lek,
    ty jag är en av dem, som lyckan svek.
    Men ingen har jag att förtro mig åt
    och ingen människa får se min gråt;
    fördenskull har det blivit mitt beslut
    att fly ur landet eller göra slut
    på alla livets plågor dessförinnan."

    Bestört såg munken på den unga kvinnan.
    "Min dotter, det förbjude Gud", han sade,
    "att du för någon prövning, som han lade
    på dina skuldror skulle döda dig!
    Nu skall du öppet tala om för mig
    bekymren som dig trycka, ty kanhända
    kan råd jag finna som till lycka lända.
    Jag svär på detta breviarium,
    att jag i all min tid skall vara stum
    och ej för någon yppa vad jag vet."

    "Det samma lovar jag; var hemlighet
    du anförtror skall jag bevara vill",
    så sade hon; "det svär jag vid min själ.
    Må mörkrets furste få den i sin makt
    ifall jag yppar något som du sagt.
    För frändskaps skull jag icke löftet ger,
    men vänskapens, ty den betyder mer."
    När så de svurit kysstes de till slut
    och kunde sedan öppet tala ut.

    "Kusin", så föllo hennes ord. "om jag
    till sådant kunde finna tid i dag,
    så skulle jag berätta om mitt liv,
    vad allt jag lidit sedan jag blev viv
    till mannen min, fast din kusin han är."

    "Nej", sade munken, "vid S:t Lars jag svär
    att han är lika litet min kusin
    som någon oxe eller något svin!
    Vid S:t Denis, jag kallar honom så
    blott för att därigenom kunna få
    rätt ofta se och råka dig, som är
    mig mer än någon annan kvinna kär;
    det svär jag dig vid allt vad heligt finnes.
    Så säg mig fort: vad gör dig tung till sinnes?
    Din man kan komma, medan här vi stå."

    "Don John, min käraste", hon sade då,
    "jag ville dölja till min levnads slut
    min hemlighet, men nu den måste ut.
    Min make är den allra sämsta man,
    som sedan världens skapelse man fann.
    Men ej det anstår mig, som är hans viv
    att oblygt blotta vårt privata liv
    i sängen eller var det månde vara;
    för sådant må mig Herren Gud bevara!
    En hustru bör om mannen säga blott
    vad gynnsamt är och hedrande och gott;
    till dig, min vän, som är så god och lärd,
    jag säger blott, att han är icke värd
    så mycket som det lägsta kryp jag vet;
    mest pinar mig ändå hans girighet.
    Du vet så väl som jag, att ingen kvinna
    kan någon lycka utan kärlek finna.
    Vi önska oss en make som är klok
    och stark och rik, men ingen gnidig tok;
    och duktig bör han vara i vår bädd.
    Men för att nästa söndag vara klädd
    anständigt som en burgen köpmans maka
    och ej behöva spott och smälek smaka,
    är hundra francs det minsta jag bör få.
    Och hellre skulle jag i döden gå
    än göra mig till föremål för spe.
    Min make skulle säkert intet ge,
    och därför vänder jag mig nu till dig,
    min käre John, och ber dig låna mig
    etthundra francs; du kan det utan fara.
    Jag skall, vid Gud, dig evigt tacksam vara
    om du vill göra vad jag ber, min vän.
    Du får förvisso pengarna igen,
    och vilken glädje eller tjänst du än
    begär av mig, skall jag bevilja den.
    Och om mitt löfte bliver brutet, John,
    må Gud bestraffa mig som Genilon."

    Den gode munken svarade så här:
    "Förvisso tycker jag, min dotter kär,
    rätt hjärtligt synd om dig, som prövats så,
    och jag försäkrar dig, att det skall gå
    att lätta ditt bekymmer inom kort:
    så snart din make har begett sig bort
    så ger jag hundra francs, det blir ej svårt."

    Med dessa ord han fattar henne hårt
    och trycker kyss på kyss på hennes mund.
    "Gå nu din väg", han sade om en stund,
    "och gå helt lugnt och ställ i ordning maten,
    ty det är tid att lägga den på faten.
    Gå nu, och trogen var som jag skall vara!"
    "Med det", hon sade, "är det ingen fara."
    Och därmed gick hon munter som en skata
    till pigorna i köket för att gnata
    och be dem skynda sig att mat man fick.
    Till mannen sedan unga frugan gick
    och knackade på rummets dörr ett tag.

    "Qui la?" han frågte. "Peter, det är jag",
    var hennes svar. "Hur länge vill du fasta?
    Hur länge skall du räkna och belasta
    dig själv med sådant rysansvärt besvär!
    För mig fick fanden taga allt det där.
    Gudsgåvor har du mer än nog ändå.
    Kom ned och låt din usla kassa stå!
    Det är en skam att ej på hela dagen
    vår gäst, don John, skall få en bit i magen.
    Kom, hör en mässa; sedan skall vi äta!"
    "Min kära hustru, föga kan du veta,
    om hur affärer måste skötas väl.
    Ty med oss köpmän är det så, min själ,
    att bland ett dussin kan man knappast finna
    ett tiotal, som sådan framgång vinna,
    att deras hus består till livets slut.
    Vi böra roa oss, se glada ut
    och ständigt hålla endast för oss själva
    de planer vi i våra sinnen välva
    till dess vi kallas hädan eller ämna
    för alltid hela köpenskapen lämna.
    Och därför är det viktigt att jag får
    i allo utrett hur affären står.
    I köpmansyrket är det så, min kära,
    att tur och otur ligga lika nära.
    Till Flandern reser jag 1 morgon dag
    och när jag hinner, återvänder jag.
    Jag ber dig därför, käraste min maka,
    att du till dess jag kommer hit tillbaka,
    är blid mot alla mänskor och tar vård
    rätt omsorgsfullt om allt i denna gård.
    Du är försedd på allra bästa sätt;
    att sköta hushållet blir därför lätt.
    Du saknar varken föda eller kläder
    och pengar gömmas inom börsens lådor."
    Med dessa ord han stänger sitt kontor
    och skyndar till sin gäst, sin käre bror.
    Så blev i hast en liten mässa läst,
    och rätterna, som nyss i köket fräst,
    de buros in, och man begynte festen;
    och väl förplägade vår köpman gästen.

    Avsides tog don John mot kvällen värden
    och allvarsamt han honom gav för färden
    förtroliga och goda råd, så här;
    "Kusin; jag hör att det till Brügge bär;
    må Herren göra resan lyckosam.
    Nu ber jag dig, kusin, far varligt fram.
    och minns att giva akt på din diet.
    I denna hetta är det som du vet
    av högsta vikt att akta väl på den.
    Farväl, kusin, Gud skydde dig, min vän!
    Och är det någonting, du vill ha gjort,
    dag eller natt, så säg det endast fort.
    och om det ligger inom mänsklig makt,
    så gör jag det precis som du har sagt.

    "Men innan du beger dig härifrån,
    jag ville be dig om ett litet lån
    på hundra francs på kanske fjorton dagar
    för köp av kreatur till stall och hagar
    uppå en gård, som tillhör klostret mitt.
    Vid Gud. jag önskar stället vore ditt!
    Jag skall betala det på utsatt dag,
    ja. utsatt timme, det försäkrar jag.
    Men tala ej om detta, är du snäll,
    ty djuren måste köpas ren i kväll.
    Och far nu väl. kusin, och mycken fägnad!
    Hav tack för vänlighet och god förplägnad!"

    På detta svarade vår gode man:
    "Å, min kusin don John, det är minsann
    ej mycket, som du nu begär av mig.
    Mitt kassaskåp är aldrig stängt för dig.
    och om du har behov av någon vara,
    så tveka inte, utan tag den bara.

    "Men det är så – ja, detta vet du nog –:
    för köpmannen är penningen hans plog.
    Vi få nog lån så länge man oss tror,
    men vara pank, den fröjden är ej stor.
    Betala därför pengarna igen
    när detta lämpar sig för dig, min vän."

    Att hämta hundra francs vår köpman gick,
    och oförmärkt don John dem sedan fick.
    Det lånet visste därför ingen av
    förutom den som fick och den som gav.
    De roade sig sen på alla vis
    tills munken måste rida till Paris.

    Och nästa morgon red vår köpman bort
    åt Flandern till och nådde inom kort
    sitt mål, ty svennen kände vägen dit.
    Där gick han kring och köpte på kredit
    och köpte per kontant vad gott där fanns,
    men syntes ej vid tärningsspel och dans;
    han levde som en stadgad köpman bör.
    Men nu till S:t Denis jag eder för.

    Den söndag, som kom närmast efter dagen
    då mannen rest, kom John med anletsdragen
    nyss rakade, och likaså tonsuren,
    till S:t Denis, av mäktig längtan buren.
    I hela huset, från dess minsta sven,
    var man förtjust att se don John igen.
    Och för att tala rakt på saken nu,
    så träffade don John med husets fru
    ett avtal att för hundra francs fick glatt
    han famna henne hela nästa natt;
    och detta avtal blev till verklighet:
    det vart en natt så munter och så het
    tills dagen kom. Då tog don John farväl
    av husets folk; han glömde ej en själ.
    och ingen mänska visste någonting
    i huset eller staden däromkring.
    Så red han bort, och väl han månde rida;
    vi rikta blicken åt en annan sida.

    När marknaden i Brügge var förbi,
    begav sig mannen hem till S:t Denis
    och ställde till en fest med hustrun sin.
    Så mycket varor hade han köpt in,
    förtalde han, att han var tvungen få
    ett lån, ty tjugotusen skulle gå
    till lösen av en mängd av skuldbevis.
    Han styrde därför kosan till Paris
    att låna där av vänner som han hade.
    En summa ock i väskan sin han lade;
    och när han hunnit inom stadens rå
    så for han genast för att hälsa på
    sin vän don John, som var så kärleksfull.
    Ej skedde detta för hans pengars skull;
    han ville höra hur kusinen mått
    och tala om hur hans affärer gått,
    som goda vänner pläga göra mest.
    Don John han ställde till en munter fest
    och köpmannen berättade för värden
    om alla varor, som han köpt på färden,
    och hur han, gudilov, fått allting hem.
    Men för att kunna nu betala dem
    behövde han ett lån på någon tid;
    når det var klart, då fick han lugn och frid.

    Då sade munken: "Hjärtligt glad jag är
    att ha dig åter välbehållen här.
    Om jag var lika rik på guld som nåd,
    fanns nog för dina tjugotusen råd:
    du gav ju nyss åt mig ett litet lån,
    för vilket jag, vid Fadren och hans Son
    skall evigt tacksam vara. Till din maka
    gav jag för övrigt pengarna tillbaka
    för några dagar sedan i ditt hem.

    "Hon minns helt säkert, att hon mottog dem:
    om icke, kan jag hjälpa hennes minne.
    Men nu kan jag ej längre stanna inne:
    vår abbot reser bort, och jag, dessvärre,
    får lov att följa med vår höge herre.
    Min hälsning till din söta fru, min vän!
    Och nu farväl, vi ses väl snart igen."

    Vår köpman, som förstod sig på affärer,
    fick snart ett lån, och sina borgenärer
    betalade han sen kontant i guld
    och fick igen accepter på sin skuld.
    Så for han hem med sinnet glatt och lätt,
    ty nu stod hans affär på sådant sätt,
    att Brüggeresan måste lämna minst
    ettusen goda francs i nettovinst.

    Hans hustru mötte redan vid hans port
    som även förr hon städse hade gjort,
    och hela natten gick med glam och skämt,
    ty han var fri från skulderna som skrämt.
    På morgonen det honom åter lyste
    att famna henne; hennes mun han kysste
    och sina armar hårt om henne slog.

    "Nej", sade hon, "vid Gud, du har fått nog!"
    Men sedan skalkades hon med sin mun
    en stund igen; och därpå sade han:
    "Hur kär du än beständigt varit mig,
    är jag just nu en smula ond på dig.
    Och vet du varför? Jo, för det jag tror
    att du har gjort, att min kusin och bror,
    don John har blivit stött. Du hade bort
    berätta mig att han betalt, så fort
    jag återkom. Han gav ju dig kontant
    etthundra francs i silver, inte sant?
    Det tycktes mig att han blev stel och sval
    när mina låneplaner kom på tal;
    men mina tankar hade inte gått
    ett ögonblick till lånet som han fått.
    Jag ber dig, kära hustru, gör ej så
    en annan gång! Jag måste alltid få
    av dig besked, om någon gäldenär,
    när jag är bortrest, lämnar pengar här.
    Jag kunde kräva skuld, som likviderats."

    Av orden hade hustrun ej generats,
    hon svarade sin make snabbt och lugnt:
    "Vad munken tyckte tar jag inte tungt,
    och av hans silver har jag ej en slant.
    Han gav mig pengar, det är visst och sant,
    men måtte pesten taga honom snart,
    ty mig det syntes vara uppenbart,
    att summan var en gåva, som han gav
    och som jag själv fick draga fördel av,
    för din skull given, släkting som han är,
    och för den gästfrihet han njutit här.
    Men då jag finner att jag misstog mig,
    så skall jag utan omsvep säga dig,
    att du har mången sämre gäldenär,
    ty jag skall nog reglera vår affär
    så småningom. Och är det så att jag
    ej kan betala dig på utsatt dag,
    så bokför summan som en skänk jag fått.
    På hedersord: det är till kläder blott
    jag använt pengarna och ej till strunt.
    Och då jag nu har använt dem så sunt
    till husets heder, bör du inte fatta
    humör för deras skull. Kom, låt oss skratta,
    min sköna kropp skall du få famna än.
    I sängen får du nog betalt, min vän,
    men ingen annanstans. Förlåt mig nu
    och vänd dig hit och småle mot din fru!"

    Att intet stod att göra insåg han,
    och han förstod, att ingenting han vann
    med gräl. då ingen ändring kunde ske.
    Han sade därför: "Jag skall gärna ge
    förlåtelse, men kom ihåg, att du
    från denna stund skall bli en sparsam fru."
    Berättelsen är slut; må Gud oss sända
    tillräckligt sägner till vår levnads ända. – Amen.

Här slutar Skepparens berättelse.

ABEDISSANS PROLOG

Lyssna till Värdshusvärdens höviska ord till Skepparen
och till fru Abedissan.

    "Förträffligt sagt, vid alla helgons ben,
    må lyckosamt ni segla, herr kapten,
    i långa tider", sade nu vår värd.
    "Gud give munken i en annan värld
    minst tusen skärseldsår. Ja, ja, kamrater,
    sen opp i tid för sådana krabater!
    Den munken kunde grundligt lura dem.
    Tag aldrig någon munk i edert hem!

    "Men nog om det. Vem kan det månne vara
    som bör berätta nu i denna skara?"
    När så han talat, sade han i ton
    så fint som den, som brukas kring en tron:
    "Fru abedissa, får jag vara ärlig,
    och faller sig min önskan ej besvärlig,
    så vill jag påstå det är ni, min fru,
    som borde, om ni vill, berätta nu.
    Säg vill ni göra vad vi nu begära?"
    "Med nöje", sade hon, "till Jungfruns ära."

Explicit.

Prolog till Abedissans berättelse.

        Domine, dominus noster.

    O Herre Jesus, sade hon, hur sjunges
    ej överallt ditt lov i denna värld,
    de gamles röster blandas med de unges,
    dig, Herre, prisa olärd man och lärd,
    och lovsång ljuder fromt vid hemmets härd,
    ja, spenabarnet vid sin moders bröst
    lovsjunger Herren med sin späda röst.

    Så gott jag mäktar vill jag därför här
    till din och till den vita liljas ära,
    som födde dig och dock en jungfru är
    ett vittnesbörd om himlens under bära.
    Må Jungfrun komma Eder alla nära!
    Ej kunna vi Guds Moders ära öka,
    men må vi frälsning genom henne söka.

    O mor och jungfru, jungfrumoder höga,
    o buske, som på berget Horeb brann
    men ej förtärdes inför Mose öga,
    när för sin fromhet Herrens starke man
    Guds egen ande där i busken fann
    och uppenbarad Fadrens visdom vart,
    hjälp mig att vittna värdigt nu och klart!

    Din godhet. Jungfru, som din storhet gör,
    din dygd, din ödmjukhet, som alla se,
    kan ingen tunga finna uttryck för,
    ty ofta innan mänskan hunnit be
    du redan låtit det hon önskat ske;
    och genom förbön skänker du det ljus,
    som leder till din Son och Fadrens hus.

    Min svaga mänskoröst förmår så foga,
    O Himlamoder, vittna om din ära
    och om din storhet, du gudomligt höga,
    som barnet vilket modern måste bära
    och knappast hunnit mer än joller lära;
    och därför ber jag dig min börda lätta:
    vägled mig du i det jag skall berätta!

Explicit.

ABEDISSANS BERÄTTELSE

Här börjar Abedissans berättelse.

    Uti en kristen stad i Asien
    det fanns en gata där blott judar bodde,
    väl sedda av den snikne härskaren,
    men skydda utav alla dem som trodde
    på Herren Kristus till vår frälsning sänd;
    en riktig gata, ingen sluten gränd.

    Vid denna gatas bortre ända stod
    en liten kristen skola, där det gick
    en mängd med barn, som hade kristet blod.
    De lärde sig i skolan höviskt skick;
    och vad man där i övrigt lära fick
    var först och främst att läsa och att sjunga;
    det lär man ju i skolorna de unga.

    Bland dessa barnen fanns en änkas son
    – korgosse var han, sju år lång hans bana –
    som gick till skolan snällt och därifrån
    dag efter dag. När hälst han kunde spana
    Madonnans helga anlet, var hans vana
    att sjunka ned i bön vid hennes bild,
    som blickade så outsägligt mild.

    Hans goda moder hade honom lärt
    att till Madonnan be på detta sätt
    och gärna gjorde han som hon begärt;
    de goda barnen minnas alltid lätt.
    När för min syn den lilles bild har trätt,
    så ser jag ock St. Nicholas så späd,
    som lika ung för Herren Kristus led.

    När detta barn bland sina små kamrater
    i skolan hörde äldre gossar sjunga
    den sköna Alma redemptoris mater,
    som flitigt övades av dessa unga,
    drogs han beständigt nära deras klunga
    och lyssnade till den så mången gång
    att snart han delvis kunde denna sång.

    Ej visste han vad dess latin betydde,
    så liten och så ung som han var än,
    men huru på hans eget språk den lydde
    det bad han slutligen en äldre vän
    för honom tyda; varför sjöng man den?
    Det bad han honom mången gång förklara
    och slutligen han fick sin vän att svara.

    "Madonnan själv – jag hört berättas så –
    har denna sång för sina trogna diktat",
    förklarade den äldre gossen då,
    "till tröst och tillflykt när allt annat sviktat
    och döden lien mot en mänska riktat.
    Mer kan jag icke säga denna gång;
    jag läser ej till präst, jag lär mig sång."

    "Och är det så, att denna sång är diktad
    till Kristi moders ära", sade han,
    "så blir på den min hela strävan riktad.
    Du skall få se, att före julen kan
    jag hela hennes hymn; och tycker man
    att jag försummar det jag borde lära,
    så gör jag det ändå, till Jungfruns ära."

    Kamraten lärde honom sedan orden
    när de från skolan gingo hem i lag,
    och pilten vart den sällaste på jorden
    och sjöng dem ständigt Jungfrun till behag.
    Tre gånger sjöng han hymnen varje dag,
    när bort han gick, när hem han återvände.
    En sådan kärlek Kristi moder tände.

    Det lilla barnet gick längs judegatan
    till skolan varje dag, och mången gång
    ljöd där, till trots för judarna och Satan,
    "O Alma redemptoris", Jungfruns sång.
    Med den blev vägen honom aldrig lång.
    Så kär var Kristi moder nu den lille,
    att hennes hymn han ständigt sjunga ville.

    Arvfienden, som tagit ormgestalt
    och har i judehjärtat fäst sitt bo,
    uppreste sig och sade: "Tål ni allt?
    Hebréer, skall en sådan där få sno
    kring edra knutar, smädande er tro,
    och sjunga slikt, som strider mot den lag,
    som Moses gav? Det tycker inte jag."

    Och judarna begynte strax slå råd
    hur gossen skulle fås ur denna värld
    och legde inom kort för detta dåd
    en mördare så van vid dolk och svärd.
    Den mannen gjorde som han blivit lärd:
    ett snitt i strupen kvävde barnets rop
    och kroppen slängdes undan i en grop.

    En dynggrop var det han blev kastad i,
    en oren håla bakom hemlighuset.
    Herodes' landsmän, o hur hörden I
    ej redan nu av hämdens vingar suset?
    Ett blodigt mord vill städse fram i ljuset,
    i varje fall när det kan vittne bära
    om Herrans makt och Kristi moders ära.

    Martyr, som jungfru har du nu nått fram
    till Sions berg och får beständigt där
    vid tronen sjunga för det vita Lamm,
    ty vår apostel Sankt Johannes lär,
    att där i Lammets stora sångarhär
    stå alla de – det må vi väl besinna –
    som aldrig köttsligt hade känt en kvinna.

    Hans moder bidde i det tomma huset
    tills dagen grydde över stad och borg.
    Då gick hon ut i första gryningsljuset,
    så blek av namnlös fruktan och av sorg,
    och irrade kring gator och kring torg,
    tills hon av sina frågor slutligt letts
    till judegatan, där den lille setts.

    I hennes hjärta sådan ångest bodde,
    att blicken stirrade med vanvetts glans.
    Hon sökte överallt där blott hon trodde
    det var en möjlighet att barnet fanns,
    men gossen fann den arma ingenstans.
    Då återstod det henne intet annat
    än gå till judarna dem Gud förbannat.

    Varenda jude som hon stötte på
    bad hon bevekande med tårfylld blick
    berätta om de sett den lille gå
    förbi på gatan. Dock, det svar hon fick
    var ständigt nej. Men slutligt gick
    hon, ledd av Kristi nåd, helt nära gropen,
    dit sonen blivit slängd av judehopen.

    O store Gud, som låter barnen sjunga
    ditt lov och bära vittne om din makt! –
    Den skuldlösa martyren, denna unga
    vars ära lyser med rubinens prakt,
    lät då ur gropen, där man honom lagt,
    med strupen genomskuren, ljudligt skalla
    O Alma redemptoris, känd av alla.

    Från alla häll, så långt man sången hörde,
    de kristna rände dit, där hymnen ljöd.
    att skåda undret; och prefekten förde
    man snart till platsen, där han genast bjöd
    att judarna, som vållat gossens död,
    för brottet skulle fängslas strax av vakten.
    O Herre, din är äran blott, och makten!

    Sin hymn sjöng barnet än med samma styrka
    och samma barnsligt höga, klara ton.
    när han togs upp och bars till klostrets kyrka
    av mängden i högtidlig procession,
    och mången styrktes i den sanna tron.
    som leva skall så länge världen står.
    Hans moder sjönk i vanmakt vid hans bår.

    Men varje jude, som haft reda på
    det hemska mord, som en av dem begått,
    fick utan minsta dröjsmål undergå
    tortyr och neslig död för detta brott,
    ty ont skall lönas med dess eget mått.
    Emellan vilda hästar sletos de,
    och döden fick omsider galgen ge.

    På bår låg barnet kvar vid altaret
    så länge mässan pågick. Sedan ville
    herr priorn viga strax på övligt sätt
    med vattenstänk till gravens ro den lille,
    men fast man bad ut requiescat ille,
    sjöng barnet Alma redemptoris mater
    för kyrkans menighet och dess prelater.

    När abboten, som var en helig man,
    som munkar äro, eller borde vara,
    allt hörde sången ljuda, sade han:
    "Mitt barn, i Herrens namn jag ber dig svara
    och här för folket och för oss förklara,
    av vilket skäl du sjunger allt ännu,
    fastän din strupe skurits mitt i tu."

    "Min hals är genomskuren till en tum
    från nacken", sade barnet, "och jag borde
    för längesedan vara död och stum,
    men Jesus Kristus ville att man sporde
    hans härlighet, och det var han som gjorde,
    att jag kan sjunga än på detta vis
    till hans och till hans kära moders pris.

    "Vår Herres mor, som tröstar alla svaga,
    jag älskat har så gott jag det förstått.
    När sedan juden kom och ville taga
    mitt liv, kom även hon och bad mig blott
    O Alma sjunga när mig döden nått.
    Det tycktes mig att när jag slutat sjunga
    ett sädeskorn hon lade på min tunga.

    "Och därför måste jag förvisso sjunga
    till vår välsignade Madonnas ära,
    tills kornet blivit taget från min tunga.
    Hon sade slutligen till mig, den kära:
    'Mitt lilla barn, jag är dig ständigt nära.
    Var inte rädd, jag kommer inom kort
    och hämtar dig när kornet tagits bort'."

    Då trädde klostrets abbot fram och tog
    från tungan kornet, som Madonnan gett,
    och barnet drog en salig suck och dog.
    Ett märkligt Herrens under hade skett.
    Vår abbots salta tårar föllo tätt
    och ödmjukt sjönk han ned på sina knän
    och böjde pannan djupt mot golvets sten.

    På samma sätt låg varje klosterbroder
    och snyftade och fällde mången tår
    och prisade vår Herres kära moder.
    Så togo de martyren från hans bår
    och lade kroppen i en grift som står
    så marmorvit. Hans själ i himlen är.
    Gud give att vi alla råkas där!

    O unge Hugh av Lincoln, du som fått
    som han din bråddöd genom judehänder
    och liksom han till Herrens himmel nått,
    bed du för oss, att Jesus Kristus vänder
    sitt anlete mot oss och ljuset tänder
    för oss, som trampa jordens mörka mull!
    Bed om hans nåd allt för hans moders skull!

Här slutar Abedissans berättelse.

PROLOG TILL SIR THOPAS

Hör Värdshusvärdens skämtsamma ord till Chaucer.

    När detta under var berättat, var
    det allvarstyst i skaran där på vägen,
    till dess vår värd, till skämt beständigt snar,
    lät blicken gå till mig, som dröjt på stegen.
    "Vad man är du, som ter dig så förlägen?
    Säg, söker du en hare där i parken?
    Du stirrar ju beständigt ner på marken.

    "Kom närmare och titta opp ett lag!
    Ge plats, go'herrar, plats för denne man!
    Kring livet är han välskapt liksom jag;
    för någon liten kvinna vore han
    en docka till att ha i famn, minsann.
    Han är en smula blyger, tycker jag;
    med ingen mänska slår han sig i lag.

    "Berätta nu som andra i vår trupp
    en lustig bit och var ej sen med det!"
    Jag sade: "Värd, tag inte illa upp,
    men det förhåller sig på sådant sätt,
    att en ballad år allt jag minnes rätt."
    "Ja, det blir utmärkt", sade han, "och fin
    blir sagan nog, att döma av din min."

SIR THOPAS

Här börjar Chaucers berättelse om Thopas.

    I gode herrar, given akt.
    så täljer jag, som nyss jag sagt,
    allt om en riddersman,
    så djärv i krig och käck på jakt
    och skön i stålsmidd rustnings prakt;
    sir Thopas hette han.

    Hans vagga stod i fjärran land,
    I Flanderns land vid Nordsjöns strand,
    och stället hette Popering.
    Hans fader styrt med kraftig hand
    i staden och det rika land
    som låg där runtomkring.

    Sir Thopas växte upp till man;
    en snövit panna hade han
    och läppar rosenröda,
    hans kinders färg var röd och grann
    och lika ädel näsa fann
    man icke utan möda.

    I solens sken låg guldgul glans
    på håret och på skägget hans
    och skornas spanska läder.
    En rock som hans sågs ingenstans,
    ej maken till hans mantel fanns
    i alla Flanderns städer.

    Han jagade den snabba hjort
    och månget mästerprov han gjort
    med falk uppå sin hand.
    Som bågskytt var hans rykte stort,
    hans kraft som brottare man sport
    i hela Flanderns land.

    Om honom drömde mången mö
    och tyckte sig av längtan dö
    i ensamhet i sängen.
    Men han var ren som alpens snö
    och doften av det friska hö,
    som ligger än på ängen.

    En vacker dag det hände sig
    att ut på fält och väg och stig
    Sir Thopas ville rida.
    I sadeln svängde han sig vig
    med lans i hand så hiskelig
    och slagsvärd vid sin sida.

    Hans ritt gick genom lummig skog,
    där villebråd fanns övernog,
    där hjort och hare dvaldes.
    Men när mot öster hän han drog
    och när mot norr han kosan tog,
    av vemod hjärtat kvaldes.

    Ur jorden mången planta sköt:
    kryddnejlika med doft så söt
    och blekröd valeriana
    och lakritsrot och muskotnöt;
    en kryddad doft i luften flöt
    där junkern red sin bana.

    Och skogens fåglar sjöngo nätt,
    sparvhöken och den gröna spett,
    så det var underbart.
    Taltrasten slog sin drill så lätt
    och duvan sjöng på eget sätt,
    sjöng både högt och klart.

    Sir Thopas greps av kärlekskval
    allt när han hörde trastens tal,
    och sprängde fram som tokig;
    och under vilda sporrhuggs kval
    blev hästens hårrem svettigt hal
    och snart av blodstänk brokig.

    Sir Thopas ock så tröttad vart
    av sporrhugg och den vilda fart,
    som fötts av pulsar heta,
    att han sig lade neder snart
    där gräsets grönska lyste klart
    och lät sin stridshäst beta.

    "O helga Jungfru, ben'cite!
    Vi plågar detta kärleksve,
    vi skall så svårt jag lida?
    I natt jag drömde att en fé
    mig skulle all sin kärlek ge
    och sova vid min sida.

    "Ja, älska vill jag blott en fé,
    ty ej på jorden kan jag se
    en kvinna värd att vinna
                             min hand.
    Ej skall mig jordisk kvinna få,
    en älvors drottning skall jag nå,
    om ock i fjärran land."

    Han steg till häst när så han sagt
    och sprängde bort i våldsam takt
    allt på sitt giljartåg,
    och när han väl tillryggalagt
    en lång, lång väg, han fann den trakt,
    där sagolandet låg
                       och drömde.
    Där var så lätt att rida vill,
    ty ingen mänska syntes till
    och lätt man vägen glömde.

    Så mötte han en anförvant
    till jättarna, Sir Olifant,
    en farlig man att skåda.
    Han sade: "Karl, vid Termangant,
    om du ej lämnar denna kant
    av världen, kan jag båda
                             din snara,
    och bråda död, ty drottningen
    av Sagoland behärskar den,
    och här får ingen fara."

    Men junkern sade: "Akta dig!
    I morgon skall jag möta dig
    i hjälm och rustning god,
    och, par ma fay, då skall du stå
    till svars för vad du sagt och få
    betala med ditt blod
                         det röda.
    Då skall min lans din mage nå
    i tidig morgon sval och grå,
    då ämnar jag dig döda."

    Tillbaka strax Sir Thopas red.
    Med slunga slängde jätten vred
    på honom stora stenar.
    Men ingen skada junkern led,
    ty skydd gav Gud och skogen med
    förmedelst trädens grenar.

    Ja, lyssnen, herrar, till mitt tal,
    så ljuvt som sång av näktergal
    i sommarnattens vaka.
    På stigar mellan bok och al
    Sir Thopas över berg och dal
    har hunnit hem tillbaka.

    Allt folket uti borgen hans
    nu manades till spel och dans,
    ty junkern skulle rycka
    till jättekamp med svärd och lans
    för skönhets skull, för ögons glans,
    för himmelsk kärlekslycka.

    "I gode barder", sade han,
    "förtälje den, som tälja kan,
    när nu jag rustar mig,
    om någon kung som seger vann,
    om någon mäktig kyrkans man,
    om kärlek och om krig!"

    Det söta vin man honom bjöd,
    en träskål ock med mustigt mjöd,
    och därtill fick han smaka
    på kungligt kryddat kumminbröd;
    på lakrits rådde ingen nöd
    och ej på sockerkaka.

    Han påtog närmast skinnet sitt
    av linne, utsökt fint och vitt,
    en skjorta och kalsong.
    På skjortan kom en ärmlös kolt
    och över denna drog han stolt
    en pansarskjorta lång.

    Däröver man hans harnesk band,
    som smitts av judisk mästarhand
    och starka plåtar hade.
    Till sist sin vita vapenrock
    så vit som vita liljors flock
    han över stålet lade.

    Hans sköld, som hade guldets glöd,
    var prydd med vildsvinsskalle röd
    och en karbunkel till.
    Och nu han svor vid öl och bröd,
    att "denne jätte skall bli död,
    så hände vad som vill!"

    Benskydd av läder hårt som sten,
    svärdslida gjord av elfenben
    och bronshjälm hade han.
    Hans sadel var av valfiskben,
    som solen själv hans betsel sken
    och blixtrade och brann.

    Hans lans var gjord av fin cypress,
    och blodig strid bebådades
    av slipad spets med rätta.
    Hans stridshäst var en skimmel grå,
    som kunde vida vägar gå
    i skritt och trav och sätta
                                med lätta
    galoppsprång över grav och häck
    och vada genom å och bäck
    och hoppa över stätta.

Andra sången.

    Silentium, par charité!
    Jag måste Eder alla be
    att lyssna tyst till detta.
    Om krig och käcka riddare,
    om damers kärlekslidelse
    skall jag er nu berätta.

    I mången ny och mången forn
    ballad det sjöngs om junker Horn,
    om Bevis och kung Alla,
    om Sir Libeux och Pleyn-d'amour,
    men Sir Thopas, förvisst jag tror,
    tar priset bland dem alla.

    Han steg till häst, och bort han red,
    och över gröna fält han gled
    som solblänk ur en källa.
    I sitt standar ett torn han bar
    en lilja ock där stickad var.
    Väl må han jätten fälla.

    Ej sov han, när han drog i fält,
    i timrat hus och ej i tält,
    hans tak var stjärnströdd himmel.
    Mot hjälmen var hans huvud stött
    och vid hans sida åt av sött
    och saftig gräs hans skimmel.

    Han drack ur källan frisk och sval
    i likhet med Sir Parsival
    den ädle riddersmannen,
    tills han en dag...

Här avbryter Värdshusvärden Chaucer i hans berättelse om Thopas.

PROLOG TILL MELIBEUS

    "För himlens skull, hör upp med sådant där!"
    bröt Värden ut, "ty jag och alla här
    är trötta på det skräp, som vi fått höra.
    Ert rimmande är pina för ens öra
    och gör förvisso ingen mänska glad.
    Åt fanders med er fåniga ballad!
    Det är väl knittelvers, kan jag förstå."

    "Men varför", sade jag, "skall jag ej få
    berätta min berättelse till slut,
    när alla andra ha fått tala ut?"

    "Ja," sade han, "det skall jag säga ärligt:
    för det ert rimmande är rent förfärligt.
    Ni slösar bara bort vår tid – och er.
    Kort sagt, nu skall här inte rimmas mer.
    Drag en romans; den skall vi gärna rosa.
    I nödfall duger någonting på prosa,
    som innehåller mer än tomma ljud."

    "Med nöje," sade jag. "Jag skall vid Gud
    berätta utan rim en liten sak.
    År inte heller den i eder smak,
    kan knappast någon vara er i lag.
    Historien är av högst moraliskt slag;
    den finnes i varierande versioner
    berättade av olika personer.
    Ni vet, att icke var evangelist,
    som skrivit om vår herre Jesus Krist,
    berättat allt precis på samma sätt,
    men likväl ha de alla skildrat rätt.
    I huvudsak ha de berättat lika,
    fast minnet av detaljer kunnat svika.
    Än mer, än mindre är det, som de ge,
    när de förtälja Kristi lidande.
    Från vem av dem en skildring än må stamma
    är meningen i alla fall den samma.
    Fördenskull, mina herrar, ber jag er,
    att om jag också stundom mänger mer
    av gamla ordspråk i berättelsen
    än vad ni tidigare hört i den,
    då jag vill ha dess mening tydliggjord,
    och om jag icke brukar samma ord.
    med vilka den berättats er av andra,
    ni likväl ville avslå från att klandra,
    ty det skall utan tvivel visa sig,
    att skillnaden emellan dem och mig
    i innehåll är mindre än ni tror.
    Jag kan försäkra, att den ej blir stor.
    Och låt mig denna gång få tala ut,
    berätta min berättelse till slut."

Explicit.

BERÄTTELSEN OM MELIBEUS

Här börjar Chaucers berättelse om Melibeus.

§ 1. En ung man, vars namn var Melibeus, mäktig och rik, avlade med
sin hustru, som hette Prudence, en dotter, vilken erhöll namnet
Sophie.

§ 2. En dag hände det sig, att han för sitt nöjes skull begav sig ut
på fälten. Sin hustru och sin dotter lämnade han hemma i sitt hus,
vars dörrar voro väl tillbommade. Tre av hans gamla fiender hade lagt
märke härtill och ställde upp stegar mot väggarna av hans hus och
inträngde genom fönstren och slogo hans hustru och tillfogade hennes
dotter fem dödliga sår på fem skilda ställen, det vill säga i foten,
i handen, i örat, i näsan och i munnen; och lämnade henne som död och
begåvo sig bort.

§ 3. När Melibeus återkom till sitt hem och såg all denna olycka,
slet han som en galning sönder sina kläder och brast i gråt och
klagan.

§ 4. Hans hustru Prudence besvor honom så enträget hon vågade att
upphöra med sin gråt, men icke förty grät och klagade han allt mera,
ju längre det led.

§ 5. Denna ädla kvinna Prudence erinrade sig då vad Ovidius skrivit
i sin bok, som heter Kärleks bot, varest han säger: 'en dåre är den,
som stör en moder, som gråter över sitt barns död, innan hon har
hunnit gråta ut under en viss tid; då skall man göra sitt bästa för
att trösta henne med vänliga ord och bedja henne höra upp med sin
gråt'. Av denna anledning lät den ädla fru Prudence sin make gråta
och klaga under någon tid, och när hon ansåg tiden vara inne, talade
hon till honom på följande sätt: 'O, min herre', sade hon, 'varför
beter du dig som en dåre! Ty sannerligen, det tillhör icke en vis man
att sörja på detta sätt. Din dotter skall med Guds hjälp bliva botad
och tillfriskna. Och även om det vore så, att hon nu vore död, borde
du icke fördärva dig själv för hennes skull. Seneca säger: Den vise
bör icke sörja överhövan över sina barns död, utan han bör förvisso
finna sig i den med tålamod, på samma sätt som han bidar sin egen
död.'

§ 6. Denne Melibeus svarade genast och sade: 'Vilken människa', sade
han, 'skulle väl upphöra med sin gråt, som har så stor anledning att
gråta? Jesus Kristus, vår herre, grät själv över sin vän Lazarus'
död'. Prudence svarade: 'Förvisso vet jag mycket väl, att måttlig
gråt icke är förbjuden honom, som sorgfylld är, bland människor som
sörja, utan att det snarare är honom tillåtet att gråta. Aposteln
Paulus skriver till romarne: "man skall vara glad med dem, som äro
glada och gråta med dem, som gråta". Men om också måttlig gråt är
tilllåten, är gråt utan måtta förvisso förbjuden. Måtta i gråtandet
är gråt efter den regel, som Seneca giver oss: "När din vän är
död", säger han, "skall du icke låta dina ögon bliva våta av tårar,
ej heller alltför torra: om ock tårarna stiga dig i ögonen, låt dem
icke falla". Och när du har förlorat din vän, bemöda dig om att vinna
en annan vän; detta är större visdom än att gråta över den vän du
förlorat; ty det båtar till intet. Och därför: om du låter förnuftet
styra dig, så driv ut sorgen ur ditt hjärta. Drag dig till minnes,
att Jesus Syrak säger: "En man, som är munter och glad till sinnes,
bevaras därigenom blomstrande in i sin ålderdom; men ett sorgesamt
sinne uttorkar förvisso hans ben". Han säger även, att "sorg i
hjärtat dödar mången man". Salomo säger: "Såsom malar i ullen tära
på klädna den och maskar på trädet, så gnager sorgen på hjärtat".
Därför böra vi hava tålamod såväl vid våra barns död som vid förlust
av vårt timliga goda.

§ 7. 'Tänk på den tålmodige Job, som, när han förlorat sina barn
och sina timliga ägodelar och fick utstå många svåra kroppsliga
vedermödor, likväl sade: "Vår Herre har givit mig det, Vår Herre
har tagit det ifrån mig; såsom Herren har velat, så har det skett;
välsignat vare Herrens namn".' Till detta svarade Melibeus sin
hustru Prudence: 'Alla dina ord', sade han, 'äro sanna och därtill
nyttiga; men mitt hjärta är sannerligen så svårt plågat av sorg, att
jag icke vet vad jag skall göra'. 'Låt', sade Prudence, 'kalla alla
dina trogna vänner och dem bland dina anhöriga, som äro visa; omtala
ditt fall och lyssna till de råd de giva och rätta dig efter deras
mening. Salomo säger: "Gör alla dina gärningar enligt råd, och du
skall aldrig ångra dig".'

§ 8. I enlighet med det råd, som hans hustru Prudence givit, lät
Melibeus då kalla en stor samling folk, kirurger och läkare, gammalt
folk och unga, och en del av hans gamla fiender, skenbart försonade
och åter i hans kärlek och gunst, samt dessutom en del av hans
grannar, som uppvaktade honom mera av fruktan än av kärlek, såsom
ofta händer. Dit kommo även många smidiga smickrare och visa,
lagkloka advokater.

§ 9. Och när alla dessa voro församlade, framlade denne Melibeus
bedrövligt sitt fall för dem, och av hans sätt att tala märktes, att
han i sitt hjärta bar en grym vrede, färdig att taga hämnd på hans
fiender och att han önskade, att kriget skulle börja genast; men icke
desto mindre bad han om deras råd i saken. Med bifall och tillstånd
av sådana, som voro visa, reste sig då en kirurg och yttrade till
Melibeus följande:

§ 10. 'Herre', sade han, 'oss kirurger tillkommer det att för varje
människa göra det bästa vi kunna, var man än behöver oss, varför det
många gånger och ofta händer, att när tvenne män vardera sårat den
andre, en och samma kirurg botar dem bägge; därför tillkommer det
icke vårt yrke att uppfordra till krig, ej heller att understöda
partier. Men vad eder dotters botande angår, så skola vi förvisso,
om än hon är svårt sårad, sköta henne så omsorgsfullt dag och natt,
att hon med Guds hjälp skall bliva frisk och sund så snart som
möjligt.' Nästan på alldeles samma sätt svarade läkarna, utom att
de yttrade några ord mera: 'att, liksom sjukdomar botas genom sin
motsats, så bör man bota krig genom hämnd'. Hans grannar, fulla av
avund, hans låtsade vänner som tycktes försonade, och hans smickrare
låtsade gråta, och försämrade och förvärrade i hög grad saken
genom att prisa Melibeus för makt, för rikedom och för vänner, som
föraktade hans fienders makt, och de sade bestämt, att han genast
borde taga hämnd på sina fiender och börja krig.

§ 11. Upp reste sig sedan en advokat, som var vis, med tillstånd och
på uppmaning av andra, som voro visa, och sade: 'Mina herrar, den
angelägenhet, för vars skull vi äro församlade på detta ställe, är
en mycket viktig och betydelsefull sak, på grund av den orätt och
den illgärning, som blivit begången, och även på grund av de stora
skador, som i kommande tider möjligen kunna följa av denna samma
sak. Av denna anledning vore det ytterst farligt att begå ett misstag
i denna sak. Därför, Melibeus, är detta vår slutsats: Vi råda dig
framförallt att du från detta ögonblick med största omsorg tar vara
på din egen person, på sådant sätt, att intet försummas i fråga om
utkik och vakter för skyddande av ditt liv. Och därför råda vi, att
du besätter ditt slott med en tillräcklig garnison, så att du kan
försvara såväl ditt liv som ditt hem. Men i fråga om att öppna krig
eller hastigt taga hämnd kunna vi förvisso icke inom så kort tid
avgöra att det är förmånligt. Vi bedja därför om anstånd och tid
till överläggningar i denna sak. Ty ordspråket säger: "den som avgör
snabbt, får snabbt ångra sig". Och man säger även att den domare
är vis, som hastigt fattar saken men dröjer med sin dom. Ty om det
ock är så, att varje dröjsmål är förargligt, är ett sådant icke att
fördöma när det gäller att döma eller taga hämnd, när det är lagom
och förnuftigt. Och detta visade vår herre Jesus Kristus genom sitt
exempel; ty när kvinnan, som blivit överraskad då hon begick hor
fördes inför honom för att man skulle få veta vad man skulle göra med
henne, ville han hava betänketid, ehuru han väl visste vad han skulle
svara, och skrev två gånger på marken. Och av dessa skäl anhålla
vi om betänketid, och sedan skola vi med Guds hjälp råda dig till
sådant, som blir till fördel'.

§ 12. Då sprungo de unga genast upp, och de flesta i församlingen
hånade de gamla visa männen och började larma och sade, att liksom
man skall smida medan järnet är varmt, så skall man även hämnas
oförrätter medan de äro färska och nya; och med hög röst ropade de:
krig! krig! Upp steg då en av de gamla visa och gjorde med handen ett
tecken att man skulle hålla sig stilla och lyssna till honom. 'Mina
herrar', sade han, 'det finnes mången, som ropar "krig! krig!" och
som vet mycket litet om vad ett krig vill säga. Kriget har i sin
begynnelse en så stor och vid port, att envar kan inträda när han
har lust och med lätthet finna krig. Men det är förvisso icke lätt
att säga vad slutet därpå skall bliva. Ty sannerligen, när kriget en
gång börjat, finnes det månget ofött barn, som kommer att dö ungt
till följd av detta samma krig eller också att leva i sorg och dö i
elände. Och därför bör man grundligt rådslå och överlägga innan man
börjar något krig.' Och när denne gamle man ämnade förstärka sitt tal
med skäl, började nästan alla resa sig upp för att avbryta hans tal
ooh man uppmanade honom gång på gång att sluta. Ty förvisso är det
så, att om någon predikar för sådana, som icke vilja höra på hans ord
är hans predikan dem till förargelse. Ty Jesus Syrak säger, att
"musik plågar den som gråter"; det vill säga: att tala till folk, som
inte vill höra på en, tjänar till lika mycket som att sjunga för den
som gråter. Och när den vise mannen märkte, att ingen hörde på honom,
satte han sig skamsen ned igen. Ty Salomo säger: "ansträng dig icke
att tala där du ej har någon som hör på dig", 'Jag ser gott', sade
den vise mannen, 'att det gamla ordspråket är sant, som säger, att
"goda råd brista där de bäst skulle behövas".'

§ 13. Emellertid hade denne Melibeus i sitt råd många, som i enrum
viskade vissa råd i hans öra, men gåvo honom motsatta råd vid
allmänna rådslag.

När Melibeus hörde, att största delen av hans råd var ense om att han
genast skulle börja krig, biföll han till deras råd och bekräftade
fullkomligt deras uttalande. När då fru Prudence såg att hennes make
beredde sig att taga hämnd på sina fiender och börja krig, yttrade
hon mycket ödmjukt till honom när hon fann tiden inne: 'Min härskare,
jag besvär eder så innerligt jag vågar och kan att icke göra dig
sådan brådska och att för allt i världen lyssna till mig. Ty Peter
Alfons säger: "vem som än gör en annan gott eller ont, hasta icke att
vedergälla det; ty på detta sätt har du kvar din vän, och din fiende
får längre tid leva i fruktan". Ordspråket säger "den skyndar lagom,
som förstår att vänta"; och i ond hast ligger intet gott.

§ 14. Melibeus svarade sin hustru Prudence: 'Jag ämnar inte', sade
han, 'handla enligt ditt råd av många skäl och orsaker. Ty förvisso
skulle alla människor då betrakta mig som en dåre; det vill säga,
om jag för ditt råds skull ville förändra sådant, som blivit
bestämt och bekräftat av så många visa. För det andra säger jag, att
alla kvinnor äro onda och ingen god bland dem alla. Ty "bland tusen
män", säger Salomo, "fann jag en god man, men bland alla kvinnor har
jag förvisso aldrig funnit en god kvinna". Och om jag läte leda mig
av ditt råd, skulle det förefalla som om jag hade givit dig
herraväldet över mig; och Gud förbjude att det vore så. Ty Jesus Syrak
säger, "att om hustrun har herraväldet, är hon en fiende till sin
man." Och Salomo säger: "giv aldrig i ditt liv din hustru, ditt barn
eller din vän makt över dig. Ty bättre är det att dina barn begära
ting, som de behöva, av dig än att du ser dig i händerna på dina
barn." Och vidare: om jag ville handla enligt dina råd, finge mina
rådslag förvisso stundom lov att vara hemliga tills det bleve tid att
göra dem kända; och det kunde de icke bliva. Ty det är skrivet, att
"kvinnors prat kan dölja blott ting, som de icke veta". Vidare säger
filosofen: "i onda råd överträffar kvinnan mannen"; och av dessa
orsaker bör jag icke begagna mig av ditt råd.'

§ 15. När fru Prudence mycket undergivet och med stort tålamod
åhört allt som det behagade hennes make att säga, bad hon om hans
tillåtelse att tala och sade följande: 'Min härskare', sade hon,
'vad ditt första skäl beträffar, så kan det förvisso lätt bliva
bemött. Ty jag säger, att det icke är någon dårskap att ändra åsikt
när saken har förändrats eller ock när saken förefaller annorlunda
än tidigare. Och därtill säger jag, att om du också har svurit och
lovat att utföra ditt företag och likväl på goda skäl avstår från
att utföra detta samma företag, så kommer man icke fördenskull att
kalla dig lögnare och menedare. Ty bibeln säger, att "den vise begår
ingen orätt när han riktar sitt mod på det bättre". Och även om det
är så, att ditt företag blivit beslutat och bekräftat av en stor
myckenhet folk, så behöver du icke utföra detta beslut, om du ej
har lust. Ty vad som är sant och förmånligt inses snarare av få,
som äro visa och fulla av förnuft, än av en stor mängd folk, bland
vilka varje man skriker och ropar vad han har lust till. Sannerligen,
en sådan mängd förtjänar ingen aktning. Sedan till det andra
skälet. När du säger, att "alla kvinnor äro onda", så föraktar du,
med förlov sagt, alla kvinnor; och "den som föraktar alla, misshagar
alla" säger bibeln. Och Seneca säger, att "den, som önskar vishet,
skall icke tala förklenande om någon, utan skall glatt lära den
vetenskap han kan utan förhävelse eller stolthet." Och sådant som han
icke kan, skall han ej skämmas för att lära sig och fråga om av folk
av ringare stånd än han själv. Och, min make, att det funnits många
goda kvinnor, kan lätt påvisas. Ty förvisso hade vår herre Jesus
Kristus aldrig nedlåtit sig till att bliva född av en kvinna, om
alla kvinnor hade varit onda. Och därefter – för den stora godhets
skull, som finnes hos kvinnor – visade sig vår herre Jesus Kristus
efter sin uppståndelse från död till liv tidigare för en kvinna än
för sina apostlar. Och även om Salomo säger, att han "aldrig funnit
en god kvinna", följer därav icke att alla kvinnor äro onda. Ty ehuru
han icke fann någon god kvinna, så ha många andra män funnit många
kvinnor goda och trofasta. Eller måhända var vad Salomo menade detta:
att han icke funnit någon kvinna, som varit absolut god; det vill
säga att ingen varelse besitter absolut godhet utom Gud allena,
såsom han själv säger i sitt Evangelium. Ty det finnes ingen varelse,
som är så god, att han ej i något avseende står tillbaka i jämförelse
med fullkomligheten hos Gud, som är hans skapare. Ditt tredje
skäl är detta: du säger att "om du regerade efter mina råd, skulle
det förefalla som om du hade förlänat mig makten och myndigheten
över din person". Min make, med förlov sagt, så är det icke. Ty om
det vore så, att ingen man borde taga råd av andra än av dem, som ha
makt och myndighet över honom, skulle man inte så ofta få råd. Ty
förvisso har den man, som frågar råd i någon angelägenhet, fritt val
att handla enligt rådet eller icke. Och beträffande ditt fjärde skäl,
då du säger att "kvinnors prat har dolt ting, som de icke veta",
och talesättet, att "en kvinna kan ej dölja vad hon vet", så gälla
dessa ord kvinnor, som äro skvalleraktiga och onda, sådana kvinnor
om vilka det säges, att "tre ting driva en man ur hans hus, nämligen
rök, takdropp och en elak hustru". Och om sådana kvinnor säger
Salomo, att "bättre är att bo i öknen än med en grälsjuk kvinna". Och
med för lov sagt, min make, det är jag inte, ty du har mycket ofta
intygat min stora tystlåtenhet och mitt stora tålamod och även huru
väl jag kan hålla inne med saker, som böra hållas hemliga. Och
beträffande ditt femte skäl, då du säger, att "i onda rådslag besegra
kvinnorna männen", så skall sannerligen Gud veta, att detta skäl ej
passar här. Ty betänk, att du nu begär råd för att göra det ont är;
och om du vill göra det ont är och din hustru mot sätter sig detta
onda uppsåt och övertalar dig genom förnuftsskäl och goda råd, borde
din hustru förvisso snarare berömmas än klandras. Så bör du förstå
den filosof, som säger: "i onda rådslag besegra hustrurna sina män".
Och då du klandrar alla kvinnor och deras åsikter, skall jag genom
många exempel visa dig, att många kvinnor varit mycket goda och deras
råd goda och förmånliga. En del män ha även sagt, att "kvinnoråd äro
antingen för dyra eller också av för litet värde". Men om det också
är så, att mången kvinna är ond och hennes råd dåligt och intet värt,
så har det dock funnits mången god kvinna, som givit förnuftiga och
visa råd. Tänk på Jakob, som tack vare sin moder Rebeckas råd vann
sin fader Isaks välsignelse och herraväldet över alla sina bröder.
Genom sitt goda råd frälste Judit staden Betulia, i vilken hon bodde,
ur händerna på Holofernes, som höll den belägrad och ville förstöra
den. Abigail räddade Nabal, sin make undan David, konungen, som ville
döda honom, och stillade konungens vrede genom sin klokhet och sina
goda råd. Genom sina goda råd förbättrade Ester i hög grad Guds folks
ställning i konung Ahasverus rike. Och om samma rikedom på goda råd
hos goda kvinnor kan man förtälja. Och dessutom: när vår Herre hade
skapat Adam, vår stamfader, sade han: "det är icke gott för mannen
att vara allena; vi skola skapa honom en hjälp av samma slag som
han". Här kan du se, att om kvinnorna icke vore goda och deras råd
goda och förmånliga, hade vår himmelske herre aldrig skapat dem och
ej heller kallat dem en hjälp för mannen, utan snarare ett hinder
för mannen. Och en gång sade en lärd i två verser: "Vad är bättre än
guld? Jaspis. Vad är bättre än jaspis? Visdom. Och vad är bättre än
visdom? Kvinnan. Och vad är bättre än en god kvinna? Intet." Och,
min make, av många andra skäl kan du se, att många kvinnor äro goda
och deras råd goda och förmånliga. Och därför, min make, om du vill
följa mitt råd, skall jag till dig åter ställa din dotter frisk och
sund. Och jag skall även draga försorg om att du skall få heder av
denna sak.'

§ 16. När Melibeus hade hört sin maka Prudences ord, yttrade han
dessa ord: 'Jag ser gott att Salomos ord är sant; han säger, att
"ord som äro kloka och väl lagda, äro som en honungskaka, ty de
skänka själen sötma och hälsa åt kroppen". Och, min hustru, på grund
av dina goda ord och även för att jag har prövat och blivit övertygad
om din stora klokhet och din stora sanning, skall jag låta leda mig
av dina råd i allt.'

§ 17. 'Nåväl, min make', sade fru Prudence, 'eftersom du går in
på att låta leda dig av mitt råd, skall jag säga dig huru du skall
bete dig när du väljer dina rådgivare. I alla dina gärningar skall
du först ödmjukt bedja till Gud i höjden, att han må råda dig; och
skaffa dig ett sådant sinnelag, att du alltid söker råd och tröst
hos honom, såsom Tobias lärde sin son: "alltid skall du välsigna Gud
och bedja till honom att han jämnar din väg". Och se till att alla
dina rådslag ständigt förbliva i honom. Aposteln Jakob säger även:
"Om någon av Eder har behov av vishet, så bed Gud om sådan." Och där
näst skall du taga råd av dig själv och noggrant överväga beträffande
vad som är bäst för dig. Och sedan skall du från ditt hjärta fördriva
tre ting, som äro menliga för goda rådslag, d.v.s. vrede, lusta och
överilning.'

§ 18. 'Främst måste den, som frågar sig själv till råds, vara fri
från vrede och detta av många skäl. Det första är detta: den, i
vilken stor vrede bor, anser alltid att han får göra saker, som han
ej får göra. För det andra kan den, som är uppfylld av vrede, icke
bedöma riktigt, och den som ej kan bedöma riktigt, kan ej heller råda
riktigt. Det tredje är detta: "den, som är vred och förbittrad kan",
säger Seneca, "icke tala utan att klandra"; och med sina förbittrade
ord väcker han förbittring och vrede hos andra. Och likaså, min make,
måste man fördriva åtrå ur sitt hjärta. Ty aposteln säger, att "åtrån
är roten till allt ont". Och lita på att en av åtrå uppfylld man
varken kan döma eller tänka på något annat än att uppnå sin åtrås
mål; och detta kan förvisso aldrig uppnås, ty ju större överflöd av
rikedomar han har, dess mera åtrår han. Och, min make, man måste
även fördriva överilningen ur sitt hjärta, ty förvisso kan man icke
anse den första tanke, som plötsligt faller en in, vara den bästa,
utan man måste många gånger överväga den. Ty som du redan hört säger
ordspråket, att "den som är snar att döma, är snar att ångra".'

§ 19. 'Min make, du är inte ständigt vid samma sinnesstämning, ty
vissa saker, som det vid ett tillfälle tyckes dig vara gott att
göra, synes dig vid ett annat tillfälle vara motsatsen.'

§ 20. 'När du rådgjort med dig själv och efter grundligt övervägande
kommit till en slutsats beträffande vad som synes dig bäst, råder
jag dig att hålla det för dig själv. Förråd icke din plan för någon,
utom i händelse du säkert vet, att du genom att yppa den kommer att
befrämja den. Ty Jesus Syrak säger: "varken för din fiende eller
för din vän skall du yppa vare sig din hemlighet eller din dårskap,
ty de komma att lyssna till dig och giva sig sken av att understöda
dig i din närvaro, men håna dig i din frånvaro". En annan lärd man
säger, att "du finner knappast någon, som kan bevara en hemlighet".
Bibeln säger: "så länge du behåller din plan i ditt hjärta, håller du
den i ditt fängelse; men när du yppar din plan för någon människa,
håller hon dig i sin snara". Och därför är det bättre att dölja
sin hemlighet i sitt hjärta än att uppmana den person, för vilken
man yppar den, att hålla tyst därmed. Ty Seneca säger: "om det är
så, att du inte själv kan bevara din egen hemlighet, huru vågar du
då bedja någon annan att bevara den?" Om du emellertid säkert vet,
att yppandet av din hemlighet för någon kommer att förbättra din
ställning, då skall du för honom yppa din hemlighet på följande sätt:
Först skall du ställa dig som om det gjorde dig det samma om det blev
krig eller fred eller det ena eller det andra och icke visa honom vad
som är din vilja eller avsikt; ty var övertygad om att rådgivare
i allmänhet äro smickrare, nämligen stora herrars rådgivare; ty de
bemöda sig alltid mera om att säga det som är angenämt för deras
herre, än det som är sant och nyttigt. Därför säger man också, att
"den rike får sällan goda råd, om han ej finner dem hos sig själv".
Och därefter skall du tänka på dina vänner och dina fiender. Och i
fråga om dina vänner skall du tänka efter, vilka av dem, som äro de
trofastaste och klokaste och äldsta och bäst prövade i rådslag. Och
av dem skall du begära de råd, som saken kräver.'

§ 21. 'Jag säger, att när du önskar begära råd, bör du först tillkalla
dina vänner, som äro trofasta. Ty Salomo säger, att "såsom människans
hjärta njuter av sötma, så skänka även trofasta vänners råd sötma
åt själen". Han säger även: "intet är så som en trofast vän". Ty
förvisso är varken guld eller silver så mycket värt som en trofast
väns goda vilja. Och han säger även, att "en trofast vän är ett
starkt försvar; den, som finner en sådan, finner förvisso en dyrbar
skatt". Vidare bör du betänka, huruvida dina trogna vänner äro
omdömesgilla och kloka. Ty skriften säger: "fråga alltid råd av dem,
som äro visa". Och av denna samma orsak bör du till dina rådgivare
bland dina ålderstigna vänner kalla sådana som sett och erfarit
mycket och blivit prövade i rådslag. Ty skriften säger, att "i gamla
män bor visheten och i lång levnad klokheten". Och Tullius säger,
att "stora ting utföras icke alltid genom styrka eller smidighet,
utan genom kloka råd, genom personers auktoritet och genom kunskaper,
vilka trenne ting icke försvagas med åldern, utan förvisso stärkas
och tillväxa dag för dag". Och detta bör du hålla som en allmän
regel. Du bör först till ditt rådslag kalla några bland dina särskilt
goda utvalda vänner, ty Salomo säger: "många vänner har du, men
bland tusen bör du utvälja en att vara din rådgivare". Ty om det
också är så, att du först omtalar din plan för endast få, måste du
senare omtala den för flere, om det blir av nöden. Men se alltid
till, att dina rådgivare uppfylla de tre villkor, som jag tidigare
nämnt, d.v.s. att de äro trofasta, kloka och erfarna. Och låt inte
vid varje tillfälle leda dig av endast en rådgivare, ty stundom bör
man taga råd av många. Ty Salomo säger: "det gives trygghet där det
funnits många rådgivare".'

§ 22. 'Sedan jag nu sagt dig av vilka människor du bör taga råd, vill
jag lära dig, vilket råd du bör undvika. Främst bör du undvika råd av
dårar, ty Salomo säger: "fråga aldrig en dåre om råd, ty han kan icke
råda efter annat än sin egen lust och sin känsla". Skriften säger,
att "en dåres egenskap är denna, att han är snar till att tro ont om
alla andra och gott om sig själv." Du skall även undvika att taga
råd av alla smickrare, sådana som mera bemöda sig om att prisa din
person med smicker än om att säga dig sanningen om saker och ting.'

§ 23. 'Därför säger Tullius: "bland alla de faror, som ligger i
vänskapen, är smickret den värsta". Och därför bör du undfly och
frukta smickrare mera än några andra människor. Och skriften säger:
"du skall mera frukta och undfly smickrares söta ord än hårda ord av
en vän, som säger dig sanningar". Salomo säger, att "en smickrares
ord äro en snara att fånga oskyldiga med". Han säger även, att
"den, som talar vackra och behagliga ord till sin vän, lägger ett
nät framför hans fötter, ett nät, som han snavar på". Och därför
säger Tullius: "låna icke ditt öra åt smickrare och tag icke råd av
smickrande ord". Och Cato säger: "betänk dig väl och undvik söta och
behagliga ord". Och du bör även undvika att taga råd av dina forna
fiender, med vilka du blivit försonad. Skriften säger, att "ingen
återvänder utan fara i sin forne fiendes gunst". Och Aesopus säger:
"lita icke på den, med vilken du någon gång haft krig eller fiendskap
och yppa ej för honom dina planer". Och Seneca säger oss skälet
härtill. "Det är uteslutet", säger han, "att det ej skulle dröja
kvar en ånga av värme där en stor eld länge har brunnit". Och
därför säger Salomo: "lita aldrig på din forne fiende". Ty förvisso
är det så, att även om din fiende försonat sig med dig och hälsar
dig med ödmjukhet, så bör du aldrig lita på honom. Ty säkert visar
han denna spelade ödmjukhet mera för sin fördels skull än på grund av
någon kärlek till din person; han hoppas nämligen genom sådan
förställning vinna den seger över dig, som han icke kunde vinna genom
strid och krig. Och Peter Alfons säger: "inlåt dig icke i kamratskap
med dina forna fiender, ty om du bevisar dem godhet, förvandla de den
till ondska". Du måste även undvika att taga råd av dem, som äro dina
tjänare och hysa stor vördnad för dig; ty måhända grundar sig deras
uttalande mera på fruktan än på kärlek. Och därför uttrycker sig
en filosof på följande sätt: "det finnes ingen, som är fullkomligt
sann mot den, för vilken han hyser stor fruktan". Och Tullius säger:
"det finnes ingen aldrig så stor kejsarmakt, som kan bestå länge,
därest han icke har folkets kärlek i högre grad än dess fruktan".
Du bör även undvika att rådföra dig med människor, som äro benägna
för dryckenskap, ty de kunna ej bevara några hemligheter. Ty Salomo
säger: "det finnes inga hemligheter där dryckenskapen råder". Du
skall även misstro råd av folk, som i enrum råda dig till ett och
i andras närvaro till ett annat. Ty Cassiodorus säger, att "det är
ett knep, som bör hindras, att en man öppet ger sig sken av att göra
något och i hemlighet gör raka motsatsen". Du skall även misstro
råd av elaka människor. Ty skriften säger: "elaka människors råd
äro alltid fulla av svek". Och David säger: "lycklig den man, som
icke följt skälmars råd". Du skall även undvika att rådfråga unga
människor, ty deras omdöme är icke moget.'

§ 24. 'Min make, sedan jag nu visat dig av vilka människor du bör taga
råd och vilka människors råd du bör följa, vill jag undervisa dig,
huru du enligt Tullius' lärdomar bör begå vid dina rådslag. Vid
prövningen av din rådgivare bör du då beakta många omständigheter.
Framförallt har du att iakttaga, att i den sak, som du tänker på och
beträffande vilken du vill hava råd, rena sanningen skall sägas
och vidhållas. Det vill säga: framlägg din sak sådan den är. Ty
den som lämnar oriktiga uppgifter, kan icke få goda råd i en sak, i
vilken han ljuger. Och därnäst bör du överväga vad som överensstämmer
med det du avser att göra genom dina rådgivare, om det är
överensstämmande med förnuftet; och även om din makt är tillräcklig
för det; och om större delen eller den bättre delen av dina rådgivare
tillstyrka saken eller ej. Sedan skall du överväga vad som blir
följden av detta råd, så som hat, fred, krig, gunst, vinst eller
förlust och många andra saker. Därpå bör du överväga från vilken rot
rådslaget framsprungit och vilken frukt det kan frambringa. Du bör
även överväga vari från alla de givna skälen stamma. Och när du har
övervägt ditt rådslag på det sätt jag sagt, och undersökt vilket
alternativ som är det bästa och gynnsammaste och fått det gillat av
många kloka och gamla personer, då skall du taga under omprövning,
om du är i stånd att utföra det och föra det till ett gott slut. Ty
förnuftet bjuder förvisso en man att icke påbörja en sak, om han ej
kan utföra den som sig bör. Ingen bör taga på sig en så tung börda,
att han ej förmår bära den. Ty ordspråket säger: "den som griper om
mycket behåller litet". Och Cato säger: "bemöda dig om att utföra
sådant, som det står i din makt att göra, på det att icke uppgiften
må tynga dig så svårt, att du måste uppgiva det företag du påbörjat".
Och om det är så, att du icke är säker på, om du förmår utföra en sak
eller ej, så välj hellre att avstå än att börja. Och Peter Alfons
säger: "om det står i din makt att göra något, som du måste ångra, är
'nej' bättre än 'ja'". Detta betyder, att det är bättre för dig att
hålla din tunga stilla än att tala. Sålunda kan du på goda grunder
finna, att om det står i din makt att utföra något, som du kommer att
ångra, så är det bättre att du avstår från företaget än att du börjar
på det. Rätt säga de, som avråda envar från att börja på med något,
som han ej är säker på att kunna utföra. Och sedan, när du övervägt
såsom jag sagt och väl vet att du kan utföra ditt företag, utför det
då med ihärdighet, tills det är slutfört.'

§ 25. 'Nu är det skäl och tid att jag visar dig när och varför du
kan ändra ditt beslut utan att behöva skämmas därför. Förvisso
kan en man ändra sin avsikt och sitt beslut, om anledningen upphör
eller när en ny omständighet tillkommit. Ty lagen säger, att "nya
omständigheter påkalla förnyat över vägande". Och Seneca säger: "om
din plan kommit till din fiendes öra, bör du förändra din plan". Du
kan även förändra sitt beslut, om du finner att till följd av misstag
eller någon annan orsak skada eller men kan följa. Även om ditt
beslut är ohederligt eller framsprunget av ohederliga motiv, kan du
ändra det. Ty lagarna säga: att "alla förbindelser som äro ohederliga
äro ogiltiga". Likaså om det är omöjligt eller om det ej kan hållas
eller utföras väl.'

§ 26. 'Och tag det till en allmän regel, att varje beslut, som är så
fast fattat, att det ej under några omständigheter kan ändras, är –
det säger jag - ett dåligt beslut.'

§ 27. När Melibeus hade hört dessa lärdomar av sin hustru fru
Prudence, svarade han på följande sätt. 'Min fru', sade han,
'hittills har du väl och riktigt lärt mig hur jag i allmänhet skall
förfara vid utväljandet och uteslutandet av mina rådgivare. Men nu
ville jag gärna, att du skulle gå in på ett särskilt fall och säga
mig, huru du tycker om eller vad du tänker om de rådgivare, som vi ha
valt för den viktiga sak, varom det nu är fråga.'

§ 28. 'Min make', sade hon, 'jag ber dig i all ödmjukhet, att du ej
gör invändningar mot mina skäl och icke tar illa upp, även om jag
skulle säga sådant, som misshagar dig. Ty Gud skall veta, att min
avsikt är att tala för ditt bästa, för din heder och även för din
fördel. Och jag hoppas verkligen, att du i din godhet hör mig med
tålamod. Tro mig', sade hon, 'att ditt rådslag i denna sak egentligen
alls inte kan kallas ett rådslag, utan ett framdragande av dårskap.
I detta rådslag har du begått misstag på mångahanda sätt.'

§ 29. 'Först och främst har du gjort ett misstag vid sammankallandet
av dina rådgivare. Du hade nämligen först bort kalla några få till
ditt rådslag och efteråt hade du kunnat framlägga deras råd för
flere, om skäl därtill funnits. Men du har på en gång kallat till
ditt rådslag en stor mängd folk, som äro mycket tröttande och tråkiga
att höra på. Även däri har du begått ett misstag, att du, i stället
för att tillkalla endast trofasta vänner, som äro gamla och kloka,
tillkallat främmande människor och ungt folk, falska smickrare och
försonade fiender samt människor, som visa dig vördnad utan kärlek.
Och även däri har du begått ett misstag, att du till ditt rådslag
medfört vrede, åtrå och hetsighet, tre ting, som äro fiender till
varje ärligt och gott rådslag, tre ting, som du ej, såsom du
bort, förintat eller förstört vare sig hos dig själv eller hos
dina rådgivare. Du har begått ett misstag även däri, att du för dina
rådgivare blottat din benägenhet och lust för att genast börja krig
för att hämnas; de ha av dina ord märkt för vad du var benägen. Och
därför ha de rått dig mera enligt din lust än enligt din fördel. Du
har begått ett misstag även däri, att du synbarligen ämnat låta leda
dig av endast dessa rådgivare och efter kort överläggning, medan i
en så stor och viktig sak flere rådgivare och längre överläggning
hade varit av nöden för ditt företag. Du har begått ett misstag
även däri, att du icke övervägt din plan på det sätt, som jag tidigare
nämnt, icke heller på det sått. saken skulle ha krävt. Du har begått
ett misstag även däri, att du icke gjort någon åtskillnad mellan
dina rådgivare, det vill säga mellan dina verkliga vänner och dina
låtsade rådgivare. Ej heller har du tagit reda vad de gamla och
kloka bland dina verkliga vänner tänka, utan har kastat allas ord i
en enda röra och anslutit dig till den större delen och det större
antalet, och därmed har du åtnöjt dig. Du vet mycket väl, att man
alltid finner ett större antal dårar än visa, och du förstår därför
gott, att dårarna bestämma besluten i stora folkförsamlingar, där
det tages mera hänsyn till antalet än till personernas klokhet.'
Melibeus svarade åter och sade: 'Jag erkänner, att jag begått
misstag, men eftersom du tidigare sagt mig, att den icke är att
klandra, som byter rådgivare i vissa fall och på grund av vissa
goda skäl. är jag berodd att byta rådgivare alldeles efter dina
anvisningar. Ordspråket säger: "att synda är mänskligt men att
länge förbliva i synden är förvisso ett djävulens verk".'

§ 30. Härtill svarade fru Prudence genast och sade: 'Granska',
sade hon, 'dina rådgivare, och låtom oss se, vilka av dem, som
talat förnuftigast och givit dig de bästa råden. Och eftersom en
undersökning är nödvändig, så låtom oss börja med de kirurger
och läkare, som först uttalade sig i saken. Jag säger dig, att
kirurgerna och läkarna ha uttalat sig i ditt rådslag förnuftigt och
såsom sig bort och att de i sitt tal mycket riktigt sade, att det
tillkommer män i deras kall att hedra och bistå alla människor och
icke skada någon, samt att efter förmåga bemöda sig om att bota dem,
som de hava vård om. Och, min make, såsom de svarat klokt och
förnuftigt, så böra de även, säger jag, bliva rikt och kungligt
belönade för sitt ädla tal, detta även för att de så mycket mera
skulle bemöda sig om att bota din kära dotter. Ty även om de äro
dina vänner, bör du icke tillåta att de betjäna dig för intet utan
blöna dem och visa dig frikostig. Och beträffande den sats, som
läkarna diskuterade i denna sak, nämligen att en sjukdom bör botas
genom sin motsats, så ville jag gärna veta, huru du förstår denna text
ooh vad du menar om den.' 'Jag förstår den', sade Melibeus, förvisso på
detta sätt: att liksom de tillfogat mig ont, så bör jag tillfoga dem
ont. Ty liksom de tagit hämnd på mig och tillfogat mig ont, så bör
jag taga hämnd på dem och tillfoga dem ont. Då bar jag hotat en
sjukdom genom en annan.'

$ 31. 'Där ser man', sade fru Prudence, 'hur lätt varje man är benägen
för det han önskar och har lust till! Förvisso', sade hon, 'böra
läkarnas ord icke förstås på detta sätt. Ty förvisso utgör ondska
ingen motsats till ondska, ej heller hämnd till hämnd, utan de äro
likartade. Och därför botas en hämnd icke genom en annan hämnd, ej
heller en orätt genom en annan orätt, utan varje sådan ökar och
förstärker den föregående. Nej, läkarnas ord böra förvisso förstås
på följande sätt: gott och ont äro två motsatser, och fred och krig,
hämnd och tålamod, tvedräkt och endräkt och många andra ting. Och
förvisso bör ondska botas genom godhet, tvedräkt genom endräkt, krig
genom fred och så vidare i fråga om andra ting. Och häri instämmer
aposteln Paulus på många ställen. Han säger: "löna icke ont med
ont eller elakt tal med elakt tal, utan gör gott åt den, som gör
dig ont, och välsigna den som dig förbannar". Och på många andra
ställen manar han till frid och endräkt. Men nu skall jag tala med
dig om det råd. som gavs dig av lagkarlarna och de vise, vilka alla
enhälligt, såsom du hörde, sade att du framförallt bör bemöda dig om
att skydda din egen person och ställa ditt hus i försvarsberedskap.
De sade även, att du i denna sak borde handla efter moget
övervägande. Och, min make, beträffande den första punkten, att du
bör taga vara på din egen person, bör du förstå, att den son för
krig, ständigt framförallt bör ödmjukt och innerligt bedja,
att Jesus Kristus av sin stora nåd måtte taga honom i sitt
beskydd och vara hann högsta hjälpare i hans nöd. Ty det
finnen förvisso i denna värld ingen, som kan få tillräckligt råd
och skydd utan att vår herre Jesus Kristus vakar över honom.
Häri instämmer profeten David, som säger: "om icke Herren
vaktar staden, vakar dess väktare förgäves". Därnäst, min make,
bör du överlämna beskyddet av din person åt dina trofasta vänner, som
äro prövade och kända; och av dem bör du begära hjälp för skyddande
av din person. Ty Cato säger: "om du har behov av hjälp, så bed
om hjälp av dina vänner; ty det finnes ingen så god läkare som en
verklig vän". Och därnäst skall du hålla dig ifrån alla främmande
människor och från lögnare och alltid misstro deras sällskap. Ty
Peter Alfons säger: "inlåt dig icke på vägen med en främling, om du
inte har känt honom länge. Och om så är, att han sluter sig till
dig, måhända utan ditt tillstånd, så försök att så oförmärkt som
möjligt få reda på hans tal och hans tidigare liv och yppa icke vart
du är på väg; säg att du är på väg till en plats, dit du icke ämnar
dig; och håll dig på hans högra sida om han bär ett spjut och håll
dig på den vänstra om han bär svärd vid sidan". Och vidare bör du
visligen hålla dig ifrån alla sådana människor, som jag tidigare
beskrivit, och undvika dem och deras råd. Och ytterligare bör du
skydda dig på så sätt, att du icke på grund av någon överskattning
av din egen styrka föraktar eller underskattar din fiendes makt så,
att du till följd av ditt övermod försummar att skydda din person;
ty varje vis man fruktar sin fiende. Och Salomo säger: "Den går det
väl, som fruktar alla, ty den, som till följd av sitt hjärtas och
sin egon dristighet hyser alltför stort övermod, skall det förvisso
gå illa." Vidare bör du ständigt se upp för bakhåll och varje slag
av spioneri. Ty Seneca säger, att "den vise som fruktar ofärd undgår
ofärd, och den faller icke i faror som undflyr faror". Och även
om det förefaller som om du befunne dig på en säker plats, skall
du likväl ständigt vara på din vakt, det vill säga icke försumma
att skydda dig, ej blott mot din största fiende, utan även mot din
minsta. Seneca säger: "en förståndig man fruktar sin minsta fiende".
Ovidius säger, att "den lilla vesslan besegrar den stora tjuren och
den vilda hjorten". Och skriften säger: "en liten törntagg kan
stinga den store konungen mycket smärtsamt och en hund kan ställa
vildsvinet". Likväl säger jag, att du ej skall vara så feg, att du
är rädd, där det icke finnes någon fara. Skriften säger, att "en del
människor hava stor lust att bedraga, men de frukta dem, som de ville
bedraga". Dock skall du frukta att bliva förgiftad och hålla dig
ifrån bespottare. Ty skriften säger: "sällskapa icke med bespottare,
utan fly deras ord som gift".'

§ 32. 'Beträffande den andra punkten, vari dina visa rådgivare rådde
dig till att befästa ditt hus med stor omsorg, ville jag gärna veta
huru du förstått dessa ord och vad du menar om dem.'

§ 33. Melibeus svarade och sade: 'Jag förstår dem förvisso på så
sätt, att jag bör befästa mitt hus med torn, sådana som borgar och
andra byggnader äro försedda med, och bestycka det med kanoner,
varigenom jag blir i stånd att hålla och försvara min person och mitt
hus så att mina fiender icke våga närma sig det.'

§ 34. På detta svarade Prudence genast; 'över befästningar', sade
hon, 'bestående av höga torn och stora byggnadsverk kan man stundom
vara stolt: och man bygger höga torn och stora byggnadsverk med stora
kostnader och mycken möda; och när de äro färdiga ha de likväl
ej det minsta värde, om de icke försvaras av trofasta vänner som
äro gamla och kloka. Och du bör inse, att den största och starkaste
garnison en rik man kan hava, när det gäller försvaret av hans liv
och gods, är att han är omtyckt av sina underhavande och grannar.
Ty sålunda säger Tullius: "det finnes en garnison, som ingen kan
besegra, och det är att en härskare är älskad av sina medborgare och
sitt folk".'

§ 35. 'Och vad nu beträffar den tredje punkten, nämligen dina gamla
och visa rådgivares råd, att du ej skulle handla hastigt och överilat
i denna sak, utan överväga och förbereda saken med stor omsorg och
grundlighet, så tror jag verkligen, att de uttalade sig mycket vist
och mycket sant. Ty Tullius säger: "förbered med stor omsorg varje
sak, innan du begynner den". Jag säger alltså, att jag råder dig att
förbereda dig när det gäller hämnd, krig, strid och befästningar
och att göra det med stor omsorg. Ty Tullius säger, att "långa
förberedelser före slaget leda till snabb seger". Och Cassiodorus
säger: "garnisonen är starkare när den länge varit förberedd".'

§ 36. 'Men nu skola vi tala om de råd, som givits dig av dina grannar,
sådana som visa dig aktning utan kärlek, dina forna, numera försonade
fiender och dina smickrare, vilka i enrum rått dig till ett och i
andras närvaro till motsatsen och även av de unga, som rått dig till
att genast taga hämnd och börja krig. Som jag redan sagt har du,
min make, begått ett stort misstag, då du till ditt rådslag kallat
sådana människor, rådgivare, vilka blivit tillräckligt klandrade
genom de skäl jag redan givit. Låt om oss likväl nu undersöka fallet
närmare. Du bör först förfara i enlighet med Tullius' föreskrifter.
Sanningen i denna sak och detta rådslag behöver förvisso icke
någon grundlig undersökning, ty det är väl känt, vilka de äro, som
begått detta brott, denna nedrighet mot dig, huru många de varit
och huru de begått hela detta brott och all denna nedrighet mot
dig. Härefter bör du undersöka de andra omständighet, som Tullius
nämner i sammanhang. Ty Tullius nämner en sak, som han kallar
"understödet", det vill säga: vilka, huru många och hurudana voro
de, som understödde din plan, att taga snar hämnd? Och låt oss även
undersöka vilka, hurudana och huru många de voro, som understödde
dina motståndare. Och vad den första gruppen beträffar är det
förvisso väl känt hurudant folk det var, som understödde dig i din
överilning, och de, som rådde dig till att genast börja krig, äro
säkert icke alla dina vänner. Låt oss nu granska, vilka de äro, som
du betraktar som så goda vänner till dig. Ty om det också är så,
att du är mäktig och rik, så står du likväl förvisso ensam. Ty du
har inga andra barn än en dotter, du har inga bröder eller kusiner
eller andra nära anförvanter, för vilkas skull dina fiender skulle
undvika att tvista med dig eller bringa dig om livet. Du vet även,
att dina rikedomar måste bliva skingrade åt olika håll, och när var
och en fått sin del, komma de att endast föga tänka på att hämnas
din död. Men dina fiender äro tre och de ha många barn, bröder,
kusiner och andra anförvanter; och även om du hade dräpt två eller tre
av dem, funnes det kvar tillräckligt många för att hämnas deras död
och dräpa dig. Och även om så vore, att din släkt är mera pålitlig
och ståndaktig än dina fienders släkt, äro dina anförvanter likväl
endast avlägsna släktingar; de äro blott föga besläktade med dig,
och dina fienders anförvanter äro nära släkt med dem. Och förvisso
är deras ställning i detta avseende bättre än din. Låt oss sedan
även undersöka om deras råd, som rådde sig att genast taga hämnd,
överensstämmer med förnuftet. Och du inser säkert, att det inte gör
det. Ty enligt rätt och förnuft får ingen människa taga hämnd på
någon annan, utan den domare under vars domvärjo saken faller, har
rätt att taga denna hämnd, med stränghet eller mildhet, allt efter
som lagen är. Och beträffande det, som Tullius kallar "understöd",
bör du undersöka, om din makt och myndighet skall rätta sig efter din
önskan och dina rådgivare. Förvisso kan du med skäl säga: "nej". Ty
vi ha sannerligen inte lov att göra något annat än det vi kunna göra
med rätta. Och förvisso har du ingen rättighet att taga hämden i dina
egna händer. Du ser sålunda, att din myndighet icke överensstämmer
med din önskan. Låt oss nu undersöka den tredje punkten, den som
Tullius kallar "följden". Du skall förstå, att den hämnd du har för
avsikt att taga är följden. Och därav följer en ny hämnd, fara och
krig, och andra skador utan tal, vilka vi icke i detta nu kunna
överblicka. Och beträffande den fjärde punkten, vilken Tullius kallar
"resultatet", bör du betänka, att den orätt som begåtts emot dig
utgör ett resultat av dina fienders hat; och om du tar hämnd därför,
blir resultatet därav ny hämnd och mycken sorg och förstörelse, såsom
jag framhållit.'

§ 37. 'Och, min make, beträffande den punkt, som Tullius kallar
"orsaker" och som är den sista punkten, skall du förstå, att den
orätt, som begåtts emot dig, har vissa orsaker, som de lärde kalla
Oriens och Efficiens och Causa longinqua och Causa propinqua,
det vill säga den fjärmare orsaken och den närmaste orsaken. Den
fjärmare orsaken är allsmäktig Gud, som är alltings orsak. Den närmaste
orsaken äro dina tre fiender. Den tillfälliga orsaken var hat. Den
materiella orsaken äro din dotters fem sår. Den formella orsaken
utgöres av deras sätt att arbeta, som buro fram stegarna och klättrade
in genom dina fönstrer. Den slutliga orsaken var avsikten att döda
din dotter; att den inte gick i uppfyllelse berodde ej på dem. Men
för att tala om den fjärmare orsaken, om vilket slut de skola få
eller vartill denna sak sist och slutligen skall leda för dem,
så kan jag döma endast efter sannolikhet och antaganden. Vi kunna
nämligen antaga, att de skola få ett dåligt slut, ty lagboken
säger: "sällan eller svårligen kunna saker bringas till ett gott
slut, när de blivit illa började".'

§ 88. 'Min make, om man nu ville fråga mig, varför Gud tillstått
människor att begå brott mot dig, kan jag sannerligen icke svara
därpå. Ty apostoln säger, att "Gud allsmäktigs vishet och rådslag
äro mycket djupa; ingen människa kan fullt förstå och utforska
dem." På grund av vissa sannolikhetsskäl tror och anser jag likväl
att Gud, som är full av rättfärdighet, har tillåtit detta att ske på
grund av något förnuftigt och rättvist skäl.'

§ 39. 'Ditt namn är Melibeus, det vill säga "en man som dricker
honung." Du har druckit så mycken honung i form av ljuvliga timliga
rikedomar och läckerheter och denna världens hederbevisningar, att
du blivit drucken och glömt Jesus Kristus, din skapare; du har
icke visat honom sådan ära och vördnad som du bort. Du har ej heller
tillräckligt beaktat Ovidii ord när han säger: "under det för kroppen
ljuvligas honung döljer sig det gift, som dödar själen." Och Salomo
säger: "om du finner honung, så ät därav med måtta, ty om du äter
omåttligt, kommer du att spy" och att vara hungrig och fattig. Och
måhända hyser Kristus ovilja mot dig och har han vänt ifrån dig
sitt ansikte och sin barmhärtighets öra; och han har även tillstått,
att du på detta sätt blivit bestraffad för dina överträdelser. Du
har syndat mot vår herre Kristus, ty mänsklighetens tre fiender,
nämligen köttet, djävulen och världen, har du förvisso låtit intränga
i ditt hjärta genom din kropps fönster och har icke försvarat dig
tillräcklig mot deras angrepp och frestelser, så att de sårat din
själ på fem ställen; det vill säga: dödssynderna ha inträngt i ditt
hjärta genom dina fem sinnen. Och på samma sätt har vår herre Kristus
velat och tillstått att dina tre fiender inträngt i ditt hus genom
fönstren och sårat din dotter på tidigare nämnt sätt.'

§ 40. 'Jag ser förvisso', sade Melibeus, 'att du mycket bemödar dig
om att genom dina ord påverka mig i sådan riktning, att jag icke
skall taga hämnd på mina fiender; du visar mig de faror och det onda,
som kunde bliva följden av denna hämnd. Men om man alltid skulle
tänka på alla de faror och olägenheter, som kunna bliva följden
av en hämnd, skulle man aldrig taga hämnd, och det vore skada; ty
genom att man tar hämnd bortstötas de onda från de goda. Och de,
som hava lust att begå det ont är, hållas tillbaka i sina onda
avsikter, när de se huru de brottsliga bliva bestraffade och agade.'
Och härtill svarade fru Prudence. 'Jag erkänner förvisso', sade
hon, 'att av hämnd följer mycket ont och mycket gott, men att taga
hämnd tillkommer icke var och en, utan endast domare och dem, som
hava straffrätt över brottslingar. Och jag säger därtill, att liksom
en enskild person syndar då han tar hämnd på en annan, så syndar
en domare, om han icke tar hämnd på dem, som gjort sig förtjänta
därav. Ty Seneca säger: "en god domare är den, som överbevisar
skälmar". Och Cassiodorus säger: "En man fruktar att begå brott, då
han vet, att de misshaga domare och härskare". Och en annan säger:
"den domare, som fruktar att göra rätt, gör folk till skälmar". Och
apostoln Paulus säger i sitt brev till romarna, att "domarna bära
icke svärdet förgäves", utan bära det för att straffa tjuvar och
missgärningsmän och för att försvara de goda människorna. Om du vill
taga hämnd på dina fiender, bör du därför göra en hänvändning till
den domare, under vars domvärjo de falla, och han skall straffa dem i
enlighet med lagens bud.'

§ 41. 'Å', sade Melibeus, 'en sådan hämnd tilltalar mig icke. Jag
tänker nu på, huru lyckan gynnat mig alltsedan min barndom och hjälpt
mig igenom många svårigheter. Nu vill jag pröva henne i förlitan
på att att hon med Guds hjälp skall hjälpa mig hämnas den smälek
jag lidit.'

§ 42. "Om du vill följa mitt råd", sade Prudence, 'så skall du
förvisso inte pröva lyckan på något sätt; ej heller skall du bocka
eller buga dig för henne, ty såsom Seneca säger, "det som göres
dåraktigt i hopp om lyckans bistånd, slutar aldrig väl". Och samme
Seneca säger: "ju klarare och mera lysande lyckan är, dess skönare
och bräckligare är den". Lita ej på lyckan, ty hon är varken
ståndaktig eller säker, ty när du tror dig vara som mest säker på
hennes hjälp, sviker och förråder hon dig. Och då du säger, att
lyckan gynnat dig allt sedan din barndom, så säger jag, att så
mycket mindre skäl har du att lita på henne. Ty Seneca säger: "den
man, som lyckan gynnat, gör hon till en stor dåre". Eftersom du nu
önskar och vill ha hämnd och den hämnd du kan få enligt lag och
inför en domare icke tilltalar dig och den hämnd, som tages i hopp
om lyckans bistånd, är farlig och osäker, återstår dig ingenting
annat än att vända dig till den högste domaren, som hämnas all
orättfärdighet, och han skall hämnas dig enligt vad han själv
försäkrar, då han säger: "lämna hämnden åt mig, ty hämnden är min".'

§ 43. Melibeus svarade: 'Om jag inte tar hämnd för den oförrätt, som
man begått mot mig, inbjuder jag dem, som begått den, och alla
andra att begå nya oförrätter mot mig. Ty det är skrivet: "om du icke
tager någon hämnd för en gammal oförrätt, inbjuder du dina fiender
att begå en ny oförrätt emot dig". Och min tålmodighet skulle
leda till, att folk skulle begå så många oförrätter mot mig, att jag
varken kunde bära dem eller stå ut med dem, och så skulls jag bliva
övermåttan ringaktad. Ty man säger: "är du mycket tålmodig, drabbar
dig mycket, som du icke borde tåla".'

S 44. 'Jag erkänner', sade Prudence, 'att alltför stort tålamod ej
är någon dygd, men därav följer likväl icke, att varje människa,
mot vilken en oförrätt blivit begången, bör taga hämnd, ty detta
tillkommer helt och hållet domarna; det är de, som skola hämnas
brott och oförrätter. De två auktoriteter, som du nyss citerade,
avsågo domarna, ty när dessa alltför tålmodigt låta oförrätter och
brott passera ostraffade, icke blott inbjuda de en man att begå nya
oförrätter, utan befalla dem att göra det. En vis man säger också,
att "den domare, som icke näpser syndaren, befaller och bjuder honom
att synda". Och domare och härskare kunna i sitt land tåla så mycket
från akälmars och missdådares sida, att dessa genom denna tålmodighet
med tiden vinna sådan makt och myndighet, att de störta domarna och
härskarna från deras platser och komma dem att till sist förlora sitt
herravälde.'

§ 45. 'Men låt oss nu antaga, att du har lov att taga hämnd. Då säger
jag, att du inte besitter tillräcklig makt och styrka för att taga
hämnd. Ty om du vill anställa en jämförelse med dina motståndares
makt, skall du finna, att deras ställning är bättre än din i många
stycken, som jag tidigare framhållit. Och därför säger jag, att det
under föreliggande omständigheter är bäst att du ger dig till tåla.'

§ 46. 'Vidare vet du gott att ett gammalt talesätt säger: "det är
galenskap av en man att strida med en starkare eller mäktigare man än
han själv och farligt att strida med en man av samma styrka, d.v.s.
en man som är lika stark som han själv; och att strida med en svagare
är dåraktigt". Därför bör man undfly strid så mycket som möjligt. Ty
Salomo säger: "det är mycket förtjänstfullt av en man att hålla sig
från kiv och strider". Och om det händer sig så, att en man av större
makt eller styrka än du tillfogar dig något ont bör du snarare bemöda
dig om att bota detta onda än om att taga hämnd. Ty Seneca säger, att
"den, som inlåter sig i strid med på större man än han själv, löper
stor fara". Och Cato säger: "om en man av högre ställning eller rang
än du eller en mäktigare man än du tillfogar dig någon skada, bör du
tåla det, ty den, som en gång skadat dig, kan en annan gång bistå och
hjälpa dig". Dock vill jag antaga, att du har både makt och lov att
taga hämnd. Jag säger, att det likväl finnes mycket, som bör avhålla
dig från att hämnas och göra dig benägen för att med tålmodighet
finna dig i det man gjort dig. Först och främst bör du betänka dina
egna fel och brister och att Gud, såsom jag tidigare framhållit, för
dessa dina bristers skull låtit denna prövning övergå dig. Ty skalden
säger, att "vi böra med tålamod finna oss i de prövningar, som drabba
oss, när vi betänka att vi hava förtjänat dem". Och Sankt Gregorius
säger, att "när en man riktigt betänker sina många brister och
synder, förefalla honom de plågor och prövningar, som drabba honom,
mindre; och ju svårare hans synder te sig för honom, desto lättare
förefaller honom hans pina". Du bör även böja ditt hjärta till samma
tålamod, som vår herre Jesus Kristus hade, såsom aposteln Petrus
säger i sina brev. "Jesus Kristus", säger han "har lidit för oss
och givit ett exempel åt varje människa att följa; ty han syndade
aldrig, och aldrig utgick ett ont ord av hans mun; när människor
förbannade honom, förbannade han dem icke, och när människor slogo
honom, hotade han dem icke". Även det stora tålamod, som helgonen,
vilka nu äro i paradiset, visade i prövningar som drabbade dem utan
deras skuld eller förskyllan, borde kraftigt mana dig till tålamod.
Vidare borde du tvinga dig till tålamod i betraktande av att denna
världens prövningar vara endast en kort tid och snart hava gått
över. Och den salighet, som människan söker förvärva genom tålamod i
prövningar, är varaktig enligt vad aposteln säger i sitt brev. "Guds
salighet", säger han. "är varaktig", det vill säga evig. Var även
fullt övertygad om att den, som icke kan hava tålamod. är varken
väl uppfostrad eller bildad. Ty Salomo säger, att "en människas
lärdom lärdom och vishet igenkännes på hans tålamod". Och på ett
annat ställe säger han, att "den som är tålmodig behärskar sig med
stor klokhet". Och samme Salomo säger: "den onde och vrede åstadkommer
larm, och den tålmodige dämpar och stillar det". Han säger även:
"tålamod är mera värt än stor styrka, och den som har herravälde
över sitt eget hjärta, förtjänar större pris än den som genom sin
styrka intar stora städer". Och därför säger aposteln Jakob i sitt
brev, att "tålamod är en stor dygd".'

§ 47. 'Jag erkänner visserligen fru Prudence', sade Melibeus, 'att
tålamod är en stor dygd och fullkomlighet, men alla människor
kunna ej besitta den fullkomlighet, som du eftersträvar, och jag hör
icke till de fullkomliga, ty min själ kan icke finna frid innan jag
har fått hämnd. Och även om det var en stor fara för mina fiender
att begå en oförrätt mot mig för att hämnas på mig, så frågade de
inte därefter, utan gjorde modigt det deras onda vilja drev dem
till. Och därför tycker jag att man ej bör klandra mig, om jag också
skulle utsätta mig för någon fara för att få hämnd och om jag också
skulle begå ett stort våldsdåd, det vill säga om jag hämnas ett
övervåld genom ett annat.'

§ 48. 'Ack', sade fru Prudence, 'du säger vad du vill och har
lust till, men i intet fall i världen bör en man begå övervåld
och våldsdåd för att hämnas. Ty Cassiodorus säger, att "lika illa
handlar den, som hämnas genom ett våldsdåd som den, vilken begår ett
våldsdåd". Och därför bör du hämnas i laga ordning, det vill säga
genom lagen och ej genom våldsdåd eller övervåld. Om du hämnas dina
fienders övervåld på annat sätt än det lagen föreskriver, begår
du en synd, och därför säger Seneca, att "man skall aldrig hämnas
bakslughet genom bakslughet". Och om du säger, att rätten befaller en
människa att besvara våld med våld och strid med strid, så säger du
förvisso sanning, då detta sker genast, utan någon mellantid eller
utan dröjsmål och uppskov, när man gör det för att försvara sig och
icke för att hämnas. Och det höves en man att iakttaga sådan måtta
i sitt försvar, att ingen får orsak att beskylla honom för excess i
nödvärn eller för övervåld, ty annars vore det emot förnuftet. Du
förstår sannerligen mycket väl, att du nu inte står i beråd att
vidtaga några åtgärder för att försvara dig utan för att taga hämnd,
och därav följer, att du inte hyser någon avsikt att iakttaga måtta.
Och därför synes det mig vara bra att visa tålamod. Ty Salomo säger,
att "den, som icke har tålamod, drabbas av mycken skada".'

§ 49. 'Jag medger visserligen', sade Melibeus, 'att när man är otålig
och vred över sådant som ej berör eller angår en, så är det intet
under om detta bringar en ofärd. Ty lagen säger, att "straffvärd är
den, som ingriper eller blandar sig i sådant, som ej angår honom".
Och Salomo säger, att "den som blandar sig i andra människors gräl
och strider är lik den, som fattar en hund vid öronen". Ty liksom
den, vilken fattar en främmande hund vid öronen, ofta blir biten
av hunden, är det rätt att ofärd drabbar den, som på grund av sin
otålighet blandar sig i andra människors gräl, när det ej angår
honom. Men du vet mycket väl, att detta dåd, det vill säga min sorg
och smärta, berör mig mycket nära. Och därför är det inget under, om
jag är vred och otålig. Och jag kan, med förlov sagt, inte inse, att
det kunde skada mig i någon högre grad, om jag också toge hämnd, ty
jag är rikare och mäktigare än mina fiender. Och du vet gott, att
genom pengar och stora ägodelar behärskar man allting i denna värld.
Och Salomo säger, att "för pengar får man allt".'

§ 50. När Prudence hade hört sin make skryta över sin rikedom och
sina pengar och förklena sina motståndares makt, talade hon och sade
följande: 'Min käre make, jag erkänner att du är rik och mäktig och
att rikedomar äro goda för dem, som hederligt förvärvat dem och
väl förstå att bruka dem. Ty lika litet som människans kropp kan
leva utan själen, kan den leva utan denna världens goda. Och genom
rikedomar kan man vinna många vänner. Därför säger också Pamphiles:
"om en kogubbes dotter är rik, kan hon bland tusen män välja vilken
hon vill till make, ty bland tusen män finnes det ej en enda,
som vill försaka eller tillbakavisa henne". Och denne Pamphiles
säger även: "om du är mycket lycklig, det vill säga om du är mycket
rik, finner du ett stort antal kamrater och vänner. Och om din lycka
vänder sig och du blir fattig, så farväl med vänskap och kamratskap,
ty du blir ensam utan något annat sällskap än andra fattigas". Och
vidare säger denna Pamphiles, att "de, som äro trälar och livegna
till sin härstamning, bliva ädla och högättade genom rikedomar". Och
liksom rikedomen medför mycket gott, medför fattigdomen mycket ont.
Ty stor fattigdom driver en människa till många dåliga handlingar.
Därför kallar även Cassiodorus fattigdomen "undergångens moder",
det vill säga fallets och förfallets moder. Och därför säger Peter
Alfons: "en av de största olyckorna i denna värld är när en friboren
man av fattigdom tvingas att äta sin fiendes allmosor". Och det samma
säger Innocentius i en av sina böcker. Han säger: "sorglig och
olycklig är den fattige tiggarens lott, ty om han icke tigger sin
föda, dör han av hunger, och ständigt tvingar nöden honom att tigga".
Och därför säger Salomo, att "det är bättre att dö än att vara så
fattig". Och, såsom samme Salomo säger, är "den bittra döden bättre än
att leva på sådant sätt". Av de skäl jag anfört och av många skäl,
som jag kunde anföra, ger jag dig rätt i att rikedomar äro ett gott
för dem, som förvärvat dem hederligt och väl förstå att använda
sina rikedomar. Och därför vill jag säga dig, huru du bör uppföra och
bete dig vid förvärv av rikedomar och huru du bör använda dem.'

$ 51. 'Först och främst bör du förvärva dem utan stor åstundan,
gradvis i godan ro och icke med överdriven hast. Ty den, som hyser
alltför stor åstundan efter rikedomar, hänger sig först åt stöld
och sedan åt allt annat ont. Därför säger även Salomo: "den som med
alltför stor iver skyndar sig att bliva rik, bliver icke skuldlös".
Han säger även, att "den rikedom, som hastigt tillfallit en människa,
går hastigt och lätt förlorad för henne, men den rikedom, som
kommer småningom, växer och förökas ständigt". Vidare, min make, bör
du förvärva rikedom genom din klokhet och ditt förvärvsarbete och
detta utan att tillfoga någon annan någon orätt eller skada. Ty lagen
säger, att "ingen människa må göra sig själv rik, om hon skadar någon
annan". Detta betyder, att naturen med rätta förbjuder att man riktar
sig själv till skada för någon annan. Och Tullius säger, att "ingen
sorg, ingen dödsfruktan, ja intet, som kan drabba en människa, är så
emot naturen som det, att öka ain egen vinst till en annans skada.
Och även om stora och mäktiga män förvärva rikedomar lättare än du,
skall du icke vara lat eller trög i ditt förvärvsarbete, ty du bör på
alla sätt fly lättjan". Ty Salomo säger, att "fåfänga lärer mycket
ont". Och samme Salomo säger, att "den som arbetar och strävar att
bruka sin jord, skall icke sakna bröd, men den som är lat och icke
ägnar sig åt något yrke eller någon sysselsättning, skall nedsjunka i
fattigdom och dö av hunger". Och den som är lat och trög kan aldrig
finna lämplig tid för att arbeta för sin utkomst. Ty det finnes ej
skald, som säger att "den late skyller om vintern på den bistra
kölden och om sommaren på hettan". Med anledning härav säger Cato:
"vaken och varen icke alltför benägna för att sova, ty alltför mycken
vila när och framkallar många laster". Och därför säger profeten
Jeremias: "gören något gott, så att djävulen, vår fiende, icke må
finna eder sysslolösa. Ty djävulen tar inte gärna itu med sådana, som
han finner upptagna av goda verk".'

§ 52. 'Vid förvärvandet av rikedomar måste du alltså fly lättjan. Och
därför skall du använda de rikedomar du förvärvat genom din klokhet
och ditt arbete på sådant sätt, att man icke finner dig alltför nidsk
eller sparsam eller överdådig, det vill säga överdådig i slöseri. Ty
liksom man klandrar en girigbuk, är även den att klandra, som slösar.
Och därför säger Cato: "använd de rikedomar, du förvärvat, på
sådant sätt, att ingen har anledning att kalla dig vare sig smulgråt
eller girigbuk, ty det är en stor skam för en människa att hava ett
fattigt hjärta men rik pung". Han säger även: "det goda du förvärvat
bör du bruka med måtta", ty de, vilka i dårskap bortslösa det goda
de hava, taga av andras gods, när de ej längre hava något eget. Jag
säger alltså, att du skall fly girigheten och använda dina rikedomar
på sådant sätt, att man inte säger att de äro begravna, utan att du
har dem under din kontroll. Ty en vis man klandrar den girige och
säger följande i tvenne verser: "vartill och varför begravar en
människa sitt goda på grund av stor girighet, då han likväl vet att
han måste dö, ty döden är i detta liv slutet för varje människa".
Och för vilket ändamål fäster och binder hon sig så fast vid sina
ägodelar, att hennes tankar aldrig kunna slita sig från dem? Hon vet
ju likväl, eller borde veta, att hon inte kan taga någonting med sig
från denna värld när hon dör. Och därför säger Sankt Augustinus, att
"den girige är lik helvetet; ju mer det sväljer, dess mer vill det
svälja och uppsluka". Och liksom du vill undgå att benämnas smulgråt
eller girigbuk, bör du förhålla och styra dig på sådant sätt, att
man icke kallar dig slösare. Därför säger Tullius: "ditt hus'
rikedomar böra icke hållas undangömda eller så väl inlåsta, att
de ej kunna öppnas av medlidandet, det vill säga för att en
del av dem skola kunna givas åt dem, som äro i stort behov, och
böra ej heller vara så öppna att de äro var mans egendom".
Vidare skall du vid förvärvandet och användningen av dina rikedomar
alltid hålla tre ting i minnet, nämligen vår herre Gud, ditt samvete
och ditt goda namn. Först och främst skall du hava Gud i hågen, och
för inga rikedomars skull skall du begå något, som på något sätt kan
misshaga Gud, din skapare. Ty som Salomo säger: "det är bättre att
hava få ägodelar och Guds kärlek än att hava många ägodelar och
skatter och förlora Herren Guds kärlek". Och profeten säger:
"det är bättre att vara en god människa och hava föga av skatter
och ägodelar än att anses för en skälm och hava stor rikedom".
Och vidare säger jag, att du alltid bör bemöda dig om att
förvärva dina rikedomar så, att du förvärvar dem med gott samvete.
Och aposteln säger, att "det finnes i denna värld intet, varöver
vi hava skäl att känna större glädje, än när vårt samvete bär gott
vittnesbörd om oss". Och den vise säger: "en man är god till sitt
väsen när ingen synd tynger på hans samvete". Vid förvärvandet av
rikedomar och bruket av dem bör du vidare med största omsorg bemöda
dig om att alltid bevara ditt goda namn. Ty Salomo säger, att "det
är bättre och nyttigare för en människa att hava ett gott namn än
att hava stor rikedom". Därför säger han även på ett annat ställe:
"gör dig mycken möda för att bevara din vän och ditt goda namn, ty
det har du kvar längre än någon skatt, vore den än aldrig så dyrbar".
Och förvisso förtjänar man icke att kallas ädel, om man ej näst efter
Gud och ett gott samvete eftersträvar att få behålla ett gott namn.
Och Cassiodorus säger, att "det är ett tecken på en ädel själ, när en
människa sätter värde på och eftersträvar ett gott namn". Och därför
säger Sankt Augustinus, att "det finnes två saker, som äro behövliga
och nödvändiga, och det är gott samvete och gott rykte, nämligen gott
samvete inåt gentemot dig själv och gott rykte utåt gentemot dina
grannar". Och den, som förlitar sig så mycket på sitt goda samvete,
att han äventyrar sitt goda namn och rykte och icke frågar efter om
han får behålla det, är ingenting annat än en oborstad tölp.'

§ 53. 'Min make, nu har jag visat dig, huru du bör förhålla dig vid
förvärvandet av rikedomar och huru du bör använda dem; och jag ser
gott, att du på grund av det förtroende du hyser för din rikedom,
ämnar börja krig och örlig. Jag råder dig att icke börja något krig i
förlitan på dina rikedomar, ty de förslå icke för krigföring. Därför
säger också en filosof: "den som alltid vill hava krig, äger aldrig
tillräckligt, ty ju rikare han är, desto större utgifter måste han
göra, om han vill vinna ära och seger". Och Salomo säger, att "ju
större rikedom en människa äger, dess flere har han även som ge ut
hans pengar". Och, min käre make, om du också på grund av din rikedom
kan få mycket folk, så är det likväl icke skäl att börja krig, då
du på annat sätt kan hava fred, dig själv till ära och fördel. Ty
segrarna i drabbningar i denna värld bero ej på stort antal eller
manskapets stora mängd eller på människors tapperhet, utan på vår
Herres vilja; de ligga i Guds den allsmäktiges hand. När Judas
Mackabeus, som var en Guds riddare, skulle gå till strid mot sina
fiender, vilka voro många och hade mera folk än mackabeerna,
uppmuntrade han därför sin lilla skara med dessa ord: "Gud allsmäktig
kan lika lätt skänka seger åt få som åt många, ty segern i en drabbning
beror icke på manskapets stora antal, utan på vår herre Gud i himmelen."
Och min käre make, då ingen människa kan vara säker på att vara
värdig att Gud förlänar honom segern, liksom hon ej kan vara viss
om att hon är värdig Guds kärlek, såsom Salomo säger, bör varje
människa vara mycket rädd för att börja krig. Detta även emedan
många faror hota i drabbningar och det lika lätt inträffar, att den
store mannen blir dödad som den lille, och emedan det står skrivet i
andra konungaboken, att allting är möjligt och ingenting säkert i en
drabbning, "ty lika lätt såras den ene av ett spjut som den andre".
Och emedan krig är förenat med stor fara, bör man fly och undvika
krig så långt man med rätta kan göra det. Ty Salomo säger: "den som
älskar faran råkar i fara".'

§ 54. Och när fru Prudence hade talat på detta sätt, svarade
Melibeus och sade: 'Jag ser gott, fru Prudence, av de vackra ord du
talat och de skäl du givit att kriget alls icke tilltalar dig, men
jag har ej ännu hört ditt råd angående huru jag bör förfara i detta
fall.'

§ 55. 'Jag råder dig förvisso', sade hon, 'att försona dig med dina
fiender och hålla fred med dem. Ty aposteln Jakob säger i sina brev,
att "genom endräkt och fred växa sig små rikedomar stora, och genom
tvedräkt och stridigheter falla stora rikedomar sönder". Och du vet
väl, att ett av de största och högsta tingen i denna värld är enighet
och fred. Därför uttalade sig även vår herre Jesus Kristus för sina
apostlar på följande sätt: "saliga äro de, som älska och eftersträva
fred, ty de skola kallas Guds barn".' 'Å', sade Melibeus, 'nu inser
jag, att du ej sätter värde på min heder och ära. Du vet mycket väl,
att mina fiender ha börjat denna strid och tvist genom sitt våldsdåd
och att de varken begära eller bedja fred av mig och ej heller fråga
efter försoning. Vill du då, att jag skall ödmjuka mig inför dem och
tigga dem om nåd? I sanning, det skulle ej lända mig till heder! Ty
liksom man säger att "överdriven ödmjukhet föder ringaktning", föder
även överdriven undergivenhet sådan.'

§ 56. Då tycktes fru Prudence bliva vredgad, och hon sade: 'Min make,
jag sätter förvisso, med förlov sagt, lika högt värde på din heder
och fördel som på min egen, och det har jag alltid gjort och varken
du eller någon annan har någonsin sett något annat. Det oaktat har
jag icke mycket misstagit mig eller felat, om jag sagt, att du bör
köpa dig fred och försoning. Ty den vise säger: "tvisten beror på en
annan och försoningen på dig själv". Och profeten säger: "fly det
onda och gör det goda; sök fred och fasthåll vid den av alla dina
krafter". Dock säger jag ej, att du framom dina fiender bör söka
försoning, ty jag vet mycket väl, att du är så hårdhjärtad, att du
ej gör något för min skull. Och Salomo säger, att "den, som har ett
alltför hårt hjärta, skall till sist drabbas av olyckan".'

§ 57. När Melibeus hört fru Prudence förefalla vred, sade han: 'Min
hustru, jag ber dig att icke taga illa upp vad jag säger, ty du vet
att jag är ond och vred, och det är intet under. Och de som äro vreda
veta inte riktigt vad de göra eller säga. Därför säger profeten, att
"bekymrade ögon se icke klart". Men säg och råd mig vad du finner
bäst, ty jag är beredd att göra vad du önskar. Och om du förebrår mig
för min dårskap, skall jag blott så mycket mera älska och berömma
dig. Ty Salomo säger, att "den som förebrår den dåraktige skall vinna
större gunst än den, som bedrar honom genom goda ord".'

§ 58. Då sade fru Prudence: 'Jag låtsar inte vrede av någon annan
orsak än för ditt eget bästa. Ty Salomo säger: "mera värd är den,
som förebrår eller grälar på en dåre för hans dårskaps skull och
visar sig vredgad, än den, som understöder och berömmer honom i hans
felsteg och skrattar åt hans dårskap". Och denne samme Salomo säger
vidare, att "genom en människas sorgsna uppsyn", det vill säga genom
hennes betryckta uttryck, "rättar och förbättrar sig dåren".'

§ 59. Då sade Melibeus: 'Jag kan ej svara på så många goda skäl, som
du framlägger för mig. Säg i korthet vad du vill och råder mig till,
och jag är beredd att uppfylla och utföra det.'

§ 60. Då yppade fru Prudence allt vad hon önskade för honom och
sade: 'Jag råder dig framför allt, att du sluter fred mellan Gud och
dig själv och vinner försoning med honom och hans nåd. Ty såsom jag
tidigare sagt. Gud har låtit denna prövning och plåga övergå dig
för dina synders skull. Och om du gör som jag säger, kommer Gud att
sända dina fiender till dig och låta dem falla till dina fötter,
beredda att lyda din vilja och dina befallningar. Ty Salomo säger:
"när människans hållning är Gud välbehaglig, förvandlar han denna
människas motståndares hjärtan och tvingar dem att bönfalla honom
om fred och nåd". Och jag ber dig: låt mig tala med dina fiender på
en avsides plats, ty de böra icke veta att det sker med ditt bifall
och samtycke. Och sedan, när jag vet vad de vilja och önska, kan jag
råda dig så mycket bättre.'

§ 61. 'Min fru', sade Melibeus, 'gör som du vill och finner för gott,
ty jag ställer mig helt och hållet till ditt förfogande och under
din ledning.'

§ 62. När fru Prudence då såg sin mans goda vilja, överlade hon med
sig själv och övervägde huru hon skulle kunna bringa denna sak till
ett gott slut. Och när hon fann tiden vara inne, lät hon kalla dessa
fiender till sig på en plats, där de voro ostörda och påvisade genom
visa ord för dem det myckna goda, som vinnes genom fred och de stora
skador och faror, som äro förenade med krig och sade vänligt till
dem, att de djupt borde ångra det våld och den orätt, som de begått
mot hennes make Melibeus, mot henne själv och deras dotter.

§ 63. Och när de hörde fru Prudences vänliga ord, blevo de så
överraskade och förtjusta och gladde sig så mycket över henne, att
det var rent underbart. 'Å. ädla fru', sade de, 'ni har visat oss
den godhetens välsignelse, som profeten David talar om, ty den
försoning, som vi icke hade varit värdiga att få på annat sätt än
genom att tigga om den med stor ödmjukhet och underdånighet, har ni
genom er stora godhet skänkt oss. Nu inse vi fullkomligt det sanna
i Salomos vishet och läror, ty han säger, att "goda ord mångfaldiga
och föröka vänner och göra skälmar fromma och ödmjuka".'

§ 64. 'Vi överlämna', sade de, 'hela vår sak fullkomligt åt eder
goda vilja och äro beredda att göra vad vår herre Melibeus säger och
befaller. Och därför, kära och goda fru, bedja vi er så ödmjukt vi
kunna, att ni i handling ville fullfölja edra goda ord. Vi veta och
förstå nämligen, att vi hava förolämpat och förorättat herr Melibeus
övermåttan, till den grad att vi sakna förmåga att gottgöra det.
Och därför förplikta och förbinda vi oss och våra vänner att göra
allt vad han vill och befaller oss att göra. Men måhända är han så
förbittrad och vred på oss för vårt brott, att han vill pålägga oss
sådan pina, som vi ej kunna stå ut med. Och därför, ädla fru, vädja
vi till er kvinnliga medkänsla och bedja eder i detta fall så begå,
att varken vi eller våra vänner förlora vår egendom eller vårt liv
genom den dårskap vi begått.'

Det är förvisso', sade fru Prudence, 'en mycket hård och
farlig sak att utan alla förbehåll giva sig i sin fiendes händer och
våld. Ty Salomo säger: "hören mig och tron mina ord, när jag säger
eder, menighet och den heliga kyrkans styresmän: giv icke din son,
din hustru, din vän, din broder makt eller myndighet över dig så
länge du lever!" Eftersom han förbjuder en människa att giva en broder
eller vän makt över sig, avråder och förbjuder han med mycket större
skäl en människa att giva sig åt sin fiende. Och likväl råder jag
eder att ej hysa misstro mot min make. Ty jag vet verkligen, att han
är from och mild, frikostig och hövisk och att han icke eftersträvar
gods och rikedomar. Ty det finnes intet i denna värld, som han åtrår,
utom heder och ära. Vidare vet jag och är jag vis på, att han i denna
sak ej kommer att företaga sig något utan min tillstyrkan. Och jag
skall så begå i denna sak, att ni med Guds hjälp skola bliva
försonade med oas.

§ 66. Då sade de med en mun: 'Dyrkade fru, vi ställa oss och vår
egendom till edert fria förfogande och äro beredda att vilken dag
det behagar ers nåd att fastställa komma och göra vår förbindelse så
fast, som det behagar eder godhet att bestämma så att vi må uppfylla
eder och herr Melibeus' vilja.'

§ 67. När fru Prudence hade hört dessa mäns svar, bad hon dem
avlägsna sig oförmärkt; och hon återvände till sin make Melibeus och
omtalade för honom, att hon funnit hans fiender mycket ångerfulla
och att de ödmjukt erkänt sina synder och övergrepp samt att de voro
beredda att lida sitt straff och bådo och bönföllo honom om nåd och
förbarmande.

§ 68. Då sade Melibeus: 'väl förtjänt av förlåtelse och tillgift
för sin synd är den, som icke ursäktar sin synd, utan erkänner den,
ångrar sig och ber om tillgift. Ty Seneca säger: "där det gives
bekännelse, där ges det också tillgift och förlåtelse", ty bekännelsen
är granne till oskulden. Och han säger på ett annat ställe: "den som
blyges över sin synd och ber om förlåtelse, är värd absolution".
Därför går jag också in på och lovar jag att håller fred; men det är
skäl att vi icke göra det utan vårs vänners bifall och samtycke.'

§ 70. Då sände fru Prudence utan dröjsmål eller uppskov bud till
deras anförvanter och deras gamla vänner, som voro trogna och visa,
och redogjorde enligt uppdrag i Melibeus' närvaro för dem för hela
saken, såsom den här ovan blivit utlagd och förklarad; och de bådo
dem, att de skulle giva sitt utlåtande och råd angående vad som
var bäst att göra i detta fall. Och när Melibeus' vänner hade tagit
förenämnda sak i övervägande och undersökt den med stor iver och
grundlighet, rådde de enhälligt till fred och lugn och att Melibeus
av hjärtat skulle skänka sina fiender nåd och förlåtelse.

§ 71. Och när fru Prudence hade hört sin make Melibeus' bifall
och hans vänners råd överensstämma med hennes önskan och avsikt,
uppfylldes hennes hjärta av en stor glädje, och hon sade: 'Det
finnes ett gammalt ordspråk, som säger, att "den goda gärning
du kan göra i dag, skall du utföra i dag och icke uppskjuta till
morgondagen". Jag råder dig därför att sända budbärare, som äro kloka
och förnuftiga, till dina fiender för att å dina vägnar säga dem, att
de, om de vilja underhandla om fred och endräkt, böra komma till oss
utan dröjsmål eller uppskov.' Vilket skedde. Och när de brottsliga,
vilka ångrat sin dårskap, det vill säga Melibeus' fiender, hade hört
vad budbärarna meddelade dem, blevo de mycket glada och fulla av
fröjd och svarade mycket ödmjukt och vänskapsfullt och prisade och
tackade herr Melibeus och alla hans anhängare; och de beredde sig att
utan dröjsmål följa med budbärarna och lyda sin härskare Melibeus'
befallningar.

§ 72. Och de begåvo sig omedelbart till Melibeus' hov och togo med
sig några av sina trogna vänner för att lova trohet även för deras
del och vara deras borgesmän. Och när de hade kommit inför Melibeus,
yttrade han följande ord till dem: 'Det förhåller sig visserligen
så, att ni utan anledning och utan skäl eller orsak tillfogat mig
och min hustru Prudence och även min dotter stora skador
och oförrätter. Ni ha nämligen med våld inträngt i mitt hus och
begått ett sådant våldsdåd, att alla människor väl veta, att
ni förtjänat döden: och därför vill jag veta och höra av er, om
ni äro villiga att överlämna bestraffningen, tuktan och hämnden för
detta våldsdåd i mina och min hustru Prudences händer, eller icke.'

§ 73, Då svarade den visaste av de tre å allas vägnar och sade:
'Sire, vi veta godt, att vi äro ovärdiga att träda inför en så hög
och ädel herre som ni. Ty vi ha begått ett så stort misstag och
en så stor oförrätt mot ers höghet, att vi sannerligen förtjänat
döden. För den stora godhets och mildhets skull, som hela världen vet
eder besitta, underkasta vi oss det oaktat ers nåds upphöjda och
välvilliga beslut och äro beredda att lyda alla edra befallningar, i
det vi bönfalla eder, att ni av nåd och barmhärtighet ville beakta
vår djupa ånger och fulla underkastelse och tillgiva oss vårt nedriga
brott och felsteg. Ty vi veta förvisso, att eder stora nåd och
barmhärtighet sträcker sig längre i godhet än våra felsteg och brott
i ondska, ehuru vi på ett klandervärt och fördömligt sätt förgått
oss mot ers höghet.'

§ 74. Då lyfte Melibeus vänligt upp dem från golvet och mottog deras
trohetslöften och heliga borgesförbindelser och utsatte för dem en
dag, då de skulle återkomma till hans hov för att erhålla och mottaga
hans utslag och det straff, som han skulle ådöma dem av tidigare
angiven anledning. Sedan detta förkunnats, återvände envar till sitt.

§ 75. Och när fru Prudence fann ett lägligt tillfälle, frågade och
sporde hon Melibeus, vilken hämnd han ämnade taga på sina fiender.

§ 76. Vartill Melibeus svarade och sade: 'Min tanke och avsikt är
förvisso, att beröva dem allt vad de äga och driva dem i landsflykt
för alltid.'

§ 77. 'Detta vore verkligen', sade fru Prudence, 'en hård dom och
en mycket oklok. Ty du är tillräckligt rik för att ej behöva någon
annans gods och du kunde lätt på detta sätt få namn om dig att vara
sniken, vilket är obehagligt och något, som varje god människa bör
undvika. Ty enligt apostelns ord är "snikenhet roten till allt ont".
Och därför voro det bättre för dig att förlora allt vad du äger
än att på detta sätt taga deras ägodelar. Ty bättre är att förlora
ägodelar med ära än att förvärva ägodelar med skam och nesa. Och
varje människa bör göra sitt bästa för att förvärva sig ett gott
namn. Och hon bör icke blott bemöda sig om att behålla sitt goda
namn, utan bör även ständigt sträva att göra något, varigenom hon
uppfriskar sitt goda namn, ty det är skrivet, att "en människas
gamla goda namn eller goda rykte är snart förgånget och borta, om
det icke förnyas och uppfriskas". Och beträffande det, att du säger
dig vilja driva dina fiender i landsflykt, vill jag säga, att det
tyckes mig stå fullkomligt i strid med klokhetens och måttans bud,
i betraktande av den makt över sig själva, som de givit dig. Och
det är skrivet, att "den, som missbrukar den makt och myndighet,
som förlänats honom, förtjänar att förlora den". Och jag säger, att
om du också i detta fall med lag och rätt kunde ålägga dem detta
straff, vilket jag icke anser vara fallet, så förmådde du kanske
inte sätta det i verkställighet; och då hade vi kommit tillbaka till
samma krigstillstånd som tidigare. Om du vill att människor skola
vara dig underdåniga, måste du därför döma mildare, det vill säga
du måste giva mildare utslag och domar. Ty det är skrivet, att "den
som befaller mildast, den lyder folk bäst". Och därför ber jag dig,
att du i denna sak och i detta fall bemödar dig om att besegra dig
själv. Ty Seneca säger, att "den, som vinner seger över sig själv,
vinner en dubbel seger". Och Tullius säger: "det finnes intet, som
är mera prisvärt hon en hög herre än när han är mild och barmhärtig
och snar till försoning". Och jag ber dig att nu avstå från hämnd så
att ditt goda namn må bliva bibehållet och bevarat och att man må
få anledning att prisa dig för nåd och barmhärtighet och att du ej
må få anledning att ångra vad du gjort. Ty Seneca säger: "olycklig
den, som måste ångra sin seger". Därför bönfaller jag dig att låta
barmhärtigheten få råda i ditt hjärta och din själ på det att Gud
allsmäktig må visa barmhärtighet mot dig vid den yttersta domen.
Ty aposteln Jakob säger i sitt brev: "dom utan barmhärtighet skall
drabba den, som icke visat andra barmhärtighet".'

§ 78. När Melibeus hade hört de goda skäl, som fru Prudence anfört,
och hennes visa upplysningar och lärdomar, började han bliva benägen
för att göra som hans hustru ville, i betraktande av hennes goda
avsikter; och han beslöt sig genast och gick in på att fullkomligt
handla enligt hennes råd. Och han tackade Gud, som är den, vilken
skänker all dygd och godhet, för att han givit honom en så klok
hustru. Och när den dag var inne, då hans fiender skulle inställa sig
inför honom, talade han vänligt till dem och sade följande: 'Även om
det är så, att ni i er stolthet, ert övermod och er dårskap begått
ett felsteg och ett brott mot mig, förmår mig det, att jag ser och
varseblir er stora ödmjukhet och att ni sörjer över och ångrar ert
felsteg, till att visa er nåd och barmhärtighet. Jag tar er därför
till nåder och förlåter er fullkomligt allt det onda ni gjort och
alla de skador ni tillfogat mig och de mina på det att Gud i sin
oändliga godhet i vår dödsstund må förlåta oss våra skulder och vad
vi brutit emot honom i denna usla värld. Ty vi äro förvissade om
att därest vi sörja över och ångra de synder och förseelser, som vi
begått inför vår herre Gud, så är han så god och nådefull, att han
förlåter oss våra skulder och giver oss sin salighet, som varar i
evighet. Amen.'

Här slutar Chaucers berättelse om Melibeus och fru Prudence.

MUNKENS PROLOG

Värdens muntra ord till Munken.

    När denna min berättelse var slut,
    och jag blev tyst, brast värden genast ut:
    "Så sant jag är en from och ärlig man
    och vid den helga corpus Madrian,
    jag gåve mycket, om min fru var här
    och även hon fått höra allt det där!
    Hon vet ej av ett sådant tålamod,
    som Prudence hade, är ej lika god.
    Vid alla helgon, slår jag mina drängar,
    ger hon mig påken, som ger bättre slängar,
    och skriker: 'Slå dem! Slå varenda en!
    Bryt sönder ryggen och vartenda ben!'
    Om någon granne inte bugar sig
    för hustru min i kyrkan, får jag mig
    när vi ha kommit hem; och likaså
    om någon trängt sig fram. Hon skriker då:
    'Din stackare, tag hämnd på sådant folk!
    Vid corpus' ben, ge hit din goda dolk
    och tag min slända! Du kan gå och spinna!'
    Beständigt får jag höra av min kvinna:
    'O, varför skulle ödets grymhet skapa
    mig blott till hustru åt en mes, en apa,
    som alltid faller undan såsom du!
    Du vågar ej försvara mig, din fru.'
    På detta sätt gestaltar sig mitt liv,
    om jag försöker slippa strid och kiv;
    Jag måste hastigt rymma ur mitt hem,
    om ej jag vill riskera liv och lem.
    Helt visst förmår hon mig en vacker dag
    att dräpa någon granne, fruktar jag.
    Jag är en farlig karl med kniv i hand,
    om också hon kan hålla mig i band;
    det kommer nog att visa sig ännu,
    om någon säger något mot min fru.
    Men låt oss inte tala mer om detta.

    "Herr munk, nu är det ni, som får berätta",
    fortsatte han. "Vi våga väl besvära?
    Se, Rochester är redan ganska nära.
    Ja, avbryt ej vårt nöje, bästa herre!
    Jag känner icke edert namn, dessvärre.
    Vad är det jag skall kalla er? Don John,
    don Thomas eller kanske don Albon
    Och vad är namnet på er faders släkt?
    Vid Gud, ni fyller präktigt ut er dräkt!
    Det finns nog saftigt bete där ni går,
    och späkningen tycks inte vara svår.
    Ni är helt säkert någon funktionär;
    en värdig kyrkvärd är väl vad ni är,
    ty vid min faders ben och pater noster,
    en förman är ni hemma i ert kloster,
    ej fattig broder eller blott novis,
    men en som styr och ställer, klok och vis.
    En myndighetsperson är dessutom
    vad er gestalt och uppsyn vittna om.
    Må gud allsmäktig straffa den person,
    som lett ert val av kyrklig profession!
    Till skogsman är ni skapt, och om ni haft
    så gott om tillfälle som gott om kraft
    att följa er natur, så lekte nu
    en skara barn kring er och eder fru.
    Ack, denna kåpa, som jag ser er bära!
    Om jag var påve, skulle på min ära
    ej endast ni, men varje kraftig karl,
    hur blank och rakad än hans hjässa var,
    en hustru ha, ty nu går allting galet:
    till kyrkan dras det bästa materialet,
    och vi, vi lekmän äro dvärgar blott.
    Av svaga träd fås endast usla skott
    Fördenskull bliva våra barn så klena,
    och därför äro hustrur sällan sena
    att fresta kyrkans män. ty mer han I
    att ge av gångbart venusmynt än vi.
    Ja, Gud skall veta, att det varit gott,
    fullödigt mynt av kyrkans män de fått
    Min herre, bliv ej ond! Jag skämtar jämt;
    men ofta ligger sanning i ett skämt."

    Den gode munken var en fromsint man.
    Han sade: "Jag skall göra vad jag kan
    och skall förtälja en berättelse,
    måhända två, och kanske även tre.
    Om I så önsken, vill jag nu förtälja
    om helge Edward; eller skall jag välja
    bland tragedier ämnen för i kväll.
    Av dem har jag väl hundra i min cell.
    I många gamla böcker läsa vi
    om sådant, som man kallar tragedi,
    om män, som hade rikedom och makt,
    men vilkas hela liv blev ödelagt,
    blev olyckor och fattigdom och nöd
    allt tills de fingo någon ömklig död.
    På prosa skildras de ibland, men mest
    på hexameter, vilken passar bäst;
    dock brukas andra versmått nog också.
    Ja, som förklaring bör det här förslå.

    "Så lyssnen då, om det behagar er.
    På förhand ber jag dock om tillgift, ber
    er ej förtryta om jag än förtäljer
    om deras levnadsöden, som jag väljer
    bland påvar, kungar och berömda män
    i något annan ordning än i den
    historien lär oss är den enda rätta.
    Som jag dem minnes, ämnar jag berätta."

Explicit.

MUNKENS BERÄTTELSE

Här börjar Munkens berättelse de Casibus Virorum Illustrium.

    Jag vill på Tragediens sätt besjunga
    personer, vilka stått på lyckans höjd,
    men vilkas dagar sedan blivit tunga
    och aldrig mera skänkt en enda fröjd.
    Fortunas hemlighet blir aldrig röjd;
    vi kunna icke hindra hennes flykt.
    För växlingar och nycker är hon böjd,
    på hennes gunst kan intet bliva byggt.

              Lucifer.

    Med Lucifer – om än han icke var
    en mänska utan ängel – börjar jag,
    ty han var en av dem, som ej hölls kvar
    på lyckans höjd. Han föll, då han var svag,
    till helvetet och är där än i dag.
    O Lucifer, du lyste främst bland alla
    men bröt mot Herrens vilja och hans lag
    och måste därför djupt i mörkret falla.

              Adam.

    När Adam föddes i ett saligt land
    var han ej avlad genom mänsklig säd;
    han formades av Gud med egen hand
    och fick ett Paradis, ett enda träd
    var icke hans. Han hade lugn och fred
    som ingen efter honom haft, tills han
    förgick sig och drevs ut, och föll, sjönk ned
    i arbetets och tunga mödors bann.

              Simson.

    Om Simson bragte himlens änglar bud
    långt innan han blev född. Han var en man,
    vars liv var helgat helt åt Herren Gud,
    och han stod högt, tills ögats ljus försvann,
    Så tapper och så kraftfull man som han
    har världen aldrig sett, så vitt man vet,
    men han blev slagen, när hans hustru fann
    och yppade hans styrkas hemlighet.

    Den ädle Simson var en sådan man,
    att han med tomma händer kunde stå
    emot ett hungrigt lejons språng, och han
    var man att slita sönder det också.
    Hans falska hustru lyckades förmå
    sin man att yppa var hans kraft låg gömd
    och angav honom för att sedan gå
    till andra män. Nu är hon en fördömd.

    Han ställde en gång till en sällsam dans:
    trehundra rävar tog han fast och band
    varenda rävsvans vid en annan svans
    och fäste vid varenda svans en brand
    och släppte rävarna. I Juda land
    förbrände de all säd och vin och kräk.
    Han dräpte tusen mannar med sin hand
    beväpnad endast med en åsnekäk.

    När det var utfört, greps han så av törst,
    att han var mycket nära att försmäkta,
    men när hans pina var som allra störst
    och hoppets sista halmstrån tycktes knäckta,
    bad han till Gud. – En vind begynte fläkta,
    och vatten flöt ur åsnekäkens tänder,
    och alla törstens lågor blevo släckta.
    Så verksam är den hjälp, som Herren sänder.

    Trots alla filisteerna i Gaza,
    som höllo vakt på muren natt och dag,
    kom Simson till de filisteers fasa
    till stadens port, som var av tyngsta slag,
    och lyfte bort den med ett enda tag.
    O, Simson, ingen hade rått på dig,
    om icke kvinnor hade gjort dig svag!
    En sådan svaghet brukar hämna sig.

    För denne starke man var vin ett gift,
    som var förbjudet, och hans huvudhår
    fick aldrig, enligt Herrens föreskrift,
    beröras eller bära minsta spår
    av rakkniv eller sax. I tjugo år
    behärskade han Israel, men så...
    ja, tragiskt är vad kvinnans list förmår
    och hur bedrövligt det ibland kan gå!

    När Simson yppat för en viss Delila,
    som hade blivit hjältens älskarinna,
    sin hemlighet och sedan gått till vila,
    så blev han klippt av denna falska kvinna,
    och sedan var han lätt att övervinna.
    Delila förde då sitt värv till slut:
    hon yppade var Simson stod att finna;
    han bands med rep, hans ögon stuckos ut.

    Den man, som brutit bojor lätt som garn
    den tid han hade kvar sitt huvudhår,
    fick nu som fånge träla i en kvarn
    och stappla runt i ständigt samma spår.
    Ack, ädle Simson, domare i går,
    beklädd med makt och med ett härligt kall,
    i dag... Väl må du gråta mången tår
    ur blinda ögon över sådant fall!

    Men Simson fick igen sin kraft av Gud
    och fångenskapens tid blev icke lång.
    Han blev befalld att på ett gästabud
    förnöja gästerna med spel och sång
    men fann sig ej i detta hån och tvång:
    två pelare, som buro templets tak,
    dom ryckte han omkull på samma gång
    och valven störtade med dån och brak.

    Att Simson själv blev krossad är ju givet,
    men fienderna krossades också:
    tretusen filisteer miste livet. –
    Jag slutar nu. – Den lärdom som vi få
    av Simsons öde tål att tänkas på,
    ty han begick ett ödesdigert fel:
    förtro dig åt en kvinna endast då,
    när liv och lemmar icke stå på spel!

              Herkules.

    På sin tid var den store Herkules
    den starkaste bland män och den som stod
    bland hjältar främst när bragder prisades.
    För honom föll ett lejon i sitt blod.
    han stäckte snabbt Centaurus' övermod,
    han dräpte Arpius och tog av draken
    de gyllne äpplena, en skön klenod,
    till vilken ingen mänska äger maken.

    Han slog med svärd tyrannen Busirus,
    han kväste ensam underjordens hund
    och väktare, den hemska Cerberus,
    och en gång uppbar han en liten stund
    med sina skuldror hela himlens rund.
    Han fällde björnen utan någon möda,
    han slog giganten Antaeus i grund
    och sände hastigt Cacus till de döda.

    Så länge världen stått har ingen fällt
    så många hemska vidunder som han,
    i alla världens länder har han gällt
    som starkare än någon annan man.
    Han reste vida kring, men alltid vann
    han endast segrar när det kom till strid.
    I världens båda ändar reste han
    två höga pelare för evig tid.

    Den ädle hjälten älskade en kvinna,
    som hette Deianeira, ung och skön;
    och man berättar, att hans älskarinna,
    som ansågs för en prydnad för sitt kön,
    med kvinnlig ondska lät hans kärleks lön
    bli en förgiftad skjorta, så beskaffad
    att huden frättes som av skarpa spön.
    Så gräsligt blev hans varma kärlek straffad.

    Det finnes likväl lärda män som säga
    att det var Nessus' fel att detta hände. –
    Men hur som helst, hur än man gick tillväga,
    var skjortan som hans Deianeira sände
    så giftig att den sveda, hjälten kände,
    var outhärdlig och hans hud blev kol.
    Då gjorde han en stockeld, som han tände,
    och kastade sig själv på detta bål.

    Så slutade den store Herkules.
    Av lyckan bliver människan bedragen,
    ty ingen gunst är lika falsk som dess:
    bäst lyckan ler och lyser klar som dagen,
    slår ödet till, ty lyckan har för vana
    att småle och förställa anletsdragen
    och sedan svika när man minst kan ana.

              Nebukanesar.

    Nebukanesars höga majestät,
    hans skatters mångfald och hans spiras prakt
    hans stora väldes glans och härlighet
    kan ingen tunga skildra, ty hans makt
    var oerhörd och gick från trakt till trakt
    och nådde slutligen Jerusalem,
    vars tempelskatt blev plundrad och blev bragt
    till Babylon, när konungen drog hem.

    Vartenda kungabarn i Israel
    blev gjort till träl, och lät han strax kastrera.
    Bland dessa barn befann sig Daniel,
    och han var klokare och visste mera
    än andra där; han kunde tyda flera
    av kungens drömmar, vilka ingen lärd
    bland de kaldeer kunnat explicera,
    när tydning och förklaring blev begärd.

    En gudabild av guld lät denne kung
    förfärdiga; dess höjd var sexti fot
    och den statyn befalldes både ung
    och gammal, både hög och låg, vid hot
    om stränga straff för den som stod emot,
    att visa samma vördnad som en gud.
    Blott Daniel, en judisk patriot,
    och två hans landsmän trotsade hans bud.

    Den kungen trodde i sitt övermod,
    att Herren Gud i allt sitt majestät
    ej kunde störta honom där han stod,
    men plötsligt miste han sin värdighet
    och började bete sig som en get,
    en bagge eller oxe eller tjur:
    gräs åt han liksom dessa, gick i bet
    och sov på marken som ett annat djur.

    Som örnens fjädrar växte kungens hår,
    hans naglar blevo såsom fågelns klor,
    tills Gud allsmäktig efter några år
    gav kungen hans förnuft igen; och stor
    var dennes tacksamhet mot den som bor
    i himlars höjd, ty då förstod han nog,
    att Gud är den, av vilken allt beror,
    och var Vår Herre hörsam tills han dog.

              Belsasar.

    Hans son – Belsasar var det namn han bar
    blev sedan konung efter fadrens död,
    men han tog icke lärdom av sin far,
    ty han var stolt och sökte icke stöd
    hos Herren Gud allsmäktig, utan bjöd,
    att falska gudar skulle ägnas dyrkan
    Men hela riket råkade i nöd
    och miste länder och den forna styrkan.

    Belsasar ställde till ett gästabud
    för sina fruar och förnämsta män,
    och under detta äskade han ljud
    och sade sedan: "Efter plundringen
    av Jahves tempel kom min far igen
    med stora skatter från Jerusalem,
    och dessa tempelskatter ha vi än
    hos oss i gott förvar. Låt hämta dem!"

    Så drucko hans gemål och konkubiner
    och höga herrar där som vilda djur
    ur tempelkärlen många slag av viner;
    men plötsligt såg Belsasar mot en mur
    och såg en hand som skrev med fast piktur.
    Förfärad satt Belsasar vid sitt bord
    och såg den skriva (ingen visste hur)
    på väggens vita yta trenne ord.

    Blott mene tekel pharsin lydde de
    men synen hade varit underbar,
    och någon tydning kunde ingen ge.
    För Daniel var ordens mening klar,
    och när Belsasar ej fått något svar
    av alla sina lärda, sade han:
    "Ers majestät, i sina yngre dar
    var eder far en övermodig man."

    Till straff blev han av Herren utesluten
    ur människors gemenskap, blev ett djur.
    Dock blev han icke helt av Gud förskjuten:
    han levde någon tid som kreatur
    men återfick sin mänskliga natur
    när Herren Gud fann tiden vara inne
    och hade efter denna hårda kur
    förvärvat sig ett ödmjukt, luttrat sinne.

    Men även du, hans son, är en rebell
    mot Gud allsmäktig: du har druckit viner
    ur Herrens tempelkäril nu i kväll,
    och det ha även dina paladiner
    och din gemål och dina konkubiner;
    så har du skändat Herrens tempelskatt.
    Nu hör jag redan hur hans gissel viner,
    och det skall drabba dig i denna natt.

    Tro mig, den hand, som skrev de ord du såg.
    var sänd av Gud, och detta står där skrivet,
    "Belsasar: Gud har vägt dig på en våg
    och funnit dig för lätt. – Och perspektivet!
    Du mister tronen och du mister livet." –
    Belsasar dräptes redan samma natt,
    åt kung Darius blev hans rike givet,
    av dennes trupper Babylon besatt.

    Mitt herrskap, härav kan man nogsamt se,
    att ingen ställning är att lita på,
    ty den, som lyckan önskar överge,
    berövar den hans rikedom, och då
    försvinna hastigt vännerna också.
    Det sannaste bland talesätt jag känner
    är detta ordspråk: låt ditt välstånd gå,
    så blir du även fri från dina vänner.

              Zenobia.

    De persiska författarna bedyra,
    att ingen kvinna kunnat tävla med
    Zenobia, en drottning av Palmyra,
    som var av kunglig börd i många led,
    som sköt med båge, fäktade och red.
    I dragens skönhet var det något kallt,
    men därom ge de alla klart besked,
    att ingen var som hon till sin gestalt.

    Från barnaåren såg hon med förakt
    på kvinnors värv och prövade sitt mod
    i hårda mannavärv: hon gick på jakt
    och utgöt många stolta hjortars blod
    med breda pilar, som hon väl förstod
    att rikta rätt. – Så tala dessa barder
    om duster hon som vuxen mö bestod
    med vilda björnar, lejon, leoparder.

    Hon strövade omkring i öde trakter
    och sov med sina hundar mången natt
    på bara marken under dessa jakter.
    Hon var så vig och smidig som en katt,
    och sådan var den styrka hon besatt,
    att ingen fanns som hon ej övervann.
    Hon vaktade sin mödom som en skatt
    och ville ej bli bunden vid en man.

    Men hennes vänner fingo dock omsider
    Zenobia att giva bort sin hand
    åt Odenatus, prins och känd från strider,
    som riket haft i många fjärran land;
    och när det knutits, detta hymens band,
    beskärde ödet makarna att vandra
    i glad och lycklig endräkt hand i hand,
    ty kärlek hyste båda till varandra.

    Hon ville mycket gärna få ett barn,
    men en sak höll hon alltid noga på:
    att hon ej ville leva som ett skarn,
    och därför lät hon aldrig mannen få
    ett enda famntag, om det ej var så,
    att det fanns hopp om barn. Om hoppet svek
    var hon på nytt beredd att så begå
    som hustrur göra under älskogslek.

    Och om hon märkte att hon var gravid,
    så var det slut med lek av detta slag
    tills barnet fötts, och så ännu en tid;
    och obevekligt höll hon denna lag.
    Om makens lust var häftig eller svag
    betydde ingenting, ty hon var kall.
    Hon sade: "Simpel slinka vore jag
    om jag lät sådant ske i andra fall".

    Två söner hade hon med sin gemål;
    de fostrades till dygd och bokligt vett
    och till att sträva efter höga mål.
    Förvisso har det mycket sällan skett,
    att Skaparen åt någon kvinna gett
    så mycken vishet, värdighet och takt
    och därtill större kräfter än man sett
    hos någon man på fälttåg och på jakt.

    Med ord kan ej beskrivas vilken skatt
    av smyckens mångfald, dräkter av brokad
    samt guld- och silverpjäser hon besatt,
    och om hon också ofta drog åstad
    på vilda jakter och var stolt och glad
    när bytet fallit, var hon även lärd.
    Hon kunde många språk och visste vad
    en from och ädel bok kan vara värd.

    Men för att nu berätta om de två
    så skredo de till djärva företag,
    och framgång hade de i dem också:
    de segrade i många stora slag
    och både genom vapen och fördrag
    blev verket lika framgångsrikt bedrivet.
    De ledo aldrig något nederlag
    så länge Odenatus var i livet.

    Vill någon höra mer om de bataljer
    de förde och de segrar paret vann
    och om han även önskar få detaljer
    och önskar veta vilka skäl man fann
    för dessa härnadståg, så finner han
    beskrivningar, som äro livfullt starka
    hos en av Herren högt benådad man,
    som nu är död, min mästare Petrarca.

    När Odenatus dött, tog hon med kraft
    och klokhet rikets roder i sin hand,
    och större framgång har väl ingen haft.
    Det fanns ej härskare i något land,
    som icke gärna knöt ett vänskapsband
    med henne för att icke äventyra
    att landet blev förött av krigets brand
    i kamp mot denna drottning av Palmyra.

    Mot henne voro även Roms cesarer
    med sina legioner alltför svaga,
    och icke heller vågade barbarer
    i något land i Orienten draga
    i fält mot hennes härar eller klaga,
    när denna drottning hade sagt sitt ord.
    De sökte ständigt endast att behaga
    av fruktan för att mista liv och jord.

    På persiska benämndes hennes söner
    Hermanno och Tymalno, och båda
    bemöttes med den aktning, som man röner
    när ödets nyck har utsett en att råda
    med kunglig makt och alla tecken båda
    en framtid som är lysande och stor.
    Men lyckans gudom älskar att förråda
    och blev ej heller trogen deras mor.

    Ty när Aurelius, en kraftfull man,
    fått cesars makt i Rom i sina händer,
    så lät han sina härar rycka an
    emot Zenobia och hennes fränder
    och segrade och intog hennes länder.
    Hon sökte fly men blev tillfångatagen
    och måste följa med till Tiberns stränder,
    en fallen storhet, en till marken slagen.

    Bland byte som den store kejsarn fick
    var även hennes guldbeslagna char.
    Den fördes med till Rom i oskatt skick
    att visas där för alla och envar.
    Hon gick i hans triumftåg och hon bar
    en kunglig krona som en drottnings like,
    men gyllne kedjor sade vem hon var,
    en maktlös fånge utan land och rike.

    O öde! Hon, som fordom var en skräck
    för kejsare och kungar, blev ett mål
    för hopens blickar! Hon som red så käck
    mot fienden och bar en hjälm av stål,
    skall bära mössa, sy med tråd och nål,
    och hon som bar en spira i sin hand
    och härskade, skall bliva en som tål
    och finner sig i ett fientligt land!

         De Petro Rege Ispanie.

    O ädle Pedro, Spaniens stolte kung,
    som lyckan hade skänkt en makt så stor
    som ingen haft, hur blev din lott ej tung!
    Du blev fördriven av din egen bror
    och föll förrådd i usurpatorns klor,
    och han stack ned dig med sin egen hand,
    fast han var född av samma far och mor.
    Han tog din makt, din krona och ditt land.

    Den man, som vållade din bråda död,
    var riddaren vars sköldomärke bar
    i snövitt fält en kolsvart örn på röd
    och lövad, grenad kvist. Hans skuld är klar.
    Det var ej Carlos Oliver som var
    förrädaren; han var en ärlig man.
    Men frågas skurkens namn, så blir mitt svar:
    Genilon Oliver, ty det var han.

         De Petro Rege De Cipro.

    Kung Peter, Cyperns herre, stred med ära
    och framgång under Kristi korsbanér
    mot fienderna till vår kyrkas lära,
    men avundsmännen blevo fler och fler
    och slutet blev att konungen stacks ner
    av dem en morgon i hans egen borg.
    Hur ofta är det ej, som sådant sker,
    hur snabbt förbytes icke fröjd i sorg!

         De Barnabo de Lumbardia.

    Du Lombardiets gissel Barnabo
    Visconti av Milano, vän av prakt,
    dig kan jag gärna nämna här också,
    ty en tid stod du mycket högt i makt
    men kunde icke taga dig i akt.
    Din brorson och på samma gång din måg
    lät fängsla dig, och man har även sagt,
    att han lät dig försmäkta där du låg.

         De Hugelino, comite de Pize.

    Den arme greve Hugelin av Pisa
    fick lida mer än någon kan förstå
    och döden kom till honom som en lisa.
    Hans tre små söner fingo alla gå
    i fängelse med fadern; och ändå
    var äldsta barnet fem år gammalt blott.
    En större grymhet kan man ej begå
    än döma småbarn till en sådan lott!

    Av Pisas biskop Roger hade han
    beskyllts för svåra brott mot stadens lagar;
    fast biskopens beskyllning ej var sann,
    blev följden denna som jag nu beklagar.
    Hans öde var att sluta sina dagar
    i fängelset och finna där sin grav,
    och han fick känna på hur hungern gnagar,
    ty knapp och klen var kosten som man gav.

    En dag förnummos åter vaktens steg
    den tid, då denne brukat bringa föda,
    men ingen kom, och vakten gick sin väg.
    Den fångna fadern kände hjärtat blöda
    ty han förstod att man beslutat döda
    dem alla fyra långsamt genom svält.
    Hans bittra sorg kom tårarna att flöda,
    de första han på långa tider fällt.

    Hans tre år gamla gosse sade då:
    "Vad är det, som du gråter över, far?
    Var dröjer nu den mat vi skulle få?
    Säg, pappa, har du ingen brödbit kvar?
    Jag är så hungrig som jag aldrig var
    och önskar nästan att jag vore död,
    så slapp jag alla plågor som jag har.
    Jag längtar så förfärligt efter bröd".

    Så klagade den lille varje dag
    tills han kröp upp i faderns famn och log
    och sade: "Far, farväl, nu somnar jag",
    och kysste fadern, drog en suck och dog.
    Så vild var den förtvivlan som betog
    den arme fadern, att han bet sin arm
    och sade: "Lyckan gav och lyckan tog.
    Dess falskhet sliter hjärtat ur min barm".

    De båda andra barnen trodde då,
    att fadern bet sin arm på detta sätt
    för hungers skull, och sade: "Gör ej sä!
    Ät oss och tag igen det kött du gett,
    så får du se, att du blir riktigt mätt!" –
    När sedan tvenne dagar hunnit gå,
    så smögo sig de stackars barnen tätt
    till faderns bröst och dogo båda två.

    Förtvivlad dog han själv också av svält.
    Ett sådant slut fick härskaren av Pisa,
    så gick det denne man, som ödet ställt
    så högt i livet. – Vad jag sagt tör visa
    tillräckligt klart, att ingen borde prisa
    sin lyckas stjärna innan han är död,
    men den, som finner den för matt, min visa,
    må gå till Dante; han har kraft och glöd.

              Nero.

    Fast kejsar Neros ondska var så stor,
    att ingen varelse har rasat så,
    om än han gått med bockfot och haft klor
    behärskade och styrde han ändå
    all världens folk så långt som vindar gå.
    Smaragder prydde icke blott hans tron,
    men ock hans dräkt, rubiner likaså,
    ty ädelstenar voro hans passion.

    Så omsorgsfull och noggrann med sin dräkt
    så stolt var ingen kejsare som han.
    En dräkt, som blott en enda dag betäckt
    hans egen kropp, blev sedan lyst i bann.
    När han ibland för roskull grep sig an
    med fiske, var hans nät av gyllentråd.
    Hans nycker voro lag för varje man,
    men aldrig hörde han på andras råd.

    Han brände Rom för nöjet att betrakta

    hur staden brann, ett mäktigt skådespel.
    Han såg med spänning på när han lät slakta
    senatens män. Sin bror slog han ihjäl,
    och när hans egen mor låg död och stel,
    så lät han öppna hennes kved, emedan
    han ville se var han fått kropp och själ
    vid hennes konception för längesedan.

    Ur Neros ögon trängde ingen tår.
    Han sade blott: "Hon var en ståtlig kvinna".
    Ja dessa voro vid hans moders bår
    de enda ord, som sonen kunde finna!
    Blott hennes skönhet tycktes han besinna,
    och ej ett enda ord av sorg blev sagt.
    Så kan all mänsklig känsla helt försvinna
    när djävulsk grymhet parar sig med makt.

    I sina unga dagar hade han
    en lärare i vetenskap och vett.
    Ett mönster av moral var denne man.
    Han lärde kejsaren att handla rätt,
    och detta tycktes vara denne lätt.
    På lärarns tid var allting gott och väl,
    ty då var Nero hövisk i sitt sätt,
    och ingen kunde märka några fel.

    Men för att Nero hyste mycken fruktan
    för Seneca (så hette läraren) –
    fast denne aldrig brukat kroppslig tuktan
    och blott förmanat honom: "Unge vän,
    man fordrar alltid dygd av kejsaren", –
    fick Seneca en vink att g& åstad
    och ta sitt eget liv. – Han lydde den
    och valde att förblöda i ett bad.

    I ungdomsåren hade Neros sinne
    förbittrats över allt som plikten bjöd,
    och tvångets plåga levde i hans minne,
    och därför ville han sin mentors död.
    När denne erfor huru domen löd,
    beslöt han förekomma bödelns svärd,
    lät genast öppna ådrorna och bjöd
    med stoiskt lugn farväl åt denna värld.

    Så hände sig till sist att Lyckan fann,
    att hon fått nog av Neros övermod,
    och hon var mycket starkare än han.
    Hon tänkte vredgad: "Jag är alltför god
    att låta en, som frossar så i blod
    ha sådan makt att härska över alla.
    Nu skall jag dämma denna ondskans flod.
    När minst han anar något skall han falla."

    Allt folket reste sig till slut en natt
    När Nero hörde massan rycka an,
    och när han då förstod hur det var fatt,
    begav han sig på hastig flykt och hann
    en bakväg ut ur sitt palats men fann,
    att inga vänners portar lätos opp.
    Man var en hatad och förbannad man
    och flydde ensam utan mål och hopp.

    Han hörde folket rusa hit och dit
    och söka honom under höga skrän
    och kalla honom skurk, tyrann, bandit,
    och gator lystes upp av facklors sken.
    Han bad till gudarna på sina knän,
    men ingen kom till hjälp. – Han sprang igen.
    Så kom han till en park med mörka trän
    och skyndade att söka skydd i den.

    Där fann han tvenne karlar vid en eld
    och bad dem ta hans usla liv och slå
    hans huvud av hans kropp när han var fälld.
    Han tänkte, att om männen gjorde så,
    så visste ingen vem han var, och då
    blev liket icke skändat där det låg.
    Han tog dock själv sitt liv en stund därpå;
    och Lyckan hånlog åt den syn hon såg.

              De Oloferno.

    Så stora segrar hava aldrig vunnits
    som många slag, dem Holofernes vann.
    En större hjälte har det aldrig funnits,
    och aldrig fanns det heller någon man,
    som vann ett lika fruktat namn som han.
    Av Lyckan fick han länge kyss på kyss,
    men hennes gunst är flyktig. Den försvann,
    och slagen låg den man som härskat nyss.

    Han tog ej endast liv och gods och jord,
    han fråntog folken deras gud också,
    förbjöd förkunnelsen av Herrens ord.
    Den blev ett brott, som ingen fick begå.
    Hans påbud kunde likväl ej förmå
    Bethulia, en stad som var befäst,
    att svika Herren Gud. – Den styrdes då
    av Eliachim, krigare och präst.

    Men vilket var det slut han fick, tyrannen!
    Emot Bethulia drog han i fält,
    men för en kvinna föll den store mannen
    en natt, när han låg drucken i sitt tält.
    och trots de poster, som man hade ställt
    smög kvinnan, Judit, åter ur hans läger
    med huvudet av fienden hon fällt,
    ett blodigt tecken på en vunnen seger.

         De Rege Antiocho illustri.

    Om konung Antiochus' övermod
    och stolthet över rikedom och makt
    och hur den mannen vadade i blod
    i de provinser, som han ödelagt
    och plundrat, kunde mycket bliva sagt,
    men machabéerboken skildrar detta;
    och om det tillstånd, vari han blev bragt
    och hur han dog kan samma bok berätta.

    Han bars så högt av Lyckan att han trodde,
    att han med sina händer kunde nå
    till himlens stjärnor och att det berodde
    på honom huru floder skulle gå
    och vilken riktning vindar skulle få.
    Guds folk förföljde han med död och pina
    med eld och svärd och tänkte icke på
    att Gud allsmäktig skyddade de sina.

    Hans hat mot judarna slog ut i låga
    när han fick höra om ett nederlag
    hans trupper lidit. Han beslöt att tåga
    emot de fräcka redan samma dag,
    och målet för hans stora företag
    var intet mindre än Jerusalem.
    De skulle finna att han ej var svag,
    han skulle taga gruvlig hämnd på dem!

    Han slogs av Gud till straff för detta hot
    och allt sitt övermod med inre sår,
    för vilka ingen kunde finna bot.
    Väl var hans plåga outhärdligt svår,
    men rättvis, ty han hade många år
    fått plåga både fattiga och rika.
    Hans tankar gingo dock i gamla spår:
    från sina planer ville han ej vika.

    Hans stridsvagn körde fram och han drog ut
    i spetsen för en präktigt rustad här,
    men detta fälttåg tog ett hastigt slut,
    ty Herrens vrede följde honom där.
    När spännet sprängde fram i full karriär,
    föll kungen av och fick så svåra sår
    på bål och lemmar, att med stort besvär
    han bars tillbaka mot sin borg på bår.

    Guds vrede drabbade så hårt hans kropp
    att leda maskar kröpo i hans sår
    och att från dessa sådan stank steg opp,
    att ingen kunde nalkas kungens bår;
    för alla mänskor var den alltför svår.
    Han låg och klagade med tårat öga,
    och nu förstod han, att när Herren slår,
    så båta mänsklig makt och klokskap föga.

    Så outhärdlig var den stank han spred
    för allt hans folk och honom själv också,
    att båren övergavs. Den ställdes ned,
    och på det ställe, som man ställt den på
    bland vilda berg, fick båren sedan stå
    tills kungen dött i stank och hemska plågor. –
    Så högt står ingen, att ej Gud kan nå
    en brottslig mänska med sin vredes vågor!

              De Alexandro.

    Kung Alexanders bragder äro kända
    av var och en i deras huvuddrag.
    Han tågade som känt till världens ända
    och segrade i många stora slag,
    och allestädes blev hans vilja lag.
    Han intog flere städer utan strid,
    ty blott av fruktan för hans missbehag
    bjöd mången underkastelse i tid.

    Vid Alexanders sida bliva alla,
    som tagit land och riken, ömkligt små,
    ty hela världen kunde han befalla.
    Så högt som han har ingen kunnat nå,
    ty ingen gynnades av Lyckan så.
    För vin och kvinnor endast glömde han
    ibland de mål han ständigt tänkte på,
    i krig och fred en lejonhjärtad man.

    Det tjänar ej till någonting att nämna
    Darius och de andra som han slog,
    de kungar, som han tvingade att lämna
    sin makt ifrån sig. Det kan vara nog
    att tala om, att Alexander drog
    så långt som mänskor bo på denna jord
    och styrde hela världen tills han dog.
    Det toge år att skildra allt med ord.

    Hans far var kung av Makedonien,
    och även Grekland hade blivit hans.
    Den store Alexander, konungen,
    vars namn och rykte lyser med en glans,
    som överstrålar varje annan mans,
    regerade i knappa tretton år
    och fick ej falla för en ärlig lans;
    nej, lömskt förgiftad lades han på bår.

    Vem ger mig tårar nog, vem ger mig ord,
    som kunna tolka all den sorg man känner
    vid blotta tanken på ett sådant mord
    på den, som var den ädlaste bland männer
    och härskade så långt som himlen spänner
    sin höga kupa över land och hav?
    Ack, Lyckan är den falskaste bland vänner,
    och giftet var den sista skänk hon gav.

              De Julio Cesare.

    På grund av kraft och vishet steg en man
    av ringa börd en gång till mycken makt,
    och Caius Julius Cesar hette han.
    Ej fanns i Västerlandet någon trakt,
    som dennes segrar icke hade bragt
    fullständigt under romerskt herravälde.
    Men Lyckan sviker, som jag ofta sagt,
    och han blev en av dem som ödet fällde.

    Pompejus, fordom Cesars gode vän,
    besegrades av honom i ett slag
    när båda möttes i Tessalien,
    och efter denna stora segerdag
    blev Cesars ord och vilja även lag
    i alla österlandets vida länder.
    Så följde Lyckan då hans företag,
    och då gick allting honom väl i händer.

    Den slagnes öde var beklagansvärt:
    han mördades av en av sina män,
    en falsk förrädare, en orm han närt;
    och för att vinna gunst hos segraren
    skar skurken halsen av hans forne vän
    och förde huvudet till Cesars tält.
    Så krossas hjältar om och om igen
    som usla maskar under ödets vält.

    Som triumfator kom han lagerkrönt
    till Rom, när riket åter hade fred,
    men större otack har väl ingen rönt,
    fast otack plägar vara mänskors sed
    och avund alltid är att räkna med.
    Hans falska vänner skydde öppen strid,
    men svekfullt skulle Cesar stickas ned,
    och man bestämde både plats och tid.

    En dag begav sig Cesar med sin svit
    till Capitolium, men utan vakt.
    De sammansvurna kommo även dit,
    och utan att ett enda ord blev sagt
    gick mördarhopen till attack, till slakt
    med dolkstyng, snabba som när blixten slår,
    och Cesar föll för deras övermakt
    med blodet strömmande ur många sår.

    Så stor var han, så tappert var hans hjärta,
    att fast han kände krafterna förgå
    och såren vållade olidlig smärta,
    så tänkte han i denna stund ändå
    på blygsamhetens krav. Han tänkte på
    anständighetens stränga krav på dygd
    och slog i fallet togans flikar så
    kring höfterna, att ingen såg hans blygd.

    Bland andra har Valerius beskrivit
    hur lyckan ständigt följde dessa två
    men sedan tog tillbaka vad den givit.
    Vi finna här ett nytt exempel på,
    att Lyckans gåvor komma och förgå.
    Besinnen väl den lärdom som det ger:
    fast lyckans himmel synes lysa blå,
    kan ödets åskvigg när som helst slå ner.

              Cresus.

    Fast Cresus, fordom kung av Lydien,
    besuttit sådan rikedom och makt,
    att själva Cyrus hade fruktat den,
    så gick det dock därhän, att han blev bragt
    som fånge, som ett djur man för till slakt,
    på toppen av ett bål, som genast tändes.
    Då blev han räddad av en högre makt,
    ett väldigt skyfall, som av himlen sändes.

    När Lyckan hade gynnat honom så
    och räddat honom ur hans stora fara,
    var krig det första, som han tänkte på.
    Han trodde visst, att Lyckan skulle vara
    beredd att ständigt hjälpa och försvara.
    En dröm han haft bör även bliva nämnd
    bland det, som gjorde att han tänkte bara
    på krig och örlig och på blodig hämnd.

    Han drömde, att han hade stigit opp
    i kronan av ett träd och där blev tvagen
    av Jupiter, och att hans våta kropp
    gneds torr igen på ryggen och på magen
    av själva Phebus; och han blev betagen
    av stolthet över att betjänas så.
    Sin lärda dotter sporde han på dagen
    vad denna drömbild kunde tyda på.

    Hon sade: "Galgen tyder trädet på,
    och Jupiter betyder regn och snö,
    och Phebus solen, tror jag mig förstå.
    I galgen kommer du helt visst att dö
    och svänga där i vinden som ett rö;
    och regn skall väta både fram och bak
    och solen torka som den torkar hö."
    Så sade Cresus' dotter rakt på sak.

    Och hängd blev Cresus. – Ack, den var förbi
    den tid då makt och härlighet var hans!
    Det är all jordisk lyckas tragedi,
    att ingen trygghet finnes någonstans.
    Om någon solar sig i maktens glans
    och tror på Lyckan som ett ständigt stöd,
    förvandlas hennes trollspö till en lans,
    som plötsligt bringar ofärd, sår och död.

Explicit Tragedia.

Här avbryter Riddaren Munken i hans berättelse.

PROLOG TILL NUNNEPRÄSTENS BERÄTTELSE

Prologen till Nunneprästens berättelse.

    "Nej", sade riddaren, "hör upp, min herre!
    Nu är det nog. Det hade räckt med färre,
    ty ganska litet av melankoli
    förslår nog för de flesta, tänka vi.

    "Mig själv bereder det en verklig pina
    att höra på berättelser som dina
    om män, som mist den ställning, som de haft.
    Har någon däremot av egen kraft
    arbetat sig ur fattigdom och nöd
    med lyckans bistånd och med himlens stöd
    och levat lycklig allt till dödedag,
    gör sådant gott i själen, tycker jag.
    Berättas sådant, hör man gärna på."
    "Det", sade Värden, "tycker jag också.
    Av hans berättelser blir ingen glad,
    av 'lyckan går i moln' och gud vet vad.
    Och jag får säga om en 'tragedi'
    som de vi hört, att vad som är förbi,
    vad redan skett, det botas ej med gråt
    och blir ej bättre av en klagolåt.
    Blott plåga en – det är vad den kan göra.
    Herr Munk, om sådant vilja vi ej höra!
    Ni tråkar ut oss allesamman hår.
    Slikt tal är icke värt ett ruttet bär,
    ty det förmår ej väcka välbehag.
    Herr Munk, don Piers, nu beder därför jag:
    berätta något annat! På min ära,
    blott bjällrorna, som edra tyglar bära,
    ha hindrat mig att somna vid ert tal,
    fast vägen här är mer än vanligt smal
    och diket djupare än vad som kräves.
    Då hade ni berättat helt förgäves,
    ty ohört tal har icke något värde.
    Med rätta säga ju också de lärde:
    'Den talande är jämställd med en stum,
    om han ej har ett auditorium.'
    Det är ju likväl jag, som har att fälla
    i denna tävlan domen, som skall gälla.
    Berätta något roligt om en jakt!"
    "Nej", sade munken; och när det var sagt:
    "Låt hellre någon annan här förtälja."
    Då dröjde Värden icke med att välja;
    i Nunneprästen såg han rätter man.
    "Kom närmare, herr Johan", sade han.
    "Berätta något, som gör sinnet glatt.
    Var munter, fast er krake visst har spatt.
    Vad mer, om än er häst är ful och mager,
    blott han gör nytta som en fet och fager.
    Håll sinnet glatt, tänk ej på livets ve!"
    "Ja", sade Nunneprästen, "det skall ske.
    En glad berättelse, det skall ni få."
    Och utan dröjsmål började han på,
    herr John, vår gode präst. Och detta år
    berättelsen vi fingo höra där.

NUNNEPRÄSTENS BERÄTTELSE

Här börjar Nunneprästens berättelse om Tuppen Chanteclair
och Hönan Pertelote.

    En fattig änka, ganska gammal redan,
    bebodde någon gång för längesedan
    en stuga vid ett skogsbryn i en dal.
    Där levde änkan, varom nu är tal,
    allt sedan hennes make lämnat livet,
    ett enkelt liv (och bar det undergivet)
    ty föga hade hon att leva av.
    Med sparsamhet förslog vad Herren gav
    åt henne själv och hennes döttrar tvenne.
    Tre stora suggor hade hon, blott trenne,
    tre kor och så ett får, som hette Mallen.
    Rätt skumma voro kammaren och hallen,
    där änkan intog sina enkla mål.
    Där bjöds ej kaprissås ur silverskål
    ej heller någon annan läckerhet,
    som tynger magen och som gör en fet.
    I klädsel gjorde hon sig aldrig fin.
    En måttlig spis var hennes medicin,
    därjämte rörelse och rofyllt sinne.
    Hon visste ej av gikt, och hennes minne
    var lika gott ännu som ert och mitt.
    Hon hade varken rött vin eller vitt.
    Med vitt och svart var dukat hennes bord,
    med mjölk och bröd av råg från egen jord,
    men då och då ett stycke fläsk också,
    och stundom något ägg, om icke två.
    Kring hela gården löpte som sig bör
    ett stängsel med ett dike utanför
    och innanför gick Chanteclair, en tupp,
    mot vilken ingen annan tupp gick upp.
    Hans röst besatt ett skönare behag
    än kyrkans orgel på en högtidsdag;
    så säkert som han gol där på sin pinne
    slog ingen klocka ute eller inne.
    Han visste av naturen fullt exakt
    det gradtal dagens sol tillryggalagt:
    när solen uppnått femton graders höjd,
    gol tuppen så, att det var lust och fröjd.
    Hans kam var rödare än fin korall
    och krenelerad som en fästningsvall.
    Hans näbb var svart och hade stenkolsglans,
    och azurblåa voro benen hans
    och vitare än liljans blom hans klor,
    som guld sken kroppen, han var stark och stor.
    Den fina tuppen hade många viv,
    sju hönor, som förljuvade hans liv.
    Så lika tuppen, maken, voro de
    i färg, att det var underbart att se.
    Den vackraste bland dessa var en höna,
    som kallades fru Pertelote, den sköna.
    Sällskaplig var hon, vänlig, full av själ
    och utsökt takt, och förde sig så väl,
    sen hennes sjunde levnadsdag var gången,
    att Chanteclair var helt och hållet fången
    av hennes lemmars tjusande behag.
    Han brann av kärlek både natt och dag.
    Det var en fröjd att höra deras unga
    och friska klara röster samfällt sjunga,
    när sol rann upp: "Min vän, var dröjer du?"
    Se, dåförtiden hörde man ännu
    bland djuren både mänskligt tal och sång.

    Så hände sig i gryningen en gång,
    då Chanteclair satt uppe på sin pinne
    med fruarna omkring sig (det var inne
    i änkans hall, och Pertelote den sköna
    satt närmast där) att han begynte stöna
    som en, den där en mara börjat rida.
    När Pertelote så hörde honom kvida,
    blev hon förskräckt och sade: "Kära hjärta,
    vad är det, som bereder sådan smärta?
    Du stönar så, att det är rent en skam."
    Han svarade och sade då: "Madame,
    tag icke illa upp, låt mig förklara!
    Jag drömde, att jag var i sådan fara
    just nu, att hjärtat slutade att slå.
    Gud, låt mig denna drömbild rätt förstå,
    och skydda mig och tag mig i din vård!
    Jag drömde att jag gick här på vår gård
    och att jag då fick se ett rysligt djur,
    som liknade en hund av vild natur
    och ville gripa mig och se mig död.
    Dess färg var mitt emellan gul och röd
    med något obetydligt svart, som fanns
    på öronen och spetsen av dess svans.
    Dess nos var smal, dess ögon – ja, av glöden
    i dem blev jag förfärad intill döden.
    Det var nog det, som kom mig till att stöna."

    "Fy skäms, din ynkrygg!" ropade hans höna.
    "Nu har du, säger jag vid herren Krist,
    mitt hjärta och min hela kärlek mist.
    Jag kan ej älska en pultron som dig,
    ty vet, att alla kvinnor önska sig
    till make en person, som man kan kalla
    en modig man, en man, som kan befalla,
    men ingen ynkrygg eller girigbuk.
    En sådan gör en kvinna rentav sjuk,
    desslikes den, som är en narr som du.
    Hur skäms du ej att säga till din fru,
    att någonting kan göra dig förskräckt?
    Din strupe är ju nog med skägg betäckt,
    men är du karl? – Att bli förskräckt för drömmar!
    Man vet ju dock, att drömmar äro strömmar.
    Man drömmer när ens föda varit rik
    och tynger en och skaffat en kolik
    och alltför mycken blod och annan saft.
    Förvisso kommer sig den dröm du haft
    i denna natt av safters överflöd,
    av samma röda colera, vars glöd
    i drömmarna förfärar folk, som vilar,
    med röda lågor och med vassa pilar,
    med stora djur, som vilja bita dem,
    med vilda striders hot mot liv och lem.
    Melankolien kan ju verka lika;
    den har fått många sovande att skrika
    av skräck för svarta tjurar eller björnar,
    för svarta djävlar eller svarta örnar.
    Och andra tillstånd finns det, vill jag lova,
    som ofta plåga mänskor när de sova,
    men vad jag sagt i saken kan förslå.

    "Har ej den vise Cato sagt som så:
    'Vid drömmar bör man icke fästa vikt'?
    Min kära vän, det är din enkla plikt
    att taga in ett verksamt laxativ.
    Ja, vid min egen själ och vid mitt liv.
    du måste rensa dig och bliva fri
    från colera och från melankoli,
    och det rätt snart; det här är ingen lek.
    Då här ej finnes något apotek,
    så skall jag visa dig var örter finnas,
    förmedelst vilka våra syften vinnas.
    Jag kan nog finna örter på vår gård,
    som äro tjänliga för kroppens vård
    och rensa ända uppifrån och ner.
    Försumma ej att göra som jag ber!
    Du är kolerisk, ser jag gott av hyn.
    Se till att solen, när hon äntrat skyn,
    ej finner dig av onda vätskor het,
    ty gör hon det, har du med säkerhet
    att vänta frossa eller feberglöd,
    som kan fördärva dig och bli din död.
    Två dagar bör du taga digestiv
    av maskar, följt av något laxativ
    av centaurea eller rhamnusbär.
    Euphorbia, som också växer här,
    fumaria och vidare ajuga
    och helleborus kunna även duga.
    Gå plocka dem och ät din kräva full.
    Ryck upp dig för vår kära Herres skull,
    och var ej rädd för drömmar, var en man!"

    "Min kära, tack för rådet", sade han,
    "men om den vise Cato får jag säga,
    att huru mycket än hans ord må väga
    och om än drömmar ej bragt honom bud
    om ont och gott, så finnes det vid Gud
    rätt mången man av större ryktbarhet,
    med större, påstår jag, auktoritet,
    som säger raka motsatsen med stöd
    av fall, då drömmar bådat sorg och död:
    att drömmar ofta kunna profetera
    såväl om gott som prövningar med mera,
    som väntar oss här nere på vår jord.
    Att säga annat är att spilla ord,
    så full är vissheten, som härom vunnits.

    "En av de största tänkare som funnits
    berättar följande: Det var en gång
    två vänner, vilka dragit på en lång
    förtjänstfull men besvärlig pilgrimsfärd.
    De kommo till en stad, där ingen värd
    förmådde härbärgera båda två,
    emedan stadens värdshus voro få
    och alla hade huset fullt besatt.
    De måste skiljas åt för denna natt
    och söka sig kvarter av något slag
    till dess de kunde råkas nästa dag.
    Den ena fick en sovplats, som var kall,
    bland några oxar i ett dragigt stall.
    Betydligt bättre blev kamratens lott:
    det nattkvarter han fann var ganska gott.
    Det var hans lycka, eller skall man kalla
    det goda tur? – Så ledas vi ju alla.

    "Så hände sig, långt innan dagen bräckte,
    att denna dröm den ena vännen väckte:
    han hörde, där han sov, kamratens röst,
    som ropade: 'O ve, mitt arma bröst!
    Man mördar mig i natt, man vill min död.
    O, käre broder, hjälp mig i min nöd,
    och skynda hit det fortaste du kan!'
    Som jag har sagt: ur sömnen väcktes han,
    men när han vaknat upp och drömmen flytt,
    då lade han sig genast ned på nytt;
    han trodde ej på drömmar, liksom du.
    Han drömde samma dröm en gång ännu.
    Men när för tredje gången vännen stod
    invid hans säng, var han betäckt med blod.
    'Nu har jag blivit mördad', sade han.
    'Se mina djupa sår! Så fort du kan
    skall du på morgonen begiva dig
    till västra porten, där du finner mig;
    dold i ett dynglass ligger jag som lik.
    Låt utan tvekan hejda kärran! Skrik!
    Mitt guld var orsak till att jag blev slagen.'
    Med plågat uttryck i de bleka dragen
    berättade han så hur mordet skett.
    Allt blev bekräftat, som i dröm han sett.
    På morgonen, när dagen hade bräckt,
    begav han sig till vännen raskt och käckt.
    Vid värdshusstallet såg han några män
    och frågade om dessa sett hans vän.

    "Då svarades av värden ganska kort:
    'Min herre, er kamrat har farit bort.
    Så snart det dagats lämnade han orten.'
    Då mindes mannen vad han hört om porten
    av sin kamrat i drömmen nyss förut,
    och full av oro skyndade han ut
    till stadens västra port. Och ganska rätt:
    ett dynglass kördes där, och det var lätt
    att se att det var det, där liket låg;
    sin väns beskrivning kom han gott ihåg.
    Och utan tvekan började han ropa
    på rättvisa; och där kom folk tillhopa.
    'Min vän har blivit mördad', ljöd hans skrik;
    'och där i kärran ligger nu hans lik.
    Jag vädjar till polis och myndigheter,
    som ha att skydda liv och rättigheter.
    Grip dem! Min mördade kamrat är där.'
    Vad skall jag mera säga om det här?
    Folk skyndade till kärran, och det dröjde
    ej länge innan den var stjälpt och röjde
    den mördades i dyngan dolda kropp.

    "Rättvise Gud, du sviker ej vårt hopp,
    du låter varje mord bli uppenbart!
    Att mord vill fram i dagen ser man klart.
    Mord är en sådan styggelse för Gud,
    som givit oss så många klara bud,
    att han ej låter något mord bli glömt.
    I år och dar kan det väl hållas gömt,
    men kommer alltid ut på något vis.
    Så grepo stadens knektar och polis
    förmannen och den lömske värdshusvärden,
    och efter svår tortyr vid bödelshärden
    bekände bägge två sitt grymma brott,
    och galgens död blev sedan deras lott.

    "Här kan man se, att man har skäl att tänka
    på alla varningar som drömmar skänka.
    Ur bokens följande kapitel skall
    jag nu berätta om ett annat fall:

    "Av någon orsak skulle tvänne män
    bege sig över havet till en vän
    i något fjärran land, men hur det var
    tvang envis motvind dem att dröja kvar
    i väntan i en stad vid havets strand.
    Omsider kom dock gynnsam vind från land.
    Det var i kvällningen, som detta skedde,
    och glada gingo de till sängs, beredde
    att segla tidigt morgonen därpå.
    Rätt märkligt var väl det, som hände då:
    Den ena mannen drömde där han låg
    – det var mot morgonsidan – att han såg
    vid sidan av sin säng en man, som bjöd:
    'Skjut upp din resa, ty den blir din död
    i fall du seglar ut i morgon dag.
    Då drunknar du. Skjut upp den, säger jag!'
    Han vaknade och lät kamraten höra
    vad han i drömmen manats till att göra
    och rådde honom till att dröja kvar
    ännu en dag i staden, där han var.
    Kamraten brast i skratt, och mannens stämma
    var hånfull när han sade: 'Drömmar skrämma
    mig ej till avbrott av en färd i mitten.
    För dina drömmar ger jag ej en vitten,
    ty flyktigt bländverk ser man när man blundar.
    Folk drömmer ju varenda dag om hundar,
    om apor – vilka varelser du vill,
    som aldrig funnits eller komma till.
    Men då jag ser att du vill dröja här,
    så måste våra vägar gå i sär,
    fast vi ha hållit hop i vått och torrt.'
    Så tog han avsked och begav sig bort.
    Man vet ej varför – detta vet man blott:
    att innan mer än halva resan gått
    sprang skeppet läck och sjönk med alle man
    i havets djup. – Man såg hur det försvann
    från andra skepp, som funnos där invid
    och hade seglat ut vid samma tid.
    Av sådana exempel kan man lära
    och inse, sköna Pertelote, min kära,
    att drömmar icke böra aktas ringa.
    Jag säger dig, att de rätt ofta bringa
    oss bud och varningar av många slag.

    "För icke länge sedan läste jag
    om Sankt Kenelm, vars far Kenulf var kung
    i Mercenrike och som dog helt ung.
    Kort innan han blev mördad fick han se
    i drömmen huru mordet skulle ske.
    Att drömmen varnade för någon fara
    det kunde nog hans sköterska förklara,
    men han var sju år blott vid denna tid,
    och drömmar fäste han sig icke vid;
    hans hjärta var så oskuldsfullt ännu.
    Vid Gud, jag gåve mycket för att du
    fått läsa den legenden liksom jag!
    Fru Pertelote, det finnes vissa slag
    av drömmar, vilka säkert förebåda
    vad våra vakna ögon skola skåda.
    Macrobeus, som skildrat Scipios syn,
    han ser i drömmar varningar från skyn.

    "I själva gamla testamentet ser
    du väl hur Daniel bland andra ger
    betydelse åt råd, som drömmar skänka.
    Och Josef sedan! Bör man icke tänka,
    att vissa (icke alla) drömmar ge
    oss varningar för ting, som skola ske?
    Tänk på Egyptens kung, på Farao,
    hans bagare och munskänk ävenså!
    Betyder ingen dröm att något händer?
    Och den, som söker fall från andra länder,
    kan finna många lika underbara.

    "Ett gott exempel torde Croesus vara.
    Han drömde att han satt bland mörka grenar
    högt över markens gräs och gråa stenar,
    och drömmen bådade hans hängningsdöd.
    Och Andromaches dröm, ger den ej stöd
    åt vad jag sagt? Hon såg – det veta alla –
    att hennes make Hector skulle falla,
    om han gick ut i striden samma dag.
    Hon varnade, men han fann ej behag
    i hennes råd, han gick i alla fall,
    och före kvällen låg han stel och kall.
    Jag skildrar icke Hectors sista strid.
    Det dagas redan; jag har inte tid.
    Jag säger blott min slutsats, vilken lyder:
    den drömsyn, som jag haft i natt, betyder
    en ledsamhet. Och vet, mitt kära viv,
    att jag ger fan i alla laxativ.
    De äro skadliga; det vet jag väl,
    och jag föraktar dem av all min själ.

    "Men låt oss lämna detta ämne nu
    och tala om ett gladare. – Min fru,
    hur har ej sällhet flödat över mig
    när nåderik vår Herre skänkt mig dig!
    Om det ej var för detta härligt röda
    kring dina ögon, fick man gärna döda
    din Chanteclair. Se in principio
    mulier ist hominis confusio;
    och det betyder: endast hos en kvinna
    kan mannen någon verklig sällhet vinna.
    När jag om natten känt din mjuka sida –
    låt vara, att jag icke då kan rida,
    så smal som man tyvärr har gjort vår pinne –
    har sådan salig sällhet fyllt mitt sinne,
    att ingen dröm mig skrämt, och ingen syn."
    Men nu steg solen över skogens bryn,
    och han flög ned, och hönsen följde alla.
    Han skrockade på gården för att kalla
    de sju till platsen, när ett korn han fann.
    Han var en mäkta majestätisk man.
    Han fjädrade sig väl en tjugo gånger
    för Pertelote, och fick ej skäl till ånger,
    ty lika ofta fick han hoppa på.
    Ett bistert lejon liknade han då.
    Han struttade förnämt omkring på tå;
    på hela foten gitte han ej gå.
    Han skrockade när något korn han fann,
    och alla hönor rände till sin man.
    Så var med Chanteclair och hans bestyr.
    Nu kommer jag till tuppens äventyr.

    När mars – den månad, då på Herrans bud
    vår jord och himmel kommo till, och Gud
    gav liv åt Adam – hade hunnit gå
    och därtill av april en dag också,
    begav det sig att tuppen Chanteclair
    med fruarna omkring sig som en här
    lät blicken höja sig till solens skiva,
    som på sin bana redan hunnit kliva
    till tjugo graders höjd, och litet på.

    Fast ingen honom lärt, förstod han då,
    att klockan slagit nio, och han gol:
    "Nu står han högt på himlen, dagens sol,
    på fyrti graders höjd," så ljödo orden.
    "O Pertelote, min salighet på jorden,
    hör fåglarna, hur jublande de sjunga!
    Och se hur vårens friska blommor gunga!
    Min själ är full av jubel och av fröjd."
    Men plötsligt rycktes han från lyckans höjd,
    ty Gud skall veta, att all fröjd och ståt
    och jordisk lycka ändas snart med gråt.
    En retor, som kan konsten att berätta,
    kan utan minsta fara nämna detta
    som känt och erkänt faktum i en bok.
    Jag råder den att lyssna, som är klok,
    ty min berättelse är lika sann
    som boken om Sir Lancelot, den man,
    som alla våra damer ha så kär.
    Nu skall jag återgå till Chanteclair.

    En illslug korsräv, som i trenne år
    bott där i trakten dold bland skogens snår
    och hunnit bliva rent förhärdat fräck,
    smög under natten genom änkans häck
    in på den gård, som hyste Chanteclair
    och Pertelote, hans sköna bajadär.
    Där låg han sedan nedtryckt platt på magen
    bland höga örter ända fram på dagen
    i bidan på att kunna överfalla
    den arme Chanteclair. Så göra alla
    de mördare, som vilja komma åt
    en annans liv: de ligga i försåt.
    O nye Judas, nye Simon grek,
    som genom ditt förräderi och svek
    beredde Trojas grymma nederlag.

    O Chanteclair, förbannad var den dag,
    då du flög ut på gården från din pinne.
    Du hade givetvis bort hållas inne
    på grund av drömmens varningar; men se,
    vad Gud förutsett måste alltid ske,
    försäkra många mycket lärda klerker.
    Dock, den som vistas i en skola märker
    nog ganska snart, att meningarna där

    1 denna fråga gå rätt skarpt i sär
    och gjort det även under gångna tider,
    ty därom har det kämpats många strider.
    Jag kan ej så som doktor Augustinus,
    Boetius och biskop Brawardinus
    förklara, om det så förhåller sig,
    att Herrens förhandsvetskap tvingar mig
    (med tvång förstår jag nu nödvändighet)
    att handla på det sätt, som Herren vet,
    om så, att jag kan fatta mitt beslut
    helt fritt, fast Herren känner det förut,
    om så, att en nödvändighet jag lyder
    och Herrens vetskap ingenting betyder.
    Vid dessa frågor dröjer jag ej nu.
    Jag talar om en tupp, som lytt sin fru
    och vandrat ut på gården, fast han drömt
    den dröm ni hört och icke hade glömt
    att fara hotade vid dagens värv.
    Ja, kvinnors råd ha ofta bragt fördärv.
    Vi veta, att det var en kvinnas råd,
    som bragte Adam att begå det dåd,
    som gjorde att han drevs ur paradis.
    Men ingen blir väl stött på något vis
    av mina ord? – Låt udda vara jämnt!
    Det där om kvinnors råd var bara skämt.
    Långt bättre är det nog att överväga
    vad böckerna i saken ha att säga. –
    Så tuppen, inte jag. Jag kan ej finna
    det minsta fel hos någon enda kvinna.

    I sanden tog sig Pertelote ett bad
    med sina systrar i en vacker rad,
    och Chanteclair stod där bekymmerfri
    och sjöng en liten munter melodi
    som en sirén i havet. (Man har skäl
    att tro, att dessa sjunga glatt och väl.)
    Så fångade en fjärils flykt hans öga
    just vid den plats, där örter växte höga,
    och han fick se den räv, som låg där tryckt.
    Då fick hans sång en hastig ändalykt,
    då skrek han strax: "kok-kok"; och han sprang upp,
    en verklig bild av en förfärad tupp.
    Instinkten driver varje djur att fly
    för fienden, om denne än är ny
    och aldrig tidigare blivit sedd.

    När Chanteclair såg räven, blev han rädd
    och hade flytt för denna nya fara,
    om icke räven skyndat att förklara.
    Han sade: "Är ni rädd för mig, min herre?
    Jag kommer som en vän och vore värre
    än alla djävlar som jag känner till,
    om jag bar ont i sinnet. Vad jag vill?
    Jag vill, om också blott en enda gång,
    få lyssna till er underbara sång.
    Er röst – måhända finner man dess like
    bland änglarna i Herrans himmelrike.
    En sådan känsla lägger ni i sången
    att denna tar en helt och hållet fången.
    Min herre, eder salig fader var
    (och er fru mor kom ofta med er far)
    rätt ofta gäst i mitt föräldrahem,
    och jag är glad att se en son till dem.
    Men det var tal om sång, och jag får säga,
    att jag har hört en enda stämma äga
    en sådan charm som den er stämma har,
    och den, som ägde den, det var er far.
    Ur hjärtat kom hans sång, och den betvang.
    Och när han ville uppnå ökad klang,
    tog han så kraftigt i, att han var tvungen
    att blunda ända tills hans sång var sjungen.
    Då såg jag honom även alltid stå
    så här med halsen utsträckt och på tå.
    Han var också en så begåvad karl,
    att ingenstädes någon fanns, som var
    hans överman i vishet och i sång.
    Hos Burnel Asse läste jag en gång
    om någon tupp, som av en prästson fick
    en spark på benet och som sedan gick
    rätt slugt tillväga i sin hämnd. – Vad hände?
    Jo prästen miste hela sitt prebende.
    En listig tupp kan likväl ingen ställa
    vid sidan av er far, ty mera gälla
    väl vishet, själ och tankedjup än list!
    Sjung nu, besvär jag er vid herren Krist!
    Låt se, om ni kan göra som er far!"
    Då gjorde Chanteclair sin strupe klar.
    ty han var dårad, kunde ej förstå
    vad räven med sitt smicker ville nå.

    Ack furstar, mången smickrare där finnes
    vid edra hov, och större ynnest vinnes
    av lismaren och smickraren än den,
    som säger eder endast sanningen.
    I furstar, tagen eder väl i akt
    för smickrare! Så har Predikarn sagt.

    Men Chanteclair han höjde sig på tå
    och sträckte hals, slöt ögonen också
    och började med all sin makt en sång.
    Då gjorde Mickel räv ett hastigt språng,
    grep Chanteclair om strupen (hemska syn!)
    och bar sitt byte bort mot skogens bryn,
    ty ingen mänska såg när han högg tag.
    O öde, ingen undgår dina slag.
    O ve, att Chanteclair gått ut! O Gud,
    att frun ej trott på drömmars förebud!
    En Frejas dag begicks det, detta brott
    O Venus, du som skänker vällust blott,
    hur tillät du att något sådant hände
    på denna dag den Chanteclair du kände
    som trognast bland de tjänare du haft,
    en man, som egnat tjänsten all sin kraft!
    O Ganfred, skald av suveräna mått,
    som när din konung fallit för ett skott
    besjöng hans död i strofer smärtfyllt tunga,
    vi har jag ej din kraft? Jag läte ljunga
    förbannelser mot fredagen som du,
    (det var en olycksfredag då som nu)
    jag sjönge sånger sådana som dina
    om Chanteclairs förfäran och hans pina.

    Förvisso hördes icke kvinnor klaga
    så överljutt, när Pyrrhus lyckats taga

    det stolta Ilion och dragit fram
    kung Priamus vid skägget (vilken skam!)
    och dödat honom med sitt raka svärd,
    som hönsen klagade, när deras värld
    förhärjades av rävens röveri.
    Och plötsligt höjde Pertelote ett skri
    än gällare än Hasdrubals gemål,
    när hennes make dött och till ett bål
    förvandlades Kartago; hennes hjärta
    blev då så fullt av raseri och smärta,
    att hon med vett och vilja sökte döden,
    en tapper död, bland lågorna och glöden.
    O arma hönor, orsak haden I
    att klaga med ett lika vefyllt skri
    som mången hustru under Romas brand,
    när maken föll för Neros mördarhand.
    Nu lämnar jag emellertid det där
    och vänder åter till vår Chanteclair.

    Den goda frun och hennes döttrar hörde
    det hemska oljud deras hönor förde
    och sprunga ut och sågo bortom logen
    den fräcka räven trava upp mot skogen
    och bära tuppen kastad över ryggen.
    De skreko: "Ut! O ve, tag fast den styggen!
    Hej, hej, en räv!" De rände efter räven,
    och karlar sprungo ut med käpp i näven,
    och hundar, Colle, Talbot och Gerland.
    Och Malkin sprang med sländan i sin hand,
    och ko och kalv och även gårdens svin,
    förfärade av kvinnors gälla skrin
    och karlars rop och hundars skall och hast.
    De löpte så att hjärtat nästan brast
    och tjöto som man stuckit dem med kniv;
    och ankorna de skreko för sitt liv,
    förskräckta höjde gässen sig till flykt,
    och bien flögo ut, ty rent förryckt
    lät larmet, som var svårt att rätt förstå.
    Så gräsligt skreko icke ens Jack Straw
    och alla hans förvildade kumpaner
    i strid mot Flemingar och andra klaner
    som djur och mänskor skreko efter räven.
    I kopparlurar blåstes där och även
    i horn av ben och buxbom. Hornen skrällde
    och män och kvinnor skreko, hundar skällde,
    så himlen tycktes vilja falla ner.
    Men slutet skall jag tala om för er.

    Hur snabbt kan icke fru Fortuna gäcka
    den nyss så gynnade och hoppfullt käcka!
    I all sin rädsla där på rävens manke
    blev tuppen plötsligt slagen av en tanke
    och sade: "Sire, i edert ställe skulle
    jag säga dem ett ord från denna kulle.
    Jag sade dem: 'Vänd om, ni tölpar där!
    Åt helvete! Och gör er ej besvär,
    ty nu är jag vid skogen, och jag svär
    att den, som stannar där, är Chanteclair.
    Jag ämnar äta honom strax på stunden'."
    Då sade räven: "Du har rätt i grunden."
    Men när han gjorde denna galenskap,
    slet tuppen sig helt plötsligt ur hans gap;
    strax därpå satt han uppe i en ek.
    När räven såg sig lurad på sin stek,
    tog han till orda: "Ack, herr Chanteclair,
    jag har förgått mig, fallit till besvär
    och skrämt er ganska grundligt, när jag tog
    och bar er bort från gården till min skog,
    men det var intet ont jag ville er.
    Jag säger syftet om ni kommer ner,
    vid Gud, precis som det förhåller sig."
    "Nej", sade tuppen; "nej, förbanna mig.
    och må min pina bliva ändlöst lång,
    om du skall lura mig ännu en gång.
    Med smicker skall du inte en gång till
    få mig att stå och blunda när du vill.
    Gud straffe dem, som blunda just när de
    haft mer än vanligt goda skäl att se!"
    "Nej", sade räven då; "jag ville säga
    Gud straffe dem, som icke överväga,
    och prata när de borde vara stumma."

    Jaha, så går det alltid med de dumma,
    som villigt låna smickraren ett öra.
    Tron ej, att det är skräpprat ni fått höra
    om höna, tupp och räv i skön förening!
    Berättelsen har ock en annan mening.
    Sankt Paulus säger ju, att allting skrivet
    är oss förvisso till vår lärdom givet.
    Tag kärnan blott och lämna skal och boss!

    Förbarma dig, o Herre över oss
    och låt oss alla bliva goda män
    och skänk oss salighet i himmelen!

Här slutar Nunneprästens berättelse.

EPILOG TILL NUNNEPRÄSTENS BERÄTTELSE.

    "Herr Nunnepräst", så sade nu vår Värd,
    "ni är ett signat sällskap på vår färd,
    ty det var bra det där om Chanteclair.
    Men, på min ära, var ni militär,
    så var ni visst en farlig karl för kvinns,
    ty fanns det mod i er som krafter finns,
    behövdes många hönor nog för er,
    väl sjutton gånger sju, om icke fler.
    Se blott på musklerna på pastorns arm,
    se vilken hals och vilken högvälvd barm!
    Han har en falks, en sparvhöks skarpa blick,
    och hyn befinner sig i sådant skick,
    att ingen konst kan efterlikna den.
    Ja, tack, min herre, för berättelsen!"

    Och så begynte han i glättig ton
    ett samtal med en annan ståndsperson.

LÄKARENS BERÄTTELSE

Här följer läkarens berättelse.

    Det fanns, berättar Titus Livius,
    en riddare vid namn Virginius.
    Han var en ädel, rik och ansedd man,
    Och många trogna vänner hade han.

    Han hade ock en dotter med sitt viv,
    det enda barn han fått i detta liv.
    Så sällsynt skön var denna unga kvinna,
    att hennes like icke stod att finna;
    naturen hade format henne så,
    ja, så fulländat skön från topp till tå
    som om den hade velat säga: "Se,
    en sådan form kan jag. Naturen, ge,
    när jag har lust. Vem efterliknar mig?
    Förgäves skola de bemöda sig,
    Pygmalion och andra vid hans sida,
    att måla, mejsla, hamra eller smida
    en flicka, som är så fullkomligt skön;
    besvikelse blir deras mödas lön,
    ty den, som är den store Formaren,
    har lånat mig sin makt, och jag är den,
    som efter eget skön ger form och färg
    åt allt som lever, den som täcker berg
    med mörka skogar, kläder ängen grön.
    För all min möda tar jag ingen lön.
    I all min gärning är mig Skaparn nära.
    Jag gjorde flickan till Vår Herres ära.
    Så gör jag alla andra verk också,
    vad färg, vad form en varelse må få."
    Så tycktes mig Naturens tankar gå.

    Den flicka, som naturen gynnat så,
    med sina gåvor, var blott fjorton år.
    Och lika, som naturen väl förstår
    att måla rosen röd och liljan vit,
    så hade den lagt riktig kolorit
    på varje kroppens del, här vitt, där rött,
    allt detta innan barnet ens var fött.
    Av Phebus hade hennes lockars svall
    fått solens färg av glödande metall.
    Om skönhet än var henne rikt beskärd,
    var hennes dygd dock vida mera värd.
    Hon ägde varje egenskap, som pryder
    sin unga bärare, och det betyder
    ju främst att hon var kysk, som var man vet
    Hon blommade i sin jungfrulighet
    med all den ödmjukhet, det tålamod,
    som höves människan, när hon är god,
    var anspråkslös i klädsel och i sätt.
    Med saktmod gav hon svar, men ock med vett
    Fast hon var vis som den athenska Pallas
    och hennes tal förvisso kunde kallas
    ett kvinnligt tal, så satte hon ej pris
    på lärda termer för att synas vis.
    Hon talade naturligt och hon lade
    sin rena, ädla själ i det hon sade.
    En jungfrus blygsamhet var hennes skatt,
    och trofast var hon, alltid sysselsatt;
    hon visste ej av dåsig, dådlös lättja.
    För Bacchus, denne gud, som väcker kättja
    hos unga mänskor, ökar Venus' makt
    som oljan eldens, hyste hon förakt
    Utav sin egen fria vilja ställde
    hon sig rätt ofta sjuk, när blott det gällde
    att undgå sällskap, där hon löpte fara
    att fångas i en lössläppt yras snara,
    som fallet är på fester, på en bal.
    Man hör på dessa ofta sådant tal,
    som kommer barn och ungdom att förvärva
    för tidig mogenhet och gör dem djärva,
    vad farligt är och alltid varit det.
    Tids nog få flickor företagsamhet,
    när de ha vuxit upp och blivit kvinnor.
    Jag beder eder, äldre fostrarinnor,
    i vilkas händer fostrarvärv man lagt,
    förtörnens icke över vad jag sagt!
    Betänken, att när er en fader gett
    ett sådant värv, har detta endast skett
    emedan edert kyska liv var känt;
    om ej, så därför att – fast något hänt,
    som skänkt er kunskap om den gamla dansen
    ni bytt den mot den stränga konvenansen.
    Ja, vaken, vaken, och bemöden eder
    att lära flickor dygd och goda seder!
    En gammal tjuvskytt, vilken helt lagt bort
    sitt gamla näringsfång, sin forna sport,
    kan bäst av alla skydda villebråd.
    Ja, vakten, ty I kunnen! är mitt råd.
    Gen aldrig lov till vad som ej är gott!
    En sådan slapphet är ett nedrigt brott,
    förrädare är den, som så begår.
    Och minnens denna sanning, som består:
    av allt förräderi, som har begåtts,
    är svartast det, då oskulden förråtts.

    I fäder och I mödrar ävenså,
    om barn I haven, många eller få,
    är edert ansvaret för deras seder
    så länge myndigheten tillhör eder.
    Sen noga till, att ej försummad aga
    och dåligt föredöme gör dem svaga
    och bringa dem på fall, ty händer detta,
    så fån I dyrt betala det – med rätta.
    För herde, vilken loj och håglös går,
    har vargen rivit många lamm och får.
    Må detta mitt exempel här förslå;
    till min historia vill jag återgå.

    I hennes liv, i hennes ord och dåd
    kan varje jungfru finna alla råd,
    som hon behöver, klart som i en bok;
    hon var så god, så givmild och så klok.

    Om hennes skönhet och om hennes blida
    och ljuva väsen fördes ryktet vida,
    och alla mänskor sjöngo hennes pris;
    de goda nämligen, förty malice
    kan endast gräma sig när andra lyckas.
    Den gläder sig när de av sorger tryckas.
    (En kyrkofaders ord citerar jag.)
    Den unga mön begav sig ut en dag
    till något tempel. Modern följde med
    som unga flickors mödrar ha för sed.

    Det fanns en man beklädd med domarmakten
    och myndigheten över hela trakten.
    När med sin mor den unga flickan gick
    åt templet till, föll denne mannens blick
    på henne när hon vandrade förbi.
    Den fångades och kunde ej bli fri,
    så hänryckt blev han av den syn han såg.
    Han sade sig (så eldades hans håg):
    "Den flickan skall bli min. Hon skall bli min!"

    Då smög sig strax den lede frestarn in
    i mannens själ och viskade: "Helt visst
    kan du få flickan i ditt våld med list".
    Den flickan kunde han ju icke fånga
    med våld, ty hennes vänner voro många.
    Ej heller kunde någon libertin
    förföra henne genom mjöd och vin.
    På dessa vägar fanns det intet hopp
    för honom att få äga hennes kropp.
    Han tänkte därför länge hit och dit
    och sände sedan bud på en bandit,
    en karl han kände såsom slug och djärv.
    För denne hade han ett hemligt värv.
    Att ej förråda det fick karlen svära
    vid liv och själ (där var ej tal om ära).
    Bröts eden, skulle han förlora livet.
    När allt var sagt och karlens löfte givet,
    vart domarn glad till sinnes vill jag lova,
    och karlen gav han mången kostbar gåva.

    När deras sammansvärjning blivit klar
    till alla sina delar, när det var
    bestämt hur deras byte skulle fällas
    och domarns vilda lusta tillfredsställas,
    gick karlen hem. Hans namn var Claudius;
    den falske domarn hette Apius.
    (Det här är ingen saga, det är känt,
    det är historiskt, att de faktiskt hänt
    de händelser I hören mig berätta.)
    Den falske domarn dröjde ej att sätta
    sin plan i verket. Efter någon dag
    satt han i rätten för att skipa lag
    och slita tvister mellan Per och Pål
    och fälla dom i allehanda mål.
    Men bäst han satt i konsistorium,
    kom Claudius, steg fram i rättens rum
    och sade: "Sire, mitt namn är Claudius.
    Jag har en klagan mot Virginius
    och ber ers nåde skänka mig min rätt.
    Om han bestrider, kan jag mycket lätt
    med goda vittnen visa en och var,
    att jag har rätt och att min sak är klar".

    Då domaren: "Är mannen icke här,
    kan ingen dom bli fälld om ditt besvär.
    Låt kalla honom hit, så skall jag höra.
    Och tro mig: orätt skall dig ingen göra".

    En stund förgick; så kom Virginius,
    och sedan dröjde icke Claudius
    att lägga fram sitt klagomål som löd:

    "Herr domare, här vädjar i sin nöd
    till eder rättvisa en fattig man
    mot riddaren Virginius, ty han
    behåller mot all lag och billighet
    hos sig en kvinnlig slav, fast väl han vet
    att denna unga flicka tillhör mig.
    Han stal och förde henne hem till sig
    en natt för längesen när hon var liten.
    Och vittnen har jag nog mot den banditen.
    Hans dotter är hon ej, vad än han sagt.
    Herr domare, låt rätt gå före makt
    och låt mig få igen min egen slav!"
    Ja, detta var den exposé han gav.

    Virginius såg långt på denne man,
    men innan han fått tala, innan han
    fått visa enligt gammal riddarsed
    och genom vittnen, som man hört på ed,
    att allt var lögn, som karlen hade sagt,
    begagnade sig domarn av den makt
    han hade över mänskors liv och död
    och gav sin dom i målet: vilken löd:

    "Jag prövar rättvist giva denne karl
    hans slav igen. Hon får ej stanna kvar
    hos dig, Virginius. Gå hem och tag
    hans flicka hit till oss. Så dömer jag."

    När denne riddare, Virginius,
    av domaren, den usle Apius,
    förständigats att lämna ut sitt barn
    åt domaren att göras till ett skarn,
    gick han bedrövad hem med tunga steg.
    Sin dotter lät han kalla, men han teg
    när dottern kom. Han satt ett litet tag
    och såg på hennes rena, blida drag,
    och hjärtat ristes som med vassa spjut.
    Han vacklade dock ej i sitt beslut.

    "Min dotter", sade han; "du måste gå
    en bitter väg, en väg av dessa två:
    till döden eller skam. O ve, min lott!
    Ty aldrig har ju du begått ett brott,
    som var förtjänt av döden genom svärd.
    O, kära dotter, solen i min värld,
    vars fostran städse så behagat mig,
    att mina tankar aldrig lämnat dig!
    O dotter, mig till denna sorg beskärd,
    men ock min sista fröjd i denna värld,
    o renhets pärla, mottag undergivet
    det hugg, som måste skilja dig från livet!
    Det är ej hat, som tvingar mig till det;
    det är blott kärlek och barmhärtighet.
    O ve, att Apius fick skåda dig!
    Hör blott det utslag, som han givit mig."
    Och så berättade han allt som hänt.
    (För eder är ju detta redan känt.)

    "Nåd, käre fader", sade flickan då
    och lade sina armar, båda två,
    kring faderns nacke som hon haft för sed,
    och ögat fuktades. En tår gled ned.
    Hon sade: "Gode fader, skall jag dö?
    Finns ingen räddning?" Hon var vit som snö.

    "Nej ingen, kära dotter", var hans svar.

    "Då ber jag om en liten stund, min far,
    för stilla klagan innan jag går bort
    Åt Jephtas dotter gavs ju ock ett kort,
    barmhärtigt uppskov, då hon skulle dö.
    Hon var också en ren och skuldlös mö
    och måste dö blott därför att hon gått
    emot sin far, men ej för något brott."
    Vid detta sjönk hon samman utan sans.
    När sedan hennes vanmakt övervanns,
    då stod hon upp och sade till sin far:
    "Långt hellre bort än skändad dröja kvar!
    Jag tackar Gud att jag får dö som mö.
    Min far – i Herrens namn – nu vill jag dö."

    Hon bad ännu: "Gör icke slutet svårt!
    O, slå mig ej med svärdet alltför hårt!"
    I vanmakt sjönk hon sedan åter ned.
    Då avhögg fadern (hur hans hjärta led!)
    med svärd sin dotters huvud och han bar
    det bort till domaren, som dröjde kvar
    i konsistorium. När fadern kom
    med huvudet, gav domarn order om,
    att mannen genast skulle bliva hängd.
    Men folket kom i tusenhövdad mängd
    till bistånd, ty man visste mycket väl
    att domen ej var fälld på goda skäl.
    Man hade genast misstänkt att den karl,
    som hade kärat mot Virginias far,
    var legd och blott var Apius agent;
    att han var liderlig var allmänt känt.
    De grepo domaren. Han fördes bort
    till fängelset. Där tog han inom kort
    sitt eget liv. Och denne Claudius,
    som hade velat bistå Apius,
    blev dömd att hängas tills han blivit död,
    men räddades ur denna svåra nöd:
    Virginius bad för mannens liv, och blott
    med landsflykt fick han sona sina brott.
    Men några andra hängdes utan nåd
    av dem, som bistått domarn i hans dåd.

    Här kan man se, att synden får sin lön.
    Låt varna er av detta gamla rön,
    ty ingen vet vem Herren ämnar aga.
    Och minns, att samvetskvalen kunna gnaga,
    om än det onda är en hemlighet,
    som endast brottslingen och Herren vet.
    Se, varken lekman eller präst och lärd
    kan veta stunden för sin hädanfärd.
    Giv därför akt på rådet som jag ger:
    svik synden, innan den förråder er!

Här slutar Läkarens berättelse.

VÄRDENS ORD

Värdena ord till Läkaren och Avlatssäljaren.

    Vår Värd drog till en grov och kraftig ed.
    "Anamma!" sade han, "vid korsets träd:
    skam över domaren och hann kamrater!
    Jag unnar honom och hans advokater
    så neslig död en människa kan få!
    Den goda flickan blev ju dräpt också!
    Ack, alltför stor var hennes skönhets makt.
    Jag säger åter vad jag alltid sagt:
    naturens gåvor kunna ofta vara
    förenade med allra största fara.
    Vad hennes skönhet bragte ha vi lärt.
    Ack, hennes bråda slut var ömkansvärt!
    Ja, mindre gagn än skada av en gåva
    har mången mänska haft, det vill jag lova.
    Ja, sannerligen, käraste magister,
    historien var bedrövelig och bister.
    Men nog om den; nu får det ämnet falla.
    Må Gud beskydda dig och även alla
    retorter som du har, och gamla manus,
    din Hippocrates och din Gallanus
    och alla mediciner i ditt hem.
    Må Gud och Sankt Marta signa dem!
    Du är en präktig man och god kamrat:
    för tusan, du är lik en hög prelat.
    Det var väl rätt! – För termer har jag svårt,
    Men det vi hört har gripit mig så hårt,
    att hjärtat mitt behöver medicin.
    Vid Corpus Christi, får jag inte vin
    att dricka, eller något riktigt roligt
    att höra genast, är det mer än troligt
    att hjärtat brister. Det har jag på känn.
    Du avlatssäljare, min kära vän,
    berätta någon lustig anekdot!"
    "Skall ske! Det har jag ingenting emot",
    blev Avlatssäljarns svar, "men jag skall först
    vid krogen där få släckt min värsta törst."

    Då ropade de fina i vår skara:
    "Men oanständigt får det inte vara!
    Berätta något vackert, som också
    är lärorikt; då hör vi gärna på!"
    "Beviljas", sade han; "och ni får se
    att ölet ger mig någon god idé."

PROLOGEN TILL AVLATSKRÄMARENS BERÄTTELSE

Här följer prologen till Avlatskrämarens berättelse.

        Radix malorum est cupiditas:
            Ad Thimoteum, sexto.

    När jag predikar i en kyrkosal,
    så sade han, förlänar jag mitt tal
    en högre flykt, och malmklang får min röst,
    ty orden tar jag ur mitt eget bröst.
    Min text är ständigt denna bibelfras:
    'Radix malorum est cupiditas'.

    Först låter jag det genant bliva känt
    från vilket håll jag kommer, vem mig sänt,
    och visar fram min fullmakt med sigill
    att läsas och beses av den som vill,
    på det att varken prästman eller klerk
    må lägga hinder för mitt helga verk,
    och sedan börjar jag mitt föredrag;
    och under det jag talar visar jag
    vad påvar, biskopar och andra sagt
    i bullorna om avlatsbrevens makt.
    Jag kryddar min predikan med latin
    och för att mera egga fantasin
    och väcka andakt visar tag dem sen
    kristallrör packade med tyg och ben,
    reliker, heliga i högsta grad.
    Så har jag i ett skrin ett skulderblad,
    som stammar från en helig judes lamm.
    'Govänner' säger jag när det tas fram,
    'om detta benet doppas i en källa,
    kan varje bulnad, som begynt att svälla
    på ko och kalv, på oxe och på får
    och varje skabb och varje varfyllt sår
    med lätthet botas, om i djurets mun
    man häller vatten ur en sådan brunn.
    Och annan nytta kan man även få
    av sådant vatten. Hören noga på!
    Om kreaturens ägare förtär
    en sådan dryck, som jag beskrivit här
    varenda vecka, innan tuppen gal,
    förökas lyckosamt hans hjordars tal
    och frodas grödan där den står på rot.
    För svartsjukt sinne ger den även bot.
    En svartsjuk man behöver endast smaka
    på detta vatten för att tro sin maka
    och misstro egna ögons vittnesbörd
    (dess kraft är sannerligen oerhörd),
    om hustrun än haft präster två och tre.

    Och här har jag en handske, kan ni se.
    Drar någon denna handske på sin hand,
    förökas allt, som växer på det land
    som han bestått med säd, och på hans ängar,
    så mannen tacksamt offrar säd och pengar.

    En varning ger jag eder, kära vänner:
    om någon här i denna kyrka känner,
    att han, att hon begått en synd så svår,
    att hon för skam och blygsel ej förmår
    bekänna denna synd och gå till skrift,
    och om bland er en kvinna, som är gift,
    bedragit maken sin – förvisso sviker
    dem kraft i dag att offra till reliker!
    Men den, som här är fri från slikt fördärv,
    kan giva fritt i Herrens namn sin skärv
    och får förlåtelse, absolution
    av påven, företrädd av min person!

    Med sådant skräpprat har jag redan fått
    väl hundra marker under år som gått.
    Jag står där som en lärd i min pulpet
    och talar till en hop, som intet vet,
    predikar sådant, som jag nyss förtalt,
    och andra lögner, dem man gärna svalt.
    Så sträcker jag på halsen min och blickar
    åt öster och åt väst och norr och nickar
    som duvan när hon sitter på ett tak.
    Min hand och tunga röra sig med smak;
    det är en fröjd att se och höra mig.
    Mot snikenhet och snålhet riktar sig
    beständigt min predikan för att ung
    och gammal måtte lätta på sin pung,
    ty vad jag syftar till är endast vinst.
    På synd och frälsning tänker jag väl minst.
    Jag frågar föga efter själens öden
    när kroppen blivit jordad efter döden.

    Predikningar man hör i detta liv
    ha ofta fötts av tarvliga motiv,
    ibland av lust att smickra och behaga
    och vinna fördel, stundom för att draga
    uppmärksamheten till en själv; ibland
    av hat. Ty kan jag icke lägga hand
    på den jag ville slå och straffa, kan
    min tunga likväl stinga varje man,
    om han på något sätt förbrutit sig
    mot mina ämbetsbröder eller mig.
    I min predikan kan jag tala så,
    att alla mänskor mycket väl förstå
    på vem jag syftar, fast det ej blir sagt.
    Så straffar jag med människors förakt
    en vederdeloman, så utspyr jag
    mitt gift och tros förkunna Herrens lag.

    Kort sagt och tydligt: jag bekänner här
    att jag predikar av förvärvsbegär.
    Fördenskull vet jag var min text skall tas:
    'Radix malorum est cupiditas.'
    Jag dundrar mot den synden, som I veten
    jag själv också begår – mot snikenheten.
    Men fast jag själv är sniken, får jag andra,
    som samma syndens breda vägar vandra,
    att bittert ångra sig och bättra sig.
    Men det är ingen huvudsak för mig,
    ty, som jag tidigare sagt, jag fikar
    blott efter gods och guld när jag predikar.

    Från gamla tider få de sedan höra
    berättelser, och äro idel öra,
    ty enkla mänskor äro mycket svaga
    för gamla sägner, älska dikt och saga.
    Ni tror väl inte att jag är ett fån,
    som lever som en munk och avstår från
    det silver och det guld, som man mig skänkt?
    Det har jag sannerligen aldrig tänkt!
    Jag gör som predikant i många länder
    och avskyr arbete med mina händer,
    arbetar hellre med min fantasi.
    Jag älskar icke lönlöst tiggeri –
    må andra bli apostlar eller drängar!
    – jag vill ha varma kläder, mat och pengar
    och andra goda saker. Och kantänka
    om givarn än är någon fattig enka,
    vars barn få svälta för den gåvans skull.
    Nej, jag vill dricka mig en smula full
    och ha en munter tös i varje stad;
    då känner jag mig riktigt nöjd och glad.
    Men, mina vänner, nog med prat och söl!
    Nu har jag druckit ut min stånka öl.
    och nu skall jag berätta er en sak,
    som borde vara just i eder smak,
    ty fast jag brukar bluffa och bedraga
    kan jag berätta en moralisk saga,
    som jag berättat om och om igen
    för vinnings skull. Giv akt, nu börjar den.

AVLATSKRÄMARENS BERÄTTELSE

Här börjar Avlatskrämarens berättelse.

    I Flandern levde det i forna dar
    en skara unga män, vars traktan var
    fåfänglighet och festers falska glans
    med otukt, svalg och dryckenskap och dans
    och tärningsspel, musik och nojs och skratt.
    De levde krogliv både dag och natt
    och de försmådde ofta inte heller
    de vildaste excesser på bordeller.
    En djävulsmässa voro deras seder.
    De brukade så fruktansvärda eder.
    att det var hemskt att höra deras tal.
    De ökade med dem Vår Herres kval
    som om han icke lidit nog på jorden.
    Varandras synder och de fula orden
    dem skrattade de åt. De hade töser,
    som sålde frukt, och smidiga dansöser
    och sångerskor omkring sig alla dagar.
    Det är med sådana den onde jagar:
    de underblåsa lustans onda låga,
    som frosseriet tänt. – Ja, denna fråga,
    om lustans eld blir tänd vid drinkarns bord,
    besvaras klart av Skriftens egna ord.

    När Lot berusat sig med mycket vin,
    besov han sina döttrar som ett svin;
    han visste inte vad han gjorde då.
    Ja, drucken var Herodes ju också,
    när han en gång höll fest och där på den
    befallde, att Johannes Döparen
    på stället skulle bliva bragt om livet.

    Av Seneca har sagts (och det är givet
    att han har rätt) att mellan druckna män
    och dårar skillnaden är den,
    att drucknas galenskap är ganska kort
    och dårars lång. Den är av samma sort,
    och endast längden skiljer, slår han fast,
    O, frosseri, fördömda, fula last,
    o, första anledning till all vår nöd,
    o, orsak till fördömmelse och död,
    tills Kristus köpte mänskligheten fri!
    Det var ju just på grund av frosseri,
    som hela världen en gång blev fördömd;
    det är en sak, som ej bör bliva glömd.

    Vår stamfar Adam och hans hustru Eva
    ur paradiset drevos de att leva
    i sorg och nöd på grund av frosseri:
    så länge Adam kunde låta bli
    att frossa på den frukt i paradiset,
    på vilken Herran satt det största priset,
    så fick han stanna där; men det tog slut
    så snart han åt. Då drevs han genast ut.
    Om folk blott visste det, att mången krämpa,
    med vilken de i livet ha att kämpa
    beror på frosseri och hög diet,
    så såg man säkert mera måttlighet.

    Ack ja, för gommens och för strupens skull
    arbeta människor i jordens mull
    och havets djup, på berg och heta slätter
    och söka material till läckra rätter
    för grytorna och skålarna och faten.
    – "För mat är buken och för buken maten.
    men Herren skall förinta båda två." –
    Med rätta säger du, o Paulus, så.
    Det är i sanning synd och skam att höra
    om drinkare, om människor som göra
    sin strupe till sin härskare och bli
    till slavar under svalg och frosseri.

    Aposteln säger klagande: "Jag ser
    tyvärr en mängd personer här bland er,
    som göra mig bedrövad, som helt visst
    få kallas fiender till Herren Krist,
    ty deras enda gud är deras buk."
    O, mage med din stank, som gör en sjuk,
    o, buk, du vidriga och stinna säck,
    som är så full av orenhet och träck,
    hur mycket göra mänskor ej för dig!
    Se kockarna, hur de bemöda sig
    att göra maten mera komplicerad
    och magen liksom gommen irriterad.
    De knacka mödosamt ur hårda ben
    den märg, som kännes så behagligt len
    i läckergommens strupe, och de strö
    i alla sina såser kryddor, frö
    och bark av många underliga slag,
    som äro läckergommar till behag.
    Förvisso: den som älskar frosseri
    är andligt död, så död, som man kan bli.

    Av vinet väckas lustarna till liv,
    och dryckenskapen främjar strid och kiv.
    Förvridna bli den drucknes anletsdrag,
    han utspyr stank med varje andetag,
    hans famntag äro vidriga, hans tal
    ett sluddrande, som bara mal och mal
    på samma saker med ett fånigt grin,
    till dess han stupar som ett stucket svin.
    Han kan ej styra lemmar eller tunga,
    och hela världen tyckes honom gunga,
    ty dryckenskap förslöar och försvagar.
    Det är väl uppenbart att den förjagar
    den klara tanken och gör hjärnan trött.
    Ja, akta er för både vitt och rött,
    och särskilt för det vita ifrån Lepe,
    som säljs på Fiskargatan och i Chepe,
    ty denna spanska druva äger kraft
    att tränga in i andra druvors saft
    i samma trakt och ger ett sådant rus,
    att när man sitter hemma i sitt hus,
    och druckit några glas av vin från Lepe,
    man tycker sig förflyttad långt från Chepe
    till samma trakt, där dessa druvor glöda
    och spanska rosor lysa dunkelröda.

    Betänken blott, att varje stor bedrift,
    som blivit skildrad i den helga skrift,
    blev gjord av män, som lärt sig att försaka,
    och utförd efter fasta, bön och vaka
    med Herrens hjälp, som dock betyder mest.
    I Bibeln ser ni detta allra bäst.

    En ömklig död, som aldrig blev besjungen,
    fick Attila, den store hunnerkungen:
    han dog av näsblod när han låg berusad.
    En väldig storhetsdröm blev därmed grusad.
    En hövitsman skall hålla måtta, men
    det gäller ännu mer om domaren.
    Tänk på befallningen åt Lamuel –
    just Lamuel, och inte Samuel –:
    giv icke vin åt någon, som skall döma!
    Det är en regel, som man ej får glömma.

    Så var med frosseriet. Den demon,
    som mänskor pläga kalla spelpassion,
    är sannerligen upphov till förlust,
    bedrägeri och en fördömlig lust
    att svärja och att häda, ja, till mord.
    till slöseri med pengar, tid och ord.

    Varenda man, om vilken det blir sagt:
    "en spelare", betraktas med förakt.
    Ju högre rang han har, en sådan man,
    ju mera makt, dess mera klandras han.
    Om någon furste ägnar sig åt spel,
    betraktas detta alltid som ett fel,
    som klandras av en allmän opinion
    och minskar aktningen för hans person.

    Lacedemoniernas statsråd sände
    den vise Stilbon till Korint. Vad hände!
    Han skulle underhandla om förbund,
    men slumpen fogade, att samma stund,
    som han kom fram, satt stadens höga råd
    kring tärningar och rikliga förråd
    av mat och dryck. Då lämnade han dem
    och återvände oförtövat hem
    och sade, när han hemkom från sin resa:
    "Jag anser, att det vore skam och nesa
    att taga spelare och spekulanter
    till allierade och bundsförvanter.
    Men om I likväl önsken ett fördrag,
    så sänden någon annan dit, ty jag
    kan ej förmå mig till att binda eder
    vid någon stat med så förstörda seder,
    att själva styresmännen taga del
    i slödders tidsfördriv, i tärningsspel."
    En gång fick kung Demetrius en gåva:
    två tärningar av guld. Och jag vill lova,
    att det var blodigt hån av den som skänkte,
    ty kungen spelade hasard. Han tänkte
    beständigt blott på tärningsspel och tyckte
    att detta var förmer än namn och rykte.
    En konung bör väl kunna finna på
    ett bättre sätt att få sin dag att gå!

    Nu skall jag säga några ord om eder
    och svärjares fördärv och fula seder.
    Allt svärjande är synd, men mest ändå
    när det är lögner, som man svärjer på.

    Guds ord om svordom ha vi alla sett
    som läst Matheusevangeliet,
    och Jeremias skriver ju så här:
    "Säg endast sanning i den ed du svär
    och svär ej annars än när du har ordet
    som sanningsvittne inför domarbordet."
    Lägg märke till, att av de tio bud,
    som givits mänskorna av Herren Gud,
    det andra säger, att man icke får
    missbruka Herrens namn; och man förstår
    att när det gavs förbud mot slika ord
    långt innan det blev något tal om mord
    och andra brott, så menade Vår Herre
    med säkerhet att svärjandet är värre
    än mord och stöld, falskt vittnesbörd och hor.
    Guds vrede över svärjandet är stor,
    och Herrens straffdom skall förvisso drabba
    de människor, som svärja och begabba.
    "Vid Gud, vid Kristi död, vad säger du?
    Vid Kristi kors och blod, jag hade sju,
    och det var bara fem och tre, du slog!
    Om du vill spela falskt, så kommer nog
    ditt hjärta att få känna på min dolk!"
    Ack ja, vid tärningar förvildas folk:
    de alstra falskhet, svordomar och vrede.
    För Kristi skull, åkalla ej den lede,
    och lämna svordomar av alla slag!
    Men nog om detta. Nu berättar jag:

    De rucklare jag avser voro tre.
    En morgon klockan nio sutto de
    församlade och drucko på en krog.
    Då hörde de en ringning, och det drog
    ett sorgetåg förbi i morgonsolen.
    Då vände en av dem sig om på stolen
    och sade till sin dräng: "Tag reda på
    den dödas namn, med vem det är de gå
    till kyrkogården nu, – och giv rapport!"

    Den unge mannen gick dock icke bort.
    han svarade: "Det är en sak jag känner:
    den döde där är en av edra vänner;
    det har jag nyss fått höra. – Bäst han satt
    berusad vid sitt eget bord i natt,
    kom Döden, som beständigt går omkring
    i detta land. Han sade ingenting
    men klöv den drucknes hjärta med sitt spjut
    och vände honom ryggen och gick ut.
    Hans offer under denna hemska post
    gå upp till tusental, och det är bäst,
    om jag får säga det, att ni också
    på bästa sätt bereder eder på
    att möta honom någon vacker dag
    och draga edert sista andedrag."
    "Vid himlen", utbrast värden där på krogen,
    "han talar sanning, pojken! Bortom skogen
    har Döden härjat i en större by
    så vilt, att nästan ingen hunnit fly.
    Där tycks han riktigt ämna slå sig ned.
    Och ingen mänska lämnar han i fred;
    det är nog säkrast att bereda sig."
    Då sade rucklaren: "Förbanna mig.
    är han en sådan tusan till bandit,
    så ämnar jag vid Gud bege mig dit,
    och om han inte skulle vara där,
    så tar jag reda på var karlen är.
    Kamrater, låt oss svära, alla tre,
    att hålla samman, vad som än må ske,
    och göra slut på Döden, som begått
    så många mord och dråp och slika brott,
    och redan denna dag skall detta ske!"

    Med dyra eder svuro alla tre
    att stå varandra bi i liv och död
    söm bröder göra det i lust och nöd.
    De fattade beslutet i sitt rus
    och lämnade den gode krögarns hus
    och slogo in på vägen till den by,
    som krögarn hade talat om, förty
    nu skulle Döden tuktas, sade de;
    det skulle man vid Kristi blod få se!

    De hade vandrat blott en liten stund
    och kommit till en stätta vid en lund,
    då dem till mötes kom en gammal man,
    i trasor höljd. "God morgon", sade han
    i ödmjuk ton och lade till: "Guds fred."

    Av rucklarna såg en föraktfullt ned
    på gubbens dräkt och sade: "Hör du, gubbe,
    du ser ju ut som någon murken stubbe.
    Vad går du kring ännu och skräpar för?"
    Då sade gubben, hövligt som man bör:
    "Förlåt, men det har inte lyckats mig
    att finna någon, som bekvämat sig
    att byta ut sin ungdom och sin kraft
    mot alla år och öden, som jag haft,
    och därför bär jag mina tunga år
    så länge Herren vill och jag förmår.

    "Tyvärr vill inte heller Döden taga
    mitt usla liv. Så får jag lov att draga
    omkring på jorden, sökande min grav.
    Jag stöter oavlåtligt med min stav
    i marken med en bön till Moder Jord:
    'Ack, goda moder', falla mina ord,
    'låt upp för mig, låt mina ben få vila.
    De hava trampat vägar tusenmila,
    och nu begär jag endast att få bo
    hos dig, min mor, hos dig, som skänker ro!
    Men hittills har min bön ej hörts av Jorden,
    och därför är jag torr och gammal vorden.

    "Men mina värda herrar", sade han,
    "att tala hånfullt till en gammal man,
    som intet ont har gjort, är ingen ära.
    Betänken och behjärten bibelns lära:
    'hav aktning för en gubbes gråa hår!'
    Bemöten därför nu i unga år
    de gamla som I viljen bli bemötta,
    när I han blivit åldrade och trötta,
    om Herren skänker Eder många år.
    Gud vare med er nu, var helst ni går.
    Jag måste, vandra vidare igen."

    "Nej, stopp, min gubbe lilla, inte än!"
    skrek nu en annan i den vilda skaran.
    "Du drar dig inte alls så lätt ur snaran.
    Du nämnde Döden nyss, ditt kräk; du känner
    den skurken, som har mördat våra vänner,
    och säkert har han en spion i dig.
    Säg genast var han nu befinner sig,
    ty om du inte yppar vad du vet,
    så svär jag dig vid Guds treenighet,
    att du får ångra dig, min gode man!"

    "Nåväl, högädla herrar", sade han.
    "om ni vill finna Döden, kan ni leta
    i dungen där – ni ser? – ty ni skall veta,
    att för en liten stund sen var han där
    och är helt säkert kvar. Och knappast lär
    en sådan junker gömma sig för er.
    Han satt där under eken som ni ser.
    Gud skydde er, och må hans vilja ske."

    På ögonblicket löpte alla tre
    till trädet med sin allra högsta fart
    och funno något mycket underbart:
    en hög med myntat guld av härlig glans.
    En kappe var det säkert, som där fanns,
    och alla glömde Döden för att stå
    med lika strålande som häpna miner
    och stirra ner på högen av floriner.

    Omsider sade en av dem: "Hör på,
    fast jag är skämtsam, är jag klok också.
    Åt oss har lyckan givit denna skatt
    på det att vi må kunna leva glatt
    i sus och dus som vi ha varit vana.
    Å, herregud, vem hade kunnat ana
    i morse, att vi skulle ha i dag
    en sådan satans tur! Det säger jag,
    att när vi väl fått alla mynten hem
    – det är ju klart att vi behåller dem! –
    så ser vi sannerligen lyckan le.
    Men mitt på dagen kan det inte ske:
    folk skulle tro att vi ha stulit skatten
    och hänga oss. Det måste ske på natten
    när det är mörkt, och det är mycket viktigt
    att allting göres ytterligt försiktigt.
    Fördenskull, bröder, är det mitt förslag
    att vi dra lott; och tycker ni som jag,
    beger sig den, som lotten fallit på,
    nu strax till staden, och de andra två
    bli kvar och vaka över skatten här.
    Nå, den som går till staden, skaffar där
    i tysthet bröd och vin och återvänder.
    Men ej ett ord åt vänner eller fränder!
    Så föra vi på natten guldet hem."
    Tre stickor bröto de, och en av dem
    tog dem i näven, och så drog man lott.
    När den, som lotten utsett, hade gått
    – det var den yngste, som fått lov att vandra –
    så sade ena vakten åt den andra:
    "Kamrat, du är min svurne fosterbror.
    Nu skall jag säga något, som jag tror
    skall lända dig till fördel: vår kamrat
    har gått till staden för att skaffa mat,
    och här finns guld i massa, som vi se,
    och det skall delas mellan oss – oss tre.
    Men om jag nu kan ordna saken så,
    att det blir delat blott emellan två,
    så är det väl att handla som din vän!"

    Den andre svarade och sade: "Men
    han vet ju av vår skatt. Vad skall vi säga?
    Hur menar du att vi skall gå tillväga!"

    Den förste sade: "Kan du lova mig
    att hålla tätt, så skall jag säga dig
    hur skatten kan behållas av oss två."

    "Jag lovar", svarade den andre då,
    "på hedersord att ingenting förråda."

    "Nåväl, vi äro två, och på oss båda
    kan han som gått till staden inte rå.
    När han har satt sig, skall du genast gå
    och gripa tag i honom som på lek,
    och när han minst kan ana något svek
    och tycker att du endast låtsas strida,
    så ränner jag min dolk i karlens sida,
    och du gör likadant med din. Och så
    är guldet vårt och delas mellan två.
    Då kan vi spela tärning alla dagar
    och alltid göra just vad vi behagar."
    Så blevo dessa bovar ense om
    att slå ihjäl den tredje när han kom.

    Den yngste gick mot staden, och en dans
    av guldfloriner av förförisk glans
    gick oavlåtligt för hans inre blick.
    "O, Herre", tänkte mannen där han gick,
    "om nu alltsammans kunde bliva mitt,
    så levde ingen så bekymmerfritt
    och fint och glatt som jag." Och slutligen
    kom han, som alltid vakar, djävulen,
    och väckte tanken på en ful bedrift:
    att mörda båda vännerna med gift.
    Den onda sådden grodde och slog rot:
    en flyktig tankes obestämda hot
    blev inom mindre än en halv minut
    förvandlad till en plan och ett beslut.
    Så fort han hade hunnit till sin stad
    besökte han ett apotek och bad,
    att den som ägde detta skulle sälja
    åt honom något verksamt gift och välja
    ett gift, som råttor kunde dödas med.

    För övrigt gav en hiller ingen fred
    åt hans kapuner; och på natten led
    han själv av löss. – Så följde där en ed.

    Till detta sade apotekaren:
    "Med det kan jag betjäna er, min vän.
    Jag vet ett gift, vars verkan är så stark,
    att ingen varelse i skog och mark,
    i boningshus, i vatten och på land
    kan äta eller dricka minsta grand
    av detta ämne och behålla livet.
    Ja, resultatet är förvisso givet,
    och mycket hastigt verkar det också."

    Han fick sitt gift och skyndade att gå
    det fortaste han kunde till en man,
    som handlade med glas. Där köpte han
    tre stora flaskor och begav sig hem.
    Så slog han av sitt gift i två av dem.
    Den tredje höll han ren för egen del
    och tänkte: den behöves mer än väl,
    ty det tar säkert hela nästa natt
    för mig att ensam bära hem min skatt.
    Han fyllde flaskorna med vin och vände
    tillbaka längs den väg han redan kände.

    Nu är det inte mycket mer att säga,
    ty som de planlagt gingo de tillväga:
    de dråpte honom, och det gick som smort.
    Den ena sade, när det blivit gjort:
    "Kamrat, nu tar vi oss om lur på land,
    och när vi så har vilat lite grand,
    skall vi begrava liket." och han tog
    en klunk förgiftat vin, och det var nog.
    Så fick kamraten flaskan, drack också,
    och bägge dogo de en stund därpå.

    "Jag tror man knappast ens hos Avicenna
    i Canon eller annanstans lär känna
    av alla skildringar i tal och skrift
    så gräsliga symptom av något gift
    som dessa skurkar kände före döden.
    Till sådan ände styrdes deras öden.

    "O, syndamörker över denna jord!
    O, onda makt, som vållar lömska mord
    och spel och dryckenskap och frosseri!
    O, gudsförnekare, när skolen I
    besinna edra eders syndfullhet?
    O, mänsklighet, hur kan du, när du vet,
    att Herren skapat dig och är så god,
    att han har återlöst dig med sitt blod –
    hur kan du vilja plåga honom så?

    "Ack, mina vänner, må ni alla få
    förlåtelse för varje synd ni gjort!
    Min helga avlat öppnar himlens port.
    Om ni vill offra blott ett pund i guld,
    en silverbrosch, kan ni bli fri från skuld,
    ödmjuken eder inför denna bulla!
    Nu, mina damer, tar jag fram min rulla
    och skriver edra namn. Kom hit med ull
    och offra den för salighetens skull!
    Jag löser eder med den makt jag fått
    från varje synd ni någonsin begått,
    jag tvår er rena som ett barn i linda.
    Och Kristus, som kan lösa och kan binda
    förlåte er, ty det betyder mer
    än den förlåtelse min avlat ger.
    Men, mina herrar, en sak glömde jag:
    jag har reliker här av många slag,
    de finaste som finns i detta land.
    De gåvos mig av påvens egen hand.
    Ja, om här finnes någon from person,
    som önskar köpa min absolution,
    så må han träda fram och böja knä
    och ta emot den avlat jag kan ge.
    Det står er, mina vänner, städse fritt
    att köpa avlat under denna ritt.
    Ett offer efter varje stad vi gästa
    blir, tänker jag, i många fall det bästa.
    Det är en lycka att ni har mig här,
    så fullt bemyndigad, som jag ju är
    att rentvå eder mot en offerskänk
    från alla edra synder, ty betänk
    hur lätt en ryttare kan bryta nacken
    och mista livet vid ett fall i backen.
    Hur härligt är det inte för er alla
    att veta det, att om ni råkar falla,
    så finnes full absolution att få
    för edra synder, stora eller små!
    Herr Värd, jag tycker det är lämpligast
    att ni, som sjunkit djupt i synd och last,
    får offra först. Var eviga relik
    skall ni få kyssa. Nå, ni är ju rik,
    så öppna pungen nu för en dukat!"

    "Jag struntar", sade Värden, "i ert prat.
    Ni är i stånd att trycka någon klut
    av edra gamla byxor mot min trut
    och svära på dess kraft, fast varje fläck
    på trasan bildats av er egen träck.
    Jag ville hellre hava i min hand
    er pung med dess testiklar än en tand
    av de reliker, som ni bjuder på.
    Låt skära av dem så att vi kan få
    begrava dem i dyngan av en galt."

    Den andra blängde ilsket. Det var allt;
    han var så arg, att talförmågan svek.

    "Förstår ni", sade Värden, "inte lek?
    En bitvarg är det värsta, som jag vet."
    Då inföll Riddaren med värdighet,
    när han fick se, att hela skaran log:
    "Hör upp med det, nu kan det vara nog!
    Herr Avlatskrämare, sök lugna er!
    och ni, värderade herr Värd, jag ber:
    giv nu en kyss åt Avlatskrämaren!

    "Herr Avlatskrämare, kom hit igen
    och Låt oss vara glada som förut!"
    Så kysstes de, och så var trätan slut.

Här är Avlatskrämarens berättelse slut.

FRUNS FRÅN BATH PROLOG

Prolog en till Fruns från Bath berättelse.

    Om äktenskapets ve och själanöd
    kan jag förvisso vittna utan stöd
    av det som därom sagts och skrivet står,
    ty, gode herrar, sen mitt tolvte år
    har jag – och prisad vare därför Gud! –
    fem gånger stått vid altaret som brud;
    ja, gånger fem har jag i brudstol trätt,
    och männen voro bra på var sitt sätt.
    Men jag har nyss fått höra dessa ord:
    "Då Kristus satt sig vid ett bröllopsbord
    en enda gång, på bröllopet i Kana,
    så har han därmed även velat mana
    till bröllops firande en enda gång."
    Och man har trott sig läsa samma tvång
    i dessa skarpa ord ur Jesu mun,
    som yttrades en kväll vid Jakobs brunn:
    "Fem män du haver haft", så sade han,
    "och den du har, är icke alls din man".
    Det har Vår Herre visserligen sagt,
    men tyda det står icke i min makt:
    den femte mannen – varför var ej han
    en äkta man till samaritiskan?
    Åt huru många fick hon vara viv?
    Den frågan kan jag aldrig i mitt liv
    få något tillförlitligt svar uppå.
    hur än man gissa och förklara må.
    Men klart och tydligt bjöd oss Herren Gud
    att vara fruktsamma; det var hans bud.
    Den vackra texten kan jag väl förstå.
    Han sade även till min make: gå
    från far och mor och bliv din hustru när!
    Om något antal säges intet här,
    om två, om åtta män är intet sagt.
    Vi skall då sådant skådas med förakt?

    Kung Salomo bekräftar vad jag sade:
    jag tror han ganska många hustrur hade.
    Jag önskar sannerligen att jag hann
    bli halvt så ofta vederkvickt som han!
    Hur gjorde icke Herren skön hans lott!
    Så mycket gott har ingen annan fått.
    Gud vet det nog, att det blev mycket smek
    och mången omgång av en munter lek
    den första natten med envar av dem.
    Jag tackar Gud att jag haft männer fem!
    Den sjätte skall jag ta i sinom tid;
    jag är ej den, som kyskhet skänker frid.
    När mannen min har lämnat livets stig
    skall någon annan kristen älska mig.
    Aposteln säger, att i Herrens namn
    kan fritt jag söka äktenskapets hamn.
    1 äktenskap är ingen synd att finna,
    och gifta sig är bättre än att brinna.
    Allt mänskors prat om Lambeths bigami,
    det går mitt öra ganska lätt förbi.
    Att Abraham var helig vet man gott,
    och samma hedersnamn har Jakob fått,
    och bägge hade hustrur fler än två;
    det hade andra heliga också.
    När yttrades uttryckligt ett förbud
    mot kristligt äktenskap av Herren Gud?
    Ja, sägen det, och sägen var det står,
    att blott en jungfru saligheten når!
    Ni vet, det lika väl som jag det vet:
    när det blir fråga om jungfrulighet,
    då vill aposteln intet föreskriva.
    En kvinna kan få rådet att förbliva
    jungfruligt kysk, men råd är inte bud.
    Fritt val i denna fråga gav oss Gud,
    ty om av honom jungfrulighet velats,
    så hade ett förbud väl icke felats,
    mot äktenskap. Och om vi intet så,
    hur skall det med jungfruligheten gå?
    Av Paulus kunde ej förbudet bli
    vad Mästarn icke funnit ont uti.
    Ett pris är utsatt för jungfrulighet,
    må den, som vill, försöka vinna det.

    Jungfrulighet är ej ett mål för alla,
    men blott för dem, som Gud har velat kalla.
    Jag vet det väl, att Paulus ej var gift
    och att han manade i tal och skrift
    oss alla till ett liv av samma slag,
    men det var blott ett råd och ingen lag;
    han lämnade den andra vägen fri.
    Det ligger därför intet syndigt i,
    att jag, om mannen min är död, står brud;
    tvegifte är det icke inför Gud.
    Om det är gott att ingen kvinna röra,
    så menas därmed blott: man bör ej göra
    det l sin bädd, ty då går eld i blår;
    jag tror att var och en min bild förstår.
    Jungfrulighet är bättre, menar han,
    än att av svaghet taga sig en man.
    En svag är den, som icke krafter har
    att vandra kysk i all sin levnads dar.

    Jag skänker gärna mödom större värde
    än äktenskapet, som aposteln lärde.
    Att vara ren till kropp och själ är gott,
    och sämre är den ställning jag har fått,
    men ingen herre har ju varje sak
    utav gediget guld i sitt gemak;
    av trä är somt, men gör sin tjänst ändå.
    På skilda vägar vi till frälsning nå,
    en del som jungfrur, andra såsom gifta,
    hur Gud behagar våra lotter skifta.

    Jungfrulighet är hög fullkomlighet
    och fromhet även, återhållsamhet.
    Men han, som bjöd oss dygdens stigar välja,
    han bjöd oss icke alla gå och sälja
    allt vad vi ha och giva det åt andra
    och därmed Jesu egna vägar vandra.
    Han talade till dem, som vilja nå
    fullkomlighet, och dessa äro få.
    Jag önskar ägna livets middagshöjd,
    åt äktenskapets gärningar och fröjd.

    Och säg mig detta: var det utan mening
    vi fingo redskap för en öm förening?
    Och varför skaptes kvinnan? kan bli sport.
    Var viss, att det ej blev för intet gjort.
    Man må försöka hur man vill förklara
    att de organen blivit skapta bara
    för kroppens rensning och försöka finna
    dem tjäna till att skilja man från kvinna
    och intet annat, men vi veta gott,
    att de också en annan uppgift fått.
    Så mån I, gode klerker, ej mig klandra,
    om både för det ena och det andra
    jag säger de ha skapats; det är tytt:
    till nytta och att skapa livet nytt.
    Vi skulle vår apostel annars skriva,
    att man bör hustru skyldig ömhet giva?
    Den skulden kan han väl betala blott
    förmedelst redskapet han därtill fått.
    Alltså har detta givits oss i arv
    för släktets skull, ej blott för kroppens tarv.

    Men inte säger jag, att en och var,
    som därtill kroppsligt möjligheter har,
    skall bruka dem till avel med sin nästa;
    då hade icke kyskhet nämnts det bästa.
    Som jungfru levde Kristus, fastän man,
    och många helgon levat såsom han
    den tid de fått på denna jorden vandra.
    Jag unnar gärna jungfrudom åt andra;
    må jungfrun kallas vetebröd, och må
    vi hustrur blott för simpelt bjuggbröd gå;
    men bjuggbröd lät, det låter Markus veta,
    vår herre Jesus många mänskor äta.
    Den väg mig Herren lett på vill jag gå,
    och helighet gör jag ej anspråk på.
    Som kvinna vill jag bruka utan tvång
    vad fritt jag fått av Skaparen en gång.
    Avvisande, det blir nog aldrig jag.
    Min man skall få det både natt och dag,
    när helst han vill betala mig sin skuld.
    En make vill jag hava, god som guld,
    och han skall bli min träl och gäldenär
    och hava många kroppsliga besvär
    så länge jag förblir hans hulda viv.
    Jag skall ju ha i hela detta liv
    hans egen kropp fullständigt i min makt.
    Det är förvisso vad aposteln sagt;
    han bjöd en man att älska hustrun väl.
    Det budet gillar jag av all min själ.
    "Min fru", föll avlatssäljam in, "Ni är,
    vid Gud och himlens hela helgonhär,
    den bästa predikant, som man kan finna!
    Jag tänkte på att taga mig en kvinna,
    men blir betalningen så tung och svår,
    så lär jag inte gifta mig i år!"

    "Giv er till tåls, jag har ej börjat än
    med min berättelse, min käre vän;
    ni skall ännu få svälja ganska mycket.
    När jag berättat till det sista stycket
    om äktenskapets tunga arbetsdag,
    som ingen känner bättre till än jag
    – jag menar nu, att jag var pisken där –,
    då kan ni säga, om ni har begär
    till drycken, som i tunnan min jag för.
    Hör noga på, så vet ni vad ni gör,
    ty ni skall få exempel nog av mig.
    Den ej av andra låtit rätta sig,
    har stundom lärdomar åt andra givit.
    Så har ju även Ptolemeus skrivit;
    läs i hans Almageste, får ni se!"

    "Min fru, jag ville innerligen be,
    att ni är god och låter oss få höra",
    var mannens svar, "hur äkta makar göra,
    och ger oss unga del av edra rön".

    "Med nöje hör jag", sade hon, "er bön,
    men dessförinnan vill jag bedja eder,
    att om min fantasi mig vilse leder,
    så skall ni inte taga illa opp.
    Jag önskar endast roa denna tropp.

    "Nu mina herrar, tar jag åter vid.
    Som vin och öl jag fått i all min tid,
    så var det med de män jag haft också:
    tre voro goda, mindre goda två.
    De trenne voro goda, rika, gamla;
    de kunde blott med mycken möda samla
    de krafter det var deras plikt att ha.
    (Det här förstår ni säkert ganska bra!)
    Jag måste skratta när jag minns dem streta,
    hur tungt jag lät dem nattetid arbeta;
    men det var föga värt, som då bestods.
    De hade gett mig allt sitt guld och gods,
    och jag behövde inte längre söka
    att vinna kärlek, eller kärlek öka.

    "Den brann så kraftig deras kärleks flamma,
    att intet pris jag satte på densamma.
    En kvinna som är klok, vill ha en karl,
    vill vinna kärlek, om hon ingen har;
    men då jag hade männen i min hand,
    och då de hade skänkt mig allt sitt land,
    vad skulle jag bemöda mig för då?
    Vad hade jag att vinna eller få?
    Jag lät dem så arbeta, på min ära,
    att mödan mången natt var svår att bära.
    I Essex i Dunmowe hade de
    nog inte fått det fläsk, man där plär ge.
    Jag styrde dem och fick så väl dem böjda,
    att alla voro lyckliga och nöjda,
    om blott jag gillade en skänk jag fått.
    Ett vänligt ord från mig, och allt var gott,
    ty oftast hörde de en annan låt.

    "Ja, märken detta, hur jag bar mig åt,
    l kloka fruar, I som ären visa.

    "Fast skäl ej finns, bör man en make risa,
    ty ljuga djärvt kan ingen enda man
    ens halvt så ledigt som en kvinna kan.
    För kloka hustrur gäller detta blott
    om något litet felsteg de begått.
    En listig fru kan få sin man att tro,
    att kajans ord på galenskap bero,
    och få sin piga till att säga lika.
    Men hören, hur jag brukade predika:
    'Hör på, min gubbe, gamle libertin,
    hur är vår grannes hustru jämt så fin?
    Hon blir beundrad, firad, var hon rör sig.
    men jag har ingen klädning som går för sig.
    Vad gör du hos vår granne ideligen?
    Är hon så skön? Är du på kärleksstigen?
    Vad driver du för fuffens med vår piga,
    din gamla rucklare? Låt bli att bliga!

    "Och finner jag en vän och själafrände,
    så far du ut i skällsord utan ände,
    om blott jag går och spelar i hans hus.
    Du kommer hem så rusig som en mus
    och brukar språkets värsta ord mot mig.
    Det är en olycka att gifta sig,
    så säger du, med någon fattig kvinna,
    ty det blir ens ruin; och kan man finna
    en rik och högförnäm, ja, då förtrycker
    hon en och gör en vild med sina nycker.
    Och är hon skön, så är vad du plär säga,
    att varje rucklare vill henne äga
    och det begärda ej kan ständigt vägras,
    när fästningen från alla håll belägras.

    "En del begär oss blott för gods och gull,
    så säger du; en del för lustans skull,
    och stundom är det för vår dans och sång,
    för fint manér och adel mången gång,
    och någon gång för vackra händer små,
    åt fanders skall det likväl alltid gå.
    Du säger, att mot angrepp utan slut
    kan ingen borg i längden hålla ut.

    "Och är hon ful, så säger du hon ler
    förföriskt mot varenda man hon ser
    och faller över männen som en hynda,
    till dess hon finner någon, som vill synda.
    Det finnes, säger du, ej gås så grå,
    att den ej kan sig någon make få.
    Du säger det är svårt att hålla reda
    på någonting, som endast väcker leda,
    och säger ock, när slö du lägger dig,
    att ingen klok karl borde gifta sig
    och ingen man, som söker salighet.
    Må du bli träffad av en riktigt het
    och kraftig blixt, som dräper dig, ditt ök!

    "Du säger att av takdropp och av rök
    och av en grälsjuk hustru, som är värre,
    drivs mannen ut ur hus och hem. O Herre
    vem gitter svara på en gubbes gnäll?

    "Du säger kvinnan gör sig söt och snäll
    tills hon blir gift, då komma felen fram.
    Ett sådant talesätt är rent en skam!

    "Du säger, att vid köp av oxe, hund
    och häst blir djuret undersökt i grund,
    och skall man köpa sig ett handfat blott
    så ser man till att det är helt och gott;
    så gör man ock med möbler och med kläder,
    men utan någon undersökning träder
    i äkta ståndet kvinnan, säger du;
    och felen blottas, när hon väl är fru.

    "Du säger även, att jag misshag visar,
    om du ej jämt och samt min skönhet prisar
    och om du inte glor på min gestalt
    och kallar mig 'min sköna' överallt,
    och om du icke haver kalven gödd
    och slaktad på den dag, då jag är född,
    och om du inte står på tå för dem,
    som tjäna mig och barnen i vårt hem,
    och alla dem, som höra till min släkt; –
    så säger du, din lurk, och ljuger fräckt.

    "Och för att våran lärling har ett lent
    och lockigt hår, och bittida och sent
    betjänar mig, var än jag råkar vara,
    så har du börjat vädra någon fara.
    Om än du dog, blev aldrig jag hans fru.

    "Men säg mig detta: varför gömmer du
    för mig din kistas nycklar varje dag?
    Mig tillhör den ju även enligt lag.

    "Du tror, att du kan föra mig bak ljuset?
    Vid vår apostel Jakob, här i huset
    skall du, hur än du sätter näsan opp,
    ej äga både godset och min kropp;
    det ena måste du, min vän, cedera.
    Och varför skall du ständigt spionera?
    Du ville låsa in mig i din kista!
    Du borde säga mig: 'Jag är den sista,
    som vill förmena dig ett litet nöje,
    Alice, och skvaller väcker blott mitt löje.'
    Vi älska icke män, som jämt bevaka
    vartenda steg, som tas av deras maka.

    "Bland allt, som blivit sagt på denna jord
    hör detta Ptolemeus' visdomsord
    i Almegeste till det allra bästa:
    'Den verkligt vise vet att icke fästa
    den minsta vikt vid det, som andra få.'
    Av detta ordspråk skall du det förstå,
    att har du nog, behöver du ej tänka
    på det, som ödet kunnat andra skänka.
    Och gamla nöt, med förlov sagt, du får
    ju njuta mig så mycket du förmår.
    Den man är alltför snål, som söker värna
    mot lån av eld sin brinnande lantärna,
    det kan ju ej hans eget ljus försvaga.
    Har du tillräckligt, bör du inte klaga.

    "Du säger även, att om kvinnan gör
    sig fin med dräkt och allt vad därtill hör,
    så löper hennes kyskhet alltid fara;
    och detta vill du stöda och försvara
    med dessa bibelord, som passa dig:
    I hövisk dräkt bör kvinnan pryda sig
    med blygsamhet och tuktighet och ära,
    men icke flätor, guld och pärlor bära,
    ej heller kostbar klädnad. Så du säger,
    men mindre än en usel mygga väger
    för mig det råd du ger, min lilla skatt.
    Du säger ock, att jag är lik en katt,
    ty endast om man sveder kattens skinn,
    så hålls den hemma, när den väl fåtts in.
    Är skinnet glänsande och fint och slätt,
    hålls katten ej i rum på något sätt;
    då drar den, innan dagen gått, åstad
    att visa sig och hålla serenad.
    Du menar, att om jag är präktigt klädd,
    så går jag ute för att bliva sedd.

    "Din gamla tok, vad båtar spionera?
    Den bästa vakt fick inte veta mera
    än vad jag ville eller vad jag sade.
    Om än hans Argus' hundra ögon hade,
    så blev han lurad liksom du, din mes.

    "Du sade ock, att trenne ting det ges
    på denna jord, som plåga plebs, och lärde;
    rent outhärdligt finner du ett fjärde.
    Å, må Vår Herre göra kort ditt liv!
    Du säger även, att ett argsint viv
    är ett av dessa trenne onda ting.
    Säg, finnes det på hela jordens ring
    ej något annat, som kan kallas sämst?
    Bör verkligen en hustru nämnas främst?

    "Du liknar kvinnors kärlek vid gehenna,
    vid ökenland, där sand och stenar bränna,
    du liknar den vid eldens element:
    ju mer den bränt, dess mera har den känt
    begär att bränna allt som brännbart är.
    Du säger, att som mask ett träd förtär,
    fördärvar hustrun mannen sin i grunden;
    det vet den man, som är vid kvinna bunden'."

    På detta sätt beskyllde jag, go' vänner
    med häftig svada mina gamla männer
    att så de sagt, när tungan lösts av vin.
    Och allt var lögn, men jag tog Janekin
    och min niece till vittnen, bägge två.
    O, Herre, hur jag kunde hålla på
    och pina dem, fast alla voro snälla!
    Jag kunde bita som en hund och skälla.
    När jag var skyldig, var det grymt, mitt sätt;
    jag hade annars ofta stått mig slätt.
    Den malar först, som först till kvarnen nått;
    jag angrep först och stod mig därför gott.
    De bådo mig – det skedde ganska fort –
    förlåta vad de aldrig hade gjort.

    För flickor brukade jag mången natt
    beskylla mannen min, när han var matt.
    Det blev han smickrad av, min gode man:
    han trodde då, att jag av kärlek brann.
    Jag sade jag gick ut så mången natt
    blott för att få hans usla slinka fatt;
    på nöjen led jag därför ingen brist.
    Är något medfött, är det kvinnans list.
    Av Gud är kvinnans gråt och kvinnans svek;
    det gavs till hjälp i livets hårda lek.
    Taktiken var den samma varje gång,
    och slutet blev, var striden än så lång,
    att mannen blev helt foglig, spak och snäll.
    Om list ej hjälpte, hjälpte gnat och gnäll.
    I sängen särskilt hade de det svårt;
    där trätte jag och satte hårt mot hårt.
    Jag ville bort ur sängen, ville opp,
    om mannen lade armen om min kropp,
    tills han en lämplig lösepenning gett;
    då lät jag det han ville varda skett.
    Och därför säger jag till varje karl:
    mot pengar ges det intet fast försvar.
    Den hand, som lockar falk, bör vara full;
    jag tålde all hans brunst för vinnings skull
    och gjorde det med spelat välbehag.
    För fläsk har jag dock aldrig varit svag,
    och därför lät jag dem beständigt lida.
    Om de haft själva påven vid sin sida,
    de hade ej fått fred vid eget bord.
    Ja, på min ära, jag gav ord för ord.
    Vid Gud allsmäktig, det försäkrar jag,
    om ock jag skulle dö i denna dag,
    att ej ett enda ord jag skyldig blivit.
    Tack vare det förstånd mig Herren givit
    slöt tvisten med min seger varje gång;
    den hade annars blivit ändlöst lång,
    ty fast han var ett retat lejon lik,
    så tröto orden, svek den, hans logik.

    Då plägade jag säga: "Käre vän,
    vad lammet mitt ser sött ut nu igen;
    kom hit och få en puss, min gubbe lilla!
    Du borde inte låta dig förvilla,
    du borde alltid vara from och god,
    som talat jämt om Job och tålamod.
    Lev som du lär, det får man väl begära;
    och om du gör det, skall du nog få lära,
    att det är gott när kvinnan helt får råda.
    Ge efter måste en utav oss båda,
    och då förståndet finns på mannens sida,
    är det ju du, som tåla skall, och lida.
    Vad vill du med att knota och att klaga?
    Vill du min kropp skall endast dig behaga?
    Nå, tag den helt, tag den till alla delar,
    men akta dig, om du i kärlek felar!
    Ty om jag ville sälja min belle chose,
    så skulle den förvisso ej försmås,
    men jag vill hålla den för dig allena,
    jag svär, att mina seder äro rena."

    Så språkade vi ofta med varann.
    Nu skall jag tala om min fjärde man.
    Han var en lustig fyr, men ett var illa:
    jag menar, att han höll sig med en frilla.
    Och jag var ung och full av energi,
    styvsint och stark och livlig som ett bi.
    Jag dansade till harpa och cymbal,
    jag kunde sjunga som en näktergal,
    när jag var glad av sött och mustigt vin.
    Metellius, en usel karl, ett svin,
    som slog sin hustru med en påk ihjäl
    för det hon druckit, hade, vid min själ,
    ej kunnat skrämma mig från vinets fröjd.
    Och efter vin blev jag för Venus böjd,
    ty lika visst, som frost har snö till hölje,
    har munnens vällust annan i sitt följe.
    Försvarslös är en kvinna full av vin,
    det vet av gammalt varje libertin.

    Men, Herre Kristus, när jag tänker på
    min ungdomstid och mina fröjder då,
    så blir mitt hjärta varmt och ögat vått.
    Till denna dag, det gör mitt hjärta gott
    att livet en gång tände röda bloss.
    Men åldern, som förgiftar allt för oss,
    berövat mig min skönhet och min kraft.
    Nåja, nu är det borta, det jag haft!
    Mitt mjöl är spillt, så är den sagan slut;
    nu har jag sådor blott att bjuda ut;
    men gärna roar jag mig när jag kan.
    Men det var fråga om min fjärde man.

    Jag sade, att jag hade tyckt mig finna,
    att karlen höll sig med en älskarinna.
    Men han fick nog betala mig med ränta
    för vad jag led vid tanken på hans jänta.
    Ej så, att någon otukt jag begick;
    men sådan vänlighet i ord och blick
    bevisade jag många, att jag stekte
    min man på sakta eld, när så jag lekte.
    Vid Gud, jag var hans skärseld här på jorden
    och hoppas därför han är salig vorden.
    Ja, Gud skall veta, att det ofta, satt
    en tagg i hjärtat, fast han sjöng helt glatt.
    Det var blott Gud och han som visste av
    hur mången bitter stund jag honom gav.
    Han dog och fick en kyrkograv, när hem
    jag kom från resan till Jerusalem.
    Om ock hans grift ej är så underbar
    som kung Darius, stora gravvård var,
    som av Apelles gavs så sköna mått,
    är den så stor, att salig frid han fått.
    Ja, give Herren honom nu sin frid;
    han ligger i sin grav för evig tid.

    Nu skall jag tala om min femte karl.
    Gud fröjde nu hans själ, fastän han var
    den grymmaste av alla mot sin fru!
    Det känna mina revben av ännu
    och skola göra det till livets slut.
    Men i vår säng var han så resolut,
    så glad, och smickrade han så – förstås,
    när det han ville ha var min belle chose –
    att om han också slog mig gul och blå,
    han kunde strax min kärlek återfå.
    Jag tror, att han var den jag mest höll av
    för det han mig så sällan kärlek gav.
    Vi kvinnor ha – jag säger som det är –
    i detta fall en sällsam karaktär:
    till det vi ej med lätthet kunna nå
    skall all vår heta längtan ständigt stå.
    Förbjud en sak, och den får ökat värde:
    men erbjud den! Då fly vi våra färde.
    Vi bjuda alla sparsamt ut vår vara;
    högt skattas varor, när de äro rara,
    men ringa de, som fås för billigt pris;
    det vet varenda kvinna, som är vis.
    Min femte man – Gud vare honom huld! –
    den man jag tog av kärlek, ej för guld,
    studerat hade han i Oxenford
    och sedan kommit hem och funnit vård
    i staden, där jag bodde, hos en kvinna
    som var min allra käraste väninna.
    Hon hette Alison, och hon fick höra
    betydligt mera än min biktfars öra.
    Jag sade henne allt jag sett och gjort.
    Ja, om min make pissat på en port
    och om han gjort ett brott av sådant slag,
    att döden är dess straff, så hade jag
    berättat det för denna goda kvinna,
    för min niece och så en kär väninna.
    Det vet vår Herre, att det ofta hände,
    att han blev röd och het av skam han kände
    och att han bittert måste ångra sig
    för det han yppat slika ting för mig.

    Så hände det vid fastetid en dag
    (då gick jag ofta till min vän ett slag,
    ty jag var alltid glad och tyckte om,
    när vintern var förbi och våren kom,
    att gå från hus till hus med skämt och prat)
    att Jankin klerk och Alis, min kamrat,
    och så jag själv, på fälten gingo ut.
    I London var min man till fastans slut;
    jag hade därför gott om tid att vandra
    och råka folk och bliva sedd av andra.
    Vad visste jag var ödet ville låta
    mig finna lösningen på lyckans gåta?
    Av detta skäl besökte jag personer,
    vigilier och stora processioner,
    predikningar och även pilgrimståg,
    mirakelspel och bröllop, och man såg
    mig alltid klädd i högrött eller blått.
    Och mina kläder hade mal och mott
    förvisso aldrig lyckats gnaga på;
    så ofta bar jag dem, skall ni förstå.

    Nu skall jag sluta det jag nyss förtalde.
    Jag sade, att vi fältens stigar valde,
    och snart blev takt, Jankin klerks och mitt,
    så livligt och förtroligt, glatt och fritt,
    att jag till sist förklarade, att han,
    om jag var enka, skulle bli min man.
    Jag vill ej skryta, men det var nog så,
    att aldrig saknade jag planer då
    på äktenskap, och ej på annat heller.
    Jag ger ej mycket för en mus, som ställer
    sitt hela hopp till blott ett enda hål,
    ty sviker det, får katten sig ett mål.

    Jag sade, att han var mitt ideal;
    det var min vän, som lärt mig sådant tal.
    Jag sade även, att jag drömt, att han
    förgjort mig i min bädd, att blodet rann
    och lyste rött; men det betydde blott
    att jag av honom kunde vänta gott,
    ty dröm om blod betyder guld på dagen.
    Men hela drömmen var från luften tagen:
    jag följde endast min väninnas råd
    och spann som ofta förr på hennes tråd.

    Men låt mig se, vad tänkte jag berättat
    Aha, nu har jag det! Det var ju detta:

    När så min fjärde man var lagd på bår,
    då fällde jag förstås rätt mången tår.
    som enkor skola enligt skick och bruk,
    och drog för ansiktet min huvudduk,
    men då jag redan funnit mig en man
    så var den föga het den tår som rann.

    Till kyrkan bars min make, och en svit
    av sorgsna grannar följda honom dit;
    där såg man Jankin klerk bland många andra.
    Gud hjälpe mig, när där han syntes vandra,
    då tänkte jag: så vackra ben som han
    har sannerligen sällan någon man;
    han hade ren mitt hela hjärta fått.
    Han var, så tror jag, tjugo vintrar blott,
    och jag var fyrti lika visst som sju,
    men hade tänder som en häst ännu.
    De syntes lätt och lyste när jag log;
    Sankt Venus' stämpel bar jag tydligt nog.
    Jag var, vid Gud, till sinnet föga tung,
    och jag var skön och rik och glad och ung.
    Jag hade, sade mina män, också
    den bästa quoniam, som man kunde få.
    Jag känner djupt, att Venus' makt är stor,
    och Mars är den, som i mitt hjärta bor.
    Av Venus har jag fått mitt heta blod,
    av Mars min styrka och mitt djärva mod.
    När jag blev född, stod Mars i tjurens bild.
    O ve, att synd är kärlek som är vild!
    Jag har beständigt gjort vad driften sagt,
    ty sådan är de höga stjärnors makt;
    de gjorde att jag aldrig kunde neka
    när någon präktig gosse ville leka.
    Än har jag Martis märke kvar på pannan,
    och det står även tydligt på en annan
    och mera hemlig plats. Ja, himlen vet,
    att aldrig visade jag granntyckthet;
    jag följde ständigt endast min aptit.
    Om reslig eller kort, om svart, om vit,
    betydde intet, blott han kunde bringa
    mitt blod i svallning, var han än så ringa.

    Jag firade en månad efteråt
    mitt bröllop under mycken pomp och ståt
    med Jankin klerk, och med min hand, mitt ord
    gav jag åt honom allt det gods, den jord,
    jag hittills hunnit få som arv och gåva.
    Det fick jag bittert ångra, vill jag lova;
    det fanns ej sak, jag hade lov att göra.
    Vid Gud, han slog mig en gång på mitt öra,
    då ur en bok ett blad av mig blev rivet,
    så hårt att det blev dövt för hela livet.
    Jag var så styvsint som en lejoninna
    och kunde låta ordens strömmar rinna.
    Hur än min make svor, gick jag som förr
    min gamla vanda väg från dörr till dörr,
    och jag fick sannerligen ofta höra,
    hur äkta män i Roma brukat göra:
    Simplicius Gallus hade, stod det skrivet,
    förskjutit hustrun sin för hela livet
    av blott det skälet, att han såg sitt viv
    barhuvad blicka ut på gatans liv.

    Han nämnde ock en annan romersk man,
    som övergav sin hustru, då han fann
    att hon i hemlighet besökt en fest.
    Och sin förmaning slutade han mest
    med att citera vad Predikarn sagt,
    då han en äkta man på hjärtat lagt
    att icke låta hustrun sin gå ut;
    det slog ej fel att detta kom till slut:
    "Den man, som bygger sig ett videhus,
    som sporrar häst, som saknar ögats ljus,
    som låter hustrun dra på pilgrimsfärd,
    den mannen är en död i galgen värd."
    Men intet halp; jag tog dem ganska lätt
    hans ordspråk och hans gamla talesätt,
    och illa tålde jag hans mentorston.
    Jag hatar den, som klandrar min person,
    och följer därvid andra kvinnors sed.
    Jag gjorde honom rent omåttligt vred:
    han fick ej fred för mig en enda dag.

    Men, vid Sankt Thomas, nu berättar jag
    av vilket skäl jag med ett enda tag
    rev ur en bok ett blad, och fick det slag,
    som gjort mig döv. Han hade då en bok,
    som dag och natt han läste som en tok.
    Där fanns Valerius och Theofrast;
    dem skrattade han åt, så rösten brast.
    Där fanns också av Sankt Jerome ett verk;
    han var en romersk kardinal och klerk,
    som skrev en bok emot Jovinianus.
    I samma band fanns även Tertulanus,
    Chrisippus, Trotula och Heloise,
    en abedissa, bosatt vid Paris,
    kung Salomos predikare och – märk! –
    Ovidii Ars, och månget annat verk,
    alltsammans bundet i en stor volym.
    Och alla dagar var det hans kutym,
    när blott han därtill kunde finna tid
    för andra arbeten och världslig id,
    att läsa där om onda kvinnor blott.
    Han visste mer om dem och deras brott
    än bibeln vet om goda kvinnors verk.
    Tro mig, det är ej möjligt för en klerk
    att tala väl om någon enda kvinna,
    om ej hon står bland helgonen att finna;
    vi andra kvinnor klandras blott av dem.
    Vem målade väl lejonet? Säg vem?
    Vid Gud, om även kvinnor hade skrivit
    berättelser av samma slag, som blivit
    av klerker skrivna, hade männen nog
    fått höra onda ord så det förslog.
    Mercurii söner kunna ej förstå
    de vilda vägar barn av Venus gå;
    de förra finna visdom vara bäst,
    de andra älska spänning, rus och fest.
    Och då de fått så skilda tänkesätt,
    blir synd för en vad andra finna rätt.
    Mercurii sken fördunklas när han hinner
    till Fiskarna, där Venus klarast brinner,
    och Venus dalar, när Mercur går opp.
    Det finnes därför ej det minsta hopp
    att någon lärd skall prisa någon kvinna.
    När krafterna till Venus' verk försvinna,
    då sätta sig de lärda ned och pränta,
    att trohet kan man ej av kvinnor vänta.

    Men hören nu, hur det gick till att jag
    för blott en boks skull fick ett våldsamt slag.
    En kväll satt Jankin klerk, min käre man,
    och läste i sin bok, när brasan brann.
    Om Eva läste han, och ej var glömt,
    att hela mänskosläktet blev fördömt
    för hennes skull, så Kristi offerdöd
    blev enda räddningen ur synd och nöd.
    Där var det alltså klart och tydligt sagt,
    att kvinnan bragt oss under syndens makt.

    Så läste han för mig om hur Delila
    förrådde Simson, när han gått till vila
    och tog hans styrka, när hans hår hon tog.

    Han läste vidare, det minns jag nog,
    om Hercules' och Deianeiras öden,
    han drevs av henne till att söka döden.

    Där skildrades de prövningar, som lades
    på Socrates av hustrun hans: det sades,
    att hon slog över honom ren urin;
    den fromme mannen ändrade ej min,
    han torkade sitt huvud och sitt hår
    och sade: "Det blir regn när åskan går."

    Han läste även allt vad däri stod
    om Phasipha och fann den sagan god.
    Tvi! Nog om det – det var dock alltför rått
    med hennes hemska lusta, hennes brott!

    Han läste även där högst andaktsfull
    om Clitemistra, som för lustas skull
    förrädiskt bragte mannen sin om livet.

    Där var också med klara ord beskrivet
    på vilket sätt Amphionax fick smaka
    den bråda dödens bittra brygd: hans maka
    Eriphilem förrådde var han fanns
    åt grekerna, bedårad av den glans,
    som utgick ur ett konstrikt sirat spänne.
    Så föll då skulden för hans död på henne.

    Om Lyma och Lucia läste han;
    vardera dödade med gift sin man.
    Den ena gjorde det av kärlek blott,
    den andra drevs av hatet till sitt brott.
    Av fiendskap drevs Lima till att mörda.
    Lucia bar en måttlös kärleks börda,
    och för att öka mannens åtrå tog
    hon till en dryck så stark att mannen dog;
    när dagen grydde låg han stel och stilla.
    Så går det alltid äkta männen illa.

    Så läste han, hur en Latumius
    berättade för vännen Arrius,
    att i hans trädgård fanns ett träd att se,
    där hans, Latumii hustrur, alla tre
    med rep och snara tagit sina liv.
    Då sade Arrius: "Å, käre, giv,
    giv mig en planta av det trädet! Vård
    skall det ej sakna i min örtagård."

    Han läste om en fru, som ej var rädd
    att mörda mannen i hans egen bädd
    och sedan ägna sig åt kärleksmöda
    med älskaren i rummet med den döda.
    En del har under sömnen drivit in
    en spik i huvudet på mannen sin,
    med gift ha andra tagit sin av daga.

    Han kände flere brott än någon saga,
    och flere ordspråk hade han på hand
    än grässtrån finnas i ett fruktbart land.
    Ja, "bättre är att bo bland vilda djur",
    så sade han bland annat, "än med sur
    och ondsint hustru i ett slotts gemak."
    Och: "bättre är på hörnet av ett tak
    än med en ond och grälsjuk hustru inne."
    De ha ett så förhärdat elakt sinne
    att de ej tåla kärlek som består.
    "All blygsamhet förgår när kjolen går."
    Han sade vidare: "En vacker kvinna,
    hos vilken ingen kyskhet är att finna,
    är som i svinets tryne gyllne ring."
    Vem kan väl föreställa sig det sting
    av sorg och smärta, som mitt hjärta kände?
    Och när det inte tycktes bli en ände
    på läsningen av slikt på hela natten,
    så rev jag plötsligt trenne blad ur skatten,
    han läste i, och därvid gav jag även
    min makes kind ett sådant slag med näven,
    att karlen föll på rygg mot brasans bränder.
    Upp sprang han som ett lejon, och med händer,
    som vreden knutit, slog han mig i skallen,
    och jag låg snart som död på golvet fallen.
    När då han såg min dödslikt bleka hy,
    blev han förskräckt och tänkte på att fly,
    men jag kom snart till sans och sade då:
    "Du slår mig, vill väl mörda mig också
    och ärva mig, men blir min tid ej lång,
    så kyss mig likväl, käre, än en gång!"

    Han trädde fram, och då han var helt nära
    föll han på knä och sade; "Syster kära,
    min Alison, nu skall jag aldrig slå
    dig mer i detta liv, det svär jag på.
    Jag ber, förlåt mig vad jag gjorde nyss!"
    En örfil fick han då, och ingen kyss.
    Jag sade: "Skurk, där har du för du slog!
    Nu vill jag dö, nu har jag talat nog."
    Men efter mycken sorg och mycket gräl,
    försonade vi oss, och allt blev väl.
    Han gav mig alla tyglar i min hand,
    så jag fick styra över hus och land
    och honom själv, och boken som vi känna
    förmådde jag min gode man att bränna.
    Och när jag drivit det därhän, att jag
    var den, vars vilja var i huset lag,
    så Jankin sade: "Gör vad du behagar,
    gör som du vill i alla dina dagar,
    min egen älskade; du gör det väl",
    så blev det aldrig mera något gräl.
    Jag var, vid Gud, så snäll emot min man
    som någonsin en fru det vara kan.
    Och trogen var jag, det var han också.
    Jag ber till Gud allsmäktig, att han må
    förläna honom frid till evig tid.

Hör ordväxlingen mellan Stämningsmannen och Tiggarmunken.

    Vid dessa ord brast Tiggarmunken ut
    i hjärtligt skratt och upplät så sin trut:
    "Det var ett företal, som väl förslog!"
    När Stämningsmannen hörde detta, tog
    han strax till orda så: "Det är för galet,
    att munkar alltid falla folk i talet!
    En tiggarmunk han plumsar som en fluga
    i all slags mat, och andra högar duga.
    Vad pratar ni om företalet där?
    Rid före, eller stanna där ni är,
    men låt oss andra höra på i fred!"

    "Min bäste herre", sade munken vred,
    "jag skall berätta först för våra vänner
    ett par berättelser om stämningsmänner,
    som säkert skola väcka deras löje."

    "Och mig blir det, förbanna mig, ett nöje",
    förklarade vår Stämningsman med hetta,
    "att innan vi nått Sittingbourne berätta
    om tiggarmunkar både ett och annat,
    som torde tyckas eder rent förbannat,
    om tålamodet är så kort som senast."

    Då skrek vår Värd: "Var tyst, och var det genast",
    och sade sedan: "Låt vår dam förtälja;
    ni går ju på som om ni råkat svälja
    för mycket öl. Min fru, var god och börja!"
    "Jag är beredd, men måste kanske spörja
    vår värde ordensbroder här också?"
    "Berätta", sade han, "jag hör nog på."

Här slutar Frun från Bath sin prolog.

FRUNS FRÅN BATH BERÄTTELSE

Här börjar Fruns från Bath berättelse.

    I konung Arthurs ärorika dagar,
    vars ryktes strålglans ingen tid försvagar,
    var fullt av trolltyg hela detta rike.
    Ålvdrottningen, och mången hennes like,
    sågs ofta då i dans på äng och glad.
    Det har jag läst på gamla böckers blad.
    Sen dess ha sekler gått, och ingen ser
    i våra dagar några älvor mer.
    De fromma böner och det nit, som glöder
    i själen hos de helga ordensbröder,
    som överallt i detta landet svärma
    så tätt som mygg när solens strålar värma
    och signa rum och hallar, jungfruburar
    och städer, borgar, slott och fästningsmurar
    och torp och stall och logar, ha gjort slut
    på allt det trolltyg, som här fanns förut.
    Där förr man såg en älva vid en älv,
    där vandrar nu vår ordensbroder själv
    i morgonstunder och när dagen dör
    och läser fromma böner som sig bör,
    när han går ronden i distriktet sitt.
    Nu kunna kvinnor ströva tryggt och fritt
    i skogarna och deras täta snår;
    han är den enda incubus där går,
    och han tar endast kvinnans ära, han.

    Kung Arthur hade vid sitt hov en man,
    en glad ung junker, och det hände sig
    en dag, när denne red en enslig stig,
    att han fick se framför sig där en mö
    så ensam, som vi äro när vi dö,
    och denna unga jungfrus mödom tog
    han där med våld, hur än hon stred och slog.
    Så stark förbittring väckte detta brott
    att sedan saken till kung Arthur gått
    vår junker dömdes till att mista livet.
    Han hade nog, som det i lag stod skrivet,
    fått plikta med sitt huvud för sitt dåd,
    om icke hovets damer bett om nåd
    – och främst dess drottning – på ett sådant sätt
    att konungen lät nåd gå före rätt
    och gav hans liv åt henne; hon fick fälla
    i junkerns sak den dom, som skulle gälla.

    Ett tack så varmt fick han av drottningen,
    och därpå sade hon till riddaren,
    när tiden därför syntes vara inne:
    "Du har ännu – håll detta i ditt minne! –
    ej fått ditt liv igen. Jag skänker dig
    det blott på villkor, att du säger mig
    i vad en kvinna ser det främsta målet.
    Ja, rädda nu din nacke undan stålet!
    Men kan du icke här på stället svara,
    så får du fritt och obehindrat fara
    och söka lärdom; sedan väntar jag
    det rätta svaret inom år och dag.
    Och innan du far bort till andra länder,
    skall säkert borgas att du återvänder."

    Betryckt vart riddaren vid hennes tal.
    Vad hjälpte det! Han hade intet val,
    och han beslöt sig för att fara ut
    och komma åter före årets slut
    med sådant svar, som Gud beskärt på färden.
    Så tog han avsked och drog ut i världen.

    Han sökte upp var plats och varje hus,
    där hopp han hade om att finna ljus
    i frågan om det bästa för en kvinna,
    men ingenstädes kunde junkern finna
    ens två bland dem, han ställde frågan till,
    som tänkte lika om vad kvinnan vill.

    En sade, att vad kvinnor älska mest
    är rikedom, en annan sade fest,
    en tredje granna kläder, och en fjärde,
    att mest på lust i bädden sättes värde.

    En påstod, att en kvinna städse fann
    sin högsta fröjd i smicker av en man.
    Jag medger, att han hade ganska rätt:
    med smicker vinnas många kvinnor lätt,
    och ligger mannen ödmjukt för vår fot,
    kan knappast någon kvinna stå emot.

    Och en del sade, att vad bäst oss täckes
    är frihet till att taga vad oss räckes,
    och att oss ingen mänska vågar klandra,
    men väl berömma framom alla andra.
    Förvisso kan en kvinna aldrig lida,
    att någon finner hennes svaga sida
    och säger sanningen om hennes fel.
    Försök, men minns, att det är farligt spel!
    Ty huru ond en kvinna än må vara,
    så vill hon räknas till de godas skara.

    Förtroende, så sade någon, är
    vad varje kvinna allra mest begär,
    att anses kunna hållas vid en pakt
    och ej förråda vad en annan sagt.
    Men sådant tal är sagor för de unga,
    ty ingen kvinna håller tand för tunga.
    Kung Midas' fall bekräftar vad jag sade.

    Ovidius berättar, att han hade
    två åsneöron, som hans långa hår
    för världen dolt i många herrans år;
    med mycken skicklighet och stort besvär
    han dolt för alla, att de funnos där.
    För hustrun yppade han det ändå,
    ty henne litade han säkert på.
    För ingen varelse i världen fick
    hon saga någonting, var än hon gick.

    Hon svor en ed att ej för något pris
    förråda mannen, och på detta vis
    dra smälek, skam och löje över denne;
    "den skammen föll ju delvis ock på henne."
    Men hemligheten var så tung att bära,
    att henne tycktes hon var döden nära;
    det var som svällde den för var minut,
    så bröstet sprängdes, om den ej slapp ut;
    och då hon icke vågade förråda
    för någon mänska vad hon nyss fått skåda,
    sprang hon till träsket där invid med hast,
    och som en rördroms näbb i pilsnabbt kast
    sköt hennes mun mot vattnets yta neder:
    "Förråd mig inte, svär det vid din heder!
    Jag yppar det för dina böljor blott:
    två åsneöron har min make fått!
    Nu är det sagt, nu är min pina slut;
    jag kunde inte längre hålla ut."
    Här kan man se, att det en kvinna vet
    kan aldrig länge bli en hemlighet.

    Vill någon veta, vilken följden vart,
    så läs Ovidius; där står det klart.

    När riddaren, som jag berättat om,
    fann, att han ej till någon klarhet kom
    i frågan vad en kvinna älskar mest,
    blev sorgen i hans hjärta ständig gäst;
    men hemåt vände han mot Arthurs slott;
    det led mot slutet av den frist han fått.
    Då hände sig, där han så sorgsen red
    förbi en skog, att han fick se en ked
    av unga kvinnor sväva fram i dans,
    väl tjugu flickor var det, som där fanns.
    Han styrde genast hästen ned mot dem
    i hopp att få ett svar att föra hem;
    men innan han de skönas skara hunnit,
    så hade den på mystiskt sätt försvunnit.
    På hela platsen var en gammal kvinna
    den enda varelse han kunde finna;
    en fulare kan ingen drömma om.
    Med möda steg hon upp när riddarn kom
    och sade: "Junker, här går ingen väg.
    Vad söker du på detta ställe, säg?
    Måhända kan jag hjälpa dig att leta,
    det finns så mycket, som vi gamla veta."

    Då sade riddaren: "Å, kära mor,
    vad önska kvinnor helst? Mitt liv beror
    på svaret därpå. Säg till vad de trå,
    och rik blir den belöning du skall få."

    Hon svarade: "Om du ett löfte ger,
    med hand och mun, att göra vad jag ber,
    såframt du endast har det i din makt,
    så skall det före kvällen vara sagt."
    Då sade riddaren: "Se här min hand."

    "Då finnes", sade hon, "ej minsta grand
    av fara för ditt liv från denna dag;
    din drottning har nog samma svar som jag.
    Ej ens den stoltaste bland dem som gå
    med huvudkläden eller hårnät på,
    skall säga nej, till det du nu blir lärd,
    Men nog med prat, nu framåt på vår färd!"
    Så viskade hon några ord och sade:
    "Nu är du fri bekymret, som du hade."

    Till hovet anländ, sade riddaren:
    "På utsatt dag ser ni mig här igen,
    och svaret, som jag sökte, har jag nu."
    Då kallades rätt mången ädel fru
    och mången mö, och mången värdig änka
    att, samlade kring drottningen, betänka
    det svar han hade tagit med sig hem;
    så fick då riddarn träda in till dem.

    Nu påbjöds tystnad, ingen fingo störa;
    och riddarn manades att låta höra
    vad ting en världslig kvinna främst begär.
    Och junkern stod ej stum och tafatt där:
    han svarade med röst så manligt klar,
    att orden hördes väl av en och var:
    "Min fru, mitt svar på frågan, som ni ställde,
    är detta: kvinnan önskar herravälde;
    hon vill, att hon, och endast hon, skall råda.
    och icke mannen, älskarn eller båda.
    Det är er högsta önskan, vare sig
    I gillen svaret eller döden mig."
    Ej änka eller fru, ej mö där fanns,
    som icke fann det riktigt, svaret hans:
    de skänkte honom därför gärna livet.

    När detta hovets utslag väl var givet,
    sprang kvinnan upp, som räddat junkerns liv,
    och sade: "Nåd, ers majestät, men giv
    nu mig min rätt, låt hovet sitta kvar!
    Det var av mig, som junkern fick sitt svar,
    och därför har han lovat mig som lön,
    att vad som än må bli min första bön,
    beviljas den, så långt förmågan bär.
    Herr riddare, den sak, som jag begär,
    är att ni tar mig till ert äkta viv;
    ni vet, att det är jag, som frälst ert liv.
    Ja, kan ni neka vid er salighet?"

    Då sade riddaren: "O, ve, jag vet
    det mycket väl; du får ditt ord besannat.
    Men bed för Kristi skull om något annat!
    Tag allt mitt gods, men låt min kropp gå fri!"

    "Nej, junker", sade bon, "så skall det bli,
    ty om jag än är fattig, ful och grå,
    så skulle ej allt världens guld förmå
    beveka mig att ta mitt krav tillbaka,
    mitt krav att bli er älskade och maka."

    "Min älskade? Nej, säg mitt olycksöde!
    Jag vore hellre nere bland de döde
    än bunden i en sådan mesallians."
    Men intet halp; den stolte junkern tvangs
    att äkta henne – drottningen var sträng.
    Så förde han sin gamla brud i säng.

    Nu vill väl någon säga, att det är
    av vårdslöshet och fruktan för besvär,
    jag intet sagt om bröllopsdagens fester
    och glammet bland dess värdfolk och dess gäster.
    Till detta svarar jag helt gott och kort:
    där hördes inte glam av någon sort,
    där sågs blott sorg och hördes klagoljud.
    I stillhet vigdes junkern vid sin brud
    i tidig morgonstund, och hela dagen
    höll han sig undan, bitter, sorgsen, slagen.

    Stor var hans vånda när, som brukligt är,
    han letts i säng med frun och lämnats där;
    han låg och kastade sig av och an.
    Men hustrun log och sade till sin man:
    "Behandlar varje riddare sin fru
    på samma underliga sätt som du?
    Är detta seden bland kung Arthurs män?
    Är varje man så kall som du, min vän?
    Jag är din egen älskade, ditt viv,
    och jag är den, som räddade ditt liv.
    Och har jag gjort dig något ont, min skatt?
    Förstör då ej så där min bröllopsnatt!
    Du är ju rent som galen eller full.
    Vad är på tok? Säg det för himlens skull,
    och jag skall hjälpa dig, såvitt jag kan."

    "Du hjälpa? Det kan ingen", sade han.
    "Mig blir nog lyckan aldrig mer beskärd;
    du är så gammal och så avskyvärd
    och därtill av så låg och simpel börd,
    att intet under om min frid är störd.
    Jag önskar att det brast, mitt arma hjärta!"

    "Är endast detta skälet till din smärta?"

    "Ja", sade han, "och det är nog för mig."
    "Nå", sade hon, "jag kunde hjälpa dig,
    och det rätt snart; det var mig ganska lätt,
    om du betedde dig på annat sätt.

    "Men vad det där beträffar, att du tror,
    att det på gammal rikedom beror
    om man är ädel eller ej, så skall du veta,
    att efter större dumhet får man leta.
    Den man, som ständigt vandrar dygdens stig
    – i lön som öppet – och bemödar sig
    att hjälpa och att stöda där han kan,
    han är en verkligt god och ädel man.
    Krist vill, att vår förtjänst skall vara hans
    och ej ett återsken av fädrens glans,
    ty om vi också tro oss hava rätt
    att tala stolt om vår förnäma ätt,
    så kunna våra fäder icke ge
    oss minsta del av det, som gjort att de
    ha kallats ädla män; vi kunna blott
    försöka gå den väg som fädren gått.
    Förträffligt uttryckt har allt detta blivit
    i vad den vise Dante härom skrivit.
    I Dantes verser heter det så här:
    'Blott sällan växer godhet upp och bär
    i mänskan frukt, ty Herren Gud har velat
    ge den åt oss av nåd, fastän vi felat.'
    Av sina fäder kan man endast ärva
    vad timligt är, och det kan blott fördärva.

    "Envar förstår det lika väl som jag,
    att om det vore en naturens lag,
    att godhet gick i arv från led till led,
    så vore det i släkten ständig sed
    att endast handla rätt och göra gott;
    det fanns ej rum för felsteg eller brott.

    "Tag till exempel nu en eld och bär den
    in i det mörkaste bland hus i världen,
    stäng dörren och gå bort – då lyser än
    den elden lika klart som stode män
    i tusental och skådade dess flamma.
    Var än den är, är dess natur densamma,
    tills den omsider slocknar bort och dör.

    "Där ser du väl, att börden icke gör
    en mänska god, ty vore detta fallet,
    så skulle mänskan aldrig svika kallet,
    som elden ständigt lyser då den brinner.
    Men det vet Gud, att man rätt ofta finner
    en greves son begå de värsta brott.
    Den man, som har den ädla börden blott
    att skryta med, vars ätt är känd och stor,
    som har en ädel far och ädel mor,
    men själv går vill i syndens mörka snår
    och icke följer sina fäders spår,
    är inte ädel, om än jarl han var,
    ty simpel gärning görs av simpel karl.
    Se, verklig ädelhet är icke blott
    det goda rykte ädla fäder fått,
    det kan dig ej från dina synder rena;

    din ädelhet har du av Gud allena.
    Han är den enda källan till densamma,
    och det har ingen vikt från vem vi stamma.

    "Tänk blott på Tullus, nämnd Hostilius,
    som blivit skildrad av Valerius;
    han föddes fattig, vann dock makt och ära.
    Boetius och Seneca, de lära
    uttryckligen: den är en ädel man,
    som handlar rätt och hjälper där han kan.
    Och därför säger jag, min käre vän:
    om mina fäder varit enkla män,
    kan likväl Gud förläna mig sin nåd
    till dygdig vandel och till ädla dåd,
    och ädel är jag, om jag blott står fast
    vid ärans bud och skyr all synd och last.

    "Dig synes ock min fattigdom ett brott
    Du bör dock veta, att Vår Herre gått
    på denna jorden som en fattig man.
    Envar, så man som barn och kvinna, kan
    förstå, att Jesus icke valt en lott,
    som i sig själv var ond som synd och brott.
    Glad fattigdom är ingenting att klandra,
    det vittna både Seneca och andra.
    Den man är rik, som icke mer begär
    i all sin fattigdom, och fattig är
    den rike, om han önskar mer ändå,
    ty vad han åtrår kan han icke få.
    Men den som nöjes, fast han intet har,
    är rik, om än för dig en simpel karl.

    "Med skäl kan fattigdomen kallas glad;
    hos Juvenalis finnes denna rad:
    'En fattig man kan sjunga takt till stegen,
    han fruktar inga rövare på vägen.'
    Ja, är oss fattigdomen föga kär,
    så är det likväl endast den, som lär
    oss mänskor flit; och vishet kan den skänka
    i rikligt mått åt dem, som kunna tänka.
    Fast fattigdomens plågor synas stora,
    så ger den skatter, dem vi ej förlora.
    Sig själv och Gud har mången mänska funnit
    först sedan hennes gods och guld försvunnit,
    och genom fattigdomens brillor känner
    man allra säkrast sina sanna vänner.
    Om jag är fattig, men är god mot dig,
    finns därför intet skäl att klandra mig.

    "Min ålder synes dig också en brist,
    men är den det? Det är dock sant och visst,
    att det beständigt varit sed bland Eder,
    I riddersmän att visa åldern heder
    och kalla gubben fader. Och jag tror
    du minnes budet: hedra far och mor!

    "Och är jag ful och är jag gammal nu,
    så blir du ej bedragen av din fru,
    ty ålderdom och fulhet skydda gott;
    ett bättre skydd har kyskhet aldrig fått.
    Men då jag känner dina sinnens trängtan
    så skall jag likväl stilla all din längtan.

    "Nu kan du välja ett av dessa två:
    säg, vill du ha mig ständigt ful och grå
    men även som ditt ödmjukt trogna viv,
    som egnar dig sitt hela jordeliv?
    Om icke, kan du få mig ung och skön
    och taga risken av de bittra rön,
    du månde göra, efter vad jag rädes,
    ej hemma blott, men även annorstädes.
    Ja, gör ditt val och säg vad du vill taga!"

    Först var det tyst, så hördes junkern draga
    en suck så tung, och sedan säga så:
    "Min fru, min kära maka, du skall få
    bestämma det; din klokhet skall få råda.
    Välj det, som blir det bästa för oss båda
    som länder oss till lycka och till heder;
    det gör detsamma, vilken väg du leder,
    ty det du finner gott, är gott för mig."

    "Jag har då herraväldet över dig,
    då jag kan välja efter eget skön?"

    "Förvisso", sade han, "det är min bön".

    "Giv mig en kyss och låt bekymren fara,
    ty du skall veta, att jag ämnar vara
    ej endast skön, men även god mot dig.
    Ja, må Vår Herres vrede drabba mig
    om ej i mig så trogen fru du fått,
    som blivit sedd så länge världen stått.
    Och om jag icke är så skön en kvinna,
    som någon drottning eller kejsarinna,
    som står att finna mellan öst och väst,
    så gör med mig vad hälst du finner bäst.
    Slå täcket upp och se den fru du har!"

    När junkern nu fick skåda hur det var,
    när hennes unga skönhet blivit röjd,
    då drog han henne till sitt bröst med fröjd,
    Hans själ vart gripen av en sällhetsvåg;
    väl tusen kyssar tolkade hans håg,
    och allt, som kunde lust och lycka ge,
    det lät hans hustru glatt och villigt ske.

    Så levde de allt till sin levnads ända
    i frid och fröjd. – Må Jesus Kristus sända
    oss unga snälla män med raska tag
    och signa dem, som bilda hjonelag.
    Men måtte Krist förkorta deras liv
    som icke villigt lyda sina viv;
    och knarriga och snåla gubbar må
    Vår Herre gärna skicka pesten på.

Här slutar Fruns frän Bath berättelse.

TIGGARMUNKENS PROLOG

Prologen till Tiggarmunkens berättelse.

    Den värde Tiggarmunken gjorde jämt
    vår Stämningsman till föremål för skämt,
    men hittills hade munken låtit bli
    att vara elak i sitt raljeri.
    Nu sade han till Frun från Bath: "Madame,
    Gud signe er! Ni var för allvarsam.
    Ni har berört rätt mången svårlöst fråga,
    kring vilken lärda striders flammor låga,
    och sagt oss mycket lika sant som fritt.
    Men, bästa Fru, på denna sköna ritt
    är skämtsamt tal av ännu större värde.
    Låt prästerna predika och de lärde
    få disputera bäst de det förmå.
    Om detta sällskap blott vill höra på,
    så skall jag nu berätta bäst jag kan
    om äventyr som hänt en stämningsman.
    Man kan ej prisa denna yrkesgrupp;
    jag hoppas ingen här tar illa upp.
    En kyrkans stämningsman han gnor och gnor
    från gård till gård och stämmer folk för hor,
    och prygel får han både här och där."

    Vår Värd grep in och sade ungefär:
    "Min herre, hövlighet! Ty vid min själ
    i detta sällskap skall det ej bli gräl!
    Berätta, och låt Stämningsmannen vara!"

    "Asch", sade Stämningsmannen. "Ingen fara!
    Låt honom säga vad han vill helt fritt;
    när jag får ordet, skall vi nog bli kvitt.
    Han skall få veta vad en tiggarmunk
    egentligen är värd med allt sitt lunk."

    Då sade Värden, icke utan hetta:
    "Lugn, mina herrar! Det är nog med detta."
    Till Tiggarmunken sade han som så:
    "Nu, mäster, vill ni kanske börja på!"

Här slutar Tiggarmunkens prolog.

TIGGARMUNKENS BERÄTTELSE

Här börjar Tiggarmunkens berättelse.

    Det fanns en gång där hemma i mitt land
    en mäktig domprost, som med kraftig hand
    beivrade allt vrångt i prosteriet,
    all sidovördnad visad kleresiet
    och kyrkans sakrament, all brist på tukt
    och hor och trolldom och all annan frukt
    av syndens träd som svekliga kontrakt
    och falska testamenten – ja, kort sagt
    förseelser, som under lagen falla;
    det är ej lönt att räkna upp dem alla.
    Mot ocker ingrep han, mot simoni,
    men allra strängast tog han likväl i
    när skörlevnad och otukt blivit röjd.
    Med tiondena var han sällan nöjd.
    Om någon kom med dumma klagomål,
    tog prosten böter strax, ty han var snål!
    När tionden och offer voro små,
    fick den, som bragt dem, ömkeligen stå
    och sjunga psalmer hela dagen lång.
    En prost har makt att bruka sådant tvång
    på grund utav den domsrätt, som han fått
    till stävjande av dåligt liv och brott.
    Han hade under sig en stämningsman,
    och det fanns ingen slugare än han,
    ty mannen höll sig med en mängd spioner,
    som visade på brottsliga personer.
    Han skonade en sköka, eller två,
    om genom dem han kunde tjugu nå.
    Om än vår gode Stämningsman må bli
    en smula arg, så blir hans horeri
    berört i min berättelse, ty hit
    når ej hans makt, trots allt hans tjänstenit,
    och oss skall den förvisso aldrig nå.

    "Vid Petrus", sade Stämningsmannen då,
    "för horhusskökor är det lika ställt."

    "Håll inne med det där!" skrek Värden gällt.
    "Ni, kära mäster, låt er inte störa.
    Berätta på, vi vilja gärna höra;
    och bry er inte om vår Stämningsman."

    På alla håll i England hade han,
    den lömska stämningsmannen, den halunken

    (så tog på nytt till orda tiggarmunken)
    förtrogna vänner, kopplare och skarn,
    som drevo villebrådet i hans garn.
    De sade honom vem de legat med,
    och han var nöjd: då kunde han slå ned.
    Hans herre visste inte vad han vann.
    Han hotade med Kristi kyrkas bann,
    och mången liderlig och syndig man
    blev mycket glad och lycklig när han fann
    att pengar kunde köpa honom fri.
    Att Judas var en tjuv det veta vi;
    en sådan var vår stämningsman också.
    Minst hälften utav det hans prost bort få
    behöll han för sig själv. Han var minsann
    en tjuv, en horkarl och en stämningsman.
    Han hade flickor både här och där,
    som läto honom veta när herr Per,
    herr Robert eller någon annan kund
    hos dem haft någon hemlig herdestund.
    Så hjälpte flickorna vår stämningsman,
    och den, som kom med stämning, det var han.
    Till domkapitlet stämdes båda två,
    och mannen fick betala, kvinnan gå.

    "Jag stryker detta ur vår svarta bok",
    förklarade han då. "Du är ju klok
    och fattar nog att sådant ej går an.
    Jag är din vän och hjälper när jag kan."
    Om mutor visste han förvisso mer
    än någon enda mänska här bland er,
    ty ingen hund kan skilja sårad hjort
    från den, som ej är träffad, lika fort
    som denne stämningsman en libertin
    från hyggligt folk; han kände sina svin.
    I denna branch, som lönade sig bäst,
    arbetade han även allra mest.

    På spaning efter byte red han ut
    en vacker dag, och det var hans beslut
    att stämma in en äldre okysk änka,
    som kunde hava någonting att skänka.
    På vägen hände sig att han fick syn
    uppå en ryttare vid skogens bryn.
    Han bar en båge, vassa pilar ock;
    och grön var färgen på hans vapenrock,
    men svart var hatten, som han hade på.

    Då höjde stämningsmannen ett: "Hallå!"
    "Välkommen", sade ryttaren och log.
    "Vart styr ni kosan genom denna skog?
    Skall den bli mycket lång er ritt i dag?"

    "Nej, herre", sade stämningsmannen, "jag
    skall endast till ett ställe här helt nära,
    ett litet ställe, där jag skall begära
    arrendet, som min herre har att få."

    "Du är en fogde?" sade mannen då.
    "Ja", sade stämningsmannen, ty det var
    genant att yppa vad han var för karl.

    "Depardieux!" – så utbrast mannen då
    "vi är kolleger, fogdar båda två!
    Jag är en främling här i denna trakt;
    nu skall vi följas åt i samma takt,
    och detta möte får ej bli vårt sista.
    Jag äger guld och silver i min kista,
    och kommer du till trakten där jag bor,
    skall intet fattas dig, min käre bror."

    "Jag tackar", sade stämningsmannen då.
    Ett kraftigt handelslag gavs till tecken på
    beständigt broderskap, och under glam
    och livligt samspråk red man vägen fram.

    Vår stämningsman, som liknade en skata
    han kunde aldrig låta bli att prata
    och göra frågor – frågade: "Min bror,
    var är det nu egentligen du bor?
    Var kan jag finna dig i sinom tid?"

    Den andre svarade med rösten blid:
    "Det är långt bort i norr. Där hoppas jag
    få se dig som min gäst en vacker dag;
    och när vi skiljas skall jag bit för bit
    beskriva vägen, så du hittar dit."

    "Min broder", sade stämningsmannen, "nu
    skall du berätta något om vad du,
    som är en fogde liksom jag, har funnit
    förmånligast i tjänsten, vad du vunnit
    det mesta på. Och var ej rädd, min broder,
    att röja mindre ärliga metoder.
    Berätta helt uppriktigt; jag vill lära."

    Då svarade den andre: "På min ära,
    jag skall berätta alla mina rön.
    Betänkligt knapp och liten är min lön,
    och sträng och fordrande är godsets herre.
    Jag måste ligga i och slita värre,
    och därför lever jag på prejeri.
    Jag låter ingen vinstchans gå förbi.
    Med slughet eller våld förvärvar jag
    det mesta jag behöver dag för dag.
    Nu har jag sagt precis som saken är."

    Då sade stämningsmannen glatt: "Så där
    gör jag också. Jag tvekar endast då,
    när något är för hett att taga på.
    Jag tar vad jag kan ta i hemlighet,
    och utan minsta tvekan gör jag det,
    ty annars skulle jag nog snart förgås.
    I bikten nämnes sådant ej, förstås;
    mitt samvete har ganska barkat läder
    och jag ger fan i alla skriftefäder.
    Väl mött, kamrat, vid Kristus och hans moder!
    Men säg mig vad du heter, käre broder!"
    Så slutade vår stämningsman sitt prat,
    och när han slutat, smålog hans kamrat.

    Han sade: "Skall jag taga dig på orden?
    Demon är jag och bor i underjorden
    och rider här i ändamål att se
    var jag kan finna folk, som har att ge.
    Förvärv och vinst är syftet med min ritt.
    Och är väl något annat syfte ditt
    än det att vinna, hur det än må vinnas?
    Så är med mig: var rovet än må finnas,
    far jag och tar det, skall du nog få se."

    Då sade stämningsmannen: "Ben'cite!
    Vad säger du? Är du av sådant slag?
    Du har en mänskas skepnad liksom jag.
    Är ni gestaltade på detta sätt
    i helvetet, där du har hemortsrätt?"

    "Nej", sade han; "där har vi ej gestalt,
    men när vi önskar, kan vi likna allt,
    vad helst oss lyster, för en mänsklig blick,
    kan ta en apas eller mänskas skick;
    och som en ängel kan jag även gå.
    Det är ej underligt att det är så:
    en usel gycklare kan lura dig,
    och han är blott en stympare mot mig."

    "Men", sade stämningsmannen, "varför gå
    i skilda dräkter? Kan ej en förslå?"

    "Den dräkt, som hjälper oss att lättast nå
    det rov vi utsett, ta vi alltid på."

    "Men varför gör ni er så stort besvär?"

    "Av många goda skäl, min broder kär,
    men allting har sin tid, och tiden går.
    Se blott hur högt på himlen solen står,
    och intet byte har jag fått i dag.
    Men vinst och byte eftersträvar jag
    och ej förklaringar och diskussion.
    För enkel är för övrigt din person
    att fatta, om jag sökte att förklara.
    Men på din fråga skall jag likväl svara.
    Vi äro stundom Herrens instrument
    och redskap, vilka han till jorden sänt
    i skilda skepnader när han så velat.
    Av Honom ha vi fått den roll vi spelat.
    Vi ligga utan makt vid Herrens fot,
    om den Allsmäktige står oss emot.
    Blott kroppen få vi stundom lov att plåga;
    då kommer själen inte alls i fråga.
    Tänk blott på Job, som måste plågas så.
    Men stundom få vi pina båda två,
    Jag menar kropp och själ. Så kan det hända,
    att vi få Herrens tillstånd till att vända
    vårt angrepp blott mot själen hos den nästa.
    Vår verksamhet är alltid till hans bästa:
    han vinner frälsning, när han står emot
    de snaror, som vi lägga för hans fot.
    Vår avsikt var det likväl ej att föra
    till salighet; vi sökte att förstöra.
    Vi tjäna även människor ibland;
    vi voro helt i biskop Dunstens hand.
    apostlarna befallde oss demoner."

    "Men säg mig: när ni bliva till personer,
    gör ni er kroppar då av element?"

    "Nej, nej, min vän; vi kunna ju som känt
    förvända synen. Annars låna vi
    av döda mänskor kropp att vandra i.
    Då tala vi i allo lika väl
    som någon mänska, som har liv och själ,
    precis som Samuel till Phitonissa,
    som var en mycket ryktbar profetissa.
    Hur vi ha skapats vill du gärna veta,
    och efter svar behöver du ej leta,
    ty du skall komma till en plats, där du
    får bättre svar än jag kan giva nu.
    På grund av egna rön skall du förstå
    ofantligt mycket mera än de två,
    Virgilius och Dante, kunnat fä
    en aning om. Men låt oss raska på!
    Jag ämnar hålla mig i lag med dig
    till dess du själv får lust att lämna mig."

    "För tusan", sade stämningsmannen då;
    "jag är en karl, som man kan lita på.
    Jag sviker ej det ord jag gett en vän.
    Och om du än var själva djävulen,
    så håller jag den ed jag svurit dig.
    Jag svor ju dig som du har svurit mig,
    att hålla samman här på denna färden.
    Vi söka båda vinning här i världen.
    Tag du din del, vad du av folk kan få;
    och jag tar min. Så ha vi båda två.
    Och får den ena mera mynt och mat,
    så skall han dela det med sin kamrat."

    "Rätt så", var andens svar. Och deras ritt
    gick vidare i långsamt trav och skritt.

    Strax utanför den stad, som målet var
    för stämningsmannen, sågo de en karl,
    som stod invid en vagn med hö som last.
    I vägens gyttja hade den kört fast.
    Och nu stod karlen där och skrek och slog
    på spännet, som förgäves slet och drog.
    "Hej, Brok, hej Skott! Nå, kan ni inte draga?"
    Så sade han; och sedan: "Fan må taga
    er alla tre med både hull och hår.
    Ni har förargat mig i många år,
    och er och vagn och hö må fanden ta!"

    Då sade stämningsmannen: "Det var bra!"
    och lutade sig fram mot sin demon
    och sade dessa ord i dämpad ton:
    "Hör, broder, hör, och passa genast på!
    Du hörde vad det var du skulle få?
    Tag dem nu strax; han har ju lovat ge
    dig hö och vagn och sina hästar tre."

    Då svarade demonen honom: "Nej,
    det går ej an. Det menade han ej.
    Du kan ju fråga, om du inte tror.
    Nej, vänta, skall du själv få se, min bror."

    Nu fingo hästarna en vänlig klapp,
    och alla spände musklerna i kapp,
    Körkarlen sade: "Hejsan, friska tag,
    och Kristus skall belöna er en dag!
    Det där var fint; den rör sig mer och mer.
    Må Gud och helgonen belöna er!
    Nu kom vår vagn omsider loss igen."

    Demonen sade: "Ser du nu, min vän?
    Det var ju som jag sade: karlen hade
    en annan mening än de ord han sade.
    Kom nu, kamrat, och låt oss rida på,
    ty här finns ingenting för mig att få."

    Ett stycke bortom staden i en dal
    höll stämningsmannen detta lilla tal:
    "Hör på, kamrat, här bor en gammal kvinna,
    som nästan lika gärna skulle brinna
    som skänka bort den allra minsta skärv.
    Hos henne skall jag göra ett förvärv.
    Jag stämmer henne nu för något brott,
    fastän jag intet vet som hon begått.
    Och du, som inte kan försörja dig
    skall höra på och lära dig av mig."

    Han bultade med kraft på änkans port
    och sade barskt: "Låt upp och gör det fort!
    Du har en präst därinne; låt mig se!"
    "Vem bultar?" sade änkan. "Ben'cite!
    Guds fred, min herre, vad är det ni vill?"

    "Jag har en stämning här. Se noga till,
    vid äventyr av kyrkans interdikt,
    att du i morgon i en sak av vikt
    kan stå till svars för vad man sagt om dig."

    "O, Herre Jesus Kristus, bistå mig
    i denna sak, ty jag är alltför svag!
    Jag ligger sjuk alltsedan mången dag
    och kan ej gå och inte heller rida;
    det sticker så förfärligt i min sida.
    Kan jag ej få det skriftligt? Går det an
    att svara genom ombud, stämningsman,
    på det man velat lägga mig till last?"

    "Tja", sade han, "det blir väl lämpligast
    att du betalar mig tolv styver nu,
    så skall jag ordna saken, bästa fru.
    Förtjänsten får min herre, inte jag.
    Jag måste rida långt ännu i dag;
    tolv styver hit, och så är saken klar!"

    "Tolv styver!" utbrast gumman då till svar.
    "Vid alla helgon, om jag kunde få
    all världen därför, vore jag ändå
    ur stånd att visa fram en sådan summa.
    Ni vet, jag är en gammal, fattig gumma.
    Hav någon misskund, snälla stämningsman!"

    "Nej, tag mig själva Satan", sade han,
    "om jag det gör, om ock du lider brist."

    "Men jag är skuldlös, det är sant och visst."

    "Betala genast, eller vid S:t Anna
    jag tager med mig denna nya panna
    för det jag har att få sen du bedrog
    din äkta make, han, som sedan dog.
    Jag lånade till böter, som du vet."

    "Ni ljuger mänska, vid min salighet!
    ty aldrig har jag blivit dömd ännu
    för något brott som enka eller fru,
    och alltid har jag varit kysk och trogen.
    Ni med ert dumma prat kan gå åt skogen.
    Må Satan föra er till avgrundskval!"

    När avgrundsanden hörde detta tal
    föll han på knä och talade så här:
    "Å, Mabely, min egen moder kär,
    är det ert allvar? Är det, goda fru?"

    "Må Satan taga honom redan nu
    med hull och hår, om han ej ångrar sig."

    "Nej, gamla häxa, vänta ej av mig",
    förklarade vår stämningsman, "att jag
    skall ångra något, som jag sagt i dag.
    Jag kunde rycka linnet från din kropp."

    "Min kära bror, tag inte illa opp,
    men du är min, nu har jag fått dig fatt",
    förklarade demonen, "och i natt
    blir du bekant med alla djävlars värld
    långt bättre än en enda präst och lärd."
    Med dessa ord tog djävulen sin man.
    Med kropp och själ och ande fördes han
    till stämningsmännens rätta, hemska plats.
    O, milde Herre, på vars ord vi satts
    i denna värld, beskydda oss envar
    och gör vår Stämningsman till ärlig karl!

    Mitt herrskap, om jag velat, hade jag
    förvisso kunnat skildra skilda slag
    av kval och plågor där i Satans värld
    som dessa målats av så mången lärd,
    apostlarna och Kristus, men jag kan
    ej såra så vår gode Stämningsman.
    För övrigt kan en mänsklig tungas tal
    väl aldrig skildra alla avgrundskval.
    Men för att undgå pinan är mitt råd:
    o, vaken, bedjen att vår Herres nåd
    må frälsa eder undan Satans makt,
    ty som ett lejon går han ut på jakt
    och ligger ständigt listig i försåt
    att dräpa den, som han kan komma åt.
    Befästen edra hjärtan mer och mer
    emot den onde, som vill fånga er!
    Han kan ej fresta tills man måste falla,
    ty Herren Kristus kämpar för oss alla.
    Och bedjen vänner, bedjen nu med mig
    att stämningsmännen måtte bättra sig!

Hår slutar Tiggarmunkens berättelse.

STÄMNINGSMANNENS PROLOG

Prologen till Stämningsmannens berättelse.

    Vår Stämningsman räck upp sig i sin sadel
    Han var så upprörd över munkens tadel,
    att han av vrede skalv från topp till tå.

    "Mitt herrskap", sade han, "jag bör väl få
    berätta nu; det är ej mer än rätt,
    då Tiggarmunken fått på detta sätt
    spy ur sig lögner och förtal i ett.
    Han skryter med att känna helvetet,
    och det är sannerligen inget under:
    ty tiggarmunken kan på goda grunder
    betecknas som en tjänare åt Fanden.
    Ni har väl hört om munken, som – i anden
    i en vision – blev förd till Satans land?
    Där fick han skåda vid en ängels hand
    hur de fördömda pinades och ledo.
    Men ingen munk sågs till, var än de skredo."
    (På andra mänskor rådde ingen brist.)
    Av ängeln frågade han då till sist:

    "Har Herrens nåd tvätt varje munk så vit,
    att ingen enda sådan kommer hit?"

    "Ånej, av dem finns här en legion",
    var ängelns svar. "Följ med till Satans tron!
    Du ser, att Satans svans är lång och stark
    och bred som seglen på en stadig bark.
    Du, Satanas, håll upp din svans och ge
    vår broder har ett tillfälle att se
    var tiggarmunkar ha sitt bo hos dig!"

    Knappt hade svansen hunnit höja sig,
    så svärmade ur stjärten huvudstupa
    (som bien kunna svärma ur en kupa)
    väl tjugutusen munkar, vilka rände
    åt alla håll i helvetet, men vände
    i nästa ögonblick och sågos skumpa
    i största hast tillbaka till sin rumpa
    och krypa in. Och Fan slog svansen på.

    När munken hade tröttnat på att gå
    och se på plågor utan gräns och hopp,
    blev själen förd tillbaka till hans kropp.
    Han vaknade så kraftlös som en trasa
    och darrade ännu av skräck och fasa
    vid minnet av den ledes breda svans
    och hemska bak – det öde som var hans.

    Gud signe alla här med undantag
    av Tiggarmunken. – Ja, nu börjar jag.

Här slutar prologen till Stämningsmannens berättelse.

STÄMNINGSMANNENS BERÄTTELSE

Här börjar Stämningsmannen sin berättelse.

    I Yorkshire finnes det ett låglänt land,
    som heter Holderness, vid havets strand.
    Där gick en Tiggarmunk en tid omkring,
    predikande om himmelskt sköna ting.
    Så hände sig en dag att denne broder
    predikat enligt prövade metoder,
    och särskilt manat mänskorna att tänka
    på sina kära döda och att skänka
    till själamässor samt att ge en skärv
    för underlättande av deras värv,
    som bygga tempel till vår Herres ära,
    och ej till ting, som mott och mal förtära
    och ej åt sådant folk, som står sig gott
    som släkt och arvingar, på vilkas lott
    försynen låtit jordiskt välstånd falla.
    "Se själamässor, dem behöva alla,
    ty de befria våra dyra vänner
    ur skärseldskval. –  Ack, hur den elden bränner!
    De tretti mässorna av detta slag
    dem sjunga vi på en och samma dag.
    Befria själarna ur deras nöd!
    O, det är hemskt, att halstras på en glöd
    och lika grymt att stekas över lågor.
    För Kristi skull, gör slut på deras plågor!"
    Med cui cum patre gick vår broder ut
    när talet till församlingen var slut.

    När menigheten givit vad han bett,
    begav han sig på väg. Då gick han lätt
    med stav på axeln, spetsen käckt mot skyn.
    Så vek han in i varje gård i byn
    och tiggde mjöl och smör och ost och korn.
    Kamraten hade stav med knopp av horn,
    två tavlor utav elfenben och så
    en vacker stylus, blank och fin som få,
    med vilka namnen genast skrevos ned
    på dem, som skänkte pengar eller säd.
    Han skulle be för dessa, trodde man.
    "Giv mig en skeppa vete", sade han,
    "en kaka rågbröd eller någon sill.
    Vi rata intet; giv oss vad ni vill:
    en penny endast, eller fast en halv;
    och om ni kan, så giv ett stycke kalv,
    ett stycke fläsk, en filt – ja, kära syster,
    giv oss en skänk, precis vad eder lyster!
    Se så, nu skrev jag upp ert namn, madame!"

    De hade med sig där de drogo fram
    en bärare med säck, en stark och trygg,
    och allt som gavs blev lagt på drängens rygg.
    Så snart han hade lämnat den som givit,
    kom tavlan fram, och alla namn han skrivit
    utströkos genast; det var munkens tack.
    Allt vad han gav var fagert tal och snack.

    "Nu ljuger du", brast tiggarmunken ut.
    Men Värden inföll häftigt: "Tyst, vet hut!
    Berätta lugnt historien som den var!"
    "Ja, det skall ske", var Stämningsmannens svar.

    Han gick omkring från gård till gård och lände
    omsider till en gammal gård han kände
    som en av dem, där han förplägats bäst.
    och alltid varit en värderad gäst.
    Hans värd låg nu i sängen, sjuk och svag.
    "Deus hic. O, Thomas, gamle vän, god dag",
    så hälsade han milt sin sjuke värd.
    "Gud signe dig. Här inne vid din härd
    på denna bänk har jag förvisso fått
    ta del i månget mål och ätit gott."
    Från bänken drev han sedan bort en katt
    och lade ned sin stav och så sin hatt
    och påsen sin och slog sig ned vid sängen.
    Kamraten hade vandrat jämte drängen
    till staden till ett värdshus, som förser
    långväga vandrare med nattkvarter.

    "Nå, käre mäster", sade munkens värd,
    "hur har ni haft det på er långa färd?
    Det är nog veckor sen jag såg er sist."

    "På mödor har det ej rått någon brist",
    var munkens svar. "Jag har bemödat mig
    att läsa goda böner främst för dig
    och alla våra vänner och i dag
    var jag i kyrkan. Där försökte jag
    predika på mitt folkligt enkla sätt,
    ty för en olärd är det icke lätt
    att fatta Skriftens ord; de ha sin fara.
    Fördenskull vill jag lära och förklara.
    Förvisso är förklaringen av nöden,
    ty bokstaven – så säges – bringar döden.
    Jag lärde dem att bruka på ett gott,
    förnuftigt sätt det goda som de fått.
    Er fru var även där. – Var kan hon vara?"

    "På gården, tror jag", hördes mannen svara.
    "Det är väl hon, som kommer in just nu."

    "Välkommen, mäster", sade husets fru;
    "hur står det till?" Han fick en vänlig blick.

    Belevat reste munken sig och gick
    och slöt värdinnan till sitt breda bröst
    och kvittrade som med en fågels röst:
    "Stor tack, madame; jag känner mig rätt väl
    och står till eder tjänst med liv och själ.
    Jag priser Gud, som skapt en sådan kvinna
    som ni, madame. Jag har ej kunnat finna
    en enda lika skön i denna trakt."

    Hon sade: "Gud förlåte vad ni sagt!
    Men hur som helst: välkommen till vår ort."

    "Madame, förlåt mig, som ni alltid gjort!
    Men nu har jag en liten bön till er;
    tag inte illa vid er om jag ber
    att få ett samtal med er man en stund.
    Jag känner kyrkoherdarna i grund:
    för lata för att skrifta äro slika.
    Min fröjd är det att skrifta och predika
    och väl begrunda evangelii ord.
    Jag är en fiskare på denna jord,
    och fiskar själar till vår Herres ära.
    Jag söker blott att sprida Kristi lära."

    Då sade frun: "Mät honom skäppan full,
    det ber jag eder, för hans ilskas skull.
    Han är så argsint som en etermyra,
    fast han har mig, som är så lätt att styra.
    Om jag en natt vill hålla honom varm
    och lägger på min man ett ben, en arm,
    så grymtar han precis som våran galt
    där ute i sin stia. Det är allt!
    Jag får ej vara honom till behag."

    "O Thomas! Je cous dy. Vad erfar jag!
    Slikt är den ondes verk och måste botas.
    Du vet, att vrede är en synd, som hotas
    av syndens straff, och det är utan slut."

    "Men säg mig, mäster, innan jag går ut;
    vad önskar ni till middag!" sade frun.

    "Madame, får jag en lever av kapun
    (vad det är grymt att vålla någons död!)
    och något stycke av ert mjuka bröd
    och sist ett halstrat huvud av ett svin"
    – så sade munken med andäktig min –
    "är detta mer än nog för mina fat.
    Jag lägger inte mycken vikt vid mat,
    I Skriften finner ju min ande föda,
    och kroppens lust är jag så van att döda
    med faster att min mage blivit svag.
    Madame, jag ber: ursäkta mig att jag
    fördristar mig att säga som det är.
    Jag tror att jag kan tala öppet här."

    "Ja, kära mäster, blott en sak ännu:
    han dog, vår lille", sade husets fru,
    "kort efter det ni hade lämnat byn."

    "Ja", sade han, "jag såg det i en syn
    där hemma i vårt dormitorium.
    Den dag då detta dödsfall ägde rum
    såg jag i synen hur er gosse fördes
    till himmelen, och änglasången hördes.
    Det sågs också av sakristanen vår
    och en som varit munk i femti år.
    De kunna båda, Gud ske pris och ära,
    gå fritt omkring bland mänskorna och lära.
    Jag reste mig, och lika gjorde alla.
    På mina kinder kändes tårar falla.
    Det var mig liksom hade tiden stannat.
    Te Deum sjöngo vi och intet annat,
    och till vår Herre bad jag där en bön
    med tack för denna syn, som var så skön.
    Mitt herrskap, jag kan tryggt försäkra er,
    att våra böner nog betyda mer
    och att vi veta mer om Herrens rike
    än någon olärd, om än konungs like.
    Vi leva fattiga, och vi försaka;
    en laicus har hus och barn och maka.
    Med mat och dryck och vällust är han nöjd,
    men vi förakta denna världens fröjd.
    Minns Lazarus! Han hade hårda öden,
    men lönen fick han skörda efter döden.
    En andans man är icke kroppens träl;
    han späker kroppen, göder blott sin själ.
    Vi munkar undfly denna världens jäkt
    och nöja oss med torftig kost och dräkt.
    Vårt rena liv och våra fastor göra
    att himlens helgon våra böner höra.

    "Betänk att Moses hade nödgats fasta
    i många veckor, innan han fick kasta
    en blick på tavlorna med Herrens lagar.
    Med buken uttömd sedan många dagar
    emottog han den Lag, som Herren skrivit
    med egen hand. – Elia hade blivit
    beredd för samtalet med Gud allsmäktig
    på Horebs höjder genom djup, andäktig
    kontemplation och fasta som var hård.

    "När Aron hade templet i sin vård
    och alla höllo detta högt i ära,
    förbjödos templets präster att förtära
    av någon dryck, som kunde skänka rus,
    när de begåvo sig till Herrens hus
    att bedja för sitt folk. De skulle vaka
    och bedja blott och fingo icke smaka
    en droppe vin vid hot av lagens svärd.

    "Den nyktres förbön blott är något värd.
    Märk vad jag sagt, ty det är sant och visst.
    Av Skriften finna vi, att Herren Krist
    har levat själv i fasta och i bön.
    Oss fromma bröder syns den lotten skön
    att leva kyskt i fattigdom och öva
    barmhärtighet mot alla som behöva,
    att leva rena enligt Skriftens råd
    förtröstande på Herrens stora nåd.
    I insen därför nog att våra böner –
    jag menar bröderna, vår ordens söner –
    betyda mera inför himlens Gud
    än edra – ni med edra gästabud!
    Från Edens lycka, som var hel och full,
    drevs mänskan ut blott för sin glupskhets skull.
    I paradiset var hon kysk också.

    "Men, gode Thomas, hör nu noga på!
    Det står väl ej i Skriften, men jag har
    det utan tvivel från en kommentar,
    att det var munkarna, som Jesus hade
    i tankarna, den gången, då han sade,
    att andlig fattigdom ger salighet.
    Och hela Skriften vittnar som ni vet
    att munkens lott är mycket mera värd
    än den, som blivit rika män beskärd.
    Jag avskyr deras frosseri och prakt
    och skänker deras otukt mitt förakt.
    De likna, tycker jag, Jovinian.
    De äro feta som en val, en svan
    och lika fulla som en bytta smör.
    De bedja fromt när någon släkting dör
    och läsa då en liten psalm av Davit.
    'Ack', säga de, 'cor meum eructavit!'
    Vem följer Kristi spår och Kristi lära,
    om icke vi, som söka all vår ära
    i kyskhet, fattigdom och ödmjukhet
    och sprida Ordet bland Guds menighet?
    Som falken höjer sig på starka vingar
    så stiger därför munkens bön och svingar
    sig upp till himlen till Gud Faders öra.
    Det, gode Thomas, är jag tvungen göra,
    ty vid Sankt Ibes, var du ej vår broder,
    så var du som ett fartyg utan roder.
    I vårt kapitel be vi dag och natt
    att Herren Gud må ge dig hälsans skatt
    och återge din kropp dess fulla kraft."

    "Det har jag", sade Thomas, "inte haft
    den minsta känning av till denna dag.
    Åt tiggarmunkar av diverse slag
    har jag i åratal gett goda pund,
    och lika klen är jag i denna stund.
    Och nu är mina pengar nästan slut."

    "O, Thomas, har du det?" brast munken ut.
    "Vad skulle du med skilda slag av bröder?
    Behövas läkare från norr och söder
    när den man redan har är mer än god?
    Du leddes vilse av ditt vankelmod.
    Det var att handla som en idiot.
    Om vi fått mera, hade du fått bot.
    'Å, giv åt den en slant för hans konvent!'
    'Å, giv åt det konventet någon cent!'
    'Å, giv den munken något mynt också!'
    Nej, Thomas, nej; så kan det inte gå.
    Vad värde har en sönderstyckad slant?
    Det splittrade – det är då visst och sant –
    har mindre kraft än det, som är förenat.
    Ja, Thomas, jag skall säga vad du menat:
    du ville ha vårt arbete som skänk!
    'Arbetaren är värd sin lön' – betänk,
    att detta har vår Herre själv förklarat!
    Och, Thomas, av de pengar, som du sparat,
    begär jag intet för mig själv som känt;
    jag ber dem endast för att mitt konvent
    må kunna be för dig och bygga hus
    för spridande av kristendomens ljus.
    Och kyrkobyggens vikt är oerhörd;
    Sankt Thomas liv bär därom vittnesbörd.
    Du ligger här med hjärtat fullt av vrede,
    som blivit väckt och vårdad av den lede,
    och grälar på din hustru utan skäl,
    fast hon är mild och god och vill dig väl.
    Ja, Thomas, lyd mitt råd för eget bästa:
    strid icke med din fru och med din nästa!
    Lägg ock på minnet vad Predikaren
    har sagt i denna sak till alla män:
    'Var icke som ett lejon i ditt hem,
    förtryck ej dina tjänare och skräm
    ej vännerna ifrån ditt hus och bord!'
    Och än en gång ett vänligt varningsord:
    se upp för det, som slumrar i din själ,
    se upp för ormen tätt invid din häl;
    han krälar osedd under gräs och strån
    beredd att stinga. – Och betänk, min son,
    att tjugotusen män ha mist sitt liv
    för tvister, som de haft med sina viv.
    Och du, som har en hustru from och blid
    vad skäl har du till tvister och till strid?
    Förvisso kan ej ormen kallas mild,
    men retad orm är icke halvt så vild
    som kvinnan är när hon är vred, ty då
    är hämnd det enda, som hon tänker på.
    En synd är vreden, en ibland de värre,
    en styggelse, som straffas av vår Herre.
    Och för den vrede själv är den en fara.
    Den enklaste bland präster kan förklara,
    att vrede för till mord. I sanning, vrede
    gör bödelstjänst och stammar från den lede.
    Jag kunde tala här om vredens brott
    tills kvällen, ja, tills hela natten gått;
    och därför ber jag Herren natt och dag,
    att han må göra den som vredgas svag.
    Stor sorg och skada har det städse bragt
    när hetsig man fått alltför mycken makt.

    "Det var en gång en hetsig potentat
    berättar Seneca. I samma stat
    begåvo sig två riddare en gång
    på någon resa, kanske ganska lång.
    Så återkom den ena, ej den andra.
    Då måste den som kommit genast vandra
    till domaren och denne sade vred:
    'Nu skall du dö. Du brutit landets fred
    och mördat din kamrat'. Så sade han
    till någon där: 'Gå, döda denne man!'

    "Det hände, när de gingo, dessa två,
    till avrättsplatsen, att de stötte på
    den riddare, som hade ansetts död.
    Då tyckte de, att här var ingen nöd
    och gingo alla tre till domaren
    och sade: 'Herre, han är här igen
    den riddare, som troddes vara död'.
    Då sade domaren – av vrede röd –
    I skolen dö! Dö skall ni alla tre!
    Och dessa skälen hade han att ge:
    Dig har jag dömt, och vad jag sagt står fast.
    Dig, som blev borta, ligger det till last,
    att du har vållat denne mannens död.
    Och sedan till den tredje: Vad jag bjöd
    det har du icke gjort. Så dömdes de,
    och han lät hugga ned dem alla tre.

    "Kambyses kallades en grym satrap,
    som levde om i svalg och dryckenskap.
    Det hände att en herre i hans svit,
    en man, som höll på dygd, moral och flit,
    förtroligt sade till sin kung en gång:
    'En lastbar konungs tid blir icke lång.
    För var och en är dryckenskap en last
    och främst för kungen, som är mäktigast.

    "'Det finns så månget öra, månget öga,
    som aktar på de mäktiga och höga.
    Var därför måttlig, sire, för himlens skull!
    förnuftet flyr en man när han är full,
    och sina lemmar kan han icke styra'.
    Då sade konungen: 'Jag kan bedyra,
    att det är lögn, och jag bevisar lätt
    att vin ej verkar på ett sådant sätt.
    Ej finns det vin som tar min kraft, och föga
    tör vinet skymma blicken i mitt öga'.
    På trots drack kungen när han talat ut
    väl hundra gånger mera än förut,
    och sedan lät han hämta hemifrån
    till sitt palats den djärve riddarns son
    och ställa honom vid en vägg. Så tog
    han pil och båge, grep dess sträng och drog.
    I nästa ögonblick var pilen röd
    av barnets blod, och gossen nedföll död.
    'Nå', sade kungen, 'har jag stadig hand?
    Har kraften svikit mig det minsta grand!
    Har vinet grumlat blicken i mitt öga?'

    "Vad riddarn svarade betyder föga.
    Hans son var död – med det är allting sagt.
    Var därför varsam om din vän har makt!
    Säg blott: 'Placebo – gärna, om jag kan',
    om ej den andre är en fattig man.
    Giv gärna råd åt fattiga, men stör
    ej den, som makten har, vad än han gör!

    "Hör blott hur Cyrus, kung av Persien,
    förstörde floden Gysen för att den
    tog livet av en häst han hade kär,
    när han drog fram mot Babel med sin här:
    han gjorde den så liten, att en kvinna
    gick utan fara, där den brukat rinna.
    Och hör Predikarns ord! Så säger han:
    'Var ej tillsammans med en häftig man
    och tag ej galen man till din kamrat
    att ej du ångrar dig!' Men nog med prat!

    "Ja, Thomas, käre broder, stilla dig!
    Rättvisa vill och kan jag lova dig.
    Förvisa djävulsk ondska ur ditt hjärta –
    din vrede gör dig likväl endast smärta –
    och bikta dig för mig, då jag är här!"

    "Nej", sade då den sjuke, "vid Sankt Per!
    För pastorn har jag skriftat denna dag
    och biktat hur det är med mig och jag
    behöver inte bikta en gång till
    för någon annan, om jag inte vill".

    "Då kan du", sade munken, "ge en skärv
    till klosterbygget vårt, ett vackert värv,
    för vilket vi försakat, lidit nöd,
    allt medan andra njutit överflöd.
    Och likväl ha vi knappast fått vår grund
    ordentligt lagd ännu. Och tjugu pund
    är nu vår skuld för sten (det är en skam!)
    fast ej ett enda tegel släpats fram.
    Så hjälp oss. Thomas, nu för Kristi skull,
    ty annars går vårt företag omkull!
    Och jag kan säga dig på goda grunder,
    att tystna vi, går hela världen under.
    Om vi tas bort, så slocknar världens sol,
    och mörkret breder sig från pol till pol.
    Ja, käre Thomas, då är allt förbi,
    ty vem kan lära, verka så som vi?
    Vi äro icke från i går: besinna
    att sen Elias tider kan man finna
    i Skriften vittnesbörd om ordensbröder
    och deras gärningar i norr och söder.
    Ja, Thomas, hjälp oss, du som har att ge!"
    Vid dessa orden sjönk han ned på knä.

    Den sjuke greps av verkligt raseri
    vid detta munkens fräcka tiggeri
    och den förställning han hos honom fann.

    "Det goda jag besitter", sade han,
    "det kan jag ge; men säg mig att jag är
    en världslig broder, den I hållen kär!"

    "Förvisso", sade munken, "om du vill:
    din fru har fått ett brev med vårt sigill."

    "Nåväl, då skall jag giva en present
    åt dig för edert heliga konvent;
    och utan dröjsmål skall du gåvan få
    på villkor endast, att du delar så
    emellan bröderna, att en och var
    får lika mycket som den andra har.
    Det skall du svära vid ditt höga kall
    förutan förbehåll för något fall."

    "Det svär jag", sade munken; och han lade
    sin hand i mannens högra hand och sade:
    "Se här min hand! Nu kan du vara trygg."

    "Nåväl, stick handen nedåt längs min rygg",
    var mannens svar, "och treva efter där.
    Du finner – under sätet ungefär –
    en liten sak, som jag har gömt". – "Aha!"
    var munkens tanke då; "den skall jag ta"!

    Så stack han ner sin hand mot ryggens slut
    i hopp om en present att draga ut,
    och när den sjuke kände munken nå
    med handen till hans bakdel, lät han gå
    med brak en mäktig pust mot munkens hand.
    Den häst är icke född, som går i land
    med någon så trumpetande musik.

    Vår munk sprang upp, ett retat lejon lik.
    "Å, falska usling! Vid Marias son",
    for munken ut, "det gjorde du på hån!
    Det skall du bittert ångra, vid min själ!"

    Den sjukes husfolk hörde detta gräl
    och löpte in; och munken kördes ut
    och vandrade sin väg med fast beslut
    att taga hämnd. Han gick till sin kamrat.
    Ett vildsvin var han lik: så desperat
    att vita tänder blottats i ett grin.
    Så gick han raskt och med beslutsam min
    till slottet, som beboddes av en lord,
    den där han ofta ägnat själavård.
    Den ädle greven ägde hela byn.

    När munken trädde in, helt röd i hyn,
    satt greven just och åt vid dukat bord.
    Han, munken, kunde knappt få fram ett ord
    men hälsade omsider med: "Guds fre'"!
    Hans värd såg upp och sade: "Ben'cite!
    Men, broder John, vad är det, som står på?
    Att något är på tok kan jag förstå.
    Du ter dig som du råkat ut för tjuvar.
    Sitt ner, min vän, och säg mig vad dig gruvar,
    så skall jag hjälpa dig så vitt jag kan".

    "Jag har så svårt förnärmats av en man",
    var munkens svar, "i huset där jag var,
    att det ej finns så låg och lumpen karl,
    att han ej harmades i högsta grad,
    om han bemötts som jag i eder stad.
    Men allra mest förbittrar det mitt sinne,
    att denne knöl, hos vilken jag var inne,
    fört hädiskt tal om hela vårt konvent."

    "Å, mäster", sade greven, "det som hänt..."

    "Ej 'mäster', greve", sade munken då;
    "säg tjänare, om än jag lyckats nå
    magistergrad. 'Säg icke rabbi!' var
    en gång vår Herre Jesu eget svar."

    "Nå, låt mig höra vad som trycker dig!"

    "Sire", sade munken, "man har hånat mig
    och även mitt konvent i min person
    och så per consequens den kristna tron
    och hela kyrkan. Det är synd och skam!"

    Då sade greven mäkta allvarsam:
    "Försök att vara lugn; tag saken kallt!
    I ären jordens krydda och dess salt.
    Försök att vara lugn, min gode man;
    berätta vad som hänt!" – Det gjorde han,
    beskrev hur gubben handlat så och så.

    Grevinnan satt där tyst och hörde på,
    tills munken fört berättelsen till slut.
    "Gudsmoder, helga jungfru", brast hon ut,
    "var detta allt ni hade att berätta?"

    "Madame, vad åsikt hyser ni om detta?

    "Min åsikt?" sade hon. "En simpel karl
    har gjort vad både plumpt och simpelt var.
    Vad skall jag säga? – Ett är uppenbart:
    hans sjuka huvud kan ej tänka klart.
    Han är förvirrad. Gud må straffa karlen."

    Då sade munken, föga nöjd med svaren:
    "På andra vägar skall jag söka hämnd.
    Den lömske smädaren skall nog bli nämnd,
    var helst jag talar, på ett lämpligt sätt.
    Det är ju dårskap, nonsens rätt och slätt
    att dela det som icke delbart är".

    I grubbel djupt försänkt satt greven där,
    och i sitt sinne tänkte han som så:
    Hur kunde denne gubbe hitta på
    ett sådant svårt problem som det han gjort?
    Om något liknande jag aldrig sport.
    Den ledes var problemet, inte hans!
    I arsmetriken finnes ingenstans
    en sådan djävulsk fråga att besvara
    som det problemet, hur man bör förfara,
    då man skall dela vädrets doft och toner
    i lika delar mellan tolv personer. –
    Men vad den gubbfan sagt är inte lag!
    "Goherrar", sade han, "nu frågar jag:
    Har någon hört på maken? Att begära
    jämn delning här är nonsens, på min ära!
    Det kan och det behöver inte göras!
    För det behöver ej ett finger röras!
    Se ljudet från en stjärt och varje ton
    är helt och hållet blott en vibration,
    som alltid breder ut sig och förgår.
    Det finnes ingen mänska, som förmår
    bestämma när den delats jämnt och rätt.
    Men tänk på vilket infernaliskt sätt
    den karlen spelt sin biktfar detta spratt!
    Jag anser gubben vara rent besatt!
    Sitt ner – för middag är du säkert mogen
    och låt den satans gubben dra åt skogen!"

    Där stod en munskänk invid grevens bord,
    och denne hade hört vartenda ord
    av det, som talats där vid grevens hov.
    "Herr greve", sade han, "om jag får lov,
    så kunde jag för kläde till en dräkt
    berätta er, herr munk, hur denna fläkt
    kan delas riktigt jämnt och excellent
    emellan herrarna i ert konvent".

    "Låt höra", sade greven; "och vid Gud,
    jag skänker dig en dräkt för gästabud."

    "Herr greve", sade han, "tag hit en dag,
    då det är lugnt och intet spår av drag
    ett vagnshjul och se till att detta har
    varenda en av sina ekrar kvar.
    Tolv ekrar har ett hjul i regel fått.
    Tolv munkar kallas hit. – Har ni förstått?
    Jo, tretton utgör ju ett helt konvent,
    och eder biktfar är det komplement,
    som värdigt fyller ut konventets tal.
    De böja sedan knä i denna sal
    i ring med sina näsor inåt vända,
    och varje näsa vid en ekers ända.
    Rakt under navet skall er biktfar stå
    och hålla näsan uppåtvänd. Och så
    skall gubben hämtas hit med magen stinn
    och hård och spänd som någon trummas skinn;
    och han skall sätta sig på hjulet då
    och genom navet låta vädret gå.
    Då skall vi nog få se – det kan ej svika –
    att alla munkarna begåvas lika,
    ty både ljud och lukter bleve kända
    på samma sätt vid varje ekers ända.
    Blott eder biktfar, denne fromme man,
    får mer än andra, men emedan han
    är värdigast, är detta som sig bör.
    Hos brödraskapen skäres alltid för
    för den förnämste, innan andra fått.
    Och väl har han förtjänat denna lott.
    Han lärde oss i dag så mycket gott
    i sin predikan, som vi väl förstått,
    att jag för min del gärna ville ge
    åt honom mest av både två och tre.
    Så tänker säkert även hans konvent,
    för vilket ju hans fromma nit är känt."

    Man tyckte allmänt, munken undantagen,
    att Jankin talat så, att man var slagen
    av hans subtila, bindande logik.
    Han var, så tyckte man, Euclides lik:
    den man, som talat så, var ingen tok,
    han var ett snille, rent ovanligt klok.
    Och Jankin fick sin dräkt. – Nu slutar jag;
    vi närma oss vårt mål för denna dag.

Här slutar Stämningsmannens berättelse.

DEN LÄRDES PROLOG

Här börjar prologen till den Lärdes frän Oxford berättelse.

    "Herr Oxforddoktor", sade nu vår Värd,
    "Ni sitter blyg och stilla på vår färd
    som nygift flicka vid sitt bröllopsbord.
    I dag har Ni ej sagt ett enda ord.
    Ni grubblar visst alltjämt och får ej frid.
    Men kom ihåg att allting har sin tid.

    "För himlens skull, ryck upp er ur er dvala!
    Här är ej tid till grubbel; ni skall tala!
    Berätta någon lustig anekdot!
    Det har nog ingen någonting emot,
    och ni har lovat; ni får inte svika.
    Dock vill jag bedja er att ej predika
    och tala om de synder vi begått,
    ty sådant tråkar ut och söver blott.
    Berätta något trevligt äventyr
    och sök att hålla termerna i styr.
    Den högre stilen kan ni reservera
    tills det blir fråga om att disputera
    med lärda män. Försök att tala så,
    att alla vi som rida här förstå."


    På detta svarade den lärde blitt:
    "Herr Värd, jag har väl inte valet fritt,
    då vi ju alla ställt oss under er,
    och jag skall gärna göra som ni ber.
    Jag skall berätta här så gott jag kan
    vad mig berättats av en utmärkt man
    i Padua, vars handlingar och lära
    förskaffat honom ryktbarhet och ära.
    Nu är han borta sedan någon tid;
    må Herren skänka honom evig frid.

    "Petrarca hette denne lärde man,
    Poeta laureatus nämndes han
    ty han var mästare i poetiken
    som doktor Linian i juridiken
    filosofin och andra discipliner.
    Men döden, han vars lie ständigt viner,
    har redan hunnit skörda båda två,
    och även oss skall snart hans lie nå.

    "Men för att åter tala om den man,
    som lärt mig sägnen, så beskriver han
    i hög poetisk stil i en prolog
    hur dominerande Saluzzo låg
    i rika Piemont med stora torg
    och höga murar kring en mäktig borg
    och huru västra Lombardiet skiner
    i sollyst grönt med ram av Apenniner
    och hur Vesulus höjer stolt sin topp
    där Po ur klara källor springer opp
    och växer från en liten, yster bäck
    till å och till en älv, som flyter käck
    mot öster för att sedan lugn och sedig
    gå fram förbi Ferrara mot Venedig.
    Hans målning präglas av geni och smak
    men jag vill endast hålla mig till sak
    och därför skall jag nu förbigå den
    och börjar genast med berättelsen."

DEN LÄRDES BERÄTTELSE

Här börjar den Lärdes från Oxeford berättelse.

    I västra delen av Italien
    befinner sig en yppig, fruktbar dal
    vid foten av Vesulus och i den
    sex städer, slott och gårdar utan tal
    och skogar, fält och härlig blomsterprakt.
    Saluces heter denna sköna trakt.

    Den styrdes forndomdags av en markis,
    vars fäder före honom härskat där,
    och han betjänades på bästa vis
    av allt sitt husfolk och sin trogna här,
    och hans vasaller hade honom kär.
    Han visste därför ej av strid och sorg
    och levde länge lycklig i sin borg.

    Han var en ung och stark och ståtlig man
    och hörde till en gammal, ädel ätt
    och ingen kunde föra sig som han,
    så värdigt och så älskvärt var hans sätt,
    och han besatt tillräckligt mycket vett
    för landets styrelse och dess försvar;
    och Walter var det namn markisen bar.

    Han hade dock ett fel: han tänkte blott
    på stundens nöjen, red omkring på jakter
    med sina falkar fjärran från sitt slott
    och följde hundars drev i vilda trakter
    men skydde rådslag, dokument och akter
    och drog sig för att knyta Hymens hand.
    Det sista var det värsta för hans land.

    Det tyckte folket där så illa om
    att det beslöt att gå till sin markis.
    När så till slottet hela skaran kom,
    tog en till orda, som man ansåg vis,
    en man på vilken fursten satte pris.
    Den mannen hade ordet i sin makt,
    det framgår nog av det som där blev sagt:

    "Ack, ädle herre, eder mildhet ger
    oss trogna undersåtar alltid mod
    att utan någon fruktan nalkas er
    så snart vi veta att vår sak är god.
    Nu ha vi åter lämnat hem och bod
    och be er, herre, låna edert öra
    åt de bekymmer som ni nu får höra.

    "Den sak det gäller rör på intet vis
    mig själv personligen i högre grad
    än andra här i salen, herr markis,
    men då man vet att jag har rönt en rad
    av gunstbevis, har folket i vår stad
    bett mig till talesman. – Jag har den äran
    att föra fram dess vördsamma begäran.

    "Förvisso, herre, ha vi det så gott,
    när ni styr landet, att man ej kan få
    en lyckligare lott än den vi fått;
    det är en sak vi alla väl förstå.
    Men, herr markis, ett finnes det ändå,
    som ni kan göra för ert folk ännu:
    det är att taga er en värdig fru.

    "Tag på er äktenskapets helga ok,
    som skänker makt och icke slaveri!
    Vi be er, herre, ni som är så klok:
    betänk hur våra dagar dra förbi!
    Av tidens dunkla ström behärskas vi,
    och om vi sova, sitta eller stå,
    kan intet hindra tiden från att gå.

    "Och fast den blommar än, er levnads vår,
    så smyger åldern fram med tysta steg,
    och döden är en fiende som slår
    i varje ålder och på varje väg
    som skördemannen på varenda teg.
    Men lika visst som döden drabbar alla
    är oviss dagen, då vi skola falla.

    "Så lyssna då till oss, ert trogna folk,
    som alltid lytt och vördat edra bud.
    Det ber er, herr markis, med mig som tolk:
    låt oss få välja ut åt er en brud,
    en maka, som är täckelig för Gud
    och ljuv för mänskor, lika skön som god,
    och är av detta lands förnämsta blod.

    "För Guds och vår skull äkta snart en mö,
    ty om det (Gud förbjude!) ginge så,
    att ni, vår käre herre, skulle dö,
    så skulle arvet efter eder gå
    till någon främling, och hur gick det då?
    Det bleve onda tider, det vet Gud!
    Så tag er, herre, mycket snart en brud!"

    Markisen veknade vid mannens tal
    och svarade på det som han fått höra:
    "Ni vill att jag skall göra snart ett val,
    som jag förvisso aldrig ämnat göra,
    ty jag har tyckt att detta skulle föra
    från härlig frihet in i slaveri,
    och jag har njutit av att vara fri.

    "Men då jag finner att ni menar väl
    och litar på er klokhet, så – välan,
    så finner jag att jag har goda skäl
    att ingå äktenskap så fort jag kan.
    Men för att göra mig till äkta man
    behöver ingen här besvära sig
    med valet av en lämplig brud åt mig.

    "Ty ofta äro barnen i ett hem
    av annat slag än deras mor och far.
    Av Herren gives dygden, ej av dem
    som avlat barnen, och i Guds förvar
    befaller jag min sak. Må han ge svar
    på frågan vem mitt val skall falla på.
    Han ger mig nog den maka jag bör få.

    "Jag ber er därför lämna mig i fred
    vid valet av er nya härskarinna
    och kräver även att I gån en ed
    att vilken maka än jag månde finna
    I skolen vörda eder markisinna
    i ord och gärning som om hennes far
    var någon mäktig konung eller tsar.

    "Ett annat villkor är att ni skall svära
    att aldrig klandra valet som jag gör,
    ty om jag nu för eder skull skall bära
    det ok som äktenskapet är, så bör
    jag själv få utse henne som jag för
    till altaret som brud. – Nå, svära alla?
    1 annat fall får denna sak förfalla."

    De eder som han fordrat svuro de,
    hans vilja skulle vara deras lag
    och som han önskat skulle allting ske.
    Så bad man honom utse bröllopsdag
    så snart som möjligt, efter sitt behag,
    ty folket fruktade ännu trots allt,
    att planen icke skulle ta gestalt.

    Markisen satte utan tvekan ut
    en dag, då vigseln skulle försiggå,
    och sade att han fattat sitt beslut
    för deras skull. Och alla föllo då
    på sina knän och tackade; och så
    begav man sig ifrån markisens slott
    belåten med det löfte som man fått.

    Han satte genast allt sitt folk i fart
    med förberedelser av skilda slag
    på det att allting skulle vara klart
    till dagen som han nämnt som bröllopsdag,
    och varje man tog i med raska tag
    besluten att man skulle bliva färdig
    och festen vara slottets herre värdig.

Explicit prima pars.

Incipit secunda pars.

    Ej långt ifrån det ståtliga palats,
    där nu markisen rustade till fest,
    befann sig på en mycket vacker plats
    en liten fattig by, där folket mest
    fick dela hus med oxe, får och häst.
    Med svett och mycken möda fingo de
    sin bärgning av vad jorden kunde ge.

    Det fanns bland dessa fattiga en man,
    som ansågs fattigast ibland dem alla;
    men även på ett torftigt oxstall kan
    vår Herres nåd i vissa stunder falla.
    Den mannen brukade hans grannar kalla
    Janicula. – Grisildis åter var
    det namn hans unga, väna dotter bar.

    Var flickan skön för ögat, var ändå
    den själens skönhet mycket mera värd
    som genomlyste hennes väsen så
    som solens strålar lysa upp en värld.
    Hon hade levat fjärran från all flärd
    och kände arbetet men icke lättjan,
    som är en mor till lasterna och kättjan.

    Fast hon var ung, så bodde både mod
    och moget allvar i den flickans själ.
    Emot sin gamle fader var hon god
    och lika lydig som en trogen träl.
    De får hon hade vårdade hon väl
    och oavbrutet var hon sysselsatt
    från gryningen till dess det led mot natt.

    Från fälten tog hon ofta med sig hem
    diverse örter, om det ej fanns bröd,
    och sedan skar och kokade hon dem.
    Så såg hon till att fadern ej led nöd
    och skänkte honom städse hjälp och stöd.
    Hon visade sin fader all den ära
    och lydnad som en fader kan begära.

    Markisens blickar hade ofta gått
    till denna flicka, när han red förbi
    på väg till jakten eller till sitt slott,
    och flickan hade väckt hans sympati,
    en ädel känsla, vilken var så fri
    från lusta och från själviska begär
    som broderns känsla för en syster är.

    Den unga flickan tycktes honom stå
    högt över alla andra som han sett,
    och henne var det som han tänkte på,
    på hennes godhet, kvinnlighet och vett,
    i samband med det löfte som han gett.
    Det löftet skulle icke tas tillbaka,
    och hon var den som skulle bli hans maka.

    Men tiden gick, och bröllopsdagen grydde;
    men ingen visste något om hans val,
    och alla undrade vad det betydde.
    Ja, man och man emellan hördes tal
    om löftesbrott och hotande skandal.
    "Vad kan det här betyda?" sade man.
    "Är det ett dåligt skämt? – Vad menar han?"

    Markisen hade likväl sörjt för allt:
    han hade låtit göra efter mått
    av en av sina tärnor, vars gestalt
    var mycket lik Grisildis', icke blott
    en mängd med dräkter, utan även fått
    en samling guld- och silversmycken färdig,
    som hade varit en furstinna värdig.

    Så nalkades den tid, då han befallt
    att bröllopsfesten skulle försiggå,
    och i palatset var man klar med allt.
    I dess gemak var allting ordnat så,
    att intet längre fanns att bättra på,
    och mat och läckerheter såg man fylla
    i kök och källare varenda hylla.

    Med alla dem som bjudits till hans fest
    och sina väpnare och svenner med
    steg så markisen praktfullt klädd till häst,
    och hela denna ryttarskara red
    med pipare och musikanter ned
    till byn som jag har nämnt om, där det var
    Grisildis bodde med sin gamle far.

    Grisildis hade ingen aning om
    att det var henne festen skulle gälla,
    för hennes skull som kavalkaden kom.
    Vid samma tidpunkt gick hon till en källa
    och skyndade tillbaka för att ställa
    sitt ämbar på dess plats och efteråt
    bege sig ut och se på festens ståt.

    "Med några andra flickor skall jag stå
    vid stugans dörr och se vår markisinna,
    och jag får lov att riktigt raska på" –
    så tänkte hon på vägen – "för att hinna
    få vattnet på och få min ved att brinna,
    men sedan är jag fri. Ack, må hon blott
    ta denna vägen till markisens slott!"

    När hon kom åter med sin fyllda spann
    anlände just markisen med sin svit,
    och när han såg Grisildis sade han:
    "Hör på, min flicka, vill du komma hit?"
    Hon ställde ned sin spann, begav sig dit
    och föll på knä, beredd att göra allt,
    som kunde bliva henne anbefallt.

    Markisen talade med vänlig röst
    och allvarsamt, och detta sade han:
    "Säg mig, Grisildis, är din fader hemma?"
    "Ja, herre", sade flickan och försvann
    i kojans dunkla inre, där hon fann
    sin gamle fader sittande vid spisen.
    Så tog hon honom med sig till markisen.

    Han tryckte gubbens hand, och när de
    ett stycke från de andra, sade han:
    "Janicula, min vän, nu har det gått
    därhän att jag ej längre vill och kan
    förtiga vad jag känner. – Gode man,
    bli ej förskräckt! Jag har din dotter kär,
    och det är hennes hand som jag begär.

    "Jag vet att du i alla dina dagar
    har visat trofasthet mot din markis
    och ständigt lytt hans bud och landets lagar
    och funnit hans regering god och vis.
    Nu ber han dig om detta gunstbevis:
    låt henne, din Grisildis, bli min brud,
    min maka inför människor och Gud!"

    Av häpnad bleknade Grisildis' far
    och stod där som bedövad av ett slag.
    Med möda fick han sedan fram sitt svar,
    som lydde: "Herr markis, i allt vill jag
    blott det, som är ers höghet till behag.
    Jag själv har ingen vilja. Gör precis
    vad ni har lust att göra, herr markis!"

    Markisen svarade i vänlig ton:
    "Dock önskar jag att först vi båda två
    och hon gå in och ha en diskussion.
    Av henne själv vill jag ha reda på,
    om hon går in på att det ordnas så;
    och du skall höra varje ord vi säga.
    Ja, så har jag beslutat gå tillväga".

    När han gått in, församlades allt flera
    av traktens folk kring stugan där han var,
    och ivrigt hördes alla diskutera.
    Grisildis kallade man söt och rar,
    som vårdade så väl sin gamle far.
    Man stod i undran över husets gäst;
    dock häpnade Grisildis allra mest.

    Att hon blev häpen när markisen kom
    är sannerligen ej att undra på:
    hon hade aldrig kunnat drömma om
    en sådan gäst, och man kan gott förstå
    att hon blev blek och knappast kunde gå. –
    Så sade han vad hans besök betydde,
    och talet som han höll till henne lydde:

    "Grisildis", sade han, "du skall förstå
    att jag vill äkta dig och att din far
    gått in därpå. Jag tror att du också
    är lika villig som din fader var,
    men på en fråga vill jag först ha svar,
    och då det brådskar härmed, måste du
    ge svaret klart och tydligt här och nu.

    "Jag frågar dig: är du beredd att låta
    min vilja råda både dag och natt,
    evad du då får skratta eller gråta,
    att aldrig knota, utan alltid glatt,
    i vilken ställning än du blir försatt,
    bejaka mina ord? – Svär det vid Gud,
    så tar jag dig i denna dag till brud."

    Hon var förundrad över hans begäran
    och stämman skälvde när hon gav sitt svar:
    "Ovärdig är jag, nådig herre, äran,
    men vill ni det, är saken därmed klar.
    Må Gud förkorta mina levnadsdar,
    om jag begår det minsta lydnadsbrott
    mot er i gärning eller tanke blott."

    Då sade han: "Grisildis, det är nog".
    Och följd av henne gick han ut ur huset
    till folket och sitt följe, och han log
    när de tillsammans trädde ut i ljuset.
    När han blev synlig bortdog genast bruset
    av mycket tal. Han sade: "Denna kvinna
    blir min gemål och eder härskarinna".

    Markisen ville icke att hon kom
    i simpla kläder till hans slotts gemak
    och gav åt sina damer order om
    att kläda om hans brud. Det var en sak
    som icke var i dessa damers smak,
    men hans befallning lydde de ändå,
    och flickan kläddes om från topp till tå.

    De kammade Grisildis' hår också
    och lade upp det i en konstfull knut.
    En gyllne krona prydd med gröna, blå
    och röda stenar fäste de till slut
    på hennes hjässa, och när hon gick ut
    var hon så vacker i sin bröllopsskrud
    att ingen sett en älskligare brud.

    Så snart hon trätt ur stugan blev hon fäst
    med ring i enlighet med skick och sed,
    och sedan sattes bruden på en häst,
    en snövit gångare, och skaran red
    till slottet åter mellan täta led
    av folk som jublade där den drog fram.
    Och så gick dagen under festligt glam.

    Grisildis hade Gud benådat så,
    att när hon hade blivit markisinna
    hon kunde föra sig och gå och stå
    på sådant sätt, att ingen kunde finna
    det minsta som bar vittne om en kvinna,
    som under alla sina ungdomsår
    fått växa upp bland oxar, höns och får.

    Hon blev så älskad, hölls så högt i ära,
    av alla människor, att mer än en
    bland dem som stått den unga flickan nära
    knappt kunde tänka sig att hon var den,
    som bott i byn och varit deras vän.
    Den tanken att Janicula var far
    till markisinnan var för underbar.

    Ty fast hon alltid hade varit god,
    så lyste hon ändå som markisinna
    med sådan glans att folket ej förstod
    att hon, Grisildis, kunnat bli en kvinna,
    som tycktes vara född till härskarinna.
    För ingen nöd var hennes hjärta kallt,
    och därför vann hon hjärtan överallt.

    Om hennes godhet spred sig ryktet så
    att det blev känt i fjärran regioner,
    och överallt dit ryktet hunnit nå
    sjöngs markisinnans lov i höga toner,
    och ryktet lockade en mängd personer
    att draga till Saluces för att få
    betrakta henne som man prisat så.

    Markisen levde under denna tid
    med sin gemål i sina fäders slott
    ett lyckligt liv i stilla huslig frid,
    och allting syntes honom ganska gott.
    Bland folket sades det att han förstått
    att se till hjärtat, och man satte pris
    på detta drag och ansåg honom vis.

    Grisildis ägde icke blott förmåga
    att sköta hus och hem, hon var också
    i stånd att klokt behandla varje fråga,
    som rörde land och folk; och var det två
    som blivit osams, kunde hon förmå
    de stridande att glömma bort sitt groll.
    S& upprätthöll hon fred på alla håll.


    Om hennes make någon gång var borta
    och man blev missnöjd med regeringen,
    så kom Grisildis likväl ej till korta:
    hon ställde om att allt blev gott igen.
    Hon tycktes vara sänd av himmelen
    till slottet i Saluces för att lätta
    sitt folks betryck och ställa allt tillrätta.

    Hon fick en dotter när en tid förgått.
    En gosse hade modern hoppats på,
    men över flickebarnet som hon fått
    blev mannen glad och folket likaså,
    ty då Grisildis hade kunnat få
    en liten dotter, fanns det även hopp
    att söner kunde gro i hennes kropp.

Explicit secunda pars.

Incipit tercia pars.

    När barnet hade diat någon tid
    greps fadern av ett underligt begär
    som helt förstörde all hans sinnesfrid:
    han ville pröva den han hade kär,
    bereda henne smärta och besvär
    och se om hon, Grisildis, höll sin ed
    och lydde honom även om hon led.

    Hon hade ställts på många prov förut
    och alla dessa hade hon bestått,
    så proven hade kunnat vara slut.
    Fast mången prövning nog kan göra gott,
    betraktar jag det likväl som ett brott
    att utan orsak pröva gång på gång
    och göra prövningstiden alltför lång.

    Markisen gick på detta sätt tillväga.
    Han kom en natt till henne där hon låg,
    med mörk och bister uppsyn för att säga:
    "Grisildis, säkert kommer du ihåg
    den dag jag tog dig i mitt bröllopståg
    och lyfte dig ur armod och betryck
    till glans och ära med ett onda ryck.

    "Grisildis, jag är säker på att du
    förstår att all den framgång som du nått,
    det stora välstånd som du njuter nu,
    den lycka som har fallit på din lott
    ha skänkts av mig och skänkts med rågat mått.
    Nu ber jag dig att noga höra på
    de ord jag har att säga om oss två.

    "Du vet ju själv, Grisildis, hur det är:
    den bästa kan bli föremål för skvaller,
    och fast jag själv alltjämt har dig så kär,
    så säga mina adliga vasaller
    att det är synd och skam att du befaller
    och råder över adelsmän av börd.
    De finna denna smälek oerhörd."

    Grisildis hörde tyst på makens tal
    och gjorde ingen min och ingen gest,
    som skulle vittnat om att hon led kval.
    Så sade hon: "Gör det du finner bäst!
    Din lycka är det, som betyder mest.
    Jag är ju din, min dotter likaså.
    Gör vad du önskar med oss båda två!

    "Och är det något som behagar dig,
    så kan det inte vara mig emot.
    Det finnes intet som jag önskar mig,
    och allting kan jag mista utan knot,
    blott icke dig, min make. – Intet hot
    och ingen själanöd och ingen smärta
    kan driva denna känsla ur mitt hjärta".

    Han gladdes då han hörde dessa ord
    men tycktes lika dyster som förut
    och hade helt sin mörka uppsyn kvar,
    när deras samtal härmed nått sitt slut
    och han gick bort. – Kort därpå gick han ut
    och sökte upp en man, som han var van
    att lita på, och yppade sin plan.

    Den karlen var en sorts befallningsman,
    som visat att han var att lita på
    i stora ting; och sådana som han
    befinnas ofta lämpliga också
    för mindre goda uppdrag som de få.
    Till handling var han därför genast klar,
    när han fått veta varom fråga var.

    Han gick till slottet, och när han kom fram
    till fru Grisildis höll han detta tal:
    "Nu ber jag er förlåta mig, madame,
    att jag bereder eder sorg och kval,
    men jag har sannerligen intet val:
    en undersåte måste göra allt
    vad den som är hans härskare befallt.

    "Det barnet där är jag befalld att taga."
    Han tystnade och hade i ett nu
    ryckt till sig barnet, tycktes ämna draga
    sitt svärd och hugga flickan mitt i tu.
    Så ödmjuk som ett lamm satt husets fru
    och lät det ske. Hon satt blott tyst och stilla,
    när mannen tog och hotade den lilla.

    Det värsta kunde väntas av en man
    som hade sådant rykte, var så rå
    och såg så hård och bister ut som han.
    Att denne grymme bödel skulle slå
    ihjäl den lilla var hon säker på,
    men utan tårar fann hon sig i allt
    som hennes make hade anbefallt.

    Så bad hon dock till sist med ödmjuk röst
    om tillstånd att ta avsked av den lilla
    och tryckte henne sedan till sitt bröst;
    och där låg barnet lyckligt, lugnt och stilla,
    hos mor var tryggt, där gjorde ingen illa.
    Hon kysste det, sin största skatt på jorden,
    och gav det sin välsignelse med orden:

    "Farväl, mitt barn, jag ser dig aldrig åter,
    men jag betalar blott igen ett lån,
    och den, i vilkens famn jag överlåter
    min lilla älskling är Guds egen Son.
    Hans tecken får du med dig härifrån,
    han blir en fader, god och kärleksfull,
    för dig som offrats för din moders skull."

    Den stund man ser ett barn i dödens klor
    är svår för vem som helst, och mer än svår
    är prövningen för barnets egen mor,
    men fru Grisildis fällde ingen tår
    och av förtvivlan syntes ej ett spår.
    Hon sade lugnt till makens sändebud:
    "Här har ni barnet åter. Gå med Gud
    och utför vad min make har befallt.
    Ett ber jag dock: begrav dess lilla kropp
    på lämplig plats och gör det framförallt
    så djupt i jorden att det finnes hopp
    att icke skogens vilddjur gräva opp
    och äta det"! – Men mannen endast teg,
    tog barnet från dess mor och gick sin väg.

    Tillbaka till markisen återkom
    med barnet på sin arm den man han sänt,
    och för sin herre talade han om
    vad fru Grisildis sagt och vad som hänt.
    Ett styng av misskund tör markisen känt,
    men liksom andra herrar var han van
    att aldrig avstå från en uppgjord plan.

    Den order som markisen gav sin man
    var ej att barnet skulle slås ihjäl,
    men föra bort den lilla skulle han.
    Han skulle svepa in det riktigt väl
    och icke yppa för en enda själ
    vems barnet var och vart det skulle föras.
    I största tysthet skulle allting göras.

    Uti Bologna bodde denna tid
    en syster som markisen hade kär,
    emedan hon var hjärtegod och blid.
    Hans dotter skulle få en fristad där,
    hon skulle taga på sig det besvär,
    som flickans fostran gav en fostermor,
    då barnets far var hennes egen bror.

    Hans hejduk for, och allt blev ordnat så
    som barnets fader anbefallt och sagt.
    Men till markisen vill jag återgå.
    På fru Grisildis gav han ständigt akt,
    men ingen sorg och bitterhet fick makt
    med hennes själ. Såvitt han kunde finna
    var hon i allting samma goda kvinna,

    så ödmjuk och så flitig och så glad
    och i sin kärlek som om intet hänt
    som kunnat kyla den i minsta grad.
    Han iakttog sin hustru skarpt och spänt
    men såg i allt den maka som han känt;
    och aldrig sade hon ett enda ord
    om barnet som hon trodde gömt i jord.

Explicit tercia pars.

Sequitur pars quarta.

    De levde vidare, och tiden gick,
    och först när fyra långa år förgått
    välsignades hon åter, och hon fick
    ett barn igen. Det var en son hon fått,
    och stor blev glädjen i markisens slott
    när jordemodern kom med detta bud.
    I hela landet tackade man Gud.

    När gossen fyllt sitt andra levnadsår
    och blivit avvand, greps igen hans far
    av lust att pröva hustrun med en svår
    och smärtsam prövning. – Saken var ju klar
    och prövad förr, men mången man som har
    en tålig hustru, vet ej vad han fått
    och prövar hennes dygd till övermått.

    Markisen sade: "Som du hört förut
    betraktar folk mitt äktenskap med hån,
    och härpå, hustru måste det bli slut.
    Man tycker särskilt illa om vår son,
    och därför måste gossen härifrån.
    Om han ej skaffas undan nu i tid,
    så får jag aldrig mera någon frid.

    "Folk säger nu: 'När Walter en gång dör,
    så blir en sådan där bastard markis,
    och detta är väl inte som sig bör!'
    Och fast man inte säger det precis
    när jag hör på, så fruktar jag en kris.
    Jag kan ej bortse från en opinion,
    som kan bli farlig nog för min person.

    "Jag vill ha lugn och fred med en och var,
    och därför måste nu en ändring ske.
    Vår son får icke längre stanna kvar
    i mitt palats, ett mål för spott och spe.
    Åt den som tog hans syster skall du ge
    din son också. Och sök att finna dig
    med tålamod i det som gagnar mig!"

    "Jag har i allting", svarade hans fru,
    "blott velat det, som även du har velat,
    och delar fullt din åsikt även nu.
    Gör vad du vill, ty du har aldrig felat.
    Din makt är din, den har jag aldrig delat,
    och av den son och dotter som vi fått
    har jag haft plågor, sorg och mödor blott.

    "Du är vår herre. Det som tillhör dig
    kan du förfoga över helt och fritt.
    Jag lämnade mitt eget efter mig
    när jag kom hit, och allt jag har är ditt.
    Mitt eget liv är icke längre mitt,
    din vilja, Walter, är min enda lag.
    Jag ber dig: handla efter ditt behag.

    "Om jag på förhand, innan du sagt ut
    vad du begär av mig, förmådde se
    den väg som stakats ut av ditt beslut,
    så skulle redan då din vilja ske.
    Nu vet jag vad du vill att jag skall ge;
    och villigt dör jag själv också för dig,
    om du blir lyckligare utan mig.

    "För mig har döden intet att betyda
    i bredd med kärleken. Du är mitt allt.
    När du befaller vill jag gärna lyda."
    Markisen rördes och hans hjärta smalt.
    Han sökte se på henne hårt och kallt,
    men han blev tvungen att slå ned sin blick.
    Så vände han sig hastigt om och gick.

    Markisens hejduk kom på samma sätt
    som en gång förr och krävde hennes son,
    som var så snäll och älsklig och så nätt,
    och förde honom även därifrån.
    Fast mannens grymhet kryddades med hån
    förblev Grisildis lugn och oberörd.
    Hon tog blott avsked innan han blev förd.

    Det enda som hon bad om var igen
    en grav för hennes barn, en grav som var
    så djup att djur ej kunde skända den
    och kroppen där förblev i gott förvar.
    Ej heller nu gav mannen något svar;
    han gick blott stum med gossen därifrån.
    Men till Bologna fördes hennes son.

    Markisen fann sin hustrus tålamod
    för varje dag allt mera häpnadsvärt;
    det var en gåta, som han ej förstod.
    Det var som om hon ej haft barnet kärt
    och intet högre önskat och begärt
    än det, att bliva fri från allt besvär
    som om hon varit någon rå hetär.

    Han visste dock att mest av allt som finnes,
    näst honom själv, hon älskat sina små. –
    Man frågar sig med skäl om något vinnes
    med prövningar som ständigt hålla på.
    Man tycker att en make kunnat få
    en fullt tillräcklig visshet redan nu
    om hörsamhet och lydnad hos hans fru.

    Det finnes likväl folk av sådant slag,
    att när de en gång fattat ett beslut,
    blir detta dem en så orygglig lag
    som fimmelstången för en inkörd stut:
    den går den väg som stången pekar ut.
    Markisen hade även detta drag:
    han höll sin kurs och släppte ej sitt tag.

    Han väntade sig finna något spår
    av ändring i hans hustrus tal och sätt
    mot honom under månader och år.
    men ej den minsta ändring hade skett,
    och allt han gjorde fann hon gott och rätt.
    Med åren tycktes hustrun endast bliva
    allt mera öm och god och glad att giva.

    Det tycktes därför som om dessa tu
    haft blott en enda vilja. Allt vad han
    fann gott och riktigt ville ock hans fru,
    och deras smak var alltid likadan.
    Att hustruns vilja bor hos hennes man
    och han besluter för dem båda två.
    det visade sig hustrun fullt förstå.

    Emellertid begynte ryktet gå
    om Walters grymhet: vida blev det sport
    att fadern låtit dräpa sina små.
    och detta skvaller spred sig långt och fort.
    Det sades allmänt att det blivit gjort
    för det hans maka var av ringa börd,
    och sådan grymhet fann man oerhörd.

    Till följd av ryktena och detta prat
    om vad markisen troddes ha begått,
    förbyttes folkets kärlek helt till hat
    på grund av avskyn för hans hemska brott.
    Han fortgick likväl på den väg han gått
    och lät ej rubba sig i sitt beslut.
    En tredje prövning hade han tänkt ut.

    När dottern hade fyllt sitt tolvte år
    och växt från barn till mö, begick han så,
    att i en påvlig bulla (man förstår
    att Walter låtit Rom få reda på
    den plan han hade uppgjort redan då)
    markisen sades vara löst och fri
    ifrån det äktenskap han levde i.

    Markisen kände folk vid påvens hov,
    och i den falska bulla dessa sände
    förklarades herr Walter hava lov
    att skilja sig, emedan detta lände
    till statens bästa, då hans hustru vände
    allt folkets håg mot den, i vilkens hand
    försynen givit både folk och land.

    Det lägre folket insåg mycket väl
    hur falsk den föregivna bullan var,
    men fru Grisildis hade goda skäl
    till bitter sorg och klagan. Dock, hon bar
    sin sorg med värdighet, och ljus och klar
    var hennes blick på denna olycksdag.
    Så undergivet bar hon ödets slag.

    Den man hon hade blivit bunden vid
    med kropp och själ till hjälp och till ett stöd
    På denna jorden, gav hon all sin tid.
    Hon gjorde villigt allt vad mannen bjöd
    och var sig ständigt lik i lust och nöd.
    Men jag går vidare. – Markisen skrev
    en dag i största hemlighet ett brev.

    Han skrev och bad sin svåger sända hem
    hans båda barn samt komma själv också
    och giva dem en svit som anstod dem.
    De skulle färdas öppet, men ändå
    fick icke röjas något om de två.
    Om någon frågade vem flickan var,
    så skulle han av greven få till svar:

    "Hon är en jungfru av en ädel ätt,
    som nu skall gifta sig med er markis."
    Och greven gjorde som markisen bett:
    han förberedde allt på bästa vis,
    och från Bologna red han ut precis
    på utsatt dag och hade barnen med
    och talrik svit, som storfolk ha för sed.

    Till brud var flickan klädd i praktfull dräkt,
    och ädla stenar prydde hennes hår.
    vid hennes sida styrde brodern käckt
    sin springare trots sina unga år
    (han hade fyllt sitt sjunde samma vår)
    och efter dem red följet vägen fram
    – en ståtlig skara – under skämt och glam.

Explicit quarta pars.

Sequitur quinta pars.

    Nu fann markisen tiden vara inne
    att ställa hustrun på ett prov, det sista.
    som skulle visa klart, om hennes sinne
    var trofast även om hon skulle mista
    all jordisk fröjd och hjärtat kunde brista,
    när hon blev utstött av sin egen man;
    och öppet inför alla sade han:

    "Jag tog dig till min hustru, som du vet,
    blott för din godhets skull och för att du
    var sann och ständigt visat hörsamhet,
    och icke för att få en värdig fru.
    Men detta, min Grisildis, vet jag nu:
    att ingen härskare kan vara fri.
    På visst sätt lever han i slaveri.

    "För varje fattig dräng står valet fritt
    när han en dag vill välja sig en maka,
    men lika fritt från band är icke mitt.
    Mitt folk har krävt med kraft att jag skall vraka
    den fru jag valt, att det skall gå tillbaka
    det äktenskap vi båda levat i,
    och påven själv har redan gjort mig fri.

    "Min nya hustru kommer inom kort,
    och då kan du ej längre vara kvar.
    Du måste därför nu bege dig bort
    och återvända till din gamle far.
    Tag gärna med dig då av vad du har
    allt det du medfört på din bröllopsdag;
    och sök med jämnmod bära ödets slag."

    Grisildis svarade med ödmjukhet,
    med värdigt saktmod och med milt behag:
    "Min herre och min härskare, jag vet,
    att enligt mänsklig och gudomlig lag
    är ingen mindre värdig dig än jag.
    Jag är en fattig och en enkel kvinna,
    knappt värd att vara här som tjänarinna.

    "I detta hus, där du förlänat mig
    en husmors höga rang, har jag också
    från början endast velat tjäna dig;
    det tar jag Herren Gud till vittne på;
    och under alla tider skall det stå
    för mig som skyldigheten framom alla
    att lyda dig när helst du vill befalla.

    "För det, att du av godhet låtit mig
    så länge leva här i glans och ära,
    för detta vill jag tacka Gud och dig.
    En längre lycka kan jag ej begära;
    och sådant öde blir ej tungt att bära
    som det att leva med min gamle far
    den följd av år, som jag ännu har kvar.

    "Där jag är född och där jag fostrats opp
    där vill jag leva ända till min död
    som enka, kysk, med obesudlad kropp,
    min käre gamle faders tröst och stöd,
    ty den, som varit din i lust och nöd
    och skänkt sin mödom åt en man som du,
    kan sedan aldrig bli en annans fru.

    "Och måtte Herren i sin nåd förläna
    dig fröjd och framgång med din nya maka.
    När jag fått veta att jag bäst kan tjäna
    min herres lycka genom att försaka
    min ställning här och draga mig tillbaka,
    så skall jag genast göra det med fröjd.
    Blott du kan finna lyckan är jag nöjd.

    "Vad det beträffar, att du ger mig lov
    att taga med mig, när jag nu skall gå,
    allt det jag en gång medfört till ditt hov,
    så blir det föga tungt att bära på. –
    O, gode Gud, vad du var mild ändå
    i uppsyn och i ord, vad du var god
    den sköna vårdag då vårt bröllop stod!

    "Det heter i ett gammalt talesätt,
    att kärlek grönskar blott när den är ung,
    och jag ser alltför väl att det har rätt.
    Men likväl säger jag, mitt hjärtas kung,
    att blir den vägen än så lång och tung,
    som leder mina steg till dödens port,
    så skall jag aldrig ångra vad jag gjort.

    "Du minns helt visst att du lät kläda mig
    och mina gamla kläder blevo kvar
    hos far i stugan, när jag kom till dig.
    Den nakna kroppen och min mödom var
    det enda jag tog med mig från min far.
    Nu ger jag åter alla dessa ting
    och här, min härskare, min vigselring.

    "Allt annat som jag fått av stort och smått
    är inne i ditt rum i gott förvar.
    Så naken som jag kom till detta slott
    beger jag mig tillbaka till min far.
    Dock unnar du mig säkert att jag tar
    ett enda fattigt plagg: den särk jag bär.
    Det är den enda ynnest jag begär.

    "Förvisso kan din önskan icke vara
    att jag skall gå med skötet obeklätt,
    det moderssköte, vilket fått förvara
    en son och dotter av din egen ätt;
    du kan ej handla på ett sådant sätt.
    Din egen ära har du att bevaka,
    ty trots min ringhet var jag dock din maka.

    "Den mödom som jag hade när jag kom,
    den har jag icke med mig när jag går,
    och det, som jag i gengäld ber dig om,
    är endast att du medger att jag får
    behålla särken på. – Men jag förstår
    att du är trött på prat, och det med skäl,
    och därför säger jag dig nu farväL"

    "Du kan behålla särken på din kropp,
    men gå din väg!" Så sade hennes man,
    men när han sagt det, steg han genast opp
    och gick till andra rum; så blygdes han.
    Hon klädde av sig då så fort hon hann,
    och iklädd endast särk, med hjässan bar
    och bara fötter gick hon till sin far.

    Folk grät, som följde henne när hon gick,
    och många talade om 'synd och skam',
    men inga tårar skymde hennes blick,
    och lugnt och stilla gick hon vägen fram.
    Hos hennes gamle fader brast en damm,
    när man berättat honom hur det gått,
    och han förbannade det liv han fått.

    Med misstro hade denne gamle man
    betraktat dotterns lysande parti.
    Från allra första början tänkte han:
    markisens kärleksrus går snart förbi,
    och när det sker vill han igen bli fri
    att äkta någon dam av ädel ätt
    och gör sig även fri på något sätt.

    Så snart han hörde svagt ett fjärran brus
    som massans steg och röster hade väckt,
    begav sig fadern genast ur sitt hus
    emot sin dotter med en gammal dräkt,
    och därmed fick han hennes kropp betäckt
    och förde henne sedan till sitt hem,
    dit även hela skaran följde dem.

    Så levde denna kvinna, vilken var
    en mönsterbild av kvinnligt tålamod,
    en tid tillsammans med sin gamle far,
    och ständigt var hon lika lugn och god.
    Hon tycktes hava gömt i glömskans flod
    – så föga märktes det på hennes sätt –
    vart minne av begången oförrätt.

    Och intet under att det syntes så,
    ty även under hennes storhetstid
    var hennes sinne ödmjukt, även då
    var hon beständigt lika lugn och blid.
    Med alla mänskor levde hon i frid,
    för ingen nöd var hennes hjärta kallt,

    och trofast lydde hon sin man i allt.

    Man talar ofta om den ödmjukhet,
    som visades av Job vid ödets slag,
    men fastän klerkerna, som var man vet,
    ej skatta kvinnor högt, så säger jag,
    att om ock kvinnan ofta kallas svag,
    så kan man utan tvivel aldrig finna
    en man så ödmjukt trofast som en kvinna.

Pars sexta.

    Så ankom greve Paniks kavalkad,
    och ryktet om densamma spred sig fort
    bland både hög och låg i land och stad
    och därvid blev det ävenledes sport
    bland folket att markisens val var gjort
    och att man aldrig sett så kostbar skrud
    som den hon bar markisens unga brud.

    Markisen kände grevens ankomstdag
    och kallade Grisildis till sitt slott
    en dag i förväg. Denna mottog glad
    och utan bitterhet det bud hon fått
    och följde kallelsen; och när hon nått
    markisens tronsal föll hon ödmjukt ned
    på knä för honom enligt småfolks sed.

    "Grisildis", sade han, "min vilja är
    att när min unga fästmö kommer hit,
    skall allting redan vara ordnat här
    för henne själv och hennes stora svit
    så väl som det kan ordnas genom flit,
    så kungligt som man någonsin förmår
    med det vi hava i en stat som vår.

    "Jag har ej kvinnor nog i detta nu
    att ordna allting här tillräckligt fort
    och därför är det som jag vill att du,
    Grisildis, hjälper till i smått och stort
    och håller öga på att allt blir gjort.
    Du känner ju min smak; och att du bär
    en tarvlig dräkt betyder intet här.

    Grisildis svarade: "Jag gläder mig
    av hjärtat över detta, att jag får,
    min gode härskare, betjäna dig.
    En sådan uppgift blir mig icke svår,
    om än det gällde månader och år,
    ty ingen tjänst blir mödosam och tung
    när den man tjänar är ens hjärtas kung."

    När fru Grisildis talat dessa ord
    så tog hon slottets tärnor med och gick
    att städa, bädda sängar, duka bord
    och sätta allting i behörigt skick.
    Till varje rum och vrå hann hennes blick
    och själv arbetade hon allra mest
    och snart var hela huset rett till fest.

    När grevens skara sedan kom till slut
    och skred mot färdens mål i all sin prakt,
    så skyndade sig alla mänskor ut,
    och sådan är en praktfull tavlas makt,
    att det bland folket här och där blev sagt,
    att Walter varit klok och visat gry
    när han bytt ut sin hustru mot en ny.

    Ty hon är skönare – så sade man –
    och även yngre än den förra var.
    Och något annat som han även vann
    är det, att om han nu igen blir far,
    är barnens ädla börd fullkomligt klar.
    Den lille brodern fann man lika käck
    som systern var förtjusande och täck.

Auctor:

    Ack, massans gunst är ej att bygga på,
    knappt har den vunnits, innan den har flytt!
    En folkhops känslor svälla och förgå;
    med jubel hälsar hopen allting nytt
    och glömmer den, vars bud den nyss har lytt.
    Dess dom är falsk, dess väsen rök och vind,
    och den som litar på dess gunst är blind.

    Så talade de sansade i staden,
    när folket stod och sträckte sig på tå
    och tjusat gapade på kavalkaden
    och markisinnan som de skulle få. –
    Men härom nog. Nu vill jag återgå
    till fru Grisildis, som så väl förstått
    att ordna allting i markisens slott.

    Grisildis hade sedan dagen bräckt
    sett till att allting blev ordentligt gjort.
    Hon skänkte ej en tanke åt sin dräkt,
    fast denna ej var sådan som den bort,
    och gick som andra ner till slottets port
    och mottog där den väna unga kvinna,
    som skulle bliva deras härskarinna.

    Hon hälsade så höviskt och så glatt
    på var och en i grevens glada skara
    att slottet snart blev fyllt med prat och skratt
    Men mången fann det vanskligt att förklara
    vem denna vackra kvinna kunde vara,
    som var så tarvligt klädd men likväl var
    så hövisk och så klok i tal och svar.

    Hon hade vackra ord av högt beröm
    för jungfrun liksom hennes lille bror:
    den unga flickan var ju som en dröm,
    och gossen blev helt visst, när han blev stor,
    en man av dem man litar på och tror. –
    Men när man slog sig ned vid dukat bord,
    så yttrade markisen dessa ord:

    "Grisildis lilla, säg, vad tycker du"
    – så sade han i låtsat skämtsam ton –
    "om henne, som skall bli min nya fru?"
    Hon svarade: "1 sanning en person,
    som kunde sitta på en drottnings tron,
    ty aldrig sågs en älskligare brud.
    För hennes lycka skall jag be till Gud.

    "Om en sak vill jag likväl bedja dig:
    ack, pröva henne ej på samma sätt,
    på vilket du så ofta prövat mig!
    Hon är av ädel börd och gammal ätt
    och kan ej bära sådant lika lätt
    som den, som saknat höga anors stöd
    och fostrats upp i fattigdom och nöd."

    När Walter hörde hennes ord och såg
    att det var fritt från agg, Grisildis sinne,
    så vällde i hans hjärta varm en våg
    och smälte misstrons hårda is där inne
    och väckte liv i månget gammalt minne.
    Vart prov hon ställts på hade hon bestått;
    nu skulle allting åter bliva gott.

    "Nu är det nog. Grisildis", sade han,
    "nu är det slut på all din vedermöda,
    ty du är prövad och befunnen sann.
    Hur än ditt hjärta mången gång fått blöda,
    har ingenting i världen kunnat döda
    din trofasthet." – Han sträckte ut sin arm
    och tryckte henne kärligt till sin barm.

    Grisildis kunde likväl ej förstå
    ett ord av det hon hörde honom tala:
    av häpnad och förvirring greps hon så,
    att makens ord, som hade bort hugsvala,
    försänkte henne i en sällsam dvala.
    Så sade han: "I dag, Grisildis min,
    får du igen den ställning som är din.

    "Den mö du trodde skulle bli min maka
    hon är din dotter, som du sörjt som död,
    och nu får du också din son tillbaka.
    På barnen har det ej gått någon nöd,
    ty greven här har varit deras stöd
    och i Bologna ha de fostrats opp
    och växt sig stora under årens lopp.

    "Må alla de, som trott mig om ett brott
    så oerhört som det att låta mörda
    de arma barnen, veta att de blott
    – trots alla rykten om det oerhörda –
    i trygghet välbehållna blivit förda
    till annan ort och sedan vistats där,
    allt för att pröva den jag håller kär."

    Hon sjönk i vanmakt vid hans ord; så stor
    och häftig var den glädje som hon kände.
    Och sedan kommo barnen till sin mor,
    som kallat dem, när sansen återvände,
    och hennes salta glädjetårar brände
    på deras kinder när hon kysste dem,
    de länge saknade som kommit hem.

    O, det var rörande och ljuvt att skåda
    Grisildis nu och höra hennes röst:
    "Hav tack, min härskare, för dessa båda,
    som jag i dag får sluta till mitt bröst!
    För alla sorger har jag nu fått tröst,
    och gärna gick jag hädan denna dag,
    sen jag fått visshet om ditt välbehag.

    "O, mina älsklingar, o mina små,
    er mor har länge sörjt er såsom döda,
    har sörjt er djupt och varit säker på
    att edra kroppar blivit maskars föda,
    om det ej varit hundar de fått göda.
    Er gode far har dock bevarat er."
    I vanmakt föll hon plötsligt åter ner.

    Och i sin vanmakt höll hon barnen tryckta
    så hårt mot barmen att det ej var lätt
    för dem som skyndat till att få dem ryckta
    ur armarna som höllo dem så tätt
    och göra detta på ett varsamt sätt.
    Vart öga fuktades, var kind var våt
    av klara tårar eller spår av gråt.

    Förvirrad vaknade hon åter snart
    vid makens smekningar, och kort därpå
    förmådde hon förstå och tänka klart;
    och glädjande och vackert var det då
    att skåda och att höra dessa två,
    som levat skilda men som återfunnit
    en sådan lycka som blott få ha vunnit.

    I sinom tid blev så Grisildis ledd
    av damer till sitt forna sovgemak.
    Den grova dräkt, i vilken hon var klädd,
    togs av av dem. Så kläddes hon med smak
    i guldbrokad och fördes hög och rak
    och med en krona över hårets svall
    tillbaka ner till slottets stora hall.

    Så blev det då en dag av fröjd och gamman,
    ty varje man och kvinna där var glad.
    Vid vin och läckra rätter var man samman
    tills stjärnor tändes över land och stad.
    Det var en glädjefest i högre grad,
    så sade alla, än det gästabud,
    som hölls i slottet när dess fru stod brud.

    De levde eniga i lugn och frid
    i många år tillsammans, hon och han,
    och deras dotter blev i sinom tid
    rikt gift med en förnämlig adelsman
    av grevlig ätt. Och hennes fader fann
    en lugn och rofylld levnadskväll hos dem
    tills själen flydde till sitt rätta hem.

    Och när herr Walter dött och lagts i grift
    fick sonen ärva allting, löst och fast,
    och även han blev mycket lyckligt gift,
    fast hustrun ej blev prövad lika krasst
    som fru Grisildis blivit. Det står fast
    att världen inte mer i våra dar
    är lika hårdför som den fordom var.

    Petrarca, som berättat denna sägen
    så formfulländat som blott han förmår,
    har icke gjort det för att visa vägen
    för andra hustrur: den är alltför svår
    för kvinnor i en sådan tid som vår.
    Han vill blott lära alla och envar
    att bära motgång så, som hon den bar.

    Ty då Grisildis bar så undergivet
    de prövningar en dödlig funnit på,
    så böra vi väl även här i livet,
    när Herren själv vill pröva oss, förstå
    att bära detta, vad det vara må.
    Den Gud som gjort oss och som gett oss allt
    vill även pröva ut vår rätta halt

    och låter därför ofta smärtan bränna
    sinnet för att rena det och härda.
    Han gör det icke för att lära känna
    vårt sinnelag, ty vad vi äro värda
    det visste han, så säga oss de lärda,
    långt före det vi lämnat moderlivet.
    Så låt oss bära allting undergivet!

    Men låt mig säga er en sak ännu:
    det skall ej vara lätt i våra dar
    i något land att visa upp en fru
    så helt av guld som fru Grisildis var.
    Av guldglans blev det icke mycket kvar
    om vår tids hustrur måste genomgå
    så stränga prov som de hon ställdes på.

    Och därför är det dumt att jag predikar.
    För Fruns från Bath skull – måtte Gud bevara
    vår goda fru och alla hennes likar! –
    må nu de tunga allvarsorden fara
    och skämtet råda i vår lilla skara,
    Jag kan en munter visa och jag ber
    att jag får läsa upp den nu för er.

Lenvoy de Chaucer.

    Nu finnes fru Grisildis icke mera,
    och död är hennes ödmjukhet också –
    en sak i sanning värd att lamentera.
    Må ingen äkta man nu ge sig på
    att pröva hustrun sin i hopp att finna
    en ny Grisildis! Det kan aldrig gå.

    I kvinnor, om er man vill kritisera,
    så låten honom genast klart förstå,
    att vad han säger ej kan få passera.
    Gen ingen skrivkarl skäl att skriva så
    om er som skalden om vår markisinna!
    Vår värld är icke sådan den var då.

    Tan efter ekots konst att replikera,
    ty oftast kunna orden gott förslå,
    blott tungan vet att svara och parera,
    om han har någonting att förebrå.
    När den som styr och ställer är en kvinna,
    är det det bästa för dem båda två.

    I starka kvinnor, veten att värdera
    den kraft I han och dröjen ej att slå,
    om mannen er försöker dominera!
    Och I som ären svaga eller små
    gån på så vilt och snabbt som en tigrinna
    och utan rast som kvarnens vingar gå!

    Låt ej er makes låter imponera:
    om än han bär ett harnesk, kan ändå
    er tungas skur av pilar penetrera
    dess starka plåtar och hans bröst och nå
    hans hjärtas innersta. – Och så: besinna
    vad kvinnor genom svartsjukan förmå!

    Om du är skön, så bör du kokettera
    med dräkters prakt och dina ögon blå,
    om du är ful, så får det ej genera,
    ty många goda vänner kan du få,
    om du är glad och låter tunnan rinna
    i vänners lag. – Det får din man bestå.

Här slutar den Lärde av Oxenford

 sin berättelse.

KÖPMANNENS PROLOG

Prologen till Köpmannens berättelse.

    "Av sorger och bekymmer känner jag",
    förklarade vår Köpman, "alla slag.
    Det göra andra gifta män också,
    så vitt jag vet, så vitt jag kan förstå
    utav mitt eget samliv med en kvinna.
    Jag har en fru, den värsta man kan finna;
    ja, om den lede själv var gift med henne,
    så tog hon loven till och med av denne.
    Med enskildheter vill jag inte plåga;
    nog sagt: av ondska är hon fylld med råga.
    Emellan fru Grisilda, from och blid,
    och hustru min är skillnaden så vid
    som rymden mellan himlen och vår jord.
    Om jag var fri, så – sanna mina ord! –
    så gick jag aldrig mer i denna snara.
    Vi gifta män, vi känna sorg och fara.
    Må vem som helst försöka; han skall finna
    mitt ord bekräftat, när han fått en kvinna.
    Dock, alla äro ej av samma slag;
    Gud vare lov, det finnes undantag.

    "Två månvarv endast har jag varit gift,
    men det ha varit mörka som en grift,
    och jag är viss på, att en ogift man,
    som aldrig haft en hustru, aldrig kan
    berätta halvt så många obehag
    och bittra prövningar av alla slag,
    som jag det kunde, jag som har en fru."

    "Nå, käre köpman", sade Värden nu,
    "då ni har sett så många fula fel,
    så låt oss här få höra om en del."

    "Med nöje", sade han; "men egna kval
    om dem skall här ej mera bliva tal."

KÖPMANNENS BERÄTTELSE

Här börjar Köpmannens berättelse.

    Det var en gång en ädel ridderman.
    I landet Lombardiet levde han
    i allsköns välmakt i en stad, Pavin.
    Hans seder hade alltid varit fria;
    han hade städse följt sin kropps diktat,
    evad det gällde kvinnor eller mat,
    som denna världens dårar ha för vana.
    Men när han hunnit på sin levnadsbana
    till fulla sexti, greps han – himlen vet
    om utav slöhet eller helighet –
    av sådan lust att få en äkta maka,
    att under dagars id och nätters vaka
    han tänkte blott hur detta skulle gå.
    Han bad till Herren att han skulle få
    förnimma saligheten i det liv,
    som maken lever med sitt trogna viv,
    och bliva bunden med de ljuva hand,
    som knytas av Vår Herres egen hand.
    Han tänkte: "varje annat liv är strunt,
    ty äktenskapet är så rent och sunt,
    att det i sanning är ett paradis."
    Så tänkte riddaren, som var så vis.

    Förvisso är det gott att taga fru
    för varje man, om han är ung ännu,
    men särskilt sedan åldern gjort en matt.
    Då är en fru en ovärderlig skatt,

    Då bör han ta en hustru skön och ung
    med vilken han kan leva som en kung
    i fröjd och frid och avla barn och blicka
    med ömkan på en ungkarl och hans flicka
    och deras svårigheter, ty han vet
    att deras kärlek är fåfänglighet.
    Ja, sannerligen: ofta får man skåda
    en ungkarl råka ut för mycken våda.
    Han bygger ständigt blott på lösan sand,
    och vad han fångat glider ur hans hand.
    Han lever som en fågel, som ett djur
    i frihet utan skrankor eller bur
    allt medan den som gift sig lever säll
    ett lugnt och ordnat liv i eget tjäll
    i äktenskapets band, som aldrig trycka.
    Väl må hans hjärta fyllas av hans lycka!
    Vem är så hörsam som en fru och vem
    tar sådan vård om mannen och sitt hem
    som makan gör, den goda och den blida?
    I med- och motgång står hon vid hans sida.
    Hon vårdar honom trofast när han lider
    om än han låge sjuk i långa tider.
    Dock lägges mycket hustrurna till last
    av vissa lärda såsom Theofrast.
    Men tänk om Theofrastus ej är sann!
    "Man bör ej taga hustru", sade han,
    "i tanke att en sådan kunde spara.
    En god och trogen tjänare kan vara
    en bättre ekonom, ty hustrun kräver
    ditt halva bo så länge som hon lever.
    Om du blir sjuk, så vårda dig en vän
    och dina tjänare långt bättre än
    en hustru, vilken ständigt väntar på
    det arv hon en gång efter dig skall få.
    Och tar du hustru, bör du väl betänka,
    att hon är något, som hon lätt kan skänka."
    Ja, sådant skrev han, sådant och än värre.
    Han har nog blivit straffad av Vår Herre.
    Vid karlens prat bör ingen fästa sig;
    lägg undan Theofrast och hör på mig!

    En hustru är en skänk av Herrens hand;
    och alla andra gåvor, såsom land
    och pengar, hus och möbler hos de rika
    ha getts av lyckan, äro skuggor lika:
    en sådan gåva kommer och förgår.
    En hustru är en gåva som består,
    som stannar i ditt hus och håller sig –
    måhända längre än den roar dig.

    Ja, äktenskapet är ett sakrament.
    Den man, som ej är gift, har icke känt
    vad livet är och är ett hjälplöst vrak.
    (Med prästmän är det ju en annan sak.)
    Jag säger ej ur egen fantasi,
    att kvinnan skapats att stå mannen bi:
    när Adam hade blivit skapt och stod
    helt ensam, sade Gud, som är så god:
    "Ett sällskap och ett stöd behöver han;
    nu skapar jag ett stöd åt denne man."
    Så gjordes Eva; och man finner här
    beviset för att kvinnan, hustrun är
    sin man en hjälp, som skänkts från himlens höjd,
    hans paradis på jorden och hans fröjd.
    Hon är så följsam och så dygderik,
    att ingen salighet är makars lik.
    De äro ett, och måste icke då
    hos makar blott ett enda hjärta slå!

    En hustru! O, Guds Moder, huru kan
    väl något vidrigt öde slå en man,
    som har en fru? Det kan jag ej förstå.
    Den salighet de känna, dessa två,
    kan ingen skildra, ingen tanke nå.
    Om han är fattig, strävar hon också.
    Hon håller ständigt mannens hem i skick.
    hon läser varje önskan i hans blick.
    Hon säger aldrig "nej" när han sagt "ja".
    Befaller mannen, svarar hustrun: "Bra!"
    O, äkta stånd, du är en dyrbar skatt!
    Du är så lyckligt, dygderikt och glatt
    och ger en sådan ro vid hemmets härd,
    att varje man, som är det minsta värd,
    har skäl att alla dagar av sitt liv
    lovprisa Herren, om han fått ett viv
    och annars bedja innerligt till Gud
    att Han må låta honom få en brud,
    ty då har han sitt liv i säkerhet.
    Han far ej vilse, såsom var man vet,
    om blott han handlar enligt hustruns råd.
    Då får han yvas över sina dåd,
    så kloka äro råden och så visa.
    Den man, vars gärningar vi alla prisa,
    är den, som följt de råd en kvinna givit.

    Tänk blott på Jakob! Skriften har beskrivit
    hur denne råddes av sin mor Rebecka
    och följde rådet, vilket var att täcka
    sin hals med skinn, och vad han därmed vann.

    Och tänk på Judit även – hon som fann
    på goda råd. Och hon var inte rädd:
    hon dräpte Holofernes i hans bädd.

    Tänk på Abigail, på Nabols viv,
    hur hon förstod att rädda makens liv.
    Och tänk på Ester och vad hon förmådde
    till fromma för sitt folk och hur hon rådde
    och styrde om att Mordekai blev den,
    som ställdes främst bland Ahasverus' män.

    En vis har sagt: "En ödmjuk hustru är
    den härligaste skatt, som jorden bär."

    Låt hustrun tala, såsom Cato vill;
    hon bör befalla, du skall tiga still.
    Och likväl tyder hon. – En kärleksgärd!
    En hustru vårdar sig om hemmets värld.
    Ack, vad den sjuke mannens lott är hård,
    om ingen hustru skänker honom vård!
    Må makens kärlek hava samma styrka
    som Kristi kärlek till hans egen kyrka!
    Ja, älskar du dig själv, så älskar du
    också din maka; ingen hatar ju
    sin egen kropp, man vårdar den med skäl.
    Sköt väl din fru, så skall det gå dig väl!
    Vad mänskor än må säga, är det så,
    att tryggast är den väg som makar gå;
    så fast förbundna äro man och viv
    att intet kan föröda deras liv.
    Den Januarius jag nämnt förut
    betänkte detta mot sin levnads slut,
    betänkte hur den bleve lugn och säll
    i kristligt äktenskap, hans levnadskväll,
    och sina vänner bjöd han till sitt hem
    och lade sedan fram sin sak för dem.

    Med dyster min förklarade han då
    och sade: "Vänner, jag har blivit grå,
    och mina krafter sina snart. Nåväl,
    jag måste börja tänka på min själ.
    I dårskap har jag slösat med min kropp,
    men, Gud ske lov, det finnes ännu hopp!
    Jag har beslutat bli en äkta man,
    att gifta mig så snart jag blott det kan
    med någon jungfru, som är ung och skön.
    Ja, mina vänner, detta är min bön:
    förhjälpen mig att finna mig en brud
    och gören det rätt snart, förty, vid Gud,
    jag längtar mycket till min bröllopsdag.
    I ären ju så många fler än jag,
    och det är lättare för er att finna
    en lämplig brud, en ung noh vacker kvinna.

    "Jag ber er, kära vänner, observera
    att hon skall vara mycket ung, ej mera
    än nitton eller kanske tjugo år.
    Det kravet hoppan jag att ni föratår,
    ty bättre smakar kalv än gammalt nöt.
    Jag vill att hon skall vara ung och söt
    och inte någon mö på tretti år.
    En sådan skulle bli mig alltför svår,
    ty Gud skall veta det, att dessa gamla
    ha hunnit bliva konstiga och samla
    så mycket vetande, att en av dem
    förvisso dreve fridon ur mitt hem.
    Av många skolor bliver klerken lärd;
    en månglärd kvinna är en färdig värld.
    En ung kan formas likaom ler och sand
    och liksom uppvärmt vax i mannens hand.
    Jag säger eder därför rakt på sak:
    hon får ej vara något gammalt vrak,
    ty finner jag ej nöje hos min maka,
    så faller jag helt visst igen tillbaka
    i syndig otukt, vilket sedan gör,
    att jag far rakt till Satan när jag dör.
    och barn det fick jag inga med en slik.
    Men hellre lät jag hundar få mitt lik
    än främlingar mitt arv. Ja, mina vänner,
    jag säger er uppriktigt vad jag känner.
    Jag handlar ej i blindo, ty jag vet
    när äktenskap befordrar salighet.
    Jag vet ocksA, att många mänskors tal
    om äktenskapet liknar tomma skal;
    do känna ej den sak, som de beröra.
    Vad den som ej kan leva kysk bör göra
    är taga hustru enligt Pauli lära
    och avla barn till Guds och himlens ära
    1 lagligt äktenskap och icke så,
    att vällust är det enda han vill nå.
    Man gör det för att undgå boleri
    men även för att stå varandra bi
    i varje svårighet, om än så stor,
    som syster städse bistår älskad bror,
    och leva kyskt och heligt varje dag.
    Men mina vänner, sådan är ej jag,
    ty, Gud ske lov, jag har ännu den kraft
    i mina lemmar som jag fordom haft
    att göra allt, som kräves av en man.
    Själv vet jag bäst vad jag förmår och kan.
    Väl är jag grå, men det finns träd som stå
    i höstlig skrud fast deras frukt är rå;
    ett sådant är ej torrt, ej heller dött.
    Grått är mitt hår, men blodet rinner rött
    och hjärtat grönskar lika friskt och sunt
    som lagerträdet gör det året runt.
    Och då jag nu har sagt er vad jag vill,
    så hoppas jag att ni vill hjälpa till."

    Nu fick han goda råd av många där,
    men dessa gingo ganska skarpt i sär.
    Där sjöng man äktenskapets lov, men andra
    förmenade, att det var blott att klandra.
    Omsider gick det som det alltid går
    när diskussionen blivit lång och svår:
    hans båda bröder råkade till sist
    för denna stora frågas skull i tvist.
    Placebo och Justinus hette de.

    Placebo sade: "Du skall nog få se,
    att du får ringa lön för ditt besvär
    att be om råd av dem som äro här.
    Du, broder Januarius, som vet
    så många ting och lärt försiktighet,
    har likväl icke velat vika av
    från regeln, som den vise kungen gav.
    Han sade: 'Om du aktar andras ord
    och goda råd, så är din lycka gjord.'
    Men fastän Salomo har sagt det, tror
    jag fullt och fast, min herre och min bror,
    så sant jag hoppas på vår Herres nåd,
    att du far bäst av dina egna råd.
    Ty. ser du, käre broder, jag har stått
    i höga herrars tjänst i många slott
    och jag har ofta stått rätt högt i rang
    hos furstar, vilkas ärvda namn ha klang,
    men det har likväl aldrig hänt att jag
    haft en debatt med dem av något slag.
    Det föll mig aldrig in att disputera;
    jag visste att min herre visste mera.
    Jag höll mig alltid till min herres ord
    och sade samma sak, om jag blev spord.
    Om någon tjänar hos en högställd man,
    är han en verklig idiot om han
    kan tro i barnsligt blind förmätenhet
    att han vet mera än hans herre vet.
    Nej, höga herrar äro inga får.
    Du visade ju själv vad du förmår:
    du lade dina visa ord så väl
    att jag förenar mig av all min själ
    om alla dina åsikter och ord.
    Vid Gud, det finnes knappast på vår jord
    en enda man, som hållit bättre tal
    än det du höll här nyss i denna sal.
    Och, broder min, det vittnar sannerligen
    om mod när du, som blivit ålderstigen,
    besluter taga en ungdomlig fru.
    Ditt hjärta är förvisso ungt ännu!
    Att råda dig i denna sak är lätt:
    gör det du vill, så gör du klokt och rätt!"

    Justinus, vilken suttit och hört på,
    bröt nu sin tystnad. Orden föllo så:
    "Placebo, nu har du fått tala ut.
    Hör nu på mig, till dess mitt tal är slut.
    Bland det, som Seneca har haft att säga,
    är ock ett råd att noga överväga
    åt vem man skänker jord och ting av värde.
    Och är det så, som filosofen lärde,
    när det är döda ting, som man vill skänka
    så har man vida större skäl att tänka
    på det man gör när man ger bort sin kropp.
    Jag varnar dig: det gäller att se opp
    och inte ta den första man kan få.
    Man måste noga taga reda på
    vad karaktär hon har, för vad hon går:
    om hon är grälsjuk eller annars svår,
    karlgalen eller kysk och helgonlik,
    om hon är skvallersjuk, om hon är rik.
    Om än man ej kan hoppas på att finna
    i hela denna värld en enda kvinna,
    en enda man, en enda häst, som är
    i allo felfri, är det värt besvär
    att söka en, om vilken man kan säga
    att hennes goda sidor överväga.
    Men detta kräver tid, som du förstår.
    Allt sedan jag blev gift har mången tår
    i hemlighet fått skänka mig sin lisa.
    Må den, som vill, det äkta ståndet prisa,
    jag finner däri sorg och kostnad blott,
    bekymmer skänker det men intet gott.
    Och dock förklara ofta mina grannar
    (främst kvinnorna men även deras mannar)
    att jag har fått en god och trofast maka
    och en, som vet att lida och försaka.
    Själv vet jag likväl bäst hur det står till.
    För mig kan du besluta vad du vill;
    betänk dock, om det riktigt passar dig,
    som är en äldre man, att gifta sig,
    isynnerhet, om hon är skön och ung.
    En man i sina kraftigaste år
    får nog arbeta allt vad han förmår,
    om han skall ha sin hustru helt för sig,
    och det går inte många år för dig
    att tillfredsställa henne helt. Du vet,
    en hustru väntar stor uppmärksamhet.
    Tag inte illa upp vad jag har sagt!"

    "Åh", sade Januarius, "förakt
    förtjäna Seneca, hans teorier
    och alla dina sjuka fantasier.
    Att män, som äro visare än du,
    ha annan åsikt hörde du just nu.
    Placebo, har du ändrat opinion!"

    "Nej, dålig är förvisso den person,
    som undflyr äktenskapet", sade han.
    De andras opinion var likadan:
    han kunde gifta sig när helst han ville
    och fastslå dagen för sitt bröllopsgille.

    Det kom en sällsam oro i haus blod
    vid tanken på det steg, som förestod,
    och denna tanke fyllde varje dag.
    Om natten såg han kvinnliga behag
    och vackra ansikten för själens blick.
    Om någon tog en spegel med och gick
    till marknadstorget, kunde han däri
    på samma sätt se folk, som drog förbi.
    Varenda flicka, som han kom ihåg,
    blev synlig i hans tankebilders tåg.
    Rätt länge höll han på på detta sätt,
    ty valet var i sanning icke lätt.
    Se, fann man mycken skönhet hos den ena,
    så tycktes åter alla mänskor mena,
    att ingen var så älsklig som den andra.
    På dygdens stigar sades några vandra
    och andra hade guld men dåligt rykte.
    Omsider fann han flickan, som han tyckte
    var allra lämpligast att bli hans maka,
    och alla andra skötos då tillbaka.
    Hans val var gjort, och han var rent betagen,
    ty kärleken gör blind på ljusa dagen.
    Och när han låg till sängs och det var natt,
    så tänkte han beständigt på sin skatt,
    på hennes friska skönhet, hennes sång,
    på hennes smärta midja, lätta gång
    och smidighet, på den moralitet,
    som prydde hennes mjuka kvinnlighet.
    Ja, när han en gång hade gjort sitt val,
    så kunde det ej längre bliva tal
    om någon ändring, då var saken klar.
    Han tyckte, att han var en sådan karl,
    att ingen kunde finna något skäl,
    som rubbade vad han fann gott och väl.

    Till sina vänner lät han sända bud,
    som lät dem veta, att han valt en brud,
    och bad dem skyndsamt komma till hans hem:
    han ville mycket gärna råka dem.
    De skulle inte längre gå och leta,
    ty hans beslut var fattat, lät han veta.

    Placebo kom, och de han låtit kalla.
    Den första bön han riktade till alla
    var den, att ingen skulle söka få
    den plan förändrad, som han tänkte på.
    Den gillades av Gud och gav en grund
    för jordisk lycka till hans sista stund.

    Han sade, att det fanns i deras stad
    en flicka, som var känd som skön och glad;
    av ganska ringa stånd var flickan nog,
    men hon var ung och skön, och det förslog.
    "Den flickan äktar jag och lever säll
    i lugn och ro allt till min levnads kväll.
    Jag tackar Gud att han vill oss förena,
    att hon skall bliva min och min allena.
    Med edert goda bistånd hoppas jag
    att vinna framgång i mitt företag.
    Om detta sker, skall jag få lugn och frid,
    då gryr min fulla lyckas sällhetstid.
    En sak bekymrar likväl, och jag ber
    att nu få förelägga den för er.

    "Det gäller saligheten. Ingen kan
    bli salig mer än en gång, säger man
    och menar: både här och efter döden.
    Men om man också undflyr syndens flöden
    i alla former under jordelivet,
    så blir oss dock i äktenskapet givet
    så mycken lust och fröjd och salighet,
    att jag vid denna ålder knappast vet,
    om jag skall våga leva här så fri
    från kiv och strid, i sådan harmoni,
    att jag får all min himmel redan här.
    Det är ju blott med mödor och besvär,
    som himmelen där uppe står att vinna;
    och om jag lever samman med min kvinna
    Som alla äkta män i lust och fröjd –
    hur når jag salighet i himlens höjd?
    Den frågan pinar mig. Säg, kunnen I
    befria mig ur detta bryderi?"

    Justinus gav – förargad som han var
    på broderns enfald – strax ett spefullt svar,
    och då han icke var än vän av prat,
    så avhöll han sig helt ifrån citat
    och sade endast: "Sire, för det finns råd:
    Vår Herre kan förvisso i sin nåd
    så underbart begå, att innan döden
    har ändat alla dina levnadsöden,
    du hinner ångra detta gifta liv,
    som enligt dig skall vara fritt från kiv.
    För övrigt faller Herrens nåd till ånger
    förvisso, broder, lika många gånger
    på gifta män som på en ogift man.
    Jag ger dig nu det bästa råd jag kan:
    förtvivla ej, ty kanske är det skrivet,
    att hon skall bli din skärseld här i livet.
    Ett Herrens redskap kan en hustru bliva,
    ett gissel, varmed Han förstår att driva
    en mänskas själ till sig i himmelen.
    Vid Kristi död, jag hoppas verkligen
    att du rätt snart skall komma till att tycka,
    att äktenskapet ej ger sådan lycka,
    att själens salighet kan löpa fara
    och att du därför även vet att vara
    rätt lugn i det du gör för hustruns skull
    och inte överdrivet kättjefull
    och håller dig från annan synd också.
    Jag slutar; mina gåvor äro små.
    Tag inte illa upp, min käre bror!"
    (Men låt oss lämna ämnet, ty jag tror
    att detta ämne, äktenskapet, blivit
    behandlat av vår Fru från Bath, som givit
    oss mycket viktiga och goda råd.)
    "Farväl, min bror, Gud give dig sin nåd!"

    Med dessa ord var deras samtal slut.
    Justinus och Placebo gingo ut,
    och då de sett, att hans beslut stod fast,
    så gingo de med allra största hast
    till värvet att med lämpliga metoder
    få flickan gift med deras äldre broder.
    Hon hette Maj, och hon var skön och ung.
    Jag tror min skildring bleve alltför tung,
    om jag beskrev vad där blev gjort och sagt
    och satt i hennes äktenskapskontrakt
    och huru präktigt bruden styrdes ut.
    Omsider voro väntans dagar slut;
    till kyrkan drogo båda för att få
    det sakrament de hade väntat på.
    Där trädde prästen fram i högtidsskrud
    och manade med allvar dagens brud
    att bliva vis och trofast liksom Sara;
    och när hans böner alla voro klara,
    Så voro de i aktenskapets hamn.

    Det hölls en bröllopsfest i hans palats.
    Där hade alla hedersgäster plats
    hos brud och brudgum överst i hans sal,
    och där var fröjd och rätter utan tal,
    de läckraste en kunglig taffel känt;
    och där fanns stora mängder instrument.
    Där klingade så ljuvligt skön musik,
    att knappast Amphions var denna lik
    och Orpheus' var lika underbar.

    För varje rätt som kom ljöd en fanfar,
    så hög och ren, så smattrande och klar,
    att knappast själva Theodomas var
    i stånd att låta så trumpeter skalla.
    Av Bacchus skänktes rikligt vin åt alla,
    och Venus log mot var och en, ty nu
    var Januarius en man med fru
    och ville visa, att han var en karl,
    till dryckjom och till kärlek lika snar.
    Han dansade en eldig fackeldans
    för gästerna och flickan som var hans.
    En mera upprymd nygift äkta man
    har aldrig setts av Hymen själv än han.
    Du, Marcianus skald, som skönt beskrev
    Philologias bröllop, när hon blev
    Mercurii maka, och på samma gång
    gav skildringar av nio musers sång,
    om detta bröllop kunde du ej sjunga
    på värdigt sätt! För svag blev här din tunga
    och pennan i din hand. När gubben fått
    en ung och vacker brud, är allt så gott
    att det är obeskrivligt, rätt och slätt.
    Försök, och ni får se, att jag har rätt
    och inte ljuger eller diktar fritt!

    Att skåda Maj, som satt och log så blitt,
    var som ett trolleri, en salig dröm.
    Eu sådan blick, så strålande och öm
    har ingen make sett sin hustru giva.
    All hennes skönhet kan jag ej beskriva,
    men jag kan säga det, att hon var lik
    en vårlig morgon: hon var lika rik
    på allt vad vårligt friskt och vackert är.

    Han, Januarius, var mer än kär,
    var så förtrollad, som man vara kan,
    och innerst i sitt hjärta tänkte han:
    "Åh, jag skall famna henne denna natt
    så hårt som Paris famnade sin skatt!"
    Han tyckte likväl synd om henne: – å,
    att han var tvungen kränka henne så! –
    och tänkte: "Ack, du bräckliga, du lilla,
    Gud give att jag inte gör dig illa
    med all min styrka, när jag når mitt mål!
    Jag fruktar den är större än du tål;
    jag måste lägga band på mitt begär.
    Nu give Gud att natten vore här
    och att den natten bleve evigt lång!
    Blott alla ville gå sin väg en gång!"
    Han sökte sedan taktfullt att förmå
    sitt folk och gästerna att skynda på
    med måltiden, som räckt så länge redan.

    Omsider bröt man upp från bordet. Sedan
    begynte man att dansa och att dricka
    och strö omkring sig kryddor. Varje flicka
    var full av glädje, upprymd varje man
    förutom en, som hette Damian,
    en väpnare i denna bröllopsgård.
    Han tyckte, att hans lott var grym och hård,
    ty bruden hade tjusat så hans hjärta,
    att det han kände nu var enbart smärta.
    Han var så illa bränd av Venus' brand
    som av en fackla i en mänsklig hand.
    Han smög sig bort från festen och dess ståt
    och sökte upp sin bädd och brast i gråt.

    Jag lämnar honom nu, tills Maj gav tröst
    och skänkte lisa åt hans kvalda bröst.

                                  Auctor:
    O, vilda, ödesdigra eld, som födes
    i sängens halm! O, allt, som då förödes!
    O, falska tjänare, o, vilken harm
    och skada av en orm vid egen barm!
    Må Gud från dem bevara våra hus!
    O, Januarius i saligt rus
    i äktenskapet, se hur Damian,
    din egen väpnare och svurne man
    har planer på ett nedrigt brott mot dig!
    Gud give att han ville blotta sig!
    Det hemskaste i hela denna värld
    det är en fiende vid egen härd.

    Fullbordad var den väg, som solen tar,
    han kunde icke längre dröja kvar
    och skänka ljus på denna latitud.
    Nu bragte redan tätnad skymning bud
    om nattens svarta mörker över världen.
    Fördenskull bröt man upp, och så gick färden
    – när alla sagt farväl och tackat värden –
    med glam tillbaka till den egna härden,
    där hemmets sysslor togo någon tid
    men allting inom kort blev sömn och frid.
    För Januarius var målet nu
    att hastigt uppnå sängen med sin fru.
    Han drack ett vin med heta kryddor i
    för ökning av sin kraft och energi;
    Han åt av mången drog så dyr och fin,
    som den fördömde munken Constantin
    beskrivit i sin bok de Coitu;
    dem allesamman prövade han nu.
    Till sina bästa vänner sade han:
    "För himlens skull, försök så fort ni kan
    få huset tomt; men det bör ske med takt."
    De skyndade att göra som han sagt.
    Gardinerna för fönstren drogos för;
    till sängen leddes bruden som sig bör;
    när prästen signat bädden, gick man ut.
    Så höll då Januarius till slut
    i sina armar tryckt sin sköna brud,
    sin friska Maj, en himmelsk skänk av Gud.
    Han smekte henne, tryckte kyss på kyss
    på hennes mun med skägg, som rakats nyss
    och var så strävt som skinnet på en haj
    och skrapade som törnen stackars Maj.
    Han skrubbade den mjuka kindens skinn
    och sade: "Ack, jag måste, vännen min,
    förskräcka dig – rätt länge till och med.
    Men tänk på detta ordspråk", sade han:
    "Arbeta fort och väl kan ingen man."
    När något göres fort, så görs det illa.
    Det här skall göras mycket lugnt och stilla.
    Se, lekens längd betyder ingenting,
    när man är lagligt gift med präst och ring.
    Välsignat vare oket, som vi fått,
    ty nu är det, vi göra, rätt och gott.
    En man kan inte synda med sitt viv
    och icke skada sig med egen kniv,
    ty lagen ger oss rätt till denna lek.
    Så stretade han där tills mörkret vek.
    Då doppade han bröd i vin och åt
    och stämde sedan upp en vacker låt
    med ljudlig röst där han i sängen satt
    och nojsade med hustrun skälmskt och glatt.
    Han var så lekfull som ett föl på gatan
    och lika pratsjuk som den pigga skatan.
    Det slappa skinnet på hans strupe skalv
    när sången steg mot takets dunkla valv.

    Gud vet vad hustrun tänkte denna natt
    när han satt där i särk och sjöng så glatt
    med mössa på och halsen smal och lång.
    Hon fann nog ingen skönhet i hans sång.
    Så sade han: "Nu är det nog med vaka.
    Se dagen gryr, och nu skall vilan smaka."
    Han lade sig och sträckte ut sin kropp
    och sov till middag. Sedan gick han opp;
    men unga frun, den sköna Maj blev kvar
    där inne i sitt rum i trenne dar,
    som seden bjuder unga fruar göra.
    Se, varje arbete kan rent förstöra,
    om ingen vila skänkes dag för dag.
    Det gäller varelser av alla slag.
    Bland fint folk är det sed i slika fall,
    att bruden icke äter i sin hall
    på tre, om icke fyra hela dagar;
    först därpå rör hon sig som hon behagar.
    När hela fjärde dygnet hade gått
    och mässan blivit läst i deras slott,
    satt Maj med Januarius i salen
    så skön som sommarblommorna i dalen.
    Så hände sig att hennes gode man
    vid bordet kom att minnas Damian
    och sade: "Huru kan det komma sig,
    att icke Damian betjänar mig?
    Är det för sjukdom, som han ej är här?"
    Hans andra tjänare, som stodo där,
    förklarade, att Damian var klen
    och ej förmådde stå på sina ben;
    han måste hålla sig i säng dessvärre.

    "Åh, det var ledsamt", sade deras herre.
    "Han är en tjänare av bästa sort;
    jag sörjde verkligen om han gick bort.
    Han är så klok och uppmärksam som få
    bland alla väpnare jag träffat på
    och dessutom en rask och duktig karl
    samt därtill en förståndig man som spar.
    Så snart jag kan det, skall jag genast gå
    till stackars Damian och hälsa på
    och skänka honom all den tröst jag kan."
    De orden rörde alla, ty man fann
    att de förrådde ädelt sinnelag
    och hjärtats värme. Det var vackra drag
    i mannens karaktär, som trädde fram.

    Så sade Januarius: "Madame,
    när du har varit i ditt rum ett slag
    med alla dina tärnor, önskar jag
    att ni beger er upp till Damian
    och underhåller denne gode man.
    När jag har vilat kommer jag också
    till unge Damian och hälsar på.
    Men skynda er; jag vill ej länge bida
    den stund, du åter slumrar vid min sida."
    Sin munskänk kallade han sedan på
    och sade honom vad han skulle gå
    och taga in, och fick det inom kort.

    Den sköna Maj begav sig genast bort
    till Damian med sina kvinnor. Där
    slog hon sig ned och gjorde sig besvär
    att trösta mannen efter sin förmåga.
    Så snart den sjuke fann sig kunna våga
    smög han sin börs och därmed ock ett brev,
    i vilket han sin sjukdoms art beskrev,
    i hennes hand, som kändes mjuk och sval.
    En suck gav luft åt avgrundsdjupa kval,
    men sedan nådde ock en viskning fram:
    "Förlåt mig och förråd mig ej, madame,
    ty jag är dödens, om ni röjer mig."
    Med börsen gömd i barmen reste sig
    den unga frun. Så gick hon till sin man.
    Han satt på bädden när hon kom, och han
    blev glad och kysste henne gång på gång.

    Men denna herdestund blev icke lång,
    ty mannen gick till vila strax därpå.
    Hon ställde sig som var hon tvungen gå
    till stället, som är välkänt för envar,
    och när hon läst biljetten var hon snar
    att riva den i små, små bitar. Alla
    förstå förvisso vart hon lät dem falla.

    Begrundande begav sig unga frun
    till mannen, där han låg i sin paulun.
    Kort därpå gjorde hostan honom vaken.
    Då bad han henne genast klä sig naken;
    han ville njuta henne, sade han,
    och det gick bäst om klädnaden försvann.
    Hon lydde honom, måste foga sig.
    Men för att ingen måtte klandra mig
    må det bli osagt vad där sedan skedde
    och om det var en njutning han beredde
    sin sköna fru. Alltnog, de höllo på
    tills aftonsångens klocka hördes slå.

    Om det var ödet eller slumpen blott,
    om det var något, som naturen sått,
    om det var stjärnorna, som stodo så
    på himmelen, att allting måste gå
    i Venus' tecken (mången lärd har sagt,
    att himlens stjärnor hava denna makt)
    det kan jag icke säga; endast Gud,
    som allting vet och givit alla bud,
    kan döma härom, icke jag och du.
    Men säkert är, att denna unga fru
    blev så betagen, fann så stort behag
    i Damian, att allt från denna dag
    hans bild beständigt stod för hennes blick,
    och den förföljde henne var hon gick.
    "Om någon inte tycker om det här,
    så strunt i det, ty jag har honom kär",
    så tänkte hon, "om än hans skjorta var
    den enda skatt och rikedom han har."
    Så medlidsam är varje ädel kvinna.

    Ja, mina vänner, det är gott att finna
    en kvinna röras av en mänskas smärta.
    Det finnes mången med så stenhårt hjärta,
    att de förvisso hellre, om det gällt,
    sett stackars Damian förgås av svält
    än skänkt sin gunst, och vilka därtill känt
    en dygdig stolthet över det som hänt,
    fast deras grymhet drivit dem till mord.

    Men nu gick Maj beslutsamt till sitt bord
    och skrev ett brev, som innehöll det svar
    han önskat sig. Så var den saken klar
    så när som på den enda frågan, när
    och var hon skulle mätta hans begär,
    ty det han ville skulle han få göra.
    Hon dröjde icke länge med att föra

    biljetten till den sjuke Damian,
    och ingen mänska såg när den försvann
    helt stilla under huvudkudden hans
    att tagas fram när intet vittne fanns.
    "God bättring!" sade hon med mun och blick
    och tryckte oförmärkt hans hand och gick.

    Och nästa morgon uppsteg Damian,
    en återställd och åter lycklig man.
    Han tvådde sig och kammade sitt hår
    allt för sin kärleks skull, som man förstår.
    Till husets herre gick han om en stund
    och bugade sig ödmjukt som en hund.
    Han var så vänlig mot varenda själ
    (han tycktes vilja alla mänskor väl),
    att alla tjusades och främst den kvinna,
    vars hjärtas gunst han hade lyckats vinna.
    Jag lämnar honom nu ett ögonblick
    och skall berätta hur det sedan gick.

    Det finnes många lärda, vilka tycka,
    att njutning är en mänskas högsta lycka,
    och Januarius var en av dem,
    som älskade att ha ett vackert hem
    med fina saker och att leva gott.
    Hans hus var präktigt som ett kungligt slott,
    han hade ock bland andra goda ting

    en trädgård med en stenur runtomkring,
    och jag har sannerligen ingenstans
    sett någon lika vacker park som hans,
    Jag tvivlar på att någon enda penna
    i mänsklig hand förmått att skildra denna,
    ja, själva Priapus – så god han är
    för all den växtlighet, som jorden bär –
    förmådde knappt beskriva huru skön
    den tedde sig med lager ständigt grön,
    som skuggade en källas blanka vatten.
    Dit kommo ofta, sades det, om natten,
    när månen lyste, Pluto och hans maka
    med älvorna och höllo midnattsvaka.
    och då ljöd spel och då gick dansen där.

    Sin trädgård hade ägaren så kär,
    att han höll grinden låst och ständigt bar
    dess nyckel på sig och i gott förvar.
    Där lät han ingen annan träda in,
    så svartsjukt höll han denna skatt som sin.
    Men när han sommartiden ville smaka
    den fröjd, som endast skänkes av en maka,
    så gick han ofta dit med unga frun,
    och vad han icke gjort i sin paulun
    det gjorde han (han skydde ej besvär)
    med lust och fröjd och mycken framgång där.
    Så hade Januarius det gott;
    men jordisk lycka har sitt givna mått:

    den varar icke evigt, den är kort.
    och bäst man fångat den, har den flytt bort.

                                      Auctor:
    Ack, grym och svekfull sitter på sin tron
    Fortuna lik en giftig skorpion,
    som dårar med sin gunst när den vill stinga,
    ty död och ofärd är det båda bringa.
    Hon är ett monster, som så skickligt vet
    förläna prägel av beständighet
    åt sina skänker, att vi ej förstå
    att ingen sådan är att lita på.
    Rätt länge hade lyckans gudom lett
    mot Januarius, men vad hon gett
    tog hon tillbaka – tog ej hem och hus
    men något mera värt: hans ögons ljus.

    Ja, mitt i allt sitt välstånd och sitt liv
    i kärlekslycka med sitt unga viv
    blev Januarius helt plötsligt blind.
    Av många tårar sköljdes då hans kind.
    Han tog dock icke blott sin blindhet hårt;
    han led också så outhärdligt svårt
    vid tanken på att Maj var ung ännu
    och att en annan kunde få hans fru,
    att han med glädje låtit någon taga
    på samma gång sig själv och Maj av daga
    på det hon icke skulle söka tröst
    och finna den vid något manligt bröst.
    Men tiden gick, som tiden alltid går,
    och småningom blev sorgen mindre svår;
    väl var hans öde hårt, men han förstod
    att bära det med manligt tålamod.
    Han var dock lika svartsjuk som förut.
    Han tillät ej sin hustru att gå ut
    i hallen eller till en grannes hus,
    om ej han själv var med och höll sin frus,
    sin sköna unga hustrus hand i sin
    vart än man gick och var man än kom in.
    Fru Maj hon fällde mången bitter tår,
    ty denna väntans tid var mer än svår.
    Hon älskade så högt sin Damian,
    att hon var dödens, om hon icke hann
    sin heta längtans mål, ty det var klart,
    att hjärtat skulle brista mycket snart.

    A andra sidan hade Damian
    förvandlats till en så förtvivlad man,
    som någonsin på jorden stått att finna.
    Han kunde tala med sin härskarinna
    men aldrig med ett enda ord beröra
    de ljuva ting, som denna velat höra,
    ty ständigt var hon hos sin gamle man.
    Förmedelst brev, som gingo av och an
    och genom tecken kunde de ändå
    berätta vad de båda tänkte på.

                               Auctor:
    O Januarius, det synes mig
    som hade ögon icke räddat dig,
    ty lika gärna blind och bli bedragen
    som seende och dock med blindhet slagen.
    Med hundra ögon kunde Argus se
    Åt alla håll, men vad betydde de?
    Förblindad blev han ju ändå omsider,
    och sådant har man sett i alla tider.
    Att intet se kan vara bra ibland.

    En dag fick Maj den nyckel i sin hand,
    som kunde öppna deras trädgårsport.
    Då passade hon på och gjorde fort
    i uppvärmt vax ett avtryck, som blev gott
    Och när han hade nyckelns säkra mått
    förfärdigade sedan Damian
    i hemlighet en annan likadan.
    Vad de med denna nyckel skulle göra
    det skall ni nog i sinom tid få höra.

                                Auctor:
    Ovidius, med rätta har du sagt,
    att det ej finnes någon jordisk makt,
    som ej kan gäckas av ett kärlekspar.
    Betänken endast huru svårt det var
    för Pyramus och Thisbe, huru de
    bevakades och likväl kunde ge
    varandra tecken, vilka ingen såg.

    En julimorgon, när han ännu låg,
    greps mannen av en sådan lust att leka
    med hustrun i sin trädgård och att smeka
    och kyssa henne utan vittnen där
    och stilla sina stormande begär,
    att han med känsla sade dessa orden:
    "Stå upp, min älskade, nu grönskar jorden,
    förbi är vintern, som var kall och butter,
    nu ljuder turturduvans ljuva kutter.
    Kom ut, min duva, hör din makes röst!
    Hur sköna äro icke dina bröst!
    De murar äro höga, som bevaka
    vårt paradis. Kom ut, min vita maka.
    Ack, rakt i hjärtat har du träffat mig,
    och aldrig har jag sett en fläck på dig.
    Kom ut, så roa vi oss kungligt där,
    min hustru och min sköna bajadär!"

    Ja, sådant var hans tal, men i en blink
    gav Maj åt Damian en hemlig vink
    att denne skulle gå i förväg, fort.
    Och Damian begav sig till den port,
    han skaffat nyckel till, och ingen såg
    när han smög in med glad och hoppfull håg
    och satte sig helt tyst i en berså.

    Och genom grinden trädde kort därpå
    på trädgårdsgångens solbelysta sand
    den blinde med sin hustru vid sin hand
    och låste genast grinden efter sig.

    "Nu", sade mannen, "är jag här med dig
    på tumanhand, med dig, som är mig kär
    långt mer än någonting, som jorden bär.
    Jag stucke hellre dolken i mitt hjärta
    än jag beredde dig den minsta smärta.
    Hur föll mitt val på dig? Min vän, du vet,
    att icke skedde det av snikenhet.
    Det var av kärlek och av kärlek blott.
    Fast jag är gammal och min syn har gått,
    så var mig likväl trogen, och du finner,
    att det är trenne goda ting du vinner:
    först Kristi kärlek, sedan egen ära
    och all den rikedom du kan begära,
    ty allting, löst och fast, som nu är mitt,
    skall utan något avdrag bliva ditt;
    det svär jag dig i denna morgonstund.
    Låt nu en kyss besegla vårt förbund.
    Att jag är svartsjuk måste du förstå:
    jag älskar dig, och när jag tänker på,
    hur skön du är och full av ljuvt behag
    och huru blind och sorgligt gammal jag,
    så kan jag, kära, inte finna mig
    i tanken på att vara skild från dig.
    Min stora kärlek bör du icke klandra.
    Så, kyss mig nu, min Maj, och låt oss vandra."

    När unga Maj hört detta tal till slut,
    så sade hon – och därvid brast hon ut
    i snyftningar, och rösten tycktes svag –:
    "En själ att frälsa har väl även jag,
    och om min heder kan jag nog slå vakt,
    den kvinnlighetens blomma, som jag lagt
    för alltid i min dyre makes hand,
    då prästen band oss med ett heligt band.
    Fördenskull, käre make, svarar jag
    och hoppas att mitt svar är dig i lag:
    Må Herren Gud allsmäktig straffa mig
    om någon dag det skulle visa sig,
    att jag har vilat i en annans famn
    och så för alltid mist mitt goda namn.
    Ja gör jag det, är jag så skamlöst fräck,
    så kläd mig naken, stick mig i en säck,
    för säcken till en flod och dränk mig där!
    Jag är en dam och ingen fal hetär.
    Men vadan den förmaning, som du gav?
    Jo, trohet veta männen inte av,
    och därför har det blivit dem en vana
    att misstro kvinnan, varna och förmana."

    På Damian, som satt i sin berså,
    föll hennes blick i samma stund, och då –
    då hostade hon till och gav en vink,
    som han förstod att följa i en blink,
    ty hennes tecken kände Damian
    långt bättre till och med än hennes man:
    han hade fått ett brev, där hon beskrev
    sin sluga plan. Och resultatet blev:
    han äntrade ett ståtligt päronträd
    och fann en stadig gren och slog sig ned.
    Jag lämnar honom där och likaså,
    i parken vandrande, de andra två.

    Det var en dag, då himlen lyste blå,
    och över alla träd och blommor små
    göt Phebus ut sitt guld, och allt var frid.
    Han var in Geminis vid denna tid
    men hade redan något deklinerat
    från Kräftans hus, där Jupiter regerat.
    Det hände denna sköna morgonstund
    att dit till parken, till en liten lund
    i bortre ändan kommo Proserpina,
    fédrottningen, och Pluto med de sina,
    de väna älvorna. De drogo fram
    i snörrät linje under skämt och glam.
    (Hos Claudianus finner den som vill
    en utmärkt skildring av hur det gick till
    när Proserpina rövades som ung.)
    De hunno fram, och underjordens kung
    tog säte på en grönklädd bänk av jord
    och sade till sin maka dessa ord:

    "Erfarenheten visar varje dag,
    att kvinnans karaktär är falsk och svag;
    hon sviker både mannen och sitt kall.
    Jag kan berätta tiotusen fall
    om kvinnors svek och deras lustars makt.
    O, Salomo, vars rikedom och prakt
    och stora vishet prisas av de lärda,
    du sade ord, som äro minnesvärda
    för den, som fått förmågan att förstå.
    Om mänskors godhet dömde han som så:
    'En god bland tusen män; men vem kan finna
    bland tusental en enda dygdig kvinna?'
    Så vittnar denne kung, som kände er,
    och icke är det mycket gott man ser
    om kvinnorna hos Jesus, Syrachs son.
    Mån I få skörda straff för det i sån,
    må eder drabba eld och svärd och pest!
    Den riddare, som vandrar där som bäst,
    skall givas horn, och blott emedan han
    har blivit blind och är en gammal man.
    I trädet sitter älskaren på vakt.
    Men karlen borde taga sig i akt,
    ty jag skall ge den gamle riddaren,
    som nu är blind, hans ögons ljus igen,
    när hustrun börjar med sin älskogslek.
    Då skall han skåda hennes svarta svek
    till hennes och till många andras skam."

    Till detta sade, föga allvarsam,
    gudinnan Proserpina strax: "Nåväl,
    gör det, och vid min salig morfars själ
    skall jag se till att hustrun skall förstå
    – och alla andra kvinnor likaså –
    att svara så, att den som kom med hot,
    snart ligger ödmjukt böjd vid hennes fot.
    Av dem skall ingen dö av brist på svar.
    Om än vår skuld må synas mannen klar
    på grund av det hans egna ögon sett,
    så skall vi kvinnor likväl ganska lätt
    förmå att åter göra honom mör.
    Er klokhet ger jag inte mycket för.

    "Att juden Salomo fann dårskap blott
    hos hela kvinnokönet vet jag gott,
    men om ock han ej fann en felfri kvinna,
    ha likväl många andra lyckats finna
    bland kvinnor många trofasta och goda.
    Tänk blott på helgonen! Kan någon loda
    martyrens trofasthet mot Herren Krist?
    På trogna hustrur rådde ingen brist
    i gamla Rom, det visa hävdens blad.
    Och, sire, jag tror du missförstod en rad
    av Salomo, den raden, där det stod,
    att ingen kvinna finnes, som är god:
    han menar där – vad annat kan han mena? –
    att god, fullkomligt god är Gud allena.

    "För övrigt gör du nog för stor affär
    av salig Salomo och det han lär.
    Låt vara att han hade mynt och makt
    och byggde Herren hus med dyrbar prakt;
    åt falska gudar byggde han också,
    och kan man väl ett större brott begå?
    Hur högt du än vill ställa denne kung,
    var han en libertin när han var ung,
    och gammal vorden övergav och glömde
    han helt sin gud. Och om ej Herren dömde
    kung Salomo att mista liv och krona,
    var skälet endast att han ville skona
    kung Davids son. Jag skänker mitt förakt
    åt allt vad denne Salomo har sagt
    om kvinnorna och deras fel. Besinna,
    min käre vän, att även jag är kvinna;
    och då hon kallat kvinnorna för skarn,
    så vill jag riktigt sjunga ut om karn.
    Jag skulle säkert kvävas av min harm,
    om jag begrov den 1 min egen barm."

    "Min drottning", sade Pluto, "nog med gräl.
    Jag ger mig nu; men det förstår du väl,
    att då jag sagt, att jag skall återge
    den blinde synen, måste detta ske.
    Jag är en kung; mitt ord tas ej tillbaka."

    "Och jag kr drottning", sade då hans maka.
    "och Maj skall inte sakna svar i dag.
    Nu tala vi om annat tycker jag;
    vi skola inte tvista med varann."

    Vi återgå till Maj och hennes man.
    Den gode Januarius gick där
    i parken med sin Maj och var så kär,
    att han beständigt sjöng på samma trall:
    "Jag älskar dig." – Man kom i alla fall
    omsider åter, och så nådde man
    det gamla päronträd, där Damian
    befann sig skymd av grenars friska grönska.

    Då sade sköna Maj: "Jag skulle önska,
    jag rent försmäktar av ett starkt begär
    att äta av den läckra frukt det bär
    det päronträd, som står här tätt invid.
    Jag har ej längtat så i all min tid
    som just i denna stund att få förtära
    ett saftigt päron. Hjälp mig, hjälp mig, kära
    I fall som mitt kan mången kvinna trå
    så starkt till frukt, att, om hon ej kan nå
    sin längtans mål, det bliver hennes död."

    "O, himmel", sade mannen i sin nöd,
    "att jag skall vara blind och inte har
    en dräng till hands; då vore saken klar."
    Då sade hon: "Det reder sig: stig fram
    och grip med armarna om trädets stam
    och böj dig sedan ned, så stiger jag
    med foten på din rygg. Då får jag tag
    i grenarna och tar mig upp helt lätt."

    Han svarade: "Det blir ett utmärkt sätt;
    jag kunde ge mitt hjärteblod för dig."
    Hon steg på ryggen, när han böjde sig,
    fick tag och tog sig upp till Damian.
    (Nu ber jag damerna: förlåt en man,
    som ej kan nämna ting vid fina namn.)
    Ja, Damian tog genast Maj i famn
    och lyfte hennes kjol och trängde in.

    Då tänkte Pluto: nu är turen min;
    och den bedragne mannen återfick
    sin fulla syn i samma ögonblick.
    En lyckligare man har ingen sett
    än Januarius när undret skett.
    Hans tankar gingo genast till hans fru,
    och han såg upp mot hennes plats. – Vad nu?
    Han såg att unge Damian betäckt
    hans egen maka på ett sätt så fräckt,
    att ingen kan beskriva det med ord,
    och han skrek till som om han sett ett mord,
    som modern, när man mördar hennes barn:
    "Ut, hjälp, tag fast! – Du fräcka skarn,
    vad gör du där? Vad gör ni båda två?"

    Hon svarade: "Min make, vad står på?
    Förlora ej besinningen så där!
    Nu har jag botat dig med stort besvär
    och icke utan fara för min själ,
    ty detta är magi, förstår du väl.
    Jag erfor, att det enda medlet var
    att brottas i ett träd med någon karl.
    Var någons avsikt god, så var det min."

    "Hå, brottas?" sade han. "Men den gick in!
    Må neslig död bli straffet för ert brott!
    Han bolade med dig, det såg jag gott.
    Jag vill bli hängd, om jag har orätt nu."

    "Då hjälpte inte", suckade hans fru,
    "min svåra kur, ty om den botat dig,
    så talade du ej så där till mig.
    Du ser ej riktigt tydligt, vännen min."

    "Jag ser tvärtom så klart som någonsin
    med båda ögonen och tyckte mig
    fullkomligt se att karlen låg med dig."

    "Du yrar", sade hon, "det vill jag lova.
    Den tacken ger du mig för synens gåva!
    O, att jag skulle lyda hjärtats röst!"

    "Seså, min kära", sade han; "var tröst.
    Glöm mina ord och var ej längre vred.
    Förlåt om jag har sårat, och kom ned!
    Men på min ära föreföll det mig
    som om han hade bolat där med dig
    och som din kjortel blivit uppåtvänd."

    "Du såg nog vad som helst: det är en känd
    och erkänd sak", förklarade hans fru,
    "att en som väckes, inte i ett nu
    förmår se tingen klart; han måste vara
    fullt mornad innan synerna bli klara.
    Och det förhåller sig på samma sätt
    med den, som varit blind: det är ej lätt
    att strax se klart. Först när det hunnit gå
    åtminstone ett dygn, måhända två,
    har synen riktigt kunnat stadga sig.
    Den kommer nog ännu att gäcka dig,
    och du bör vara noga på din vakt,
    ty ofärd har det många gånger bragt,
    när mänskor tyckt sig se men inte sett,
    och vredgats över ting, som icke skett."
    Med detta hoppade hon ned på marken.

    Nu stod en överlycklig man i parken
    och kysste hennes mun, som var så mjuk,
    och smekte ömt och varsamt hennes buk.
    Så gingo de tillbaka till sitt slott. –
    Nu önskar jag er alla allting gott.
    Jag slutar min berättelse och ber:
    Guds Moder signe och beskydde er!

Hår slutar Köpmannens berättelse om Januarius.

EPILOG TILL KÖPMANNENS BERÄTTELSE

    "Åh, Gud förbjude", sade nu vår Värd,
    "att sådan hustru bleve mig beskärd!
    Där ser man kvinnans illslughet och list.
    Ja, kvinnor tänka alltid, först och sist,
    på sätt att lura sina stackars män,
    och alltid tumma de på sanningen.
    Det visar den berättelse vi hört.
    Min egen hustru har väl ej förstört
    min lycka genom något trohetsbrott,
    men en förfärlig svada har hon fått,
    och många andra fel har hon också.
    Men sådant skall vi inte tänka på.
    Jag vill blott säga eder, mina vänner,
    att det är bitter ånger, som jag känner,
    när jag betänker frihetens förlust.
    Men jag har sannerligen ingen lust
    att räkna upp min hustrus fel och brister,
    ty säkert råkade jag då i klister:
    det blev nog framfört någon vacker dag,
    ty skvallersjuka är ett kvinnligt drag.
    För övrigt: även om jag skulle våga,
    så svek mig utan tvivel min förmåga."

VÄPNARENS PROLOG

    "Kom närmare, herr Väpnare, var god!
    Förtälj om kärlek i ungdomligt blod!
    Det är jag övertygad att ni kan."
    "Ack nej, min bäste herre", sade han,
    "men gärna skall jag göra som ni ber
    och nu förtälja någonting för er.
    Förlåt mig om berättelsen blir svag;
    min vilja är nog god. Nu börjar jag."

VÄPNARENS BERÄTTELSE

Hår börjar Väpnarens berättelse.

    Det fanns i Samarkand i Tartariet
    en kung som förde krig emot Turkiet;
    då föll där mången stark och tapper man.
    Den store kungens namn var Tamerlan.
    Bland alla härskare på denna tid
    fanns ej hans like när det gällde strid,
    och varje dygd, som kräves av en kung
    besatt han från de år då han var ung.
    Obrottsligt höll han i sitt liv i ära
    de sederegler han som barn fått lära,
    och därtill var han dristig, klok och rik
    och mild och rättvis, älskade musik,
    var hederlig och ville alla väl.
    I honom bodde det en hjältes själ,
    och han var frisk och stark som skogens ek,
    en mästare i varje vapenlek.
    Han var en lycklig man med väldig makt
    och omgav sig med sådan kunglig prakt,
    att ingen i hans samtid var som han.
    Och denne kung, tataren Tamerlan,
    han hade med sin drottning givit liv
    åt tvenne käcka söner. Algasiv
    var äldst; den andre hette Cambalo.
    En dotter hade Tamerlan också,
    och hon var yngst. Hon hette Canacie.
    Att skildra hennes skönhet skulle bli
    en övermäktig uppgift för min tunga.
    En värdig lovsång kan jag icke sjunga,
    ty alltför liten är min färdighet.
    Det krävdes för en sådan en poet,
    en målare med ord, den himlen gett
    de färger, som den har på sin palett,
    och jag är ingen så benådad man.

    Så hände sig när konung Tamerlan
    regerat riket under tjugu år
    och det igen blev mars och solig vår,
    att han som vanligt höll i Samarkand
    för de förnämsta i sitt vida land
    en ståtlig fest den dag han fyllde år.
    Det var den vårens tid, då solen går
    mot sommarhöjderna och strålar ljus
    i tredje zonen uti Martis hus,
    i Väduren, en het, kolerisk bild.
    Då dagen var så härligt klar och mild,
    steg jublet högt ur alla fåglars bröst;
    det var som hade rymden själv fått röst,
    så fylldes den av sång till solens ära.
    De sågo ju att Phebus var dem nära
    och skänkte skydd mot vinterns kalla svärd.

    I kunglig skrud satt Tamerlan som värd
    i salen i sitt ståtliga palats,
    där alla rikets stormän tagit plats,
    och höll en fest så präktig och solenn
    att ingen kunnat efterlikna den.
    Från varje festbeskrivning avstår jag.
    Det skulle taga minst en sommardag
    att skildra huru allt var arrangerat
    och vem där fanns och vad där blev serverat
    åt gästerna i stora kvantiteter
    av landets underbara läckerheter.
    Av mången riddare och resenär
    har jag för övrigt hört, att det, som där
    betraktas som en läckerhet, ibland
    är ringa skattat i vårt eget land.
    Vi skola icke spilla tid på detta,
    det finnes andra saker att berätta,
    om min berättelse skall nå sitt slut.

    När tredje rätten hade burits ut
    och alla gäster sutto där kring kungen
    och hörde på en sång, som just blev sjungen,
    slogs dörren plötsligt upp. En okänd gäst,
    som satt i sadeln på en kopparhäst,
    red in i salen, fram till kungens bord.
    I salen sades ej ett enda ord,
    så häpna blevo alla och envar.
    En spegel höll han i sin hand och bar
    en ring av guld på tummen; vid hans sida
    sågs svärdet hänga blottat utan skida.
    Med undran stirrade varenda gäst
    på riddaren och på hans kopparhäst.
    Full rustning täckte denne främlings dräkt
    och endast huvudet var obetäckt.
    Han riktade till konung Tamerlan,
    hans drottning och varenda riddersman,
    som satt i kungens sal och vid hans bord,
    en hälsning i så värdigt vackra ord,
    att sagans Gawain icke kunnat föra
    ett mera höviskt tal än man fick höra
    när han på kopparhästen hade ordet.
    Så vände han sig upp mot hedersbordet
    och förde fram det budskap, som han hade,
    så manligt klart, att varje ord han sade
    var tydligt hörbart utan minsta fel;
    och därtill var hans tal till varje del
    utformat enligt retorikens lagar
    för talarkonst som fängslar och behagar.
    Mitt enkla tal kan ej få samma glans
    och samma färg och höga flykt som hans,
    men jag skall återge så gott jag kan
    det budskap, som av denne riddersman
    blev framfört till den store konungen.

    Han sade: "Kungen av Arabien –
    min härskare, vars vilja är min lag –
    han hälsar er på denna högtidsdag
    och sänder som en gåva till er fest,
    som han vill hedra, denna kopparhäst,
    som utan minsta svårighet förmår
    att bära eder hän vart helst ni trår,
    hur fjärran målet för er färd må vara,
    och detta utan att ni löper fara
    och oberoende av sol och hetta,
    av regn och stormar; och den gör allt detta
    med sådan hastighet, att ni har nått
    det mål ni utvalt, innan solen gått
    ett enda varv kring jorden på sin bana.
    Den flyger på den höjd, där örnar spana,
    och likväl är dess färd så lugn och trygg
    att ryttaren kan sova på dess rygg.
    Han vänder vid en vridning på en pinne.
    Den man, som utfört detta verk, är inne
    i all teknik och vet att passa på
    en rätt konstellation och vet också
    att binda andarna med formlers band.

    "Den spegel, som jag håller i min hand,
    besitter sådan makt, att man kan se
    i den de händelser, som skola ske.
    Desslikes kan man tydligt se i den
    om någon är ens ovän eller vän,
    och framför allt: i denna spegel kan
    en dam, som fäst sitt hjärta vid en man,
    se varje falskhet i den mannens själ
    och varje trolös tankes svek så väl,
    att intet blir fördolt för hennes blick.
    Fördenskull var det även, som jag fick
    mig förelagt att lämna tvenne ting,
    min sanningsspegel och en magisk ring
    till eder höga dotter Canacie.

    "Om denna rings förmåga veta vi,
    att var och en som bär den kan förstå
    vartenda språk, som fåglar tala på.
    En ugglas skri och kvittret av en svala
    är lika klart som det, som mänskor tala,
    och bäraren kan svara hök och vråk
    och vårens lärka på dess eget språk.
    Man vet om varje ört, som står på rot,
    vad kraft den har, om den kan skänka bot
    åt människor, som sårats eller lida.

    "Det blanka svärd, som hänger vid min sida,
    besitter egenskapen att betvinga
    det starkaste bland harnesk med sin klinga,
    och intet sår, som denna klinga gett,
    kan fås att sluta sig på annat sätt.
    än så, att den, som givit sagda sår,
    förbarmar sig och slår på nytt, men slår
    med flatan blott och icke för att döda.
    Då slutar såret genast upp att blöda
    och sluter sig och helnar utan spår.
    Allt det jag sagt att detta svärd förmår,
    förmår det även när det tillhör er."

    När detta blivit sagt red mannen ner
    mot hallens dörr och ut på borgens gård.
    Där satt han av, och kungens folk tog vård
    om främlingen: hans rustning avtog man
    i rummet hans, och sedan fördes han
    till kungens sal och till hans hedersbord.

    Man mottog gästen där med många ord
    av tacksamhet och ord till givarns ära,
    och några hovmän fingo genast bära
    till tornet spegeln och det blanka svärdet;
    och på ett sätt som svarade mot värdet
    blev ringen överräckt till Canacie.

    Emellertid stod kopparhästen fri
    från varje grimma eller annat band
    orubblig där den stod på gårdens sand.
    Den stod så klippfast där som om dess fötter
    växt upp ur marken och haft djupa rötter,
    och fast man tog till vindspel och till block
    och drog och stretade, så stod den dock
    där den var ställd, till dess att främlingen
    kom ut och lärde hur man styrde den.

    Det var ett stim av folk, som kom och gick
    kring hästen och beundrade dess skick,
    dess höjd och längd och vackra proportioner,
    och allmänt sjöngs dess lov i höga toner.
    Den liknade en häst från Lombardiet,
    men blott hos springare från Berberiet
    har sådan eld och sådan hållning setts.
    Kort sagt: från öronen till svansens spets
    var den i allt en rent fullkomlig häst.
    Beundran väckte väl dess form, men mest
    förvånade det folk i alla fall,
    att den, fast den var formad av metall,
    förmådde röra sig. – Ett trolleri!
    Den ena lade fram en teori,
    den andra någon annan lika fin;
    det var ett surr som av en svärm av bin.
    Förklaringarna voro oftast vaga
    och stundom lånade ur myt och saga:
    man sade, att den var av samma ras
    som skaldernas beryktade Pegas,
    man liknade den även vid en häst,
    vars namn för alla tider blivit fäst
    vid namnet Troja, känt från Iliaden.
    Då sade en: "Hur går det nu med staden?
    om det finns knektar i den här också?
    Jag tycker det är bäst att passa på
    och undersöka den. Det bör vi göra."
    En annan viskade i grannens öra:
    "Hans kopparhäst är humbug rätt och slätt.
    Man vet att gycklare på samma sätt
    förvända synen och bedraga folk."
    Och mången annan gjorde sig till tolk
    för tvivelsmål för den, som ville höra,
    precis som enkla mänskor alltid göra
    när deras enkla hjärnor ej förmå
    begripa det de stå och gapa på.

    Man undrade också hur denna spegel,
    som nu förvarades bak lås och regel,
    förmådde visa allt vad mannen sagt.
    Då sade en (och nästan med förakt)
    att detta kunde uppnås ganska lätt,
    om vinklar och reflexer lades rätt.
    Det fanns i Rom en sådan, sade han.
    Och under diskussionen nämnde man.
    att Aristoteles och andra skrivit
    om underliga speglar, vilka givit
    besked om underliga ting på samma sätt.

    Där föllo likaså repliker tätt
    om svärdet, vilket genomträngde allt,
    och därvid nämndes mången känd gestalt,
    bland dem Achilles, ty i mängden fanns
    personer, vilka läst om dennes lans,
    om vilken det i gamla böcker står
    att även den förmådde läka sår.
    Där talades om härdning av metall
    om läkemedel och i vilka fall,
    om medlet skulle komma till sin rätt,
    de skulle brukas och på vilket sätt.

    Så diskuterades prinsessans ring,
    och ingen hade hört om någonting,
    som ägde sådan märklig magisk kraft.
    Blott Salomo och Moses sades haft
    en lika mystisk makt i forna tider.
    Nu skingrade sig hopen sent omsider,
    och någon bland de många framhöll då
    hur svårt det är att fatta och förstå,
    att glaset, som vi skåda i en flaska
    har kunnat bliva till ur ormbunksaska;
    men då det är bekant, så undrar ingen.
    Ja, mystiskt underbara tyckas tingen
    till dess man funnit en förklaring god.
    Tänk blott på åskan och på ebb och flod!
    Så brusade en ständig ström av ord,
    tills kungen gjorde uppbrott vid sitt bord.

    Fördunklats hade Phebus och gått ned,
    och Lejonet med Aldebaran gled
    allt högre upp på mörknat firmament,
    när Tartariets mäktiga regent
    bröt upp och företrädd av musikanter
    och följd av sina gäster och drabanter
    begav sig till sin tronsal. Den musik,
    som tonade i denna tycktes lik
    den himmelska i sfärers harmoni.
    Där dansades, och man var glad och fri,
    ty Venus satt där uppe i det blå
    och log mot sina barn, då hon såg på.

    Man förde riddarn från Arabien
    till tronen och den store konungen,
    och dansen trådde han med Canacie
    vid toner av en härlig melodi.
    Där rådde fröjd och gamman överallt,
    och ingen människa, som tänker kallt,
    kan skildra denna fest hos Tamerlan,
    blott en poet, en ung, förälskad man.

    Jag vet blott en, som hade kunnat ge
    en värdig bild av det man där fick se
    av sällsamt formade och sköna drag,
    av lätta steg och rörelsers behag,
    förstulna blickar och förrädisk glöd,
    och det är Lancelot; och han är död.
    Jag avstår därför från att skildra balen,
    som pågick tills det dukades i salen.

    Hovmästaren befallde sina män
    att genast hämta vin ur källaren,
    och folket skyndade beskäftigt bort,
    och vin och kryddor kommo inom kort.
    Man styrkte sig, och sedan gick man ned
    till templet enligt gammal, lovvärd sed
    och därpå festades tills det blev dag.
    Men vad där åts och dracks förbigår jag.
    Man vet att maten på en kunglig fest
    är rik och god, och så består den mest
    av rätter, vilkas namn jag icke känner.

    Från bordet gingo kungen och hans vänner
    till gården för att se på kopparhästen,
    som burit dit den senast komna gästen.

    Den undran denne väckte liknas bäst
    vid den, som ägnades en sällsam häst
    på stranden invid Troja under strider,
    som ägde rum i längst förflutna tider.
    Omsider ställde konungen en fråga
    till riddarn om hans häst och dess förmåga
    och hur man gjorde för att styra den.

    Då fattade i tygeln riddaren,
    och strax fick hästen liv på något sätt.
    Han sade därpå: "Det är mycket lätt;
    det enda ryttaren behöver göra
    är vrida på ett handtag i dess öra,
    som jag skall visa er på tumanhand,
    och sedan säga hästen vilket land
    och vilken plats man vill bege sig till.
    När hästen sedan fört en dit man vill,
    Så är det blott att vrida på ett vred
    och säga till; då går den genast ned.
    Nu vet ers majestät vad den förmår.
    Och när den landat, står den där den står.
    Att rubba den står ej i mänsklig makt,
    och därför kan den lämnas utan vakt.
    Men vill ni att er springare försvinner,
    så vrid på detta handtag, och den hinner
    ur hör- och synhåll inom en sekund.
    Den återkommer dock i samma stund
    ni kallar den, om detta endast sker
    med rätta ord, som jag skall lära er
    i enrum, så att ingen annan hör.
    Ers majestät, så är det som man gör."

    När kungen sedan blivit instruerad
    och varje formel blivit repeterad
    till dess han visste att han kunde den,
    så gick han mycket nöjd och glad igen
    tillbaka till sin fest kung Tamerlan,
    och kopparhästens betsel förde man
    till tornet, där det var i gott förvar
    bland kronjuvelerna. Men sällsamt var
    att hästen själv en stund därpå försvann.
    Emellertid satt konung Tamerlan
    med sina herrar i ett muntert lag
    tills nattens mörker vek och det blev dag.

Explicit prima pars.

Sequitur pars secunda.

    Emellertid begynte sömnen vinka
    åt herrarna och komma dem att blinka
    och tänka på, att vilan dock är skön
    och sömnen alla mödors ljuva lön.
    Så viskade den sakta som en aning
    i allas öron en förstulen maning
    att bryta upp och söka sig den ro,
    ur vilken ständigt nya krafter gro.
    Man lydde rådet, ty man fann det gott,
    och snart var allting tyst i kungens slott.
    Man sov där tungt, men allting som där drömdes,
    var så förvirrat, att det genast glömdes,
    ty vin ger drömmar av ett sådant slag.
    Man sov där nu långt in på ljusan dag,
    dock icke en, prinsessan Canacie,
    som tidigt hade tagit sitt parti
    och sagt godnatt och dragit sig tillbaka.
    Prinsessan hade icke velat vaka
    och sedan efter festens sena slut
    på morgonen se blek och dålig ut.
    Hon kunde sova några timmar blott,
    ty glädjen över gåvorna hon fått,
    kom båda dessa underbara ting
    – den blanka spegeln, hennes nya ring –
    att även under all den sömn hon fick
    stå lockande för hennes inre blick.
    Vid solens uppgång kallade hon på
    sin forna sköterska och lät förstå,
    att hon var sinnad att gå ut och gå.

    Den goda gamla kvinnan sade då,
    förvånad över det som hon fått höra:
    "Ers höghet, säg mig vad ni ämnar göra!
    Varenda mänska sover ju ännu."

    Prinsessan svarade: "Min goda fru,
    jag ämnar bara gå och promenera."

    Duennan avstod från att disputera
    och väckte tärnorna, och Canacie
    gick upp och kände sig så glad och fri
    och var så strålande av levnadsfröjd
    som dagens unga sol, som nått en höjd
    av endast fyra grader i det blå,
    när han fick se prinsessan redan gå
    med lätta steg i slottets stora park
    beredd att vandra ut i skog och mark
    med endast några tärnor i sitt följe.
    Kring fält och skogar stod ännu ett hölje
    av morgondimmor, vilkas lätta flor
    lät solen förefalla röd och stor,
    men dock var allting obeskrivligt härligt.
    Den friska luften insöp hon begärligt
    och hjärtat kändes lätt i hennes bröst;
    det var ju vår och det var långt till höst.
    Och plötsligt fann hon, hejdande sin gång,
    att hon förstod varenda fågels sång.

    Om en berättelse berättas så,
    att den som talar aldrig tyckes nå
    till sakens kärnpunkt, är det uppenbart,
    att de som lyssna tröttna mycket snart
    och mista allt intresse för det hela.
    På det att icke även jag må fela
    på detta sätt, så skyndar jag åstad
    till slutet av prinsessans promenad.

    I ett förtorkat träd, så vitt som kalk,
    satt på en naken gren en ensam falk,
    och just då hon kom nära, Canacie,
    gav fågeln upp ett så förtvivlat skri,
    att hela skogen lystrade och ryste.
    Den hade slagit sig så blodet lyste
    på fjäderskruden och de gula benen
    och rann i röda strömmar över grenen.
    Så höjde hon på nytt sitt hemska skri
    och högg sig med en sådan frenesi
    i bröstet med sin näbb, att intet djur,
    hur grymt än detta är till sin natur,
    förmått bevittna kall och oberörd
    en hjärtesorg som var så oerhörd.
    Om mina arma ord förmådde ge
    en tydlig bild, så skulle alla se
    att falken var så vacker, att dess like
    ej blivit sedd i något kungarike,
    och detta gäller hållning och gestalt
    och blick och färg och fjäderskrud och allt.
    Den var en pilgrimsfalk av okänt slag.
    Av sorg och blodförlust var den så svag,
    att ingen styrka längre stod den bi.

    Den sköna kungadottern Canacie,
    som på sitt finger bar den gyllne ring,
    som lät sin bärare förstå de ting,
    dem fåglar sade, vad än detta var,
    och även gav förmåga att ge svar
    på fågelspråket, hade väl förstått
    vad falken sagt och ömkade dess lott.
    Till trädet skyndade hon hastigt fram
    och ställde sig vid dettas vita stam
    med kjolen utbredd för att ta emot,
    om fågeln miste sansen och dess fot
    förlorade sitt grepp och den föll ned.
    I väntan stod hon länge där och led,
    men sedan sade hon och såg dit opp,
    där falken satt och sargade sin kropp:
    "Jag ber dig, arma falk, berätta mig
    vad man har gjort dig, hur det kommer sig,
    att du befinner dig i sådan nöd.
    Är det en älskad väns, en makes död,
    som vållar sorgen, eller kärlekskval,
    som plåga dig? Det kan ej bliva tal
    om något tredje, ty ett ädelt hjärta
    kan ej av något vållas sådan smärta
    som av ett dödsfall eller sviken tro.
    På annat kan din ångest ej bero,
    ty ingen ser jag, som förföljer dig.
    För guds skull, kära fågel, skona mig,
    ty aldrig förr, så långt mitt minne når,
    har någon anblick varit mig så svår
    som när jag ser dig plåga dig så där.
    Det skär mig i mitt hjärta, ja, det skär
    så djupt, att detta blir min död till sist.
    För himlens skull, kom ned ifrån din kvist!
    Om blott jag finge veta vad det är,
    som drabbat dig och pinar dig så där
    och gör dig så förtvivlad, kunde jag
    förvisso bota dig i denna dag
    med bistånd av naturens läkekraft.
    Det finnes säkert örter, vilkas saft
    förmådde läka dina sår, min vän."

    Då höjde falken i sitt träd igen
    ett skri, som trängde genom märg och ben,
    och föll till marken livlös som en sten.
    Prinsessan tog den genast i sin famn
    och höll den kvar i denna trygga hamn.
    När fågeln hade vaknat ur sin dvala,
    och hämtat sig, begynte den att tala:
    "Att den som har ett gott och ädelt hjärta
    kan känna djupt och plågsamt andras smärta
    det ser man varje dag exempel på,
    det vittna filosoferna också,
    det följer av ett ädelt sinnelag.
    Du lyder blott ditt goda hjärtas lag,
    som av naturen nedlagts i din själ,
    när du beklagar mig och vill mig väl
    och när min smärta även plågar dig.
    Du kan förvisso icke hjälpa mig,
    men för din godhets skull och då jag vet,
    att du har frågat av barmhärtighet,
    samt även för att andra må förstå
    att låta varna sig, skall jag ändå
    berätta, innan allting är förbi,
    om mina levnadsöden, Canacie."
    När falken sedan hade börjat på,
    så grepo fågelns ord prinsessan så,
    att sorgen ville spränga hennes bröst
    och falken själv fick lov att bringa tröst.

    "Där jag blev född (o, att jag kunnat slippa!)
    och fostrad på en gråvit marmorklippa,
    som var min sälla barndoms fasta borg,
    där visste jag ej av, att det finns sorg
    och nöd och svek i denna värld att bära.
    Där bodde då en ståtlig falk helt nära,
    som tycktes fylld av allting som är gott
    men likväl var i stånd till varje brott.
    Han talade så höviskt och galant,
    att vad han sade tycktes vara sant,
    hans spel var så fullkomligt fritt från fel,
    att ingen anade att det var spel
    och alla trodde att det var natur.
    Som ormen, när den ligger tyst på lur
    av blommor dold i någon vacker lund
    och endast väntar på en läglig stund
    att hugga till, var denna falk också,
    som tycktes vara ett exempel på
    de dygder man vill finna hos en prins.
    Som med en grav, där allt det vackra finns
    på ytan, medan liket ligger täckt,
    förhöll det sig med honom, där han fräckt
    förställde sig och syntes god och vek
    men innerst i sin själ var full av svek.
    Omsider, när han under många vårar
    besvurit mig och tiggt mig under tårar
    om gunst och kärlek, veknade mitt hjärta.
    Jag kunde icke se så mycken smärta
    och fruktade att sådan själanöd
    måhända skulle bli den armes död.
    Och därför – samt bedragen av hans eder,
    försäkringar och skenbart rena seder –
    bevektes jag att låta honom få
    allt det han länge gått och väntat på,
    på villkor att vi slöto vårt förbund
    för hela livet, ända till den stund,
    då döden gjorde slut på vår förening.
    Men sanning ligger det i denna mening,
    som någon vis har utsagt: 'aldrig har
    en skurk tänkt lika som en ärlig karl'.
    När det han länge tiggt och bett om skett,
    när jag, min arma dåre, hade gett
    mitt trogna hjärta lika helt och fritt
    som han försäkrade att han gett sitt,
    då föll han genast ned på sina knän,
    den falske hycklaren, och gav sig sken
    av hänförd tacksamhet och sådan fröjd,
    som blommar blott på lyckans högsta höjd.
    Så fylld av hjärtats jubel tycktes han,
    att säkert aldrig någon annan man
    allt sedan Lameks dagar (som ni vet
    beskriver bibeln dennes trolöshet)
    förmått bedraga och förställa sig
    så väl som han förställde sig för mig.
    Ja, när det gäller konsten att bedraga
    bli själva Jasons prestationer svaga,
    och Paris' kan man saklöst gå förbi.
    I detta fall var han ett stort geni,
    och jag är säker på att ingen man
    har uttryckt tacksamhet så väl som han.
    Han lade alla sina ord så väl,
    och vad han sade var så fullt av själ,
    att varje kvinna måste tro därpå.
    Och jag begynte älska honom så
    allt för hans ridderliga dyrkans skull
    (så trofast tycktes han, så kärleksfull),
    att om han erfor ens den minsta smärta,
    så kändes dödens kyla i mitt hjärta.
    Min stora kärlek gjorde mig så svag,
    att det han ville blev min viljas lag
    och vad jag sade var ett eko blott
    av sådant som jag hört och funnit gott.
    Han var mig kärare än själva livet;
    det blir mig säkert aldrig mera givet
    att älska som jag kunde älska då.

    "Så gick ett år och så förgingo två,
    och hela denna tidrymd trodde jag
    blott gott om honom, men så kom en dag,
    då han blev tvungen att begiva sig
    till andra trakter och att lämna mig.
    Att jag blev sorgsen kan man gott förstå.
    Jag sörjde över denna resa så,
    att jag med fog kan säga att mitt hjärta
    var fyllt till bräddarna av bitter smärta,
    det hotade att brista, tyckte jag.
    Och när den sedan kom, hans avfärds dag,
    så tog han avsked med så sorgsen blick
    och sådan saknad i sitt hela skick,
    att jag var säker på att han också
    begrät att ödet skilde åt oss två.
    Jag trodde likväl då, när han for bort,
    att resan skulle bliva ganska kort.
    Jag visste att den krävdes av hans ära,
    den färd han gjorde, och jag sökte bära
    det slag som drabbat mig, på värdigt sätt,
    fast gud skall veta att det ej var lätt.
    Så gott jag kunde lade jag ett band
    på mina känslor, sträckte fram min hand
    och sade: 'Jag är din; var du mot mig
    så trogen, som jag alltid varit dig!'
    Jag gitter inte återge hans svar:
    Han talade så vackert, men han var
    ändå i stånd att bliva vad han blev.
    Ett ordspråk säger: 'en försvarlig slev
    behöver den, som har ett enda fat
    och fått den onde själv till bordskamrat'.
    Så flög han bort, och när han sedan hann
    det mål han hade satt sig, tänkte han,
    förmodar jag, att 'kaka söker maka'
    och längtade förvisso ej tillbaka.
    Man älskar det, som passar ens natur.
    En fågel, vilken hålles i en bur
    och matas mest med honung, mjölk och bröd
    och aldrig vet av någon svält och nöd
    i buren – ständigt lika fin och ren
    och lugn och trygg – är likväl aldrig sen
    att lämna denna trygga tillflyktsort.
    Till skog och hagar flyger den så fort
    man glömmer dörren öppen, för att där,
    beständigt under faror och besvär
    få äta det, som dess natur begär.
    En ädel härkomst hjälper icke här.
    Av ädel börd var denna falk också
    och ung och skön och frisk och glad som få,
    men detta allt var ingen garanti:
    så snart en vacker fågel flög förbi
    behövdes blott en hastig första blick
    och allting, som han känt för mig, förgick,
    och glömt var allting som han lovat mig.
    Så häftigt hade han förälskat sig.
    Nu är mitt liv för alltid ödelagt."
    Hon brast i gråt, när detta blivit sagt,
    men miste sedan sansen där hon låg.

    Djupt gripen var prinsessan när hon såg
    den arma fågeln ligga där som död
    med bröstets fjäderskrud så blodigt röd.
    Hon bar den hem försiktigt på sin arm,
    och där förband hon såren i dess barm
    med varsam hand, och hon beströk dem lätt
    med goda salvor, som hon själv berett
    av läkeörters blad av många slag.
    Hon skötte sedan både natt och dag
    de sår, den givit sig med näbb och klor,
    med oavlåtlig omsorg som en mor.
    Hon redde den vid sidan av sin bädd
    en egen sjukbädd, vilken blev beklädd
    med sammet mjuk, till färgen himmelsblå,
    en vacker färg, som skulle syfta på
    den trohet, som i kvinnans hjärta bor,
    en trofasthet i kärlek lika stor
    som mannens trolöshet, som är dess lön.
    På sidorna var bädden giftigt grön,
    ty grönt är svekets färg, det veta vi.

    Nu skall jag lämna henne, Canacie,
    och hennes sjuka falk till dess att den
    omsider fick sin älskade igen,
    uppfylld av ruelse och ärlig ånger,
    som man förtäljer oss i gamla sånger.
    Förtjänsten tillkom Cambalus, en prins,
    om vilken jag berättat, som ni minns,
    en bror till Canacie. – Men nog om detta;
    om krig och äventyr skall jag berätta.

    Först skall jag tala här om Tamelan
    och många stora fältslag, som han vann,
    och sedan talar jag om Algarsiv
    och huru Theodora blev hans viv,
    hur kopparhästen hjälpte honom då
    ur alla faror, som han stötte på.
    Till sist berättar jag om Canacie
    och hennes höga bröders frieri
    och deras kamp och huru segern då
    blev vunnen av den unge Cambalo.

Explicit secunda pars.

Incipit pars tercia.

    Apollo hade nått Mercurii hus
    och fyllde hela rymden med sitt ljus

    – – – – –

(Ofullbordad.)

Hår följa Odalbondens ord till Väpnaren och
Värdens ord till Odalbonden.

    "I sanning, Väpnare, Ni kan er sak!
    Ni talar som en bok och ni har smak",
    förklarade vår gode Odalman;
    "det finnes säkert ingen här som kan
    berätta lika stämningsfullt som ni.
    Väl är ni ung, men ni har fått geni.
    Må Herren stå er bi i all er tid
    och sist förläna er en evig frid.
    Stor glädje har jag haft av edra ord.
    Om någon kom och bjöd mig åkerjord,
    som kunde skattas upp till tjugo pund,
    så skattade jag detta långtifrån
    så högt som om jag kunde få min son
    förståndig liksom ni. Ty saknas dygd
    och levnadsvett, är rikedomen byggd
    på lösan sand; och son min är en slarv
    och kommer nog att slösa bort sitt arv
    på lyx och tärningsspel, fast jag är sträng.
    Han talar hellre med en skälm till dräng
    än med en klok och bildad man av ära,
    av vilkens samtal något är att lära."

    "Nå, blir han olärd, gör det oss det samma",
    förklarade vår Värd; "men, fan anamma,
    berätta något har ni lovat göra,
    och en historia är det, vi vill höra."

    "Det har jag", sade Bonden, "reda på,
    men det oaktat kan jag väl ändå
    få rikta några ord till en kamrat."

    "Berätta bara och hör upp med prat!"

    "Så gärna", sade Bonden. "Jag skall göra
    som Ni begär. Bered er på att höra.
    Jag är på intet sätt en nödbedd man
    och skall berätta nu så gott jag kan.
    Gud give att ni gillar min metod;
    då är jag säker på att den är god."

ODALBONDENS PROLOG

    De gamla britterna i gångna tider
    berättade om äventyr och strider
    i sånger, vilka fötts på folkets tunga
    och vilka barder ofta hördes sjunga;
    dock lästes dessa även mången gång.
    Jag minns en sådan gammal brittisk sång
    och skall berätta den så gott jag kan.

    Men då jag är en enkel odalman,
    så ber jag er: förlåt om mina ord
    måhända få en doft av mull och jord.
    Jag har ju aldrig lärt mig retorik;
    min skildring måste bli naturen lik.
    Parnassus har jag inte vilat på,
    har ej studerat Marcus Cicero.
    Av färger känner jag blott dem man finner
    på ängarna och den, som stundom brinner
    på aftonhimmelen. Vad retoriken
    förklarat för den rätta färgtekniken
    är något, som jag inte känner till.
    Men jag skall nog berätta, om ni vill.

ODALBONDENS BERÄTTELSE

Här börjar Odalbondens berättelse.

    Där levde i Bretagne en riddersman.
    Han älskade, och därför sökte han

    att tjäna för sin dam på bästa sätt:
    han utstod månget prov, som ej var lätt,
    och många mödor, innan hon blev hans.
    Hon var en dam, den skönaste som fanns,
    och därtill av en så förnämlig ätt,
    att junkern knappast tyckte sig ha rätt
    att nämna något om sitt hjärtesår.
    Omsider, när hon såg hur den var svår,
    den pina, som han led, och när hon fann
    att han i sanning var en ädel man,
    gav hon tillkänna, att hon ville bliva
    hans trogna hustru och gemål och giva
    åt honom all den makt en make har.
    Då svor han henne i ett högsint svar,
    att vid sin ära aldrig mot sitt viv
    – dag eller natt i hela detta liv –
    begagna sådan myndighet och makt,
    som lagen i en makes händer lagt.
    I allting skulle hennes vilja råda.
    Han bad blott ett: hon skulle ej förråda
    att det var så, ty skulle detta ske,
    blev pratet skadligt för hans renommé.

    Hon tackade och sade: "Du är god,
    och då du visat sådant ädelmod
    och gett mig sådan myndighet och makt,
    så vill jag även gärna hava sagt,
    att aldrig skall jag giva skäl till tvister
    emellan oss. Till dess mitt hjärta brister
    skall däri endast hörsam kärlek bo."
    Så hade bägge funnit lugn och ro.

    Mitt herrskap, det är utan tvivel så,
    att man i vänskap måste tänka på
    att giva efter, om den skall bestå.
    När tvånget kommer, måste Amor gå.
    Då lyfter han på vingen och flyr bort,
    och kärlekstiden bliver sorgligt kort,
    ty kärleken är lika fri som anden.
    Han älskar friheten och hatar banden.
    En kvinna vill ej tvingas som en träl,
    och frihetslängtan bor i mannens själ.
    I kärlek kräves mycket tålamod,
    men har man det, blir även lönen god.
    Ja, tålamodet är en dygd av värde,
    ty dess är segern, säga oss de lärde,
    där stenhård stränghet lider nederlag.
    Man bör ej genast svara med ett slag.
    Lär tålamod i tid, ty det är visst,
    att man får lov att lära det till sist.
    Se, livet är ett mycket vanskligt spel,
    och alla mänskor göra stundom fel.
    Av vrede, sjukdomar av skilda slag,
    av vin, av sorg och ändrat sinnelag
    begå vi alla fel blott alltför lätt.
    Man bör ej hämnas varje oförrätt.
    Den man, hos vilken takt och klokhet bo,
    förstår att taga ting med lugn och ro.
    Fördenskull skänkte denne riddersman
    sin hustru frihet. Det var frid han vann.
    Och hon förstod vad mannens skänk var värd
    och svor att trofast vårda hem och härd.

    Här se vi nu ett avtal, som var gott.
    Det var en tjänare, hon hade fått,
    men ock en herre: tjänare i det,
    som hörde kärlek till, auktoritet
    i andra ting. Och han fick herravälde
    och därtill tjänst; men herradömet gällde
    förmer än den: han hade lyckats vinna
    ej maka blott men även älskarinna.
    Och när han hade lyckan i sin hand,
    begav han sig tillbaka till sitt land.
    Ej långt från Penmark hade han sitt slott.
    Där levde de, där hade de det gott.

    Ja, den, som icke varit gift, han vet
    förvisso intet om den salighet,
    det lugn, den fröjd, som äktenskapet smycka.
    Ett år och längre räckte deras lycka;
    och så beslöt vår riddare att fara
    (ja, Arveragus sades namnet vara)
    till England, även nämnt Britannien.
    Han skulle sedan komma hem igen,
    när han förvärvat namn och vapenära,
    ty det var ting, som voro honom kära.
    I England dröjde han i tvenne år.

    Jag lämnar honom där och återgår
    till Dorigene, Arveragus' viv,
    som älskade sin make som sitt liv.
    Hans bortovaro gjorde henne sorg,
    och bittert grät hon, ensam i sin borg.
    Hon vakade och fällde tår på tår,
    och längtan efter maken var så svår,
    att världens fröjder tycktes vara inga.
    Förgäves sökte vännerna att bringa
    den sorgsna makan tröst av något slag.
    De varnade och sade natt och dag,
    att hon förstörde sig på detta sätt
    till ingen nytta, att det ej var rätt.
    De sökte ständigt skänka henne tröst
    och gjuta frid i hennes kvalda bröst.

    En sten kan man så länge gräva ut,
    att man får fram en hel figur till slut.
    Så länge hade man sökt gjuta hopp
    i hennes sinne under årets lopp,
    att det till sist begynte finna frid.

    Förnuftet segrade om någon tid,
    och hennes sorg blev mindre intensiv;
    hon tycktes åter vakna upp till liv.

    Från Arveragus kom det även brev,
    som gav den bästa boten, ty han skrev,
    att han bevarat både liv och lem
    och nu rätt snarligt kunde väntas hem.

    När hennes saknad tycktes svinna hän,
    bönföllo vännerna på sina knän,
    att hon ej längre skulle sitta inne,
    ty solen livade ett nedtryckt sinne.
    Omsider gav hon med sig; hon förstod
    att deras fingervisning nog var god.

    Nu låg det tätt vid havet deras slott,
    och över kustens bränningar och brott
    och havets vidder svepte hennes blick,
    när hon med sina vänner sedan gick
    på strandens höjder. Skeppen såg hon gå
    i skilda kurser, stora skepp och små.
    Då suckade hon ofta: "Seglar där
    det skepp, som bringar den som jag har kär,
    tillbaka till hans hem? Då blev mitt hjärta
    befriat från all sorg och bitter smärta."

    Men stundom satt hon ensam och såg ned
    på klipporna, när havets gud var vred,
    och när hon då såg bränningarna bryta
    kring svarta klippor, hörde havet ryta,
    förnam hon sådan ångest vid dess hot,
    att hon förlamades till hand och fot.
    och endast kunde sitta där helt stel
    och stirra ut på vreda vågors spel.

    Hon drog en suck och sade: "Store Gud,
    som styr all världen enligt fasta bud,
    man säger ju, att du har skapat allt
    med någon plan, men när du gav gestalt
    åt havets klippor, ruggiga och vilda,
    som mera höra kaos till än bilda
    en del av kosmos, – säg, vad var det då,
    o, himlens Herre, som du tänkte på?
    De hava ju en avgrundslik natur,
    och ingen, varken mänska eller djur,
    har något gott av dem. De skada blott.
    Väl hundratusen människor ha fått
    en våldsam död, när deras fartyg ränt
    på lömska klippor, som de icke känt.
    Till Herrens avbild blev dock mänskan gjord,
    så lydde dina egna skaparord.
    Då såg det ut som om du haft behag
    till mänskosläktet; därför undrar jag
    hur det är möjligt att du kunde göra
    de grymma klipporna, som blott förstöra.

    "Av våra lärda säga nog de flesta,
    att allt som skett har varit till det bästa,
    fast detta blott kan fattas medelst tron.
    Jag tar ej del i deras diskussion,
    jag beder blott till Gud i himmelen
    att få min käre make hem igen.
    Gud give, att de alla sjönko ner
    i havets djup, de klippor som jag ser!
    Med iskall fasa fylla de mitt bröst."
    Så sade hon med matt och tårfylld röst.

    När hennes vänner funno havet ge
    blott större hjärtesorg, beslöto de,
    att föra henne någon annanstans.
    De gingo ut till platser, där det fanns
    en leende natur och fågelsång.
    Där dansades och lektes mången gång.

    En vårdag höll man så en trädgårdsfest,
    dit Dorigene hade betts som gäst.
    Där bjöds förfriskningar av alla slag,
    och alla njöto där i fulla drag
    (det var den sjätte maj) av fåglars sång

    och sol och milda fläktar dagen lång.
    Där hade våren målat allting grönt
    med sina milda regn; det var så skönt
    och skickligt ordnat genom mänskohand
    i denna trädgård, att i alla land
    bland vackra parker denna tagit priset.
    Den stod tillbaka blott för paradiset.
    Dess blommors doft och friska färgers spel
    förmådde glädja varje mänskas själ,
    som ej var nästan dödssjuk eller led
    av stora sorger, vilka tryckte ned.
    Mot kvällen av en lång och härlig dag
    begynte dansen där. Det fanns blott en,
    som ej tog del, och det var Dorigene.
    Hon kunde ej, då den hon hade kär
    befann sig bortom hav och vilda skär.
    Hon måste giva sig till tåls och bida
    den dag, då hon ej längre skulle lida.

    Bland dem, som togo del i kvällens dans
    var ock en väpnare, och det stod glans
    kring denne man av något ungt och käckt,
    och vårens färger lyste i hans dräkt.
    Han sjöng och dansade på sådant sätt,
    att ingen gjort det lika fritt och lätt.
    Han visste även föra sig så väl,
    att det i sanning var av goda skäl,
    som han var allmänt omtyckt. Han var stark
    och ung och klok och ägde hus och mark.

    Men skall jag säga allting som det var,
    så gick den glade väpnaren och bar
    i tysthet på en hemlig kärleks plåga,
    och föremålet för hans ömma låga
    var Dorigene. Hans kärleksnöd var svår
    och hade redan varat trenne år,
    men aldrig vågade han yppa den
    för föremålet eller någon vän.
    I sina sånger endast kunde han
    ge uttryck åt den heta eld, som brann
    och tärde i hans själ. Han kunde då
    berätta att han aldrig skulle få
    den dam han dyrkade. I många rader
    sonetter, elegier och ballader
    beskrev han vilka grymma kval de känna,
    som obesvarad kärleks plågor bränna.
    Han sjöng att döden var hans säkra lott,
    då han var dömd att evigt längta blott.
    Han djärvdes icke yppa vad han kände
    på något annat sätt, om än det hände,
    att han emellan danser kunde stå
    och blicka på sitt hjärtas drottning så,
    som älskaren på den han håller kär:
    med längtan, bön, beundran och begär.
    Om detta visste icke Dorigene,
    som satt där tyst i aftonsolens sken.
    De voro nära grannar, hon och han,
    och då han var en mycket hövisk man,
    bekant med henne sedan gamla tider,
    så kommo de i samspråk; och omsider,
    när tiden tycktes honom vara inne,
    bekände mannen det, som fyllt hans sinne.

    "Madame", så sade han, "den dag er man,
    begav sig ut på havet och försvann,
    då ville jag, om detta gjort er glad,
    ha farit bort i sällhet till en stad,
    från vilken ingen återvändo ges.
    Förståndet hade tydligt sagt mig: 'Res,
    ty här blir all din lön ett brustet hjärta!'
    Madame, hav misskund med min stora smärta!
    Ett ord av er kan skänka liv och döda;
    o, giv mig livet, låt mig ej förblöda!
    Så är det, kära: hjälp mig i min nöd,
    ty annars vållar ni min säkra död!"

    Hon såg på honom, och hon sade: "Så?
    Är detta vad ni vill och tänker på?
    Det har jag hittills inte vetat av,
    men efter den bekännelse ni gav,
    så vill jag genast låta eder veta,
    att svekfull hustru vill jag aldrig heta.
    Den ädle make jag är bunden vid
    förblir jag trogen all min levnads tid.
    Se där mitt svar, ett slutligt och bestämt."
    Men efter detta sade hon på skämt:

    "Vid Gud, Aurelius" (han hette så),
    "nu skall jag säga er ett sätt att nå
    er dödligt heta längtans mål att vinna
    mig själv till käresta och älskarinna.
    Om ni kan skaffa bort varenda sten.
    varenda klippa, vilken medför men
    vid kusten av Bretagne för skepp som fara,
    om ni kan göra dessa vatten klara,
    så skall jag göra det, som ni begär.
    Det svär jag er vid allt som heligt är."
    Han frågade: "Finns intet annat sätt?"
    "Nej", sade hon; "och det tör vara lätt
    att inse att ni aldrig får det gjort.
    Fördriv de grillerna och gör det fort!
    Vad fröjd är det att älska utan hopp
    en annans hustru, över vilkens kropp
    en äkta man förfogar när han vill?"

    Han suckade och tycktes snyfta till.
    Hans hjärta fylldes av oändligt ve,
    och det fanns blott ett enda svar att ge:
    "Det kan ej göras, det ni ber, min fru,
    och endast döden återstår mig nu."
    Då detta blivit utsagt, gick han bort.
    Då kommo andra vänner inom kort,
    och där blev prat, och där blev promenerat,
    och ingen visste vad som nyss passerat.
    Så blev där åter sång och spel och dans
    tills solen sjunkit lågt och mist sin glans.
    När den försvunnit och det blivit natt,
    gick skaran hemåt under skämt och skratt.
    Blott en, Aurelius, gick allvarsam
    och hörde ej de andras muntra glam.
    Så kom han hem till sig med sorgtyngd själ.
    Att döden väntade förstod han väl;
    han tyckte att hans hjärta frös till is.
    Han höjde armarna på gammalt vis
    och föll på sina bara knän och bad
    till gudarna – han visste knappast vad,
    så helt ifrån sig var han denna stund,
    så upprörd ända i sitt väsens grund.
    Till den, som väcker liv i skott och frön,
    till solen riktade han nu sin bön.

    "Apollo, store gud och styresman
    för alla träd och örter", sade han;
    "o du, vars vandring, hög och himmelsvid,
    bestämmer deras växts och blomnings tid,
    allt efter var du uppehåller dig,
    o, Phebus, se i nåder ned till mig,
    Aurelius, i denna stora nöd.
    Mitt hjärtas härskarinna vill min död,
    fast intet ont jag gjort; men du är god.
    Hav misskund med en man, som gråter blod!
    Näst henne, som jag älskar, är det du,
    som bäst kan hjälpa mig i detta nu.
    Ack, store Phebus, låna mig ditt öra
    och låt mig veta vad som står att göra!

    "Om än Neptunus nämnes havets gud,
    är det Lucina, syster din, vars bud,
    bestämma ebb och flod och vågors dans,
    ty mera gälla hennes ord än hans.
    Till ljus och värme är det som hon trår,
    och därför följer hon i dina spår.
    På samma sätt är havet, som du vet,
    besjälat av en stark benägenhet
    att alltid följa den, som är gudinna
    för alla vatten, även dem som rinna.
    Fördenskull, Phebus, hör min bön till dig
    (och avslås den, så är det slut med mig):
    Jag ber, att nästa gång du åter står
    i lämplig position, du så begår,
    att fru Lucina låter floden få
    en sådan höjd, att vattnets massor stå
    minst fyra famnar över varje skär,
    som nu är skepp och sjömän till besvär.

    "Försök att få ett slikt mirakel gjort.
    Bed henne, att hon inte går så fort;
    jag menar: bed din syster att hon går
    i samma takt som du i tvenne år.
    Då är hon hela tiden full, och då
    kan ständig springflod dag och natt bestå.
    Men om hon icke önskar hjälpa mig
    på föreslaget sätt, så ber jag dig:
    bed henne sänka alla klippor ner
    i dunkla djup, där ingen Phebus ler
    och Pluto ensam styr, ty annars är
    jag evigt skild från den jag håller kär.
    På bara fötter skall jag söka opp
    ditt altare i Delphoi. Giv mig hopp,
    förbarma dig och hjälp mig i min nöd!"
    Så sjönk han sanslös samman, liksom död,
    och länge låg han där i vanmakts natt.

    "Hans bror, som visste huru det var fatt,
    bar honom till hans säng med stort besvär.
    Nu lämnar jag den stackars mannen där
    i all hans nöd. Det angår inte mig
    om han vill leva eller hänga sig.

    "Men frisk och sund och höljd av all den ära,
    som ridderskapets blomma kan begära,
    kom Arveragus hem till slott och fru.
    O, Dorigene, du är väl lycklig nu,
    som åter vilar i en makes famn,
    en make, som är ung och vunnit namn
    och älskar dig långt högre än sitt liv.
    Han gitte inte fråga av sitt viv,
    om hon fått höra många kärleksord,
    då han var borta, där på Englands jord,
    han visste att hon helt och fullt var hans.
    Han roade sin fru med skämt och dans
    och lyckan lyste över båda två.
    Men till den sjuke skall jag återgå.

    "Förfärligt sved Aurelii hjärtesår,
    och under mer än tvenne långa år
    förmådde han ej stå på sina ben.
    Tröst fann den arme mannen blott hos en,
    sin bror, som var en klok och månglärd klerk.
    Han kände arten av Aurelii värk,
    ty blott åt honom hade denne sagt
    hur elden härjade i själens schakt.
    För alla andra dolde han så väl
    sin hemlighet i djupet av sin själ
    att ingen kunde se hans stora smärta,
    fast pilen ständigt sargade hans hjärta.
    Man vet att sår, som icke ses men blöda
    i kroppens inre, oftast pläga döda,
    om pilen ej kan nås och dragas ut.
    Hans broder sörjde med, men kom till slut
    att tänka på en händelse, som hänt
    i Orleans, när han var ung student.
    Han hade varit mycket intresserad
    av böcker, där magin blev ventilerad,
    och snokat efter slika många år
    i alla vinklar och i alla vrår.
    Man hade då i staden en kamrat,
    som var jurist och juris kandidat,
    och denne lade en gång på hans bord
    en diger bok, i vilken varje ord
    berörde undren i naturmagien
    och mäktigt talade till fantasien.

    "Där stodo verkningar och konklusioner
    av månens tjuguåtta positioner
    och allehanda underliga lagar,
    som man kan skratta åt i våra dagar,
    ty enligt Herrens ord behöva vi
    förvisso icke rädas för magi.
    Men när han drog sig denna bok till minnes,
    så blev han genast glad och lätt till sinnes
    och sade till sig själv: 'Nu är det klart,
    att bror min kan bli botad ganska snart,
    ty utan tvivel äro medel kända,
    med vilkas hjälp en mänska kan förvända
    en annans syn, som gycklare det göra.
    På fester har jag mången gång fått höra
    om många mycket märkeliga fall,
    då gycklare förvandlat någon hall
    till riktig sjö, där man sett båtar ro.
    Ibland ha de också fått folk att tro,
    att blommor sprungit fram i deras hem,
    att ett förskräckligt lejon hotat dem,
    att de sett fasta borgar, stora slott,
    fast allting varit syner, som förgått
    så fort en trollkarl bjudit dem försvinna.'

    "Då tänker jag, att om jag kunde finna
    ännu i Orleans ett par personer,
    som minnas allt det där om månstationer
    och kanske annat om magiens värld,
    min broder nog fann bot, ty om en lärd
    förmår förvända mänskors sinnen så,
    att de se havets yta ligga blå
    längs hela kusten, fri från alla skär,
    och skeppen obehindrat segla där,
    och detta tillstånd varar någon dag,
    så är min broder räddad, tänker jag.
    Då får hon lov att stå vid det hon sagt,
    ty annars drabbas hon av folks förakt.

    Han skyndade att söka upp sin bror,
    och dennes häpna glädje var så stor,
    när han fick höra planen läggas ut,
    att all hans stora kraftlöshet var slut
    och han gick upp. Då blev hans broder glad,
    och nästa morgon drogo de åstad.

    Till Orleans gick deras färd rätt fort,
    och när de hunnit nära stadens port,
    så mötte dem en ensam vandringsman,
    som sade: 'Salve!' Sedan sade han
    (och slog dem med förvåning båda två):
    'Jag vet vad ni har kommit för att få',
    och innan någondera hunnit hicka,
    beskrev han deras plan till punkt och pricka.

    Han sporde mannen, om de funnos kvar,
    som klerken hade känt i flydda dar,
    och svaret blev, att alla voro döda,
    ett svar, som kom hans tårar till att flöda.

    De sutto genast av och gingo bort
    med magikern och nådde inom kort
    det präktigaste hus man kunde se
    och trädde in i detta, alla tre.
    De hade säkert aldrig förr beträtt
    ett hus så välförsett på alla sätt.

    "Men när de voro innanför dess portar,
    lät värden dem beskåda vilda hjortar,
    som rörde sig i massor i en park,
    de största, som de sett i skog och mark.
    De sågo hundar hetsa hundratal
    och pilar fälla andra i en dal
    och bytet släpas bort. Man såg också
    en falkenerare invid en å
    med falkar och en präktig fågelstek,
    såg riddare i glansfull vapenlek;
    och så lät värden sin förtjusta gäst,
    Aurelius, få se hur han som bäst
    fick föra den, som skulle bliva hans,
    den sköna Dorigene, i sirlig dans.
    Men ack, hans sällhets stunder blevo korta:
    en vink av magikern, och allt var borta.
    De hade varit inne hela tiden,
    då de beskådat jakterna och striden.
    I arbetsrummets stillhet sutto de
    helt tyst tillsammans, alla dessa tre.
    Men sedan ringde värden på sin karl
    och sade: 'Är vår kvällsvard inte klar?
    Det var ju nästan för en timme sedan,
    jag sade till om mat, och just åt dig,
    när dessa herrar kommo hit med mig.'
    'Sire', sade då betjänten lugnt och värdigt,
    'det är serverat nu och allt är färdigt.'
    'Då skall vi genast äta', sade värden;
    'det kan ni gott behöva efter färden'.

    "Man åt. Så var det tid att tänka på
    vad lön den lärde mannen skulle få,
    om han förmådde göra kusten ren
    från klippor allt till mynningen av Seine.

    "Magistern svor vid alla helgons ben,
    att han ej rubbade en enda sten
    för under tusen pund. Det var hans pris."

    Aurelius blev glad, naturligtvis,
    och sade genast: "Strunt i tusen pund!
    All världen, vilken säges vara rund,
    gav jag med nöje, om jag hade makt.
    Jag skall betala summan som ni sagt
    och gör det utan prut, det lovar jag.
    Men vi skall ge oss av i morgon dag;
    vår färd får ej på villkor skjutas opp."

    Till detta svarade magistern: "Topp!"

    Aurelius begav sig då till vila,
    och hastigt tycktes nattens timmar ila,
    ty då hans kvalda hjärta funnit tröst,
    slöt sömnens gudom honom till sitt bröst.

    Men strax då nästa morgons sol gått opp
    begåvo de sig av i samlad tropp,
    de båda bröderna och deras vän,
    och kommo så omsider hem igen.
    Det var en årstid, som är kall och kulen,
    den mörka tiden något före julen.

    Vår sol, som sommartiden lyst så klart
    som guld i glöd och värmt så underbart,
    var messingsgul och blek och gammal vorden
    och höjde sig blott föga över jorden
    och lyste kraftlöst över land och sjö.

    All grönska var förstörd av regn och snö
    och frostigt skarpa vindars vilda färd.
    Tveskäggig Janus höll sig vid sin härd
    och drack ur hornet, som var fyllt med vin.
    På bordet tronade ett helstekt svin,
    och "Hell! God jul!" ljöd ständigt runtomkring.

    Aurelius förglömde ingenting,
    som kunde göra hans magister glad,
    och jämt och ständigt tiggde han och bad
    att denne skulle låta undret ske,
    som kunde bota allt hans hjärteve.

    Den lärde tyckte synd om honom så,
    att dag och natt han sökte passa på
    en lämplig tidpunkt, rätt konstellation
    för väckande av sådan illusion
    (jag känner icke terminologien,
    som lärda fackmän bruka i magien)
    att Dorigene och alla andra där
    ej skulle kunna se ett enda skär
    vid kusten av Bretagne på ljusan dag.
    Så kunde han omsider slå sitt slag;
    allt var så gynnsamt, att det tycktes visst,
    att framgång väntade hans lömska list.
    Han framtog astrologiska tabeller,
    av Totelanus, vilkas utslag gäller,
    ty där försummas ingen korrektion,
    som möjliggör en riktig ekvation;
    med skottår räknas där och influenser,
    som kunna åstadkomma divergenser,
    de där förvilla mindre väl förfarna.
    För honom började det hastigt klarna:
    han såg på vilket avstånd Alnath var
    från fixa Aries, som lyste klar.
    Alltsamman räknade han noga ut
    och förde lyckligt sin kalkyl till slut.

    Så snart han fått det första huset klart,
    gick hela räkningen med ökad fart.
    Han kände månen väl och hade vana
    att snabbt och riktigt räkna ut dess bana,
    i alla faser och i varje stund.
    Han kände och behärskade i grund
    allt annat, som är nödigt för personer,
    som vilja åstadkomma illusioner
    av sådant slag, som det var fråga om.
    Han skred till verket, och han åstadkom,
    att hela kusten tycktes vara fri
    från alla klippor genom hans magi.

    Aurelius fann aldrig någon frid
    på hela denna svåra väntans tid;
    han kände ömsom fruktan, ömsom hopp.
    Men så, när underverkets dag rann opp
    och havet låg där fritt från klippors hot,
    då föll han ned för sin magisters fot
    och sade: "Tack, hav tack av allt mitt hjärta.
    Ni har befriat mig från all min smärta.
    Och, goda Venus, tag mitt tack också!"
    Till templet vandrade han strax därpå;
    han visste att hans älskade var där.
    Och när han fann den kvinna, han höll kär,
    så steg han fram, av bävan kall och het,
    och hälsade med vördsam ödmjukhet.

    "Madame, mitt hjärtas drottning", sade han,
    "framför er står en ödmjuk, plågad man,
    som dyrkar er och är er trogna slav.
    Om jag ej ginge hastigt mot min grav
    i händelse jag icke talar nu,
    besvärade jag eder ej, min fru,
    men jag har blott ett enda, pinsamt val:
    att tala eller dö. Så hör mitt tal!
    Och gör det er det samma om jag dör,
    så finnes det ett annat skäl, som gör,
    att ni måhända likväl icke ger
    den dom, som dräper den som älskar er.
    Jag vill naturligtvis på intet sätt
    hos er, min drottning, pocka på en rätt,
    men utan tvivel minnes ni ännu
    det löfte, som ni en gång gav, min fru,
    – den gången där i trädgården, ni vet.
    Ni lovade trots all min skröplighet
    att skänka mig er kärlek helt och fullt
    och vara min vid verklig Venuskult.
    Madame, jag talar mera för er heder
    än för mitt egot liv i det jag beder.
    Vid kusten finnas inga klippor mer;
    gå själv, min fru, och övertyga er!
    Gör som ni vill! Nu står er valet fritt;
    i alla händelser har jag gjort mitt.
    Håll eller svik ert givna hedersord,
    men ett är visst: nu är bedriften gjord."

    Han tog farväl och gick, och hon stod där
    med kinden vitare än marmor är.
    Hon hade icke väntat detta slag.
    "Ack", sade hon; "ack, aldrig trodde jag,
    att något sådant skulle kunna ske
    som detta under, som man nu fått se.
    Det är emot naturens alla lagar".
    Man vet hur fasan mattar och försvagar;
    hon skälvde så hon knappast kunde gå.
    Hon gret och klagade i dagar två
    och låg ibland i vanmakt i sin borg,
    men nämnde icke skälet till sin sorg,
    ty hennes käre man var icke hemma.
    Hon sade för sig själv med klanglös stämma,
    som knappast nådde hennes eget öra,
    de ord av klagan, som ni nu får höra.

    "Fortuna, ack, hur kunde du dock vara
    nog grym att fånga mig i denna snara?
    Jag har blott tvenne val i denna nöd:
    vanära eller snar och ömklig död.
    Jag måste välja en av dessa två,
    och hellre, mycket hellre vill jag gå
    till gravens ro än ge min kropp till pris,
    än bryta mot min ed på något vis.
    Ja, endast döden kan befria mig.
    Har icke mången kvinna dödat sig
    med öppna ögon hellre än begått
    en otuktssynd, ett nesligt kroppens brott?
    I många kända fall har sådant skett.
    Från borgen i Athen berättas ett:
    Dess trettio tyranner läto dräpa
    den ädle Phidon där och sedan släpa
    hans unga sköna döttrar nakna dit
    att mätta deras brottsliga aptit
    och hade dem att dansa i sitt slott,
    där riddarsalens golv ännu var vått
    av deras faders blod, – och hellre än
    de gåvo sig åt dessa grymma män,
    berövade sig Phidons döttrar livet.
    En brunn blev deras räddning, står det skrivet.

    "Messenierna läto välja ut
    lacedemonska jungfrur som tribut
    i ändamål att bruka dem till hor,
    men dessa flickors enighet var stor:
    bland femtio fanns ej en enda mö,
    som icke föredrog att döden dö;
    det fanns ej en, som lät förnedra sig.
    Hur skall då döden kunna skrämma mig?

    "Så var det en tyrann, Aristoklides,
    som älskade en jungfru, Stimphalides.
    När hennes fader mördats, sprang hon ut
    och bort till templet med ett fast beslut
    att stanna hos Diana till sin död.
    Gudinnan skänkte skydd, ty lagen bjöd
    att när en nödställd hade lyckats fly
    och gripa tag i någon guds staty,
    så var hon fridlyst. Trots att svält försvagar
    höll hon sitt grepp och dog om några dagar.
    Ha flickor handlat så, har jag, en fru
    än bättre skäl att gå i döden nu.

    "Hur gjorde icke Hasdrubals gemål?
    Kartago var förvandlad till ett bål,
    då romarna besegrat stadens här,
    och hellre än åt romarnas begär
    gav hon sig hän åt eldens raseri:
    ett modigt språng, och så var allt förbi.

    "Tog ej Lucrezia sig själv av daga,
    då hennes krafter varit alltför svaga
    att stå emot Tarquinius, när denne
    en fasans natt med våld besovit henne?

    "De sju milesiskorna gjorde lika:
    de ville hellre dö som mör än svika
    i lystna gallers armar hederns bud.
    Så hava tusen gjort, det vete Gud,
    och tusen skola göra det ännu.

    "När Habradates dräptes, tog hans fru
    en dolk och stötte till vid makens bår,
    lät blodet strömma över mannens sår
    och sade därvid: 'Vad som än må hända,
    min kropp skall ingen mera kunna skända!'

    "Det finnes verkligen en oerhörd,
    en outtömlig samling vittnesbörd
    om kvinnor, vilka icke givit sig.
    Förvisso är det även bäst för mig
    att offra livet och behålla äran.
    Mitt hjärta får ej gripas av förfäran;
    jag måste döda mig på något sätt
    som alla andra gjort, som handlat rätt,
    när valet stått emellan död och nesa.

    "O, Cedasus det är väl synd att läsa
    om dina döttrars grymma offerdöd,
    när de befunno sig i samma nöd.

    "Man minnes även den thebanska mö,
    som måste gripa till sin dolk och dö,
    när Nikanor fått hennes kraft att svika.

    "En annan dam i Thebe gjorde lika,
    då en fientlig knekt kom in och denne
    försökte öva nesligt våld på henne.

    "Jag kunde nämna Nicerates' viv,
    som även föredrog att ta sitt liv.

    "Alcibiades hade likaså
    en hustru, vilken endast tänkte på
    hur plikten bjöd en kvinna att förfara,
    när hennes dygd som maka var i fara.

    "Hur troget Penelope satt vid härden
    är även allmänt känt i hela världen.

    "Om fru Laodomia är det skrivet,
    att även hon berövade sig livet,
    när hennes man i Troja fann sin död.

    "Fru Portia såg klart vad hedern bjöd:
    när hennes Brutus fallit var det givet
    att hon ej heller dröjde kvar i livet.

    "I hela Barbariet minnes man
    hur Artemisia var kysk och sann.

    "O drottning Teuta, kan väl någon finna
    ett bättre föredöme för en kvinna?
    Det samma säger jag om Bilia,
    om Rodogone och Valeria."

    De ädla kvinnornas exempel sade,
    att döden var det enda val hon hade.

    När tvenne långa dagar hade gått,
    kom Arveragus åter till sitt slott.
    Han fann sin maka gråtande och sporde
    vad skäl hon fått att klaga som hon gjorde.

    "Ack", sade hon, "min lycka är förödd;
    jag önskar att jag aldrig blivit född!"
    Och så berättade hon det, som hänt,
    för eder allaredan nogsamt känt.

    Då sade hennes make milt och glatt:
    "Är detta allt, som trycker dig, min skatt?
    Finns intet annat, som bedrövar dig?"

    "Nej", sade hon, "så sant Gud hjälpe mig;
    men värre kunde det ju inte vara."

    Då sade mannen: "Björnen blir en fara,
    om han blir väckt; låt därför björnen sova!
    Du måste hålla det du råkat lova,
    just därför, hustru, att jag älskar dig,
    ty mycket hellre fick man dräpa mig
    än säga om min maka med förakt:
    'Man kan ej lita på de ord hon sagt.'
    Se, sanning är det högsta på vår jord."
    Hans tårar bröto fram vid dessa ord.
    Så sade han: "Om livet är dig kärt,
    det säger jag, så är det inte värt
    att du för någon nämner vad som hänt.
    Hård är den prövning, som försynen sänt,
    men jag skall spela glad på alla sätt,
    så ingen mänska anar vad som skett."

    Han ringde på en piga och en man.
    "Min fru går ut i staden", sade han,
    "ooh ni skall följa henne dit hon går."
    De gingo, och de visste ej hur svår
    den vägen var för deras fru att vandra.
    Det visste hon och han men inga andra.

    Måhända tycker en och annan här,
    att mannen var en usling, som så där
    gav hustrun lov att gå och göra hor,
    men kanske gick det bättre än ni tror.
    Fäll domen först när jag har talat ut
    och när ni hört berättelsen till slut.

    Till trädgården, där hennes löfte givits
    den sommarafton som förut beskrivits,
    begåvo de sig genast alla tre.
    På stadens största gata mötte de
    Aurelius, vars kärlek (som ni vet)
    till Dorigene var rent demoniskt het.
    Aurelius höll alltid reda på
    varthän hans härskarinna skulle gå,
    och deras möte denna dag berodde
    väl knappast alls på slumpen som hon trodde.
    Han hälsade och sade sedan: "Säg,
    fru Dorigene, vart är ni nu på väg?"

    Och halvt ifrån sig svarade hon då:
    "Till trädgården. Min make bjöd mig gå
    i enlighet med löftet, som jag gett."

    Han häpnade och greps av det han sett:
    en vild förtvivlan i den skönas blick,
    i hennes anlete och hela skick.
    På Arveragus tänkte han också:
    en ädel man; hur än det kostat på,
    bjöd han sin hustru stå vid det hon sagt.
    Hans hjärta klappade i ökad takt,
    med ömkan fyllt, och nu förstod han gott,
    att det han ämnat göra var ett brott
    mot all nobless och alla goda seder,
    som icke anstod någon man av heder.

    På grund av denna insikt sade han:
    "Madame, jag ber er: säg er ädle man,
    att då jag ser hur djupt betryckt ni är
    och även huru ni är honom kär
    och att han hellre tar en skam på sig
    än ber er svika vad ni lovat mig,
    så vill jag hellre lida och försaka
    än skilja honom från hans ädla maka.
    Jag löser eder därför nu, min fru,
    från alla löften fram till detta nu.
    Jag lovar vid mitt liv och vid min heder,
    att aldrig ställa något krav på eder.
    Farväl, madame, jag drar mig nu tillbaka
    ifrån den trognaste och bästa maka,
    en kvinna, som är lika god som skön,
    ett värdigt föredöme för sitt kön.
    Jag är blott väpnare, men stundom kan
    en sådan handla som en riddersman."

    Hon tackade med rörelse och vände
    tillbaka till sitt hem, och ingen kände
    väl någonsin en större fröjd än den,
    som mannen erfor, när hon kom igen
    och sade honom hur det hade gått.
    På Dorigenes och Arveragus' lott
    föll sedan all den sällhet man kan få
    på Herrans sköna jord, när man är två,
    en man av ära och en ädel kvinna.
    Han hyllade sin fru som en furstinna,
    och hon tog troget vård om deras hem.
    Nu blir det inte mera tal om dem.

    Bedrövad blev Aurelius till sinnes
    så snart han hade dragit sig till minnes
    den summa filosofen skulle få.
    "För tusan", sade han, "hur skall det gå?
    Det gäller hela tusen pund i guld,
    och om jag skall betala denna skuld,
    så får jag lov att sälja allt jag har,
    det blir ej ens en enda skilling kvar.
    Jag kan ej stanna här, om jag blir knäckt,
    en tiggare, som skämmer ut sin släkt.
    Men jag skall gå och föreslå, att jag
    betalar år för år på utsatt dag.
    och tacka honom för den hjälp han gett.
    Jag håller ord, ty rätt skall vara rätt".

    Betryckt till sinnes gick han om en stund
    och tog ur kistan fyrahundra pund
    och förde dessa pengar till den lärde.
    Han erbjöd honom summan och begärde
    att resten finge stå ännu som skuld.
    Han sade: "Mäster, här är allt mitt guld.
    Jag har förvisso alltid hållit ord,
    och nu, när eder gärning blivit gjord,
    skall jag betala summan som jag sagt,
    om än jag därigenom bleve bragt
    till tiggarstaven, men jag hoppas på,
    att ni kan låta resten utestå
    mot fullgod säkerhet i två-tre år
    att avbetalas när jag det förmår."

    När filosofen hört hans tal till slut,
    så hade han, och såg betänksam ut:
    "Jag har väl utfört det jag lovat göra?"
    "Helt säkert", var det svar, som han fick höra.
    "Nå, har ni ej fått mätta ert begär?"
    "Nej, aldrig fick jag den, jag höll så kär."
    "Men vad var skälet? Säg mig, om ni kan!"
    Aurelius gav honom strax en sann,
    uppriktig skildring uv hur allting gått.
    – Den skildringen har ni ju redan fått.

    Om Arveragus sade han till slut,
    att hellre såg han, att han skämdes ut
    än att hans fru begick ett löftesbrott.
    Blott mannens önskan var det, som förmått
    hans hustru att bege sig dit hon gick;
    förtvivlan läste han i hennes blick.
    "Sitt löfte gav hon utan vetskap om,
    att det var möjligt, som ni åstadkom.
    Jag fann min plan och avsikt hänsynslös,
    beslöt att vara lika generös
    som hennes man och sände frun tillbaka.
    Så gick det mig och Arveragus maka."

    Magistern svarade: "Min käre vän,
    nu han I visat er som ädla män.
    Du är en enkel väpnare och han
    en dubbad och beprövad riddersman;
    och Gud förbjude att en lärd magister
    moraliskt skulle visa större brister!

    "Jag efterskänker edra tusen pund
    som om ni blivit född i denna stund
    och aldrig sett mig förrän nu i dag.
    Jag mottar ingenting för allt vad jag
    har gjort för er och för min konst och kraft.
    Ett rikligt uppehälle har jag haft,
    och det kan vara nog." – Så sade han
    och steg till häst, red hemåt och försvann.

    "Nu, mina herrar, ber jag eder ge
    ett svar på frågan: vem av dessa tre
    tar priset, när det gäller den klenod
    i mänskans själ, som heter ädelmod?"

Här är odalbondens berättelse slut.

PROLOGEN TILL ANDRA NUNNANS BERÄTTELSE

    Den lastans moder, som vi kalla lättja,
    är läromästare l synd och brott
    och leder väl till vällust och till kättja,
    men aldrig leder den till något gott;
    blott ogräs växer fram där lättjan sått.
    Den mun som icke undflyr den är såld,
    ty honom får den onde i sitt våld.

    När djävulen, som ständigt går omkring
    med listigt tal och lurar på oss alla,
    får se en mänska göra ingenting,
    så vet han, att hon lätt kan fås att falla.
    Då vet han, att han blott behöver kalla,
    och offret följer genast maningen.
    Må vi bekämpa lättjan, undfly den!

    Men även om man icke tänker på,
    att man skall dö och hur det sedan går
    på domens dag, så inser man ändå,
    att lättjan är en last, ty man förstår,
    att den, som ständigt endast tär, begår
    ett brott mot alla, som med svett och möda
    förskaffa lättingen hans goda föda.

    Och för att hjälpa oss att helt fördriva
    den lättjans last, som lyckan alltid flyr
    och straffet följer, skall jag söka giva
    en bild av en jungfrulig ung martyr,
    vars livs exempel lyser som en fyr
    och strålar med en oförgänglig glans.
    Jag virar dig, Cecilia, en krans.

Invocacio ad Mariam.

    Jungfrulighetens sinnebild, till dig,
    som Bernhard skildrat med så helig glöd,
    till dig, Guds Moder, vill jag rikta mig
    med denna bön: Maria, bliv mitt stöd
    i skildringen av detta helgons död,
    som gjorde henne till en Kristi brud
    och skänkte evig salighet hos Gud.

    Du jungfrumoder, dotter till din son,
    du nådekälla, syndaträlars tröst,
    som mottog Herrens underbara lån
    med ödmjukhet och bar det vid ditt bröst,
    du står så högt, att ingen jordisk röst
    kan prisa dig tillräckligt, är så god,
    att Herren genom dig tog kött och blod.

    I dig, välsignade, vart Ordet kött,
    tog Herren själv, tog Kärleken gestalt,
    och världen styres av den Son du fött,
    vår jord och himmelen och havet – allt!
    Du rena jungfru, signad tusenfalt,
    med kroppen obefläckad av begär,
    du födde skaparen av allt som är.

    I dig förenas himmelsk höghet så
    med mildhet och barmhärtighet och nåd,
    att icke endast de, som bedja, få
    ditt bistånd eller dina goda råd;
    du hjälper oss med både råd och dåd
    och leder oss till det vi böra göra
    långt innan någon bön har nått ditt öra.

    Välsignade gudamoder, bistå mig!
    Väl går jag vilse på en syndfull jord
    och är förtappad, men förbarma dig!
    Betänk den kananeiska kvinnans ord
    om smulor fallna från en herres bord,
    och fast jag syndat, låt din hjälp bero
    på misskund alstrad av min starka tro!

    Då tron förutan gärningar är död,
    så giv mig kraft och klokhet till att göra
    vad nyttigt är, och skänk mitt verk ditt stöd!
    Så ber jag även att du sist vill föra
    mig dit, där jag i evighet får höra
    hur änglaskaror sjunga hosianna,
    du Kristi moder, född av Sankta Anna.

    Min själ är mörk och detta mörker är
    en följd av dunkla drifter i min kropp,
    av jordisk lusta, pockande begär.
    O, upplys med ditt ljus min levnads lopp!
    Du säkra tillflykt, du vårt fasta hopp
    i alla svårigheter, hjälp mig du
    i detta värvet, som jag börjar nu.

    Dock vill jag först till eder alla rikta
    en bön om tillgift för det enkla sätt,
    som jag berättar på. Jag vill ej dikta
    och lägga till, fast detta vore lätt,
    och därför återger jag rätt och slätt
    legenden om Cecilia för er
    som den för länge sedan skrivits ner.

Interpretacio nominis Cecilia, quam ponit
frater Iacobus Ianuensis in Legenda Aurea.

    De lärda tvista om det namn hon fått,
    Cecilia, och dettas båda leder.
    Som 'himmelsk lilja' har man det förstått.
    Jungfruligt rena voro hennes seder
    och vit och obefläckad hennes heder,
    mot himlen sträcktes hennes hopp och vilja,
    och därför var det hon fick heta lilja.

    Cecilia kan även tolkas så,
    att det betyder 'väg för blinda': den
    som visar oss den väg vi skola gå.
    Att det är sammansatt av 'himmelen'
    (som står för 'helig', säger tolkaren)
    och 'lia', som man anser syfta på
    en helig vandel, säger man också.

    En annan auktor söker att förklara
    'Cecilia' som en 'från blindhet fri'
    på grund av hennes dygd och hennes klara
    och lysande förstånd. – Så finna vi,
    att 'himmel' jämte 'leos' gott kan bli,
    som andra lärda säga, 'folkets himmel',
    ty hon var upphöjd över jordens vimmel.

    Betydelsen av ordet 'leos' är
    på svenska 'folk'; och liksom mänskor se
    på himlen solen och en stjärnehär,
    en ljusvärld upphöjd över jordens ve
    och jordiskt mörker, så beundra de,
    när jordelivet ter sig mörkt och kallt,
    i helgonet en strålande gestalt.

    Och liksom vissa filosofer skriva,
    att himmelen är snabb och rund och het,
    så kunde man på goda grunder giva
    vårt helgon dessa samma epitet,
    ty hon var het i sin barmhärtighet
    och snabb till goda verk; och vid och rund
    var själens rymd till hennes sista stund.

Explicit.

ANDRA NUNNANS BERÄTTELSE

Här börjar Andra Nunnans berättelse
om Sankta Cecilias liv.

    Cecilia, den unga rena mön,
    var romarinna och av ädel börd,
    från vaggan van att vända sig i bön
    till Herren Kristus och att bliva hörd.
    Hon bad till Gud att aldrig bliva rörd
    av någon man och slutligen få dö,
    när Herren kallade, som okränkt mö.

    När jungfrun skulle givas åt en man,
    en ädel riddare, en käck och glad
    och ung, som kallades Valerian,
    så bar hon under dräktens guldbrokad
    en tagelskjorta, då hon drog åstad
    till kyrkan på sin egen bröllopsdag,
    en bild av ungdom, skönhet och behag.

    Vid orgeltoners brus bad denna brud
    till Herren med sitt hjärtas hela glöd:
    "Bevara mig till kropp och själ, o Gud,
    från all befläckelse och var mitt stöd!"
    Med tanke på vår Herres offerdöd,
    var hennes fröjd att lida och försaka
    och fasta under ständig bön och vaka.

    Så kom då natten, och hon måste gå
    till sängs med maken, som man brukar göra
    på bröllopsdagens kväll. Hon sade då:
    "Min egen älskling, låna mig ditt öra!
    Det finnes saker, som du måste höra
    och som jag gärna ville säga dig,
    om blott du svär att ej förråda mig."

    Den ed som hon, Cecilia, begärt,
    svors utan tvekan av Valerian
    vid alla gudar, allt vad han höll kärt.
    Då sade hon som följer till sin man:
    "Jag är en ängels älskade, och han –
    han älskar mig och ser i mig sin maka;
    och kommer både under sömn och vaka.

    "Om han förnimmer att du älskar mig
    på jordiskt sätt, min rena kropp till men,
    så kommer han helt visst att döda dig
    som stormen bryter av en murken gren.
    Men om din kärlek kan förbliva ren,
    så skall han älska dig och visa sig
    i all sin prakt och härlighet för dig."

    På detta svarade Valerian:
    "Om jag skall kunna tro på det du sagt,
    så låt mig skåda ängeln, om du kan;
    och är han äkta håller jag min pakt,
    men om det är en man – tag dig i akt!
    Då kommer jag med detta svärd att slå
    ihjäl er utan misskund båda två."

    Då svarade Cecilia: "Javisst,
    Valerian, min vän, det skall du få
    på det du måtte tro på Herren Krist
    och bliva döpt och salig. Du skall gå
    till Via Appia, som du kan nå
    med ringa möda. Vänd dig där till dem,
    som invid vägen hava sina hem.

    "Säg dem, att du har blivit sänd av mig
    till Urban gamle, som du blott vill gott,
    och när de sedan hava visat dig
    till helgonet, Sankt Urban, har du blott
    att säga vad jag sagt, till vad jag rått.
    Sä snart den gamle hunnit rena dig
    från all din synd, skall ängeln visa sig."

    Valerian var icke sen att gå
    till platsen och att göra som hon sagt,
    och gamle Urban fann han snart också
    bland gravarna i katakombers schakt.
    När helgonet fått höra vad som bragt
    den andre dit och vem som var hans brud
    så gladdes han och tackade han Gud.

    "O Kristus, Gud allsmäktig", sade han
    med hänförd stämma och med ögat vått,
    "du gode herde, store såningsman,
    nu skördar du en frukt av det du sått:
    din rika sådd av renhet har förmått
    Cecilia att ständigt tjäna dig
    med biets flit och aldrig skona sig.

    "Den make, som hon nyss har tagit sig,
    ett otämt lejon, har hon skickat hit
    så from och ödmjuk som ett lamm till mig!"
    I samma stund stod där en man i vit
    och fotsid dräkt, men hur han kommit dit
    var oförklarligt för Valerian.
    En bok i handen hade denne man.

    Till marken sjönk Valerian förskräckt,
    men restes upp av mannen vilken stod
    så hög och värdig i sin vita dräkt
    och läste i sin bok: "O Kristi blod,
    o Gud allsmäktig, evig, rättvis, god,
    O Frälsare ur all vår syndaskuld!"
    1 boken stod det präntat, allt i guld.

    När läsningen var slutad, sade han:
    "Säg, tror du detta! Har du Herren kär!"
    "Jag tror det", svarade Valerian,
    "ty härlig är den sanning, som du lär."
    Då stod gestalten icke längre där,
    fast ingen hade sett när den försvann.
    Men Urban döpte strax Valerian.

    Valerian begav sig hem och fann
    en ängel där med strålglans kring sitt änne.
    Av rosor och av liljor hade han
    två kronor i sin hand och gav åt henne,
    Cecilia, den ena av de tvenne;
    och när han hade gjort det, räckte han
    den andra kronan åt Valerian.

    Så sade han: "Förvaren dessa väl!
    Från Paradiset tog jag dem åt er.
    Förbliven rena så till kropp som själ
    så vissna edra kronor aldrig ner
    och mista ej sin doft. – Och ingen ser
    de kronorna, som icke själv är god
    och tvått sig ren i Lammets dyra blod.

    och du, Valerian, som lät dig föras
    så hastigt till den sanning Kristus är,
    säg vad du önskar, och din bön skall höras."
    "Jag har en bror, som jag har mycket kär",
    var svaret, "och det enda jag begär
    är att min broder redan denna dag
    får veta sanningen såväl som jag."

    "Gud gillar", sade ängeln, "din begäran
    och skänker er den härlighet som gror
    ur döden för den enda sanna läran."
    In trädde då Tiburtius, hans bror,
    och denne broders häpenhet var stor,
    när han fann luften fylld av blomsterdoft
    som var den mättad med eteriskt stoft.

    Han utbrast genast: "Nej, vad känner jag!
    Vid denna kulna årstid doftar här
    av ros och lilja som en sommardag;
    den doften är så stark som när man bär
    ett fång i handen. Säg mig vad det är!
    Och dessa dofter tyckas tränga sig
    i själva själen och förvandla mig."

    På detta svarade Valerian.
    "Den doft, som du kan känna här beror
    på kronor, som vi bära", sade han.
    "Nu kan du icke se dem, käre bror,
    men när du undfått sanningen och tror,
    skall du på samma sätt som vi få skåda
    det vita och det röda i dem båda."

    Hans broder frågade: "Vad menar du?
    Säg, är jag vaken eller drömmer jag?"
    "Vi drömde hittills, men vi vakna nu",
    fick han till svar, "till Herrens klara dag
    och till en verklighet av högre slag."
    Då frågade Tiburtius igen:
    "Men hur har du fått veta sanningen?"

    "Guds ängel", svarade Valerian,
    "har uppenbarat sanningen för mig,
    och om du avsvär dina gudar, kan
    den bliva uppenbarad ock för dig."
    Om dem och deras samtal yttrar sig
    Ambrosius, en lärd och helig man,
    i sina verk, och detta säger han:

    Cecilia, som undfått Herrens nåd
    och genom denna korats till martyr,
    begynte undfly världen och dess dåd
    och allting sådant som en kristen skyr.
    mäktig Gud, som våra öden styr,
    beskärde båda bröderna också
    den sköna krona som martyrer få:

    han lät dem frälsas av den rena mön.
    Förvisso visar detta underbart
    hur evig salighet är kyskhets lön. –
    Cecilia bevisade det klart
    för svågern, och han fattade det snart,
    att gudabilder äro svek och sken,
    blott döva stycken av en livlös sten.

    Tiburtius förklarade, att "den,
    som inte tror på detta, är en hund!"
    Hon såg att mannen fattat sanningen
    och sade glad: "Jag sluter ett förbund
    med dig, Tiburtius, i denna stund!"
    Hon tryckte sig med jubel till hans bröst,
    och sedan höjde hon igen sin röst:

    "Som kärleken till Kristus gjort av mig
    din broders maka, är det även den,
    som knyter bandet mellan mig och dig,
    då du har trott och funnit sanningen.
    Nu bör du låta döpa dig, min vän,
    ty renad genom dopet får du skåda
    den ängel, som gett kronor åt oss båda."

    Då svarade Tiburtius: "Men sägen
    till vem jag skall bege mig, var han bor!"
    Och brodern sade: "Å, jag känner vägen.
    Till påven Urban för jag dig, min bror."
    "Till Urban! Men är inte risken stor?
    Det är väl dock ett vanskligt företag
    att gå till denne Urban, tycker jag.

    "Du menar väl den Urban", sade han,
    "som många gånger dömts att dö på bål
    för sina lärors skull, en fredlös man,
    som ständigt gömmer sig i något hål.
    Om han blir funnen, är hans säkra mål
    ett bödelsbål; och det blir vårt också,
    om vi befinna oss hos honom då.

    "Betänken därför att det kunde hända
    att då vi söka Gud i himmelrik
    vi alla här på jorden bliva brända."
    På detta var Cecilias replik:
    "Man hade goda grunder för en slik
    betänklighet, om oss ej blivit givet,
    ett annat liv än detta jordelivet.

    "Men detta andra, bättre liv, det finnes
    på annat håll. Vi leva evigt där,
    och Herrens nåd har lärt oss hur det vinnes.
    Guds Son är skapare av allt som är,
    och allt som lever och som tänker här
    besjälar Anden, vilken utgår från
    Gud Fader och hans mänskoblivne Son.

    "Guds Son bevisade med sina ord.
    och sina under, att det ges också
    ett annat liv än det på denna jord."
    Då sade han: "Jag tyckte mig förstå
    att Gud än endast en och icke två,
    än mindre tre. Så vitt jag nu kan se,
    så talar du i alla fall om tre."

    På detta svarade hon genast käckt:
    "Tre krafter finnes det i mänskans själ,
    de kallas minne, känsla, intellekt.
    Fast gudomen är endast en och hel,
    kan denna helhet därför mycket väl
    bestå av tre personer." Efter detta
    begynte hon predika och berätta

    om Kristus och hans liv och offerdöd,
    hur han, Guds son, blev sänd till denna värld
    att frälsa mänskorna ur synd och nöd
    och deras suckan under lagens svärd.
    Tiburtius begav nig så på färd
    till påven Urban, åtföljd av sin bror
    Valerian, och Urbans fröjd var stor.

    Med tack och lov till Herren döpte han
    Tiburtius, och även denne vart
    en trons och Kristi sanne riddersman.
    Han blev benådad lika underbart
    som brodern blivit: ängeln såg han klart
    på samma sätt som brodern och hans brud,
    och bönhörd blev han stundligen av Gud.

    Vad Herren Jesus gjorde för dem alla
    kan ej beskrivas; men det kom en dag,
    då Roms liktorer kommo för att kalla
    de tre martyrerna för brott mot lag
    till dess prefekt, vars stora missbehag
    de kristna väckt. Förhöret var helt kort,
    och sedan skulle alla föras bort

    till Jupiters staty och offra där.
    Almachius, prefektens, utslag var:
    "Och den, som icke gör det jag begär,
    skall mista huvudet. År saken klar?"
    En Maximus fick ta dem i förvar
    och föra bort dem, men en smärtans tår
    bar vittne om att uppgiften var svår,

    ty han var god och tyckte synd om dem.
    Han lät ej föra dem till fängelset
    han förde dem direkte till sitt hem,
    och när de sedan talat där och bett
    så hade innan kvällen undret skett;
    då hade Maximus och allt hans hus
    ur mörkret förts till kristendomens ljus.

    På natten kom Cecilia till huset
    med präster vilka döpte alla där;
    och sedan, när de hade undfått ljuset,
    så talade Cecilia så här:
    "I Kristi stridsmän, Herren är er när.
    Så tagen nu den rustning, som är hans.
    beväpnen er med ljusets sköld och lans!

    "En kamp han I i sanning nu bestått
    och vunnit tron, I haven blivit rena
    och livets krona faller på er lott;
    en rättvis domare är den vi tjäna,
    och alla trogna skall han den förläna."
    Så fördes bröderna tillsammans bort
    till Jovis tempel under stark eskort.

    Men när de hade hunnit dit och nått
    till altaret, så vägrade de två
    att offra minsta grand. De föllo blott
    på sina knän l bön – och funno så
    på stället döden som de hoppats på;
    och deras själar stego genast opp
    till den som varit deras fasta hopp.

    När Maximus såg deras själar glida
    mot all den härlighet som Gud berett
    och himlens gyllne dörrar öppnas vida,
    berättade han genast vad han sett
    för dem, som stodo där vid altaret.
    Då blev han piskad, och man slog och slog
    med bly i läderdaggar tills han dog.

    Cecilia begrov hans döda kropp
    på samma gravplats som de andra tvenne,
    Men efter endast några dagars lopp
    infunno sig prefektens folk hos henne;
    hon skulle även föran inför denne
    att bringa Jupiter en offergärd
    av rökelse på templets altarhärd.

    Men när de kommit med prefektens bud,
    predikade hon så för dem, att de
    förstodo att det finns en enda gud
    och att det stora undret måste ske,
    att Gud blev människa och måste ge
    sitt liv på korset, måste göra färden
    till dödens riken för att frälsa världen.

    Almachius, som erfor hur det gått,
    lät henne hämtas av en annan man
    och hörde henne i sitt eget slott.
    "Säg, vad slags kvinna är ni?" sade han.
    "En ädelboren", var det svar hon fann.
    "Jag menar", sade han i myndig ton:
    "vad är er tro och vilken er religion?"

    "Ni börjar illa", svarade hon då;
    "er fråga skulle kräva tvenne svar.
    En sak i sänder! Fråga icke två!"
    Prefekten sade: "Vilken ton ni tar!
    Er fräckhet är ju rentav underbar."
    Då sade hon: "Jag talar inte fräckt,
    men öppet talar jag och oförtäckt."

    Prefekten sade: "Tänker ni ej på
    den makt jag har?" och hon gav detta svar:
    "Det är ej mycket människor förmå,
    en bubbla är den makt en dödlig har.
    Ett enda nålsting blott, och vad är kvar?
    En bubbla är blott luft, är ingenting,
    ett tomrum med en hinna runtomkring."

    "Med fräckhet har ni börjat", sade han,
    "och framhärdar i denna allt ännu.
    Är det er obekant att varje man
    och varje jungfru, fröken eller fru,
    som kallar Kristus gud, skall straffas nu
    på cesars order, mista liv och ära,
    om hon ej avsvär denna falska lära?"

    "Er kejsare far vilse häruti."
    Så skyndade Cecilia att svara.
    "Är någon utan skuld, så är det vi,
    och det är värsta vanvett att förklara
    det sanna goda och det rätta vara
    det samma som en lögn och som ett brott.
    Det är dock skillnad mellan ont och gott!

    "Jag känner sanningen; hur kan jag då
    förklara den för lögn och för en villa?"
    Han svarade: "Välj ett av dessa två:
    förneka Kristus eller säg er gilla
    vår gamla kult. Det går er annars illa."
    Inför Almachius, där denne satt
    vid domarbordet, brast hon då i skratt.

    "O domare, nu skämtar ni helt visst.
    Skall jag helt frankt förneka sanningen
    och bli en styggelse för Herren Krist?
    Hur han förställer sig, den domaren!
    Han gäckas utan tvivel nu igen."
    Då ropade prefekten: "Akta sig!
    Betänk den makt, som har förlänats mig!

    "Har ej vår store cesar gett mig makt
    och obegränsad myndighet att skänka
    och taga liv? Så tag er nu i akt!
    Ert högmods faror borde ni betänka."
    Hon svarade: "Jag önskar icke kränka
    med övermod, jag vittnar om vår lära.
    Mitt tal är blott ett tal till Herrens ära.

    "Och om jag nu får säga som det är,
    så skall jag utan omsvep säga ut,
    att ni, prefekt, begått ett misstag här:
    ni sade ju, att ni kan göra slut
    på människoliv – det gäller utan prut –
    och skänka liv åt människor också –
    men det är något man kan tvivla på.

    "Väl kan ni säga, att ni äger makt
    att taga liv. Men skänka liv också?
    Det kan ni ej. Det är en lögn ni sagt."
    "Allt samma fräckhet!" sade domarn då.
    "Men offra bara nu, så får ni gå.
    Vad ni har sagt om mig, det kan jag bära
    med filosofiskt lugn, men på min ära,
    jag ämnar inte tåla att man står
    och hånar gudarna i denna sal."
    Då sade hon: "I sanning, ni är svår!
    Vartenda ord i alla edra tal
    ha vittnat om en mer än lovligt skral
    förmåga att bedöma det som sker
    och riktigt veta vad det är ni ser.

    "Er syn har blivit så beklagligt klen,
    att ni är nästan blind. Här skåda vi
    ett ting som tydligen är blott en sten;
    i detta samma döda ting ser ni
    en väldig gud. – Jag säger er: tag i
    och känn på det! Då inser ni också
    att det är bara sten ni känner på.

    "Det är en skam att folk skall kunna skratta
    åt sin prefekt, vars dårskap är så stor.
    Nog borde ni väl även kunna fatta
    att Den, av vilkens vilja allt beror
    i denna värld, att Gud allsmäktig bor
    i himlars höjd, och att den hjälp är ingen
    som man kan vänta av de döda tingen."

    Så talade hon där, och han blev vred
    och gav en order: "Fören denna kvinna
    till hennes hem. Där skall hon läggas ned
    uti ett kar, och under det skall brinna
    en eld av bästa bränsle ni kan finna."
    Hon fördes bort och sattes i ett bad
    och under lades ved i rad på rad.

    Den tändes, och dess lågor lyste bjärta;
    den brann en natt och hela nästa dag,
    men hon satt sval och kände ingen smärta,
    ja, icke ens det minsta obehag.
    Men när man funnit elden alltför svag
    och sagt prefekten detta, sände denne
    en man att hugga huvudet av henne.

    Tre gånger nedföll bödelns tunga svärd
    på hennes nacke utan att förmå
    förpassa henne till en bättre värld,
    och enligt lag fick ingen bödel slå
    en fjärde gång. Så fick då bödeln gå:
    han vågade ej trotsa landets lag
    och slå med svärdet sitt ett fjärde slag.

    Men när han lämnat henne åt sitt öde
    var det för sent, så svagt brann livets låga,
    om än de kristna stämde blodets flöde
    och skötte henne efter sin förmåga.
    Tre dagar levde hon i denna plåga,
    och hela tiden talade hon blott
    om Kristus och de trognas sköna lott.

    Hon bortgav sedan sina husgeråd
    och vad hon ägde, sägande till sist:
    "Jag utbad mig av Herren som en nåd
    ett litet uppskov, trenne dagars frist,
    jag ville vittna här om Herren Krist.
    Gud give eder alla tro och styrka!
    Sankt Urban, gör av detta hus en kyrka!"

    I största hemlighet och nattetid
    begrovo henne Urban och hans män
    och vigde hennes stoft till gravens frid
    i katakomberna bland helgonen;
    och huset helgades år Mästaren.
    Den blev en kyrka, som ännu består,
    där Kristus tjänas sedan tusen år.

Här är Andra Nunnans berättelse slut.

KANIKENS DRÄNGS PROLOG

Prologen till Kanikens Drängs berättelse.

    Vi redo vidare med måttlig fart,
    när Nunnan slutat, och vi hörde snart
    bakom oss hovslag; sedan sågo vi
    – vi voro då vid Boghton under Blee –
    en man i kolsvart dräkt och vit talar.
    Han red en apelkastad häst som var
    så svettig att det rykte kring dess kropp
    som efter mil på mil i sträckt galopp.
    Den häst som bar hans dräng var likaså
    så ansträngd att den knappast kunde gå.
    Dess kropp var så betäckt av fläck vid fläck
    av snövitt skum, att den var lik en skäck.
    Två sadelpåsar lågo på dess länder.
    Det var en sommardräkt som ryttarn bar,
    och jag begynte undra vad han var,
    till dess jag hade upptäckt att hans hätta
    var fast sydd vid hans kappa, ty av detta
    förstod jag att han var en lärd kanik.
    I varje fall var han en sådan lik.

    På ryggen hängde hatten som blåst av,
    då ritten icke gått i skritt och trav
    men i galopp och nästan i karriär.
    Han hade fodrat hättan, hade där
    ett kardborrblad till skydd mot solens hetta;
    men ack hur mannen svettades trots detta!
    Från pannan föllo tunga droppar tätt;
    det var som om han destillerat svett.
    När mannen sett oss, höjde han ett rop:
    "Guds fred och lycksam rena, allihop!
    Nu har jag ridit hit i sträckt galopp
    för den skull att jag ville hinna opp
    och sluta mig till denna glada skara."
    Och lika artig tycktes drängen vara.
    Han sade: "Mina herrar, när i dag
    jag såg er bryta upp, så sade jag
    det genant åt min herre, som jag vet
    är böjd för samtal, glam och munterhet
    och gärna gör er sällskap på er färd."

    På detta svarade vår gode Värd:
    "För vad du gjort skall du ha tack och pris,
    ty utan tvivel är din herre vis,
    och lynnet hans hör säkert till de lätta.
    Jag vågar hoppas att han kan berätta
    för oss om något lustigt äventyr."

    "Vem då? Min Herre? – Å, han är en fyr,
    som känner många muntra anekdoter
    om både lärda män och idioter;
    och han kan mycket, mycket mer än så,
    det är en sak, som ni kan lita på.
    Han har sin hand i många företag
    av sådant omfång och av sådant slag,
    att ingen här – ja, det är visst och sannt –
    förmådde göra något likadant.
    Om ni lär känna honom litet mera,
    så är ni verkligen att gratulera,
    och då blir hans bekantskap nog det sista,
    som ni i alla edra dar vill mista.
    Det slår jag vad om. Han är underbar,
    en sällsynt skicklig och begåvad karl.
    Ja, utan överdrift, ett rent geni."

    "Då är han mycket lärd, förmoda vi",
    var svaret han fick höra av vår Värd.

    "Å, han är mycket mera än en lärd",
    så sade drängen. "Nu skall ni få höra
    en liten smula om vad han kan göra.

    "Som ett exempel på min herres snille,
    skall jag berätta er, att om han ville,
    så kunde han med lätthet så begå,
    att hela vägen, som vi rida på
    till Canterbury, blev belagd med mattor
    av stora blanka guld- och silverplattor.
    Men mycket har jag inte reda på."

    Vid detta ropade vår Värd: "Åhå!
    Det där förvånar mig i högsta grad:
    om det är så, hur kan han dra åstad
    så tarvligt klädd? Se bara på hans rock!
    En sådan mäktig herre borde dock
    förstå att hålla på sin värdighet.
    Hans kappa är av sämsta kvalitet,
    och vill ni ha den närmare beskriven,
    så är den fläckig dessutom, och riven.
    Hur går er herre klädd på detta sätt,
    fast det för honom borde vara lätt
    att göra pengar och att skaffa sig
    en bättre dräkt? Förklara det för mig!"

    Då sade drängen: "Varför denna fråga?
    Gud hjälpe mig, han har tyvärr sin plåga.
    (Jag vill ej skrika ut det och jag ber
    er hålla tyst med det jag säger er.)
    Se saken är visst den att han är klok
    till överdrift, och det är nog på tok.
    Den saken medge till och med de lärde.
    Och därför har hans klokhet föga värde,
    ty när en man är klok till överdrift,
    så verkar denna klokhet som ett gift:
    då leder den till missbruk. Ja, dessvärre
    är detta även fallet med min herre."

    "Nå, det må vara hänt, min gode man.
    Ge fan i det; men då din herre kan
    och vet så mycket", svarade på detta
    vår gode Värd, "så kan ni just berätta
    om var ni bor och vad han sysslar med."

    Då svarade han sorgset där han red:
    "Vårt tillhåll är en utkant av en stad,
    där hus och ruckel sällan stå i rad,
    där tjuvar hålla till och mycket händer
    bland ljusskyggt folk i skumma prång och gränder.
    Så bo vi, om jag säger som det är."

    "Men", sade Värden, "hur är du så där
    förskräckligt blek? Din hy är nästan grå."

    "Ack", sade han, "så vitt jag kan förstå
    beror min gråa blekhet på att jag
    får stå vid elden både natt och dag.
    Jag är ej van att se mig i en spegel
    men brukar ständigt stirra på en degel
    och lår mig göra guld. Vi stå och glo
    i elden alla dagar där vi bo,
    men aldrig blir det riktigt som det skall.
    Vi lura människor i många fall
    och låna guld – ett pund och kanske två,
    ja, stundom är det tio-tolv vi få –
    och inge kunden ett bedrägligt hopp
    att vi ska åstadkomma dubbelt opp.
    Vi ha ej lyckats göra ett till två,
    men ständigt hoppas vi att det skall gå.
    Dock, vetenskapens försprång är för stort,
    den glider undan, det är rent förgjort.
    Vi nå den ej på denna sidan graven;
    den driver oss till sist till tiggarstaven."

    Men medan drängen talat detta, hade
    hans herre börjat undra vad han sade
    och dragit sig allt närmare de två.
    Med rätta säger Cato: "Det är så,
    att skyldig man är ständigt misstänksam
    och rädd att vad han gjort skall komma fram."
    Han hade därför närmat sig och hört
    vad drängen sagt. Då var hans lugn förstört
    och han red fram till drängen sin och röt:
    "Håll truten där! Nu tiger du, ditt nöt,
    ty annars skall du nog få ångra dig!
    Det är väl skamlöst att förtala mig
    och yppa mina hemligheter här."

    "Äsch", sade Värden, "strunta i den där
    och i hans hotelser och låt oss höra!"

    "Ja", sade drängen då; "det skall jag göra."
    När nu kaniken insåg att hans man
    beslutat trotsa honom, flydde han.
    Att han var skamsen är väl mer än troligt.

    "Nå", sade Drängen, "nu kan här bli roligt,
    nu skall jag nog berätta ett och annat,
    som kanske blivit osagt om han stannat;
    och hädanefter skall han aldrig mer
    få mig till dräng, det kan jag lova er.
    Må den, som förde mig i denna nöd,
    få lida brist allt till sin bleka död.
    Han borde rätteligen slås ihjäl.
    Hans lumpenhet förstod jag mycket väl,
    men fast jag led och yrket ej var lätt,
    så kunde jag ändå på intet sätt
    bli fri mitt slaveri, min skam och plåga.
    Må nu Vår Herre skänka mig förmåga
    att riktigt skildra hela detta spel!
    I varje fall berättar jag en del
    och skall ej göra någon hemlighet
    av något av det myckna som jag vet."

Här slutar prologen till Kanikens Drängs berättelse.

KANIKENS DRÄNGS BERÄTTELSE

Här börjar Kanikens Dräng sin berättelse.

    Med honom har jag bott sju långa år,
    men alkemin den var mig alltför svår.
    Allt vad jag ägt har den berövat mig
    och plundrat andra när det lämpat sig.
    Jag hade tidigare fina kläder
    och skor och handskar av det bästa läder,
    nu har jag inte råd att bli förskonad
    från denna styggelse till huvudbonad.
    Jag hade fordom frisk och rosig hy,
    nu har den blivit blek och grå som bly,
    min syn är klen, och det är tjänstens skuld.
    Det blir ens lön när man vill göra guld.
    En hemlös usling har jag lyckats bli
    till följd av denna lömska alkemi,
    och dessutom ha våra lån av guld
    försatt mig över öronen i skuld.
    Må alla mänskor låta varna sig
    av det exempel som de ha i mig!
    Envar, som ger sig in på alkemi,
    förstör osvikligt sin ekonomi.
    Hans vinst – det svär jag på – är ingen annan
    än tomhet i hans börs och bakom pannan,
    och när på grund av denna galenskap
    allt eget blivit slängt i drakens gap,
    förmår han andra att på samma sätt
    förlora allt. Det tycker han är rätt,
    ty det är skurkars största fröjd att se
    en nästas största sorg och hjärteve.
    Så sade mig en lärd. – Men nog om detta;
    Om vad vi gjorde skall jag nu berätta.

    Ofantligt visa föreföllo vi
    vid allt vårt sysslande med alkemi,
    ty våra termer voro mycket lärda
    och underbara, om ock föga värda.

    Jag kan ej redogöra här for allt,
    som vi begagnade av varmt och kallt,
    men silver togo vi i många fall,
    och stundom någon enklare metall,
    en fem-sex uns. Så tog vi arsenik,
    benaska, filspån, allt i malet skick,
    i pulverform. Så togo vi i kruka
    och lade, såsom alkemister bruka,
    på bottnen salt och peppar. Sedan kom
    det pulver som jag just har talat om;
    ja, en del annat måste även tas.
    Det hela täcktes med en skiva glas,
    och glas och kruka hartsades till slut
    att inga gaser skulle tränga ut.
    Vår eld var stundom stark och stundom svag,
    men ständigt hade både han och jag
    fullt upp att passa på sublimering,
    vid amalgering och vid kalcinering.

    Kvicksilvret kallades av oss merkur.
    Vi gjorde rön av skiftande natur,
    men vår merkur, vår arseniksulfid
    och våra filspån och den blyoxid,
    som blandades och lades i vår skål,
    förmådde aldrig föra till vårt mål,
    och lika liten nytta hade vi
    av destillering och av renad sprit
    som av de ämnen som förblevo fasta.
    Förspilld är all den möda som vi kasta
    på alkemin och all den kostnad med,
    som därpå mångenstädes lägges ned.

    Vi bruka mycket i vår vetenskap
    som även nyttjas av en eskulap,
    och fast jag endast är en olärd man
    så skall jag nämna det så gott jag kan;
    om också ordningsföljden ej blir riktig,
    är den omständigheten föga viktig.
    Armenisk lera, borax, svavelgas
    begagna vi, och kärl av sten och glas,
    uringlas, provrör, glas för descensering
    och flaskor, deglar, kärl för sublimering
    och destillering, både tre och fyra,
    alltsammans saker som är ganska dyra.
    Rubifieringsvätskor måste finnas,
    Galläpplen likaså. Så kan jag minnas
    att där fanns arsenik och ammoniak.
    Om växter som behövdes i vårt fack
    må nämnas endast att vi voro vana
    att bruka lakritsrot och valeriana.
    Vi hade lampor av diverse slag,
    som ständigt brunno, både natt och dag.
    Där fanns en ugn för kalcifikation
    och så en ugn för albifikation
    och osläckt kalk och krita, aska, lera,
    äggvita, dynga och urin med mera,
    salpeter, vitriol och gamla trasor
    och både stenkolsglöd och stockvedsbrasor,
    alkalier och vinstenspreparat
    och krut och salter samt koagulat
    och mänskohår och hår av ko och häst,
    vinsyrat kali, alun, vört och jäst,
    diverse material för absorbering
    och andra ämnen för inkorporering
    samt sådana för silvrets citrinering,
    för cementering och för fermentering;
    och formar hade vi av många slag.

    I deras rätta ordning nämner jag
    de andar och de kroppar vilka finnas,
    ty ordningen för dessa kan jag minnas.
    Kvicksilver först, så arseniksulfid.
    det tredje är ammoniumklorid
    och svavlet är bland andarna det fjärde.

    Av kroppar är det sju, som hava värde,
    och guld har sol- och silver mån-natur
    och järn är Mars och kvicksilver Merkur
    och Jupiter är tenn och Venus koppar,
    Saturnus bly – där ha vi alla kroppar.

    Ja, lyckans dagar äro snart förbi,
    om man försöker sig på alkemi,
    ty av de pengar, som ges ut på den,

    får ingen mänska någonting igen.
    Vill någon visa att han lider brist
    på sunt förnuft, så blir han alkemist.
    Den vetenskapen gör en aldrig rik.
    Nej, man må vara prästman, munk, kanik,
    magister eller annat och studera
    densamma dag och natt och sublimera
    och destillera, blanda till och koka
    och föra bakom ljuset både kloka
    och dumma mänskor med en väldig svada –
    allt är förgäves, ja, det är till skada.
    Det finns förvisso inga möjligheter
    att lära lekmän de subtiliteter,
    av vilka denna vetenskap är full.
    Dock sörje ingen för den sakens skull,

    ty både för en olärd och en lärd
    är alkemien lika mycket värd:
    de uppnå ju, när allting går omkring,
    i varje fall det samma: – ingenting!

    Jag finner att jag glömt att räkna upp
    en viktig, mycket använd ämnesgrupp,
    de frätande, samt ämnen som vi bruka
    när andra ämnen skola göras mjuka
    och härdningsvätskor, oljor... Men jag ser
    att skall jag nämna allihop för er,
    så sväller denna min förteckning ut
    till alltför lång. Nu får det vara slut,
    ty vad jag redan nämnt kan väl förslå,
    det ger er mer än nog att tänka på.

    Den skatt, den djupa hemlighet vi kalla
    de vises sten, den söka vi ju alla,
    ty intet kunde skänka större makt;
    men det är så, som jag ju redan sagt:
    vi skola aldrig kunna finna den.
    Det svär jag på vid Gud i himmelen.
    Besvikelser ha nästan gjort oss galna
    men icke kunnat få vårt nit att svalna,
    ty hur förtvivlade vi än ha blivit,
    har hoppet alltid levat kvar och givit
    förnyad spänstighet åt själ och kropp.
    Det ligger mycken kraft i tro och hopp.
    För detta hopp ha många gått i graven
    och många andra bragts till tiggarstaven.
    Det blir nog aldrig uppfyllt, men ändå
    skall mänskligheten ständigt hålla på
    med denna vetenskap som är så bitter
    men dock så ljuv. Den makt som den besitter
    är så betvingande, att folk kan gå
    och sälja bort sin skjorta för att få
    vad de behöva för sin vetenskap.
    Allt vad de äga slungas i dess gap.
    På svavellukten känner man igen
    varenda en som ägnat sig åt den;
    de lukta alla som en gammal get,
    och denna lukt har sådan mäktighet
    att den förråder mannen och hans roll
    på tusen steg och ännu längre håll.
    På lukten och på dräktens usla skick
    Känns sådant folk igen vid första blick.
    Men frågar någon varför de gå klädda
    i sådan lump, så ställa de sig rädda
    och viska sin förklaring i ens öra
    och säga att de handla som de göra,
    emedan deras liv var föga värt,
    om mänskor anade den konst de lärt.

    Men nog om detta; nu skall jag berätta.
    Ja, innan han, min herre, skulle sätta
    en skål på elden blev den tempererad
    med någon blandning, som var kontrollerad
    av honom själv. Men nog kom han till korta
    (nu kan jag tala fritt, när han är borta)
    i många fall. Så var det, fast jag vet
    att han var ryktbar för sin skicklighet.
    Det hände sig i ganska många fall,
    att degeln splittrades. Där ljöd en knall,
    metallen flög omkring med sådan kraft
    att om vårt lilla hus ej hade haft
    solida väggar murade av tegel,
    så hade det, som slungats ur hans degel,
    förvisso kastats rakt igenom dem.
    Man hade kunnat mista liv och lem,
    när det flög ut mot väggar, golv och tak.

    Det kan betraktas som en given sak,
    att djävulen var med när sådant hände.
    Väl såg man honom icke, men man kände
    att han var där och spände sina klor,
    när hela gänget rasade och svor.
    I helvetet, där djävulen är herre,
    kan raseriet inte vara värre.

    Den ena sade då, att den fått stå
    för länge över elden, nummer två
    att det var blåsningen som hade fel,
    den tredje att den nog förblivit hel
    om blott den hade tempererats riktigt.
    Den fjärde sade: "Det är mindre viktigt.
    Jag säger att det måste gå på tok,
    emedan veden inte var av bok." –
    Jag vet ej skälet, säger jag er ärligt,
    men det vet jag, att grälet var förfärligt.

    Min herre sade då: "Det gäller bara
    att hädanefter taga sig till vara.
    Det var en sprucken degel, kan jag tro.
    Men hur som helst, tag det som hänt med ro
    och sopa golvet genast, säger jag.
    Nå, ruska opp er, gossar, friska tag!"

    Först föstes skräpet undan i en vrå,
    på golvet breddes segelduk och så
    blev hela högen siktad över den.
    Då ficks metallen till en del igen.

    "Här ha vi", sade en, "i alla fall
    åtminstone en del av vår metall.
    Fast vi ha drabbats av ett kännbart slag,
    så kan det nog gå bra en annan dag.
    Man måste taga risker här i världen.
    En köpman mister ofta stora värden
    och löper i sitt yrke många faror.
    Ibland ta havens lömska djup hans varor,
    men stundom får han dem i hamn och hem."

    Min herre sade då helt lugnt till dem:
    "Jag följer nästa gång en annan god
    och liksom denna ofelbar metod
    att göra guld av bästa kvalitet."

    En annan sade: "Elden var för het."
    Men eldens större eller mindre hetta
    betyder intet i ett fall som detta,
    ty alltid blir det samma resultat
    och därpå rilda svordomar och prat;
    och allas visdom lyser då så klart,
    att det får sägas vara underhart.
    Men guld är icke allt som glimmar grant,
    så heter det, och det är visst och sant.
    Ej heller är ett äpple alltid sött,
    fast det är stort och skalet lyser rött.
    På samma sätt är det också med folk:
    den man som synes visast är en tolk
    för största enfald, tjuven döljer sig
    bakom en ärlig mask. – Jag tänker mig
    att ni förstår det bättre än förut
    när min berättelse har nått sitt slut.

Explicit prima pars.

Et sequitur pars secunda.

    Det lever nu en man, kanik till graden,
    som kunde infektera hela staden,
    om denna än var stor som Rom och Troja
    och några till. Den mannen kan då skoja!
    En mänskas livstid skulle ej förslå
    för skildring av de knep han hittat på
    och hur han lurat folk kring land och rike.
    I falskhet har kaniken ej sin like;
    hans lärda termer slingra sig så tätt
    och orden läggas på så listigt sätt,
    om någon träder fram och tar sig ton
    att han får rätt i varje diskussion;
    hans tunga är så djävulskt vass och hal.
    Han har bedragit folk i hundratal
    och kommer att bedraga många andra.
    men likväl kunna mänskor ofta vandra
    i många dagar för att så få höra
    hans falska råd om vad som står att göra.
    Om ni har tålamod att höra på
    skall jag berätta hur det kände gå.

    Men herrar teologer och kaniker,
    jag ber er inte tänka att jag sviker
    i skyldig vördnad för ert höga kall,
    fast jag berättar om ett sådant fall,
    då en kanik var full av svek och list.
    I varje yrke finner man helt visst
    en del bedragare, men ingen får
    för den skull smäda hela deras kår.
    Förbjude Gud att något sådant sker!
    Den satsen gäller inte endast er;
    en enda var förrädaren som fanns
    bland tolv apostlar, och hans brott var hans
    och ingen skugga faller på de andra.
    Så ären icke heller I att klandra.
    Dock ber jag er, att skulle det förljudas
    att det bland eder finnes någon Judas,
    så skiljen honom strax från ert konvent
    att detta ej må bliva illa känt.
    Förlåt om jag har varit alltför djärv.
    Nu går jag då omsider till mitt värv.

    I London fanns en gång en kapellan,
    som hade vistats många år i stan.
    Emot den kvinna som han bodde hos
    var prästen så galant som en fransos,
    och därför åt han fritt vid hennes bord
    och kläder fick han för ett enda ord,
    och gott om pengar hade han också.
    Men nog om honom; jag skall övergå
    till en kanik och därmed till mitt värv
    att skildra hur han blev vår prästs fördärv.

    Den listiga kaniken kom en dag
    till prästens rum och sade med behag:
    "Min kära vän, jag har en bön till dig:
    säg, kunde du och vill du låna mig
    en mark på inte mer än trenne dar?
    Den marken har du nog i gott förvar,
    ty får du ej betalt på utsatt dag,
    så får du hänga mig, det lovar jag."

    Nå, prästen sade, att han gärna fick
    det lån han bett om, och kaniken gick,
    så snart han hade tackat, därifrån.
    Tre dagar efter det han fått sitt lån
    betalade han åter denna skuld,
    och glad blev prästen när han fick sitt guld.

    "Jag lånar mycket gärna", sade han,
    "ett pund, ja tre och fyra åt en man,
    när denne är en karl av sådant slag
    som alltid ger igen på utsatt dag.
    En sådan ärlig man behöver ej
    befara att mitt svar skall vara nej."

    Kaniken utbrast: "Brist på ärlighet –
    den bristen är den svåraste jag vet!
    Nej, sanning är för mig det allra första,
    det första och det sista och det största.
    Den håller jag mig till i alla öden,
    den skall jag trofast följa intill döden.
    Jag tackar Gud för det, att ingen skuld,
    som jag har haft i silver eller guld,
    har blivit obetald och att jag fått
    en medfödd sanningskärlek på min lott.
    Herr kapellan, den stora vänlighet,
    den älskvärdhet och generositet,
    ni visat mig i dag och med ert lån,
    vill jag försöka att i någon mån
    kvittera genom att – naturligtvis
    om det kan roa er på något vis –
    berätta er en viktig hemlighet
    och visa prov på vad jag kan och vet,
    och det är inte litet, skall jag säga."

    "Förträffligt! Visa hur ni går tillväga!
    Det vill jag gärna skåda", sade prästen.

    "Med största nöje, pastor", sade gästen.
    "Allt det jag lärt mig skall jag demonstrera."

    Man ser hur skurken kunde manövrera.
    Ack ja, med rätta säga nog de lärde:
    'påtrugad tjänst har sällan något värde'.
    Den satsen skall väl snart bekräftas här
    av vår kanik, vars största glädje är
    – en sådan djävul är han i sitt hjärta –
    att göra ont och att bereda smärta
    åt alla dem som tjäna Herren Krist.
    Gud skydde oss för honom och hans list!

    Den stackars prästen anade ej alls,
    att snaran hade kastats om hans hals.
    O, arme präst, som ingenting förstår,
    som snikenheten för på villospår!
    O, stora blindhet, som förhindrar dig
    att se att denna räv bereder sig

    att fånga dig i sina lömska garn!
    Du är så värnlös som ett litet barn.
    Ja ja, den skildring, som jag nu skall giva
    av det som hände dig får lov att bliva
    en skildring av din dårskap, ty blott sällan
    ha andra mänskor gått så lätt i fällan:
    din enfald var i sanning utan måtta.
    Kanikens falskhet skall den även blotta.

    Ni säger, att jag åt kanikens bröd?
    Herr Värd, jag svär er vid vår Herres död,
    att detta ej var fallet: den kanik
    jag nu berättar om var honom lik,
    men det var ej med denne som jag kom.
    Min herre talar jag ej längre om.
    Hans falskhet har jag redan lärt er känna,
    och mina kinder börja alltid bränna
    av skam och blygsel när jag tänker blott
    på alla nedrigheter han begått.
    Min ansiktsfärg är annars nästan grå,
    då jag så många gånger nödgats stå
    i skarpa ångor av diverse slag.
    Men hör nu på, ty nu berättar jag.

    Kaniken yttrade till kapellanen:
    "Kvicksilver måste hämtas för att planen
    skall gå i lås, men drängen kan väl gå
    och köpa upp ett uns och kanske två,
    ja, inte skadar det om det blir tre."

    "Min herre", sade prästen, "det skall ske",
    och tjänaren fick order om att gå
    och hämta det kaniken velat få.
    Betjänten skyndade sig genast bort
    och med metallen kom han inom kort
    och gav den åt kaniken, vilken lade
    densamma varsamt på ett bord och sade:
    "Tag nu in kol, och gör jag ingen blunder,
    så skall ni strax få se ett märkligt under."

    När kolen burits in på härdens tegel,
    tog skurken under rocken fram en degel
    och riktade till prästen dessa ord:
    "Jag lägger denna degel på ett bord.
    Lägg själv ett uns merkur i den, och så
    kan ni i Kristi namn begynna på
    med studier, som lända er till ära.
    Det finns ej mången, som jag ville lära
    vad allt min djupa vetenskap kan ge.
    Med egna ögon skall ni nu få se,
    att kvicksilvret i degeln på ert bord
    förvandlas – ni kan tro mig på mitt ord –
    till äkta silver, lika fint och gott
    som något silver något myntverk fått
    och skickat ut med kungens bröstbild på.
    Om detta inte sker, så skall ni få
    betrakta mig som en föraktlig lurk.
    Jag har ett pulver här i denna burk,
    och det är det, som åstadkommer allt,
    som gör att silvret föds och tar gestalt.
    Låt nu er dräng gå ut och stanna där
    till dess vi äro klara med det här
    på det att ingen måtte spionera
    på det vi göra då vi laborera."
    Hans bön blev uppfylld: drängen måste gå,
    och dörren stängdes, rigeln lades på
    och sedan satte de i gång fabriken,
    de två i rummet, prästen och kaniken.

    På elden lade prästen genast skålen,
    och sedan blåste han med nit på kolen
    och sysslade beskäftigt vid sin härd.
    Han gjorde flitigt allt vad han blev lärd
    och lade väl på minnet varje regel.
    Så kastade kaniken i sin degel
    ett mystiskt pulver – kanske var det krita
    och kanske glas; de voro alltid vita –
    och sade att han skulle maka kol
    från alla håll kring deras lilla skål.
    "När ni gör allting själv, förstår ni bäst",
    förklarade kaniken för vår präst.

    "Å, tack så mycket", sade prästen glad
    och gjorde genast som kaniken bad,
    och medan prästen nu var sysselsatt,
    beredde sig kaniken till ett spratt:
    från barmen tog han fram ett stycke kol.
    1 vilken boven hade gjort ett hål,
    som hade blivit fyllt med silverspån,
    som icke kunde falla därifrån,
    emedan hålet var försett med propp,
    en propp, som var av vax och ej stack opp.
    På förhand var det fyllt och täppt med vax,
    och detta var ej nog: jag skall väl strax
    berätta annat som kaniken gjort
    1 förväg för att kunna riktigt fort
    få prästen grundligt skinnad och bedragen.
    På sådant tänkte skurken hela dagen.
    Att tala om den karlen är en plåga,
    och om det skulle stå i min förmåga
    att straffa honom, gjorde jag det genast,
    men aldrig finns han där han syntes senast.

    Nåja, kaniken tog det stycke kol,
    som hade silver i sitt fyllda hål,
    och gömde det i handen. Sedan gick
    han fram till prästen, kastade en blick
    på dennes arbete och sade så:
    "Nej, nej, min vän, det där kan inte gå!
    Det där är inte riktigt enligt regeln.
    Men jag skall hjälpa er att täcka degeln,
    så blir det hela nog tillräckligt hett.
    Men, herregud, ni är ju våt av svett
    i hela ansiktet! Tag denna duk,
    och torka er! Ni blir väl inte sjuk?"
    och medan prästen strök sin huvudsvål
    placerade kaniken snabbt sitt kol
    Mitt över degeln, och han blåste på
    tills även denna kolbit hunnit få
    en lika högröd färg som alla andra.

    "Nu", sade han, "finns ingenting att klandra.
    Nu går det bra, nu kan det inte klicka.
    Nu kan vi gärna vila oss och dricka!"
    När elden hunnit smälta hålets vax,
    föll silverskrapet ut och smälte strax
    i degeln, dit det måste falla ner,
    emedan det, som jag berättat er,
    placerats noga över degelns mitt.
    Men om de ränker, som kaniken smitt,
    var prästen omedveten som ett barn;
    så fången var han i kanikens garn.
    En stund förgick, och när kaniken fann
    att tiden gått tillräckligt, sade han:
    "Nu är det klart, men något saknar jag:
    en form att gjuta i. Gå ut och tag
    ett stycke krita, så försöker jag
    att skära ut en form av något slag.
    Tag även in en gryta eller spann,
    som blivit fylld med vatten", sade han,
    "så skall vi nog få se att allt går väl.
    Men jag vill inte ge er något skäl
    till misstro, som jag mycket väl förstår,
    och följer därför med er när ni går
    och när ni sedan kommer hit igen."
    Nå, dörren öppnades. De låste den
    och togo nyckeln med sig när de gingo
    att skaffa krita, som de även fingo.
    Så återvände de till prästens rum
    och där stod sedan kapellanen stum
    och såg kaniken skära in och knacka
    i kritan formen av en silvertacka.

    Ur ärmen fick han fram på något vis
    en silvertacka vägande precis
    så mycket som det silver som han lagt
    i degeln kort förut – ett uns som sagt –
    och gav sin gjutbädd samma längd och bredd.
    Av kapellanen blev den inte sedd,
    och när han inte mer behövde den,
    försvann den hastigt i hans ärm igen.

    Ur elden tog han så sitt material
    och hällde det i formens kritkanal,
    och när det stelnat, slog han i en blink
    sin tacka i en välfylld vattenhink.
    Så sade han till prästen: "Nå, tag opp!
    Den tackan sviker säkert ej vårt hopp." –
    Ja, detta var då föga underbart:
    att silverspån är silver är väl klart.
    Vår kapellan stack handen ned i spännen
    och upptog tackan. Mäkta glad blev mannen
    då det var riktigt silver som han fann.
    "Gud har välsignat eder", sade han,
    "och alla himlens helgon bistå er,
    men jag får aldrig lugna stunder mer,
    om denna konst förblir er hemlighet;
    men vill ni ge mig del av det ni vet,
    så skall jag hjälpa er med vad ni vill."

    Kaniken sade: "Gör nu en gång till
    en silverstav precis på samma sätt,
    så gör ni sedan säkert alltid rätt
    och får er silver utan stort besvär,
    om också jag ej längre vore här.
    Tag nu av kvicksilvret ett uns igen,
    lägg det i degeln och placera den
    i elden och förfar på samma sätt
    så får ni silver som ni nyss har sett."

    Beskäftigt gjorde prästen som han sagt,
    den där kaniken: mera kol blev lagt
    på härdens stenar och han blåste hårt;
    han ville lyckas om det än blev svårt!
    Kaniken stod bredvid, beredd att föra
    den andra bakom ljuset och att göra
    precis på samma sätt som nyss förut;
    men nu var det en käpp, som borrats ut
    I hålet låg ett uns av silverspån
    och hindrades att falla därifrån
    av packat vax, som noga täppte hålet.
    Så gjorde käppen samma tjänst som kolet.

    Till prästen, vilken stod där varm och röd
    och sysslade med degeln och sin glöd,
    gick så kaniken fram, den falska skurken,
    försedd med käppen och den lilla burken
    med mystiskt pulver, på vars underbara
    förvandlingskraft bevisen voro klara.
    En nypa pulver kastade han först
    i degeln, och när hettan var som störst
    begynte han med käppen röra om
    i kolen över den och åstadkom,
    att vaxet smalt och silvret snabbt föll ut,
    precis som ur hans kolbit nyss förut.
    I degeln föll varenda silversmula.
    Hans konster voro alltid lika fula!
    Men prästen blev igen i grund bedragen
    och gladde sig: det var ju klart som dagen,
    att han med den metod som han fått lära
    förmådde vinna rikedom och ära;
    och gods och pengar erbjöd han kaniken.
    Men denne sade: "Jag är inte sniken,
    fast jag förvisso är en fattig man.
    Nu skall jag visa annat som jag kan.
    Säg, har ni möjligen en kopparbit!
    En sådan bör ni genast skaffa hit,
    om ni, herr pastor, ingen har att ge."
    Då sade kapellanen: "Det skall ske."

    Han gick och kom igen med kopparskrot
    och kopparmynt. Kaniken tog emot
    och vägde ut ett uns och inte mer.
    Tyvärr förmår jag icke giva er
    en föreställning om hur lömsk han var,
    ty jag är blott en mycket enkel karl,
    och hans, kanikens, främsta kvalitet
    var utan varje tvivel dubbelhet.

    Han tycktes vilja alla mänskor väl
    men var en verklig djävul i sin själ.
    Det är ju dumt att klanka och att klandra;
    jag gör det bara för ett varna andra.

    Sitt nus av koppar lade han i degeln
    och så förfor han åter enligt regeln:
    på elden degeln, sedan pulver i,
    så blåste prästen med en frenesi,
    som gjorde att han stod som dubbelviken,
    och sedan tog den listiga kaniken
    och slog metallen i den form han gjort
    och så i spännen. Allt gick mycket fort,
    och genast därpå stack han hastigt handen
    i vattenspannen som var full till randen,
    och skickligt smusslade han därvid dit
    den tidigare nämnda silverbit,
    söm hållits dold i ärmen på hans jacka.
    Så fångade han upp sin koppartacka,
    och kapellanen märkte ingenting.
    Sä trevade hans hand en stund omkring
    på spannens botten utan resultat
    och sedan sade han till vår prelat:
    "Jag kan ej finna tackan. Hjälp mig då!
    Vad är det för ett sätt att titta på
    tills allt är klart och låta mig arbeta?
    Stick ner er hand och hjälp mig nu att leta!"
    Nå, prästen gjorde genast som han bett,
    och silvertackan fann han mycket lätt.
    Kaniken sade därpå: "Låt oss gå
    med denna tacka och de andra två
    till någon skicklig guldsmed, som kan väga
    och kontrollera dem och sedan säga,
    om det är äkta silver, som vi fått."

    Ja, kapellanen fann förslaget gott
    och till en guldsmed bar det genast av,
    och gynnsamt var det utslag som han gav:
    "Det här är silver; allt är gott och väl."

    Av jubel fylldes kapellanens själ.
    Ack, ingen fågel hälsar sol och vår
    med större fröjd i ljusa hasselsnår
    och ingen näktergal med silvertunga
    har känt sig fylld av större lust att sjunga
    och ingen riddare, som lyckats vinna
    en länge åtrådd ädelboren kvinna
    har känt en större lycka hos sin fru
    än den bedragna prästen kände nu;
    och till kaniken sade han med iver:
    "Vid all den salighet, som Herren giver,
    besvär jag er att säga vad ni tar
    för det förträffliga recept ni har."

    "Det blir nog mycket", svarade kaniken,
    "ty blott för två i alla världens riken,
    en engelsk munk och mig, är det bekant."

    "Nämn blott ert pris! Vad vill ni ha kontant?
    Jag ger det", sade prästen. "Nämn det blott!"

    Då svarade kaniken tveksamt: "Gott,
    fast summan nog som sagt är ganska rund,
    så skall jag nämna henne: fyrti pund;
    och om jag inte kände varmt för er,
    så skulle jag begära mycket mer."

    Den dumme kapellanen gick på stunden
    till kistan efter de begärda punden
    och gav dem sedan genast åt den lärde
    för hans recept, som dock var utan värde.

    Kaniken sade sedan: "För oss båda
    är det helt säkert bäst att ej förråda
    för någon mänska vad ni nu fått lära.

    "Det kunde kanske lända oss till ära
    men faran därav vore mycket stor:
    det skulle väcka avund, och jag tror
    att den förmådde driva folk till mord."

    Förfärad utbrast prästen: "Intet ord
    om denna hemlighet skall någonsin
    förråda er! Er fara är ju min,
    så ni kan lita på det ord jag ger."

    Kaniken sade då: "Jag tackar er!
    Och nu, herr pastor, får jag lov att vandra."
    De återsågo aldrig mer varandra,
    och fastän prästen nu var alkemist
    och hade sitt recept, så är det visst,
    att hur han än försökte laborera,
    så uppstod aldrig något silver mera.
    Och mången man, som ville bliva rik,
    bedrogs på samma sätt av vår kanik.

    Mot intet för man nu i dessa tider
    så hårda och så hjälplöst långa strider
    som mot den hemlighet som heter guld.
    Det är helt säkert detta vanvetts skuld
    i många fall att mänskor hava mist
    sin egendom och lida nöd och brist.
    Så dunkelt tala dessa charlataner
    om sina mystiska förvandlingsplaner,
    att ingen kan förstå ett ord av talet.
    Men ett är säkert: det går alltid galet;
    trots sina termer och sitt myckna prat
    så nå de aldrig något resultat.
    Jo ett: från rikedom kan man bli fri,
    om man begagnar sig av alkemi.

    Ja, vinsten är, att den som levat nöjd
    och njutit livet, blir förgrämd och böjd
    och att den största penningpung blir tom
    när man försöker vinna rikedom
    förmedelst lån av gnid åt alkemister.
    Är något visst, så är det att man mister
    det guld man gett till deras företag.
    Till alla, som ha gjort det, säger jag:
    Ack, sluten innan I förlorat allt,
    ty aldrig fån I minsta silverhalt
    i bly och koppar genom alkemi.
    Bayard den Blinde efterliknen I:
    han aktade ej alls på någon fara,
    han sprängde blint mot vad det månde vara
    och var i stånd att ränna mot en sten.
    I löpen efter ett bedrägligt sken,
    och sen I icke snart varthän det leder,
    så slocknar nog förståndets ljus hos eder,
    ty huru omsorgsfulla än I ären,
    så blir det aldrig vinst på den affären.
    Tvärtom får den ert välstånd att försvinna.
    Så släcken då de eldar, vilka brinna
    på edra härdar, läggen ner er drift,
    ty den förstör er som ett dödligt gift!
    Vill någon höra ord som väga mera,
    så finns det filosofer att citera.

    Så säger doktor Arnold någonstans
    i sin berömda stora "Rosenkrans":
    Mercur må ingen mänska sublimera,
    om ej en broders blickar kontrollera
    ett sådant svårt och farligt företag.
    Från själva Hermes stammar denna lag,
    och han är alla filosofers fader.
    Han säger vidare i några rader,
    att draken dödas endast av dess broder,
    en annan drake. – Liknande metoder
    begagnar man i fråga om Merkur
    och även svavel, som till sin natur
    är släkt med sol och luna som man vet.
    Jag manar därför till försiktighet:
    må ingen hava någonting att göra
    med denna vetenskap som ej har öra
    för filosofernas subtila tal
    och finner kärnan inom ordens skal,
    ty aldrig finner den de vises sten,
    som ej kan skilja verklighet från sken.

    Till Plato kom, berättas likaså,
    en lärjunge, som gärna ville få
    besked om namnet på den mineral,
    som filosoferna i dagligt tal
    i regel kallade de vises sten;
    och Plato sade då: "Till kvalitén
    är den det samma som titan, min vän."

    "Vad är titan då?" sporde han igen.
    "Magnesia". – "Förklara edert votum,
    ty det är per ignotius ignotum.
    Vad är magnesia egentligen!"

    "En vätska", sade Plato då, "och den
    består av våra fyra element."

    "Men säg mig, mästare, om det är känt,
    hur den skall göras. Hur går man tillväga?"

    "Det", sade Plato, "kan jag icke säga,
    ty varje filosof har gått en ed
    att aldrig säga eller skriva ned
    den minsta del av det som du begärde,
    emedan Kristus sätter sådant värde
    på denna hemlighet, att han vill vara
    den enda som får yppa och förklara
    densamma för de män som han valt ut
    helt enligt sitt gudomliga beslut."

    Så är min slutsats, att då Herren Gud
    gett filosoferna ett slikt förbud,
    så få vi icke söka vad de kalla
    de vises sten. Den frågan får förfalla,
    ty den som träder upp mot Herren Gud,
    och djärves handla mot hans klara bud,
    kan aldrig nå ett mål av något slag,
    om än han strävade till dödedag.
    Jag slutar nu. Må Herren väl bevara
    oss alla för all synd och nöd och fara. –
                                               Amen.

Hår är Kanikens Drängs berättelse slut.

INTENDENTENS PROLOG

Här följer prologen till Intendentens berättelse.

    På Canterburyvägen finner ni
    en liten stad, som ligger under Blee;
    man brukar kalla den Bob-upp-och-ned.
    Där sade Värden skämtsamt då han red:
    "Vad nu? Go' herrar, Dun har nuckat till.
    Finns ingen mänska här, som kan och vill
    få liv i mannen? Väl är vilan ljuv,
    men han kan falla offer för en tjuv.
    Se, hur han nickar, vacklar nu som bäst!
    Han kommer strax att falla från sin häst.
    Är det en kock från London? – Vid allt sot
    på hans kastruller – han skall göra bot!
    Han skall berätta någonting för oss,
    om än det ej blev värt en nypa boss.
    Hej, vakna karl! Hur kan ni sova så?
    Är morgonen en tid att somna på?
    Har ni i natt haft loppor? Är ni full?
    Det är väl aldrig för en kvinnas skull
    ni är så sömnig efter nattens lek?"

    Då sade Kocken, som var mycket blek:
    "Jag anar inte hur det kommer sig,
    men det har plötsligt fallit över mig
    en sådan tyngd, att allt vad gott jag vet
    blir strunt i bredd med sömnens salighet."

    "Om ingen här har någonting emot
    att jag befriar Kocken från den bot,
    som han blev ålagd av vår Värd att göra,
    så skall jag sköta om att ni får höra
    en ny berättelse om ting som hänt
    i flydda dar." – Det var vår Intendent,
    som sade detta. – "Dimmig är hans blick,
    och säkert är hans mage ej i skick,
    då andedräkten stinker så förfärligt.
    Den luktar surt; det säger jag helt ärligt.
    Se hur den fulla knölen gäspar där
    som om han ville sluka alla här.
    Håll munnen, fyllbult, annars – jag blir grov –
    må satan täppa till den med sin hov!
    Er andedräkt förpestar oss med drank.
    Åt helvete med er och med er stank!
    Nej, titta, vänner, hur han bär sig åt.
    Säg, leker ni tornering? Ja, förlåt,
    det tycker jag att gott kan passa er.
    Ni har väl druckit apvin; sådant ger
    en underlig benägenhet för lek."
    Nu blev ju Kocken lika ond som blek
    men fick ej fram ett ljud, blott nick på nick,
    och föll ur sadeln nästa ögonblick
    och låg på marken som ett gråstensblock.
    Ett vackert prov på ridkonst hos en kock!
    Han hade bort förbliva vid sin slev.
    Det var en stor uppståndelse det blev,
    när Kockens livlöst tunga, sloka kropp
    av många armar sedan lyftes opp
    och sattes på hans häst för fortsatt färd.
    Till Intendenten sade så vår Värd:
    "Då karlen är så drucken som han är,
    är ingenting att hoppas av den där.
    Berättar han, så blir det onjutbart,
    ty vad han än må druckit, är det klart,
    att sluddra är det enda han kan göra,
    och sluddrigt tal är ingen fröjd att höra.
    Då han skall rida, måste han för resten
    ha sina tankar riktade på hästen,
    ty om han åter skulle råka falla,
    så bleve det ett stort besvär för alla
    att få hans corpus på dess plats igen.
    Må han få fred. Berätta ni, min vän!
    Men, Intendent, det får jag lov att säga,
    att ni ändå gick ganska bryskt tillväga.
    En annan dag kan karlen ge betalt,
    och det kan hända att det blir fatalt.
    Jag menar, att han kunde hitta på
    att gå omkring och låta folk förstå,
    att edra böcker inte äro klara."

    "Det", sade Intendenten, "skulle vara
    en tråkig sak, en snara kring min hals.
    Min mening var ju likväl inte alls
    att göra honom ond på något sätt.
    De ord jag sade är ju rätt och slätt
    att föra till det lätta skämtets klass.
    Och vet ni vad? – I denna kalebass
    finns lite vin, och detta goda vin
    är bra för en manöver, som blir fin:
    jag bjuder honom på en klunk, och känner
    jag honom rätt, så blir vi åter vänner."
    Och riktigt: Kocken sade genast "tack",
    tog Intendentens kalebass och drack,
    fast han på förhand var tillräckligt drucken.
    Han tycktes inte längre vara stucken,
    han var blott glad och lät sig vinet smaka.
    Och när han räckte kärilet tillbaka
    så tackade och nickade han glatt.

    Då brast vår Värd i skratt, ett hjärtligt skratt,
    och sade: "Sannerligen, ha vi bara
    väl fyllda krus, så är det ingen fara,
    ty goda drycker dränka hat och split
    och göra ulven from och korpen vit.
    Välsignad vare du, o Bacchus, du,
    som låter kiv bli vänskap i ett nu!
    Ja, lov och tack ske dig, och pris och ära!
    Och nu, herr Intendent, får jag besvära?
    Låt höra det ni hade att berätta."

    "Med nöje", sade han. "Så hör på detta!"

Här slutar Intendentens prolog.

INTENDENTENS BERÄTTELSE

Bär börjar Intendentens berättelse om kråkan.

    Om guden Phebus läser man, att han
    en gång i tiden var en riddersman
    på denna jord, den käckaste som fanns.
    Och ingen bågskytts rykte var som hans.
    Han dräpte Python med ett enda skott
    när denne låg och sov på sina brott,
    och mången annan lysande bedrift
    av honom prisar man i tal och skrift.

    Han kunde spela alla instrument,
    hans namn som sångare var vida känt.
    Han sjöng så skönt i både moll och dur,
    att Amphion, som en gång sjöng en mur
    omkring sin stad, förvisso icke kan
    ha haft en lika härlig röst som han.
    Därjämte var han en så vacker karl,
    att dragens skönhet var rent underbar
    och ingen kan beskriva den med ord.
    Hans like har ej setts på denna jord.
    Hans sätt gav aldrig rum för något tadel,
    det präglades av värdighet och adel.

    Den ädle Phebus såg man oftast gå
    med båge i sin hand. Han gjorde så
    för nöjes skull, men likväl var det även
    ett segertecken, som han höll i näven:
    det talade om Pythons banesår.

    Han hade hemma sedan många år
    i bur en kråka, som han lärt att tala
    med samma färdighet som tuppar gala.
    Den kråkan hade snövit fjäderskrud
    och kunde härma alla språkets ljud
    när det föll henne in att hålla tal,
    och aldrig har man hört en näktergal
    i juninätter slå en sådan drill
    som kråkan när hon riktigt klämde till.

    Den unge Phebus hade då ett viv
    och älskade sin hustru som sitt liv.
    Han gjorde sig all möda natt och dag
    att ständigt vara henne till behag,
    men svartsjuk var han, alltid på sin vakt:
    det skulle ej om honom bliva sagt
    att stackarn blev bedragen av sin fru.
    Så göra många äkta män ännu,
    men det är enbart dårskap att bevaka,
    ty om man har en god och trofast maka,
    behöver hon förvisso ingen vakt,
    och styres hon av onda lustars makt,
    förmår ändå, när allting går omkring,
    den skarpaste bevakning ingenting.
    Att den är fåfäng möda insågs redan
    av filosoferna för länge sedan.

    Den ädle Phebus sökte ständigt vara
    sin fru till lags och drömde ej om fara:
    han trodde att det skulle vara lätt
    att hålla henne kvar på detta sätt
    och genom mandomsprov och myndighet.
    Men det är så, som varje mänska vet,
    att vad naturen nedlagt i en själ
    kan ej fördrivas eller slås ihjäl.

    Tag någon fågel, vilken art ni vill,
    och håll den fången i en bur, bjud till
    att ständigt visa den er vänlighet,
    att giva den den bästa mat ni vet
    och alltid hålla buren fin och ren –
    och var den än av guld och elfenben,
    så föredroge fågeln tusenfalt
    att i en skog, där det är kargt och kallt
    förtära frön och annan tarvlig föda.
    Den söker blott en möjlighet till flykt
    ur buren, där den har det lugnt och tryggt.

    Och tag en katt och låt den leva flott
    på mjölk och kött och låt den vila gott
    på sidenkuddar i ett uppvärmt hus; –
    när den får skåda skymten av en mus,
    så glömmes allt och dränkes i en flod
    av måttlös åtrå efter musens blod.
    Det är blott vilda lustar som regera,
    och klokheten har ingen talan mera.

    En ond natur har även en varginna:
    åt första bästa varg, som hon kan finna
    ger hon sig hän, hur usel än han är,
    den årstid, då hon brukar bliva kär.

    De här exemplen har jag dragit fram
    för männens skull och ej till kvinnans skam,
    ty åtrån riktar sig hos varje karl
    mot simpla kvinnor, även om han har
    en hustru, som är både god och skön
    och villigt lyssnar till sin makes bön.
    Se, köttets ondska är så oerhörd,
    att varje njutning genast blir förstörd
    så snart den smakar dygd i minsta grad.

    Fast Phebus var så ung och käck och glad,
    bedrog hans hustru honom med en man,
    som var av vida lägre rang än han
    och även sämre karl än han i allt,
    i vett och bildning, hållning och gestalt
    Så gör man när man glömmer sina plikter,
    och därav uppstå sorger och konflikter.

    En gång begav sig Phebus bort, och då
    var hustrun inte sen att kalla på
    sin horkarl. Ja, förlåt det ord ni hör!
    Jag borde kanske sagt adoratör.

    Den vise Plato säger dock som känt
    att ordet måste måla det som hänt.
    Om någonting skall kunna skildras rätt,
    skall ordet vara släkt med det som skett
    Jag är en rättfram man och nämner tingen
    vid rätta namn; och skillnaden är ingen,
    moraliskt sett, emellan frun av börd,
    som gett sin kropp till pris, och en förförd
    och fattig slinka, som bedriver hor,
    om ock den yttre skillnaden är stor.
    Men hon, som omges av en praktfull ram
    av rikedom, är mannens 'hjärtas dam',
    Den fattiga behöver ingen skona
    och hon får heta både skarn och kona,
    fast det är klart att denna och den rika
    av sina älskare behandlas lika.

    På samma goda grunder säger jag,
    att usurpatorn är av samma slag
    som rövaren, fast han har större makt.
    Till Alexander blev det en gång sagt:
    emedan en tyrann, som söker gräl,
    har större möjlighet att slå ihjäl
    och bränna och förhärja, kallas han
    en väldig krigare och hövitsman.
    Stråtrövaren, som har en liten skara
    och därför inte är i stånd att fara
    så våldsamt fram i mordiskt raseri,
    får heta simpel tjuv och fågelfri.
    Men då jag är blott föga litterat,
    så skall jag inte komma med citat.
    Till min historia återgår jag nu.

    När älskarn kommit hem till Phebus' fru
    bedrevs där genast skamlöst boleri.

    Men buren hängde där med kråkan i.
    Hon satt fullkomligt tyst och såg på dem,
    men strax då Phebus hade kommit hem,
    sjöng kråkan: "Hanrej, hanrej!" gång på gång.
    "Vad", sade Phebus, "är det för en sång
    du sjunger nu? Du sjöng ju alltid förr
    så snart jag kommit innanför vår dörr
    så glättigt att det var en fröjd att höra."

    Då sade kråkan: "Ja, vad skall jag göra,
    när det är sanning, som jag sjunger nu?
    Bedragen har du blivit av din fru
    trots furstlig börd och ädelt sinnelag,
    trots spel och sång och sköna anletsdrag,
    och den, med vilken hon förnedrat sig
    är blott en simpel tölp i bredd med dig.
    Vid Gud, jag såg det själv, att denne dräng
    besov din hustru i din egen säng."

    Och kråkan skildrade med liv och fart
    i ord och gester outhärdligt klart
    (man kunde nästan bruka ordet rått)
    den otukt, som hans hustru nyss begått,
    och jämt och ständigt återkommo orden:
    "Jag såg det själv." – För Phebus tycktes jorden
    ha öppnat sig. Hans blick gick bort till sängen
    han tog sin båge, lade pil på strängen
    och gick och sände den med kraftig arm

    och säkert öga rakt i hustruns barm.
    Men sedan greps han så av det som hänt
    att han bröt sönder sina instrument,
    sin båge och dess pilar mot ett bord
    och riktade till kråkan dessa ord:

    "Förrädare! Du usla fågel där,
    din lömska tungas skuld är allt det här!
    Ack, varför, varför har jag alls fått liv?
    O, dyra hustru, ljuvaste bland viv,
    som troget stod mig bi i lust och nöd,
    nu är du blek och kall, nu är du död,
    och skuldlös föll du, är jag säker på.
    O, grymma hand, som var så snar att slå!
    O, vanvett i det blinda raseri,
    som tänker först när allting är förbi!
    O, fula misstro, hur din tunga luft
    kan släcka varje stråle av förnuft!
    O, mänska, låt dig ej bli vilseförd,
    tro intet utan säkra vittnesbörd!
    Var ej så snar att slå i samma stund
    du hör ett rykte! Pröva det i grund
    med klara tankar, innan du begår
    vad du får ångra under många år!
    Ack, tusental ha gjutit skuldlöst blod,
    när de ha slagit till i hastigt mod.
    Jag härdar inte ut med dessa kval!"

    Till kråkan sade han: "Ditt falska tal
    skall få sitt straff, du lögnare och tjuv.
    Din röst, som hittills varit lika ljuv
    som näktergalens, mister du vid gud,
    och likaså din vita fjäderskrud,
    och aldrig i ditt liv på denna jord
    skall du få fram ett enda mänskligt ord,
    ja, icke ens ett ljud, som kan behaga.
    I alla tider skall ditt släkte klaga
    med hesa läten blott, och det skall få
    en dräkt, som är bedrövligt dunkelgrå."

    Så föll han över kråkan och rev bort
    dess vita fjäderskrud, och inom kort
    berövade han även den dess sång
    och tog dess tungas tal på samma gång
    och klädde den i grått från topp till tå.

    Ja, mina herrar, låten varna er
    och glömmen icke bort det råd jag ger:
    Berätta aldrig för en man, att frun
    har haft en annan karl i hans paulun!
    Då fån I blott en fiende för livet.
    'Håll tand för tunga!' – Detta råd blev givet
    av Salomo, försäkra oss de lärde,
    och då är det förstås av största värde.
    Min moder sade mången gång till mig:
    "Min son, låt kråkans öde varna dig!
    Min son, håll alltid tungan väl i styr,
    ty annars kan den bli dig mycket dyr!
    Min son, mot djävlar hjälper signeri,
    men från din tunga kan du ej bli fri.
    Kring tungan sattes tänder till ett skal
    på det vi skulle hejda tanklöst tal.
    När tungan talat utan tankens tvång,
    har detta blivit mångens undergång,
    men sällan har det någon ofärd bragt
    att tala knappt men klokt och överlagt.

    "Min son, bevaka tungan alla tider
    och varje stund, förutom när du strider
    för Herrens ära, när du prisar Gud.
    'Tänk först och tala sedan!' är ett bud
    som ständigt måste ljuda redan då,
    när mödrarna förmana sina små.
    Min son, rätt mången man har lidit skada
    och stort förfång av alltför riklig svada,
    där färre ord gett bättre resultat.
    Det ligger mycket ofta synd i prat.
    Min son" – så blev jag av min moder lärd –
    "min non, en tunga är ett slipat svärd:
    precis som svärdet hugger av en hand
    avhugger tungan gamla vänskapsband.
    En styggelse för Gud är lösmynt man,
    betygar Salomo, och likadan
    är Davids dom och även Senecas.
    En nickning kommer ofta väl till pass,
    när du har någon fråga att besvara.

    "Om någon pratar, och det ligger fara
    i ämnet, som det mycket ofta gör,
    så skall du låtsa att du inte hör.
    I tystnad ligger aldrig något brott:
    har intet sagts, kan intet bli förrått.
    Har man försagt sig, är ens ofärd gjord.
    Man kan ej återta ett enda ord,
    ty sagt är sagt, och det går ut i världen
    hur gärna än man ville hindra färden.
    När man har sagt en oförsiktighet,
    är man i händerna på den som vet.
    Min son, sprid aldrig rykten! Låt dem stanna
    i ditt förvar, om falska eller sanna!
    Ja, var du än må gå, så styr din tunga
    bland hög och låg, bland gamla och bland unga!"

Här är Intendentens berättelse om kråkan slut.

PRÄSTENS PROLOG

Här följer prologen till Prästens berättelse.

    När Intendenten hade slutat tala,
    så hade solen redan börjat dala,
    och jag beräknar att den kunde stå
    en tjugunio grader högt; och då
    var klockan fyra eller något mera.
    Dess höjd var icke svår att kalkylera:
    jag själv är sex fot lång, är ingen jätte,
    men det var elva fot min skugga mätte.
    För övrigt hade månen just gått upp
    (jag menar Libra) när i samlad trupp
    vi nådde första husen i en by,
    och som man gott förstår var månen ny.
    Vår Värd, som alltid hade brukat vara
    i slika ting en hövding för vår skara,
    tog nu till orda. "Vänner", sade han,
    "nu har jag fyllt min uppgift som en man:
    här har berättats, såsom jag bestämt,
    och allvar ha vi hört och även skämt,
    och endast en berättelse är kvar.
    Må Gud belöna den av er, som drar
    för oss en god berättelse, en glad!
    Säg, är ni kyrkhoherde eller vad,
    herr pastor? – Nå, det gör detsamma här:
    en anekdot är allt vad jag begär,
    ty alla ha berättat utom ni.
    Så öppna lådan nu och låt det bli
    en god historia som ni kommer med!
    Om stora ting vet ni helt visst besked;
    så sätt i gång, herr pastor! Vi år klara."

    På detta dröjde Prästen ej att svara:
    "Av mig får du nog ingen anekdot.
    Att tala har jag ingenting emot,
    men Paulus varnar oss för lösligt prat
    som saknar grund, för dikt och sådant frat.
    Och varför utså agnar eller boss,
    när jag har vete mer än nog för oss?
    Jag säger därför, att om ni vill höra
    om högre ting och saker som beröra
    moralen, dygden och vår kristna lära,
    så vill jag gärna här till Kristi ära
    försöka lägga ut så gott jag kan.
    Men veten att jag är en sörländsk man;
    för stavrim är jag därför inte svag
    (för guld-grund-grav och 'rim' av samma slag)
    och rimmad vers vill jag ej heller rosa.
    Om jag får lov, så talar jag på prosa
    och ger er därvid några goda råd.
    Må Herren Jesus skänka mig sin nåd
    att visa vägen för den pilgrimsfärd
    som leder oss ur denna onda värld
    till Herrens himmelska Jerusalem,
    där våra själar ha sitt rätta hem.
    Nu skall jag genast börja, om jag får.
    Jag gör det nog så gott jag det förmår,
    men enskildheter kunna vara värda
    att något korrigeras av de lärda;
    jag är ej hemmastadd i skolastiken
    och vädjar därför gärna till kritiken,
    men jag är viss att andan är den rätta
    i det jag går att tolka och berätta."

    Vi gingo genast in på hans förslag,
    ty alla tyckte att vårt företag
    blev slutat allra värdigast och häst,
    om vi med andakt hörde på en präst
    den korta väg vi hade kvar av färden.
    Allt detta sade vi också åt Värden.

    Då talade vår Värd å allas vägnar.
    "Herr kyrkoherde", sade han, "det fägnar
    oss alla mycket att ni vill predika,
    ty edra gåvor äro säkert rika.
    Men gör det ej för långt, det ber jag er,
    ty dagen lider, snart går solen ner.
    Berätta vad ni vill, så lyssna vi,
    och måtte Herren härvid stå er bi!"

PRÄSTENS BERÄTTELSE

Här börjar Prästens berättelse.

Jer. 6:o. State super vias et videte et interrogate de viis antiquis,
que sit via bona; et ambulate in ea, et inuenietis refrigerium
animabus vestris, etc.

§ 1. Vår milde herre Gud i himmelen, som icke vill någon människas
undergång, utan vill att vi alla skola komma till kännedom om honom
och till det saliga liv, som varar i evighet, förmanar oss genom
profeten Jeremias och säger sålunda: "Stannen på vägarne och sen
till och frågen efter de gamla stigarne, vilken den goda vägen är,
och gån på den, så skolen I finna ro till edra själar!" etc. Många
äro de andliga vägar, som leda folk till vår Herre Jesus Kristus
och till härlighetens rike. Bland dessa vägar finnes det en mycket
hedervärd och mycket lämplig väg, som icke vilseleder någon man eller
kvinna, som förvillat sig från den rätta vägen till det himmelska
Jerusalem, och denna väg kallas Ånger, och om den borde varje
människa höra med glädje och efter den borde hon forska av allt sitt
hjärta för att få veta vad Ånger är och varför den kallas Ånger och
på huru många sätt Ångern visar sig och verkar och huru många slag av
Ånger det finnes och vilka ting som höra och passa ihop med Ångern
och vilka ting som äro menliga för Ångern.

§ 2. Sankt Ambrosius säger, att "Ångern är människans beklagande
av den synd hon har begått och önskan att icke vidare begå något,
som hon hat skäl att beklaga". Och någon lärd säger: "Ånger är
klagan hos en människa, som sörjer över sin synd och pinas av att
hon handlat orätt". Ånger är under vissa omständigheter verklig
förkrosselse hos en människa, som håller sig själv i sorg och annan
plåga för sina missgärningars skull. Och för att hon skall vara
verkligt ångerfull skall hon först och främst begråta de synder hon
begått och fast besluta i sitt hjärta att bikta med munnen och göra
bot och aldrig mera göra något som hon måste begråta och beklaga och
att stå fast vid goda verk; annars kan hennes ånger båta till intet.
Ty såsom Sankt Isidor säger: "En gycklare och en lögnare och ingen
verkligt ångerfull är den, som efteråt begår sådant, som han måste
ångra". Att gråta utan att upphöra att synda båtar väl till intet.
Men då en människa faller, huru ofta detta än må ske, måste man det
oaktat varje gång hoppas att hon skall kunna resa sig på nytt genom
Ånger, om hon har nåden; men det är förvisso mycket osäkert. Ty såsom
Sankt Gregorius säger: "Svårt är det att resa sig ur synden för den
som bär på bördan av en dålig vana". Och därför tillförsäkrar den
heliga kyrkan dem frälsning, vilka ångra sig och upphöra att synda
och förkasta synden, innan synden förkastar dem. Och den, som syndar
och verkligen ångrar sig på sitt yttersta, skänker den heliga kyrkan
dock för hans ångers skull hoppet om frälsning genom vår herre Jesu
Kristi stora nåd. Men tagen den säkra vägen!

§ 3. Och sedan jag nu förklarat för er vad Ånger är, skolen I veta
att Ånger har trefaldig verkan. För det första verkar Ångern det, att
en människa kan bliva döpt efter det hon syndat. Sankt Augustinus
säger: "Om hon icke ångrar sitt gamla syndfulla liv, kan hon icke
begynna det nya, rena livet". Ty förvisso är det så, att om hon blir
döpt utan att hava ångrat, så mottar hon döpelsens tecken men icke
nåden, ej heller syndaförlåtelse, innan hon verkligen ångrat
sig. Det andra fallet är då en människa begått en dödssynd efter
det hon mottagit dopet. Det tredje fallet är då människor
efter det de blivit döpta begå smärre synder dag efter dag. Därför
säger Sankt Augustinus, att goda och ödmjuka människors ånger är
ånger varje dag.

§ 4. Det finnes tre slag av botövning. Det första är offentlig,
det andra gemensam och det tredje enskild. Den botövning som är
offentlig är av två slag. Det ena är att bliva utstött ur kyrkan
under fastlagen för oavsiktligt bringande av barn om livet eller
slikt. Det andra är när man syndat öppet, så att ryktet om synden
öppet omtalas i trakten, och då tvingar den heliga kyrkan syndaren
till öppen botövning. Gemensam botövning är sådan som präster i vissa
fall ålägga människor gemensamt, såsom att till exempel gå nakna
eller barfota på pilgrimsfärd. Enskild bot är sådan som människor
dagligen göra för enskilda synder, för vilka vi skrifta oss enskilt
och åläggas enskild botgöring.

§ 5. Nu skall du erfara vad som är lämpligt och nödvändigt för
fullkomlig Ånger. Därtill höra trenne ting: hjärtats förkrosselse,
munnens bekännelse och botgörelsen. Härom säger Sankt Johannes
Chrysostomus: "Ångern förmår en man att gärna med förkrossat hjärta
underkasta sig varje pina, som ålägges honom, och att med munnen
bekänna sin synd samt med all ödmjukhet göra bot". Och detta är
fruktbar ånger över tre ting, genom vilka vi väcka vår herre Jesu
Kristi vrede, det vill säga genom vällustiga tankar, lättsinniga ord
och onda, syndiga gärningar. Och mot sådan syndaskuld hjälper Ångern,
vilken kan förliknas vid ett träd.

§ 6. Roten till detta träd är Förkrosselsen, som döljer sig i hjärtat
hos den, som verkligen ångrar sig alldeles som ett träds rot döljer
sig i jorden. "Ur Förkrosselsens rot framväxer stjälken, vilken bär
Biktens grenar och löv och Botgörelsens frukt." Därför säger Kristus
i sitt evangelium: "Bären fördenskull sådan frukt, som tillhör
bättringen", ty av frukten känner man trädet och icke av roten, som
är dold i människans hjärta, ej heller av Biktens grenar och löv.
Och därför säger vår Herre Jesus Kristus: "Av deras frukt skolen I
känna dem". Ur denna rot framväxer även nådens säd, som är trygghetens
moder, och denna säd är full av livskraft. Nåden i denna säd
kommer av Gud genom tanken på yttersta domen och helvetet. Härom
säger Salomo: "Genom Gudsfruktan överger människan sin synd".
Livskraften i denna säd är kärlek till Gud och längtan efter den
eviga saligheten. Denna kraft drar människans hjärta till Gud och
kommer henne att avsky synden. Ty sannerligen, det finnes intet som
doftar så ljuvligt för ett barn som dess moders mjölk, och intet
finner det mera avskyvärt än samma mjölk när den är blandad med
annan mat. Alldeles lika är det med syndaren som älskar sin synd:
honom förefaller den att vara det ljuvligaste av allt. Men från den
stund, då han verkligen älskar vår herre Jesus Kristus, finnes det
intet som han finner mera avskyvärt. Ty sannerligen, Guds lag är
kärlek till Gud, varom profeten David säger: "Jag har älskat din lag
och hatat ondskan och hatet". Den som älskar Gud, håller hans lag och
hans bud. Detta träd såg profeten Daniel i anden då kung Nebukanesar
hade sin syn och då han rådde honom att bättra sig. Ångern är livets
träd för dem, som mottaga den, och den som verkligen ångrar sig är
välsignad, säger Salomo.

§ 7. I Ångern eller Förkrosselsen skall man finna fyra ting, det
vill säga vad Förkrosselsen är, och vilka de orsaker äro, som föra
en människa till Förkrosselse, och huru man skall vara förkrossad
och huru Förkrosselsen gagnar själen. Så förhåller det sig då, att
Förkrosselse är den sorg, som en människa erfar i sitt hjärta över
sina synder och inger henne begäret att bikta och göra bot och aldrig
mera synda. Och denna sorg skall vara sådan som Sankt Bernhard
säger: "den skall vara tung och brännande och skarp och stingande i
hjärtat". För det första för att man förbrutit sig mot sin herre och
skapare, och än mer skarp och stingande för att man förbrutit sig
mot sin himmelske fader, och än mer skarp och stingande för att man
förtörnat och förbrutit sig emot honom som köpt oss, som med sitt dyra
blod frälst oss från syndens bojor och från djävulens grymhet och
helvetets pina.

§ 8. De orsaker, som borde driva en människa till Förkrosselse, äro
sex. För det första bör hon erinra sig sina synder, men må hon se
till att en sådan erinran icke på något sätt bereder henne nöje,
utan stor skam och sorg över hennes skuld. Ty Job säger: "Syndaren
begår gärningar vilka kräva bikt". Och därför säger Hesekiel: "Jag
vill gå i högtids tåg varje år till minne av min själs bedrövelse".
Och Gud säger i uppenbarelseboken: "Kom därför ihåg, varifrån du
har fallit", ty före den tid, då du syndade, var du ett Guds barn
och medlem av Guds rike, men genom din synd har du blivit en träl
och en lem av den onde, en fiende till änglarna, en skam för den
heliga kyrkan och en föda för den falska ormen, ett evigt bränsle för
helvetets eld. Och än mer föraktlig och avskyvärd genom att du förbryter
dig så ofta liksom hunden återvänder för att äta sin egen spya.
Du är till och med än mer föraktlig då du länge fortlever i din synd
och din syndiga vana, varigenom du är besudlad av din synd som ett
djur av sin dynga. Sådana tankar komma en människa att skämmas över
sin synd och icke finna nöje i den, såsom Gud säger genom profeten
Hesekiel: "I skolen ihågkomma edra vägar, och I skolen ledas vid
Eder själva". Sannerligen, synder äro de vägar, som leda människor
till helvetet.

§ 9. Den andra orsak, som borde komma en människa att förakta sin
synd, är den, att, såsom Sankt Petrus säger, "envar som begår synd,
är syndens träl" och synden lägger en människa i svår träldom. Och
därför säger profeten Hesekiel: "Jag blev sorgsen av förakt för
mig själv". Och förvisso har en människa skäl att förakta synden
och draga sig undan från denna träldom och styggelse. Och hör vad
Seneca säger härom. Han säger sålunda: "Även om jag visste att varken
Gud eller människor någonsin skulle få veta om det, så skulle jag
förakta att begå en synd". Och samme Seneca säger även: "Jag är född
till större ting än till att vara min kropps träl eller för att göra
en träl av min kropp". Och eländigare träl kan varken man eller
kvinna göra av sin kropp än genom att överlämna den åt synden. Den
är då mera trälbunden än den eländigaste karl och eländigaste och
värdelösaste kvinna som lever. Från ju högre ställning den människan
faller, desto mer är hon träl, och dess större styggelse är hon för
Gud och världen. O, gode Gud, väl må en människa förakta synden, då
hon från att ha varit fri blir bunden genom synden! Och därför säger
Sankt Augustinus: "Därest du föraktar din tjänare om han gör orätt
eller syndar, så förakta då även själv att begå synd". Tag hänsyn
till ditt eget värde, så att du ej behöver ringakta dig själv. Ack,
väl må den, som är en syndens tjänare och träl, förakta sig själv och
skämmas över sig själv, över att en människa, som Gud i sin oändliga
godhet förlänat en hög ställning eller skänkt klokhet, kroppslig
styrka, hälsa, skönhet, välgång och som han friköpt från döden med
sitt eget hjärteblod, skall så nedrigt löna hans godhet att hon dödar
sin egen själ! O gode Gud, I kvinnor som haven så stor skönhet,
minnens Salomos ordspråk, som säger: "En skön kvinna utan vett är en
ring av guld i svinets tryne". Ty alldeles som svinet vältrar sig i
all dy, så vältrar hon sin skönhet i syndens stinkande dy.

§ 10. Den tredje orsak, som borde driva en människa till
Förkrosselse, är fruktan för domens dag och helvetets hemska plågor.
Ty såsom Sankt Hieronymus säger: "Varje gång jag kommer att tänka
på domens dag, darrar jag, ty om jag äter eller dricker eller vad
jag än gör, så tycker jag mig alltid höra trumpeten i mitt öra:
resen eder upp, I som ären döda, och kommen till domen". O, gode
Gud, mycket borde en människa frukta en sådan dom, "där vi alla
skola stå", såsom Sankt Paulus säger, "inför vår herre Jesu Kristi
tron", då han skall församla alla och ingen får vara frånvarande.
Ty då båta förvisso inga förevändningar eller ursäkter. Och icke
blott skola våra felsteg bliva dömda, utan alla våra gärningar
skola bliva uppenbara. Och så som Sankt Bernhard säger: "Där hjälpa
inga undanflykter och knep, utan vi skola göra räkenskap för varje
lättsinnigt ord". Där skola vi hava en domare, som varken låter
bedraga eller muta sig. Och varför? För att alla våra tankar äro
uppenbara för honom och för att varken böner eller gåvor kunna leda
honom vilse. Och därför säger Salomo: "Då skall man ropa efter mig,
men jag skall icke svara, man skall bittida söka mig men icke finna
mig". Därför skall det, såsom Sankt Anselmus säger, "råda stor ångest
bland syndarna i den stunden. Där skall den stränge och vrede domaren
sitta ovanför dem, och nedanför gapar helvetets hemska svalg öppet
för att uppsluka honom som måste bekänna sina synder, synder vilka
uppenbaras inför Gud och alla varelser. Och på vänstra sidan stå
flere djävlar än man kan föreställa sig beredda att släpa och draga
de syndiga själarna till helvetets pina. Och i människornas hjärtan
skola samvetskvalen slita och omkring sig skola de ha en brinnande
värld. Vart skall då den arme syndaren fly för att gömma sig? Han kan
förvisso icke dölja sig, han måste komma fram och visa sig." Ty förvisso
är det såsom Sankt Hieronymus säger: "Jorden skall kasta honom ifrån
sig och likaså havet och likaså luften, som kommer att vara full av
åskdunder och viggar." Sannerligen, för den, som tänker på allt
detta, blir hans synd icke till glädje utan till stor sorg av fruktan
för helvetets pina. Och därför sade Job till Gud: "Låt av och släpp
mig fri att jag må vederkvicka mig något litet, innan jag går och
icke kommer åter till det land, där det svartaste mörker råder, till
det land, där töcknet är såsom midnattsmörker, där svartaste mörker
och förvirring råda och dagen är mörk såsom midnatten!" Se, här ser
man att Job bad om en tids frist för att kunna begråta och beklaga
sin överträdelse, och sannerligen, en dags frist är bättre än alla
världens skatter. Och emedan en människa kan rena sig inför Gud genom
ånger i denna värld men icke genom skatter, bör hon bedja Gud om en
tids frist för att kunna beklaga och begråta sina överträdelser.
Ty förvisso är all den sorg, som en människa kunnat känna sedan
världens begynnelse, såsom ett intet i bredd med den sorg som råder
i helvetet. Anledningen till att Job kallar helvetet "det land där
det svartaste mörker råder", är denna: han talar om ett "land"
eller jord, emedan det är orubbligt och aldrig skall hava en ände;
han talar om dess "mörker" emedan den som befinner sig i helvetet
saknar lyse. Ty det mörka ljus som utgår av den eld, vilken evigt
skall brinna, skall förvisso helt förvandlas till smärta för den som
befinner sig i helvetet, ty det röjer honom för de hemska djävlar,
som äro hans plågoandar. "Där det svartaste mörker råder" – detta
vill säga, att den som befinner sig i helvetet är berövad åsynen
av Gud, ty förvisso är det det eviga ljuset och livet att se Gud.
"Det svartaste mörkret" är de synder den eländige begått och de
hindra honom att skåda Guds anlete alldeles som ett mörkt moln
skymmer solen för oss. Det land, där "förvirring" råder, emedan
där saknas tre ting, som människor hava i detta livet, det vill
säga, heder, njutning och rikedom. I stället för heder ha de i
helvetet skam och förvirring. Ty man vet ju, att den aktning, som
människa visar människa, kallas "heder"; men i helvetet finnes det
ingen heder eller aktning. Ty förvisso skall man där icke visa en
konung större aktning än en träl. Härom säger Gud genom profeten
Jeremia: "De som mig förakta, de skola komma på skam." Med "heder"
menar man även stor makt; där skall ingen människa betjäna en annan
med annat än skadegörelse och plågande. Med "heder" menar man även
hög ställning och värdighet, men i helvetet skola de alla bliva
förtryckta av djävlar. Och Gud säger: "De förfärliga djävlarna skola
gå och komma på de fördömdas huvuden." Och detta betyder så mycket
som att ju högre ställning de hade i detta livet, desto mera skola de
bliva förnedrade och bespottade i helvetet. Mot rikedomarna i denna
värld skola de hava fattigdomens elände, och denna fattigdom skall
bestå i fyra ting: i brist på skatter, varom David säger: "De rike,
vilkas hjärtan helt voro vända till denna världens skatter, skola
sova dödens sömn, och intet av alla sina skatter skola de finna i
sina händer." Och vidare skall helvetets elände bestå i brist på mat
och dryck. Ty så säger Gud genom Moses: "De skola försmäkta av hunger
och förtäras av feber och svår pest, och tand av djur vill jag skicka
emot dem och gift från stoftets kräldjur. Deras vin är drakars etter
och grymt huggormsgift." Och vidare skall deras elände bestå i brist
på kläder, ty de skola vara nakna och deras kroppar blottade på andra
kläder än de lågor i vilka de brinna och annan orenlighet; och nakna
skola de vara till själen och blottade på alla dygder, vilka utgöra
själens klädnad. Var äro då de brokiga klädningarna och de mjuka
lakanen och de små särkarna? Se, vad Gud säger om dem genom profeten
Esaia: "Förruttnelse är bädden under dig och maskar äro ditt täcke".
Och vidare skall deras elände bestå i brist på vänner, ty den är icke
fattig, som har goda vänner; men där finnes ingen vän, ty varken Gud
eller någon skapad varelse skall vara vän med dem, och envar av dem
skall hata den andre med ett dödligt hat. "Ty son skall förakta sin
fader, en dotter sätta sig upp emot sin moder, sonhustru emot sin
svärmor, envar får sitt husfolk till fiender" både dag och natt,
såsom Gud säger genom profeten Mika. Och de kärleksfulla barnen,
vilka fordom så kroppsligt älskade varandra, skulle alla äta upp
varandra, om de kunde. Ty huru skulle de älska varandra i helvetets
pina, när de hatade varandra medan de hade det gott i detta liv?
Ty var viss om att den kroppeliga kärleken var dödligt hat, såsom
profeten Daniel säger: "den som älskar det onda, han hatar sin själ".
Och den som hatar sin egen själ, kan förvisso icke på något sätt
älska någon annan varelse. Och därför gives det i helvetet ingen
tröst och ingen vänskap, utan ju mera köttsliga anförvanter det
finnes i helvetet, desto mera förbannelser, desto mera förebråelser
och desto mera hat råder det bland dem. Och vidare skola de lida
brist på alla slag av njutningar, ty njutningar bero förvisso på
de fem sinnena, nämligen syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Men i
helvetet skall deras syn vara full av mörker och rök och därför full
av tårar och deras hörsel full av klagan och tandagnisslan, såsom
Jesus Kristus säger; deras näsborrar skola vars fulla av vidrig
stank. Och såsom profeten Esaia säger: "Deras mun skall vara full
av bitter galla." Och vad känseln angår, så säger Gud genom profeten
Esaia, att deras kropp skall vara betäckt med "eld som aldrig
slocknar och maskar som aldrig dö". Och för att de icke skola hoppas
på att dö av sina plågor och genom döden undfly sin pina, så må de
förstå Jobs ord, när han säger: "Där är dödens skugga." Förvisso
är det så, att en skugga har likhet med ett ting, men den är dock
icke det ting, av vilket det utgör en skugga. Så är det även med
helvetets pina: den liknar döden genom den fruktansvärda ångesten,
och varför? Förty de känna det ständigt som om de skulle dö; men
de skola förvisso icke dö. Ty såsom Sankt Gregorius säger: "För de
eländiga fångarna skall det vara död utan död och ände utan ände och
brist utan brist. Ty deras död skall ständigt leva och deras ände
skall ständigt begynna och på brist skall det aldrig vara brist."
Och därför säger evangelisten Johannes: "De skola söka döden, och
de skola icke finna honom, och de skola önska sig döden, och döden
skall undfly dem." Och även Job säger: "I helvetet finnes ingen
ordning eller styrelse." Och ehuru det är så, att Gud har skapat alla
ting i rätt ordning och intet utan ordning så att alla ting äro
ordnade och räknade, så stå likväl de fördömda utanför all ordning
och hålla ingen ordning. Ty jorden skall icke bära någon frukt för
dem. Ty såsom profeten David säger: "Gud skall förstöra jordens frukt
för dem." Ej heller skall han giva dem vatten eller fuktighet, ej
heller luft eller vederkvickelse, varken eld eller ljus. Ty såsom
Sankt Basilius säger: "Hettan av en eld i denna världen skall Gud
giva de fördömda i helvetet, men ljuset och klarheten skola i himlen
givas åt hans barn" alldeles som en god man ger köttet åt sina barn
och benen åt sina hundar. Och för att de ej skola hysa något hopp om
att kunna undkomma säger Sankt Job slutligen, att "där skall vara
ångest och fasa utan ände." Ångest är alltid fruktan för en skada,
som skall komma, och denna fruktan skall i evighet bo i deras hjärtan
som blivit fördömda. Och därför ha de förlorat allt hopp av många
skäl. För det första för att Gud, som är deras domare, icke kommer
att visa dem någon misskund. Honom kunna de icke blidka, ej heller
någon av hans heliga. Ej heller kunna de giva någon lösen för att
friköpa sig, ej heller hava de någon röst med vilken de kunde tala
till honom, ej heller kunna de undfly pinan; och inom sig hava de
ingen godhet, som de kunde visa fram för att undgå pinan. Därför
säger ock Salomo: "När ogudaktig man dör, är all förbidan ute, och
allt ondskans hopp är ute." Den som väl förstår dessa plågor, som
väl betänker att han genom sina synder förtjänat sådan pina, den
måste förvisso mera känna sig böjd för att sucka och gråta än för
att sjunga och spela. Ty såsom Salomo säger: "Om någon kunde lära
känna de plågor som blivit beredda och iordningställda för synden,
så skulle han sörja." "En sådan kännedom", säger Sankt Augustinus,
"kommer en människa att kvida i sitt hjärta."

§ 11. Den fjärde punkt, som borde driva en människa till Ånger, är
det sorgfyllda minnet av det goda, som hon lämnat ogjort här på
jorden och även det goda, som hon förlorat. Sannerligen, de goda
gärningar hon förlorat, både de goda gärningar, som hon utfört
innan hon föll i dödssynd, och de goda gärningar, som hon utfört
medan hon låg i synden. De goda gärningar, som hon utfört innan hon
föll i synd, äro sannerligen alla bedövade och lamslagna genom
upprepade synder. De goda gärningar åter, som hon utfört medan hon
låg i dödssynd, de äro alla helt döda med hänsyn till det eviga
livet i himmelen. Så kunna då de goda gärningar, som hon utfört
medan hon hade nåden men som blivit bedövade genom upprepade synder,
aldrig vakna till liv igen utan uppriktig Ånger. Och härom säger
Gud genom Hesekiels mun: "Och om den rättfärdige vänder sig ifrån
sin rättfärdighet och gör det ont är, skulle han då leva?" Nej, ty
"alla hans rättfärdiga gärningar, vilka han har gjort, skola icke
bliva honom tillräknade" och genom sina synder skall han dö. Och om
detta kapitel säger Sankt Gregorius som följer: "Först och främst
måste vi förstå, att när vi begå en dödssynd, tjänar det till intet
att framdraga och påminna om de goda gärningar vi tidigare utfört."
Ty när vi begå dödssynden, kunna vi förvisso icke räkna på någon god
gärning, som vi tidigare utfört; det vill säga på att genom den vinna
det eviga livet i himmelen. Men dock komma de goda gärningarna till
liv igen och komma åter och bidraga till att hjälpa oss att vinna det
eviga livet i himmelen, när vi ångra oss. Men de goda gärningar, som
människor utföra medan de leva i dödssynd, de komma förvisso aldrig
till liv, emedan de utförts under dödssynd. Ty något, som aldrig haft
liv, kan förvisso aldrig återkomma till liv. Men ehuru de alls icke
kunna förhjälpa oss till det eviga livet, så kunna de dock tjäna till
att lindra helvetespinan eller till att förvärva timlig rikedom,
eller ock vill Gud upplysa syndarens hjärta så att han kommer till
ånger; och så kunna de även tjäna till att hos en människa skapa en
vana att göra goda gärningar, så att den onde får mindre makt över
hennes själ. Vår gode herre Jesus Kristus vill sålunda att ingen god
gärning skall gå förlorad, ty på något sätt skola de gagna. Men då
de goda gärningar, som en människa utför medan hon lever ett gott
liv, bliva bedövade av en efterföljande synd, och då alla de goda
gärningar, som hon utför medan hon lever i dödssynd, äro fullkomligt
döda, – väl må då den människa, som icke utför några goda
gärningar, sjunga den nya franska sången: "Jay tout perdu mon temps
et mon labour." Ty synden berövar förvisso en människa både naturens
godhet och nådens godhet. Ty den helige andes nåd är förvisso som en
eld, vilken icke får vara sysslolös; ty en eld slocknar så snart den
upphör att verka, och alldeles på samma sätt slocknar nåden då den
upphör att verka. Då förlorar syndaren den härlighetens godhet, som
endast är beskärd goda människor vilka arbeta och verka. Väl må hon,
som har Gud att tacka för sitt liv så länge hon levat och även så
länge hon skall leva, då sörja över att hon icke äger någon godhet,
varmed hon kunde betala sin skuld till Gud, till vilken hon står i
skuld för hela sitt liv. Ty var viss på att hon, som Sankt Bernhard
säger, "skall göra räkenskap för allt det goda, som blivit henne
givet i detta jordeliv och över huru hon begagnat det, och detta så
noggrant, att det icke finnes ett hår på hennes huvud eller en sekund
av hennes tid som hon icke skall göra räkenskap för."

§ 12. Det femte, som borde driva en människa till Ånger, är minnet av
det lidande, som vår herre Jesus Kristus undergick för våra synders
skull. Ty, såsom Sankt Bernhard säger: "Så länge jag lever skall
jag minnas de mödor, som vår herre Kristus underkastade sig under
sitt predikande, hans trötthet under vandringarna, hans frestelser
när han fastade, hans långa vakor då han bad, de tårar han grät
av medlidande med goda människor, hans sorg och den skam och de
smädelser, som människor öste över honom, det vidriga spott, som man
spottade honom i ansiktet, de stötar man gav honom, de fula miner
och förebråelser, som folk gjorde honom, de spikar med vilka han
blev naglad vid sitt kors och alla de andra lidanden, som han utstod
för mina synders skull och icke för sin egen skuld." Och I skolen
veta att i en människas synd är varje slag av ordning och skick
uppochnedvänt. Ty det förhåller sig så, att Gud och en människas
förnuft och hennes sinnen och hennes kropp äro så ordnade, att
ettvart av dessa fyra skall hava herravälde över varandra, nämligen
sålunda, att Gud härskar över förnuftet och förnuftet över sinnena
och sinnena över kroppen. Men när en människa syndar, blir i sanning
ordningen uppochnedvänd. Och därför är det så, att när en människas
förnuft icke vill underkasta sig Gud och lyda honom, så förlorar det
det herravälde, som det rätteligen bör hava över sinnena och likaså
över människans kropp. Och varför? Emedan sinnena då göra uppror
mot förnuftet, och därigenom förlorar förnuftet herraväldet över
sinnena och kroppen. Ty liksom förnuftet gör uppror mot Gud, göra
både sinnena och kroppen uppror mot förnuftet. Och denna oordning
och detta uppror har vår herre Jesus Kristus förvisso fått betala
med sin dyra kropp, och hören på vilket sätt. Genom att förnuftet
uppreser sig mot Gud gör sig människan förtjänt av sorg och död.

Detta led vår herre Jesus Kristus för människan, efter det han blivit
förrådd av sin lärjunge, och han blev fängslad och bunden "så att
hans blod sprack fram under varje nagel på hans händer", såsom Sankt
Augustinus säger. Och vidare: genom att en människas förnuft icke
vill kuva sinnena då det det kan, drar hon skam över sig; och denna
skam led vår herre Jesus Kristus för människan, när man spottade
honom i ansiktet. Och genom att människans eländiga kropp gör uppror
både mot förnuftet och sinnena förtjänar den döden. Och denna led
vår herre Jesus Kristus för människan på korset, där ingen del av
hans kropp var fri från stor pina och bitter smärta. Och allt detta
led Jesus Kristus, som aldrig syndat. Och därför kan det med skäl
sägas om Jesus: "alltför mycket plågas jag med plågor, som jag
aldrig förtjänat och alltför mycket smädas jag med smädelser, som
människan gjort sig förtjänt av". Väl må därför syndaren säga med
Sankt Bernhards ord: "Förbannad vare min synds bitterhet, för vars
skull så mycken bitterhet måste lidas." Ty förvisso nödgades Jesus
Kristus lida på olika sätt allt efter våra olikartade överträdelser.
En syndares själ blir förvisso förrådd av djävulen genom begär efter
timligt välstånd och han bringas på skam när han söker köttsliga
njutningar, och vidare blir han plågad genom otålighet i motgångar
och bespottad genom slaveri och träldom under synden, och slutligen
blir han slagen helt död. För dessa syndarens överträdelsers skull
blev Jesus Kristus först förrådd och sedan blev han bunden, han som
kommit för att befria oss från syndens och smärtans band. Och sedan
blev han smädad, han som i allt och av alla endast hade bort hedras.
Sedan blev hans ansikte, som alla människor borde längta att få se
och på vilket änglarna vilja blicka, nedrigt bespottat. Sedan blev
han, som var utan skuld, gisslad; och slutligen blev han korsfäst
och dödad. Då besannades Esaias ord: "Han blev sargad för våra
överträdelser och slagen för våra missgärningar." Då nu Jesus Kristus
på sig tog straffet för alla våra överträdelser, må syndaren med
skäl gråta och klaga över att Guds egen son för hans synders skull
måste utstå allt detta lidande.

§ 13. Det sjätte, som borde driva en människa till Ånger, är hoppet
om tre ting, nämligen syndernas förlåtelse, och nådens gåva att
handla rätt och himlens härlighet, med vilken Gud skall belöna en
människa för hennes goda gärningar. Och emedan Jesus Kristus giver
oss dessa gåvor av sin frikostighet och oändliga godhet, kallas han
"frälsning" och av honom skola vi hoppas på förlåtelse för våra
synder, vilken är den sanna frälsningen från synderna. Och därför sade
ängeln till Josef: "Du skall giva honom namnet Jesus, ty han skall
frälsa sitt folk från deras synder." Och härom säger Sankt Petrus:
"Och i ingen annan är frälsningen, ty det är icke något annat namn
under himmelen, bland människor, i vilket vi skola bliva frälsta."
Nazarenus betyder så mycket som "den blomstrande", av vilken
människan kan hoppas att han, som skänker henne syndernas förlåtelse,
även skall skänka henne nåd till goda gärningar. Ty i blomman ligger
hoppet om frukt i kommande tid och i syndernas förlåtelse hoppet om
nåd till goda gärningar. "Jag står vid dörren", säger Jesus, "och
klappar; om någon hör min röst och upplåter dörren, skall jag ingå
till honom och hålla måltid med honom" – på de goda gärningar som
han skall utföra, ty sådana gärningar äro föda för Gud – "och han
med mig" på den stora fröjd, som jag skall skänka henne. Sålunda
kan människan såsom resultat av sin botgöring hoppas att Gud skall
skänka henne sitt rike, såsom han lovar i sitt evangelium.

§ 14. Så bör en människa veta, hurudan hennes Ånger bör vara. Jag
säger att den skall vara fullständig och total, det vill säga, en
människa skall verkligen ångra alla sina synder som hon begått med
tankens njutning, ty njutningen är mycket farlig. Ty det finnes två
sätt att bifalla, av vilka det ena kallas känslans bifall, då en man
drives att begå synd och länge njuter av tanken på denna synd; och
hans förnuft förstår mycket väl att det är en synd emot Guds lag,
och likväl gör förnuftet icke slut på hans orena njutning, ehuru det
väl inser att den strider mot gudsfruktan. Även om hans förnuft ej
låter det gå därhän att synden blir begången i gärning, anse en del
lärda, att en sådan lusta, som varar länge, är ytterst farlig om den
än vore aldrig så liten. Och en människa bör även sörja över allt,
som hon någonsin önskat i strid med Guds lag med fullt instämmande
av sitt förnuft, ty det råder icke något tvivel om att det är en
dödssynd att instämma. Ty det finnes förvisso ingen dödssynd, som
icke först fanns i människans tankar och därefter i hennes lust och
så vidare ända till instämmande i gärningen. Jag säger därför att
många människor aldrig vare sig ångra sådana tankar och lustar eller
skrifta dem, utan endast stora synder i yttre gärningar. Jag säger
därför att sådana onda lustar och onda tankar äro sluga förledare
av dem, som skola bliva fördömda. Vidare bör människan sörja både
över sina onda ord och sina onda gärningar, ty det båtar förvisso
till intet att en människa ångrar en enskild synd men icke alla sina
övriga synder eller att hon ångrar alla sina övriga synder men icke
en särskild synd. Ty Gud allsmäktig är förvisso allt igenom Gud,
och därför förlåter han allt eller intet. Och härom säger Sankt
Augustinus: "Jag vet förvisso att Gud är en fiende till varje
syndare". Och huru då? Skall den, som erinrar sig en synd få förlåtelse
för alla sina andra synder? Nej. Och ångern bör vidare vara
till bräddarna fylld av sorg och ångest, och det är just därför som
Gud skänker den ångrande sin nåd; och när min själ ängslades inom mig
mindes jag därför Gud på det att min bön skulle nå honom. Därutöver
måste ångern vara sammanhängande och måste man vara fast besluten
att bikta sig och göra bättring. Ty när ångern fortvarar kan man
förvisso alltid hysa hopp om förlåtelse; och därav uppstår ett hat
till synden, som fördriver synden både inom en själv och hos andra
som man har inflytande över. David säger därför: "I som älsken Gud,
haten det onda". Ty varen förvissade om att när man älskar Gud, så
älskar man det Gud älskar och hatar det han hatar.

§ 15. Det sista man måste veta om Ångern är detta: vartill båtar
Ångern? Jag säger, att stundom frälser Ångern människan från synden.
Härom säger David: "Jag säger att jag var fast besluten att
skrifta mig, och du, Herre, borttog min synd". Och lika litet som
Ångern båtar till något, om den icke är förenad med ett fast beslut
att bikta vid tillfälle, lika litet båta bikt och botgöring till
något utan ånger. Och vidare förstör Ångern helvetets fängelse och
förvandlar all djävlarnas styrka till svaghet och återställer den
Heliga Andes gåvor och alla goda dygder. Och den renar själen från
synd och frälser själen från helvetets plågor och djävulens sällskap
och från träldomen under synden och skänker den alla andliga skatter
och den heliga kyrkans gemenskap. Och vidare gör den den, som
tidigare var en vredens son, till en nådens son; och allt detta är
bekräftat av den heliga skrift. Vis är därför den, som strävar efter
dessa ting, ty han skall förvisso icke i hela sitt liv hava lust till
synd utan ställa sin kropp och hela sitt hjärta i Jesu Kristi tjänst
och därigenom hylla honom. Ty vår milde herre Jesus Kristus har så
nådigt haft överseende med våra dårskaper, att vi förvisso alla hade
anledning att sjunga en sorgelig sång, om han icke hyste medlidande
med människans själ.

Explicit prima pars Penitentie; et seguitur secunda pars eiusdem.

§ 16. Den andra delen av penitensen är Bikten, som utgör tecken på
Ånger. Nu skolen I veta vad Bikten är och om det är nödvändigt att
man biktar eller icke och vad som hör till sann bikt.

§ 17. Först skall du veta, att Bikt är fullständigt uppenbarande
av synder för prästen. Med "fullständigt" menas att man för honom
måste yppa alla de omständigheter, som sammanhänga med synden, så
fullständigt man kan. Allt måste bliva sagt och intet får ursäktas
eller döljas eller förvrängas, och man får ej försöka draga nytta
av sina goda gärningar. Och vidare år det nödvändigt att veta vari
synderna hava sina rötter och huru de växa och vilka de äro.

§ 18. Om syndernas rötter säger Sankt Paulus: "Såsom genom en
människa synden har kommit l världen och genom synden döden, har
döden kommit till alla människor, emedan de alla hava syndat". Och
denna människa var Adam, genom vilken synden kom i världen när han
bröt mot Guds befallning. Och därför blev han, som först var så
mäktig, att han aldrig hade dött, en sådan som måste dö, vare sig han
ville eller icke, och alla hans efterkommande i denna värld, vilka
syndade genom honom. Kom ihåg, huru, när Adam och Eva i sitt
oskuldstillstånd voro i paradiset nakna utan att skämmas över sin
nakenhet, ormen, vilken var det listigaste av alla de djur som Gud
skapat, sade till kvinnan: "Varför befallde Gud eder att I icke
skullen äta av varje träd i paradiset"? Kvinnan svarade: "Av frukten
på trädet i paradiset livnära vi oss, men av frukten av det träd, som
befinner sig i mitten av paradiset, förbjöd oss Gud förvisso att äta,
ej heller få vi röra den på det att vi icke må döden dö." Ormen sade
till kvinnan: "Nej, nej, I skolen icke döden dö, ty, sannerligen. Gud
vet att den dag I äten därav edra ögon skola öppnas och I skolen
bliva som gudar och veta vad gott och ont är". Då såg kvinnan att
trädet var gott att äta av och att det var en lust för ögonen, och
hon tog av frukten och åt och gav desslikes åt sin man, och han åt,
och genast öppnades bägges deras ögon. Och när de blevo varse att de
voro nakna, bundo de ihop fikonlöv och gjorde sig ett slags skörten
för att dölja sina lemmar. Härav kunnen I se, att en dödssynd först
föreslås av djävulen, som här uppträder i form av en orm, och sedan
av köttets begärelse, som här representeras av Eva, samt slutligen
följes av förnuftets bifall, som här är företrätt av Adam. Ty varen
förvissade om, att om än den onde frestade Eva, det vill säga köttet,
och köttet fann sin lust i den förbjudna fruktens skönhet, så befann
sig likväl Adam förvisso i oskuldstillståndet ända till dess han,
det vill säga förnuftet, biföll till att äta av frukten. Av denne
Adam övertogo vi denna första synd, ty köttsliga avkomlingar av honom
äro vi alla och avlade av ond och fördärvad materia. Och när själen
inblåses i vår kropp, blir den genast besudlad av arvsynden, och det
som först var endast straff för vällust, är efteråt både straff och
synd. Och därför voro vi alla födda till barn av vreden och den eviga
förtappelsen, om vi icke mottoge döpelsen, som tvår oss fria från
skuld; men straffet bor kvar inom oss såsom frestelse och begärelse.
När den är orätt inriktad hos en människa kommer den henne genom
köttets begärelse att åtrå köttslig synd, genom ögats begärelse att
åtrå jordiska ting och genom begär efter höghet att bliva högmodig i
sitt hjärta.

§ 19. För att nu tala om den första begärelsen, det vill säga
begärelse enligt de lagar som styra våra lemmar, vilka i laga ordning
skapats enligt Guds omdöme, så säger jag, att för att människan är
ohörsam mot Gud, som är hennes herre, är även köttet ohörsamt mot
henne genom begärelsen, vilken även kallas syndens moder och upphov.
Därför förhåller det sig så, att så länge människan inom sig har
begärelsens straff, så är det omöjligt att hon icke stundom blir
frestad och av sitt kött driven till synd. Och detta slår icke fel
så länge hon lever; begärelsen kan väl försvagas genom döpelsen och
Guds nåd genom Ångern, men så helt blir den aldrig undertryckt att
den icke stundom rör på sig som om den varit stelnad av sjukdom eller
förtrollning eller kalla drycker. Ty se vad Sankt Paulus säger:
"Köttet har begärelse mot anden och anden mot köttet, och dessa äro
mot varandra på det att I icke mån göra vad I viljen". Samme Sankt
Paulus sade efter sina svåra prövningar på vatten och i land (på
vatten natt och dag i stor fara och stor plåga, i land i hunger och
törst, i köld och nakenhet och en gång stenad nästan till döds):
"Jag arma människa, vem skall frälsa mig ur denna dödens kropp"? Och
när Sankt Hieronymus länge hade dvalts i en öken där han icke
hade något annat sällskap än vilda djur, där han ej hade annan
föda än örter och där vatten utgjorde hans dryck, där han ej
hade någon annan bädd än den nakna marken, varigenom hans hud blivit
svart som en etiopiers av hetta och nästan förgåtts av köld,
sade han, att "begärelsens eld brände i hela hans kropp". Jag vet
därför med full säkerhet att de misstaga sig vilka säga, att de
icke bliva frestade av sitt kött. Därom vittnar aposteln Jakob, som
säger: "Var och en varder frestad, då han av sin egen begärelse
drages och lockas", det vill säga att var och en av oss har
möjlighet att bliva frestad genom den näring för synden, som finnes
i vår kropp. Och därför säger Sankt Johannes, evangelisten: "Om vi
säga att vi icke hava synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen
är icke i oss".

§ 20. Nu skolen i erfara på vilket sätt synden växer och frodas i en
människa. Det första är den näring för synden, om vilken jag redan
talat, den kroppsliga begärelsen. Och därefter kommer underkastelsen
under djävulen, det vill säga djävulens blåsbälg, medelst vilken
han inblåser den köttsliga begärelsens eld. Och därefter betänker
sig människan, huruvida hon skall eller icke skall göra det, vartill
hon är frestad. Och om människan då motstår och avvärjer sitt
kötts och djävulens första lockelser, så är det ingen synd; men gör
hon det icke, så känner hon genast vällustens låga. Och då är det
gott att vara på sin vakt, ty annars faller hon snart och bifaller
till synden, och då begår hon den, om hon kan finna tid och plats.
Och härom säger Moses: "Den onde säger: jag skall jaga och förfölja
människan med onda förslag och jag skall fånga henne genom att hon
begår synd. Jag skall berömma och bönfalla med beräkning, och vad
jag vill skall bliva verkställt med glädje; jag skall draga mitt
svärd vid instämmandet". Ty liksom ett svärd delar en sak i två
delar, så skiljer även instämmandet Gud från människan, "och då
skall jag slå honom med min hand när han begår synden". Så säger
djävulen. Ty då är förvisso en människa helt död i själen. Och
sålunda är synden åtföljd av frestelse, av lust och av instämmande;
och då kallas synden verksynd.

§ 21. Synden är förvisso av tvenne slag, antingen en mindre synd
eller en dödssynd. Sannerligen, när en människa älskar någon varelse
högre än Jesus Kristus vår skapare, så är detta en dödssynd. och en
mindre synd är det når en människa älskar Jesus Kristus mindre än
hon borde. Att begå denna mindre synd är sannerligen mycket farligt,
ty den minskar mer och mer den kärlek, som människorna äro Gud
skyldiga. Och om en människa belastar sig med många mindre synder,
kunna de, om hon icke befriar sig från dem genom bikt, mycket lätt
försvaga i henne all den kärlek hon hyser till Jesus Kristus, och på
detta sått övergår mindre synd till dödssynd. Ty ju mer en människa
belastar sin själ med småsynder, desto mera benägen är hon för att
falla i dödssynd. Låtom oss därför icke försumma att frigöra oss från
småsynder. Ty ordspråket säger, att många små göra en stor. Och
lyssnen till detta exempel: En havsvåg kommer stundom med så stor
våldsamhet att den fyller skeppet. Och samma skada göra stundom de
små vattendroppar som genom en liten springa intränga i kölsvinet
och i skeppets botten, om man försummar att i tid befria sig från
dem. Och ehuru det finnes en skillnad mellan dessa två slag av
vattenfyllning, så råkar skeppet likväl i båda fallen i marvatten.
Alldeles på samma sätt förhåller det sig stundom med dödssynd och
besvärande småsynder, när dessa i en människa bliva så talrika,
att de världsliga ting, som hon älskar och genom vilka hon begär
småsynder, i hennes hjärta bliva lika stora som hennes kärlek till
Gud eller större. Därför är det så, att kärleken till varje sak, som
icke är av Gud eller göres huvudsakligen för Guds skull, även om den
är mindre än kärleken till Gud, utgör en liten synd; och dödssynd är
det när kärleken till någonting i en människas hjärta väger lika
mycket som kärleken till Gud, eller mera. "Dödssynd", säger Sankt
Augustinus, "är det när en människa vänder sitt hjärta från Gud, som
är den högsta godheten och aldrig förändras, och skänker sitt hjärta
åt föränderliga och flyktiga ting", och detta är förvisso allting
utom Gud i himmelen. Sannerligen, om en människa giver sin kärlek,
vilken hon är skyldig att helt skänka Gud av allt sitt hjärta, åt en
skapad varelse, så berövar hon förvisso Gud lika mycket av sin kärlek
som hon skänker den andra, och därför begår hon en synd. Ty den som
är Guds gäldenär, betalar icke Gud hela sin skuld, det vill säga sitt
hjärtas hela kärlek.

6 22. Sedan vi nu ha en allmän uppfattning om vad som är småsynder,
är det skäl att särskilt tala om synder, vilka mången måhända icke
uppfattar som synder och icke biktar, men vilka icke desto mindre
äro synder. Förvisso förhåller det sig så som de lärda skriva, att
varje gång en människa äter eller dricker mera än vad som till hennes
kropps nödtorft kräves, så begår hon en synd. Och även när hon talar
mer än nödigt är det synd. Likaså när hon icke välvilligt lyssnar
till den fattiges klagan. Likaså när hon är frisk till kroppen och
icke vill fasta, när andra människor fasta, utan rimlig orsak. Likaså
när hon sover mer än nödigt eller av liknande orsak kommer för sent
till kyrkan eller andra kärleksverk. Likaså när en man brukar sin
hustru utan övermäktig åtrå att avla, utan att göra det till Guds
ära eller för att betala sin hustru sin kropps skuld. Likaså när han
underlåter att besöka sjuka och fångar, om han kan. Likaså om han
älskar hustru eller barn eller något annat, som är av denna världen,
mera än förnuftet kräver. Likaså om han smickrar eller är mer än
nödigt inställsam. Likaså om han minskar eller ändrar sina allmosor
till de fattiga. Likaså om han anrättar sin föda läckrare än vad
nödigt är eller intar den alltför hastigt på grund av glupskhet.
Likaså om han talar fåfängligt i kyrkan eller under gudstjänst
eller om han talar lättsinnigt eller ondskefullt, ty för allt detta
skall han avlägga räkenskap på domens dag, likaså när han lovar
eller försäkrar att han skall göra sådant, som han icke kan utföra.
Likaså när han av lättsinne eller dårskap behandlar sin granne illa
eller smädar honom. Likaså när han hyser onda misstankar i en sak, om
vilken han ej vet något med säkerhet. Dessa ting och otaliga andra
äro synder, säger Sankt Augustinus.

Nu skall man veta, att ehuru ingen människa på jorden kan undvika
alla småsynder, så kan hon dock avhålla sig genom den brinnande
kärlek som hon hyser till vår herre Jesus Kristus och genom bön och
syndabekännelse och andra goda gärningar, så att de skada endast
föga. Ty, såsom Sankt Augustinus säger: "Om en människa så älskar
Gud, att allt vad hon gör göres i kärlek till Gud och i sanning för
att hon älskar Gud och brinner av kärlek till Gud – ja, se hur
mycket en droppe vatten, som faller i en brinnande ugn besvärar
eller skadar!" Lika litet betyder en liten synd för en människa,
som är fullkomlig i sin kärlek till Jesus Kristus. Man kan även
kuva småsynder genom att värdigt anamma Jesu Kristi dyra lekamen,
genom att mottaga vigvatten, genom att giva allmosor, genom allmän
bekännelse av Confiteor under mässan eller aftonsången och
genom biskopars och prästers välsignelser samt genom andra goda
gärningar.

Explicit secunda pars Penitentie.

Sequitur de Septem Peccatis Mortalibus et eorum dependenciis
circumstanciis et speciebus.

§ 23. Nu är det skäl att tala om vilka dödssynderna äro, det vill
säga huvudsynderna; alla föra de till samma mål men på skilda sätt.
De kallas huvudsynder emedan de äro de huvudsakliga och växa fram ur
alla andra synder. Roten till dessa sju synder utgör Högmodet, den
allmänna roten till allt ont; ty från denna rot framväxa vissa grenar
såsom Vrede. Avund, Lättja eller Tröghet, Girighet eller Snikenhet
(enligt allmänt språkbruk), Glupskhet och Liderlighet. Och envar
av dessa huvudsynder har sina grenar och kvistar, såsom i följande
kapitel skall förklaras.

De Superbia.

§ 24. Även om det för ingen människa är möjligt att nämna antalet
av de kvistar och skador, som uppkomma av Högmodet, så vill jag
likväl visa en del av dem, som ni kan förstå. Där finnas Olydnad,
Skrytsamhet, Hyckleri, Ringaktning, Övermod, Oförskämdhet,
Uppblåsthet, Fräckhet, Segerstolthet, Otålighet, Trätgirighet,
Halsstarrighet, Självsäkerhet, Vanvördighet, Envishet, och många
andra kvistar, som jag ej kan uppräkna. Olydig är den, som av trots
uraktlåter att lyda de befallningar, som givas av Gud och av hans
överhet och av hans själasörjare. En storskrytare är den, som
skryter över den skada eller det goda han gjort. Hycklare är den
som icke visar sig sådan han är, utan visar sig sådan han icke är.
Ringaktning visar den som ser ner på sin nästa, det vill säga på sina
medkristna eller föraktar att göra det han borde göra. Övermodig är
den, som anser att han har sådana goda egenskaper inom sig som
han ej besitter eller att han skulle förtjäna att hava dem
eller som inbillar sig vara vad han icke är. Oförskämd är
den som i sitt högmod ej skämmes för sina synder. Uppblåst är
en människa, som fröjdar sig över det onda han gjort,, Fräck
är den, som ej tager någon hänsyn till alla andra människors
omdöme om hans värde och hans förmåga och hans tal och hans
uppträdande. Stolthet är det när en människa varken kan tåla
att hava någon över nig eller vid sin sida. Otålig är den,
som icke vill bli undervisad eller inse sin dårskap och som mot
bättre vetande bestrider sanningen och försvarar sin dårskap.
Halsstarrig, contumax, är den, som på grund av sin trätgirighet är
emot varje auktoritet eller makt hos dem, som äro hans överordnade.
Självsäkerhet är det när en människa åtager sig något, som hon
icke borde åtaga sig eller icke kan utföra; och detta kallas
Självöverskattning. Vanvördighet är det när man icke vördar dem,
som man borde vörda och som vänta att man visar dem vördnad. Envishet
är det när en människa försvarar sin dårskap och litar för mycket på
sitt eget förstånd. Fåfänga är det att fröjda sig över timlig höghet
och brösta sig över sin ställning i denna världen. Pratsjuku är det
när en människa talar för mycket inför folk och klapprar som en kvarn
och ej ger akt på vad hon säger.

§ 25. Och ytterligare gives det ett särskilt slag av Högmod, såsom
när en människa väntar att först bliva hälsad innan hon själv hälsar,
även om hon måhända är mindre värd än den andra; och hon väntar och
önskar även att hon skall få sitta högre eller att på vägen gå framom
nästan eller att kyssa korset, bliva erbjuden rökelse eller få offra
eller dylikt före nästan. Det är kanske icke vad henne med rätta
tillkommer, men hon hyser i sitt hjärta och sinne en sådan högmodig
önskan att bliva upphöjd och hedrad inför folk.

§ 26. Nu gives det tvenne slag av Högmod, det ena i människans
hjärta, det andra utanför. Före nämnda ting och många flere än vad
jag har nämnt höra till det högmod, som bor i människans hjärta,
medan de andra slagen av Högmod befinna sig utanför. Icke desto
mindre utgör det ena slaget av Högmod tecken på det andra alldeles
som värdshusets glada lövsal utgör ett tecken på det vin, som finnes
i källaren. Och detta visar sig i många ting, såsom i tal och uppsyn
och i utmanande klädsel. Kristus hade icke annars talat om den rike
mannens kläder i evangeliet. Och Sankt Gregorius säger, att dyrbara
kläder äro klandervärda för deras dyrhets skull, för deras mjukhets
skull och för deras sällsamhets och rika ornerings och för deras
överflöds eller ock för deras oanständiga knapphets skull.

§ 27. Om den första synd, som ligger i ett överflöd i kläder, vilket
gör dem så dyra till skada för folket, är att säga följande: det
förekommer icke blott dyrbara broderier, rika inskärningar eller
tränsar, vågräta och lodräta, raka, böjda och vindlande och innebärande
slöseri med tyg för fåfängans' skull, utan även kostbart pälsverk, en
massa stansning av hål och klippning med saxar. Vidare gör förenämnda
dräkters överdrivna längd att de släpa i smutsen och dyn både till
fots och till häst, såväl på man som kvinna, och det som så släpar
låter man i själva verket bli förstört, utnött och ruttet av dynga
hellre än man skänker det åt de fattiga, till stor skada för dessa
fattiga. Och detta på flera sätt, det vill säga: ju mera sådant tyg
slösas bort, desto mera kostar det folk för sin sällsynthets skull;
och vidare: om de också ville skänka sådana hålade och flikade plagg
åt fattiga, så passa de icke för personer av deras stånd och så förmå
de ej tillfredsställa deras behov av skydd mot vädrets växlingar.
Å andra sidan ha vi den förfärande oanständiga knappheten i beklädnaden,
såsom dessa alltför korta jackor, vilka i ond avsikt icke
betäcka männens blygd. Ack, en del av dem visa formen på sina lemmar,
gräsligt svullna lemmar, vilka te sig som bråck inom byxornas omhölje.
Och även deras bakdelar te sig som bakdelen av en aphona vid
fullmåne. Och då de använda benkläder, som äro till hälften vita
och till hälften röda komma dessutom de eländiga, svullna lemmar, som
de visa genom broderierna, att te sig som om de voro till hälften
flådda. Och om de dela sina benkläder i andra färger, såsom vitt och
svart eller vitt och blått eller svart och rött och så vidare, så
förefaller det genom olikheterna i färg som om ena halvan av deras
lemmar vore angripen av Sankt Antonii eld eller av kräfta eller någon
liknande sjukdom. Deras bakdelar äro rent hemska att skåda. Ty den
del av sin kropp, genom vilken de utstöta sin stinkande träck, denna
orena del visa de stolt för folk utan att fråga efter anständigheten,
den anständighet som Jesus Kristus och hans vänner visade i sina
liv. Vad åter angår kvinnors överdådiga klädnader, så skall Gud veta,
att om även ansiktena på en del av dem förefalla helt kyska och
blygsamma, så förråda de likväl genom sina granna kläder liderlighet
och högmod. Jag säger icke, att det ligger något ont i att män eller
kvinnor gå anständigt klädda, men överflöd eller oanständig knapphet
i kläderdräkten är klandervärd. Praktlystnadens synd begås även i
ting, som hava att göra med ritt, såsom då man har för många fina
hästar, vilka hållas för nöjes skull och äro så vackra, feta och
dyrbara, och även alltför många råa stalldrängar, som underhållas
för hästarnas skull, då man håller ovanliga seldon såsom sadlar,
svansremmar, bröstremmar och tyglar, vilka äro överdragna med dyrbart
kläde och rikt beslagna med guld och silver. Härom säger Gud genom
profeten Sakarja: "Jag skall förgöra dem som rida på sådana hästar."
Sådana människor tänka föga på huru Guds egen son red och hurudana
seldon han hade när han red på åsninnan och icke hade andra
seldon än sina fattiga lärjungars mantlar. Vi läsa icke om att han
någonsin red på något annat djur. Jag talar detta mot överflödets
synd och ej mot förnuftig och ordentlig utrustning när sådan kräves.

Förvisso framträder högmod tydligt även däri, att man håller ett
stort följe, när ett sådant är av liten eller ingen nytta. Särskilt
när detta följe är farligt och skadligt för folket genom hårdhet i
utövandet av höga ämbeten eller tjänster. Förvisso sälja sådana herrar
sitt herravälde åt djävulen i helvetet när de skänka sitt följes
ogärningar sitt stöd. Högmod är det även när människor av låg rang,
sådana som värdshusvärdar, hålla tjuvaktigt tjänstefolk om ryggen i
allehanda slag av bedrägerier. Sådana människor äro såsom flugorna
som söka sig till honung eller såsom hundar som söka sig till as.
Sådant folk stryper andligen sina herrar, varför även profeten David
säger: "En ond död komme på sådana herrar, och Gud give att de nödgas
nedstiga djupast i helvetet, ty i deras hus förekomma orätt färdighet
och lömskhet" och icke Gud allsmäktig. Och om de icke göra bättring,
så skall Gud förvisso låta ont komma över sådana herrar, som
understöda sina tjänares ondska, alldeles som han välsignade Laban
genom Jakobs tjänst och Farao genom Josefs.

Bordets högmod ser man även mycket ofta, ty förvisso inbjudas rika
män till fester, medan fattigt folk drives bort med skällsord.
Högmodet visar sig även i överdrivet många slag av mat och drycker,
bakverk, soppor, rätter som serveras brinnande och sådana som äro
dekorerade med papper och dylikt så att det år en styggelse att
tänka på det. Och även dyrbar servis och underliga musikinstrument,
som draga en människa till lyxen, äro förvisso en synd, om de
komma hennes kärlek till vår herre Jesus Kristus att minskas. Och
njutningarna kunna förvisso i detta fall vara så stora, att man
genom dem lätt kan falla i dödssynd. Det står utom allt tvivel att
de slag av synder, som framspringa av Högmodet, äro dödssynder, när
de framspringa av beräknande illvilja eller vana. Och när de hava
sitt upphov i plötslig, oavsiktlig svaghet och sedan åter försvinna,
äro de visserligen svåra synder, men jag tror icke att de då äro
dödssynder. Nu kan man fråga, varav Högmodet har sitt ursprung och
framspringer, och jag säger: stundom uppstår det av naturens gåvor,
stundom av lyckans och stundom av nådens. Sannerligen, naturens
gåvor äro antingen gåvor till kroppen eller gåvor till själen.
Sannerligen, gåvor till kroppen äro kroppens hälsa, såsom styrka,
rörlighet, skönhet, god härstamning, privilegier. Naturens gåvor
till själen äro intelligens, gott förstånd, skarpsinne, naturlig
dygdighet, gott minne. Lyckans gåvor äro rikedom, hög maktställning,
folkets lovord. Gåvor av nåden utgöra vetenskap, förmåga att
utföra andligt arbete, välvilja, dygdiga tankar, förmåga att motstå
frestelser och dylikt. Förvisso är det ytterst dåraktigt av en
människa att berömma sig av någon av dessa gåvor. För att nu tala om
naturens gåvor, så skall Gud veta, att vi ofta hava dem i vår natur
lika mycket till vår skada som till vår nytta. Om vi då först tala om
kroppens hälsa, så kan det förvisso mycket lätt vara förbi med den,
och den utgör även ofta en orsak till sjukdom i vår själ, ty Gud vet
att köttet är en mycket stor fiende till själen, och därför är det
så, att ju friskare vår kropp är, desto större är faran för att vi
skola falla. Att känna stolthet över sin kropps styrka är även en
stor dårskap, ty köttet är förvisso upproriskt mot själen, och ju
starkare kroppen är, desto svagare kan själen vara; och dessutom
föra kroppsstyrka och fysisk uthållighet ofta en människa i fara och
olycka. Att yvas över ädel härstamning är även den största dårskap,
ty ofta berövar kroppens ädelhet själen dess ädelhet; och dessutom
härstamma vi alla från samme fader och samma moder, och alla äro vi
av naturen ruttna och fördärvade, både rika och fattiga. Sannerligen,
endast ett slags ädlingar bör man prisa, nämligen dem, vilka med
mannamod förena dygd och moral, som göra dem till Kristi barn. Ty
den, över vilken synden har väldet, är förvisso en syndens träl.

§ 28. Nu finnes det allmänna tecken på ädelhet, såsom undvikande
av laster och liderlighet och trätdom under synden i ord, i
gärningar och i åtbörder; och i utövande av dygd, hövlighet och
renhet och frikostighet, det vill säga måttlig slösaktighet, ty det
som överskrider måtta är dårskap och synd. Ett annat tecken är att
man minnes välgärningar, som andra människor bevisat en. Vidare
framträder ädelhet i välvilja mot goda underhavande, och det gives
därför såsom Seneca säger, "ingenting som bättre anstår en man i hög
ställning än mildhet och medlidande. När de flugor, som man kallar
bin, välja sig konung, utse de även därför därtill en som saknar
gadd, så att han ej kan stinga". Vidare fordras det att man har ett
ädelt hjärta och är uppfylld av strävan att uppnå höga moraliska
ideal.

En ytterlig dårskap är det även för en människa att yvas över nådens
gåvor, ty sådana nådens gåvor, som hade bort bliva henne till bot
och läkemedel, bliva henne då till gift och fördärv, såsom Sankt
Gregorius säger. Förvisso är även den en stor dåre, som yvas över
lyckans gåvor, ty stundom är en människa en stor herre på morgonen
och en eländig tiggare innan kvällen kommit, och stundom utgör
en människas rikedom en orsak till hennes död. Stundom utgöra en
människas njutningar orsaken till den tärande sjukdom som för henne
i graven. Människors pris åter är förvisso mången gång falskt och
ingenting att bygga på: i dag prisa de, i morgon klandra de. Gud
skall veta, att strävan efter folkgunst har bragt mången strävsam
man döden.

Remedium contra peccatum Superbie.

§ 29. Sedan I nu haven kommit till insikt om vad Högmod är och vilka
slag därav det finnes och varav högmod alstras och framspringer,
skolen I få veta vilket botemedlet är mot högmodets synd, och det är
Ödmjukhet och undergivenhet. Det är en dygd, genom vilken en människa
får verklig kännedom om sig själv och icke sätter något pris och
värde på sina förtjänster, utan ständigt tänker på sina svagheter.
Na finnes det tre slag av ödmjukhet, nämligen hjärtats ödmjukhet,
munnens ödmjukhet och det tredje, som är gärningens ödmjukhet.
Hjärtats ödmjukhet framträder på fyra sätt: det första är när människan
anser sig själv vara intet värd inför Gud i himmelen. Det andra är
när hon icke föraktar någon annan människa. Det tredje är när hon
icke låter sig bekomma även om andra ringakta henne. Det fjärde är
när hon icke sörjer över att hon blir förödmjukad. Även munnens
ödmjukhet framträder på fyra sätt: i anspråkslöst tal och i ödmjukt
tal och när hon med sin egen mun erkänner att hon är sådan, som
hon i sitt hjärta finner sig vara. Det fjärde är när hon prisar en
annan människas godhet och ej på något sätt försöker förringa den.
Ödmjukhet i gärning kan även visas på fyra sätt. Det första är när
man ger andra människor försteget, det andra är när man väljer den
allra lägsta platsen. Det tredje är att villigt följa goda råd. Det
fjärde är att villigt finna sig i sin härskares eller överordnades
beslut; detta är för visso stor ödmjukhet i gärning.

Sequitur de Inuidia.

§ 30. Efter Högmodet vill jag tala om Avundens fula synd, vilken
enligt filosofens ord utgör sorg över en annan människas framgång.
Och enligt Sankt Augustinus utgör den sorg över en annan människas
väl och fröjd över hennes ve. Denna fula synd är fullkomligt emot
den Helige Ande. Även om det är så, att varje synd är emot den
Helige Ande, så hör godhet av naturen till den Helige Ande, och då
Avunden av naturen stammar från illvilja, så är den även av naturen
en motsats till den Helige Andes godhet. Nu framträder illvilja på
två sätt, nämligen i hjärtats hårdhet i ondska, eller ock så, att
människans kött är så blint, att hon ej inser att hon råkat i synd
eller ej bryr sig om att hon syndar, vilket år en hårdhet, som är
av djävulen. Det andra slaget av illvilja år när en människa bestrider
sanningen, ehuru hon vet att den är sanning. Och även när hon
bestrider den nåd, som Gud skänkt hennes nästa; och allt detta sker
på grund av Avund. Så är då Avunden förvisso den största synd som
finnes. Ty sannerligen, alla andra synder äro stundom endast emot
någon viss dygd, men Avunden är förvisso emot all godhet, ty den
sörjer över allt nästans goda, och härigenom skiljer den sig från
alla andra synder. Ty knappast gives det någon annan synd, som icke i
och för sig innebär någon njutning, utom Avunden, vilken alltid i och
för sig är förargelse och sorg. De två slagen av Avund äro följande:
Först ha vi sorgen över andras goda och välgång; och då välgång av
naturen förorsakar fröjd, så är Avund en synd mot naturen. Det
andra slaget av Avund är fröjd över en annan människas skada, och
en sådan fröjd är rent djävulsk, ty djävulen fröjdar sig alltid
när människor lida skada. Dessa två slag alstra baktaleri, och av
baktaleriets eller förringandets synd finnes det flera slag, såsom
följande. En del människor berömma sin nästa i ond avsikt, ty de
göra alltid en elak knut på ändan. Man kommer alltid på sista slutet
med ett "men", vilket innebär mera klander än det pris som ingått
i det föregående berömmet. Det andra slaget är att när en människa
är god och gör eller säger något i god avsikt, så vänder baktalaren
i lömsk avsikt upp och ned på all denna godhet. Det tredje är att
förringa det goda nästan besitter. Det fjärde slaget av baktaleri
är detta: om folk talar gott om en man, så säger baktalaren: "Den
och den är i alla fall en ännu bättre karl", detta för att förringa
den som folk berömmer. Det femte slaget är att man villigt hör på
och instämmer när någon talar illa om andra människor. Denna synd
är stor och så mycket större ju större baktalarens illvilja är.
Efter baktaleri följer knot eller missnöje och stundom riktar det
sig mot Gud och stundom mot människor. Mot Gud riktar sig knotet när
en människa knotar över helvetets pina eller fattigdom eller förlust
av förmögenhet eller över regn eller storm eller över att skälmar
ha framgång och goda människor motgångar. Allt sådant bör man
underkasta sig med tålamod, ty det beror på Guds rättfärdiga och visa
anordningar. Stundom härleder sig knot av girighet, såsom då Judas
knotade över att Magdalena insmorde vår herre Jesu Kristi huvud med
sin dyrbara smörjelse. Missnöje av samma slag är det när man knotar
över någon god gärning som man själv gör eller som andra människor
göra på egen bekostnad. Stundom kommer sig knot av Högmod såsom när
fariséen Simeon knotade emot Magdalena, när hon närmade sig Jesus
Kristus och grät över sina synder vid hans fötter. Och stundom har
knot sitt ursprung i Avund, såsom när man för någon annan yppar något
för honom skadligt, som han icke visste av, eller till honom framför
tidender som äro falska. Knot förekommer även ofta bland tjänare,
vilka knota då deras herrar befalla dem att göra tillåtliga saker,
och även om de icke öppet motsäga sina herrars befallningar, så tala
de illa om dem och knota och mumla sinsemellan av ren illvilja.
Sådana ord kallar man djävulens Pater-noster; ehuru djävulen aldrig
haft något Pater noster, giva lättfärdiga människor dem detta namn.
Stundom härrör knot av vrede eller enskilt hat, som när illvilja i
hjärtat, såsom jag senare skall förklara. Så följer även hjärtats
bitterhet, en bitterhet, som gör att varje god gärning av nästan
förnimmes som bitter och doftlös. Sedan följer tvedräkt, som löser
alla vänskapsband. Sedan följer bespottelse, såsom när en människa
söker tillfälle att förarga sin nästa, hur väl han än gör. Därpå följa
anklagelser, när en människa söker tillfälle att förarga sin nästa,
vilket är ett djävulskt förehavande, ty djävulen vaktar dag och natt
på tillfällen att anklaga oss alla. Sedan följer ondskan, genom vilken
en människa skadar sin nästa i hemlighet, om hon kan. Och om hon
icke kan det, så fattas icke den onda viljan att i hemlighet bränna
ned hans hus eller att förgifta eller döda hans kreatur och dylikt.

Remedium contra peccatum inuidie.

§ 31. Nu skall jag tala om botemedlen mot Avundens fula synd. Först
och främst bör man älska Gud över allting och sin nästa såsom sig
själv, ty sannerligen, det ena kan man icke utan det andra, och var
förvissad om, att din nästa även är din broder, ty alla hava vi samma
jordiska fader och samma moder, nämligen Adam och Eva, och samma
andliga fader, nämligen Gud i himmelen. Din nästa skall du älska
och önska allt gott, och därför säger Gud: "Älska din nästa såsom
dig själv", om du vill frälsa både liv och själ. Och vidare skall
du älska honom i ord och välvilliga förmaningar och förebråelser
och trösta honom i hans motgångar och bedja för honom av allt ditt
hjärta. Och i gärning skall du älska honom på så sätt, att du
handlar mot honom så, som du själv i hans ställe skulle önska bliva
behandlad. Och därför skall du icke göra honom någon skada med onda
ord, ej heller tillfoga hans kropp eller egendom någon skada eller
skada hans själ genom dåligt exempel. Du skall icke hava lust till
hans hustru eller något som tillhör honom. Du bör ock förstå att
även din fiende är din nästa. Förvisso skall en människa enligt Guds
bud älska sin fiende, och sin vän skall hon förvisso älska i Gud.
Jag säger dig, att du skall älska din fiende för Guds skull, enligt
hans bud. Ty om det vore så, att man borde hata sina fiender, så
skulle Gud sannerligen icke upptaga oss, som äro hans fiender, i
sin kärlek. Emot tre slag av orätt, som en fiende gör en, skall man
handla på följande sätt. Hjärtats hat och illvilja skall man besvara
med hjärtats kärlek. Smädelser och onda ord skall man besvara med
att bedja för sin fiende. Och en fiendes onda gärningar skall man
besvara med att göra honom gott. Ty Kristus säger: "Älsken edra
ovänner, välsignen dem som förbanna eder, gören väl mot dem som hata
eder och bedjen for dem som försmäda och förfölja eder." Se, så
bjuder oss vår herre Jesus Kristus att handla mot våra ovänner. Ty
sannerligen, naturen driver oss att älska våra vänner, och förvisso
hava våra fiender större behov av kärlek än våra vänner; och dem
som hava större behov, dem bör man visserligen bevisa godhet; och
härvidlag hava vi förvisso ett exempel i vår herre Jesus Kristus,
som dog för sina fiender. Och då det är så mycket svårare att visa
sådan kärlek, utgör den även en så mycket större förtjänst; och
när vi älska våra fiender förstöra vi därför djävulens gift. Ty liksom
djävulen bliver besegrad av ödmjukhet, så bliver han sårad till döds när
vi älska våra fiender. Kärleken är därför förvisso det läkemedel, som
utdriver Avundens gift ur en människas hjärta. De olika sidorna av
denna sak skola bliva utförligare förklarade i de följande kapitlen.

Sequitur de Ira.

Efter Avunden skall jag förklara Vredens synd. Ty sannerligen, den
som hyser avund mot sin nästa kommer i allmänhet att låta sin Vrede
i ord eller gärning gå ut över den, mot vilken han hyser avund, och
Vreden alstras både av Högmodet och Avunden, ty den som är högmodig
eller avundsjuk är förvisso snar till vrede.

§ 33. Vredens synd består enligt Sankt Augustini definition i en ond
vilja att taga hämnd i ord eller gärning. Enligt filosoferna är Vrede
en våldsam svallning av blodet i en människas hjärta, som driver
henne att vilja skada den hon hatar. Genom blodets upphettande och
svallning blir en människa sannerligen så förvirrad, att hon förlorar
all omdömesförmåga. Men I skolen förstå, att det gives tvenne slag
av Vrede, det ena gott och det andra ont. Den goda vreden är vrede
för godhetens skull, den vrede en människa känner över och mot
ondskan. Därför säger även en vis man: "Vrede är bättre än skämt". En
sådan vrede är en vrede med mildhet och utan bitterhet, icke någon
vrede mot människan utan mot hennes missgärning, såsom profeten David
säger: "Irascimini et nolite peccare". Så skolen i veta, att den onda
Vreden är av två slag, det vill säga plötslig Vrede eller hastig
Vrede utan förnuftets överläggning och bifall. Meningen och innebörden
härav är, att en människas förnuft icke har del i denna vrede
och därför är den en mindre synd. Den andra Vreden är allt igenom
ond och har sitt upphov i hjärtats överlagda illvilja, och förnuftet
har givit sitt bifall till den onda viljan till hämnd. Detta är
förvisso en dödssynd. Denna vrede är Gud så misshaglig, att den
vanhelgar hans hus och driver den helige ande ur människans själ och
förintar hennes likhet med Gud, det vill säga all den dygd. som bor
i människans själ, och gör henne lik djävulen och skiljer människan
från Gud, som är hennes rätte herre. I denna Vrede finner djävulen
stort behag, ty den är djävulens ugn som eldats med helvetets eld.
Ty sannerligen, alldeles såsom elden har större förmåga att förinta
jordiska ting än något annat element, så har även Vreden förmåga att
förinta alla andliga ting. En liten glöd, som nästan slocknat under
askan, flammar upp på nytt när den kommer i beröring med svavel. På
samma sätt flammar även Vreden upp på nytt varje gång den kommer i
beröring med det dolda högmodet i en människas hjärta. Ty eld kan
förvisso icke uppstå av intet, utan den måste först av naturen finnas
i samma ting, såsom man drar eld ur flinta med stål. Och liksom
högmodet ofta ger upphov till Vrede, så är det även ofta illviljan som
föder och underhåller den. Det finnes, säger Sankt Isidorus, ett
trä, som är så beskaffat, att om man gör upp en eld av detta trä och
sedan övertäcker kolen med aska, så hålla sig kolen glödande ett år
eller mera. På samma sätt förhåller det sig med hatet: när det en
gång inträngt i en människas hjärta, kan det förvisso vara från en
påsk till den följande och längre. Men en sådan människa befinner sig
mycket långt från Guds nåd under hela denna tid.

§ 34 I förenämnda djävulsässja smida tre skurkar: Högmodet, som
oavlåtligt underblåser och ökar elden genom smädelser och onda ord.
Så står Avunden och håller det heta järnet på människans hjärta
med en lång tång av långvarigt hat. Och sedan kommer Tvedräkten
eller trätans synd och hamrar och smider med elaka beskyllningar.
Denna fördömda synd plågar förvisso både människan själv och hennes
nästa. Sannerligen, nästan allt ont, som en människa tillfogar sin
nästa, har sitt ursprung i Vrede. Blind Vrede utför förvisso allt
vad djävulen befaller den, ty den skonar varken Kristus eller hans
helga moder. Ack, i sin vilda vrede och förbittring hatar mången
i sitt hjärta både Kristus och alla hans heliga. Är icke detta en
förfärlig synd! Jo, förvisso. Ack, den berövar en människa hennes
tankar och förstånd och hela hennes fromma liv, som skulle frälsa
hennes själ. Den berövar henne förvisso även Guds ledning, och
därmed hennes själ, samt hennes medmänniskors kärlek. Den uppreser
sig även ständigt mot sanningen. Den berövar henne hjärtats frid och
fördärvar hennes själ.

§ 35. Vreden alstrar följande stinkande avkomma: först hat, som är
gammal vrede; tvedräkt, genom vilken en människa överger sin gamla
vän, som hon länge hållit av. Och sedan följer krig och varje slag
av skada, som en människa tillfogar sin nästas kropp eller egendom.
Av denna Vredens fördömda synd alstras även mord. Och I skolen veta,
att det finnes olika slag av mord. Mord kan vara både andligt och
kroppsligt. Andligt mord kan begås på sex sätt. Först och främst
genom hat, såsom Sankt Johannes säger: "Den som hatar sin broder är
en mördare". Man kan även mörda genom att baktala, ty om dem som det
göra säger Salomo, att "de ha tvenne svärd med vilka de dräpa sin
nästa". Ty det är sannerligen lika illa att beröva en människa hennes
goda namn som hennes liv. Det är även mord att i ond avsikt ge
ett dåligt råd, såsom att upptaga orättmätiga avgifter eller skatter,
varom Salomo säger: "Ett rytande lejon och en glupande björn är en
ogudaktig härskare över ett fattigt folk", – eller att innehålla
eller sänka solden eller tjänares att ge allmosor åt de fattiga.
Härom säger den vise: "föden den som är nära att dö av hunger",
ty sannerligen, om du ej ger honom föda, så dödar du honom.
Och alla dessa äro dödssynder.

Lekamligt mord är det när du dödar honom med din tunga eller på annat
sätt, såsom om du ger befallning om att döda en människa eller råder
någon att döda en människa.

Mord i gärning kan vara av fyra slag. Det första slaget är det
lagliga mordet, såsom när en domare dömer den skyldige till döden.
Men må domaren taga sig i akt att han gör det med rätta, att han icke
gör det för nöjet att utgjuta blod, utan för att hävda rätten. Ett
annat slag av mord är det, som begås av tvingande skäl, såsom när en
man dräper en annan i självförsvar, emedan han icke på annat sätt
kan undgå att själv bliva dödad. Men om han kan undkomma sin fiende
utan att döda honom, och likväl dräper honom, så begår han en synd
och skall göra bot såsom för en dödssynd. Likaså om en människa
genom en tillfällighet avskjuter en pil eller kastar en sten, med
vilken han dödar en människa; hon är en mördare. Likaså om en kvinna
genom ovarsamhet ligger ihjäl sitt barn under sömnen; det är mord och
dödssynd. Likaså när man förhindrar avlelsen av ett barn och gör en
kvinna steril genom att dricka giftiga örter, vilka göra att hon icke
kan bliva befruktad eller avsiktligt dödar ett barn genom drycker
eller anbringar vissa materiella ting i sina könsdelar för att döda
barnet eller ock begår onaturlig synd genom vilken man eller kvinna
utgjuter sin natur på sådant sätt eller sådan plats, att något barn
icke kan bliva avlat, eller om en kvinna blivit havande och skadar
sig själv och dödar barnet, så är det mord. Och vad säga vi om en
kvinna som mördar sina barn av fruktan för världslig skam? För visso
ett hemskt mord. Mord är det även om en man närmar sig en kvinna på
grund av lusta och därigenom förorsakar barnets död eller om han
med berått mod slår en kvinna och hon därigenom förlorar sitt barn.
Allt detta är mord och förfärliga dödssynder. Likväl alstrar Vreden
många andra synder, såväl i ord som i tankar och gärningar, så som
när en människa anklagar Gud eller förebrår honom för något, vartill
hon själv bär skulden, eller föraktar Gud och alla hans helgon såsom
de fördömda spelarna i olika länder. Att behandla altarets sakrament
med ringaktning är även en synd som är så stor, att den ej kunde
förlåtas, om icke Guds nåd vore ännu större än alla hans verk; så
stor är den och så stor är hans godhet. Vidare alstrar Vreden ettrig
förbittring. När en människa under bikten blir skarpt förmanad att
överge sin synd, inträffar det att hon blir förbittrad och svarar
förbittrat och försvarar eller ursäktar sin synd med köttets svaghet
eller med att hon gjorde det för att hålla sina kamrater sällskap
eller ock säger hon att djävulen lockade henne eller att hon gjorde
det på grund av sin ungdom eller för att hennes temperament är så
eldigt att hon ej kan behärska sig eller för att det är hennes öde
vid en viss ålder; eller också säger hon att det beror på hennes
förfäders ädla blod eller något dylikt. Alla sådana människor insvepa
sig så i sina synder, att de icke utlämna sig. Ty sannerligen, ingen
som ursäktar sig för sin synd kan bliva befriad från sin synd, innan
han ödmjukt bekänt den.

Efter detta följer svärjandet, som är emot Guds uttryckliga bud, och
detta följer ofta av Vrede och förbittring. Gud säger: "Du skall icke
missbruka Herren din Guds namn". Och även vår herre Jesus Kristus
stiger enligt Sankt Matteus: Nolite jurare omnino, Du skall
alls icke svärja, varken vid himmelen, ty den är Guds tron, eller
vid jorden, ty den är hans fotapall, eller vid Jerusalem, ty den är
en stor konungs stad, eller vid ditt huvud, ty du kan ej göra ett
enda hårstrå vitt eller svart. Utan ditt tal skall vara "Ja, ja" och
"Nej, nej"; vad därutöver är, är av ondo. För Kristi skull: svärjen
icke så syndigt att l söndersliten Kristus i själ, hjärta, ben och
kropp. Det är i sanning som om I tyckten att de förbannade judarna
icke hade tillräckligt sönderslitit Kristi dyra person, så att I
ansågen eder böra sönderslita honom ytterligare. Och om så är, att
lagen tvingar eder att svärja, så rätten eder efter Guds lag i edert
svärjande, såsom Jeremia säger quarto oapitulo: "Iurabis in
veritate, in iudicio et in iusticia: du skall uppfylla tre villkor:
du skall svära i sanning, i dom och i rättfärdighet". Det vill säga,
du skall svärja sant, ty varje osannfärdighet är emot Kristus.
Ty Kristus är sanningen. Och betänk väl, att om någon är en stor
svärjare utan att av lagen vara tvungen att svärja, så skall pesten
icke vika från hans hus så länge han brukar sådant olagligt svärjande.
Du skall även svärja inför domstolen, när domhavanden tvingar
dig att vittna om sanningen. Men du skall icke svärja av avund eller
vinstbegär eller för dryckers skull, utan du skall svärja för rättvisans
skull, för att den må bliva uppenbarad till Guds ära och dina
medkristnas bistånd. Och därför är det missbruk av Guds namn när
man använder hans namn i onödan eller svär falskt med sin mun eller
begagnar Kristi namn för att kallas kristen, ehuru man lever i strid
med Kristi liv och lära. Hör även vad Sankt Petrus säger Actuum
quarto oapitulo: "Non est aliud nomen sub celo" etc. "Det är icke
något annat namn under himmelen", säger Sankt Petrus, "bland människor
givet, i vilket vi skola bliva frälsta", det vill säga intet annat
än namnet Jesus Kristus. Observera även vad Sankt Paulus säger om
Kristi dyra namn ad Philipenses secundo: "In nomine Jesu" etc.: "att
i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på
jorden och under jorden", ty det är så högt och vördnadsfullt, att
den fördömde djävulen i helvetet darrar när han hör det nämnas. Det
förefaller sålunda som om de, vilka svärja så hemskt vid hans
välsignade namn, skulle ringakta honom mera än de förbannade judarna
eller själva djävulen i helvetet, som darrar när han hör hans namn.

§ 36. När nu allt svärjande, som icke sker med laga rätt, är så
strängt förbjudet, huru mycket värre är det icke då att svärja falskt
och därtill i onödan.

§ 37. Och vad är att säga om dem som finna sitt nöje i svärjande och
anse det fint eller manligt att svära grova eder? Och vad om dem som
av ren vana oavlåtligt svära grova eder, ehuru saken icke är värd en
styver. Det är förvisso en avskyvärd synd. Att tillfälligt svärja av
obetänksamhet är även en synd. Men låtom oss nu gå till det avskyvärda
svärjandet vid besvärjelser av det slag som brukas av falska
trollkarlar och nekromanter över skålar fulla med vatten eller ett
blankt svärd, ett rep, en eld eller skulderbladet av ett får. Jag kan
icke säga annat än att de handla fördömligt i strid med Kristus och
hela den heliga kyrkans tro.

§ 38. Vad är att säga om dem, som tro på förebud i fåglars flykt
eller läten eller i djurläten eller genom på marken ritade figurer,
genom drömmar, dörrars gnissel eller knäppningar i väggar eller
råttors gnagande och dylika eländiga företeelser? Allt sådant är
förvisso förbjudet av Gud och hans heliga kyrka. De som sätta tro
till sådant oförnuft äro därför förtappade tills de bättra sig. Om
magiska medel mot sår eller sjukdomar hos människor eller djur hava
någon verkan, så kan detta bero på att Gud tillåter det på det att vi
mer än förr må tro på och vörda hans namn.

§ 39. Nu vill jag tala om Bedrägeri, som i allmänhet är användning
av ord i falsk betydelse i syfte att föra ens medkristna bakom
ljuset. Det gives bedrägerier, av vilka ingen människa har någon
fördel, och andra som leda till lättnad eller vinst för en människa
och bekymmer och skada för en annan. I andra fall avser bedrägeriet
att rädda bedragarens liv eller egendom. Vidare kan ett bedrägeri
bero på människors lust att ljuga som kommer dem att spinna en lång
historia och utsira den med alla möjliga detaljer, ehuru historien
fullkomligt saknar grund. En del lögner sägas för att stöda tidigare
uppgifter, en del av ovarsamhet utan någon avsikt och så vidare.

§ 40. Låtom oss nu beröra smickrets last, vilken mest beror på
feghet eller lystenhet. Med smicker förstår man oberättigat beröm.
Smickrare äro djävulens ammor, vilka amma hans barn med smickermjölk.
Med rätta säger Salomo att "smicker är värre än förklenande".
Ty förklenande gör stundom en högmodig människa mera ödmjuk, ty han
fruktar förklenande omdömen, men smicker kommer förvisso en människa
att förhäva sig. Smickrare äro djävulens trollkarlar, ty de få en
människa att se sig sådan hon icke är. De likna Judas, som förrådde
Gud, ty de förråda en människa och sälja henne åt hennes fiende, det
vill säga djävulen. Smickrare äro djävulens kapellaner som ständigt
sjunga Placebo. Jag hänför smickret till de laster, som härröra
av Vreden, ty ofta när en människa är vred på en annan, smickrar hon
någon för att få en bundsförvant i sin träta.

§ 41. Nu skola vi tala om sådant förbannande som härrör av ett för
Vrede benäget hjärta. Varje makt att skada kan betecknas som ett
förbannande. Sådant förbannande skiljer en människa från Guds rike,
säger Sankt Paulus. Och ofta vänder en sådan förbannelse tillbaka till
den som förbannat, liksom en fågel vänder åter till sitt eget bo.
Och framförallt borde människor undvika att förbanna sina
harn och skänka sin avkomma åt djävulen, så vitt det på dem
ankommer. Detta är förvisso en stor fara ooh en stor synd.

§ 42. Låtom oss härefter tala om tillrättavisningar och
förebråelser, vilka riva stora sår i människors hjärta, ty de riva
upp vänskapens frön i hennes hjärta. Ty en människa kan svårligen
helt förlika sig med den som öppet förebrått och förtalat henne.
Detta är en mycket ful synd, såsom Kristus säger 1 evangeliet.
Och lägg nu märke till, att den som klandrar sin nästa antingen
klandrar honom för något lyte eller någon sjukdom som han har i sin
kropp, såsom då han kallar honom "spetälsk", "eländig puckelrygg",
eller för någon synd som han begått. Om han nu klandrar honom för
något lyte eller någon sjukdom, så vänder sig hans klander mot Jesus
Kristus, ty plågan är sänd av Gud i hans rättfärdighet, vare sig
den är ett lyte eller spetälska eller någon annan sjukdom. Och om
han ovänligt klandrar honom för synd, och säger till exempel: "du
horkarl!" "du fyllhund!" och så vidare, så är detta något som fröjdar
djävulen, som alltid fröjdar sig när människor synda. Och förvisso
boro förebråelserna alltid på ett elakt hjärta. Ty varav hjärtat
är fullt, därom talar munnen ofta. Och om man skall tillrättavisa
någon, skall man förstå att taga sig till vara för klander och
förebråelser. Ty om man icke tar sig i akt kan man mycket lätt
underblåsa den förbittringens och vredens eld, som man skulle släcka,
och möjligen slå den, som man borde tillrättavisa med vänlighet.
Ty Salomo säger: "Tungans huldhet är ett livets träd", det vill säga
det andliga livets. Och en obehärskad tunga dödar förvisso anden
hos den som förebrår och även hos den som klandras. Hören vad Sankt
Augustinus säger: "Det finnes ingen, som liknar djävulens barn mera
än den som ofta klandrar". Sankt Paulus säger även: "Men en Herrens
tjänare bör icke träta". Och om också trätor och förebråelser äro
onda ting mellan vilka människor som helst, äro de dock förvisso
minst passande mellan en man och hans hustru, ty då finnes aldrig
något avbrott. Därför säger ock Salomo: "ett ständigt takdropp och en
trätgirig hustru kunna aktas lika". Om en man befinner sig i ett hus
vars tak läcker och undflyr takdroppet på ett ställe, så droppar det
på honom på ett annat; på samma sätt är det med en trätgirig hustru:
grälar hon ej på honom på ett ställe, så grälar hon på ett annat,
Därför säger även Salomo: "Bättre är en torr bit bröd med ro än huset
fullt med kött med träta". Sankt Paulus säger: "I hustrur, varen edra
män liksom Herren undergivna, och I män, älsken edra hustrur". Ad
Colossenses tertio.

§ 43. Sedan skola vi tala om hån, som är en svår synd, särskilt när
man hånar någon för hans goda gärningar. De som håna äro förvisso
såsom den vidriga paddan, vilken ej kan uthärda doften av det söta
vinet när det blommar. De hånande äro kamrater till djävulen, ty de
glädja sig när djävulen segrar och sörja när han lider nederlag. De
är motståndare till Jesus Kristus, ty de hata det han älskar, det
vill säga själens frälsning.

§ 44. Låtom oss nu tala om dåliga råd, ty den som ger dåliga råd
är en förrädare. Han bedrager nämligen den som sätter sin lit till
honom, ut Achitofel ad Absalonem. Men det oaktat är det främst mot
honom själv, som hans dåliga råd vänder sig. Ty, såsom den vise
säger, varje orätt sätt att leva har den egenskapen, att den som vill
skada en annan, han skadar mest sig själv. Och man bör förstå, att
man icke skall taga råd av falska människor, ej heller av vreds eller
förbittrade människor eller av människor, som alltför mycket tänka
på sin egen fördel eller av alltför världsliga människor, nämligen i
sådant som rör själen.

§ 45. Nu komma vi till den synd som begås av dem vilka utså oenighet
mellan människor, en synd, mot vilken Kristus hyser ytterlig avsky.
Ty han dog för att skapa enighet. Och mera kränka de Kristus än
de gjorde, som korsfäste honom, ty högre älskar Gud en god vilja
bland människorna än han älskade sin egen kropp, som han utgav för
enigheten. De som ständigt utså missämja äro därför att för likna vid
djävulen.

§ 46. Sedan följer den dubbla tungans synd, den synd som begås av
dem, vilka tala vackert inför andra människor men tala illa på deras
rygg, eller vilka låtsa tala i god avsikt eller på skämt ehuru de i
själva verket tala i ond avsikt.

§ 47. Sedan följer förrådande av en hemlighet genom vilken en annan
bliver vanärad. Han kan förvisso knappast reparera skadan.

Sedan följer hot vilket är uppenbar dårskap, ty den som ofta hotar,
hotar mången gång med mera än vad han kan verkställa.

Sedan följa fåfänga ord, vilka varken bringa den, som uttalar dem
eller den som lyssnar till dem någon fördel. Eller ock kunna fåfänga
ord vara sådana som äro onödiga eller icke avse något förnuftigt
ändamål. Ehuru fåfänga ord stundom äro blott smärre synder, bör man
akta sig för dem, ty vi skola göra räkenskap för dem inför Gud.

Nu följer struntprat, som alltid är synd. Salomo säger: "Dårens
stämma har många ord". Och en filosof sade, när man frågade honom,
huru man skulle vinna folkgunst: "Gör många goda gärningar och prata
inte mycket strunt".

Sedan komma vi till den synd, som begås av gycklarna vilka äro
djävulens apor, ty de få folk att skratta åt sitt gyckel på samma
sätt som åt en apas konster. Sådana gycklare förbjuder Sankt Paulus.
Betänk huru goda och heliga ord hugsvala dem, som arbeta i Guds
tjänst. På samma sätt hugsvala gycklets onda ord och konster dem som
arbeta i djävulens tjänst.

Dessa äro tungans synder som hava sitt ursprung i Vreden och även i
andra synder.

Sequitur remedium contra peccatum Ire.

§ 48. Botemedlet mot Vreden är en dygd som man kallar Mildhet eller
Saktmod, och även en annan dygd, som man kallar Tålamod eller
Långmodighet.

§ 49. Saktmodet tyglar och hejdar modet i människans hjärta, så
att det ej kan tränga ut i förbittring eller Vrede. Tålamodet
underkastar sig ödmjukt alla de yttre obehag och oförrätter, som en
människa tillfogar en annan. Sankt Hieronymus säger om Saktmodet, att
det "varken gör eller säger något, som skadar någon, och intet ont,
som människor göra eller säga, komma det att brusa upp i oförnuft".
Denna dygd utgör stundom en skänk av naturen, ty, såsom filosofen
säger: "människan är en färdig varelse, av naturen mild och benägen
för godhet; men när mildheten är upplyst av nåden är den mera värd".

§ 50. Tålamodet, som är ett annat botemedel mot Vreden, är en dygd
som gör att en människa med glädje finner sig i andra människors
godhet och icke vredgas över något ont, som tillfogas henne själv.
Filosofen säger, att "tålamod är den dygd, som med saktmod finner sig
i alla motgångar och onda ord".

Denna dygd gör en människa lik Gud och gör henne till Guds eget kära
barn, säger Kristus. Denna dygd besegrar din fiende. Därför säger
även den vise: "Om du vill besegra din fiende, så lär dig att tåla".
Och du skall veta, att det gives fyra slag av tålamod.

I 51. Den första plågan kommer av onda ord. I sådana fann sig Kristus
utan knot med stort tålamod, när judarna mången gång smädade och
förebrådde honom. Lid därför med tålamod, ty den vise säger: "Om du
tvistar med en dåre, vare sig han är vred eller skrattar, så får du
ingen ro".

Den andra yttre plågan är att lida skada på sin egendom. Även i den
fann sig Kristus med tålamod, när han blev berövad allt vad han
ägde i detta liv, och det var blott kläderna. Den tredje plågan är
när ens kropp lider skada. Med tålamod underkastade sig Kristus
den under hela sitt lidande. Den fjärde plågan härrör av alltför
mödosamt arbete. Jag säger därför, att de, som tvinga sina tjänare
att arbeta alltför tungt eller på övertid eller på helgdagar, de
begå sannerligen en stor synd. Även denna plåga utstod Kristus med
tålamod och lärde oss tålamod, när han på sina signade skuldror bar
korset, på vilket han skulle lida en smädlig död. Härav kan man lära
sig tålamod, och förvisso ha icke endast kristna varit tålmodiga av
kärlek till Jesus Kristus och för att vinna det saliga liv, som varar
i evighet, utan även de gamla hedningarna, vilka aldrig voro kristna,
berömde och utövade tålamodets dygd.

§ 52. Det var en gång en filosof, som ämnade slå sin lärjunge för
en stor förseelse, över vilken han blivit mycket förargad, och gick
och hämtade en käpp att slå barnet med. När barnet såg käppen sade
det till sin lärare: "Vad ämnar ni göra?" "Jag skall prygla dig för
att tukta dig", sade läraren. "Sannerligen", sade barnet, "ni borde
först tukta er själv, då ni har förlorat tålamodet för ett barns
förseelses skull." "Sannerligen", sade läraren gråtande, "du har rätt.
Här har du käppen. Tukta mig för min otålighet!" Av Tålamodet följer
Lydnaden, som gör att en människa är lydig mot Kristus och mot alla
dem, vilka hon är skyldig lydnad i Kristo. Och veten att lydnaden är
fullkomlig när man glatt och fort och beredvilligt gör allt det man
bör göra. Lydnad är överhuvud att följa de bud, som givits av Gud
och av de härskare, som man med rätta bör lyda.

Sequitur de Accidia.

§ 58. Efter att hava talat om Avundens och Vredens synder skall jag
nu tala om Lättjans synd. Ty Avunden förblindar en människas hjärta
och Vreden förvirrar en människa, och Lättjan gör henne tungsint,
trumpen och butter. Avund och Vrede föda bitterhet i hjärtat och
denna bitterhet är moder till Lättjan och berövar människan kärleken
till allt gott. Vidare är Lättjan ängslan hos ett hjärta som saknar
frid; och Sankt Augustinus säger: "den är missnöje över det goda och
belåtenhet över det onda". Detta är förvisso en fördömlig synd, ty
den innebär en orätt mot Jesus Kristus i det att den berövar honom
den tjänst, som människorna borde ägna alla sina krafter enligt
Salomo. Men Lättjan gör ingen sådan tjänst; den gör allting ovilligt,
buttert, slappt och med undanflykter och med lättja och olust. Därför
säger även bibeln: "Förbannad vare den som tjänar Gud försumligt".
Vidare är Lättjan en fiende till varje mänskligt tillstånd, och
dessa tillstånd äro förvisso tre. Antingen är det ett oskuldstillstånd
sådant som Adams före syndafallet, ett tillstånd, vari hans
verksamhet bestod i att höra på Gud och dyrka honom. Ett annat
tillstånd är den syndiga människans tillstånd, vari människan tvingas
att arbeta med bönor till Gud om förlåtelse för sina synder och om
att Gud måtte tillstädja henne att uppresa sig från sina synder.
Ett tredje tillstånd är nådens tillstånd, vari människan tvingas till
botgöringsgärningar. Lättjan är förvisso en fiende och motsats till
allt detta. Ty den älskar icke verksamhet av något slag. Lättjans
fula synd är förvisso även en stor fiende till människans timliga
uppehälle, ty den besitter intet förutseende för den timliga
nödvändigheten, ty den förslösar och låter förfaras och förstör allt
människans timliga goda genom sin sorglöshet.

§ 54. För det fjärde är Lättjan lik dem som befinna sig i helvetets
pina, detta på grund av sin tröghet och sitt tungsinne; ty de
fördömda äro så bundna att de varken kunna röra sig eller tänka
ordentligt. Av Lättjan följer först att en människa får motvilja mot
att göra något gott, och detta gör att Gud avskyr Lättjan, såsom
Sankt Johannes säger.

§ 55. Lättjan vill icke underkasta sig någon möda eller botgöring. Ty
Lättjan är sannerligen, såsom Salomo säger, så fin och ömtålig att
den ej vill underkasta sig några mödor eller botövningar, och därför
skämmer den allt vad den gör. För att bekämpa denna Lättjans eländiga
synd bör man öva sig i att utföra goda gärningar och manligt och
redligt samla mod att göra det med tanke på att vår herre Jesus Kristus
belönar varje god gärning, huru obetydlig den än är. Vana vid arbete
är en stor sak, ty, såsom Sankt Bernhard säger, det skänker arbetaren
starka muskler och hårda senor, medan Lättjan gör dem svaga och
slappa. Sedan hava vi fruktan för att taga itu med goda gärningar.
Den som är benägen för synden tänker förvisso, att det är ett så
stort företag att taga itu med en god gärning och tänker i sitt
hjärta, att godhetens omständigheter äro så besvärliga och så fyllda
med lidande, att han ej vågar företaga sig att utföra goda gärningar,
säger Sankt Gregorius.

§ 56. Vi komma nu till Förtvivlan, som innebär tvivel på Guds nåd
och stundom kommer sig av mycket stor sorg och stundom av stor
förfäran: människan tänker att hon har begått så många synder att det
ej kan hjälpa henne om hon ock ångrade sig och övergav synden; och på
grund av denna förtvivlan överlämnar hon sitt hjärta åt synder av
alla slag, såsom Sankt Augustinus säger. Om denna fördomliga synd
fortfar till hennes sista stund, kallas den synd mot den Helige Ande.
Denna fruktansvärda synd är så farlig, att det ej finnes något
urbota brott eller någon synd, som den förtvivlade tvekar att begå.
Härpå utgör Judas ett gott exempel. Förvisso är då denna synd mer än
någon annan Kristus misshaglig. Sannerligen, den som förtvivlar är
lik den fege kämpen, som utan nödtvång erkänner sig besegrad. Ack, i
onödan erkänner han sig slagen och i onödan är han förtvivlad. Guds
nåd finnes förvisso alltid i beredskap för var och en som ångrar
sig, och är större än alla en människas gärningar. Ack, kan icke en
människa betänka Sankt Lukas' 15 kapitel, där Kristus säger "att
sammalunda varder glädje i himmelen över en enda syndare, som bättrar
sig, mer än över nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring
behöva". Läs även i samma evangelium om glädjen och festen hos den
gode mannen, som hade förlorat sin son, när denne son ångerfull
återvände till sin fader. Kunna de icke även erinra sig att Sankt
Lukas berättar XXIII oapitulo huru tjuven, som var korsfäst vid
sidan av Jesus, sade: "Herre, kom ihåg mig då du kommer i ditt rike."
Och Jesus sade till honom: "Sannerligen, i dag skall du vara med mig i
paradiset". Det finnes förvisso ingen så stor mänsklig synd, att den
icke i detta liv kan bliva utplånad genom ånger tack vare Kristi
lidande och död. Ack, varför skall en människa då förtvivla, då nåden
är så nära till hands och erbjudes så frikostigt? Bed och dig skall
varda givet!

Därnäst följer Sömnigheten, det vill säga en dåsighet, som gör
en människa trög och slö till kropp och själ. Denna synd alstras
av Lättjan. Förnuftet säger, att morgonen förvisso är den tid,
då man icke bör sova, om det ej finnes giltiga skäl därtill. Ty
morgonstunden är sannerligen den lämpligaste för en människas böner
och tankar på Gud och för att hedra Gud och giva allmosor åt den
fattige som först kommer i Kristi namn. Hör vad Salomo säger: "Den
som vakar på morgonen och söker mig, han skall finna". Därpå följer
Försumlighet eller likgiltighet, som icke frågar efter någonting. Om
okunnigheten är moder till allt ont, så är förvisso Försumligheten
dess amma. När försumligheten skall göra något, så frågar den ej
efter om den gör det väl eller illa.

§ 57. Om botemedlet mot dessa två synder säger den vise: "Den som
fruktar Gud, underlåter icke att göra det, som det är hans plikt
att göra." Och den som älskar Gud gör sitt bästa för att behaga Gud
genom sitt arbete och anstränger alla sina krafter för att utföra
det väl. Sedan följer Sysslolösheten, som är porten till allt ont.
En sysslolös människa är lik en stad utan murar: djävlarna kunna
intränga från alla håll och skjuta frestelser mot den försvarslösa
från alla sidor. Sysslolösheten utgör upphovet till alla onda och
syndiga tankar, allt gyckel, all lättfärdighet och smuts. Himlen är
förvisso given åt dem som arbeta och ej åt dem som gå sysslolösa.
David säger också: "De som icke utföra människors arbete, skola ej
heller bliva gisslade av människor", det vill säga i skärselden. Det
synes därför vara klart att de skola gisslas av djävlarna i helvetet,
om de icke ångra och bättra sig.

§ 58. Sedan följer den synd, som man kallar Tarditas och som en
människa begår då hon är alltför tveksam och dröjande innan hon vänder
sig till Gud, vilket förvisso är en stor dårskap. Den, som det gör,
liknar en människa, som fallit i ett dike och ej vill stiga upp.
Denna synd härrör av ett falskt hopp om ett långt liv, men det är ett
hopp som ofta sviker.

§ 59. Därpå följer Slapphet, vartill den gör sig skyldig som när han
börjat ett gott arbete ständigt åter inom kort överger det, liksom
även den, vilken fått någon att taga vård om och genast upphör därmed
så snart några svårigheter eller motgångar möta. Sådana äro de
nya herdar, vilka låta sina får löpa till vargen som gömmer sig i
snåren och icke fråga efter sin plikt att övervaka dem. Därav följer
fattigdom och elände i både eviga och timliga ting. Därav följer en
sorts köld, som fryser människans hjärta. Sedan kommer brist på
andakt, varigenom, såsom Sankt Bernhard säger, en människa blir så
blind och gripes av en sådan själens domning, att hon varken kan
läsa eller sjunga i den heliga kyrkan och varken kan höra eller
tänka på någon andaktsövning eller arbeta med sina händer i något
gott arbete utan att allt är henne osmakligt och motbjudande. Då blir
hon slö och sömning och lättretlig och benägen för hat och avund.
Sedan kommer den världsliga sorgens synd, som kallas Tristicia och
som dräper en människa, såsom Sankt Paulus säger. Ty sådan sorg leder
förvisso både till kroppens och själens död, ty därav följer att
en människa börjar hata sitt eget liv. Därför förkortar sådan sorg
mången gång en människas liv, innan hennes tid av naturen är inne.

Remedium contra peccatum Accidie.

§ 60. Emot lättjans fruktansvärda synd och dess grenar kan ställas
en dygd, vilken kallas Fortitudo eller Styrka, det vill säga en
själsrörelse genom vilken en människa trotsar onda ting. Denna dygd
är så mäktig och kraftig att den förmår med kraft och vishet avvärja
det ondas faror och stå emot djävulens anlopp. Ty den lyfter och
styrker själen alldeles som Lättjan sänker och försvagar den. Ty
denna Fortitudo kan uthålligt utstå allt det arbete som är av nöden.

§ 61. Av denna dygd finnes det många slag. Hjältemod, det vill säga
stort mod. Ty det kräves förvisso stort mod i kampen mot Lättjan
för att denna icke skall uppsluka själen genom sorgens synd eller
fördärva den genom förtvivlan. Denna dygd kommer människor att
av fri vilja klokt och förståndigt gripa sig an med svåra och
plågsamma företag. Och emedan djävulen kämpar emot en människa mera
med list och slughet än med styrka, måste människan motstå honom
genom klokhet, förnuft och skarpsinne. Så ha vi dygderna Tron och
Hoppet på att Gud och hans helgon skola skänka sitt bistånd till
fullbordandet av de goda verk, med vilka människan är fast besluten
att fortsätta. Sedan följer Trygghet eller Säkerhet, det vill
säga när en människa icke ryggar tillbaka för någon framtida möda,
som de goda gärningar hon påbörjat kunna föra med sig. Sedan kommer
Storslagenhet, det vill säga när en människa slutför stora goda
verk, som hon påbörjat: det är för ändens skull som man skall utföra
goda verk, ty det är änden som kröner det stora goda verket. Därpå
följer Ståndaktighet, det vill säga ett stadigt uppsåt, och denna
bör finnas i hjärtat som en fast tro och i munnen och i uppträdande
och i handling. Det finnes även andra speciella botemedel mot
Lättjan i allehanda arbeten och i betänkande av helvetets plågor och
himlens fröjder och i förlitan på den helige andes nåd, som skänker
människan förmåga att utföra sina goda avsikter.

Sequitur de Auaricia.

Efter Lättjan vill jag tala om Girigheten eller Snikenheten, om
vilken synd Sankt Paulus säger att den är roten till allt ont: Ad
Timotheum, sexto capitulo. Ty sannerligen, när en människas hjärta
är förvirrat och bekymrat och själen mist sin tröst i Gud, då söker
hon en värdelös tröst i ting av denna världen.

§ 63. Enligt Sankt Augustinus' definition är Girighet hjärtats åtrå
efter jordiska ting. En del andra säga att Girighet är lust att köpa
många ting och motvilja mot att giva något åt de behövande. Och
veten, att Girigheten icke endast är åtrå efter land och egendom,
utan stundom även åtrå efter vetande och ära och att all överdriven
åtrå efter något är Girighet och Snikenhet. Och skillnaden mellan
Girighet och Snikenhet är denna: Girigheten åtrår ting som du icke
äger, medan Snikenheten går ut på att behålla och bevara ting, som du
äger utan att hava verkligt behov av dem. Sannerligen, denna Girighet
är en mycket fördömlig synd, ty alla heliga skrifter fördöma den och
tala emot denna last, emedan den handlar orätt mot Jesus Kristus.
Ty den berövar honom den kärlek, som människor äro honom skyldiga
och vänder den bakfram mot allt förnuft och gör att den girige mera
ställer sitt hopp till sin egendom än till Jesus Kristus och ägnar
större uppmärksamhet åt att bevara sina skatter än åt att tjäna Jesus
Kristus: Och därför säger Sankt Paulus ad Ephesias quinto att en
girig "är en avgudadyrkare".

§ 64. Vilken annan skillnad finnes det mellan en avgudadyrkare och
en girig människa än den, att avgudadyrkaren måhända har endast en
eller två avgudar, medan den girige har många? Varje florin i
hans kista är förvisso en hans avgud. Och sannerligen Avguderiets
synd är den första som Gud förbjöd i de tio buden, därom vittnar
Exodi oapltulo XX:o: "Du skall inga andra gudar hava för mig. Du
skall icke göra dig en bild, ej häller något beläte." Sålunda är en
girig människa, som älskar sin skatt mer än Gud, en avgudadyrkare
till följd av Girighetens fördömda synd. Snikenheten alstrar de hårda
härskare av vilka människor bliva betungade med skatter, tullar
och avgifter utöver vad rätt och billigt är. De lägga även på sina
underhavande sådana pålagor, att man snarare kan tala om utpressning
än om pålagor. Om sådana pålagor och avgifter, som läggas på
underhavande, säga en del herrars förvaltare, att de äro rättvisa,
emedan en underlydande icke äger någonting timligt, som icke är
hans länsherres. Men sådana härskare, som beröva sina underhavande
sådant, som de aldrig givit dem, handla förvisso orätt: Augustinus de
Civitate, libro nono. Sanningen är, att träldomstillståndet beror på
synden och att denna är träldomens första orsak; Genesis quinto.

§ 65. Sålunda inses, att synden förtjänar träldom, men icke naturen.
Därför borde härskare icke yvas över sitt herravälde, ty av naturen
äro de icke herrar över trälar, utan träldomen kommer först som en
följd av synden. Och vidare: när Ingen säger, att trälars timliga
ägodelar äro deras herrars egendom, så är detta så att förstå, att
kejsaren äger rätt att försvara dem men icke att plundra och råna
dem. Och därför säger Seneca: "Din klokhet skall framträda i välvilja
mot dina trälar." De som du kallar dina trälar äro Guds folk, ty
enkla människor äro Kristi vänner; de äro Herrens förtrogna.

§ 66. Tänk även på att av likadan säd, som trälar äro, äro även
herrar. Trälen kan lika väl bliva frälst som herren. Samma död,
som rycker bort trälen, bortrycker även herren. Därför säger jag:
behandla din träl på samma sätt på vilket du skulle vilja bliva
behandlad av din herre, om du vore i hans ställning. Varje syndare
är en syndens träl. Sannerligen säger jag dig, herre: behandla dina
trälar på ett sådant sätt, att de mera älska än frukta dig. Jag vet
gott, att det finnes olika rangklasser, såsom riktigt är, och att
envar bör göra sin plikt på den plats, där han blivit ställd, men
förvisso är det fördömligt att skoningslöst pressa sina underhavande.

§ 67. Och betänken vidare, att erövrare och tyranner ofta göra
personer av kunglig börd till trälar sedan de besegrat dem. Ordet
träl hade alls icke blivit format, innan Noak sade att hans son
Kanan för sin synds skull skulle bliva sina bröders träl. Vad skola
vi då säga om dem, vilka idka plundring och utpressning mot den
heliga kyrkan? Det svärd, som vid dubbningen gives åt en riddare,
betyder förvisso, att han skall försvara den heliga kyrkan och icke
röva av den eller plundra den; och den som så gör är en förrädare
mot Kristus. Och Sankt Augustinus säger: "Djävulens vargar äro de,
vilka dräpa Jesu Kristi får", och de äro värre än vargar. Ty när
vargen har magen full, upphör den att dräpa får; men de som plundra
och förstöra Guds heliga kyrka göra icke så, ty de upphöra aldrig
med sina plundringar. Eftersom det nu som sagt är så, att synden var
träldomens första upphov, förhåller det sig så, att på den tiden,
då hela världen var nedsjunken i synd, var också hela världen
nedsjunken i träldom. Men när sedan nådens tid kom, förordnade Gud
att en del människor skulle hava en högre ställning och värdighet
och en del en lägre och att en var skulle bemötas enligt rang och
värdighet. Därför är det i några länder, där man köper trälar, så,
att när någon övergått till kristendomen, så giver han alla sina
trälar fria ur träldomen. Och därför är förvisso herren skyldig sin
tjänare det tjänaren är skyldig sin herre. Påven kallar sig Guds
tjänares tjänare. Men emedan den heliga kyrkans ställning icke
hade kunnat upprätthållas och det allmänna bästa icke främjas och
fred och ordning på jorden icke upprätthållas, om icke Gud hade
förordnat att en del människor skola hava en högre ställning och andra
en lägre, så förordnades härskare till att upprätthålla och försvara
sina underhavande eller undersåtar efter bästa förmåga och icke till
att fördärva dem. Därför säger jag att de härskare, vilka äro såsom
ulvar och med orätt uppsluka fattigt folks nödtorft utan förbarmande
och måtta, dem skall mätas med samma mått, varmed de utmätt Kristi
nåd åt de fattiga, därest de icke bättra sig.

Nu följer bedrägeri mellan köpman och köpman. Och du skall veta, att
det gives köpenskap av tvenne slag; det ena med materiella varor, det
andra med andliga. Vidare hederlig och laglig köpenskap å ena sidan
och ohederlig och olaglig å den andra. Om den materiella köpenskap,
som är hederlig och laglig, gäller, att där Gud så ordnat, att ett
rike eller ett land är sig självt nog, där är det hederligt och
lagligt att man med det landets överflöd bistår ett annat land, som
har större brist. Och därför måste det finnas köpmän, som från ett
land föra dess varor till ett annat. Den andra köpenskapen, den som
man bedriver med falskhet och bedrägeri, med lögner och falska eder,
är förbannad och fördömlig.

Andlig köpenskap är egentligen Simoni, det vill säga intensiv önskan
att köpa andliga ting, det vill säga sådana, som hänföra sig till
Guds rike och själens frälsning. En sådan önskan är, om man vidtar
någon åtgärd för att förverkliga den, en dödssynd, även om man icke
lyckas i sina bemödanden; och är det en prästvigd man som gör detta,
så begår han ett brott mot sitt stånds regler. Simonien har fått
sitt namn efter Simon Magus, som för jordiska ting ville köpa den
gåva som Gud genom den Helige Ande hade förlänat Sankt Petrus och
apostlarna. Och veten därför, att både den som säljer och den som
köper andliga ting kallas simonist, vare sig det sker personligen eller
genom ombud eller genom köttsliga böner av ens vänner, köttsliga
vänner eller andliga vänner. Köttsliga av två slag, av vilka det
första är anförvanter och andra vänner. Sannerligen, om de bedja
för den, som icke är värdig och skicklig är det Simoni om han tar
emot prebendet; men om han är värdig, är det ingen Simoni. Det andra
slaget är när en man eller kvinna beder för någon endast på grund av
ond köttslig tillgivenhet, som de hysa för denna person, och det är
smutsig Simoni. Och när människor för tjänst giva andliga ting åt
sina tjänare, måste det förvisso vara hederlig tjänst, och det får
icke förekomma något köpslående, och personen måste vara skicklig.
Ty såsom Sankt Damacius säger: "alla synder i världen äro som intet
mot denna synd", ty den är den största synd som finnes näst efter
Lucifers och Antikrists. Ty genom denna synd förlorar Gud den kyrka
och den själ, som han köpt med sitt dyra blod, genom dem som giva
kyrkor åt sådana, som icke äro värdiga. Ty de insätta tjuvar, vilka
stjäla Jesu Kristi själar och förskingra hans arv. Sådana ovärdiga
präster och själasörjare komma lekmännen att få mindre vördnad
för den heliga kyrkans sakrament, och sådana givare av kyrkor
utestänga Kristi barn och installera djävulens egen son i kyrkan. De
sälja själarna, lammen som de skulle taga vård om, till vargen som
dräper dem. Och därför skola de aldrig få del i lammens betesmarker,
det vill säga himmelens salighet.

Nu följer hasardspelet med dess tillbehör, såsom bord och
tärningar. Därav alstras svek, mened, gräl, stölder, hädelser och
gudsförnekelse, hat mot nästan, förlust av egendom, tidsspillan och
stundom mord. Hasardspelare kunna förvisso icke undgå att synda
svårt, medan de ägna sig åt sitt spel. Av Girighet alstras även lögn,
stöld, falskt vittnesbörd och mened. Och I skolen veta att dessa
äro stora synder och strida mot Guds uttryckliga bud, såsom jag
redan framhållit. Falskt vittnesbörd kan avgivas både i ord och i
handling. I ord för att beröva din nästa hans goda namn genom ditt
falska vittnesbörd eller beröva honom hans egendom eller hans arv
genom falskt vittnesbörd, när du på grund av vrede eller för fördels
eller avunds skull bär falskt vittnesbörd eller anklagar honom eller
ursäktar honom genom falskt vittnesmål eller falskeligen ursäktar
dig själv. Tagen eder i akt, jurymän och notarier! På grund av falskt
vittnesbörd ha Susanna och mången annan råkat i stor sorg och nöd.

Även tjuvnadens synd står i strid med Guds uttryckliga bud, och den
är av två slag, kroppslig och andlig. Kroppslig är den när man tar
sin nästas gods mot hans vilja, vare sig det sker med våld eller
list, vare sig det är mycket eller litet. Kroppslig stöld är det
även när man lämnar honom falska uppgifter, när man lånar av honom
med avsikt att aldrig återbetala lånet eller gör något liknande.
Andlig stöld är helgerån, det vill säga stöld av heliga ting eller
av ting som äro helgade åt Kristus, och det kan begås på två sätt.
En stöld blir helgerån när den begås på en helig plats såsom i en
kyrka eller på en kyrkogård; varje stöld som begås på en sådan plats
kan kallas helgerån, likaså varje våldsdåd på en sådan plats. Till
helgerån göra sig även de skyldiga, vilka beröva kyrkan någon rätt,
som tillkommer densamma. Kort och allmänt sagt: helgerån är att
röva heliga ting från heliga platser eller oheliga ting från heliga
platser eller heliga ting från oheliga platser.

Relevacio contra peccatum Avaricie.

§ 68. Nu skolen I veta, att botemedlet mot Girigheten är
barmhärtighet eller medkänsla, allmänt tagen. Och man kunde fråga,
varför barmhärtighet och medkänsla utgöra botemedel mot Girigheten.
Förvisso visas den behövande ingen barmhärtighet eller medkänsla av
den girige, ty denne finner sin fröjd i att behålla sina skatter och
icke i att hjälpa och bistå sina medkristna. Och därför talar jag
först om barmhärtigheten. Barmhärtighet är, såsom filosofen
säger, en dygd, genom vilken en människas hjärta röres av den
bekymrades bekymmer. Härigenom väckes medlidande som driver till
barmhärtighetsverk. Och detta leder till samma förbarmande, som Jesus
Kristus visade, när han utgav sig själv för våra synder och led döden
av barmhärtighet och förlät oss våra synder och därigenom befriade oss
från helvetets kval och lindrade skärseldens kval för de ångerfulla
och skänker oss nåd att föra en god vandel och slutligen skänker
oss himmelens salighet. Barmhärtigheten framträder i att låna och
giva och förlåta och efterskänka och i att hysa medkänsla i sitt
hjärta och medlidande med ens medkristnas olycka samt även i att
tillrättavisa där så kräves. Ett annat botemedel mot Girigheten är
förnuftig frikostighet, men sannerligen härtill kräves att man tänker
på Jesu Kristi nåd och på ens timliga goda och även på de eviga
skatter, som Kristus skänkt oss samt på den död som väntar en, man
vet icke när, var eller huru, samt även på att man kommer att förlora
allt vad man har, utom det man givit ut i välgärningar.

§ 69. Men då en del människor äro omåttliga, hör man undvika dåraktig
frikostighet, som kallas slöseri. Den som är dåraktigt frikostig
giver för visso icke av sitt goda, utan förlorar sitt goda.
Sannerligen, det som han giver av fåfänga till exempel åt barder och
andra människor för att de skola föra hans rykte över världen,
tillräknas honom som en synd och icke som en allmosa. Den, som med
sin gåva icke åsyftar annat än synd, förlorar förvisso det han givit.
Han är lik en häst, som hellre dricker orent och grumligt vatten än
källans klara vatten. Och de som giva där de icke borde giva komma
att drabbas av den förbannelse, som Kristus på domens dag skall
uttala över dem vilka skola bliva fördömda.

Sequitur de Gula.

Efter Girigheten följer Frosseriet, vilket står i strid med Guds
uttryckliga bud. Frosseri är omåttlig lust att äta och dricka eller
tillfredsställande av den omåttliga lusten och det obehärskade
begäret att äta och dricka. Denna synd har fördärvat hela denna
världen, såsom man gott ser av Adams och Evas synd. Hör även vad
Sankt Paulus säger om Frosseriets synd. "Många", säger Sankt Paulus,
"finnas, om vilka jag ofta sagt eder och om vilka jag nu säger det
gråtande, att de äro fiender till Kristi kors, vilkas ände är döden
och vilkas mage är deras Gud". Den som är van vid denna Frosseriets
synd, kan icke motstå någon synd. Han måste vara alla lasters träl,
ty det är i djävulens hord som han gömmer sig och vistas. Av denna
synd finnes det många slag. Det första är dryckenskapen, som är den
hemska graven för en människas förnuft; när en människa är drucken,
har hon därför förlorat sitt förnuft, och detta är en dödssynd.
Men sannerligen, när en människa icke är van vid starka drycker
och måhända icke känner dryckens styrka eller har ett svagt huvud
eller har arbetat, så att hon kommer att dricka så mycket mera – om
hon än plötsligt blir överväldigad av drickande, så är detta ingen
dödssynd, utan en liten synd. Det andra slaget av Frosseri är att
människans ande blir fullkomligt förvirrad, ty dryckenskapen berövar
henne förståndets bruk. Det tredje slaget av glupskhet är när en
människa slukar sin mat och ej äter på anständigt sätt. Det fjärde
är när safterna i människans kropp blivit fördärvade genom alltför
riklig föda. Det femte är glömska till följd av alltför mycket
drickande, vilken gör att en människa stundom före morgonen glömmer
vad han gjort föregående kväll eller på natten.

§ 71. På ett annat sätt indelas de olika slagen av Frosseri av Sankt
Gregorius. Det första är att äta före matdags. Det andra är när en
människa skaffar sig alltför läcker mat eller dryck. Det tredje är
när man äter övermåttan mycket. Det fjärde är överdriven omsorg om
matens tillredning. Det femte är att äta alltför glupskt. Dessa äro
de fem fingrar på djävulens hand, medelst vilka han drar människor
till synd.

Remedium contra peccatum Gule.

§ 72. Botemedlet mot Frosseri är Avhållsamhet, säger Galienus, men
den anser jag icke vara tillfylles, om man är avhållsam endast
för kroppens hälsas skull. Sankt Augustinus vill att avhållsamheten
utövas för dygdens egen skull och med tålamod. Avhållsamheten,
säger han, är föga värd, om man ej har god vilja därtill och om den
icke iakttages med tålamod och för Guds skull i hopp om den eviga
saligheten i himmelen.

§ 73. Avhållsamhetens kamrater äro Måttligheten, som håller måtta i
allting, Skamkänslan, som skyr allt skamligt, och Förnöjsamhet, som
icke söker överflöd i mat och dryck och ej lägger vikt vid konstrik
tillredning av födan. Vidare Självbehärskningen, som genom förnuftet
lägger band på en alltför stor lust att äta, samt Nykterheten, som
förhindrar övermåttligt drickande, samt Självförsakelsen, som
försakar behaget att sitta länge och bekvämt till bords och som gör
att en del människor ofta frivilligt stå medan de äta för att ej ha
det alltför bekvämt.

Sequitur de Luxuria.

§ 74. Efter Frosseriet följer Otukten, ty dessa två synder äro
så nära besläktade att de ofta ej kunna åtskiljas. Denna synd är
sannerligen en styggelse för Gud, ty han sade själv: "Du skall icke
göra hor". Och därför införde han stränga straff för denna synd i
de gamla lagarna. Om en kvinnlig slav blev ertappad med att begå
denna synd, skulle hon slås ihjäl med påkar. Och om det var en
friboren kvinna skulle hon stenas. Och om det var en biskops dotter,
skulle hon enligt Guds befallning bliva bränd. Vidare var det för
otuktssyndens skull som Gud lät syndafloden komma över världen. Och
efter den brände han fem städer med åskviggar och nedsänkte dem i
helvetet.

§ 75. Låtom oss då nu tala om den stinkande Otuktssynd, som man kallar
Äktenskapsbrott, om den ena av de två eller båda äro gifta. Sankt
Johannes säger, att äktensknpsbrytare skola vara i helvetet i en
stinkande eld av svavel, i en eld för otuktens skull, i svavel för
att deras gärning varit så smutsig och stinkande. Det är förvisso
något förfärligt att bryta äktenskapets sakrament, som Gud själv
instiftat i paradiset och Jesus Kristus bekräftat, såsom Sankt Matheus
vittnar i evangeliet: "En man skall övergiva sin fader och sin moder
och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött". Detta
sakrament utgör en sinnebild av Kristi förening med den heliga kyrkan.
Och Gud förbjöd icke endast äktenskapsbrott i gärning utan befallde
även, att du icke skall hava lust till din nästas hustru. I detta bud,
säger Sankt Augustinus, förbjudes varje slag av lust att begå otukt,
och Sankt Matheus säger i evangeliet att "den som ser på en kvinna
för att begära henne, har redan gjort hor med henne i sitt hjärta".
Härav sen I att denna synd icke blott är förbjuden i gärning utan att
även önskan att begå den är förbjuden. Denna fördömda synd skadar
svårligen den som begår den. Först och främst hans själ, ty han driver
den till synd och till de kval efter döden som vara evinnerligen. Även
kroppen skadar den svårt, ty den uttorkar den och förslösar den och
förnedrar den, och av sitt blod offrar han åt helvetet; den skadar hans
egendom och utkomst. Och om det är fult att en man förslösar sin egendom
på kvinnor, så är det förvisso ännu fulare när kvinnor för sådant snusk
offra egendom och utkomst på män. Denna synd berövar, säger profeten,
både man och kvinna deras goda rykte och all deras ära; och detta är
djävulen behagligt, ty därigenom vinner han största delen av denna
världen. Och liksom en köpman gläder sig mest över den affär, av
vilken han har den största vinsten, så gläder sig även djävulen över
detta snusk.

§ 76. Detta är djävulens andra hand med fem fingrar som draga
människor till hans styggelse. Det första fingret är den dåraktiga
kvinnan och den dåraktige mannens dåraktiga blickar, vilka döda
alldeles som basilisken dödar människor genom giftet i sin blick,
ty ögonens begärelse följer hjärtats begärelse. Det andra fingret
är det lastbara vidrörandet på ett okyskt sätt; och därför säger
Salomo, att den som vidrör och handskas med en kvinna är lik den som
handskas med en skorpion som stinger och plötsligt dödar genom sitt
gift, liksom man bränner fingrarna om man sticker dem i hett beck.
Det tredje är otuktiga ord, vilka äro såsom eld och bränna hjärtat.
Det fjärde fingret är kyssen. En stor dåre vore sannerligen den, som
ville kyssa öppningen av en brinnande ugn eller spis, men större
dårar äro de, vilka kyssa i otuktig avsikt, ty den mun de kyssa är
porten till helvetet. Särskilt gäller detta de gamla horkarlar, som
vilja kyssa och vidröra, ehuru de äro impotenta. De äro förvisso
såsom hundar, ty när en hund kommer till en ros eller andra buskar,
så lyfter den på benet och låtsar som om den ville pissa, även om den
icke kan göra det. Och om den åsikten, som hyses av många män, att
de ej kunna synda genom någon otukt som de begå med sin hustru,
säger jag att den åsikten förvisso är oriktig. Gud skall veta att
en man kan döda sig med sin egen kniv och dricka sig berusad ur sin
egen tunna. Sannerligen, om han älskar hustru eller barn eller
något jordiskt ting mera än Gud, så är det hans avgud, och han är en
avgudadyrkare. En man skall älska sin hustru med urskiljning, saktmod
och måtta, och då är hon som om hon vore hans syster. Det femte
fingret på djävulens hand är otuktens stinkande gärning. Sannerligen,
Frosseriets fem fingrar sticker djävulen i människans mage och med
Otukteus fem fingrar fattar han henne om livet för att kasta henne i
helvetets brinnande ugn, där de i evighet skola hava eld och maskar,
gråt och veklagan, förtärande hunger och törst och bistra djävlar,
som utan uppehåll och utan ände skola trampa dem under sina fötter.

Av Otukt finnes det som sagt flera slag, såsom enkel hor, det
vill säga otukt mellan man och kvinna som icke äro gifta, och den
är en dödssynd och strider mot naturen. Allt som är fientligt och
skadligt för naturen är emot naturen. Även en människas förstånd
säger henne att otukt är en dödssynd, eftersom Gud förbjudit hor.
Och Sankt Paulus förvisar dem till det rike, som är i beredskap
endast för dem som begått en dödssynd. En annan otukts synd är att
beröva en kvinna hennes mödom. Den som det gör kastar förvisso en
jungfru ur det högsta tillstånd som gives på denna jord och berövar
henne den dyrbara frukt som bibeln kallar "den hundrade frukten".
Jag kan ej uttrycka det på annat sätt på svenska, men på latin hette
det Centesimus fructus. Den som så gör är förvisso orsak till
större skada och förödelse än ord kunna uttrycka, alldeles som en
människa är orsak till all den skada, som kreatur göra på ett fält
när de brutit sig genom häckar eller stängsel och förstöra sådant som
icke kan ersättas. Ty en mödom kan förvisso icke återställas, lika
litet som en avhuggen arm åter kan fås att växa fast. Jag vet väl
att hon kan få nåd, om hon gör bot, men aldrig mera skall hon bliva
obefläckad. Och om jag också redan talat något om Äktenskapsbrott,
så är det gott att påvisa ytterligare faror, som äro förenade med
Äktenskapsbrott, på det att man må veta att undfly, undvika denna
smutsiga synd. Äktenskapsbrott betyder på latin att nalkas en annan
mans bädd, varigenom de, som tidigare varit ett kött, överlämna sina
kroppar åt andra personer. Denna synd ger, säger den vise, upphov
till mycket ont. Först och främst bruten tro; och förvisso utgör tron
nyckeln till kristendomen. Och när tron är bruten och söndersliten,
då står kristendomen sannerligen steril och utan frukt. Denna synd
utgör även en stöld, ty stöld är överhuvudtaget att beröva en person
något emot hans vilja. Sannerligen, det är den värsta stöld som kan
tänkas när en kvinna stjäl sin kropp från sin make och ger den åt
sin älskare att befläcka och stjäl sin själ från Kristus och skänker
den åt djävulen. Detta är värre stöld än att bryta sig in i en kyrka
och stjäla kalken, ty äktenskapsbrytarna bryta sig in i Guds andliga
tempel och stjäla nådens käril, det vill säga kroppen och själen, och
därför skall Gud fördärva dem, såsom Sankt Paulus säger. Sannerligen,
för denna synd ryggade Josef tillbaka, när hans herres hustru bad
honom begå den styggelsen och när han sade: "Si, min fru, jämte mig
befattar sig min herre själv med intet i huset, och allt vad han äger
har han givit i min hand; och intet har han undandragit mig, utom dig
allena, emedan du är hans hustru. Och huru skulle jag nu så mycket
ont göra och synda emot Gud? Det förbjude Gud". Ack, alltför sällan
finner man nuförtiden sådan trohet! Det tredje onda är den smuts,
med vilken de bryta Guds bud och befläcka den som instiftat äktenskapet,
det vill säga Kristus. Så högt och heligt som äktenskapets
sakrament är, så mycket större synd är det förvisso att bryta det; ty
Gud instiftade äktenskapet i paradiset i oskuldstillståndet för att
föröka människosläktet i Guds tjänst. Och därför är äktenskapsbrottet
en så mycket större styggelse. Det leder mången gång till falska
arvingar, vilka med orätt bemäktiga sig folks arv. Och därför
utesluter Kristus dem från himmelriket, vilket är goda människors
arvedel. Och detta brott åstadkommer även ofta att folk sig själva
ovetande gifta sig eller synda med sina egna blodsförvanter, och
särskilt gäller detta de horkarlar som besöka bordeller med lösaktiga
kvinnor, inrättningar som kunna förliknas vid allmänna avträden, i
vilka män kasta sitt vatten. Och vad skola vi säga om kopplare, som
leva av koppleriets förfärliga synd och tvinga kvinnor att avstå åt
dem en viss del av det de förtjäna genom att prisgiva sin kropp, ja,
stundom göra det med sin egen hustru eller sitt barn? Sannerligen,
dessa äro fördömda synder. Observera även att hor i de tio buden
ställts mellan stöld och mord; det är nämligen den största stöld
som kan finnas, ty det utgör stöld av både kropp och själ. Och det
är likt mord, emedan det klyver itu och bryter itu dem, som först
gjorts till ett kött, och de som det göra skulle därför enligt Guds
gamla lagar dödas. Men Jesu Kristi lag är en barmhärtighetens lag och
han sade till kvinnan, som hade blivit ertappad med äktenskapsbrott
och som judarna ville stena: "Gå, och hav icke längre lust att
synda!" eller: "vill icke längre synda!" Sannerligen, bestraffningen
av äktenskapsbrott har överlämnats åt helvetets kval, om det icke
förekommes av ånger.

Det finnes ännu andra slag av denna fördömda synd, såsom om den ena
parten eller båda parterna höra till kleresiet, tillhöra någon orden,
äro underdiakoner eller diakoner eller präster eller hospitalie
bröder eller -systrar. Och ju högre han står i rang, desto större är
synden. Det som i hög grad försvårar deras synd är brottet mot det
kyskhetslöfte de avlagt vid inträdet i sin orden. Och vidare är det
sannerligen så, att prästeståndet är förvaltare av alla Guds skatter
och hans särskilda tecken på kyskhet, som visar att de förbundit sig
till ett kyskt liv, vilket är den högsta form av liv som existerar.
Och dessa till Guds tjänst invigda äro hans speciella husfolk, och
när de begå en dödssynd, är det därför ett särskilt svart förräderi
mot Gud och hans folk; ty de leva på folket för att bedja för folket,
och när de äro sådana förrädare, båta deras böner till intet. Präster
äro änglar i avseende på sitt ämbetes värdighet, men sannerligen
säger Sankt Paulus: "Satan förvandlar sig till en ljusets ängel".
Sannerligen, den präst som begär dödssynd kan förliknas vid mörksens
ängel förvandlad till en ljusets ängel: han ter sig som en ljusets
ängel, men han är sannerligen en mörksens ängel. Sådana präster äro
Belials söner, såsom framgår av Konungaboken, där de betecknas
såsom söner av Belial, det vill säga djävulen. Belial betyder "utan
domare" och så bete de sig: de tycka att de äro fria och ej hava
någon domare, lika litet som en fri tjur, som tar vilken ko den
behagar i staden. Så handla de gentemot kvinnor. Ty alldeles som
en fri tjur förslår för en hel stad, så utgör en fördärvad präst
ett tillräckligt fördärv för en hel församling eller för ett helt
land. Sådana präster känna, såsom bibeln säger, icke prästerskapets
plikter mot folket, ej heller känna de Gud. De nöjde sig icke, såsom
bibeln säger, med kokt kött, som offrades åt dem, utan togo med våld
rått kött. På samma sätt nöja sig dessa skurkar icke med det stekta
och det kokta kött, varmed folk med stor vördnad föder dem, utan
vilja hava folks hustrurs och döttrars råa kött. Och de kvinnor som
samtycka till deras horeri, begå en stor orätt mot Kristus och den
heliga kyrkan och alla helgon och mot alla själar, ty de beröva
alla dessa den, som skulle dyrka Kristus och den heliga kyrkan och
bedja för kristna själar. Och därför hava sådana präster och deras
älskarinnor hela kristenhetens förbannelse intill dess de göra
bättring.

Det tredje slaget av otukt förekommer stundom mellan en man och
hans hustru, nämligen när de i sitt samlag icke söka något annat
än köttslig vällust, såsom Sankt Hieronymus säger, och föreställa
sig att då de äro gifta allting är dem tillåtet. Men över sådana
människor har djävulen makt, såsom ängeln Rafael sade åt Tobias, ty
i sitt samlag utesluta de Jesus Kristus ur sitt hjärta och hängiva
sig åt allsköns otukt. Det fjärde slaget är samlag mellan sådana
som äro nära befryndade eller med personer, med vilka deras fäder
eller deras anförvanter begått otuktssynd; denna synd gör dem lika
hundarna, vilka icke taga någon hänsyn till släktskap. Och det gives
förvisso släktskap av tvenne slag, andlig och köttslig, andlig när
det är fråga om faddrar. Ty alldeles på samma sätt som den, vilken
avlat ett barn, är dess köttslige fader, så är ett barns gudfader
dess andlige fader. En kvinna begår därför ingen mindre synd om
hon plägar umgänge med sin gudfader än om hon gör det med sin egen
köttslige broder. Det femte slaget är den avskyvärda synd, om vilken
ingen människa bör tala eller skriva, ehuru den öppet omtalas i
den heliga skrift. Denna styggelse bedriva män och kvinnor i olika
syften och på olika sätt, men ehuru den heliga skrift talar om
denna förskräckliga synd, så blir den heliga skrift icke därigenom
besudlad mer än solen blir det av att skina på en gödselhög. En annan
otuktssynd utgör den, som kommer under sömnen, och denna synd kommer
ofta till dem som äro svenner och även till dem som äro fördärvade;
och denna synd, som man kallar pollution, kommer på fyra sätt.
Stundom av kroppens matthet, för att safterna äro för rikliga och
överflödande i en mans kropp. Stundom av sjukdom, av svaghet hos den
återhållande kraften, som man säger i medicinen. Stundom av överflöd
i mat och dryck. Och stundom av syndiga tankar i människans
själ när hon går till sängs, vilket icke kan vara annat än synd. Man
måste därför akta på sina tankar, ty annars kan man begå en svår synd.

Remedium contra peccatum Luxurie.

§ 77. Nu komma vi till botemedlet mot Otukt och det är, allmänt sagt,
Kyskhet och återhållsamhet, som tygla alla de utsvävningar, som
härröra av köttsliga begär. Och ju kraftigare drifterna till denna
smutsiga synd undertryckas, desto större förtjänst. Och Kyskheten
är tvåfaldig, det vill säga kyskhet i äktenskapet och kyskhet
i enkeståndet. Nu skall du förstå, att äktenskap är tillåten
sammanlevnad mellan man och kvinna, vilka genom äktenskapets sakrament
mottagit det band, genom vilket de icke få åtskiljas i hela sitt liv,
det vill säga så länge de båda leva. Detta är, såsom bibeln säger,
ett stort sakrament. Gud instiftade det, som jag redan sagt, i
paradiset och lät sig själv födas i ett äktenskap. Och för att helga
äktenskapet var han med på ett bröllop, där han förvandlade vatten
till vin, vilket var det första underverk, som han här på jorden
utförde inför sina lärjungar. Äktenskapet renar Otukten och förökar
den heliga kyrkan med medlemmar av god härstamning, och den förvandlar
en dödssynd till en liten synd mellan dem som äro gifta och gör
att makarnas hjärtan bliva ett lik som deras kött. Detta är det sanna
äktenskapet, som instiftades av Gud innan synden kom i världen, när
den naturliga lagen ännu rådde i paradiset; och det föreskrevs att en
man skall hava endast en kvinna och en kvinna endast en man, såsom
Sankt Augustinus säger och påvisar med många skäl.

§ 78. Först och främst emedan äktenskapet utgör en sinnebild av
föreningen mellan Kristus och den heliga kyrkan. För det andra
emedan mannen är kvinnans huvud; åtminstone står det skrivet att han
bör vara det. Ty om en kvinna hade flere män än en, så skulle hon
ha flera huvuden än ett, och detta vore en styggelse inför Herren;
ej heller kunde en kvinna tillfredsställa många män på en gång. Ej
heller skulle det någonsin bliva frid och ro bland dem, ty var och en
ville begära sitt. Och vidare skulle ingen man känna sin egen avföda
och veta vem som skall taga arv efter honom; och kvinnan skulle bliva
mindre älskad från den tid, då hon blev gift med flere män.

§ 79. Nu komma vi till huru en man skall uppföra sig mot sin
hustru, särskilt i två avseenden, nämligen i avseende å tålamod och
aktning, något som Gud visade när han skapade kvinnan. Han skapade
henne icke av Adams huvud för att hon ej skulle kräva för stor
makt. Ty där kvinnan har makten, där åstadkommer hon alltför stor
oreda. Härpå behövas inga exempel; det dagliga livets erfarenhet bör
förslå. Och Gud skapade förvisso ej heller kvinnan av Adams fötter
för att hon icke skulle hållas alltför undertryckt, ty hon kan ej
lida med tålamod, utan Gud skapade kvinnan av Adams revben för att
kvinnan skulle bliva en kamrat till mannen. En man skall uppträda
mot sin hustru med trohet, sanning och kärlek. Sankt Paulus säger,
att "en man skall älska sin hustru såsom Kristus älskade den heliga
kyrkan, vilken han älskade så högt, att han dog för den". Det bör
även en man göra för sin hustru, om nöden det kräver.

§ 80. Om huru en kvinna skall vara sin man underdånig talar Sankt
Petrus. Först och främst i lydnad. Och lagen säger även att en
kvinna, som är hustru, så länge hon är det icke har någon rättighet
att svära eller vittna utan tillstånd av sin man, som är hennes
herre eller åtminstone bör vara det. Hon bör även tjäna honom i
all ärbarhet och vara anspråkslös i sin klädsel. Jag vet nog att
hustrur böra göra sitt bästa för att behaga sina män, men icke genom
påfallande klädsel. Sankt Hieronymus säger, att hustrur, som äro
skrudade i siden och dyrbar purpur, icke kunna skruda sig i Jesus
Kristus. Och vad säger Sankt Johannes i denna sak? Även Sankt
Gregorius säger, att ingen människa skaffar sig dyrbara kläder
för annat än av fåfänga, för att bliva så mycket mera hedrad
inför människor. Och det är en stor dårskap av en kvinna att hava
vackra kläder utvändigt och själv vara ful invärtes. En hustru bör
även vara måttfull i utseende och uppträdande och skrattande samt
förståndig i alla sina ord och gärningar. Och över alla jordiska ting
bör hon älska sin make av allt sitt hjärta och vara honom trogen
med sin kropp. Det bör en make även vara gentemot sin hustru. Ty
liksom hela hennes kropp tillhör hennes make, så bör även hennes
hjärta göra det, annars råder mellan dem icke något fullkomligt
äktenskap. Sedan skall man veta, att av tre skäl är köttslig förening
tillåten för en man och hans hustru. Det första är önskan att avla
barn till Guds tjänst, ty detta är förvisso äktenskapets slutliga
syfte. Ett annat skäl är önskan hos dem båda att betala den andra
deras kroppars skulder, ty ingendera av dem har makt över sin egen
kropp. Det tredje skälet är för att undvika otukt och synd. Det
fjärde är förvisso en dödssynd. Vad det första beträffar, så är
det förtjänstfullt. Det andra är det även, ty lagen säger, att den,
som betalar sin make sin kropps skuld, även om det sker mot hennes
hjärtas lust, den besitter kyskhetens förtjänst. Det tredje sättet
är en förlåtlig synd; och intet av sätten kan sannerligen vara helt
utan synd på grund av den sinnliga njutningen. Det fjärde sättet,
nämligen när den äktenskapliga föreningen är föranledd endast av
sinnlig kärlek och icke av någon av de tre tidigare nämnda skälen,
utan endast för att uppnå brännande vällust, utan att de fråga efter
hur ofta det sker, är förvisso en dödssynd. Och dock kan man med sorg
finna, att en del människor pina sig till att göra det oftare än vad
deras lusta förslår till.

§ 81. Det andra sättet att vara kysk är att vara en ren enka och
undvika mäns omfamningar och åtrå Jesu Kristi omfamning. Sådana äro
de, vilka varit hustrur men förlorat sina män, samt kvinnor, vilka
begått otukt men blivit renade genom Ånger. Och om en hustru kunde
hålla sig helt kysk med sin makes bifall, så att hon aldrig gåve honom
tillfälle till synd, så voro det förvisso en stor förtjänst hos henne.
De kvinnor, vilka iakttaga kyskhet, måste vara rena såväl till hjärtat
som till kroppen och till sina tankar och måttfulla i sin klädsel och
uppsyn samt avhållsamma i mat och dryck, i tal och handling. De äro
den heliga Magdalenas rökelsekäril, som fylla den heliga kyrkan med
vällukt. Det tredje slaget av kyskhet är jungfrulighet, och det höves
en jungfru att hon är ren till själ och kropp; då är hon en Kristi
brud och hennes liv en ängels. Hon är en prydnad för denna värld och
martyrernas vederlike; Hon besitter något, som ingen tunga kan uttrycka
och intet hjärta fatta. Vår herre Jesus Kristus var av en jungfru född
och jungfru var han själv.

§ 82. Ett annat botemedel mot Otukt är att medvetet undandraga sig
sådant, som ger anledning till denna synd, såsom sysslolöshet, ätande
och drickande, ty när grytan kokar för häftigt är det förvisso det
bästa botemedlet att borttaga elden. Att sova länge i lugn och ro är
även i hög grad ägnat att alstra otukt.

§ 83. Ett annat medel mot Otukten är att man eller kvinna undvika
deras sällskap, av vilka de frukta att bliva frestade, ty även om
handlingen kan emotstås, är frestelsen stor. Sannerligen, om också
en vit vägg icke skulle fatta eld genom att ett ljus fästes vid den,
så blir den dock svärtad av lågan. Jag råder ofta, att ingen man
må förlita sig på sin egen fullkomlighet, om han ej är starkare än
Simson, heligare än David och visare än Salomo.

§ 84. Sedan jag nu efter bästa förmåga förklarat för Eder de sju
dödssynderna och en del av deras grenar och botemedel, ville jag
sannerligen, om jag kunde, tala till eder om de tio buden. Men ett
så högt ämne överlämnar jag åt lärda teologer. Likväl hoppas jag
till Gud att varenda en av dem alla har blivit berörd i denna
utläggning.

De Confessione.

§ 85. Då, såsom jag nämnde i första kapitlet, andra delen av Ångern
består i munnens Bikt, anför jag vad Sankt Augustinus säger: Synd är
varje ord och varje handling och allt vad människor åtrå i strid med
Jesu Kristi lag; och man kan synda i hjärtat, i munnen och i handling
genom de fem sinnena, vilka äro: syn, hörsel, lukt, smak och känsel.
Nu är det gott att veta, att detta i hög grad försvårar varje synd.
Du skall betänka vad du är, som begått synden, om du är man eller
kvinna, ung eller gammal, adelsman eller träl, fri eller tjänare,
frisk eller sjuk, gift eller ogift, prästvigd eller icke prästvigd,
vis eller dåre, klerk eller lekman, om den andra är av din släkt,
andligen eller kroppsligen, om någon av din släkt syndat med personen
eller icke, och många andra saker.

§ 86. En annan omständighet är denna: om den innebär äktenskapsbrott
eller icke, blodskam eller icke, jungfru eller icke, dråp eller icke,
förfärande grov synd eller liten synd. Den tredje omständigheten är
platsen, där du har begått synd: i en annan mans hem eller i ditt
eget, på öppna fältet eller i kyrkan eller på kyrkogården, i en
invigd eller icke invigd kyrka. Ty om kyrkan är invigd och man och
kvinna där spilla sin säd genom synd eller frestelse till synd, så är
kyrkan under interdikt tills den blivit renad av biskopen; och den
präst, som begår ett sådant brott, skall aldrig mera i hela sitt liv
sjunga mässan. Den fjärde omständigheten är genom vilka förmedlare
eller budbärare frestelsen kommit eller bifall givits till att hålla
kamrater sällskap, ty mången usling har gått till djävulen i
helvetet för kamratskaps skull. De som uppegga eller bifalla till
synd äro därför delaktiga i synden och i syndarens fördömelse. Den
femte omständigheten är huru många gånger människan syndat,
om syndiga tankar bo i henne och om hon ofta fallit. Ty den som
ofta faller i synd föraktar Guds nåd och ökar sin synd och är
ovän till Kristus och hans kraft att motstå synden försvagas allt
mera och han får allt lättare för att synda, och synden växer och
han blir allt mera obenägen för att skrifta sig för den som är
hans biktfader. När människor återfalla i sina gamla dårskaper
pläga de därför antingen övergiva sina gamla biktfäder helt och
hållet eller också gå till skrift på olika ställen; men sådan
delad bikt förtjänar sannerligen ingen förlåtelse av Gud för de
begångna synderna. Den sjätte omständigheten är orsaken till att en
människa syndar, vilken frestelse som lett därtill; och om frestelsen
uppstått hos henne själv eller om hon blivit uppeggad av andra
människor; eller om en man syndat mod en kvinna genom våld eller med
hennes eget bifall; eller om kvinnan trots sitt motstånd blivit
tvingad eller icke; detta skall hon säga; för sinnlighets eller för
fattigdoms skull, och om det var hennes initiativ eller icke, med
mera liknande. Den sjunde omständigheten är, på vilket sätt en man
begått sin synd eller huru kvinnan tillåtit en man att begå den med
henne. Och det samma skall mannen omtala, tydligt och med uppgivande
av alla omständigheter, och om han syndat med allmänna bordellkvinnor
eller icke, om han begått sin synd under helgad tid eller icke,
under fastetid eller icke, före eller efter det han senast var till
skrift och om han alltså brutit den botgöring, som ålagts honom; med
vems tillhjälp eller på vems inråden; genom trolleri eller magi; allt
måste omtalas. Alla dessa ting tynga mer eller mindre på en människas
samvete. Och även den präst som är din domare kan därigenom bättre
bedöma vilken botgöring han skall ålägga dig, beroende på graden av
din förkrosselse. Ty lägg det på minnet, att efter det en människa
fläckat sitt dop genom en synd, gives det för henne ingen annan väg
till frälsning än genom ånger, bikt och botgöring, och de två första
förutsätta att det finnes en biktfader att bikta för och det tredje
att syndaren lever tillräckligt länge för att fullgöra den.

§ 87. Vidare bör man betänka, att fyra villkor måste uppfyllas om
man vill göra en sann och verksam bikt. Det första är den hjärtats
sorgfyllda bitterhet, varom konung David talade till Gud: "Jag vill
erinra mig alla mitt livs år i mitt hjärtas bitterhet." Det gives
fyra tecken på denna hjärtats bitterhet. Det första är att bikten
är skuldmedveten och icke avser att släta över eller dölja synden,
ty syndaren har förorättat sin Gud och besudlat sin själ. Och härom
säger Sankt Augustinus: "Hjärtat plågas av skam över sin skuld",
och för att den vars hjärta så plågas är mycket skuldmedveten, är
han värdig att Gud skänker honom stor nåd. Sådan var den bekännelse,
som gjordes av publikanen, vilken icke ville lyfta sin blick mot
himmelen, emedan han hade förbrutit sig mot Gud i himmelen; och på
grund av denna skuldmedvetenhet skänktes honom genast Guds nåd.
Och härom säger Sankt Augustinus, att de skuldmedvetna äro nära
förlåtelse och absolution. Ett annat tecken är den ödmjukhet i
bikten, varom Sankt Petrus säger: "ödmjuken eder under Guds makt."
Guds hand är mäktig i bikten, ty genom den förlåter han dig din synd,
och han ensam har makt att göra det. Och denna ödmjukhet skall bo i
hjärtat och vara synlig utåt, ty liksom den biktande ödmjukar sig
inför Gud i sitt hjärta, skall han kroppsligen böja sig i ödmjukhet
inför prästen, som sitter såsom Guds ställföreträdare. Emedan Kristus
är den högste och prästen ett redskap och en medlare mellan Kristus och
syndaren, och förnuftet säger att syndaren är den ringaste, så kan det
ej komma ifråga att syndaren sitter lika högt som hans biktfader, utan
skall han knäböja inför honom vid hans fötter, därest icke sjukdom
förhindrar det. Ty han skall icke fråga efter vem som sitter där, utan
blott i vems ställe han sitter. En man, som förbrutit sig mot en herre
och kommer för att bedja om nåd och förlåtelse, sätter sig icke genast
vid sidan av herren, ty då skulle han anses fräck och ovärdig snar
tillgift och nåd. Det tredje tecknet är att bikten om möjligt sker under
tårar; och om man ej kan gråta med sina lekamliga ögon, så bör man gråta
i sitt hjärta. Sådan var Sankt Petri bikt, ty sedan han förnekat Jesus
Kristus gick han bort och grät bitterligen. Det fjärde tecknet är
att man ej av blygsel underlåter att bikta sig. Sådan var Magdalenas
bikt: hon lät icke någon skamsenhet inför dem som voro på festen
hindra sig från att gå fram till vår herre Jesus Kristus och bekänna
sina synder för honom. Det femte tecknet är att ödmjukt finna sig
i den botgörelse, som ålägges en för ens synders skull; ty Jesus
Kristus var förvisso för en människas synders skull lydig intill
döden.

§ 88. Det andra villkoret för sann bikt är att den avlägges snart, ty
om en människa har ett dödande sår, så blir det allt mera förvärrat
och påskyndar det allt mera hennes död och blir det allt svårare att
hela, ju längre hon dröjer med att sköta om det. Och alldeles lika
är det med en synd, som länge får ligga obiktad i en människa. En
människa bör sannerligen av många skäl vara snar till att bikta sina
synder, såsom av fruktan för döden, vilken ofta kommer plötsligt och
om vilken ingen vet när eller var den kommer att träffa en; vidare
emedan förlängning av en synd drar med sig andra synder, och emedan
syndaren kommer allt längre från Kristus ju längre han dröjer. Och om
han dröjer till sin sista dag, kan han i sitt dödssjuka tillstånd
knappast bikta eller erinra sig sina synder. Och har han icke under
sitt liv lyssnat till Jesu Kristi ord, skall Kristus knappast lyssna
till honom när han ropar till honom på sin sista dag. Och vet att det
kräves fyra ting för detta villkor. Din bikt måste vara övervägd och
övertänkt på förhand, emedan syndig hast icke medför någon nytta och
för att man skall kunna bikta sina synder, vare sig de härröra av
stolthet och avund eller något annat, samt för att man skall kunna
erinra sig antalet och storleken av sina synder och huru länge man legat
i synd. Vidare måste man ångra sina synder och hava ett fast uppsåt att
genom Guds nåd aldrig mera falla i synd samt frukta och bevaka sig
själv så att man flyr tillfällen till sådana synder, för vilka man
har benägenhet. Så måste du även skrifta alla dina synder för samme
man och icke en del för en och en del för en annan, det vill säga
dela upp din bikt av blygsel eller fruktan, ty detta är liktydigt
med att strypa din själ. Ty Jesus Kristus är förvisso fullkomligt
god; i honom finnes intet ofullkomligt, och därför förlåter han
antingen fullkomligt eller alls icke. Jag säger icke att om någon
ålagt dig botgöring för en viss synd, du är skyldig att för honom
yppa alla dina övriga synder, vilka du skriftat för din själasörjare,
om du icke känner dig manad därtill av din ödmjukhet; detta är icke
delning av skriftermålet. Ej heller säger jag, när jag talar om
delning av bikten, att du, när du med tillstånd av din själasörjare
biktar dig för någon annan klok och hedervärd präst var du behagar,
icke får för honom bikta alla dina synder. Men låt ingen lucka
uppstå, förtig ingen synd som du kan påminna dig. Och när du biktar
dig för din själasörjare, omtala då alla de synder du begått sedan
du senast var till skrift; detta utgör icke någon syndig delning av
skriftermålet.

§ 89. Även för själva bikten gälla vissa villkor. Först och främst
att du skriftar dig av egen fri vilja, ej på grund av tvång, ej på
grund av rädsla för folks mening, ej på grund av sjukdom eller dylikt,
ty det är tillbörligt att den, som förbrutit sig av fri vilja,
även av fri vilja bekänner sin överträdelse och att ingen annan än
han själv omtalar hans synd och att han icke förnekar eller bestrider
sin synd samt att han icke vredgas på prästen för hans förmaningar
att övergiva synden. Det andra villkoret är att din bikt skall vara
laglig, det vill säga att du, som skriftar dig och även prästen som
hör din bikt verkligen omfatta den heliga kyrkans tro och icke tvivla
på Jesu Kristi nåd såsom Kain eller Judas. Man skall även anklaga
sig själv och ingen annan för sin överträdelse; på sig själv och sin
egen ondska skall en människa lägga skulden för sin synd; men om en
annan givit anledning eller förlett till synden, eller om en persons
ställning är sådan, att den försvårar synden, eller om man ej kan
bikta sig klart utan att nämna den person, med vilken man begått
synden, så må man likväl göra det; i detta fall är nämligen avsikten
icke att baktala personen i fråga, utan endast att klargöra bikten.

§ 90. Du skall icke heller fara med osanning i ditt skriftermål,
till exempel så, att du av ödmjukhet påbördar dig synder, till
vilka du aldrig gjort dig skyldig. Ty Sankt Augustinus säger: "Om
du på grund av din ödmjukhet ljuger på dig själv, så syndar du
genom din lögn, även om du icke tidigare hade syndat." Du måste
även yppa din synd med din egen mun, om du icke blivit stum, och
icke skriftligt, ty du, som begått synden, skall även hava skammen
därför. Du skall ej heller pryda upp din bikt med vackra och subtila
ord för att därigenom betäcka din synd, ty då bedrar du dig själv
och icke prästen. Du skall omtala den enkelt och klart, även om den
vore aldrig så ful eller förfärlig. Du skall även skrifta dig för en
präst, som har förstånd att råda dig, och du skall icke bikta dig av
fåfänga eller skenhelighet eller någon annan anledning än fruktan för
Jesus Kristus och hänsyn till din själs frälsning. Du skall ej heller
ränna plötsligt till prästen för att flyktigt omtala din synd, såsom
när man berättar en anekdot eller en historia, utan gå till honom
med allvar och djup andakt. Om du faller ofta, reser du dig ofta
genom att bikta. Och om du mer än en gång biktar en synd, för vilken
du erhållit absolution, så länder detta dig till förtjänst, och du
skall, såsom Sankt Augustinus säger, så mycket lättare erhålla Guds
nåd och avlösning från såväl synd som straff. Och en gång om året är
sannerligen det minsta det är tillåtet att gå till nattvarden, ty all
ting förnyas förvisso en gång om året.

Explicit secunda pars Penitencie; et sequitur tercia pars eiusdem.

§ 91. Nu har jag berättat för eder om Bikten, som utgör den andra
delen av Ångern.

Den tredje delen av Ångern är Botgöringen, och den består i allmänhet
av allmosor och kroppslig smärta. Nu gives det tre slag av allmosor:
för det första hjärtats förkrosselse, vari en människa offrar sig
åt Gud; för det andra medkänsla för nästans nöd och för det tredje
givande av goda råd, andliga och materiella där sådana behövas, och
särskilt för att underlätta en människas utkomst. Och lägg märke
till, att en människa i allmänhet har behov av följande ting: hon har
behov av föda, hon har behov av kläder och husrum, hon har behov av
välvilliga råd och besök när hon är fängslad eller sjuk och av att
hennes döda kropp blir begravd. Och om du ej personligen kan besöka
den som behöver besök, så besök honom genom budskap och dina gåvor.
Dessa äro allmosor eller barmhärtighetsgärningar av dem som äga
timliga rikedomar eller förstånd att giva goda råd. Om dessa gärningar
skall du höra på domens dag.

§ 92. Dessa allmosor skall du giva av det du själv äger, och du
skall göra det hastigt och hemligt om du kan. Men kan du icke göra
det i hemlighet, så skall du ej underlåta att giva allmosor, även
om folk ser det; men det skall icke göras för att vinna världens
beröm, utan endast till Jesu Kristi ära. Ty såsom Sankt Matheus
vittnar, capitulo quinto: "Icke kan en stad döljas, som ligger
på ett berg; icke heller tänder man ett ljus och sätter det under
skäppan, utan på ljusstaken, så att det lyser för alla dem, som äro i
huset. Så lyse edert ljus inför människorna, att de må se edra goda
gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen".

§ 93. För att nu tala om kroppslig pina, så består den i böner, i
vaka, i fasta, i fromt inlärande av böner. Och I skolen förstå att
åkallan eller böner äro hjärtats fromma, i ord uttryckta önskningar
till Gud om att bliva frälst ifrån ondo eller erhålla andliga och
eviga och stundom även timliga ting; och av dessa böner har Jesus
Kristus förvisso innefattat det mesta i bönen Pater noster. Den
utmärker sig förvisso i sin höghet för trenne ting, vilka skänka
den större höghet än någon annan bön: den är gjord av Jesus Kristus
själv, och den är kort för att den skulle vara lätt att lära och
kunna lätt behållas i hjärtat, så att man ofta skall kunna begagna
sig av bönen; och för att man skall bliva mindre trött av att läsa
den och för att man ej skall hava någon ursäkt för att icko lära sig
den är den så kort och så lätt; och den innefattar i sig alla goda
böner. Utläggningarna över denna heliga bön, som är så enastående
och upphöjd överlämnar jag åt de lärda teologerna; blott detta vill
jag säga, att när du ber Gud förlåta dig dina skulder såsom ock
du förlåter dem dig skyldiga äro, så skall du akta på att du ej
är främmande för barmhärtigheten. Denna heliga bön utplånar även
småsynder, och därför är den särskilt lämplig såsom botövning.

§ 94. Denna bön måste läsas riktigt och med sann tro, och den kräver
att man ber till Gud metodiskt och förståndigt och fromt och att
man ständigt ställer sin vilja under Guds vilja. Denna bön måste
även läsas med stor ödmjukhet och renhet; ärligt och icke till
förargelse för någon man eller kvinna. Den måste även fullföljas
genom barmhärtighets verk. Den botar även själens defekter, ty Sankt
Hieronymus säger: "Genom fasta botas kroppens krämpor och genom bön
själens defekter".

§ 95. Vidare skall du veta, att till de kroppsliga späkningarna hör
vakande, ty Jesus Kristus säger: "Vaken och bedjen på det att I icke
mån falla i frestelse". I skolen även förstå, att fastandet består
av tre ting: i att försaka lekamlig föda och dryck och i att försaka
världsliga nöjen samt i att avstå från dödssynd, det vill säga man
skall med all kraft avhålla sig från att begå någon dödssynd.

§ 96. Och du skall även veta att Gud föreskrev fasta; och med
fastan höra fyra ting samman: frikostighet mot de fattiga, andlig
hjärtefröjd, att icke vara ond eller förargad eller knota över fastan
samt bestämda tider för intagande av måttlig föda; det vill säga man
skall icke äta i otid eller sitta längre vid matbordet för det man
fastar.

§ 97. Vidare skall du veta, att kroppens späkande består i kroppslig
tuktan eller undervisning i ord, skrift eller genom exempel. Likaså i
att bära tagel eller hårgarnsskjorta eller pansarskjorta närmast
kroppen för Kristi skull och i liknande späkningar. Men tag dig noga
i akt för att låta sådana köttets späkningar göra ditt hjärta bittert
eller förargat, ty bättre är det att kasta bort tagelskjortan än
vissheten om Jesus Kristus. Och därför säger Sankt Paulus: "Kläden
eder såsom de, vilka blivit utvalda av Gud, i hjärtats barmhärtighet,
mildhet och ödmjukhet och liknande dräkter", vilka bereda Jesus
Kristus större glädje än tagel- eller hårgarnsskjortor eller
pansarskjortor.

§ 98. Vidare består botgöring i att slå sig för sitt bröst, gissla
sig med spön, i knäfall, i förkrosselse, i att tålmodigt finna sig i
oförrätter, som begås mot en och även i att med tålamod finna sig i
sjukdomar eller förlust av jordisk egendom, eller hustru eller barn
eller andra vänner.

§ 99. Därjämte bör du veta, vilka ting som störa botgöringen, och
de äro fyra, nämligen fruktan, skam, hopp och hopplöshet, det vill
säga förtvivlan. Och för att först tala om fruktan, för vars skull
man tycker att man icke vill underkasta sig någon botgöring, så
utgöres botemedlet däremot av tanken, att kroppsligt lidande är blott
kortvarigt och obetydligt i jämförelse med helvetets kval, vilka äro
så förfärliga och så långvariga, att de äro utan ände.

§ 100. Vad åter beträffar det, att en människa blyges för att bikta
sig, särskilt sådana hycklare, som vilja anses vara så fullkomliga
att de ej hava något att bikta, så utgöres botemedlet av den tanken,
att den som icke blygts för att begå fula handlingar, förvisso icke
förnuftigtvis har skäl att blygas över en god handling, det vill
säga bikt. Man bör även tänka på att Gud ser och vet alla ens tankar
och alla ens gärningar; för honom kan intet bliva fördolt eller
förhemligat. Man bör även tänka på den skam som på domens dag kommer
att drabba dem vilka icke ångrat och biktat sig i detta liv. För alla
varelser på jorden och i helvetet skall då allt det man dolt i denna
värld varda uppenbart.

§ 101. För att nu tala om hoppet hos dem, som äro försumliga och
tröga till att skrifta sig, så är det av tvenne slag. Det ena är
att människan hoppas leva länge och hinna samla sig stora rikedomar
att njuta av, varefter hon ämnar gå till skrift; det är tids nog
att göra det då, säger hon. Det andra är att hon hyser alltför stor
tillförsikt till Kristi nåd. För att bekämpa den förstnämnda synden
bör man tänka på att vårt liv är ovisst och att alla denna världens
rikedomar äro ovissa och försvinna som en skugga på en vägg. Och
det står, såsom Sankt Gregorius säger, i överensstämmelse med Guds
rättvisa, att kvalen aldrig skola lämna dem vilkas tankar aldrig
velat lämna synden utan ständigt levat i synd, ty en sådan evig vilja
till synd förtjänar evigt straff.

§ 102. Misströstan är av två slag. Det första slaget är att
misströsta om Kristi nåd; det andra slaget är att misströsta om att
kunna förbliva god någon längre tid. Det första slaget av misströstan
härrör av att man tycker sig hava syndat så svårt och så ofta och så
länge legat i synd, att man icke kan bliva frälst. För att bekämpa
denna fördömliga misströstan bör man förvisso tänka, att Kristi
lidande har större makt att lösa än synden att binda. Emot det
andra slaget av misströstan bör man tänka, att lika ofta som man
faller, kan man åter resa sig genom ånger och botgöring. Och även om
man aldrig så länge levat i synd, så är Kristi nåd alltid redo att
omfatta syndaren. Emot misströstan om att länge kunna förbliva god
bör man ställa tanken, att djävulen är så svag, att han intet kan
göra, om ej människan själv låter honom göra det; och man bör även
betänka, att man, om man så önskar, kan erhålla styrka genom Guds och
hela den heliga kyrkans bistånd och änglarnas beskydd.

§ 103. Slutligen bör man veta vad ångerns frukt är; och enligt Jesu
Kristi ord är den den eviga saligheten i himmelen, där glädjen ej
har någon sådan motsats som sorg och lidande, där alla detta jordelivs
kval ligga bakom en, där det finnes trygghet för helveteskvalen,
där man befinner sig i kretsen av de saliga, som i evighet fröjda sig
över varandras fröjd, där människans kropp, som fordom var ful och
mörk, är mera strålande än solen, där den kropp, som fordom var sjuk,
bräcklig, svag och dödlig, är odödlig och så stark och så frisk att
intet kan skada den, där det varken gives hunger, törst eller köld,
utan varje själ mättas av Guds åsyn och en fullkomlig kunskap om
Gud. Detta salighetsrike kan människan köpa genom andlig fattigdom
och äran genom ödmjukhet, glädjens fullhet genom hunger och törst
och det övriga genom arbete; och livet genom döden och genom att döda
synden.

Här tar författaren till denna bok avsked.

§ 104. Nu ber jag alla dem, som lyssna till detta lilla verk eller
läsa det, att om det innehåller något, som tilltalar dem, de därför
tacka vår herre Jesus Kristus, av vilken all vishet och godhet utgår.
Och om det innehåller något, som misshagar dem, ber jag dem även
att de tillskriva det min okunnighet och icke min vilja, som mycket
gärna hade sagt det bättre, om jag hade haft förmåga att göra det.
Ty vår bibel säger: "Allt som blivit skrivet, är skrivet till vår
undervisning", och det är min avsikt. Därför bönfaller jag eder
ödmjukt för Guds nåds skull, att I bedjen för mig att Kristus må hava
förbarmande med mig och förlåta mig mina synder – och särskilt mina
översättningar och berättelser om världsliga fåfängligheter, vilka
jag återtar i mina återkallelser, sådana som boken om Troilus, boken
om Ryktet, boken om de nitton Damerna, boken om Hertiginnan, boken om
Fåglarnas Ting på Sankt Valentins dag, de bland Canterburysägnerna
som fresta till synd, boken om Lejonet och många andra böcker, om
jag blott hade dem i minnet, och mången sång och mången lättsinnig
visa, att Kristus av sin stora nåd må förlåta mig min synd. Men
för översättningen av Boetii De Consolacione och andra böcker med
helgonlegender och predikningar och sedelärande berättelser och
betraktelser tackar jag vår herre Jesus Kristus och hans signade
Moder och alla helgon i himmelen, och jag bönfaller dem att de
hädanefter intill mitt livs slut ville skänka mig ökad nåd till att
beklaga mina synder och tänka på min själs frälsning – och skänka
mig nåd till sann ånger, syndabekännelse och botgöring i detta livet
tack vare Hans stora nåd, som är konungarnas konung och präst över
alla präster och som köpte oss med sitt dyra hjärteblod, så att jag
må bliva en av dem, vilka på domens dag bliva frälsta: Qui cum patre,
etc.

Här slutar boken om Canterburysägnerna, sammanställd av Geoffrey
Chaucer, vars själ Jesus Kristus vare nådig. Amen.