Dikter

DIKTER AF CHARLES BAUDELAIRE

Öfverförda i svensk dräkt af

Axel Cedercreutz j:r.

Ur 'Ord och Bild', fjärde årgången.

Stockholm,
Wahlström & Widstrand,
1895.

INNEHÅLL:

Mæsta et errabunda.
Rösten.
Aftonstämning.
Hymn till skönheten.
Höstsång.
Kärlek till lögnen.

Mæsta et errabunda.

    Agata, någon gång kanske ditt hjärta ilar
    från oren hufvudstad, som liknar upprördt haf,
    hän till ett annat haf, hvars djupblå yta hvilar,
    som om jungfrulighet åt det sin prägel gaf.
    Agata, någon gång kanske ditt hjärta ilar...?

    Det vida hafvet kan som ingen lindra plågor.
    Hvad djafvul har väl skänkt åt det, så hemskt och vildt,
    då stormen rasar fram och piskar hvita vågor,
    den gåfvan att till ro oss kunna söfva mildt?
    Det vida hafvet kan, som ingen, lindra plågor!

    För bort mig, järnvägståg, bär bort mig, lätta skuta,
    långt bort från detta rum, från våra tårars dal!
    Agata, är det sant, du plägar tårar gjuta
    och sucka: långt från brott, från ånger och från kval
    för bort mig, järnvägståg, bär bort mig, lätta skuta!

    Hur fjärran stån I ej, I välluktsfyllda lunder,
    där himlens azur själf oss fröjd och kärlek lär,
    där uti sällhets haf vårt hjärta dukar under,
    och allt, som oss är kärt, vår kärlek värdigt är!
    Hur fjärran stån I ej, I välluktsfyllda lunder!

    Men gröna paradis från flydda barndomsdagar
    med lekar, kyssar, sång och vilda blommors krans,
    med dallrande fiol i vårlöfklädda hagar
    och kannan fylld med vin i aftonsolens glans,
    – men gröna paradis från flydda barndomsdagar,
    oskuldens paradis, där glädjen hörde hemma,
    är det re'n längre bort än Kina från oss är?
    Kan det ej återfås, om ock med sorgsen stämma
    vi ropa efter det och allt, som gömdes där,
    i oskulds paradis, där glädjen hörde hemma?

Rösten.

    Min vagga stod helt tätt invid biblioteket,
    ett Babel, där roman och vetenskap och skämt
    och grekiskt stoft och dam från Rom liksom på lek ett
    märkvärdigt möte stämt. Jag själf jag nådde jämt
    till andra hyllans kant. Två röster hördes tala.
    Den ena sade strängt, försåtligt: "Jorden är
    ett sockradt bröd; jag kan (jag räknas till de fala)
    dig gifva en aptit, som hastigt det förtär."
    Den andra rösten: "Kom, o kom i diktens riken
    bortom hvad möjligt syns, bortom det kändas gräns!"
    Den rösten sjöng så mildt, som sommarns vind vid viken,
    ett ropande fantom, hvars stämma ljuflig känns
    för örat men likväl vår ande får att bäfva. –
    "Jag kommer, ljufva röst", jag svarade; allt se'n
    ett olycksdigert lif jag nödgats genomlefva.
    Jag kännt det som ett sår; bortom det yttre sken,
    som pryder jordens lif, ha mina tankar drifvit
    i djupa, mörka schakt. I deras klyftor var
    en sällsam andevärld. Min blick extatisk blifvit,
    och nu i mina fjät jag ormar ständigt drar.
    Liksom profeterna i längst försvunna dagar
    jag älskar öknen ömt och hafvet likaså;
    jag skrattar vid en graf; midt i en fest jag klagar;
    jag dricker bittert vin, som mänskorna försmå.
    Med blicken höjd mot skyn jag faller jämt i gropar.
    Jag verklighet från lögn ej mer kan skilja här.
    "Behåll din drömvärld, du", så rösten tröstrikt ropar,
    "den vises dröm så skön som dårens icke är!"

Aftonstämning.

    Nu nalkas stunden, då i kylig, djupblå imma
    hvar blomkalk svingar upp mot skyn en välluktskrans;
    då ton och blomsterdoft i kvällen trå en dans;
    vals melankoliskt ljuf i dalens lätta dimma!

    Hvar blomkalk svingar upp mot skyn en välluktskrans;
    fiolen kvider lik en själ i ängslans timma;
    vals melankoliskt ljuf i dalens lätta dimma!
    Jämn, gråblek himlen är, som gjord utaf fajans.

    Fiolen kvider lik en själ i ängslans timma,
    en känslig själ, som skyr det lumpnas falska glans.
    Jämn, gråblek himlen är, som gjord utaf fajans;
    och dränkt i lefrad blod syns solen ännu glimma...

    En känslig själ, som skyr det lumpnas falska glans,
    af flyktad solljus tid bevarar hvarje strimma.
    Och dränkt i lefrad blod syns solen ännu glimma...
    Ditt minne glänser klart för mig som en monstrans!

Hymn till skönheten.

    Är ofvan skyn ditt hem, är det i Hades' botten
    o, Skönhet? I din blick, demonisk och divin,
    jag ser de skönsta verk, men ock de gröfsta brotten,
    och därför liknar du ett eldigt, sydländskt vin.

    Din blick är morgonsol; din blick är aftonstjärna.
    Som sommarkvälln du drar med dig en välluktsflod.
    Din kyss en trolldryck är, som kollrar bort vår hjärna,
    som gör en hjälte feg och gifver barnet mod.

    Kom du från afgrunds natt, steg du från stjärnor neder?
    Den Onde lik en hund sig i din kjolfåll drar.
    Du slumpvis sprider fröjd och slumpvis sorg bereder;
    du allting styr och dock ej något ansvar har.

    O, Skönhet, med ett hån du vandrar fram på döda;
    af dina smycken är ej Afskyn minst charmant;
    och Mordet – en kollier gjord af koraller röda –
    sig slingrar kring din hals och lyser skrikigt grant.

    Den slända, som mot dig, du granna vaxljus, ilar,
    du bränner skoningslöst, fast dig sitt pris den gaf.
    Den, som förtjust och säll vid flickans hjärta hvilar,
    han är en dödsdömd lik, som smeker egen graf.

    Är du från helvetet; är du från himlen buren,
    likgodt, o Skönhet, grym, förskräcklig och naiv,
    om blott din mjuka arm mig lyftar öfver muren,
    som döljer för min blick ett nytt, oändligt lif.

    Från Satan eller Gud, likgodt; skam eller ära,
    likgodt; hvem än du är, jag vågar ge mig lugnt
    åt dig, rytm, vällukt, vår, min än ej kända kära,
    om du gör lifvet ljust och nuet mindre tungt.

Höstsång.

I.

    Snart sänkas vi igen i natt och gråkall dimma;
    farväl, du sommarns tid, så ljus, men flyktad re'n!
    Hit i mitt rum jag svagt men tydligt kan förnimma
    hur veden kastas ned mot källarns golf af sten.

    Snart hela vintern in uti min själ sig smyger;
    förbittring, afsky, hat och tungt, förspilldt besvär.
    Och solen likt, som fram i kylig eter flyger,
    snart af mitt hjärta blott en isbit öfrig är.

    Med rysning lyssnar jag till hvarje klabb, som faller;
    en stupstock timras ej med mera dämpadt skall.
    Min dufna ande lik en sekelgammal tall är,
    som nu för yxans slag sig lutar mot sitt fall.

    När detta jämna ljud till drömmar mig förleder,
    jag tycker någonstans en kista sammanslås;
    för hvem? – I går ännu var sommarn här; nu breder
    sig höstens gula dok re'n öfver dal och ås.


    II.

    Jag älskar ömt din blick med mystiskt, blekgrönt skimmer,
    du ljufva sköna. Allt i dag mig bittert är,
    och intet skänker mig den sällhet jag förnimmer,
    då soln det blåa haf i gyllne glitter klär.

    Men älska mig likväl, du ljufva! blif en moder
    för mig, en otacksam, som varmt därom dig ber.
    Min älskling, pris ske dig, om du mot mig så god är
    och mild, som höstens glans och solen, som går ner.

    Din möda blir ej lång. Mig grafven snart skall sluta
    i sig. Ack, låt mig nu med pannan i ditt knä,
    begråtande en hvit och brännhet sommar, njuta
    senhöstens gula sol, som sig så ljuf kan te.

Kärlek till lögnen.

    När liknöjd fram du går, du kära sysslolösa,
    vid instrumentens sång, som upp mot taket slår,
    stolt, reslig, men likväl graciösast bland graciösa,
    och när jag i din blick blott ledsnad läsa får,

    när jag betraktar dig vid gasens sken, som gifver
    färg åt din pannas hvalf, där aldrig skrynkla gick;
    när salens värme blod mot dina kinder drifver,
    och när jag ser din blick – en taflas lugna blick,

    Då säger jag mig själf: hvad du är sällsamt fager!
    Det känns, som om ett torn af minnen för mig stått;
    du lena persika! – I värme och i dager
    ditt hjärta och din kropp sin fulla mognad nått.

    Är du en höstens frukt med syrligt friska safter?
    Är du en urna full af stoft och gråt och sorg,
    en välluktsfylld oas, där vandrarn hämtar krafter,
    ett örngått fint och mjukt, en praktfull blomsterkorg?

    Jag vet att i en blick kan bo oändligt mycken
    melankoli, om ock ej annat dväljes där.
    Med rosor prydda graf! Juvelskrin utan smycken!
    Du mera djup, mer tom än själfva himlen är.

    Men kan ej redan du, just så'n du synes vara,
    till glädje stämma den, som värkligheten skyr?
    Du liknöjd är och dum, – låt pöbeln hånle bara.
    Hell dig, du granna mask, din skönhet gör mig yr!