Tankar om Tammerfors stad

TANKAR OM TAMMERFORS STAD.(a)

Åno, Tryckte hos Mag. Joh. Christoph. Frenckell, 1801, För Auctorns rakning.

      ... Tuit haec Sapicntia quondam
      publica privatis secernere.

                             Horat.




    Han,(b) som Europas vördnad njutit,
    Hvars namn så pryder häfderna,
    Han sjelf i denna nejden brutit
    De laf-beväxta Alarna.
    Hvar dag med känsla jag det finner,
    Då Strömmen (c) uti bugter rinner
    Och ler mot Finska högderna.

    Så glad var aldrig Finska bygden,
    Som då sin Kung och Landets Far
    Hon kunde ge den trogna skygden,
    Och Honom uti skötet bar.
    Han ville denna trohet löna,
    Vid Näsijärvi (d) stränder röna,
    Hvad värde Finska jorden har?

    Ja länge ock skal Finland prisa
    Hans Ära och Odödlighet.
    Ren hann vår ort förträffligt visa
    En frukt af GUSTAVS rådighet.
    Det Verk (e) som Jansson fordom timrat,
    Och på sin tid för andra skimrat,
    Är än af hög beskaffenhet.

    Än vinkar här Naturens Höga
    För Patriotens ädla blick;
    Och ingen ting kan här förtröga,
    Om ställct (f) blott en odling fick.
    Ja, grunden sjelf af djupet bjuder
    Det som i konstens händer ljuder
    Sen det har fått et hårdadt skick.

    Lycksalige i efterverlden
    Här fägnas må af hamrars ljud,
    Och räcka Riket denna gården,
    Som af Naturen är Dess skrud!
    Än må, til Statens gagn, berusas
    Af Forsen verk – och konsten tjusas
    I öfningen af sina bud!

    Hur denna syn (g) mit öga rörer
    Och väcker mig, högtidligt rörd!
    Hur detta dån, mit öra hörer,
    Är vördnadsfullt – blott för dess börd!
    Hur dessa vattnets krafter svalla,
    Som med et redligt sus tycks kalla
    Så många menniskjor til skörd.

    Ja – detta sus så lifligt målar
    Den drift som Staters lycka gör.
    När män den dag i Östern strålar,
    Som oss til verkligheten för?
    Här suckande Najader tala,
    Och alt som fins i denna dvala,
    Är konstens eget tilbehör.

    Än från sin höjd beständigt stupar,
    Som Tantalus, den Finska Sjön,
    I många hvirflar sig fördjupar
    At måla konstens sköna rön:
    Än hvilande i tysta bygden,
    Då Laxen blickar uti skygden
    Af tufvan, Våren målat grön.

    Ack! om en gång den höga synen,
    Af täflan ibland Element,
    Så akönt beprydde vattenbrynen,
    At den colonn (k) aom Elden tändt,
    Lik den Vesuv med fasa skjuter,
    Förstördes af den vattnet gjuter
    Och som et moln mot högden sändt!

    Ack! om jag än så lycklig blefve
    At se en våg åt Nordens rand,
    Som med förmånlig utsigt drefve
    Dess alster til vår lugna strand
    Och ilande från högden buren,
    Och tågande som stilla skuren
    Jag hastade mot Tavastland!

    Mit Fosterland! Det är din heder,
    Som denna önskan nå till grund.
    Din sällhet blott min tanke leder
    Som redlig Svensk hvar enda stund,
    Då jag dig tidig förmon önskar,
    Och våren, som med tjusning grönskar,
    Mit sällskap är i denna lund.

    Jäg önskar ej i mörkrets klyfta –
    Min önskan blott är möjlighet –
    Ack! om jag sjelf förmådde lyfta
    Den första stens besvärlighet;
    Blott Du – mit Fosterland! fick njuta,
    Jag gärna ville lifvet sluta
    I patriotisk salighet.

    Du – min Kung! min önskan hörde
    Och i en lycklig stund det blef
    Din Faders tysta röst, som förde
    Til Dig hvad nu mit hjerta skref,
    Du skulle – Gode Konung! unna
    Dit Rike väl – och oss förkunna
    Vår önskan med et enda bref (i).

    Må Finlands lärda Gille finna
    Här föremål för ädel nit,
    Och Staden Nürnbergs höjd än hinna
    Igenom driftighet och flit!
    O at min önskan kunde röra,
    Och Fosterbygdens vänner föra
    Med sina ådla tankar hit!

    Vår Stad vist icke vil begära
    Af Rikets medel understöd.
    Vi ren med glädje kunne skära,
    Som Svenska barn, vårt eget bröd:
    Blott redligt nit vil ifrigt yrka,
    Vår Stad skal bidra til den styrka
    Som hjelper Staten ur Dess nöd.

    Men skal Naturen kunna bota
    Vi känne den Erfarenhet –
    Och af sig sjelf et ondt utrot,
    Vist fordras Läkarns färdighet.
    Den bästa Åkren är förgäfves,
    Om den af Tistelen förqvåfves,
    Och ingen af den samma vet.

    Blott friheter vår Stad förunnas,
    Vi än til höjden kunne gå;
    Och at oss Lag af en (k) förkunnas,
    Som kan vår hela vördnad få,
    Utaf hvars hand vi vinken lyda
    Och icke kunne mer förtyda,
    At han för Stadens väl skal stå!

    Men om förgäfves jag här tyder
    Mit ädla nit – sä redligen,
    Jag likväl lydt och evigt lyder
    Den fordom kända sanningen:
    Den som på Jorden sorglöst träder.
    Han trampar på de döda Fäder
    vid hvarje fjät – förbannelsen.

(a) Författaren tror sig ej hafva felat, om han, oaktadt han är ingen ting mindre än poet, skrifvit i bunden stil; så vida det är et mer än gammalt rön, at verser, så väl ypperliga som dåliga, förorsaka mer upamärksamhet än prosa.

(b) Konung GUSTAV den III högstsalig i åminnelse.

(c) Man behöfver blott nämna det härifrån en half fjerdedels mil belägna Hatanpää där den mäst förtjusande utsigt vinkade Konungen, at vid Stadens anläggande, tilbringa några glada stunder, för at bevisa, det detta uttryck ej är öfverdrifvet.

(d) Är en nog vidlöftig sjö, belägen straxt ofvanföre Staden, hvartil pactikabla vattendrag ända ifrån Vasa län (15 mil härifrån) komma at förena sig med det neder om staden belägna Pyhävesi, och vidare derifrån (oaktadt än ofarbart) til Björneborg. Dessa vatten skola enligt säker grund, innehålla mycket järnmalm, Pyhäjärvi ligger 62 fot lägre än Näsijärvi.

(e) Inrättningen af Krono-Brännerierna, ehuru ofta oförsigtigt klandrad, var äfven i det afseendet högst nyttig för landet, at vid goda spanmåls år, et stadgadt pris blef vunnet på denna nödvändighetsvara, då Kronan upköpte et quantum, hvaraf tilverkades brännvin; och då missväxt inföll, hade allmänheten altid stöd af Krono-Magazinerna, och Brännvinstilverkningen uphörde.

(f) Utan alt tvifvel det lägligaste til inrättande af det bästa Järnbruk.

(g) Det är mer än vackert, mer än intagande, at se denna Fors, som uti tusende bugter vrider sig omkring häll och tufva med det angenämaste sus.

(h) Författaren önskar, at en gång röken och hettan af en Masugn, måtte täfla med den molnlika dimma, som Forsens störtning i fallet förorsakar.

(i) Otvifvelaktigt är det, at Konungen, som grundlade Staden, har haft de betydligaste afsigter med den samma. – Läget är i synnerhet et öfvertygande bevis härpå. Och icke allenast Finska, utan hela Svenska Allmänheten hade bordt draga nytta af en så vis Konungs anstalt, hvilken än kan, genom goda och fördelaktiga privilegier för Inrättningar af flera slag, säkerligen gå uti fullbordan.

(k) Ibland de betydligaste hinder för Stadens upkomst, är otvifvelaktigt det, at man måste önska, det Staden finge fägna sig af en Borgmästare, försedd med värdighet och myndighet – Det vore äfven en ganska liten afsaknad för det hela, om Hon blefve befriad ifrån alla utskylder på 20 år. Em omständighet, som kunde vara lika värd upmärksamhet.