Jordaltaret

JORDALTARET

Av

Ragnar Rudolf Eklund

Helsingfors,
Holger Schildts Förlagsaktiebolag,
1919.

1.

Det blev ett altare.

Länge låg jag intill jorden och dess välde var mig utan mått. Vad
skärast blommade såg jag gå fram ur dess fruktbara mörker, det
starkaste såg jag maktlöst sjunka in i dess famn; och ur djupen under
mig hörde jag en sång som var liv och seger och evighet. Tingens
gränser brusto, döden miste sin makt; och ovan jordens rike levde inga
gudar.

Men en morgon fann jag mig stå vid ett altare som jag byggt av den
jord, vilken varit mig för helig att formas av människohänder.

En morgon, bräddad av det ljus som brister fram ur mörkrets timmar,
fann jag mig i åkallan till gudar, vilka leva högt ovan den skumma
jorden och aldrig förnummit dess tyngd.

Ur rymden över mitt huvud hörde jag en sång som var liv och seger och
evighet. Jag kände mig fången av makter dem jag ej anat; och jag visste
att deras välde var så måttlöst som jordens.

2.

Det löper ett nät av fina, bindande ådror genom dig, slätt.

I myllan, då den om våren ligger skälvande som en barnsängskvinna,
gå de fram i täta knippen. Deras pulsar brinna, ty inom de tunna
väggarna forsar din livsträngtan ur omätliga djup. Den är lik en
dränkande blodvåg, den är lik tusende bråda och irrande strömmar. Men
förlossningens under är nära; och i den stund det skrider fram genom de
kala markerna stillnar din trånad till andakt. Varligt som modershänder
smeka böja sig ådrorna till tallösa flämtande liv, nära de späda
groddarna, som famla i mörker, stödja och leda stänglarna, då de söka
sig till det flödande ljus där ditt liv skall fullbordas i blomning,
medan solens och jordens väldiga makter mötas i de sköraste av sköra
kärl.

Och samma ådror dra som långa, snärjande tågor genom din kropp, då
frosten biter den och ängslan sitter kurande under vart livshungrigt
strå. Du skälver; men det är i rädsla nu. Ur rymdens öde valv tyckas de
löpa ut, de kalla ådrorna tätt under din skrumpna hud, och du känner
att det är dödens saft som flyter trögt i dem.

Och samma ådror löpa genom dina människor och dina människors verk. I
foten, tryckt tätt till jorden, i handen som sluter sig kring spadens
grepe hamra deras pulsar i samma takt som djupast i ditt bröst. Och de
söka sig allt in i dina människors lönnligaste tankar och skyggaste
drömmar och komma dem att skifta som ditt hjärtas rytm skiftar.

3.

Hade jag aldrig gått bort från dig, jord, så skulle jag nu ej rädas
inför din väldighet och dragas intill dig av en makt mot vilken jag
intet förmår.

Lik en ört låge jag vid din barm, och den kraft som kommer mig att
skälva ginge lik mild balsam genom min kropp.

Men länge var jag borta från dig. Jag vandrade fjärran stigar och mina
ådror drucko tunt vitt blod.

Och därför faller du över mig med krossande mäktighet, när jag åter
nalkas dig. Därför är mig den friska pärlande saften i dina ådror lik
ett flöde av störtande blod, som gör min blick skum.

4.

Ute på slätten står ett ensamt träd. Rymden har mättat det med sin
ödslighet, vindar som vuxit till härjande väder ha lärt det att vara på
vakt mot allt. Så sträcker det mellan dräktens trasor ut sina knotiga
grenar likt händer, vilka ha intet att bjuda men mycket att värja sig
för.

Genom viddernas vilande stillhet far ett ensamt ljud likt en fågel,
trött av lång flykt. Allt mattare flämtar dess liv, tyngre för var
stund blir domningens grepp; och sakta sjunker det till jorden likt en
fågel, hetsad till döds av alltför lång flykt.

Men evigt står över slättens armod en rymd så tigande och orörlig som
hade den förfärande stora ting att förtälja. Evigt sluter sig kring
slättens pinade liv en synrand, byggd som av längtan till än öppnare
vidder.

5.

Vad är slätten? Endast ett erbarmligt stycke natur?

Den absoluta slätten: vore den ej en bild av övergivenheten, så ödslig
och stor och hög den någonsin kan bliva?

En ensam människa med viddens obrutna linjer kring sig: hon är ställd
några steg närmare oändligheten. Den ger intet fäste: hon är utlämnad
åt sig själv, åt sin styrka och åt sin svaghet.

Varför frukta vi det suveräna och oberörda, de stora och kalla
linjerna, allt som är avskalat varje pittoreskt drag? Emedan vi äro
svaga, så svaga att vi inte orka stå upprätt utan att stödjas av något
hemvant och välvilligt hjälpande.

Och varför frukta vi fulheten, den avgjorda och ofrånkomliga fulheten?
Är det ej också emedan vi äro svaga?

Står icke hela vår estetik och balanserar över en avgrund? Är icke
varje estetiskt spörsmål ett etiskt i grunden? Lura ej besvärligt
närgångna frågor under våra trygga domar?

6.

En stor och fruktansvärd hed är tystnaden.

Du skulle irra där i vettlös vånda, du som är från det land där
blomstren ha tungor och var strövande vind bär ett fång av hemligheter
till örat. Bristfärdig, lik en spänd hinna av det sköraste av allt
skört, vore du där i din längtan att nås av stämmors budskap. Men kring
dig stode tomheten i måttlös väldighet; den bleve dig en fiende av kött
och blod, en skräckens furste, som hetsade din fot till uppgiven flykt
och hejdade den i förstening. Du vore i din ängslan en flämtande låga,
var stund nära att släckas, du som nu är lik solens sil där grönskan är
förtroligast.

Ty fruktansvärd är tystnadens hed och olik allt du skådat. Himlen är
där ej ett oändligt löfte; lik ett hot vilket aldrig lättas hänger
den ned och knutna nävar äro skyarna. Jorden ligger tvinande och utan
liv; men det är som droge den sig samman i bävan, och över dess krökta
rygg gå stigar, vilka vrida sig och darra under ett oslippligt bann.
Ensamma äro de och mot mål dem ingen vet löpa de hän. Ensamma och
outgrundliga äro färdmännen: i fjärran växa deras skrämmande gestalter
fram ur dunklet, som stiger lik en sjuk andedräkt ur markernas mörker;
de nalkas som leddes de vid skuldran av en tvingande hand; och mot
synranden, vilken brinner av innestängd glöd, vagga deras tunga
huvuden. Gåtor äro de, gåtor som evigt söka sin lösning. Kvävda rop äro
de och frågor, beständigt slungade mot berghårda väggar. Ovan deras
hjässor skäres rymden av fåglar i sällsam hamn. De gömma något de
veta något; ty på tystnadens hed är det ringaste tungt av mening. Men
fåfängt speja de ensamma stigarnas män och fåfängt lyssna de. Mellan
tillbommade dörrar gå de fram och i fjärran sjunka de in i mörkret och
i dunsterna, som genom den sjuka markens porer tränga upp ur täppta
vattusprång.

Men icke behöver du frukta; ty aldrig kan du förirra dig till
tystnadens hed. Din själ är en kammare där alla dina vänner mötas. De
gå in och ut, och när de komma bära de famnen full av förtroenden. Mot
dig och ditt släkte mäktar de tigande viddernas furste intet.

Ty vet att tystnadens människor äro ett förbannelsens folk, givet i
hans hand av de makter som djupt under våra blickars djupaste fästen
smida allt levandes öden. Med stumhetens stämpel märktes deras själar
vid all tings begynnelse. De fördes samman till ett folk och dem gavs
ett land, där allt är så förteget som deras läppar och där tingen möta
dem med blickar lika orörliga och händer lika kalla som deras egna.

Sådan är tystnadens hed och sådana äro dess människor.

Men vår sagoeld har brunnit ned.

Du sitter invid mig ännu. Du är densamma ännu.

Dina ögon äro som källor, vilkas sorl talar med barns röster och vilkas
vatten var stund är nytt. Din hand är varm av ditt väsens smygande
värme. Jag är gäst i din själs strålande kammare och intet har plats
mellan dig och mig.

Men ett glömde jag säga dig.

Genom tystnadens hed löper en stig olik de andra. Ingen bävan gör
dess väg oviss, ty mot ett mål fullt av ljuvhet hastar den hän. Svår
är den att finna, men sätta tystnadens män sin fot på dess jord häves
förbannelsen, och på lätta fjät bäras de in i det land där tingen ej
sluta sig kring sina hemligheter och där människorna i glädje och
tillit bära skygga förtroenden till varandra.

Detta glömde jag säga dig för vår sagoelds skull, vilken lyste med ett
sken så snärjande och starkt att jag ej såg dina ögon.

7.

Vi äro på väg att mista vår rikaste klenod, vår fattigdoms nakenhet.

Vi bädda oss in i sköna mjuka kuddar av fruktan för stötar. Vi skapa
kring oss ett moln av rökelse, behaglig och drömgivande, skyddande
våra nerver för alla hårdhänta intryck. Vi pösa till i välmåga och
självbelåtenhet; våra ansikten bli runda och skinande och blicken ler
mot de närmaste tingen.

Vi se intet av livets bärande verklighet, men på lediga stunder
resonera vi om tillvaron. Tro ej att vi sakna blick för dess tragik.
Våra själar bära svåra sår — liggsår. Och vilka fasor — övermättnadens
fasor — smyga sig ej på oss då vi dåsa i våra fåtöljer.

8.

Giv mig styrka att träda ut till natten i denna dess väldighets timme.

Min fot är fängslad i en stor ljuvhets bindor, och ingen åstundan har
min hand att lösa dem. Men genom mitt kött går som ett borrande svärd
en röst vilken icke tystnar.

Giv mig styrka att träda natten till möte i denna dess fullhets stund,
då de svarta vingarna nå vidast och jorden kryper samman under deras
isdränkta stelhet lik en moder, vilken vet sig bära evigheters liv i
sitt sköte.

Så som nu har vår bonings ruta aldrig badats av de tända ljusens
bäckar. Så som nu ha våra händer förr ej mötts, och aldrig gingo buden
vekare från öga till öga. Våra hjärtans högsta timme går in. Sällsamt
bindas vi tillhopa, och vår närhets värme fyller det rum där vi vandrat
beständigt och aldrig mötts.

Men utan att förstummas ropar genom mitt väsen en röst som är hård och
bjudande. Utan att förbarmas trycker den sitt kravs egg djupare för
vart nytt famntag och var bädd av ljuv glömska vår glädje bjuder mig.

Spejande som ur ett bakhåll löpa mina blickar. Men kring mig vila edra
ögon och ana intet. Kring mig vila de så som pärlor, mättade med ett
stort havs glimmer och mjukaste smekningar.

Ingen vet att denna stund för dess ljuvhets skull, som intet annat vill
än förbliva, är vorden en provets timme för mig.

Ingen ser den hand som åter och åter vänder min blick till det som
ruvar bakom vår rutas flod av ljus och det som ryser under vår värme.

Ingen hör rösten som skär genom mitt väsen. Giv mig styrka att ensam
gå natten till möte i denna stund, då den starka jorden kryper samman
under dess makt.

Giv mig styrka att göra det jag ej åstundar.

9.

Mitt i den måttlösa rymden står människan. Hon är allt och utom henne
är intet.

Ett vilset stoftkorn irrar fjärran från de banor som stakats för
himlens stormande jättar. Men utom människan når det ej.

Ty hon är allt.

Hon är mullen där farliga krafter gå som floder av dunkelt blod, hon
är solen som drager ur djupens dy de vitaste av blomster. Hon är
stjärnornas fjärran tinder och bergen som tynga.

Men på det att hon må leva har hennes blick förvänts. Hon ser bergen
och stjärnorna och den brinnande kamp som är solens och jordens kärlek;
men hon vet ej att hon skådar sig själv.

På det att hon icke må dö har hennes blick vänts från den måttlösa rymd
och det isande intet som gapar kring henne.

10.

I en skum vrå inne i stugan hänger en kniv. En gammal sirad kniv.

Jag hade ej märkt den, men slidans och bältets mässing blänker fram var
gång en sista ensam låga i spiseln slår upp mot rökfångets gap. Det
lever kring den gömda tingesten: en andnings doftlätta stigning och
fall, skälvningen i en blick, en dröms glidande och sällsamt snärjande
liv.

Vilken ro i allt omkring mig.

Det är mer än den sysslolösa kvällens. Det är seklers ro för dig,
mor, där du sitter med den lilla i ditt knä. I en trygghet utan gräns
vilar du; i en famn som slutit i sig människoåldrar och är vid och
varande som markerna kring dig och så sveklös som allvaret i de tallösa
dagarnas gärning. Du vet och känner detta, där du sitter utan en tanke.
Dessa händer, säger din dröjande smekning, vilka ännu spritta viljelöst
i den stigande livsfloden, skola en gång stadigt taga emot jordens och
de självklara förpliktelsernas arv. Dessa späda otåliga händer äro
fasta länkar i gärningarnas kedja.

Kvällen djupnar. Dess ro näres ur tidernas och den trygga jordens
otömliga brunnar. Alltjämt blinkar i dess sköte den gamla sirade kniven
i vrån.

En stund som denna formades den väl och blev till.

Den stora dagen därute, årets dag med sitt krav på vaken möda, sänkte
sig väl då som nu sedan den givit sin lön, och inom de fyra värnande
väggarna var den lilla dagen all. Så blev det väl, då som nu, långa
timmar av vilande ro. Och ron blev till glädje i värmen av kära väsen,
och glädjen tog sig sällsamma ting före. Under fingrar, valkiga och
mörka av jord, stego de konstfulla söljorna och slidans blänkande
slingor fram, och en sträv blick, van att se tingen böja sig tungt och
motvilligt, skådade förundrad hur ristningarna dansade fram, liksom
ledda av en främmande lekfull hand.

Men omkring bidade allvaret med vaksamma ögon. Av den stränga dagen
blev det taget i tukt, detta glädjens och höstkvällarnas förmätna
barn. Kring mången midja måste kniven hänga, då nya timror restes på
den gamla grunden och bjälkar fogades samman till säkrare värn. Händer
fattade den utan att akta på dess grannlåt. Den måste bita djupt i det
hårda träet och vara ett ringa redskap i något stort, som den icke
förstod.

Det är dock en underbar kniv. Den blinkar i sin ensamhet, som ville den
draga till sig smekningar. Så må den en stund ligga i händer, som icke
glömma dess härlighet för främmande syften.

— Skrämde jag dig mor? Jag vill bara skåda på kniven borta i vrån. Jag
vill låta fingren dansa med slingorna och stanna prövande mot bettet.

Grann är den, men de hårda dagarna ha ej gått den förbi. Det skiftar
grönt av ärg i mässingens nötta fåror, och där under ligger slidans
läderstomme mörk av arbetsveckornas väder, sliten av deras rastlösa id.
Men ändå — detta har ej varit en timmermans kniv.

— Mor, låt dig ej störas, sitt lugnt med den lilla i ditt knä, känner
du ej det bottenlösa djupet i aftonens ro.

Nej, detta är icke den trägne och oändlig tålmodige timmermannens
kniv. Bettet spingrer fram som ett trotsigt hot. Det är självsvåld i
sirningarna. Jag ville se allvaret gripa tag i denna arbetsveckornas
fribrytare; en sky ginge över de skrattande dragen och ur dess dunkel
skulle stålet blixtra fram. Skarpt är det som den kränkta stoltheten.
Och se här, där slidan är glansigt mörk, går den ej i rött, är det icke
blod?

— Mor, du jäktar som en fåvitsk. Dagen är till ända. Spiselns eld har
rätt att somna, bordet har mättat alla. Men dina händer fara som jagade
fåglar, gripa allt och dröja vid intet.

Blod är det Blod som forsat hett och ångande mot stålbladets köld. Ur
bräddfulla ådror har det sprutat fram i en mäktig, sjunkande stråle.
Ett liv har stegrat sig i sin sista vilda önskan att vara, men utan
makt har det segnat ned. Och detta är betvingaren; viggen slungad ur de
brinnande djupen. Som en tveklös vilja har den blänkt i dråparens hand
och döden har den ej skådat. Hur skulle den se döden!

Intet annat än måttlöst liv rymmes för den i blodsfesternas yrsel.

— Mor, din feghet är det som leder dina irrande händer. Mellan ting
dem du ej känner igen löper din blick lik ett hetsat villebråd som
vill undgå sin förföljare. Men fåfängt söker du värja dig för din
ängslan. Du vet att djupt i din trygghets brunn flammar en beständig
eld, och mot dess anlopp hölle din värld ej stånd. Bröte den fram ur
sina gömslen ginge du vacklande på den mark som är ditt värn, och
gärningarnas fasta kedja säge du bruten i spillror. Fåfängt, fåfängt
söker du värja dig för din ängslan, mor. Under din fot öppna sig
brinnande djup, och fullt av farlighet är arvet som bestämts för de
späda händer vilka vila vid din barm.

11.

Här bo urtidens gudar nära.

Lägg av dig ditt förnufts och din rättfärdighets rustning. Ömklig är
den och skörare än det tunnaste skal under deras händer som här råda.
I tusen år har den smidits och i tusen år burits av människors släkte;
det är din stolthet. Men här bo de gudar vilkas anda ven i världarnas
första stoftvirvel.

Hör stormilarnas tjut: som ur jagande vargars strupar skär det fram.
Se, vågorna vältra sig som floder av smält bly.

Du kastar ut dina ord, men i skärvor slitas de förrän de hunnit lämna
din mun.

Du härskare, du yppersta av allt skapat!

Mot din blick har intet hållit stånd. Ur var brottning reste sig din
ande som segrare, och det väldigaste mörker flydde för den klarhet som
bor i dig.

Med segern i din hand träder du mot de makter som här rasa. Men
fördubblad faller deras vildhet över dig; du vacklar och som en bubbla
av tunn luft är din ande, som en bubbla, vilken flämtar i ett stormande
hav.

Ty här råda de gudar som voro förrän världen vart form och vart förnuft
och rättfärdighet.

Här krossas under händer vilka ej veta av miskund de sköra rustningar
människornas släkte smidit sig under en tid som är kortare än en dag.

Här sprängas tidens stängande dörrar.

Du får gå in i det måttlösa rike som var förrän kropp skildes från
kropp och naglades vid ordens pålar.

Du får möta de första av ditt släkte, du senast födde, du andens
riddersman. Med deras jordtunga gestalter myllrande invid dig
får du dansa i vanvettig yrsel kring de altaren, på vilka varma
människokroppar vigdes med eld åt de gudar som leva beständigt.

12.

Så som denna höstdag skall min döds dag vara. Med en skatt av namnlös
klarhet i sina händer skall den träda upp på det berg där all tings
förklaring bor, och i vildhet skall den åter kasta sig ned i djupen som
sågo världen födas.

Av ett ljus, skärande som en kniv över mina ögonlock, skall väckas den
morgon som är den sista; och för första gången skall jag vara seende.
De fjärmsta ting skola träda mig nära, det jag fåfängt spanat efter
skall lyfta slöjan av sin sista hemlighet. Och jag skall prisa den
klarhet, vilken i outgrundlig kärlek beretts rum i det dunkla ting som
är människan.

Men i jordens och de skumma djupens famn skall den sista dagens sol
sjunka. Likt denna höstdag skall min döds dag bära sitt höga ljus in i
ett hav av mörker och vildhet.

All klarhet skall släckas i de djup, vilka födde allt som är, och
blind skall deras fruktbara kraft gå genom mig. Men den skall vara mig
nog; och jag skall prisa den måttlösa makt, som bär världarna på sina
skuldror och icke försmår att taga boning i det bräckliga ting som är
människan.

Så skall den sista dagen bliva lik denna höstdag för oss alla, vilka
äro andens och jordens fångar. Så skall vårt väsens tvedräkt vara
starkast och rikast den dag den löses; och fyllda av tack skola vi gå
mot nattens osebara ting.

13.

Se drömmaren.

Se de spensliga vita händerna, hur de famla bland ting som vänta att
fångas i viljespänt grepp. Likt blomblad öppna de sig mot himlar som
lysa fjärran bortom mörkret, och var morgon slutas de lika tomma.

Men vet att genom dessa maktlösa händer farit skälvningar så mättade
med outsäglig betydelse som om livsundrets skyggaste hemlighet viskat
i dem. Förarens stav och den segervigdes svärd ha bränt de tunna
fingren med sin eld, och i smärtande hänryckning har handen slutits
hårt, hårt, tills den sprungit i blod. Då har drömmaren väckts, ty för
intet skyggar han som för blod, och åter ser han sina tomma händer. Han
vandrar i en trång dal, som ej har jord för järnträd och icke sol för
blomster. Men se hans blick! Där speglas höjder för vilka vart mått
är knappt, och med ett leende som väntar att smälta i triumfens jubel
vandrar han mot kostbarheter utan gräns — tills hans fot snavar där den
oländiga stigen uppåt vidderna tar vid.

Men glömskan står redo vid hans sida. Och beständigt spänner han sin
andes sirade båge, och lika beständigt finner han sig utan pil, då han
ser sig kring.

14.

Du vet ej att jag bär kring mig en värld vars luft ej är lik din och
vars sol skiftar ut färger dem ditt öga ej förmår fånga.

Där intet är för dig ser du mig stanna, hejdad av en stark hand. Då
din verklighet dundrar sina hårdaste bud och höjer sin hand till att
krossa, ser du mig gå sorglös och veta av intet. Och du skakar ditt
huvud.

Ty en hemlighet är det för dig att jag vandrar trygg där marken brister
under din fot. Och sade jag dig att jag ser bråddjup gapa där du tager
dina lättaste steg, så trodde du mig ej.

Du vet icke att min värld ej är din; och ser du mig töva där ingen
tvekan är för dig kastar du efter mig din ömkan och ditt förakt.

Men jag vill vakta mig för att kasta dem åter.

Jag vill vandra rätt fram och icke se mig om.

Ty toge jag blicken från de ting, som äro verklighet och liv för mig,
så kastades jag utan miskund ut ur min värld, och fåfängt klappade jag
på portarna till din.

15.

Små blänkande slantar äro orden, ett skramlande regn av skengult är
allt vårt tal.

Men är du av dem, vilka smida pä den malm de en undrets stund hört
dåna ur sitt bröst till svar på bävande frågor, då skall du icke vända
dig bort och icke bespotta. I din klädnad, närmast din högra hand,
skall du samla av de grannaste mynten en hop. Du skall hava dem till
reds beständigt och icke förakta att hålla dem skinande. För den makts
skull, mot vilken ditt väsen är intet men vars rop du hört ur ditt
bröst, skall du göra detta. För din starkhets skull och för din rikedom
skall du bära i den klädnad du sluter kring dig denna skallrande
intighet, dessa flinka bärare av människors små budskap.

Ty dina hjälpare äro de, när trängseln omkring dig är tätast.

Dina räddare äro de, när fikna händer sträckas mot dig i åstundan till
det ömkligast ringa, medan du är fylld av ett väldigt kravs och ett
stort löftes dån, så som snäckans bräckliga skal fylles av rösten ur
havets lungor.

Dina lösenpenningar äro de och tecknen, vilka värja din stig för
trampet på allas väg. Ty med litet äro människorna till freds; mera än
det som rymmes i din klädnad kräva de icke. Fyll blott din hand med de
skramlande slantarna, kasta dem in i myllret där det är stängande tätt.
Då de falla har du redan glömt det du givit. Men du skall se de fikna
händerna slutas kring din gåva och förnöjas; ty till mäktigare ting
stod ej deras åstundan.

Och det skall åter varda öppet omkring dig och bidande tyst. Du skall
åter stå lyssnande; och som ett växande tordön skall det stora kravet
komma över dig ur stillheten, och skaka din märg, men din fot skall
lyftas i glädje av det löfte, vilket står orubbligt som himmelens
flammande valv ovan de dundrande åskorna.

Så bli dig de blänkande slantarna trogna bundsförvanter och en skara
väktare vid din lönnligaste dörr.

16.

Skapare, givare, vederkvickare och upprättare.

Våra ögon stå fulla av deras skänker, och i tack som undrar och bävar
lägga vi dem namn till.

Så som barn gå i trollens djupaste skog, så vandra vi vid deras hand:
ur torra stammar brista blomster fram och klippväggar öppna sig för
springande vatten. Men blomstren äro brännande eldtungor, och djur
vilkas styrka vet av intet mått äro de störtande floderna.

Upptäckare och de första varda vi under deras händers makt: kring oss
ligger jorden ny och omöjligheter grönska vid vår fot. Skapelsens dag
står upp. Över de yttersta löparna efter tidens skakande spann drager
den sitt fläcklösa valv, och den första morgonen dryper sin dagg i
slitna sinnen. Vi se tusenåriga ting; och vi skåda dem för första
gången.

Så stiger vårt tack som ur barns vida och darrande blickar. Så viska
våra läppar stora och förunderliga ord:

Skapare, givare, vederkvickare och upprättare.

17.

Hur fullt av und er är ej det lilla ordet högt.

Det har tusen systrar, jag vet det väl, och alla äro de lika
hemmastadda hos mig och hos dig och hos alla de många som icke komma
oss vid. Det går ut och in i mitt hus liksom i ditt utan att jag aktar
på det Grovsysslor låter jag det förrätta i lag med alla sina systrar,
och liksom du tänker jag därvid ej på att det kan vara något mer än en
tjänarinna.

Men har du aldrig hejdats av det du skådat förbi och hållit ringa:
stilla har det öppnat sig och blottat för din undrande blick den skatt
du gått och sökt på fjärran vägar.

Orden ha gjort sitt dagsverke vid denna timme, natten är tyst och tung.
Men med sina sysslolösa händer fulla av rikedomar dröjer denna enda
tjänarinna kvar.

Du hör ej hur det susar i de nötta ljuden av vågad flykt, hur en båge
spännes, hur en pil jublande skjuter in i rymdens frihet. Du hör ingen
klang av bristande fjättrar i det ordet.

Ty din fot är ej nödgad att vid vart steg sluta sig krampaktigt tätt
till den tunga jorden. Dig drager ingen förbannelse ned mot de formlösa
världar, som skälva i mörker under vart dristigt fjät och var glad
tanke. För dig kan det lilla ordet aldrig bli annat än en vardagens
tjänande syster, som går när hon gjort sin syssla.

Och därför förstår du mig icke då jag säger, att denna enda tjänarinna
bland alla de tusen dröjer kvar hos mig öm natten.

Att hon nalkas som ett väsen från de förlösta och ljusfyllda världarna
nalkas en förkastad, vilken vet sin dom: så bländande nära för hans
syn, så onåbart fjärran för hans utsträckta hand.

Du ler och vänder dig bort. Ty du har ej känt förbannelsens nedåt
tynga dina lemmar och din blick.

18.

De tända sina offerlågor med händer som icke darra. Präster äro de
födda och av helgedomars mäktiga ting är dem det djupast förborgade
utan hemlighet.

Så som skimrande fåglar lysa deras eldar på de vitaste av altaren. Så
som falkar, redo att svinga sig mot sitt byte, stiga deras offerlågor
mot skyn; och omkring böjas knän och vidgas blickar mot undret som
skall bäras ned till dem.

Men deras åkallans ring sluter sig ej kring mig. I deras andakt har jag
ingen del.

Min blick spejar.

Vid en hög av svart jord, samlad av mina händer, står jag spanande mot
deras offergångs ljus.

Jag ser dem låna sina skinande eldar och fästa dem på altaren dem andra
rest. Jag ser vanan styra deras flinka händer.

Ingen eld flammar trygg och skimrande invid mig. Mörk av djupens mörker
är den jord jag samlat, tung är den av deras tyngd. Men invid den vill
jag dröja.

Ty mitt altare är den, byggt av min tyngsta möda och min vissaste aning.

Tätt intill den vill jag bida och hålla vakt.

Ty har jag icke känt elden gå stark och brännande i mullens köld, har
jag icke mött glimtar av vitt ljus ur den svarta jorden? Och är det
icke min tro att det som lever fördolt skall varda uppenbart?

Så vill jag hålla vakt vid mitt altare. Så vill jag dröja i väntan på
lågan som skall springa fram ur dess mörker och svinga sig mot skyn.