Åt minnet af en barndomsvän

ÅT MINNET AF EN BARNDOMSVÄN

Herr CARL ERIK WULFF,
Död i Vesterås, 27 år gammal

Af

MICHAËL CHORÆUS

Stockholm,
Carl Delén,
1803.

«Han är död, din första barndoms vän!»
Var det denna glädjepost jag hoppats,
Från de trakter der min lycka knoppats,
Och dem tacksamheten älskar än?

Klar hans stjerna utur molnet bröt,
Bådande en lycklig framtids öden,
Ingen ovän, blott den vrånga döden,
Hennes tidigare glans förtröt.

Hon är släckt, och tändes aldrig mer,
Ynglingen till jorden ligger slagen;
Hela bygdens väntan är bedragen,
Vänskapens i stoftet myllas ner.

Ack! kanske hans öga sökte mig,
Innan det af dödens moln bertäcktes,
Och hans hand mot mig kanhända räcktes:
Barndoms vän, jag skall ej svika dig!

Nej! af jordens moderliga famn
Göms ej stoftet, som du gett tillbaka,
Mera troget, än jag skall bevaka
Minnet af ditt hjerta och ditt namn.

Från vår barndom knöts det ädla band,
Som oss troget med hvarann förente;
Det var mera ljuft än jag förtjente:
Himlen bröt det med en rättvis hand.

Tack emedlertid för hvarje gång,
Som du lif åt mina nöjen delte,
Som du hörde när min lyra spelte
Första profven af sin svaga sång.

Tack för hvarje lugn och lycklig dag,
Som du sedan i ditt tjäll mig skänkte;
Ack, jag flög till dig, var glad och tänkte:
En gång bjuder jag ock honom, jag!

Ja, jag bjuder dig hvad jag förmår,
Denna blomma som min vänskap brutit,
Och min sorg med mången tår begjutit;
Men du första gången mig försmår.

O försmå den icke, barndoms vän!
I din hand jag henne öfverlåter.
Ser jag rätt? ditt öga öppnas åter
Leende med vänlig godhet än.

Nej! förgäfves — evigt är det släckt;
Tempeltornets klockor redan höras;
Sorgens dystra orgor redan röras,
Och du sjelf är svept i grafvens drägt.

Du var älskad — kring din grift hvad mängd!
För ditt minne hvilken vacker borgen!
Ack! jag kommer sent, förtyngd af sorgen,
Och jag ser mig vara utestängd.

Du var älskad — mången medborgsman,
När han såg din stadga och ditt värde,
Sina söner faderligen lärde:
Blifven lika nyttige som han!

Fans då intet, som då ångra bort?
Var du ej en yngling som vi andra?
O hvem sågs väl öcknen genomvandra,
Utan att han något afsteg gjort?

O hvar fins väl den, som genomgick
Ungdomskänslans blomsterklädda lunder,
Och ej glömde pligten några stunder
Hvilande på någon ros sin blick.

Ack, af misstag svagheter och fel
Utgörs arfvet, som åt oss blef ämnadt;
Visa mig ett hjerta lottlöst lemnadt!
Fick den vise icke sjelf sin del?

Lycklig den, hvars ålders korta vår
Lika väl som din är använd vorden,
Och som, då han tidigt göms i jorden,
Följes af en lika rättvis tår!