grus

Ett qvinnohjärta, som förstod Att foga samman frid och mod; En hand, som vänskapsbanden knöt Så fast, att döden blott dem bröt; Ett sinne, som till ett förent De två begreppen skönt och rent; En ton, som slägt med himlens ljus, Flög bort från hvardagslifvets grus; Ett skimmer utaf glädjens sol, Så sällspord här vid frusen pol; Som hemmets gran finsk hennes håg, Men utåt fri som Finlands våg; En hvit konvalj, som blommar än Fast sexti höstar stormat hän; En ljusbild från den tid i går, Då äfven Finland hade vår.

Eliel Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia IV