Poetisk läsebok för Finlands ungdom

POETISK LÄSEBOK FÖR FINLANDS UNGDOM

Sammanställd af

K. Collan

Helsingfors, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1864.

      Imprimatur: L. Heimbürger.

På flere håll, bland skolmän, har uttalat sig behofvet af en läsebok, som icke blott vore användbar vid deklamationsoch minnesöfningar i skolorna, utan tillika äfven egnad att hos ungdomen grundlägga bekantskapen med hvad den inhemska poetiska litteraturen eger värderikt och fängslande för det unga sinnet. Andra länders skolbokslitteratur öfverflödar af dylika arbeten; hos oss har hittills veterligen utkommit ett enda, i hvilket dock blott en ganska underordnad plats är inrymd åt finske diktare.

Hufvudsakligen med af seende å detta läroverkens behof har utgifvaren vågat försöket att i föreliggande anthologi sammanställa ett urval af stycken ur infödde författares poetiska arbeten.

Bokens omfång har under sjelfva tryckningen vuxit något utöfver det ursprungligen bestämda. Icke blott den historiska fullständigheten har, vid hvarje samling af detta slag, vissa oafvisliga anspråk; utg. har derjemte nödgats af se nödvändigheten att i boken inrymma stycken, lämpade för alla särskilda utvecklingsstadier hos den läsande ungdomen. Att välja och upptaga har dervid varit vida lättare än att utesluta. Men måhända skall detta bokens ökade omfång bidraga att göra den användbar äfven utom skolan, såsom läsning i hemkretsen.

Mycket tveksam har utgifvaren varit i valet ur "Fänrik Ståls sägner", bland hvilka väl nästan hvartenda stycke varit i högsta måtto egnadt att här intagas. Utg. har dock trott sig göra rättast i att så sparsamt som möjligt anlita denna i hvarje bildadt finskt hem tillgängliga bok, för att derigenom kunna bereda desto flere af Rune bergs öfriga, icke så allmänt lästa dikter en plats i samlingen.

Rörande hvarje författare äro några korta biografiska och litterära data bifogade — naturligtvis icke för att af lärjungen läras utantills, utan endast för att tjena såsom underlag för lärarens lifgifvande mundtliga framställning. Hvad särskildt beträffar uppgifterna om Jakob Frese, står utg. för de vigtigaste af dem i tacksam förbindelse hos prof. Fredr. Cygnaeus, som för några år sedan lyckats skingra det dunkel, hvilket ända dittills hvilade öfver Freses födelseoch dödsår, och nu välvilligt tillåtit utg. att för första gången i tryck offentliggöra dessa data.

Språket och orthografin i de dikter af Frese, som ingå i samlingen, är icke de gamla original-upplagornas; utg. har följt det af Sonden begagnade skrifsättet i editionen af 1826. "Vårbetraktelserna" äro meddelade efter den bearbetning som finnes intagen i Atterboms "Siare och Skalder".

Skulle denna samling befinnas helst i någon mån motsvara sitt ändamål, vill utg. framdeles söka att åstadkomma ett motstycke på prosa, med dertill bifogade profstycken i öfversättning ur Kalevala och Kanteletar.

Helsingfors 1 November 1864.

INNEHÅLL:

Jakob Frese

  Morgonpsalm
  Under en långsam och svår sjukdom
  år-betraktelser under en sjukdom.
  Echo å Sveriges fröjdeqväden den 28 Januari 1715
  Ensligheten
  Aftontankar
  Epitaphium

Gustaf Philip Creutz

  Ur "Atis och Camilla":
    En vårmorgon
    Atis och Camilla

Michael Choraeus

  En tanke på min egen graf
  Enkans visa
  Vid lilla Ludvigs graf
  Sommarnatten
  Barnsligheten
  Trösten
  En blick mot framtiden
  Lilla Calle
  Sång till en ung flicka vid hennes mors död
  Lilla Hedda till sin pappa på hans födelsedag
  Flugan och ljuset
  Claras Canariefogel

Frans Michael Franzén

  Ur Cykeln "Selma och Fanny":
    Menniskans anlete
    Stjernorna
    Lysmasken
    Regnbågen
    Horisonten
    Blommorna
    Pappersdraken
    Morgonstjernan
    Majstången
  Bön för barn
  Emma till sin mamma
  Gossen.
  De små
  Mimosan och Resedan
  Harald Hårdrådes sång
  Catharina Månsdotter
  Den gamle knekten
  Krigssång 1813
  Ur "Emili eller en afton i Lappland":
    På berget och i dalen
    Thor och Assa
  Ur "Gustaf Adolf i Tyskland":
    Eröfringen af Loitz
    Stormen på Felsberg
  Sång vid H.G. Porthans jordfästning
  Vid Bibliothekarien G. I. Hartmans död

Johan Ludvig Runeberg

  Till Franzén
  Flytt-foglarne
  Till en fogel
  Vårmorgonen
  Fogelboet vid landsvägen
  Svanen
  Tröst
  Till min sparf
  Vaggvisa. Från Tyskan.
  Barden
  Bondgossen
  Morgonen
  Ynglingen
  Vid en källa
  Vårvisa
  Söndagsskörden
  Den hemkommande
  Den gamle krigaren
  Bonden Paavo

-Julqvällen

  Grafven i Perho.
  Kyrkan
  Bönen
  Chevy-jagten. Engelsk ballad.
  Ur "Elgskyttarne" (Andra sången)
  Ur "Hanna" (Tredje sången)
  Ur "Kung Fjalar" (Tredje sången)
  Ur "Fänrik Ståls sägner":
    Soldatgossen
    Björneborgarnes marsch
    Vårt land

Johan Jakob Nervander

  Till Franzén. Sonnett
  Imatra
  Troubadouren
  Den talande stenen i Mecka
  Morgonen. Efter C. Rudolphi
  Gossen. Efter Stolberg
  Ur "Jephthas Bok":
    Andra kapitlet
    Tredje kapitlet
    Fjerde kapitlet

Lars Stenbäck

  Till Runeberg
  En natt
  Flickan
  Romanzer af Uhland:
    Serenaden
    Taillefer
  Godnatt
  Morgonen
  Accorder
  Flickans böii
  Ändå
  Finsk folkmelodi
  Vid H.G. Porthans minnesfest. Den 9 November 1839
  Mitt Finska fosterland

Fredrik Cygnaeus

  God morgon. Den 31 Juli 1842
  Skalden Jakob Freses graf
  Hjelteminnen:
    Hektor
    Erik Slange
  De sjuttio vid Demmin
  Kosorna om våren 1808
  Ur "Hertig Johans ungdomsdrömmar":
    Tredje akten. Fjerde scenen
    Femte akten. Första scenen
  Ur "Claes Flemings tider":
    Andra akten. Andra—fjerde scenen.

Zachris Topelius

  Sången
  Vid elfmynningen
  Vintervisa
  Ödemarkens jul
  Respolska
  Sylvias visor:
    Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma
    En liten flickas klagan för Sylvia i skogen
    Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock
       Finland så skönt
    Sommarvindarna sjunga för blommor på fordna slagfält
    Fridsböner i aftonens lugn
  Den resande studenten
  Simson och Salomo
  Kantele

Johan Jakob Nervander

  Mathias Alexander Castrén
  Georg August Wallin
  Julpsalm
  Det eviga ljuset
  Finlands öde
  Ur "Regina von Emmeritz":
    Scener ur andra akten

Carl Wilhelm Törnegren

  Suomis folk
  Henrik Wrede. Ballad
  Duncker
  Öresund
  Fångens sorg
  Renegaten. Romans
  Aben Amar. Morisk romans
  Min frack. Efter Béranger
  Slafvens dröm. Efter Longfellow

Emil Von Qvanten

  Polstjernan
  Lärkan
  Alhambra
  Mynbeer van Rehnen
  Klagan och tröst
  Vårsång
  Runor på hafvet
  Suomis sång

JAKOB FRESE.

Jakob Frese föddes i Wiborg den 21 (?) Augusti 1691. Hans lefnadsomständigheter äro öfverhufvud ganska litet bekanta. Vid ovanligt tidig ålder, år 1703, inskrefs han vid Åbo akademi, och synes efter afslutade studier hafva öfverflyttat till Stockholm. Här utnämndes han år 1714 till sekreterare vid en eskader af flottan, men tillträdde aldrig denna befattning, emedan den kort derpå blef indragen. Långt senare, år 1728, blef han kanslist vid Inrikes Civil-Expeditionen, och afled året derpå i Stockholm den 31 Augusti 1729.

Freses dikter utmärka sig isynnerhet genom en djup, innerlig känsla och en sann religiositet, som uppehöll hans sinne under de svåra kroppsliga lidanden, hvaraf han under en tid af sjutton år hemsöktes, och hvilka småningom förde honom till grafven. De ansatte honom svårast alla vårtider och höllo honom slutligen oupphörligt vid sängen. Sitt sinnestillstånd under denna långvariga sjukdom har han särskildt skildrat i en följd af poetiska "Vår betraktelser", en för hvarje år, från 1712 ända till 1728.

Hans förnämsta arbeten äro: Andelige och Verldslige Dikter. Författade och i ordning sammanbragte a:o 1724. Af Jacob Frese. Stockholm 1726; — Någre Poetiske Samblingar. Författade af Jacob Frese. Sthlm 1728.

Senare hafva utkommit: Valda Skrifter af Jacob Frese. Samlade och ånyo utgifna af P.A. Sondén. Sthlm 1826; — Valda Skrifter af Jacob Frese. Helsingfors 1863.

Morgonpsalm.

Mel. Nu hvilar hela jorden.

    J glada morgonstunder,
    Då uti skog och lunder
    Guds lof och ära förs:
    Der löf och gräs ej glömma
    Sin Skapare berömma,
    Och fröjd ur öde öknen hörs!

    J kommen ock min tunga
    En morgonsång att sjunga,
    Min röst att höja sig
    Till den, som skapte solen,
    Som sitter högst på stolen,
    Och dock här nere vårdar mig.

    Ack, att de ting ock veta
    Till tacksamhet oss reta,
    Som ens ej anda fått!
    Ack, att hvad lif knappt känner,
    Med lof ej återvänder
    För Guds välgernings rika mått!

    Hvi skull’ min själ sig spara,
    Att då betänkter vara.
    Hur vida hon bör gå,
    Hur hon må längre syfta,
    Sin andakt högre lyfta,
    Än dit, der alla stjernor stå?

    Ja, om sig djuren gläda:
    Om foglar veta qväda
    Till Guds berömmelse:
    Om hvad i öknen ropar
    Och alla vilda hopar
    Uppå sitt sätt sin vördnad te:

    Så skall en helig trängtan
    Dock vinna deras längtan,
    Ett oaflåtligt hopp,
    Nitälskan, bön och tårar,
    Ett bröst, som ånger sårar,
    Förnuft och vilja, själ och kropp.

    Nu, dig till tack och ära,
    Vill jag min bön frambära,
    Mitt offer helga dig:
    Du, som, förr’n dagen börjer,
    För allting skapadt sörjer,
    Ack, gode Gud! förgät ej mig.

Under en långsam och svår sjukdom

Mel. Zion klagar med stor smärta.

    Mina ögons källor briste
    Med en ymnig tåreflod:
    Hjertat sig i ängslan miste
    Och förlore håg och mod:
    Själens krafter gifve sig,
    Och min ande uti mig
    Blifve svårliga bedröfvad,
    Och all glädje thy beröfvad.

    Herren är mig afvog vorden
    Och sin’ händer på mig bär.
    Ack! hvar tar jag hjelp på jorden,
    När mig himlen vreder är?
    Han har fört min själ i nöd,
    Hotar med en långsam död:
    Dröjer endast med sin ände
    Att förlänga mitt elände.

    All min lifskraft är försvunnen
    Och min vätska torkad bort.
    Jag är hårdt i fjettrar bunden
    Och min fröjd har varat kort.
    Gråta var min första röst,
    Då jag låg till modrens bröst,
    Och allt, hvad jag se’n förfarit,
    Har mest sorg och sjukdom varit.

    När sin resa solen sluter,
    Och när andre somna in,
    Jag slätt ingen hvila njuter:
    Då begynns först plågan min.
    Natten, som är sömnens vän,
    Drifver sömnen frän mig hän.
    Dagen tärer min förmåga,
    Natt och dag mig ömsom plåga.

    Glad och sund jag mig väl ställer,
    För ett högt och lättadt ljud;
    Men de tårar, som jag fäller,
    Dem allena räknar Gud.
    Honom endast jag betror
    Hvad i hjertats inre bor:
    Mina tankar han ransakar
    Och om natten med mig vakar.

    Månn’ jag mer än andre brutit,
    Medan mig så illa går?
    Månn’ jag nådens tid försutit,
    Att jag tröst ej njuta får?
    Eller månn’ den Herren god
    Pröfva vill mitt tålamod?
    Skall jag detta kors upptaga
    Ant’en för hans hämnd ell’ aga?

    Slika tankar själen qvälja
    Och tillsätta hårdelig;
    Det är bättre döden välja
    An i ängslan fräta sig.
    O! att ödet löste opp
    Bandet mellan själ och kropp,
    Och mitt matta ljus utsläckte,
    Att man mig med jord betäckte!

    Men — min sorgsna själ och sinne,
    Säg, hvar tar du sådant tal?
    Har dig vanhopp redan inne?
    Vill förtviflan bli ditt val?
    Muntra opp ditt sorgsna ljud,
    Håll dig hardt till Herren Gud:
    Lär i hoppet tåligt lida
    Och hans hjelpestuhd förbida.

    Förr sku’ bergen fly och vika
    Och Guds sanning ej bestå;
    Jord och himlar sku’ tillika
    Förr försmälta och förgå,
    Evigheten ändra sig,
    Bli i allt ombytelig,
    Förr än Gud dig öfvergifver,
    Om du fast i trone blifver.

    O! hur kär, den Herren späker,
    Helst uti dess ungdomstid,
    Då man än sig tycker säker
    Och med verlden plägar frid:
    Då en tvist med andan är,
    Kött och blod de ha begär.
    O! hur kär, den Herren agar
    I de fria ungdomsdagar!

    Han skall, om han tåligt lider,
    En gång glader segra få:
    Om hans sällhet i de tider
    Sku’ de vrånge säga så:
    "Han och desse äro de,
    Som ur stor bedröfvelse
    Och ur djupsens nöd ä’ tagne
    Samt med Lambets blod aftvagne".

    Herre! när min ande ropar
    Och dess hydda vill förgås;
    När mig ångest öfverhopar,
    Lät i dig mig vederfås.
    Hjelp mig nu i nödens tid
    Och försätt min själ i frid:
    Lät mig se igenom trona,
    Hur jag fattar lifsens krona.

Vår-betraktelser under sjukdom.

1.

    Hvad? hör jag dig igen i lunden lustigt spela,
    Och med din skära röst den vida luften dela?
    Hvi skall din glädjesång förkunna mig mitt qval,
    O skogens sångarinn’, du sköna näktergal?

    Så är den sorgetid för mig nu åter inne,
    Som qväfver mod och hopp, som kränker själ och sinne.
    Som gör, att motgång mig i stadigt minne har,
    När andra träda in i sina glädjedar!

    Välan! vill du min sorg uti din visa fatta?
    Skall jag igenom dig mig mera lycklig skatta?
    Beklagar du, kanske, hvad sjelf du lidit har,
    Och, i det samma, del uti min ängslan tar?

    Ack! kunde jag så visst mig glada nätter göra,
    Som du dig ofta glad om natten låter höra:
    Jag skull’ min ledsamhet i glädje byta bort,
    Och mången långsam natt med sånger göra kort.

    Ack! hade jag din röst och dina lätta vingar,
    Med dem du dig i hast till solens grannskap svingar,
    Så flöge jag dit upp, och klagad’ så mitt ve,
    Att Nåden ej min nöd skull’ utan tårar se.

    J, som er andakts eld upptanden i Guds boning,
    I helgedomens hus; bemedlen min försoning!
    Ho vet? En enskild suck ej mot min synd förslår;
    Ett samnadt rop ju mer, än ensam röst, förmår.

    Likväl, min Gud! min Gud! fast dit min syn ej räcker,
    Der själen blir förnöjd och dit mitt hopp sig sträcker:
    Ljuf är den värma mig, som nu din anda blås’;
    Den säger mig, att snart hos Dig jag vederfås.


    2.

    Nu sjunga foglar gällt på trädens gröna grenar,
    Och vattnens tysta folk slå ut de blanka fenar;
    Den stela svalan, som i floden haft sin graf,
    I luftens fria vidd nu sväfvar till och af.

    Och storken vet sin tid, när tiden är förhanden,
    Och gör sin resa hit ifrån de södra landen;
    Den hvita svan sig ned i öppna floden slår,
    Och turturdufvans ljud man åter höra får.

    Här ligger jag ännu vid dammen i Bethesda:
    Min Gud! hvi tänker du då icke på mitt bästa?
    Jag usle ligger jemt i fjäderbojor tryckt;
    O, finns dock ingen hjelp? finns ingen undanflykt?

    Hur länge, gode Gud, vill mig du tröstlös låta?
    J skyar, gifven regn och hjelpen mig att gråta!
    Ack! om förmedelst gråt jag hunne till mitt hopp,
    Jag skulle ocean med tårar fylla opp.

    Men hvad? när tiden är, att fikonträdet knoppas,
    Är då ej tid för mig, att min förlossning hoppas?
    Din godhet, — ja! jag vet, — den hinner dock till mig;
    Ty utom hvarje vidd ju Nåden sträcker sig.

    Snart innan skörden blir och bleka skylar bindas,
    Jag lär i jordens famn till salig hvila lindas;

    Jag tröstar mig dervid: mitt sista sjukdoms-år
    Hos Dig, min Läkare! mig evig helsa spår.



    3.

    Så kommer du igen ifrån din vinterhvila,
    Du vårens glada post? Ja, låt din ankomst ila!
    Du, som till all min sorg ett årligt vittne var,
    Bär du det budskap nu, att vreden stannat har?

    Kom, kom! välkommen, kom! och sjung din morgonvisa;
    Jag vet, det är din akt, den Högstes godhet prisa;
    Din ankomst (sälla röst!) föröker mitt behag:
    Hur länge hjelpen dröjs, blir dock en hjelpedag.

    Mitt hjerta rörs af fröjd, min blod af glädje gäser:
    Jag sjunger Herrans lof, och hans beröm jag läser;
    Ej annat, än Hans pris, på mina strängar slås;
    Hans ros, och annat ej, jag på min pipa blås’.

    J foglar, vilda djur, och allt hvad eljest andas!
    Må våra rösters ljud till Herrans ära blandas;
    Och om mitt glädjerop ej hörs till Lammets thron,
    Min suck, så tyst han är, besegrar eder ton.

    Trots, J, som täflen nu att eder fröjd förklara,
    J, sjöar, strömmar, skog! du, tingens hela skara!
    J, stela berg som, likt till vördnad, böjde stå!
    Trots, att jag dock för er, ell’ något, vika må!

    Min andakt, skynda dig, men tröttna ej på vägen;
    Min tro, misströsta ej, men var i Gudi trägen;
    Mitt tålamod, se till, i döden att bestå;
    Mitt hopp, förhoppas mer, så skall du mera få.

    O, huru kär hos Gud, den han har under aga!
    De, hvilkom allt går väl, de måga sig beklaga;
    Men i ett tacksamt lof min klagan byter sig:
    Ack, huru ljuft det är, att Herren späker mig!

Echo å Sveriges fröjdeqväden

den 28 Januari 1715.

    Upp, stöter i basun, och låter strängar klinga,
    Att dubbelt fägneljud till solens grannskap hörs!
    Låt, Sverige, öfverallt i alla klockor ringa
    Ett Jubilate, som till andra verlden spörs!
    Så varen ock till fröjd, J Sångens döttrar, snare.
    Ja: jorden glädje sig, och himlen echo svare!

    Var ej vår ångest stor, vår vedermöda mycken?
    Bedröfvelse satt främst, ehvart man om sig såg;
    Af Svea-kronan föll’ så många dyra smycken
    Och hela riket låg liksom i själe-tåg.
    Hur månget lås sprang opp af fasta slott och borger!
    Och blacke ryttaren — han spädde sorg på sorger!

    Hvad blef vår lust? en sorg. Vår glädje? oväns agan.
    Vår fägnad? frids förlust. Vår sällhet? uselhet.
    Vår högtidsdrägt? en säck. Vår jubelsång? en klagan.
    Vår’ håfvor? fattigdom. Vår fordna fröjd? förtret.
    Ja, till att klaga kort: vår tröst bestod i orden:
    "Ack! sälle de, hvars ben nu hvila under jorden"!

    Der finns en dejlig Mö uti ett förstendöme,
    Som vetter öster ut, hvar de Careler bo:
    Om hennes vård och vakt de varit ganska ömme,
    De tjena Konung Carl med oförliklig tro.
    Den jungfru står så skön, i skydd af sina murar;
    På henne Grannen, lik en hök på dufvan, lurar.

    Men, fast en tvungen kyss han från din kind har röfvat,
    Din vilja, okränkt dock, har spjernat deremot.
    Hvad våld har satt i hand, slits sönder oförtöfvadt
    Och tvång, när lägligt finns, i frihet söker bot.
    Kung Carl, han sitter re’n till häst, och till dig rider:
    Din glädje nalkas snart: han kommer, hvad det lider.

    Så länge någon tid, och verlden, ännu varar;
    Så länge man af strid, af örlog höra får;
    Så länge någon stad mot härar sig försvarar;
    Så länge någon borg och präktig byggnad står:
    Så skall, o Wiborg! du, snart utan like, prisas;
    All trohet skall, utaf din trofasthet bevisas.

    Ack! att jag finge snart på dina gränder träda;
    Ack! att jag Herrans hus der finge åter se:
    Min tunga skulle då ett lofsångs-offer qväda,
    Att dina hvalf deraf högt skulle genljud ge.
    En gång man skall dig visst ur oväns fjettrar rycka,
    Hvartill, med dubbelt ljud, jag önskar: lycka, lycka.

    Och J, som lika tro för Kungen låtit lysa,
    Er skall, med lika rätt, ej mindre hugnad ske:
    Er äras glans, den skall med tindrand’ stjernor blysa;
    Odödligheten skall er lager värde ge.
    Hur kunde jag väl er i detta qvad förtiga,
    J väna, käcka mör: du Reval, och du Riga?

    Men J, som med ert blod er tapperhet beseglat,
    Vid edra grifter må ur jorden ekar gå;
    På dem, med jern i jern, ert lof skall blifva pregladt,
    Med öfverskrift af gull i gull, som lyder så:
    Här hvila tappra ben, som trotsat Martis pilar;
    Här hvila tappra ben, med pris som aldrig hvilar.

    Man länge allmänt hört af etter-tungor tuggas,
    Att Svenske Gideon "sin’ ögon lagt igen".
    Af edra ögnahvarf lär sömnen nu snart gnuggas,
    J, olycks-foglar J, och samvetshårde män!
    J lär en sjelfve er i egna snaror veckla,
    Med blygd för ert förtal och för dess skarpa häckla.

    Ty fåfängt, fåfängt nu J anlagt all er möda;
    Gud vare evigt lof! Kung Carl — han lefver 
Ensligheten.
    Kom, tysta enslighet! dig vill jag mig betro,
    Att sig mitt hjerta må i hemlig suckan fräta!
    I ditt fördolda rum, der är min lust att bo;
    Ty jag mig föresatt all annan fröjd förgäta.

    Du, trycktas välbehag! de sorgsnas paradis!
    Bedröfda själars ro och blöda sinnens längtan!
    I dig förnöjes man uppå ett saligt vis:
    Du stillar vårt begär; du dödar all vår trängtan.

    J, glada stunder! du, min fordna fröjd, farväl!
    O! en bedräglig lust, som verldens sällhet gifver!
    Kom, tysta enslighet! undsätt min matta själ:
    Ty endast uti dig och Gud min glädje blifver.
Aftontankar.
    Allt vill till ro: till ro min’ tankar hasta:
    Jag gör min håg från verldens oro fri.
    Med fåfäng sorg är fåfängt sig belasta;
    Hvad gagnar dock, att jemt vid jorden bli?
    Min evighet i tiden jag begynner,
    Jag har i hopp min tid till ända bragt;
    Uti min själ sig glädjen färdig finner:
    Jag ser det mål, som Gud mig förelagt.

    Du söta sömn, som all min smärta gömmer
    Och gör, att jag din hvila längtar till,
    Der kroppen re’n sin vandrings möda glömmer,
    När ingen sorg mer själen nalkas vill!
    Mig tycks, att du en himmelsk ro mig samkar.
    Ack, hade jag i döden lika hopp!
    Dock, ja! — jag ser i mina glada tankar,
    Hur Gud mitt stoft ur dvalan väcker opp.
Epitaphium.
    En son, den allas mor ur modrens sköte bar,
    Annu sin moders bröst i kalla grafven trycker:
    Och som han henne minst med högmod trampat har,
    Hon här hans trogna ben i hulda armar lycker.
    Det var en lydig son, som modrens skygd begärde:
    Det är en kärlig mor, fast hon sin son förtärde.
GUSTAF PHILIP CREUTZ.
Grefve Gustaf Philip Creutz var född i Maj 1731 i Finland, men tillbragte största delen af sin lefnad utom sitt, egentliga fädernesland. Tidigt beröfvad sina föräldrar, erhöll han genom välvilliga anförvandters försorg en utmärkt och grundlig uppfostran. Han studerade någon tid vid akademin i Åbo och gjorde sig isynnerhet hemmastadd i den grekiska litteraturen; tillika var han nära förtrogen med de flesta nyare språk och litteraturer, samt dessutom väl bevandrad i naturvetenskaperna. — Vid tjugotvå års ålder ankom Creutz till Stockholm och anställdes vid kongl. kansliet, der han efter fem års tjenstgöring blef kanslist. Kort derpå, år 1756, utsågs han till hofkavaljer för den yngste af de kunglige prinsarne, hertig Fredrik Adolf af Östergötland. Vid denna tid gjorde han bekantskap med skalden grefve G.F. Gyllenborg, med hvilken han snart blef nära förbunden genom ett förtroligt poetiskt samlif, och för framtiden knöt en innerlig vänskap. Med honom slöt sig Creutz innankort till den litterära krets, som dåförtiden samlades kring "Herdinnan i Norden", den vittra fru Hedvig Charlotta Nordenflycht. År 1761 utgaf han i Stockholm sitt vigtigaste poetiska arbete "Atis och Camilla. Skaldedigt i fem sånger".
Två år sednare afsändes Creutz såsom svensk minister till det spanska hofvet, och förflyttades 1766 till det franska, samt blef ambassadör derstädes 1772. Utnämnd till en af rikets herrar, hemkallades han 1783 af konung Gustaf, blef samma år riksråd och kansli-president samt kansler för universitetet i Upsala. — Han afled i Stockholm den 30 Oktober 1785 och är begrafven i S:t Jakobs kyrka.
De flesta af Creutz’ poetiska skrifter finnas samlade i: Vitterhets Arbeten af Creutz och Gyllenborg. Stockholm 1795; — Andra upplagan, Sthlm 1812; — Vitterhets-arbeten af G. Ph. Creutz. H:fors 1862.
Ur "Atis och Camilla".
En Vårmorgon.
    Re’n våren i sitt sköt en liflig värma bar,
    Naturen väcktes upp, hon i sin ungdom var.
    Man såg kring alla fält, att vintrens välde lyktat,
    Att glädjen rest sin thron och jordens sorger flyktat.
    De ljumma sommarregn förnya menskans hopp;
    Ur jordens mjuka famn de locka örtren opp;
    Af värmans späda kraft de tunna knoppar klyfvas,
    Och re’n med täta löf de lugna skogar yfvas.
    Till skogsgudinnans pris en högtid firas skall.
    Nu börjar dagen gry och nattens makt är all;
    An darrar månans sken på böljans hala yta;
    Men hastigt ljusets flod från öster börjar flyta;
    De mörka skuggor fly och stjernan bleknar af;
    Re’n strömmar purpurn ut på himlens mörkblå haf;
    De svarta molnens bädd förbyts i röda skyar;
    Nu ljungar solen fram och verlden sig förnyar.
    Den svala nattens dagg, som sig till blomstren sänkt,
    Har på de späda blad en mängd af perlor stänkt;
    Det höjda ljusets glans från bergens toppar faller,
    Och solens spridda guld sig blandar med kristaller.
    Man himlabågens färg kring fälten stråla ser;
    Hvar blomma ur sin kalk åt fjäriln näktar ger.
    En samlad balsam sprids att sig med luften blanda,
    Och förs i hvirflar kring af morgonvädrens anda.
    Re’n svärma luftens folk kring deras gröna hus,
    Och stämma deras sång ihop med aspars sus.
Atis och Camilla.
    Vid roten af en alm, som slogs af elfvens våg,
    Camilla, full af sorg, med matta krafter låg.
    Hon kände icke mer den svalka floden delte,
    Der han i slingrig bugt mot blanka stenar spelte.
    Men snart dess qväfda själ blef ur sin dvala väckt,
    Ty af ett häftigt sorl hon hastigt blef förskräckt.
    På flodens andra strand, som ut mot bugten skjuter,
    Der i ett spetsigt näs en gräsrik äng sig sluter,
    Hon ser en värnlös flock af skrämda hindar fly,
    Som menskans öfvervåld och hennes grymhet sky.
    Men ingen klyfta finns, som minsta tillflykt gifver;
    En vildsinnt jägar-tropp dem fram på fältet drifver;
    Fast i sitt snabba lopp de vädren gå förbi,
    De dock ett ömkligt rof för morde-pilen bli.
    Han hviner i sin fart och hinden genombårar,
    Han törstar efter blod och fäller när han sårar.
    Det slagna djuret re’n på stranden utsträckt är,
    Som på ett offerbord dess lemmar spritta der;
    Uppå ett söladt grus syns varma blodet röka,
    Och lifvet dunstar ut, att hämd hos himlen söka.
    En enda sårad hind, som flyr en mordisk strand,
    I floden kastar sig och söker hinna land.
    Hon uppå böljans rygg en blodig fåra drager,
    Och till Camillas alm hon sist sin tillflykt tager;
    Hon ömklig släpar sig till denna nymfens fot;
    Och med ett klago-skri hon liksom ber om bot.
    En sådan sorglig syn Camillas tårar väcker;
    Till denna hindens hjelp hon sina händer sträcker;
    Hon smeker detta djur, hon det i famnen tar,
    Och med en bortvänd syn ur såret pilen drar;
    Hon slöjan löser upp och den i stycken rifver,
    Att hämma blodets forss, som fram ur sidan drifver:
    Men fåfängt, all dess hjelp ej djurets räddning gör,
    Det slickar nymfens hand, det suckar och det dör.

    Camilla detta ser med ömkan och med plåga.
    Hur sådant våld kan ske, hon tyckes himlen fråga.
    "Du täcka djur, sad’ hon, hvad har du menskan gjort?
    Har väl din menlöshet dess grymhet väcka bordt?
    Du hårda jägar-tropp som dig i mord förnöjer,
    Ja! det är Atis visst, som här sin vildhet röjer!
    Ack usla! det var jag, som nästan färdig var
    Att älska en tyrann, som sådant hjerta har!
    Hvem hade kunnat tro, att han den grymhet hyste,
    När dock så mycket ömt uti hans ögon lyste?
    Hur lycklig är jag ej, som fått hans vildhet se?
    Jag skall ej ömhet mer, men hat åt Atis gett."
    Camilla blef bestört så snart hon detta sade,
    Ty hjertat ingen del i detta uppsåt hade.

    När Atis, mellertid, vid stranden sorgligt går,
    Han hör Camillas röst och lif och glädje får.
    "J gudar, ropar han, nu får jag se Camilla!
    Dess enda ögonkast kan hjertats oro stilla.
    Det blir det sista väl som himlen unnar mig!"
    När Atis detta sagt han varsamt nalkar sig.
    Camilla ropar straxt: "Barbar som mig förföljer,
    Och ej din vildhet mer i ödemarker döljer;
    Du föddes blott till mord! se detta arma djur,
    Som måste offras upp för en så vild natur.
    Gå evigt från min syn..." Så snart hon detta lyktar,
    Hon till Dianas lund med hast från Atis flyktar,
    Hon dock tillbaka ser, ty hjertat häftigt slår,
    Och ångren följer med uti Camillas spår.

    Men Atis, utan mål, förvirrad och betagen,
    Blef utaf dessa ord som af en ljungeld slagen.
    Till slut med ömklig röst han detta utrop ger:
    "Camilla hatar mig, jag bör ej lefva mer".

    Re’n dagens matta bloss i tjocka molnen släcktes,
    Och himlens dunkla hvalf af nattens fällar täcktes,
    Ej någon stjerna sågs, som ljus åt Atis bar;
    Och mörkret lika grymt med hans förtviflan var.
    Att lykta här sitt lif han nu med ifver hastar,
    Och från en klippas höjd sig ned åt floden kastar;
    Men Astrild, som förskräckt vid Atis’ fara var,
    Straxt med en hjelpsam flykt ur Fröjas armar far;
    Förvandlad i en rönn, han sig i branten rotar,
    Och Atis’ svåra fall med sina grenar motar;
    Straxt tändas tusen bloss, som lysa fälten opp,
    Och in i Atis’ själ en ljuflig känsla lopp.
    Han såg en verld af folk, som jorden öfvertäckte,
    Och till en präktig höjd begärligt händren räckte:
    På detta glada berg en strålig byggnad låg:
    Det Hoppets tempel var, som hopen glindra såg.
    Allt strömmar hastigt fram, men snart tillbaka drifver.
    Man i ett vilddjurs hamn Förtviflan varse blifver,
    Som straxt vid Hoppets berg sin kula ingräft har,
    Och grufligt skakar der de kedjor som han drar:
    Men i dess grofva nät han mäktar få bedraga,
    De flesta, lyckligtvis, en ljuflig omväg taga.
    I jordens mörka sköt’ ej finns den minsta vrå,
    Dit icke Hoppets gud kan med dess stråla nå.
    En lätt, men slipprig väg till detta tempel leder;
    Man hastigt löper fram och hastigt slintar neder;
    Man i ett ögonblick ur fallet reses opp,
    I samma ögonblick man fortfar i sitt lopp.
    Men när i templets port de glada flockar hinna,
    De tusen bilder se i gyllne skyar brinna:
    Förtjusning omger dem, allt vill för ögat le;
    De gripa efter allt och ega hvad de se.
    Det stolta templet re’n liksom en konsteld prålar,
    Det springer upp i skyn i tusen klara strålar,
    I ljusblå stjernor se’n det långsamt regnar ner;
    Straxt templet i sin prakt man åter upphöjdt ser;
    Uppå en bräcklig thron, som ingen grundval eger,
    Det glada Hoppets gud i ständig svigtning väger;
    Ett tunnt, men dimmigt moln han kring sitt hufvud har,
    En hemlig oro der i tusen skiften far.
    Men gudens skarpa syn straxt genom molnet tränger.
    Der på en hvirfveltråd den klara spegel svänger,
    I hvilken målar sig allt hvad som hjertat vill.
    Att denna spegel se, hvar dödlig stormar till.
    Men ingen redig bild det glada ögat finner,
    I spegelns hvirfvelgång dess tydlighet försvinner.
    Men, fast dess falska glans en stympad målning bär,
    Han alla uslas tröst och verldens lisa är.
    Som lifvets största skatt de dessa bilder gömma,
    Och midt i smärtans sköt’ de största plågor glömma.
    Hvad hjertat redan har, det intet smaka vill,
    Vår framtid nyttjas blott, förrän han blifvit till.

    Den sena åldern hit i dödens sällskap vandrar;
    Han uti spegeln ser, dess skapnad sig förandrar,
    Dess nakna ben bekläds, som äro utan merg,
    Dess anlet fylles opp af friskhet, mod och färg.

    Hit mannaåldern går och uti spegeln skådar;
    Han honom evigt namn och verldens dyrkan bådar;
    Allt viker för det mod, som i hans hjerta rår,
    Än mer: han tror sig se en evighet af år.

    En yngling springer fram och uppå spegeln pekar;
    Han tror sig råka der blott kärlek, fröjd och lekar.

    De blyga nymfers flock till spegeln sig bege,
    Att evig trohet der med evig skönhet se.

    Dit Atis, full af sorg, med hopen äfven stöter;
    Han kastar ögat fram och straxt Camilla möter.
    Uti en hastig skymt han henne blidkad ser;
    Uti en annan skymt hon re’n gudomligt ler.
    Han ville skåda mer, men allt i hast försvinner,
    Och han Dianas lund i dagens gryning finner.
MICHAEL CHORAEUS.
Michael Choraeus föddes den 15 Mars 1774 i Wörå socken, der hans fader af samma namn vid denna tid var pastorsadjunkt. Vid sexton års ålder begaf han sig till Sverige med en helsning från sin döende fader till domprosten Fant i Westerås, en aflägsen slägting till hans mor. Denne upptog honom med mycken välvilja och drog försorg om hans uppfostran, ända tills han promoverades till magister i Upsala 1797. Två år derefter återvände Choraeus till sitt fädernesland, der han 1799 blef docent i vältaligheten vid Åbo akademi och tillbragte såsom informator några somrar, dels på Runsala invid Åbo, dels på Jokkis egendom i Tammela, äfvensom ett helt år på Tervik egendom i Perno. 1802 utnämndes han till theologie-adjunkt vid krigsakademin på Carlberg samt hofpredikant och regimentspastor, och åtnjöt här såsom lycklig predikant stort anseende. — Sinnad att än en gång öfverflytta till hemlandet; och nära att blifva utnämnd till theologie-professor i Åbo, afled han den 3 Juni 1806, och begrofs på Solna kyrkogård invid Stockholm, der hans vänner rest en enkel minnessten på hans graf.
Bland Choraei större skaldestycken blefvo tvenne, Yppigheten och Trollhättan, prisbelönta af Götheborgska Vetenskaps- och Vitterhetssamhället. Af Svenska Akademin rönte han en dylik utmärkelse för ett Poem till Theaterns Sånggudinnor samt för Ehrensvärd. Skaldesång. Hans samtliga poetiska arbeten äro utgifna af F. M. Franzén under titel: Michael Choraei Samlade Skaldestycken. Örebro 1815; — Andra upplagan, med förf:s porträtt. Örebro 1826.
En tanke på min egen graf.
    Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet.
       Der jag skall ensam bo?
    Månn’ någon gång jag skådat detta stället,
       Och trampat det i ro?

    Ack nej! Kanske min trånga stig skall ledas
       Till någon okänd strand,
    Och der min bädd, min sista bädd tillredas
       Af någon okänd hand;

    Der ingen vän skall stanna vid min sida,
       Och lindra ångrens sår,
    Och under bön det sista slag förbida,
       Som detta hjerta slår.

    Och skingra ömt det tvifvelsmål, som skymmer
       En lyckligare verld;
    Och ta emot mitt ömmaste bekymmer,
       Min sista afskedsgärd:

    Till Er, hvars hand min första vandring stödde
       På dygdens svåra stig,
    Till Er, hvars själ vid mina afsteg blödde,
       Otackad utaf mig.

    Dock lika godt! hvar himlen helst må ärna
       Min ringa hyddas fall:
    Jag vet dock visst att hoppets milda stjerna
       Der äfven lysa skall.

    Jag vet dock visst, att jag är lika nära
       Dig, mensklighetens Far,
    Och att du skall en stilla fred beskära
       Åt mina sista dar.

    En minnesvård! den sörjer jag ej öfver,
       Den må förtjensten få!
    Till grafvens lugn jag ingen vård behöfver,
       Och multnar nog ändå.

    Men fins blott en af mina många vänner,
       Hvars ömhet jag var värd,
    Som sett mitt fall, och mina strider känner:
       Se der min efterverld!

    Om någon dag den lycka han begråter,
       Som kanske var för hård,
    Om någon dag mitt namn han kallar åter:
       Då har jag minnesvård!

    Så tag då, Jord, tag hulda Mor tillbaka,
       Och göm uti din famn
    Den ädla skatt du gaf mig att bevaka:
       Min aska och mitt namn.

    Förvara dem, till dess hon hörs, den rösten
       Som döda väcka kan:
    Ljuf är den tron: förträfflig är den trösten,
       Och derför är hon sann.
Enkans visa.
    Ensam i min låga koja
    Lefver jag förnöjd ändå,
    Fast omkring min spinnrock stoja,
    Många faderlösa små.
     Fast än faderlösa små
     Rundt omkring min spinnrock stoja,
     Ar mitt hjerta lugnt ändå.

    Han, som vakar för oss alla,
    Han, de faderlösas Far,
    Englaskaran skall befalla,
    Att beskydda deras dar.
     Att beskydda deras dar
     Skall han englarne befalla,
     Han, de faderlösas Far!

    Denna ljufva tanke tröstar.
    Också jag har varit säll!
    Han bekymret öfverröstar
    Mången ledsam vinterqväll.
     Mången ledsam vinterqväll,
     Denna ljufva tanke tröstar:
     Också jag har varit säll!

    Och vi råka än hvarandra
    I ett sällt och okändt land;
    Der de ömma makar vandra
    Oupplösligt, hand i hand.
     Oupplösligt hand i hand
     Skola ömma makar vandra
     På odödlighetens strand.
Vid lilla Ludvigs graf.
    "Lilla älskling! hos en mor och far,
    Lemna jorden, plågans mörka boning;
    Vi ha sett din framtids sorgedar,
    Och hos Gud utverkat din försköning"

    Så till Ludvig lydde englars chor,
    Och han räckte sina späda händer,
    Gick ifrån en tröstlös far och mor,
    Och for bort till lyckligare länder.

    "Goda mamma! sade han, och log,
    Tack för vården i ditt helga sköte.
    En gång skall ditt lilla barn, som dog,
    Som en engel, flyga till ditt möte.

    Det skall börja himlen i din själ,
    Det skall tacksamt, det skall evigt gälda
    Dina vakor för dess framtids väl,
    Dina tårar, på dess aska fällda".

    Han är borta, han är redan der
    Hos de englar, som de små bevara;
    Han är frälst; han god och lycklig är,
    Och i evighet skall han det vara.
Sommarnatten.
    Nattliga stunden
    Sänkes mot lunden,
    Blomman är redan af daggperlan kysst;
    Aspen och linden
    Sofva med vinden:
    Allt är så lent och så ljuft och så tyst.

    Ädle! som vakar,
    Och som försakar
    Hvilan för andra, kom skåda din lön.
    Dagen var mulen,
    Stormig och kulen,
    Midnattens timma är härlig och skön.

    Lyckliga stunder!
    Njutna i lunder,
    Hvilka den ensamma midnatten prydt:
    Muntre ert minne
    Ofta mitt sinne;
    Till dess en sommar mig gläder på nytt.
Barnsligheten.
    Lilla Clara, förebrå ej mig,
    Att jag är så barnslig, lilla Clara!
    Är jag barn, så liknar jag ju dig:
    Bör jag blygas då att barnslig vara?

    Huru böd han, mensklighetens vän?
    Aldrig går hans lärdom ur mitt minne:
    Såsom barn kom du i himmelen,
    Eller var du aldrig än derinne.

    Lilla engel, räck din hand åt mig,
    Led mig in i barnens himmel åter:
    Då dess portar låtas upp för dig,
    Glöm ej den, som utanföre gråter.

    Gif mig åter min försvunna vår,
    Och dess blommor, och dess lekar, Clara!
    Unna mig att vara tretton år.
    Unna mig som du att lycklig vara.

    Dansa glad emot din sommardag!
    Tag mig med dig, Clara, in i ringen,
    Goda, lilla, bland de små mig tag,
    Eller också dansar jag med ingen.

    Göm ock denna lilla barnslighet!
    Må vi glädjas, må vi leka, Clara.
    Jag skall låtsa vara din poet,
    Och min sångmö du skall låtsa vara.
Trösten.
    Hvi sörjer jag? hans blickar falla
    Också till min bortgömda stig.
    Om han med godhet vårdar alla,
    Visst vårdar han då äfven mig.

    Den suck mitt bröst mot himlen sänder,
    I molnets bäddar icke dör,
    Frän Skaparns thron den återvänder,
    Och glädjen till mitt hjerta för.

    Hvi har jag glömt den sista rösten
    Utaf en far, som ej är mer:
    Den säkraste, den bästa trösten
    Ar den, som du åt andra ger.
En blick mot framtiden.
    Hvart steg, min Nanny, som vi taga,
    Oss närmare till grafven för;
    Men tung blir vägen, om vi klaga:
    Nöjdt sinne honom treflig gör.

    Låt oss med glada blickar stanna
    Mot rymden af försvunna år;
    Låt oss med styrka oss bemanna,
    Att gå den väg oss återstår.

    Låt oss med lifligt sinne dröja
    Vid hvarje utsigt som var skön,
    Och tacksamt våra hjertan höja
    Till den, som hörde deras bön.

    Låt oss med lättadt sinne glömma
    Hvart intryck af de mörka dar,
    Och för vår framtid endast gömma
    Den lärdom, som oss nyttig var.

    De lärde oss att varsamt vandra
    Den väg som vi ej pröfvat än,
    Att räcka handen åt hvarandra,
    Och dubbelt troget hålla den.

    Om solskensdar vår framtid hugna,
    Så glädjoms utan öfvermod!
    Men bli de mulna, varom lugna;
    Och sökom vännen — Tålamod!

    Allt går dock väl, blott vi förvara
    Den ljufva samvetsfridens tröst,
    Och lefva så, att vi bespara
    Också en glädje åt vår bröst.




    Lilla Calle.


    Stackars liten,
    Hur du jemrar dig!
    Stoppa genast sockerbiten
    I din mun, och tig!

    Lilla mamma
    Ber dig vara snäll:
    Lilla pappa gör det samma
    Morgon, middag, qväll.

    Hvad betyda
    Deras smek och bön?
    Skulle mammas gosse lyda
    För så ringa lön?

    Du har sinne,
    Lilla pojke, ren.
    Du är envis som en Finne,
    Ja, väl mer än en.

    På det viset
    Hjelper socker ej:
    Junkern måste smaka riset;
    Aj! det svider. — Nej.

    Nej, det händer
    Aldrig, bästa vän!
    Ropar mamma, och sig vänder
    Till sitt skrin igen.

    Låt det hända:
    Riset genast tag;
    Eller basar han, törhända,
    Mamma sjelf en dag.
Sång till en ung flicka
vid hennes mors död.
    Ömma barn! den sorg är stor,
    Som ditt unga hjerta sårar:
    Jag har också mist en mor,
    Låt mig dela dina tårar.

    När från fosterbygdens strand
    Mig ett okänd öde ryckte,
    Tog hon gråtande min hand,
    Och intill sitt hjerta tryckte.

    Sade ined en bruten röst:
    Glöm ej, glöm ej dygdens lagar,
    Unna denna sista tröst
    Åt din moders sista dagar!

    Aldrig såg jag henne mer,
    Aldrig kysste jag dess händer;
    Men jag vet att hon mig ser
    Från odödlighetens stränder.

    Ser med himmelskt välbehag
    Om jag dygden trogen blifver,
    Ser med sorgens anletsdrag
    Om jag henne öfvergifver.

    Jag är säker att hon än
    På min framtids lycka tänker,
    Och jag tror att himmelen
    Den för hennes skull mig skänker.

    Gråt, du ömma oskulds vän,
    Kalla ömt din mor tillbaka:
    Men hon kommer ej igen
    Att för dina ödpn vaka.

    Gråt, men det är icke nog:
    Ofta dina tårar rinne,
    Men din ömma mor, som dog,
    Fordrar dock ett högre minne.

    Mins då hennes lefnadslopp,
    Älskadt uti våra bygder;
    Mins dess qväll så skön af hopp,
    Som dess dag var skön af dygder.

    Mins hvad hennes afsked böd:
    "Tjust utaf din egen lycka
    Glöm ej fattigdomens bröd,
    Glöm ej uselhetens krycka.

    Den betryckte, du gör säll,
    Som går tacksam bort och gråter,
    Kommer till ditt glömda tjell
    Vid din lefnads afton åter.

    Kommer med en dyrbar skatt
    Och ditt ädelmod betalar,
    Kommer uti dödens natt
    Som en engel, och hugsvalar."

    Och när sjelfva vänskapen
    Under sömnens börda dignar,
    Står han, midnattstimmen än,
    Vid din säng och dig välsignar.

    "Ber han för din samvets frid,
    Ber att qvalet dig må skona,
    Lindrar han din sista strid
    För odödlighetens kronan."

    Mins, hur rörande hon var
    Då hon slutligt öfverlåter
    Vården öfver dina dar
    Åt den far, som med dig gråter.

    Åt den far som aldrig dör,
    Som din oskuld skall försvara
    I en verld, der nöjet strör
    Blommor öfver lastens snara.

    När du fyllt din ålders vår
    Och din verknings tid är inne,
    Offra än en helig tår
    Åt din moders ömma minne.

    Glöm ej denna kyrkogård,
    Som dess ben i mullen gömmer,
    Men dess rätta minnesvård
    Är att du dess dygd ej glömmer.
Lilla Hedda
Till sin pappa på hans födelsedag.
    Små flickor äro rädda,
    Och så är äfven jag;
    Och aldrig har väl Hedda
    Gjort vers, förrän i dag.

    Dock, huru sade mamma?
    Om känslan blott är sann,
    Så är det just det samma
    Om versen ej är grann.

    Jag kan ej sjunga, pappa,
    Hur god du är mot mig;
    Jag kan blott hjertligt klappa
    Och hjertligt kyssa dig.

    Och stundligt nederkalla
    Ditt ömma hjertas lön,
    Från den, som vårdar alla,
    Och hör den lillas bön.
Flugan och ljuset.
    En fluga ser ett ljus,
    Och af sig sjelf förgäten
    Och näsvis, som hon är,
    Och hetsig och förmäten,
    Hon flyger till, vill släcka det, blir vred,
    Och dubbelt sina vingar spänner;
    Men i det samma hon sig bränner,
    Och faller vinglös ned.

    Hvartill skall denna fabel duga?
    Jag svarar utan allsköns krus:
    Man lär deraf att ej en fluga
    Bör släcka ljus.
Claras Canariefogel.
    Van att med förtjusadt öra
    Franska näktergalar höra,
    Clara! lyssna dock en gång
    Till din egen fogels sång.

    Glad han helsar morgonsolen,
    Men när Clara far i skolen,
    Lutar han sitt hufvud ner,
    Mäktar han ej sjunga mer.

    Schäsen uppå gården röres,
    Och hans stämma åter höres,
    Var välkommen, qvittrar den,
    Lilla Clara, hem igen!

    Född med hjerta för att ömma,
    Kan du väl din fogel glömma?
    Vårda detta lilla djur
    Och gif trefnad åt dess bur.

    Undan med den stygga katten!
    Friskt med löf, och friskt med vatten,
    Och en sockerbit ibland
    Utur Claras egen hand!

    Minsta fogel tydligt känner
    Sina vårdare och vänner;
    Tacksamhetens minsta ljud
    Ej försmås af sjelfva Gud.
FRANS MCHAEL FRANZÉN.
Frans Hichael Franzén föddes i Uleåborg den 9 Februari 1772. Hans fader Zacharias Franzén, som var handlande derstädes, hade bestämt honom för handelsyrket, men förmåddes till följd af sonens ovanliga anlag att låta honom fullfölja sina skolstudier vid akademin. Franzén blef student i Åbo 1785, och hade under de två första åren af sin akademiska studiitid lyckan att vistas uti H.G. Porthans hus, under dennes tillsyn och omvårdnad. Han blef promoverad till magister 1789, och var från 1792 i aderton år fästad vid akademin i Åbo, först såsom docent i vältaligheten, derefter som bibliothekarie, och tillika som professor i litteraturhistorien samt sedermera i historie och moral. Efter Finlands eröfring öfverflyttade Franzén 1810 till Sverige, der han blifvit utnämnd till pastor i Kumla socken i Södermanland. År 1823 blef han kyrkoherde i Clara församling i Stockholm och utnämndes 1831 till biskop i Hernösands stift. Efter trettio års frånvaro besökte han ännu en gång sitt fädernesland år 1840, då han vid promotionen i Helsingfors emottog jubelmagister kransen. Han afled på sin biskopsgård invid Hernösand den 14 Augusti 1847.
Franzéns långvariga och rika poetiska verksamhet börjades med några smärre lyriska dikter, införda dels i Åbo Tidningar, hvilket blad han från 1794 i några år redigerade, dels i Stockholms Posten. Dessa dikter ådrogo sig innankort allmän uppmärksamhet och beundran, och af Svenska Akademin tilldelades honom derför det s.k. Lundbladska priset. År 1797 erhöll han dess stora pris för sin Sång öfver G. Ph. Creutz. Han blef 1808 en af de aderton i Sv. Akademin, och var i tio års tid, 1824—1834, dess sekreterare.
År 1810 utgaf Franzén i Åbo första bandet af sina Skaldestycken, som jemte smärre dikter upptager äfven hans första större poem: Emili eller en afton i Lappland. — I Sverige utkom långt senare en ny upplaga af Franzéns Skaldestycken (Del. 1—7. Örebro 1824—1861). I denna samling ingå bland annat de episka dikterna: Svante Sture eller mötet på Alvastra. Poem i tjugo sånger; Gustaf Adolf i Tyskland. Episka fragmenter; äfvensom Julie de S:t Julien eller Frihetsbilden. Symboliserad historia; samt de dramatiska styckena Audiensen, eller Lappskan i Kungsträdgården. Skådespel i fem akter, samt Drottning Ingierd, eller mordet på Eljarås. Sorgespel i fem akter. — Deremot upptager samlingen icke hans Columbus eller Amerikas upptäckt. Poem. Del. 1. Sthlm 1831.
I den Nya Svenska Psalmboken äro flere psalmer dels författade, dels bearbetade af Franzéus hand.
Ur Cykeln ”Selma och Fanny”.
Menniskans Anlete.
    Redan hann sin purpurslöja
    Öfver ceder skogen höja
    Tidens sjette dag.
    Guldbevingad, öfver bäcken
    Fjäriln flög till rosenhäcken,
    Kysste dess behag.

    Perlan sken i vattnets spegel;
    Hvita glänste svanens segel
    I ett skuggrikt sund;
    Vinet glödde rödt i drufvan;
    Öm och menlös lekte dufvan
    Uti edens lund.

    Men den högsta skönhet feltes
    I naturen: — kronan feltes
    An i skapelsen:
    Till dess menniskan ur gruset
    Hof sitt anlete i ljuset,
    Hof upp ögonen.

    Snön på fjellen höll ej färgen,
    Morgonrodnan bakom bergen
    Sjönk fördunklad ner;
    Stjernan, som i dagens panna
    Satt så skön, ej ville stanna
    Öfver jorden mer.

    Djuren hyllande sig böjde
    För de ögon, som sig höjde
    Ifrån stoftet upp;
    Der behag och kärlek myste,
    Der, bland sorgens tårar, lyste
    Ett odödligt hopp.

    Englaskaran står betagen,
    Ser de talande behagen,
    Och på skaparn ser.
    Skaparn tryckte sitt insegel
    På sitt verk; och i dess spegel
    Ser sin bild och ler.

    J som ropen: det är ingen,
    Ingen själ fördold i tingen:
    Allt är stoft, ej mer.
    Dårar! blott till källan stigen:
    Sen ert anlete, och tigen,
    Rodnen, höljen er.

    Se den gamle vises panna,
    Se en tafla af det sanna,
    Som ger sekler dag;
    Se en blick ur hjeltens öga,
    Se ett elddrag af det höga,
    Som ger verldar lag.

    Och det sköna, milda, ljufva? —
    Lyft min Selmas morgonhufva
    Från dess rosenkind
    Se dess ögon, ömma, blyga;
    Se dess mörka lockar flyga
    Sorglöst för en vind.

    Eller följ den hemligt flydda
    Då hon går till dalens hydda
    Ledd af nödens röst.
    Se dess uppsyn, då hon nickar
    Åt de små der, eller blickar
    Åt den sjuka tröst!

    Skymt af himlen i naturen,
    Englavålnad ibland djuren,
    Menskoanlete!
    Pryder du blott dödligheten?
    Skall du ej i evigheten
    Tåras än och le?

    Ack jo! englar än skall röra
    Selmas uppsyn, då de höra
    Hennes röst bland sig.
    Selma! än i himlens salar
    Än i Elyseens dalar
    Får jag se på dig.
Stjernorna.
    Lilla Fanny såg så glad
    Upp åt stjernorna, och sad’:
    "Med hvad många ögon ser
    Gud på Fanny ner!"

    "Gud också här nere är,
    Fanny! ser du blomstren der?
    Som Guds ögon, äfven de
    Vänligt på oss se".

    "Mamma! nu först skön och klar
    Står han för mig, vet du hvar?
    Der! i dina ögon ser
    Gud på mig, och ler".
Lysmasken.
    Hvad glänser der i gräset, mamma?
    Det föll en stjerna nyss ur skyn:
    Tänk, mamma, om det är den samma?
    Skrek Fanny med förstorad syn,
    Och öfver grinden klef, och genom hagen lopp,
    Att plocka henne opp.

    Hvad ser jag? Var det du, som blänkte,
    Nå, ingen skam! så skön och klar?
    En liten mask blott! Och jag tänkte,
    Du en juvel från himlen var.
    Jag tar dig hem likväl: du skall få der i ro
    Bland mina blommor bo.

    Hon smög den i en ros, der hemma,
    Och ropte kring sig alla små.
    Släck ljusen. — Gråt ej, lilla Emma:
    Du skall en liten lykta få.
    Om du blir väckt i natt, så fägnas du af den,
    Och somnar sött igen.

    Hur kan det lilla kräket hysa,
    Säg, mamma, sådan eld hos sig?
    "Han, som det böd i stoftet lysa,
    En gång förklarar också dig,
    Mitt barn, om du blir god". — O mamma! då är du
    Förklarad redan nu.
Regnbågen.
    "Kom, pappa, sitt i jullen,
    Och för mig öfver sjön.
    Ser du den gröna kullen
    Der på den lilla ön?

    Regnbågen på dess panna
    Med ena foten står.
    Ack! om han ville stanna
    Till dess jag kullen når".

    Snällt ror han, och de hinna
    Igenom vassen ren,
    Då Fanny ser försvinna
    Det sköna himlasken.

    En bitter tår bestänkte
    Den lillas ögon blå.
    Hvad hon der finna tänkte,
    Hon sporde, rörd också.

    "Jag tänkte mamma fägna
    Med blommor ifrån skyn.
    Så skönt jag såg dem regna
    Hit ner på kullens bryntt.

    "Se här i gräset strödda
    Hvad blommor!" är hans svar.
    "Ehur i stoftet födda,
    Dem himlen fostrat har.

    De druckit af dess strålar,
    De badats af dess sky.
    Den sol, som östern målar,
    Ger rosen ock sin hy.

    Tag dem, och säg din mamma:
    'Jag fann dem på min stig
    Till himlen, på den samma,
    Som mamma viste mig'."

    Jag tog dem, liksom fallna
    Från himlens öppna port". —
    Blott vi för Gud ej kallna,
    Är den på hvarje ort".
Horisonten.
    "Se, himlen sig åt jorden böjer;
    Se, hur den klara morgonskyn
    Rör med sitt guld vid skogens bryn!
    Och jag, och du, o mamma, dröjer,
    Att gå till himlen, då den är,
    Hvar dag, hvar timme, oss så när?"

    Kom, svarte modren, nu på stunden
    Vi skola gå dit; och de gå,
    Med himmelsk känsla, begge två;
    Och framför sig de se i lunden
    Bland skuggorna ett purpursken,
    Som gingo de till Elysén.

    "Hvad här är skönt! Ar detta Eden?
    Ack! se, hvad blommor! och hvad bär!
    Men icke är ju himlen här?
    Nej, nu vid kyrkan, bort om heden,
    Jag ser den samma gyllne skyn.
    Der hänger den vid sjelfva byn".

    "Hur långt, mitt barn, du går på jorden,
    Så viker himlen unnan dig.
    Dock, hvart du vända må din stig,
    Åt middagssolen eller norden,
    Der hon går upp, der hon går ner,
    Ditt mål vid himlens bryn du ser.

    Hör du den röst, från höjden ljuder?
    Den kallar oss till Herrans hus.
    Nu är hans dag, då han oss ljus
    Och tröst, och frid, med ordet bjuder.
    Förklaradt ser du templet stå:
    Derinne blir ditt hjerta så.

    Kom, barn, du måste ut i verlden
    Ur paradiset, du också.
    O! som vi nu tillsammans gå,
    Så vandra hela lefnadsfärden:
    Då viker, der den slutar sig,
    Ej mera himlen undan dig".
Blommorna.
    "Sprang du ej kring ängen
    Hela dan dig trött?
    Nu den lilla sängen
    Väntar dig. Sof sött!"
    Fanny, af sin mamma kysst,
    Stod vid fönstret tyst.

    "Luta på din dyna,
    Barn, ditt hufvud ner;
    Ack! jag ser dig tyna
    Dag från dag allt mer".
    Fanny, mera själ, än kropp,
    Såg åt himlen opp.

    "Blomstren stå i vatten,
    Dem du burit hem;
    Vill du hela natten
    Vaka öfver dem?"
    Mamma! se, hvad präktig syn!
    Blommor har ock skyn.

    "Nöjd med dem på jorden,
    Sof och vex, som de.
    Sjelf en blomma vorden,
    Glad åt våren le".
    Fanny mot en evig vår
    Smålog med en tår.

    Tusenskönor blinka
    I det mörka blå,
    Och dit opp mig vinka
    Bland de englar små.
    Mamma, om jag saknas här,
    Gråt ej: jag är der.

    Blommor der jag bryter
    Af odödlig glans.
    Dig till mötes knyter
    Jag af dem en krans.
    Mellertid uppå mitt stoft
    Strör du dessas doft.
Pappersdraken.
    "Kom, Fanny, och se, när jag springer,
    Hur präktigt den stiger och far.
    Dock midt i sin flygt, med ett finger,
    Till jorden igen jag den drar".
    Med tråden i handen, så stolt och så glad,
    Han förde det vingade blad.

    I stormen, med flygande lockar,
    Och ögonen lyfta åt skyn,
    Han sprang öfver stenar och stockar,
    Och följdes af barnen ur byn;
    Och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
    Dess högre sin flygare opp.

    Skönt! ropade Fanny, så sväfvar
    Den snöhvita dufvan, jag har!
    Men akta dig, Edvin: jag bäfvar;
    Du glömmer dig sjelf, der du far.
    Han föll vid de orden; men samma minut
    Uppstod han, och sprang, som förut.

    "En bild af det menskliga lifvet!"
    Utlåter sig fadren härvid.
    "Ett blad åt oss alla är gifvet,
    Att föra, mot stormen i strid.
    Med ögat åt höjden, ej släpp den, om än
    Du fölle: blott res dig igen".

    Hur bladet sig höjde och sänkte,
    Såg Fanny, och skärpte sin blick.
    Ett F, som mot solen der blänkte,
    Nu först hon i ögonen fick.
    Så sväfvar, hur länge? (det var hennes ord)
    Min själ mellan himmel och jord.

    Han sjelf, som det ritat, nu kände
    En anande skräck vid dess flygt;
    Och hastigt tillbaka sig vände,
    Då tråden ur handen blef ryckt.
    Försvunnet var bladet; ej fans det igen;
    Blek stod han, och såg på sin vän.
Morgonstjernan.
    O morgon! som förnyar
    Mitt saliga förbund med Gud:
    På dina purpurskyar,
    Hvem bär mig nådens bud?
    Du, på hvars glans så gerna
    Jag såg ren i min moders famn.
    I dag, o morgonstjerna,
    Förstår jag rätt ditt namn.

    En afbild af den Milde,
    Som fram i tidens mörker stod,
    Och det från ljuset skilde
    Med strömmen af sitt blod;
    Du med hans blick mig helsar,
    En blick, der all hans kärlek ler.
    Det ljus, som verlden frälsar,
    Jag i din klarhet ser.

    Du bleknar och försvinner
    I dagen, som du bådat har.
    Dock vet jag, att du brinner
    När solen, lika klar;
    När henne, som der stiger
    Så härlig, till ett vittne, opp
    Vid löftet, som inviger
    Mitt lif till evigt hopp.

    Du själens morgonstjerna!
    Framtindra öfver oss i dag;
    Och för oss, dit vi ärna,
    Med himmelskt välbehag.
    Snart vägen är förliden:
    O då, en aftonstjerna sedd,
    Du kallar oss till friden,
    Der bortom skyn beredd.
Majstången.
    De åt Gud invigde skola fira
    Nu en glad midsommarsqväll.
    Midt på gården ställs en präktig spira,
    Och af löf der byggs ett tjell.

    "Gossar! hit att lägga grund i jorden:
    Fast skall stå hvad uppåt vill;"
    Ropte Edvin främst, och vid de orden
    Bar den största sten dertill.

    Som en brud, med blommor, band och sniljor
    Stången kläds emellertid.
    Högst i toppen hängs en krans af liljor,
    Och en vimpel derinvid.

    Vimpeln Edvin gaf, och Fanny kransen.
    "Ser du, de förentes der!"
    Hviskar han, och henne för i dansen.
    "Ja, der ofvan", svaret är.
Bön för barn.
    Milde Jesu, du som sade;
    Låter barnen till mig gå,
    Du som händren på dem lade,
    Du välsignar än de små.
    Sjelf ett barn, till Herrans tempel
    Bars du i din moders famn.
    Låt mig minnas ditt exempel
    Från den stund, jag mins ditt namn.

    Nämnd i dopet bland de dina,
    Låt mig vexa upp som din.
    Låt den knoppen ej förtvina
    Som du sjelf har ympat in.
    Hjelp min håg att tidigt lära,
    Tidigt älska Herrans ord,
    Att en dag bland dina kära,
    Jag må helgas vid ditt bord.

    När jag sen går in i verlden,
    Låt din Ande följa mig:
    Att ej lasten eller flärden
    Drar mig från den rätta stig.
    Till en glädje för de mina,
    Låt mig vandra all min tid;
    Och der ljusens englar skina,
    Möta dem i evig frid.
Emma till sin mamma.
    Söta mamma! näns du gå
    Från din Emma åter?
    Stackars Emma i en vrå
    Sitter sen och gråter.

    Jenny har sin docka qvar,
    Lilla Beth sin amma:
    Emmas enda nöje var
    Alltid hennes mamma.

    Söta Mamma! far ändå:
    Du får nog bli hemma.
    Liten ro åt dig också
    Unna bör din Emma.

    Sörj ej, mamma, fast du ser
    Emmas tårar trilla.
    Blott en kyss, och Emma ler
    Nöjd och tyst och stilla.

    Blott en liten stund ännu
    Hon i fönstret gråter,
    Sjunger sen för Beth: "Rättnu
    Kommer mamma åter";

    Och med Jenny leker glad,
    Blindbock eller gömma,
    Tills vi somna i en rad,
    Och om mamma drömma.

    Men när dagen börjar gry
    Med sin röda flamma:
    Gå vi alla tre, och bry
    Uppå sängen mamma.
Gossen.
    "Se mamma! hur det brinner der
    Så många ljus på himmeln!
    Men är det sanning, att det är
    Hvar afton jul i himmeln?

    Der sitter salig syster nu
    Och leker med Guds englar;
    Dit kommer också jag ännu,
    Och vi bli sjelfva englar".

    Så talte Clas, en liten en
    Och såg på himlens stjernor,
    Men glömde alla englar sen,
    I dans med jordens tärnor.
De små.
    Vet, söta pappa, då jag for
    I jons så snällt till ottesången,
    Och lyste med mitt hvita flor,
    Som en prinsessa, första gången —
    Det floret, som den bocken bar
    Åt mig till jul: och ville stånga,
    Och jag skrek till, och tänk! det var
    Bror Wills med horn så långa, långa!

    Det floret, hvad det klädde mig
    Med lilla rosenröda tröjan!
    Och mormor sad: Gud signe dig!
    Du är så vacker med den slöjan,
    Som Magdalena, der hon står
    Inunder Christi kors och gråter —
    Och vid det ordet föll en tår
    På mormors stora bibel åter.

    Och pappa slog mig med sin vant,
    Och sad’, jag var en liten näbba;
    Och Stella såg så obekant
    Uppå mig, och begynte bjebba;
    Och pappa lyfte sjelf mig opp
    I breda släden bredvid mamma;
    Och klatsch! for Brunte med ett hopp
    Ut genom porten i det samma.

    Jeanette! se inte på mig så;
    "Sitt rak" — sad’ söta mor i racken,
    Och när jag lyfte hufvet då:
    Putsveck! var hufvan öfver backen,
    Och flög i vädret opp och ner,
    Just som vår stora hvita dufva;
    Och aldrig tänkte jag att mer
    Få se min enda granna hufva.

    Men ett tu tre! kom en så nätt,
    Så vacker gosse: och i blinken,
    Fast ingen bad, for han så lätt,
    Som Wilhelms snurra, öfver brinken,
    Och fick så qvickt i bandet fast,
    Som mormors stygga katt i vingen
    På svalan, då hon skrek så hvasst:
    Jo pytt! jo pytt! och flög ikring’en.

    Der satt vi flata i vår rack,
    Just som två bilder, midt på vägen;
    Och inte sad’ jag en gång tack:
    Vet pappa! jag var så förlägen.
    Men han var just, som min kusin,
    Så egen, och tog af sig hatten,
    Och sad’ med en så hurtig min:
    Nog flög hon bra; men jag fick fatt’en.

    Och sen i kyrkan, bäst jag satt
    Och såg ett hål på nya floret!
    Och sad’ åt mamma: tänk! hvad spratt! —
    Så står han midt för oss i choret.
    Och hade pappa sett hans hår!
    Så långt det hängde, som en kappa;
    Och brunt som kaffe, när jag slår
    Helt litet grädde i för pappa.

    Och hvit och röd, som mjölk och bär,
    Han stod der, splitterbar i barmen;
    Och rocken var som himmeln der,
    Och hatten låg så nätt på armen.
    Tänk! att jag än i all min dar
    Sett ingen så’n! — jo tyst! — min amma
    Beskref Guds englar; och det var
    I drömmen en — ja, just densamma.

    Men hör nu pappa! — bäst jag ser,
    Så brinner jag så röd i synen;
    Och dosan far i bänken ner
    Pladask! med alla sockergrynen.
    Och han i choret såg sig om
    Med sina stora, sköna ögon.
    Jag vet nu inte hvad det kom
    Ifrån de sköna, bruna ögon.

    Det var så godt, det var så ömt!
    Jag hade lust att ta’n i fam’en
    Det var, som om jag hade drömt,
    När presten i en hast sad’ amen.
    Hvar är min handske? sad jag då.
    Du har ju honom på dig, flicka!
    Sad’ mamma, och jag skämdes så;
    För han gick just förbi och nicka.

    Och sen, när jag kom hem och låg
    I fönstret: gick han åtta gånger
    På gatan af och an, och såg
    Hit opp, och helsa alla gånger.
    Det ringer! tyst! hvar är min flor?
    Vi ska väl, mamma, dit vi ärna.
    Vet pappa att jag aldrig for
    I någon aftonsång så gerna.
Mimosan och Resedan.
    I sällskap med en skald, en liten hvass Sophie
    Besökte ett orangeri.
    I det af vext vid vext hon genomsåg en skara
    Från begge Indiernas land,
    Dels sköna och dels underbara,
    Blef en Mimosa rörd af hennes lätta hand.
    Förvånad ser hon örten buga,
    Och i de fina blad en blödig känsla — ljuga.

    Se, brast poeten ut: hvad bild af modestin!
    Ja, svarte hon, och log med en ironisk min:
    Den sköna blygsamhet! Hvem må ej henne finna
    All den beundran värd, hon vinner — och vill vinna?

    I samma ögonblick de känna begge två
    En ånga, fin och ljuf, bland tusen ångor rå.
    Hvem sprider denna doft? Det är ej hon, den granna,
    Ej hon den stolta här, ej hon, som främst der står.
    Så hela raden ut Sophie med skalden går;
    Tills vid en bortgömd vext de med förundran stanna:
    Den som förtjuste dem, blott en Reseda är,
    Som obemärkt i vrån der gjuter ut sin anda,
    Att gå så långt den kan, och sig bland mängden blanda.
    Nå! ropade Sophie: se här
    En annan bild af blygsamheten.

    Med sänkta ögon teg poeten.
Harald Hårdrådes sång.
Fri öfversättning.
    For ej mitt fartyg, den bruna hjort,
    Allt om Sicilien lyckligt och fort!
    Har jag ej segrat, hvarhelst jag i land
    Fört mina gossar med svärd i hand!
    Slog jag ej äfven i Trondhiems dal
    Tvåfallt starkare mannatal?
      Dock på mitt svärd och mitt segel en mö
      Ser med förakt här vid Ilmens sjö.

    Nämn mig en idrott, som egnar en man:
    Pröfva mig sedan, hur väl jag den kan.
    Skjuta med båge och fäkta med svärd,
    Löpa på skidor, från gossåren lärd,
    Styra ett fartyg och styra en häst
    Kan jag, trots någon som kan det bäst.
      Dock på mitt svärd och mitt segel en mö
      Ser med förakt här vid Ilmens sjö.

    Fråga en mö i de sydliga skär,
    Fråga den vackraste tärnan der,
    Hur jag var ansedd, då efter en strid,
    Vikingar värdig, jag skänkte dem frid.
    Se på de märken jag lemnat der qvar,
    Spörj utaf ryktet, hvad namn jag der har.
      Dock på mitt svärd och mitt segel en mö
      Ser med förakt här vid Ilmens sjö.
Då hans kärlek försmåddes af Jaroslaws dotter Elisabeth, med hvilken han dock sedan, såsom konung i Norige blef förmäld.
Catharina Månsdotter.
    Olycklig den, som från sin låga hydda,
    Som dygd och frid i lugna skuggan skydda,
    Upp till den höjd på branta klippor går,
    Der lyckans tempel ibland åskmoln står.

    Jag sprang så glad i fattigdomens dalar:
    Men, o hur skrämd! i hofvets gyllne salar
    Jag såg mig om: och fann ej mer igen
    Min glada oskuld, ack! min barndoms vän.

    Jag hade dock en dyrbar tröst tillbaka:
    Den ädla lott, att som min konungs maka
    Hans hjerta freda, och i hvilans stund
    Vid lampan vaka för hans korta blund.

    Lyft på hans thron, från mina fäders kojor,
    Jag såg hans purpur snart förbytt i bojor.
    I häktets djup han stöddes af min arm:
    O! låg han ock i grafven vid min barm!

    Men, ack! jag slets ifrån hans ömma sida.
    Hans hårda bror böd honom ensam lida:
    Och dref hans son att med en tiggarstaf
    Kring jorden vräkt, knappt finna der en graf.

    Omsider trygg för alla lyckans ilar,
    Jag här i jordens hulda sköte hvilar.
    Man mins ännu, i denna trogna bygd,
    Med mången tår, mitt öde och min dygd.
Den gamle knekten.
    Det var i Saimen på en ö,
    Dit sällan någon länder,
    Förutom måsar ur den sjö,
    Som stormar vid dess stränder.
    På udden stod i stormen fram
    En ensam tall med högvext stam.

    Der satt i många Herrans år
    En man af gamla verlden.
    Från klippan med sitt hvita hår
    Långt synlig ut på fjärden,
    En vålnad blott från fordna dar,
    Han för den häpna seglarn var.

    Det syntes på hans vissna kind
    En banad väg för tåren;
    Och kulen fläktade en vind
    De glesa silfverhåren.
    Hans blick än sjönk i djupet ner,
    An log åt skyn, som sorgen ler.

    Svensk eller Finne! kom med mig
    Till dessa öde ställen.
    Der vågen hvitast tumlar sig,
    Och spritter högst mot hällen;
    Der satt han. Följ mig dit, och hör:
    Hör honom sjelf, förrän han dör.

    "Jag är den siste Carolin,
    Den ende än på jorden,
    Som sett kung Carl". Med trotsig min
    Han uppstod vid de orden.
    När Carl blef nämnd, han hvarje gång
    Tog af sin hatt, mer rak och lång.

    "Se här!" Nu med sin venstra hand —
    Den högra Ryssen skjutit —
    Han läste upp ett folioband,
    I lås af messing slutit.
    Sin bibel bar han med sig dit
    Hvar dag, tillika med sin plit.

    "Se här hans bild: så såg han ut,
    Som jag, i rock och bälte.
    Men när han stod i moln af krut,
    Se, det var kung och hjelte.
    Stor, när han vann, men mera stor,
    När, att förlåta, hem han for.

    Jag ser ännu vid Fredrikshall —
    Der stod jag honom nära,
    Och hörde, när det skottet small,
    Som fällde Sveriges ära —
    Jag ser, hur på sitt svärd han drog,
    Med hot bakom sig såg, och dog.

    Gret Sverige: mer gret Finland dock;
    Som mor och enka gråter,
    Gret far och barn. Dess söners flock
    Ej kom från Norige åter.
    Ej att den fälld af Dansken var:
    Men till en stod frös häst och karl.

    Jag ville dött der, jag också!
    Dock Svensk ännu var Finnen,
    Och byggde upp sin brända vrå
    Stolt af de stora minnen,
    Dem allt från Gustaf Adolfs dar
    Han ärft af farfar och af far.

    Hvi föll jag ej, förrän jag såg
    Vårt folk för Ryssen springa?
    Dock sprang jag ej: i blod jag låg,
    Och höll ännu min klinga
    I venstra handen, som var qvar,
    Då man från Willmanstrand mig bar.

    Här ser du både svärd och man;
    Och slika voro många;
    Men utan hufvud går ej an,
    Hur käck man är, att stånga.
    Dock freden kom och böd oss än
    Förblifva Svenske frie män.

    Som sådan, o! hur lycklig här
    Min ärfda teg jag skötte!
    Blott ej en skymt ur viken der
    Af grönt och rödt mig mötte.
    En annan syn mig, gjorde ve:
    Att fänrikar i vaggan se.

    Då ropte jag: hur skall det gå,
    Om Ryssen kommer åter?
    Men tänk! som fordne gossar blå —
    Af glädje än jag gråter,
    När jag det mins — der stodo män
    Vid Walkiala upp igen.

    Bland dessa en! — Men hör förut:
    Jag var ren gammal vorden,
    Då jag en enka fann till slut,
    Som tog mig uppå orden,
    De orden: Topp! En hand jag har:
    Törs du den ta? Vi bli ett par!

    Sen log min ålder, lika skild,
    Från flärden, som från bristen.
    En dotter! — Såg du engelns bild
    Bredvid evangelisten!
    Så stod hon vid mitt morgonbord
    Och läste för mig Herrans ord.

    Sen gick hon i mitt hus, och böd:
    Och allt blef skick för dagen.
    För henne blott, sen modrens död,
    Och af den fröjd betagen,
    Att se det Svenska mod igen
    Bli hvad det var — jag lefde än.

    En afton vid en fremlings arm
    Hon kom der öfver ängen.
    Jag såg ren, rodnande af harm,
    Åt min pistol vid sängen.
    Ehuru lam, jag än haft mod,
    Att kräfva ut förförarns blod.

    Men strax, han trädt inom min dörr,
    Jag fann en man af heder.
    Så steg till patriarken förr
    En gäst från himlen neder.
    Carl kämpat: ej dör Höglands namn!
    Så var hans helsning i min famn.

    Nu, Herre! skrek jag, låter du
    Din tjenare få fara.
    Nej, ropte han: nej, lef ännu,
    För att ett vittne vara,
    Hur mig din dotter lycklig gör,
    Då segern hit mig återför.

    Der skymtar bortom sjön hans gård,
    Som bonden glad besökte:
    Der utan skryt hans visa vård
    Naturens fägring ökte,
    Dit böd han mig till lifstidsvän,
    Hit väntad blott som brudgum än.

    Ren kom hans dag, ren slog hans stund:
    Ett bud från honom lände.
    Ett bud om segern vid Svensksund
    Den ädle till mig sände.
    Till himlen lyft, på knä för Gud,
    Jag glömde bröllop, måg och brud.

    Ren bruden satt i all sin skrud,
    Och högtiden, begyntes.
    I land flög måsen, stormens bud:
    Och ingen brudgum syntes.
    Det hven så hemskt, som ur en graf.
    Det blef ett Herrans väder af.

    Jag ofta sett den vilda sjön
    Stå upp, som till en härnad,
    Ej blott mot klippan här och ön,
    Men emot himlen ärnad.
    Dock aldrig förr jag sett den så
    Förgrymmad häfva sig, som då.

    Ett segel syntes; bruden lopp
    Med dödens färg på kinden;
    Och kronan refs ur håret opp,
    Och fjerran flög med vinden.
    Dock här en brudsäng bäddad var,
    Här nere, för det kära par.

    Hit styrde han, att undfly der
    Försåtet af en bränning.
    Hit lyckligt frälst, från udden här
    Han skulle, med en vändning,
    I hamnen löpa in. Då kom
    En il, och hvälfde båten om.

    Ett hufvud — det var hans — hon såg
    Sig öfver vågen lyfta,
    Och sprang dit ner, der samma våg
    Sig vrok åt brantens klyfta.
    Der sänkt på knä, hon hof sig fram
    Med handen sträckt, då dit han samm.

    Han grep den, och från klippans brädd
    Af vågen drogs tillbaka;
    Och drog med sig sin brud i bädd:
    Så blef hon dock hans maka.
    Man fann de tu med hand i hand,
    Och grof dem så i kyrkans sand.

    Snart hundraårig, sitter jag
    Dock lugn här i min skrefva:
    Blott ej mitt fosterland en dag
    Jag nödgas öfverlefva!" —
    Så talte han, och från den dan
    Ej syntes mer, der han var van.

    Blott tallen ser man än der stå,
    Af stormens våld ej bruten.
    Blott vågen hör man än der slå
    Mot klippan, skumbegjuten;
    Och kyrkan än i sitt förvar
    Hans bibel och hans värja har.
Krigssång.
1813.
    Bort, plog och spade, ur min hand!
    Kom svärd och bajonett!
    Jag går att slåss för kung och land.
    Och skaffa fred och rätt.

    Jag köper ej en annans blod,
    Mitt eget vågar jag.
    Är jag för ung? Har jag ej mod?
    Försök, om jag är svag?

    Dansk eller Fransk, hvad heter han
    Som ej vill Sverige väl?
    Han skall få känna, hvad den kan,
    Som ej är född till träl.

    Farväl, min far! välsigna mig
    Med ett par Herrans ord,
    Och sen förgät, att det är krig:
    Blott sköt i lugn er jord.

    Gråt ej, min mor! Var nöjd: ni bar
    En stridsman åt ert land.
    Det är på ärans väg, jag far,
    Och under Herrans hand.

    Ej utan Gud en sparf förgår,
    Om jag mins skriften rätt.
    Vill Gud, så rubbas ej ett hår,
    Fast kulor hvina tätt.

    Vill Gud, så ser jag er ännu,
    Och blir er ålders tröst;
    Och kör min plog, så flink som nu,
    Med ärren på mitt bröst.

    På väggen hänger mitt gevär
    Med mången blodig fläck.
    Der ser min brud, som hemförd är,
    Hur jag har varit käck.

    Och fort går mången vinterqväll,
    Då jag berätta kan,
    Hur Sveriges här stod som en fjell,
    Då prinsen förde an.

    Men skulle jag — vid fredens slut,
    Då alla komma hem
    Och gå med er att tacka Gud —
    Ej synas ibland dem:

    Hur sällt, att dö för land och kung,
    Vid ärans segerrop!
    Hur skönt att saknas ren som ung
    Bland Sveriges kämpahop!

    Min flicka, som till kyrkan går,
    Och ser den raska tropp,
    Men ser ej mig, skall med en tår
    Åt himlen sucka opp.

    Der hoppas hon, i evig fröjd,
    Hos Gud få råka mig;
    Och sjunger, med hans vägar nöjd:
    "O Gud! vi lofve dig!"

    Farväl! så trång blir hyddan här,
    Och hjertat sväller opp.
    I fält! i fält! så fri är der,
    Så rask båd’ själ och kropp.

    Dit vill jag, öfver haf och land,
    Der man i elden är!
    Der vill jag stå med svärd i hand,
    Och döden se helt när.
Ur "Emili eller En afton i Lappland".
På berget och i dalen.
Carl.
    Ja, här, min Emili, är målet för vår flykt:
    Här stanna, mot mitt bröst med sorglig glädje tryckt,
    Och se der nere gömd vår fristad — i en öken.
    Hit släpad, hundra mil, i köld och storm och töcken,
    På isberg ofvan skyn, och öfver haf och snö:
    Du bytt de stolta slott vid Mälarns glada sjö
    Mot dessa usla tjell i denna vrå af verlden.
Emili.
    Mins du ett vingadt par, som slöt den långa färden,
    Igenom molnens rymd, från Nilen till vår bygd?
    Mins du dess val af bo längst bort i klippans skygd,
    Mins du dess trefnad der?
Carl.
    Ja: som en fogels läger,
    Så ödsligt och så tomt, blir här ditt hus, min vän.
Emili.
    Nej, så i tysthet sällt, så varmt af kärleken;
    Så rikt af de behag, naturens enfald eger.
    Blott ledsna’n gör behof af konstens yppighet;
    Men den, som älska kan, af ingen ledsnad vet.

    Min Carl! hvad verklig fröjd af lifvet kan mig fela,
    När jag har bröd och tak, med dig — och genom dig?
    Såg du vid socknens gräns, hur herdegumman mig
    Tog fatt om hals och knä, och ville med mig dela
    Allt hvad hon egde godt: så glad vid prestens syn,
    Som med sin unga fru hit ländt, liksom ur skyn.

    Hur usel trodde jag i detta djup af norden
    Dess öknars vilde son: hur säll jag honom fann!
    Fri född, han far med sång emellan skyn och jorden,
    Och bytte ej sin ren mot någon förstes spann.
    Trygg, bland ett jemlikt folk af herdar och af bröder,
    Här för en annans skörd han ej behöfver så,
    Och ej, ett landsvägshjon, vid höga portar stå:
    Han ser med ömkan ner på myrorna i söder,
    Förskräckt för deras tråk och trängseln, der de bo:
    Sjelf lik det lätta mygg, som lefvande för qvällen,
    Far med musik och dans kring hjordarne och tjellen.
    Så menskan öfver allt är säll, blott af sin tro.
Carl.
    Snart äfven söderns son blott Lappen lycklig finner.
    Hans fjellar än ge skydd emot en omstjelpt verld;
    Hans öknar skiftas ej af orättvisans svärd;
    Hans hyddor ingen bomb från röfvarskeppen hinner;
    Hans lugn ej ryktet ens, det ständigt grymma, stör.
    Se der, hvad du ändå vid denna landsflykt vinner:
    Du ser ej dagens brott, du ej dess jemmer hör.
Emili.
    Min Gud, hvad treflig dal der öppnas mellan bergen,
    I så förtroligt lugn, så utan anspråk skön!
    Hur lent der sticker af, emot den hvita färgen
    Af drifvorna, en lund, ej stor, men ändå grön,
    Om vintern äfven grön! — Och bakom den till venster
    Hvad rödt der skiner fram? Är det din kyrka? Nej!
    Hon här på höjden står. Ack! prestgåln! är det ej?
    Jag ser en skorsten ren, jag ser en rad af fenster,
    Och löfträn framför dem med stam och ansad topp!
    Är jag i Lappland än? O trefaldt fyllda hopp!
Carl.
    En boning, som din fars betjening höll’ för ringa!
Emili.
    Min sköna snälla ren! se hur han andan drar,
    Den arme! — Som en pust han rör sin ludna bringa.
    Han flög ock framom din, i snabbhet underbar,
    Lik seglet öfver sjön, utaf en stormil jagadt.
    Så nådde vi i kapp, som i en riddarlek,
    För natten detta berg, som utmed himlen dagadt,
    Först syntes oss så när, och sen så fjerran vek.

    Kom! medan här en stund de goda djuren rasta,
    Låt oss till branten gå och klättra ner förut.
    Se, månen röd går opp, att på vår resas slut
    (Vår lefnads likne det!) en himmelsk stråle kasta.
Carl.
    Du sjelf en himmelsk glans åt allt omkring dig ger
    Ifrån din sköna själ. Så engeln, skickad ner,
    I verldens gyllne dar, att vandrarn beledsaga,
    Upplyste med sitt sken hans väg i öknens natt.
    Dock, vid de mödors tyngd, du bär så lätt och gladt,
    Ditt sjelfva ädelmod jag känner mig anklaga.
Emili.
    Nu är jag nere ren: och nu först hisnar jag
    Att se, hur jag kom ner. Så under ödets slag,
    Vi känne till dem knappt, då vi dem hurtigt möte.
    Sen undre vi med fröjd, hur vi dem härdat ut,
    Och känslan efter dem en njutning blir till slut.
    Se här, en banad stig bär ner i dalens sköte,
    Till prestgården gerad. Hör! framför oss hvad dån,
    Hvad-knarkande i snön! Ack! se der bortom ån
    Hvad rörlig skog af horn med grenar uppå grenar!
    En renhjord, kanske vår, flyr hem med fulla spenar!
    O hur skön, att se är egen hyddas rök!
    Liksom ett skolans barn, vid första hembesök,
    Så glad jag helsar här på alla trän och stenar.
    Allt syns mig förr bekant. Allt på ett eget vis
    Mitt hela hjerta rör. Här är mitt paradis.
Carl.
    Här? i naturens graf, dit verldens glada öga
    Tre tider blickar knappt, den fjerde lifger föga!
    Ett paradis — min Gud! af mossa, sten och is!
Emili.
    Nej, af förnöjsamhet och kärlek. — Nå! det Eden,
    Som af hvar dödlig söks, vis mig det söderut,
    Sen det ej fins i norr. Ack! månn det ej till slut
    Blott i vårt hjerta fins, der skapt af sinnesfreden?
Carl.
    Tänk dig den vackra ön i Mälarn, der du satt
    I höga popplars skygd, så mången sommarnatt,
    Och näktergalens sång från Svartsjöns parker hörde;
    Och såg vid månens sken i vattnet spegla sig
    Ett tempel från en höjd, och kände rundtom dig
    Af dina neglikor ett doft, som vinden förde?
    Tänk dig det sköna hem, på dessa öde fält,
    Der mellan nakna berg, kring grofva herdetält,
    Blott vilda forsar gny, och hemska norrsken blossa,
    Till rysligt tidsfördrif vid qvällens tröga lopp?
Emili.
    Välan! den iskoloss der ofvan, från hvars topp
    Den lösa klippan tycks sig luta att mig krossa;
    Den fors, hvars hjul och skum vill rycka hän med sig
    De hällar, der min fot med möda fäster mig;
    De norrsken, som i hast de mörka djup bestråla
    Och fräsa ner i snön och den med purpur måla:
    Allt detta för min syn en egen skönhet ter,
    Vild, det är sant, men stor, ej ljuf, men hög dessmer.
    Hur höjer den min själ från lifvets små bekymmer!
    Hur vidgar den mitt bröst, som jord och himmel rymmer.

    Först, när jag lände hit, och lyft bland molnen såg
    Åt jordens pol, hvars krets för mina fötter låg:
    Såg dessa ras af berg, som tanken sjelf förvåna,
    Från verldens byggnad qvar, och ämnen till en ny;
    Såg kring mitt hufvud sträckt blott en omätlig sky;
    Såg för mig, efter mig, de hvita landskap blåna;
    Fann fästet högre spändt och mer på stjernor rikt;
    Fann allt så enkelt stort, så djerft, så jättelikt;
    Och hörde stormen sjelf mer stark kring rymden dåna:
    Hur litet syntes mig, med allt sitt stolta lån
    Af konst och rikedom, den verld, jåg flytt ifrån!
    I stilla majestät satt ensam här naturen,
    Ostörd, som då hon först från himlen sänkte sig;
    Och undan fåfängt stoj i hennes sköte buren,
    Här, såsom hon, så ren, så fri jag kände mig.
    Bland rymder, höjder, djup, som evigheten stora,
    Bort i en högre verld jag gick att mig förlora.
Thor och Assa.
Emili.
    Ack! efter långligt flykt att se den bygd igen,
    Der man begynt sitt lif, hvad fröjd går öfver denne?
    Tillbaka till det kärr, som såg dem fostras opp,
    Beger sig utan ro de flydda tranors tropp.
    Till sina fäders berg vill Lappens son ur staden:
    Förgäfves omklädd der, och lärd att stå i raden
    Af granna lättingar omkring ett yppigt bord,
    Från prakt och öfverflöd han rymmer till sin hjord.
    Hur var — den undföll mig — historien om de tvenne
    Från Ume stulna barn?
Carl.
    Till marknaden i stan
    En liten Lappska kom: en gosse följde henne;
    Man paras så ibland. Dem såg en charlatan,
    Som for med en kamel och babian kring landet.
    Tänk! om jag viste dem i södern, med ett par
    Af renar: säger han. Och då han plötsligt far
    Ur staden, följa Thor och Assa med i bandet.
    Förgäfves rop te de och greto. Slisk och smek,
    Och dessemellan ris, nedtystade de arma;
    Och menskoröfvaren, ej van att sig förbarma
    Om kräk, som för hans vinst marterades till lek,
    Sen undan Sverges lag han väl dem hunnit föra,
    Dem tvang, som markattor, att i en sällsam skrud,
    Hvar på sin prydda ren, vid bjellrors glans och ljud,
    För Tysken träda fram och lappska konster göra.
    Lappskt hette hvad han sjelf orimligt tänkte ut.
    Thor var ej född till best: han frälste sig till slut
    Med flykten öfver Rhen, svor republikens fana,
    Och ej dresserad blott, men lärd och fostrad opp,
    Och ledd af sin kapten på hederns dubbla bana,
    Steg gradvis och till slut befallte sjelf en tropp.
    På Alperna en dag bestämd att segern följa,
    Han stannar vid ett berg, som moln och isar hölja,
    Och af en likhet rörd, ser kring sig med en tår,
    Och tänker på sitt hem och sina späda år:
    Mins hvar han körde sjelf sin ren för första gången,
    Och hvar han Assa fann, med henne gick omkring,
    Och blott på henne såg bland marknans underting,
    Och sen förstod så väl den lappska kärlekssången.
    Nu runno i hans håg dess både ord och ton:
    Dem gnolande för sig, han red för sin sqvadron.

    Spring, min snälla ren,
    Öfver berg och fält!
    Vid min flickas tält
    Får du krafsa sen.
    Ymnig mossa der
    Under drifvan är.

    Dagen är så kort,
    Vägen är så lång!
    Spring du vid min sång!
    Låt oss skynda bort!
    Här är ingen ro,
    Här blott ulfvar bo.

    Se, der flög en örn:
    Säll den vingar har!
    Se, hur molnet far:
    Satt jag i dess hörn,
    Såg jag ren kanske
    Dig der borta le!

    Du! som hjertat här
    Fångade i hast:
    Så en vildren fast
    Vid en tam man snär!
    O! du drar mig mer
    Än en fors dit ner.

    Sen jag dig fick se,
    Tusen tankar jag
    Har båd’ natt och dag:
    Tusen äro de
    Och blott en ändå:
    Att dig ega få.

    Du må gömma dig
    Bakom däldens sten,
    Eller med din ren
    Fly till skogs för mig!
    Undan, undan skall
    Både sten och tall.

    Spring, min snälla ren,
    Öfver berg och fält!
    Vid min flickas tält
    Får du krafsa sen.
    Ymnig mossa der
    Under drifvan är.

    Ett qval, en längtan hem, som bergens son blott känner
    Åt Lappland som åt Schweiz, förtärde sen hans bröst.
    Ej söderns rikedom, ej lyckans, ärans röst,
    Ej sorgen hos hans tropp, ej sakna’n hos hans vänner,
    Qvarhöllo honom mer: han räckte dem sin hand
    Till afsked, återför till sina fäders land
    Vid fjellen, köpte sig en hjord af tusen renar,
    Och lefde som en Lapp, och lefver än, jag menar.
Emili.
    Men Assa? stackars barn! Hvad blef väl hennes slut?
Carl.
    I Frankfurt henne fann en ädel svensk grefvinna
    Och köpte henne fri. Och sen hon vecklat ut
    Den skönaste natur: med sin välgörarinna
    Till Sverige återförd, der Ljusne-elfven far,
    Hon på ett präktigt bruk förlefde sälla dar,
    Mer som grefvinnans vän, än hennes tjenarinna:
    Tills en gång dit en Lapp kom med en renhjord ner.
    Då trefs hon ej om dan och ej om natten mer:
    Då njöt hon ingen ro, förr än en kyrkherdinna
    Tog henne opp med sig till Lappland —
Emili.
    Ack! jag vet,
    Jag vet ren, hur det sluts med fröjd och kärlighet,
    Då Assa ser sin Thor och Thor sin Assa åter,
    Och af de tu bli ett —
Carl.
    Så brådtom du ock har
    Till brudstoln — och förstör, just då den färdig var,
    Historiens knut för mig. Hon nu så simpelt låter!
Emili.
    Nog, hon bevisar det, hon skulle: med ett ord,
    Att allestäds är väl uppå vår Herres jord,
    Men bäst der man är född. Och må naturens minnen
    Rå, mer än konstens verld, på ej förstämda sinnen:
    Med Thor och Assas lof! om jag skall välja ut
    En fläck på detta klot, som mig må ytterst fästa:
    En hydda och en graf jag önskar mig till slut
    Vid Mälarn, — fastän nu så säll att här få gästa
    Med kärleken och dig, för tadlets pilar gömd,
    Tills den roman, vi spelt, är sliten och förglömd.
Ur "Gustaf Adolf i Tyskland."
Eröfringen af Loitz.
    Magdeburg förbi gick Tilly med hela sin härsmakt,
    Öfver Elben; och nu på hans möte med hjelten från Manhem
    All Europen fäster sin blick. Det gäller ej endast,
    Hvem af de väldige två skall se sig af segern och äran
    Ofvergifven till slut. Den väntade dagen skall folkens
    Frihet, skall verldens lugn och ljus afgöra för sekler.
    Ännu dröjde den dock. Ty begge, så vise som tappre,
    Trodde ej blott sitt svärd och sitt mod. Det af Elben och Uckern,
    Warta och Spreen begränsade fält med alla dess höjder,
    Skogar och bygder och slott, med dess slingrande vägar och strömmar
    Öfversågo de, likt ett schackspels rutiga bräde.
    Ej på detta de två, som leka, bevaka hvarandras
    Syften och rörelser mer, och förut dem beräkna och möta
    Bättre, än de hvart steg af hvarann, hvar vändning och ställning.

    Svenskarnes konung, innan han fram till drabbning sig ställde,
    Ville sin ked förstärka ännu med Demin och med Frankfurt.
    Grefven af Tzerklas, som snart bemärkte sin fiendes afsigt,
    Hastade sjelf till värn för det sednare, trygg om det förra
    Genom dess styrka i murar och folk. En kärna af Contis
    Skingrade härsmakt dit ännu var bergad tillsamman.
    Taga det dock och först derifrån den manande möta,
    Hoppades Gustaf, och sjelf beslöt belägringen leda.
    Sjelf med sin blick och sitt ord allstädes, som vinden, som ljuset
    Verkande, flög han från Schlesiens gräns, der han ställde för Landsberg
    Horn, till Meklenburgs, och plockade städer på vägen,
    Såsom en hängande frukt af en ryttare plockas i flykten.

    Hvar han syntes, en mängd af anleten ljusnade åter
    Från den förfäran, som väckts af Osterrikarnes antåg.
    Ty Araben ej mer förskräcks, då en rodnande molnfläck
    Bådar ur öknens haf af sand den gräsliga vinden,
    Under hvars il allt gräs, allt löf, allt lefvande vissnar,
    Än de plågade folk förskräcktes, då Tilly blott nämndes.
    Högar af grus och aska ännu i bygderna viste
    Spår af hans förra besök; och de mindes, huru efter hans bortgång
    Hungern och pesten förödt, hvad elden och svärdet förskonat.
    Mången landtbo ren i skogen beredde sin boning,
    Mången moder sitt barn omslöt med bäfvande armar
    Liksom hon redan förföljts af Kroater med blodiga sablar.
    Dock försvann all skräck, hvar helst af Svenskarnes fanor
    Syntes det gulblå kors, som likt regnbågen, då haglet
    Hotar ur molnen de mognande fält, förkunnade frälsning.

    Efter det tecknet sågs vid Loitz, med stigande oro.
    Dodo var väntad dit, att taga det, innan med Teuffels
    Tropp han förenade sin, vid Demin. De Tyskarne begge
    Kunde ej konungen, ej hans folk från Svenskarne skilja.
    Nu ett gladare tecken ännu de väntande tjuste:
    Hämnarens egen syn. Med Banér och Brahe allena
    Kom han, gömd i den enklaste drägt. Dock kändes den store.
    Skådande upp från hjelten till himmelen öfver hans hufvud
    Ropte de: "Gud är med honom. På Gud och Gustaf vi tröste".
    von Kniephausen.

    Dodo emellertid, af ett dammoln bådad till staden,
    Väckte der larm. Dess värn var endast ett slott, som förfallit.
    Gråtande bar dit opp en flock af blomstrande tärnor
    Stadens bön till dess höfding, att ej med retande motvärn,
    Fruktlöst, endast förderf och förödelse öfver dem bringa.
    Svag för en skönhets tår var Peralta, ehur hans benämndes,
    Både med skräck och med spott, Jernfrätaren, icke förgäfves,
    Ty väl hundrade hjélmar han klyft, och hundrade harnesk,
    Sade han sjelf. Ett lejon i hår, i stämma och styrka,
    Leddes han dock af ett barn, när icke hans ära det gällde.
    Men ej skönhet nu, ej tårar, bevekte hans hjerta.
    "Jag", utropte han, "jag en Spanior, mig gåfve så skamligt
    Blott för en hes trompet! Nej, icke för hundra kanoner,
    Innan de dundrat en dag. Nej, Göthen skall se att det rinner
    Göthiskt blod i Spaniorn också. Min stämma sitt ursprung
    Allt från Pelagius drar". —- Ett bud föll honom i talet,
    Flämtande. Gustaf var sedd i nejden, och kunde försvarslös,
    Innan han nådde sin mötande här, uppsnappas och fångas.
    "Herre! hvad dyrbar fångst!" — "Betalas den än med ett grefskap",
    Gaf han till svar, "så vore den dock ovärdig Peralta.
    Hvad! en försvarslös man, en vandrare! Störa hans vägfrid!
    Konungen vet, att här en Spaniens ädling befaller,
    Derför nalkas han trygg. Nå väl! ej endast i trygghet
    Fare han fram. Han tage ock, Han, oväpnad, allena,
    Slottet af mig. Ej kan det försvaras: dock icke för Dodo
    Veke jag utan strid, ej för konungen sjelf, om han komme
    Fordrande, hit med makt. Men nu skall han se, att Peralta
    Känner, hvad ädelt är, och förstår, hvad en riddare egnar".
    Sade, och satte sig stolt till häst, i ridderlig rustning,
    Prydd med en fjädrad hjelm och en sköld, som glänste mot solen.
    Så, af en väpnare följd, med stadens nycklar i handen,
    Nådde han konungens spår, och sade för sig vid hans åsyn:
    "Rörs ej hela min själ, som skulle jag nalkas ett helgon?
    Kättare är han likväl och fördömd. Förlåte mig Påfven!
    Endast hjelten jag ser. Ja, midt i det mörker, som evigt
    Hotar hans blinda förvillade själ, förbarme sig himlen!
    Skiner han klar som en stjerna för mig; och djupt för den store
    Böjde jag mig, om än bland afgrundsandar han syntes".

    Gustaf förundrad, att se hans gestalt, än mera att höra
    Det högtidliga tal, hvarmed han nycklarne frambar,
    Smålog vänligt med tack, och böd dem sändas till Dodo.
Stormen på Felsberg.
    Medan det gulblå kors, den hämnande fanan från Norden,
    Tågade fram från bygd till bygd, välsignad af alla,
    Tilly, med hela sin makt, med begge de samlade härar,
    Ligans och kejsarens, samlade hit från Elben och Wesern,
    Fulda och Mayn, och hvar de förödt det suckande Tyskland,
    Nalkades. Skräck framföre dem gick, och jemmer bakom dem.
    Österrikare, Bayrar, Tyroler, Kroater, Walloner,
    Ungrar, Spaniorer, i språk, i gestalter, i rustningar skilde,
    Hvimlade kring ett fält, der, lik hafsböljornas fraggor,
    Ända till himmelens bryn sig sträckte de radade tälten.
    Fältherrns blick från en höjd kringskådade hären och nejden:
    Sjelf på en skymmel han red och en blodröd fjäder i hjelmen,
    Kändes han fjerran igen och vistes med darrande finger.

    Stolt besåg han sin makt, och stoltare än han betänkte
    Hela sin krigsbans lysande längd, de hundrade ärrens
    Minnesrunor, han bar, de segrar, han vunnit i Ungern
    Öfver de trotsige Turkar och öfver det, mera än dessas,
    Honom förhatliga trots af kätterska furstar i Tyskland.
    Huru han Mansfeld näpst, och Badens hertig, och Brunswigs;
    Huru de Danskes makt med ett hugg han ur riket förskingrat,
    Mindes han, viss att snart med ett dylikt krossa de Svenske.

    Innan likväl han ställde sig fram mot den hjelte, dem förde,
    Ville han trygga sin väg. Med en hälft af den väldiga hären
    Sände han Kratz, att ifrån Neu-Brandenburg, med ett dråpslag,
    Utan att skona ett lif, utrota dem, såsom ett förspel
    Af det, han ärnade sjelf. På vägen skulle han Felsberg
    Taga, som löf af en ridande bryts.

    Af ålder, ett bergslott,
    Hängde det öfver en brant, befäst af naturen allena,
    Samt med femtio Svenskar, ur Horns regemente, beväradt.
    "Ingen vall der fins, blott klippan, och inga kanoner:
    Endast med svärd och mod och armkraft skall det försvaras!"
    Sade han: "hvem vill dit?" Och de femtio valde sig sjelfva.
    Främst erbjöd sig en yngling, som, nyss inskrifven i hären,
    Sedan han boken mot svärdet förbytt, i spetsen för femton
    Hurtiga gossar, sig smög i en båt, på Odern, om natten,
    In i fiendens läger och slog, af hundra Kroater,
    Några i sömn och andra i strid. De öfriga flydde.
    Fram till konungen förd, han lade för honom en fana,
    Der, uti högrödt fält, örnvingarne glänste af silfver.
    Såsom de femtons, förut, så nu de femtios höfding,
    Stod han på borgen och såg den fiendtliga hären i nejden
    Breda sig ut, som en svallande sjö af en stigande vårflod.

    "Si, nu gällen det!" rop te han glad: "Nu, tappre kamrater,
    Visom, att vägen hit skall banas af döda på döda!"
    Kratz, som trodde sig der ett vaktombyte blott göra,
    Sände dit upp ett befallande ord, som möttes af detta:
    "Slottet ej kommer till er, om J ej kommen till slottet.
    Icke det tages med ord, ej medan vi femtio lefva!"
    Leende, under sin harm, åt svaret, ropade fältherrn:
    "Upp, soldater, och kasten dem ner, så många de äro!"

    Upp i ett språng der stod en flock, med blänkande sablar,
    Hundrade man stark: flere på en gång rymde ej branten.
    Alla de andra likväl, ur den vidt kringbrusande hären,
    Sågo dit opp med begär, de ytterste såsom de främste.
    Så i den stormande sjön förifra sig vågorna, alla
    Lika, och fradgas och rusa till strids, fast endast de främste
    Hinna till holmen och rusa dit opp och hölja dess klippor,
    Liksom ville de dem och träden och hela det lilla
    Grönskande land bortrycka med sig och svälja i djupet:
    Tomma likväl de falla igen och följas af andra
    Starkare böljor, som dock bemöda sig lika förgäfves.
    Sådant bemödande var vid Felsberg. Bayrarne klängde
    Anda till brantens bredd; der, mötte af Svenskarne, stöttes
    Alla de hundrade ned, straxt följde af hundrade andra.
    Sabel mot sabel på nytt gaf klang. Åt höger och venster
    Stridde de Nordmän, en mot två, och träffade begge.
    Bragte af slagens kraft ur jemvigt, föllo de utför,
    Halkande: bloden, som rann långs sluttningen, halkan förökte.
    Femtio stodo der än på höjden och hemtade andan,
    Medan en ny uppklängande tropp beredde en tredje
    Dylik strid. Nu sprang för mången af Svenskarne klingan.
    Dock ett starkare värn var qvar i den seniga armen:
    Under sin fiendes hugg nedböjd, han honom om lifvet
    Grep, och stjelpte omkull, och hvälfde den fallne i branten.
    Mången likväl af den stretande så omsnärdes i fallet,
    Att han med honom arm om arm föll rullande neder:
    Desse i fallet med sig nedsläpade mången, som uppklef.
    De, som förlorat sitt svärd, nu vältrade bjelkar och klippor
    Öfver de klängande. Hop vid hop låg, krossad och andlös,
    Rundt om berget, som stod ej mer i ett stupande bråddjup,
    Utan i hvarf på hvarf af lik och vapen och stenar.
    Nu med lätthet öfver dem steg den vexande mängden.
    Intog höjden och skrek: "Victoria!" Trettio Svenskar
    Rådde likväl om slottet ännu och, med portarne slutna,
    Sände ur fönstret en skur af skott ur de sparade bössor.
    Mången dem fällde likväl, då de lossades; blödande nedsönk
    Lossarens arm: han sjelf sönk ner i den rinnande bloden.
    Trampad af fiendens fot, som rusade in genom fönstret,
    Dödde han glad, med en bön för sitt fädernesland och sin konung.

    Nu i rummen begyntes en strid, som i murarne genljöd.
    Åtta blott lefde ännu af de femtio. Än med de åtta
    Höfdingen stod, till försvar beredd; dock gaf han sig fången
    Mot det vilkor, att sjelf till Kratz få lemna sin värja.
    Denne, som hotade nyss att hugga dem alla i stycken,
    Rördes vid ynglingens syn och sade till honom med godhet:
    "Tag din värja igen och var fri!" Han blygdes att visa,
    Hvilket barn det var, som vid Felsberg honom fördröjde.

    Ynglingen flög till Demin, som en lössläppt fogel, och värjan
    Tog till vittne, i det han beskref den nya bedriften.
    Gustaf, förundrad att se i de ädelt blomstrande dragen
    Skymta en bild, som bekant för sitt hjerta han tyckte sig finna,
    Sporde hans namn.
    "Jag döptes till Gustaf!" svarade gossen,
    Rodnande. "Svensk är jag född, ehur uppfostrad i Tyskland,
    Genom en hemlig vård af en far, hvars namn jag ej känner.
    Hållen i Wittenberg till studier, som egna en ädling,
    Flydde jag dän, otålig att mig få öfva i strider
    Under din fana, o konung, med hopp att, genom ditt bifall
    Öfver min tjenst, en dag i faderligt sköte bli sluten.
    Dold, som Gud, för min syn, som Gud dock nära mitt hjerta,
    Från det jag först, som barn, hans kärleks gåfvor emottog,
    Är den hulde. Till dess jag efter min fader får nämnas,
    Skänk mig ett namn, ett Svenskt
    'Jag skänker dig', svarade kungen,
    Äfven en sköld: i den en borg din ära beteckne.
    Borg må du heta också, tills vidare. Om du så fortfar,
    Som du begynt, så lofvar jag dig en faderlig huldhet'."

    Tankfull vände sig konungen bort, att sin rörelse dölja.
Sång vid H.G. Porthans jordfästning.
1804.
    Försvunnen är vår vän, vår far,
    Vårt ljus, vårt stöd, vår ära;
    Men hans namn till sena dar
    Sanningen skall bära.

    Det hufvud sänks i grafvens natt,
    Der nyss en verld var funnen;
    Men förtjenstens vunna skatt
    Är för evigt vunnen.

    Den röst är stum, hvars minsta ord
    Föll, valdt, att frukter bära;
    Men i tusen hjertan spord,
    Verkar än hans lära.

    Tom är den väg han lemnat har,
    Sen väg han för oss banat!
    Men hans minnesstod är qvar,
    Den parnass, han danat.

    Snart dignar ner, liksom hans kropp
    Det tempel der han lärde.
    Men ett nytt bredvid står opp
    Af mer glans och värde.

    Dock der hans rum ej fyllas kan,
    Hvad snillen det än vinner.
    Nej, en lärare som han
    Ej hvart sekel finner.
Kort efter hans död nedrefs det gamla akademiehuset, och det nya nalkades sin fulländning.
Vid Bibliothekarien G.I. Hartmans död.
1800.
    Ingen dödlig än den slöja lyfte
    Som betäcker tingens grund och slut.
    Du var född till detta höga syfte;
    Men du måste dö förut.

    Veta ville du, ej endast ana,
    Himlens hemlighet med menniskan.
    Ack! du fick det: midt uppå din bana
    Hann du målet och försvann.
JOHAN LUDVIG RUNEBERG.
Johan Ludvig Runeberg född den 5 Februari 1804 i Jakobstad, studerade vid akademin i Åbo, der han 1827 promoverades till magister. Efter universitetets flyttning till Helsingfors blef han docent i vältaligheten år 1830, och påböljade 1832 utgifvandet af Helsingfors Morgonblad, hvars redaktion han ombesörjde ända till år 1837, då han flyttade till Borgå, der han blifvit utnämnd till gymnasiilektor, först i romerska och sedermera i grekiska litteraturen. Det är i sistnämnda stad och i dess närhet, på landtstället Kroksnäs, som Runeberg författat de flesta och förnämsta af de poetiska arbeten, hvilka ställa honom högst bland alla nu lefvande nordiske diktare. — År 1844 tilldelades honom professors namn och värdighet. Han är kommendör af svenska Nordstjerne-orden, och har äfven undfått den danska Dannebrogs-orden. — År 1857 erhöll han afsked från sin lektorsbefattning, men är fortfarande bosatt i Borgå samt, om sommaren, på ofvannämnda landtställe.
År 1830 utgaf Runeberg i Helsingfors första häftet af sina Dikter, innehållande jemte flere smärre lyriska stycken äfven ett större poem: Svartsjukans nätter. Samma år utkom af hans hand en öfversättning af Serviska folksånger, och år 1833 det andra samt 1843 det tredje häftet af hans "Dikter". I andra häftet ingår bland andra stycken hans af Svenska Akademin prisbelönta dikt Grafven i Perho. De större poetiska arbeten Runeberg utgifvit äro: Elgskyttarne. Nio sånger (1832); Hanna. En dikt i tre sånger (1836); Nadeschda. Nio sånger (1841); Julqvällen. En dikt i tre sånger (1841); Kung Fjalar. En dikt i fem sånger (1844); Fänrik Ståls Sägner; En samling sånger. I—II. (1848, 1860); Kan ej! Familjemålning i två akter (1862); Kungarne på Salamis. Tragedi i fem akter (1863). — Dessutom har han utgifvit "Förslag till Svensk Psalmbok för de evangeliskt-lutherska församlingarne i Storfurstendömet Finland" (1857), i hvilket arbete mer än 60 psalmer äro skrifna och de flesta öfriga omarbetade af hans hand.
Runebergs Samlade Arbeten, upptagande jemte de ofvannämnda dikterna äfven en mängd poetiska öfversättningar samt några uppsatser och berättelser ur "Helsingfors Morgonblad" m.m., äro utgifna i Helsingfors (Del. I—V, 1861—1864) samt, särskildt för Sverige, i Örebro.
Till Franzén.
    Höjde du då ren för sista gången
    Här en älskad röst,
    Du, som, lärkan lik, flög bort med sången
    Undan storm och höst?

    Skall det land, som såg din morgons blomma,
    Såg din middags guld,
    Icke äfven se din afton komma
    Solbelyst och huld?

    Glömmer du i Sveas blomsterdalar
    Fosterlandets skog,
    Och vid sångerna af näktergalar
    Huru vakan slog?

    Sen du for från oss har redan mången
    Vinter setts förgå;
    Men fast våren kom och fogelsången,
    Kom ej du ändå.

    Ack, i dina fordna lunder drömde
    Natten lika ljuf,
    Och den minsta blommas öga gömde
    Samma dagg ännu:

    Som när fordom säll du gick på stranden
    Der din hemelf flöt,
    Tänkte visor, såg på midnattsbranden,
    Eller blommor bröt.

    När kring samma nejd det åter våras,
    Och dess prakt slår ut,
    Vore det ej ljuft ännu att tåras
    Der du sjöng förut?

    Ja, fast Uhlås gamla borg föröddes,
    Fast du finner blott
    Sörjande ruiner der du föddes,
    Der din boning stått;

    Vore ju dock kärt att gå och minnas
    Hvar det fordom var
    Hyddans ställe, och den sångarinnas,
    Som dess flaggstång bar.

    Vinden gnyr i Auras lärosalar;
    Kom dock dit också!
    Mången hugkomst der ur askan talar
    Till ditt bröst ändå!

    Kom tillbaka till ett land, som famnar,
    Ack, så gerna dig!
    Hvar som helst i våra skär du hamnar
    Blombeströs din stig.

    Som en saknad vårdag skola tjällen
    Helsa dig igen;
    Och hvart echo, i de gråa fjellen,
    Som en barndomsvän.
Flytt-foglarne.
    J, flyktande gäster på fremmande strand,
    När söken J åter ert fädernesland?
    När sippan sig döljer
    I fädernedalen,
    Och backen besköljer
    Den grönskande alen:
    Då lyfta de vingen,
    Då komma de små,
    Väg visar dem ingen
    I villande blå,
    De hitta ändå.

    De finna så säkert den saknade nord,
    Der våren dem väntar med hydda och bord,
    Der källornas spenar
    De trötta förfriska,
    Och vaggande grenar
    Om njutningar hviska.
    Der hjertat får drömma
    Vid nattsolens gång,
    Och kärleken glömma,
    Vid lekar och sång,
    Att vägen var lång.

    De lyckliga glada, de bygga i ro
    Bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
    Och stormarne, krigen,
    Bekymren och sorgen,
    De känna ej stigen
    Till värnlösa borgen,
    Der glädjen behöfver
    Blott majdagens brand
    Och natten, som söfver
    Med rosende hand
    De späda ibland.

    Du, flyktande ande på fremmande strand,
    När söker du åter ditt fädernesland?
    När palmerna mogna
    I fäderneverlden,
    Då börjar du, trogna,
    Den fröjdfulla färden;
    Då lyfter du vingen,
    Som foglarna små,
    Väg visar dig ingen
    I villande blå,
    Du hittar ändå.
Till en fogel.
    Säg mig, du lilla fogel,
    Der mellan almens blad,
    Hur kan du ständigt sjunga,
    Och ständigt vara glad?
    Jag hör din röst hvar morgon,
    Jag hör den hvarje qväll,
    Men lika ren är stämman
    Och tonen lika säll.

    Ditt förråd är så ringa,
    Din boning är så trång,
    Dock ser du mot din hydda,
    Och sjunger hvarje gång.
    Du samlar inga skördar,
    Och inga kan du så,
    Du vet ej morgondagen
    Och är så nöjd ändå.

    Hur ges det icke mången,
    Som gods och håfvor fått.
    Som land och riken eger,
    Och bor i gyllne slott;
    Men helsar dock med suckar
    Och tårbegjuten blick
    Den sol, hvars uppgångs timma
    Nu nyss din lofsång fick!

    Hur skulle icke menskan
    Din ringa lott försmå,
    Och hon, den otacksamma,
    Är mindre nöjd ändå.
    Ditt späda hjerta krossa,
    Det stode henne fritt;
    Dock prisar du ditt öde,
    Och hon förbannar sitt.

    Hvi blickar hon mot höjden
    Så knotande, så kallt?
    Hvad egde hon att fordra
    Då Skaparen gaf allt?
    Då jordens glädje ligger
    För hennes fötter ner,
    Hvi ser hon stolt på slafven,
    Och suckar efter mer.

    Nej, sjung du, lilla fogel,
    Om njutning hvarje gång,
    Och aldrig skall jag blanda
    En klagan med din sång.
    Kom, bygg ditt bo hvar sommar
    Invid mitt tjäll ännu,
    Och lär mig qväll och morgon
    Att vara säll som du.
Vår-morgonen.
    Se, hur herrlig solen träder
    Öfver österns böljor redan,
    Och i guld och purpur kläder
    Jorden, leende dernedan.
    Dimman skingras, kölden flyktar,
    Och naturens dvala lyktar.

    Lärkan, nyss på lätta vingar
    Buren hit från söderns höjder,
    Sjunger, der hon högt sig svingar,
    Känslans hopp och vårens fröjder;
    Medan, sväfvande mot jorden,
    Svaneflocken helsar norden.

    Fri och yster dansar vågen
    Mellan trädens dunkla stammar;
    Ekorn skyndar, glad i hågen,
    Till sin mossbetäckta kammar;
    Och der långt, i djupa skogen,
    Kuttrar dufvan öm och trogen.

    Vaggad blidt af morgonfläkten
    Grönskar nu på åkern sådden;
    Och i hvita vinterdrägten
    Springer haren öfver brodden.
    Gömd bland buskar under granen
    Spänner jägarn sakta hanen.

    Sparsamt närd af lundens kyla
    Tindrar der en sjunken drifva,
    Medan ljusa björkar skyla
    Källans sorl och tufvans vifva;
    Och den nyss uppväckte necken
    Rör sin silfversträng i bäcken.

    Sköna vår! hur länge rullar
    Ej din vagn kring söderns stränder,
    Innan till förgätna kullar,
    Till vår nord du återvänder!
    Och, som vår, så tacksam glöder
    Ingen barm för dig i söder.

    Hör du våra hymner skalla,
    Hör du hvad han tyder, sången:
    Att du kommer till oss alla
    Såsom friheten till fången;
    Att på polens frusna drifva
    Finnas hjertan ock att lifva.

    Skynda att åt land och vatten
    Väfva nya högtidsskrudar;
    Locka fjärlarne ur natten,
    Och ur stoftet deras brudar;
    Och ur kärleksfulla sinnen
    Jaga vinterns kulna minnen!
Fogelboet vid landsvägen.
    Lilla fogel, hvarför byggde du
    Vid den stora vägens larm din hydda?
    Var din djupa skog ej sval och ljuf,
    Stodo ej dess björkar löf-beprydda?
    Lyste icke morgonrodnan der
    Lika blid och tjusande som här?

    Bäckens tysta silfverbölja sam
    I de långt, långt bort belägna dalar;
    Här med buller åker flärden fram
    Sina tunga jernbesmidda salar;
    Lugn och stillhet var den gömdas lott;
    Arma fogel! här bor fruktan blott.

    Hvarför bytte du, mot parkens doft,
    Dammet kring den nötta vägens gränser?
    Hvarför älska mer ett härjadt stoft,
    Än den färgprakt som i lunden glänser?
    Hvarför, för att skåda verldens strid,
    Offra opp din obemärkta frid?

    Synes dig ej dagen ofta lång,
    Innan nattens lugn ditt tjäll besöker?
    Klappar ej ditt hjerta mången gång,
    När ett dån sig närmar och föröker?
    Lyfter du ej ofta nog, förskräckt,
    Vingen, öfver dina späda sträckt?

    Bodde du i fjerran lund ändå!
    Ingen oro der ditt hjerta röjde,
    Ingen fruktan skrämde der de små,
    Om du äfven nångång borta dröjde;
    Ty för dem naturens stillhet der,
    Vore, hvad din lätta vinge är.

    Fogel, fogel! när de späda snart
    Börja sina fjädersegel lyfta;
    Led då utan tvekan deras fart
    Till en nejd, dit inga stigar syfta;
    Bygg och lär dem bygga der i ro,
    Nästa sommar hvar sitt lilla bo.
Svanen.
    Från molnens purpurstänkta rand
    Sjönk svanen lugn och säll,
    Och satte sig vid elfvens strand
    Och sjöng, en Juniqväll.

    Om nordens skönhet var hans sång,
    Hur glad dess himmel är,
    Hur dagen glömmer, natten lång,
    Att gå till hvila der.

    Hur skuggan der är djup och rik
    Inunder björk och al,
    Hur guldbestrålad hvarje vik,
    Och hvarje bölja sval.

    Hur ljuft, oändligt ljuft, det är
    Att ega der en vän;
    Hur troheten är hemfödd der,
    Och längtar dit igen.

    Så ljöd, från våg till våg, hans röst,
    Hans enkla lofsång då;
    Och snart han smög mot makans bröst,
    Och tycktes qväda så:

    Hvad mer, om än din lefnads dröm
    Ej sekler tälja får;
    Du älskat har på nordens ström,
    Och sjungit i dess vår.
Tröst
    Der förgäten jag satt
    I min ensliga dal,
    Såg jag stjernornas tal,
    Hur de saliga gå
    Öfver dimmor och natt,
    Hur de strålande bo
    I det eviga blå;
    Och då flydde min ro,
    Och då tänkte jag så:

    Hur oändlig, O Gud,
    Är din kraft, och hur rik!
    Blott ditt herrskarebud,
    O, en vink af dig blott;
    Och jag, stjernorna lik,
    Genom rymderna gått —
    Och nu suckar jag här!

    Och ditt välde består
    Med sin eviga lag;
    Och den krona, du bär,
    Skall ej hvila, en dag,
    Öfver grånande hår.
    Och du sjelf är så fri
    Som ditt herrliga ljus,
    Och en verld är ditt hus,
    Men du ryms ej deri —
    Och ditt barn är en slaf!

    Och du rörs ej deraf,
    Att ej spiror och guld,
    Att ej seger och ljus
    Är hans saliga lott;
    Men bekymmer och sorg,
    Men blott mörker och grus
    Är det arf, som han fått
    Från sin fäderne-borg —
    Och den är dock så full!

    Och ej mejas den säd
    Som ur intet du väckt
    På omätliga fält.
    Och ej murknar det träd,
    Som i chaos du ställt,
    Fast det byter om drägt.
    Och din verld är så vid,
    Och så skön och så säll,
    Och den mäts ej af tid,
    Och dess strålande dag,
    Skall ej skåda sin qväll —
    Men en bubbla är jag!

    Och förmåga jag fick
    Att beundra din prakt,
    Men ej mer, men ej mer,
    Men att fatta den, ej.
    Och du lockar med makt
    Mot din himmel min blick,
    Och jag trängtar och ser —
    Men jag hinner den ej!

    Så jag tänkte — då stod
    Vid min sida en ros
    I den höstliga vind;
    Och förspild var dess blod,
    Och dess fägring sin kos,
    Och förbleknad dess kind.

    Men en irrande fläkt
    Kom från kullen och slog
    Med sin vinge engång
    Den förtynande blott,
    Och dess stängel blef bräckt,
    Och hon böjdes och dog.
    Och jag märkte uppå,
    Hur hon somnade godt,
    Fast dess slummer blef lång —
    Och då tänkte jag så:

    Se, hvi klagar väl jag
    Öfver våld, öfver väld,
    I den Eviges lag?
    Som en fremling blott, ställd
    I mitt jordiska frö,
    Skall jag blomma i tvång!
    Men det tvång, jag bebor,
    Är det sällaste tvång,
    Ty, en gång skall det dö —
    Och jag hoppas och tror.
Till min sparf.
    Dig sköter jag, min lilla sparf, så gerna,
    Och räknar väl ibland,
    Med tårar i mitt öga, hvarje kärna,
    Du plockar ur min hand.

    Jag älskar dig, fastän din fjäderslöja
    Af ingen fägring ler;
    Jag känner dig, fast ej din näbb kan röja
    Den ton, ditt inre ger.

    Din skrud är mörk som natten, och din tunga
    Är stum och tyst som den.
    Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga,
    Du kan blott vara vän.

    Dig kallar mången ful, och undrar öfver
    Att jag dig ega vill;
    Men du är öm och trogen — hvad behöfver,
    hvad fordrar jag väl till?

    Då andra gäcka dina enkla kläder,
    Ser du på mig så huld;
    Och jag ej gåfve från din kropp en fjäder
    För perlor och för guld.

    De prisa siskans driller, de behjerta
    Canarierns gälla röst —
    Jag sökte blott en varelse, ett hjerta
    Att värma vid mitt bröst.

    Ej kärleken vid ytans glitter dröjer,
    Ej mättas han deraf;
    Hans vällust är den tacksamhet, han höjer,
    Den sällhet, som han gaf.

    När du i menlös glädje pickar stilla
    Den hand, du sitter på;
    Belönar du ej då min vård, du lilla,
    Är du ej vacker då?

    Förtroligt skall jag söka att besälla
    Din lefnads snabba vår;
    Och när du dör, skall på din graf jag fälla
    En blomma och en tår.
Vaggvisa.
(Från Tyskan.)
    Sof, du min lilla, min älskling är du:
    Göm dina ögons små perlor ännu.
    Allt är så tyst, som i grafven det är;
    Sof, och hvar fluga bortfläktar jag här.

    Ännu, mitt barn, är din gyllene tid;
    Sedan — ack, gryr den väl aldrig så blid.
    När kring ditt läger bekymren sig ställt,
    Slumrar du lilla ej mera så sällt.

    Englar från himmelen, täcka som du,
    Sväfva kring vaggan, och le mot dig nu.
    O, de besöka dig sedan också;
    Men för att aftorka tårar blott, då.

    Sof, du min lilla; och mörknar det än,
    Tröttnar ej mamma att vagga sin vän.
    Sent eller tidigt — i moderlig barm
    Vakar dock kärleken trogen och varm.
Barden.
    I dalens famn förflöt hans barndomstid,
    Hans lif var lugnt, som källan vid hans hydda;
    Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid,
    Och ingen oro tog han från det flydda.

    Han sjelf ej drömde om sin framtid än,
    Och ingen anade hans kall med åren.
    Hans verld var trång; dock storhet fanns i den,
    Och skönhet väcktes äfven der af våren.

    Och obekant, och sluten i sig sjelf,
    Men med en jättelik natur förtrogen,
    Han lärde kraftens språk af bygdens elf,
    Och saknadens af bäckarne och skogen.

    Der såg han klippan trygg bland stormar stå,
    En bild af mannens mod, en bild af hjelten,
    Der lyste qvinnans själ ur himlens blå,
    Och kärlek slog i blommor ut på fälten.

    Så ammades han opp, hans håg blef stor,
    Hans barm bekant med fröjderna och qvalen;
    Han tog farväl af hydda och af mor,
    Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.

    Och genom verlden drog han med sin sång,
    Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden,
    Han sjöng — och slafvar glömde bojans tvång,
    Ock kungapannor klarnade vid ljuden.

    Och stod han hög i borgens rund ibland,
    Förmälande en djerf bedrift med tonen:
    Då lyste drottens blick som stjernans brand,
    Och riddarsköldar dånade kring thronen.

    Och tärnan satt och hörde på hans röst,
    Med ögon på den stolta skaran vända,
    Och hennes kind blef röd, och hennes bröst
    Bestormades af känslor, förr ej kända.

    Så sjöng, så lefde han i lifvets vår,
    Och så i lifvets sköna sommarstunder;
    Tills tiden kom med vinter till hans hår,
    Och åldern blekte kindens ros derunder.

    Då gick han åter till sitt hem och tog
    Ännu engång sin lyra der i handen;
    Och grep en djup accord på den — och dog,
    Och gaf åt andens fosterbygder anden.

    Nu grusas vården öfver bardens graf,
    I sekler ren hans aska bott derinne;
    Men sången flyger öfver land och haf,
    Och hjertan glöda vid den ädles minne.
Bondgossen.
    Jag huggit tills min kraft förgått,
    Och hugger om igen,
    Och yxans stål är hvasst och godt,
    Men furan står dock än.

    Min arm var en gång tung och stark;
    Nu är den mer ej så,
    Sen vintern om jag ätit bark
    Och druckit vatten på.

    Ifall min tjenst jag bytte om
    Och bättre för mig såg;
    Jag kanske till en herre kom,
    Som hade bröd och råg.

    Kanske i närmsta stad jag fann
    En lön för tro och flit. —
    Jag tänker ofta så, och kan
    Dock icke längta dit.

    Står fjellet der med löfprydd topp
    Och ser i sjön sin bild?
    Går solen der så herrlig opp,
    Och går den ner så mild?

    Finns der en dal, som blomdoft strör,
    En mo, som tallar bär?
    Och hon, hvars vallhorn nu jag hör,
    Skall hon väl finnas der?

    Förbi far molnet utan skygd,
    Till vindens tidsfördrif,
    Och, utan vän och fosterbygd,
    Hvad är ett menskolif?

    Kanske att Gud hör folkets röst
    Och lindrar landets nöd;
    Kanske en bättre skörd i höst
    Oss ger ett bättre bröd.
Morgonen.
    Solen några purpurdroppar
    Ren på österns skyar stänkt,
    Och på buskar, blad och knoppar
    Daggens perleskur sig sänkt.

    Skogens alla foglar svinga
    Jublande från topp till topp,
    Tusen glädjeljud förklinga,
    Tusen stämmas åter opp.

    Fjärden krusas, böljan randas,
    Lunden rörs af fläkt på fläkt,
    Lif och blomsterdofter blandas
    I hvarenda andedrägt.

    Engel från det fjerran höga,
    Hvarje väsens blida vän,
    Gryning! har ett mulnadt öga
    Mött din ljusa anblick än?

    Skingrad är bekymrens dimma,
    Tankens dystra moln förgått;
    Dagen i sin barndoms-timma
    Älskar barndoms-känslor blott.

    Ingen lider, ingen saknar;
    Allt är glädje, frid och hopp.
    Med naturens morgon vaknar
    Hvarje hjertas morgon opp.
Ynglingen.
    Vind, som mig smeker och lemnar,
    Säg, hvart din kosa du ämnar,
    Skyndande flyktig och snar,
    Säg mig, hvar hamnar du — hvar?

    Bölja, som gungar min julle,
    Skulle jag följa dig — skulle
    Ärorna lyda ditt drag,
    Svara, hvar hamnade jag?

    Tankar, otaliga tankar,
    Sägen, hvar kasten J ankar?
    Barn af en ädlare verld,
    Ges det ett mål för er färd?
Vid en källa.
    Jag sitter, källa, vid din rand
    Och ser på molnens tåg,
    Hur ledda af en osedd hand
    De vexla i din våg.

    Der kom en sky, den log så röd,
    Som rosenknoppen ler;
    Farväl! hur snart farväl den bjöd,
    För att ej komma mer.

    Dock, der en annan mera klar
    Och strålande igen!
    Ack, lika flyktig, lika snar,
    Försvinner äfven den.

    Nu åter en! — Den vill ej fly,
    Den vandrar tungt sin stig;
    Men, källa, mörk är denna sky,
    Och den förmörkar dig.

    Jag tänker, när jag ser dig så,
    Uppå min egen själ:
    Hur mången gyllne sky också
    Har bjudit den farväl.

    Hur mången tung och dyster spred
    Sin djupa natt i den,
    Och kom så hastigt, ack, men skred
    Så långsamt bort igen.

    Men hur de kommit, hur de gått,
    Jag känt dem ganska väl;
    De varit tomma skyar blott
    I spegeln af min själ.

    Och spegelns ljus och mörker skall
    Likväl af dem bero! —
    O källa, när blir leken all,
    När får din bölja ro?
Vårvisa.
    De komma, de komma,
    De vingade skaror, som flytt,
    Till lunder, som blomma,
    Till sjöar, som ljummas på nytt.

    Der stormarne ilat,
    Hörs sången melodisk och ljuf,
    Der drifvan har hvilat,
    Bor glädjen och skönheten nu.

    Blott kärleken fäster
    En flykting från skyarnes rand,
    Och himmelens gäster
    Besöka blott leende land.

    Mitt hjerta skall blomma,
    Min känsla skall ljummas på nytt!
    Kanhända de komma,
    De vingade englar, som flytt.
Söndags-skörden.
    Högt strålar morgonsolen ren,
    Naturen kläds i ljusets sken,
    Af fogelsånger ljuder skyn,
    Och ingen rörs dock än i byn.

    Hur kan väl odlarn hvila än,
    Är icke dagen ljus igen,
    Och åkern gul, och tegen full,
    Hvad gör att han försmår dess gull?

    Dock se, han öppnar ren sitt tjäll.
    Hur lugn är ej hans blick, hur säll!
    Hvar jordisk omsorg, tung och qvaf,
    Han som en klädnad kastat af.

    Och obeväpnad är hans arm,
    Och fri hans skuldra, lätt hans barm,
    Och ingen lie röras får,
    Fast skördens högtid förestår.

    Men festens timma slår till slut,
    Då kallas barn och maka ut,
    Och med de sina, from och rörd,
    Han vandrar nu till dagens skörd.

    Och glad han blickar opp och ser
    Hur skaror samlas mer och mer,
    Hur känd och okänd styr sitt steg
    Till samma mål, till samma teg,

    Dit, der de ljusa murar stå,
    Med fridens helga kors uppå,
    Dit, der den gyllne tegen är,
    Som evighetens skördar bär.
Den hemkommande.
    Ensliga sken,
    Flamma, som stjernornas, ren!
    Ljus, från min fädernehärd,
    Tindrar i natten du än?
    Glada, förtroliga verld,
    Väntar du vandrarn igen?

    Dagen är all,
    Mörk är min bana och kall.
    Dyster i skogarne här
    Vintern den isiga rår;
    Ljus, der du tindrar, o der
    Finner jag kärlek och vår.

    Skynda din gång,
    Lycklige, kanske engång
    Kommer du åter och ser
    Stum mot ditt fädernetjäll;
    Ljus är din hydda ej mer,
    Kulen och ödslig din qväll.
Den gamle krigaren.
    Till en bondes koja kom en krigsman,
    Tung af år och vandrande på trädben.
    Bonden fyllde lugnt ett glas för honom,
    Bjöd, och talte till den gamle knekten:
    Fader, säg hur var det dig till sinnes,
    När i striden fiender dig omhvärft,
    Skotten knallade och kulor hveno?
    Gamle knekten tog sitt glas och sade:
    Såsom dig, när, någongång om hösten,
    Hagel kring dig hvina, blixtar ljunga,
    Och du bergar tegen för de dina.
Bonden Paavo.
    Högt bland Saarijärvis moar bodde
    Bonden Paavo på ett frostigt hemman,
    Skötande dess jord med trägna armar;
    Men af Herren väntade han vexten.
    Och han bodde der med barn och maka,
    Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
    Gräfde diken, plöjde opp och sådde.
    Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
    Och med den flöt hälften bort af brodden;
    Sommarn kom och fram bröt hagelskuren,
    Och af den slogs hälften ned af axen;
    Hösten kom och kölden tog hvad öfrigt.
    Paavos maka slet sitt hår och sade:
    Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
    Tagom stafven; Gud har oss förskjutit;
    Svårt är tigga, men att svälta värre.
    Paavo tog sin hustrus hand och sade:
    Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
    Blanda du, till hälften, bark i brödet,
    Jag skall gräfva dubbelt flera diken,
    Men af Herren vill jag vänta vexten.
    Hustrun lade hälften bark i brödet,
    Gubben gräfde dubbelt flera diken,
    Sålde fåren, köpte råg och sådde.
    Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
    Men med den flöt intet bort af brodden;
    Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
    Men af den slogs hälften ned af axen;
    Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
    Paavos maka slog sitt bröst och sade:
    Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
    Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
    Svår är döden, men att lefva värre.
    Paavo tog sin hustrus hand och sade:
    Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
    Blanda du, till dubbelt, bark i brödet,
    Jag vill gräfva dubbelt större diken,
    Men af Herren vill jag vänta vexten.
    Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
    Gubben gräfde dubbelt större diken,
    Sålde korna, köpte råg och sådde.
    Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
    Men med den flöt intet bort af brodden;
    Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
    Men af den slogs intet ned af axen;
    Hösten kom och kölden, långt från åkern,
    Lät den stå i guld, och vänta skördarn.
    Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
    Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
    Och hans maka föll på knä och sade:
    Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
    Men med glädje sade hon till gubben:
    Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
    Nu är tid att lefva glada dagar,
    Nu är tid att kasta barken unnan,
    Och att baka bröd af råg allena.
    Paavo tog sin hustrus hand, och sade:
    Qvinna, qvinna, den blott tål att pröfvas,
    Som en nödställd nästa ej förskjuter;
    Blanda du, till hälften, bark i brödet
    Ty förfrusen står vår grannes åker.
Julqvällen.
    Den bleka månen sken på mon,
    Af hunger tjöt i klyftan lon,
    Och hundens skall ljöd långt i byn;
    Men vandrarn gick vid skogens bryn.
    I ödemarken låg hans tjäll.
    Det var en kulen juleqväll.

    Han skyndade sin trötta gång
    På stigen, öfveryrd och lång,
    Af barn och maka väntad hem.
    Han bar ett högtidsbröd åt dem,
    På herregåln i byn begärdt;
    De sjelfva länge bark förtärt.

    Det börjar mörkna mer och mer,
    Då han en ensam gosse ser,
    Som sitter stum på drifvans rand
    Och andas i sin kalla hand;
    Vid qvällens än ej släckta sken
    Han tycktes halft förstelnad ren.

    "Hvart leder, arma barn, din stig?
    Kom hem till oss att värma dig!"
    Så sagdt, han tog den frusne med,
    Och hann omsider gårdens led,
    Och trädde in till stugans fest
    Med brödet och sin späda gäst.

    Vid muren satt hans dagars tröst,
    Med yngsta barnet vid sitt bröst:
    "Du dröjt så länge på din färd,
    Kom hit och sätt dig vid vår härd;
    Och du också!" — så öm, så lugn
    Hon ledde gossen närmre ugn.

    Och snart, vid hennes vård, man fann
    Hur brasan mera lifligt brann.
    Hon tycktes glömma bort sin nöd,
    Hon tog så gladt sin makes bröd,
    Och bar det fram till aftonvard,
    Men litet mjölk, i bunken spard.

    Från halmen, glest på golfvet bredd,
    Till festens måltid, sparsamt redd,
    De muntra barnen redan gått;
    Vid muren qvar blef gästen blott.
    Hon tog den arma med sig då,
    Och förde honom fram också.

    Och när en tacksam bön var slut,
    Hon tog sitt bröd och delte ut.
    "Välsignad är den godes skänk"
    Så talte gossen på sin bänk,
    Och tåren i hans öga log,
    När han den bjudna skifvan tog.

    Hon ville dela, som hon delt;
    I hennes hand var brödet helt.
    Förvånad hon sitt öga fäst
    På fremlingen, sin späda gäst;
    Hon undrar och hon ser och ser,
    Han syntes ej densamma mer.

    Hans öga brann, som stjernan, klart,
    Hans panna lyste underbart,
    Från skuldran spridde sig hans drägt,
    Som dimmorna för vindens fläkt,
    Och hastigt står en engel der,
    Så skön, som Skaparns himmel är.

    Ett saligare ljus gick opp,
    Hvart hjerta slog af fröjd och hopp.
    Det var en oförgätlig qväll
    Uti det goda folkets tjäll;
    Och skönare var ingen fest,
    Ty engeln blef hos dem som gäst.

           *     *     *

    Sen mången vinter gjort sitt tåg,
    Jag kom en julqväll dit och såg.
    De godas hydda fanns der än,
    Och deras soneson i den;
    Han hade börjat gråna ren,
    Och satt till bords vid brasans sken.

    Det var så ljust, det var så gladt;
    Hans maka vid hans sida satt,
    Och barnaskaran rask och skön.
    Det var, som om de slutat bön,
    Det var, som om de hade trott,
    Att i en helgedom de bott.

    Men högst vid bordet brann ett ljus,
    Det enda i de frommas hus,
    Dit ställdes mjölk och hvetebröd,
    Men ingen njöt dess öfverflöd.
    Jag frågte hvems den platsen var?
    "Den gode engelns", gafs till svar.
Grafven i Perho.
[Belönt med mindre guldpenningen af Sv. Akademin 1831.]
1.
    Hvar är grafven, som i Perhos vildmark,
    Snart ett sekel, har förgäten grönskat,
    Icke värd att glömmas och förgätas?
    Hvar är grafven? fråga ej, o fremling!
    Der den långa skogssjön smalast bugtar
    In mot tallmons dal, är stället. Björkar
    Skaka gröna kronor ren deröfver.
    Hvar, inunder deras rötter, grafven
    Engång blef igenfylld, känner ingen.

    Du, hvars minne mer än menskans vårdar,
    Höga sångmö, Finlands dotter, svara:
    Göms en väldig konung der i grafven,
    Eller göms en konungs vederlike?
    Ej en konung, ej hans vederlike;
    Gamle bonden Hane göms i grafven,
    Och med honom sex hans stora söner. —
    Sitt vid brädden af den höga stranden;
    Jag vill tälja deras sköna öde,
    Medan daggen än på ljungen glimmar,
    Och af brantens furor solen skymmes.

    Hane, född af finska fäder, fyllde
    Sjutti vintrar på sitt ärfda hemman.
    Gammal sjelf, han egde unga söner,
    Trenne tvillingspar, det äldsta sjutton
    Och det yngsta femton vårar gammalt.
    Sköna, kraftiga de voro alla,
    Lika bäckar, som af vårregn svälla;
    Var dock någon framför andra herrlig,
    Var det visst den unge Thomas Hane,
    Äldre brodern i det andra paret.
    Gick han fram, fast höljd i trasor, sågs han
    Skön som stjernan mellan rifna skyar,
    Och, hvad helst i verlden han bedrifvit,
    Hade ingen velat hata honom.

    Honom tycktes dock hans fader hata,
    Ej blott honom, men hans bröder äfven.
    Ej som barn bemöttes de af honom,
    Ej som tröstare på ålderns dagar;
    Men som drängar, hårdare än drängar,
    Såsom väsen utan själ och frihet.

    Så de lefvat från sin barndom alla,
    Och den dag kom, då de yngsta båda
    Skulle fylla femton år tillika.
    Klar stod morgonrodnan bakom skogen,
    Ingen molnfläck skymde himlahvalfvet,
    Från sin stråbädd stego brödraparen,
    Glade, som den dag, som var bebådad.
    Men med bäfvan till sin far de gingo,
    Der i stugan han allena dvaldes,
    Och de yngsta stego fram med vördnad
    Och, hans händer fattande, begynte:
    "Fader, gif oss denna dagen ledig,
    Denna dag blott, att med våra bröder
    Öfver fyllda femton år oss glädja!"

    Sträng, som vintern, hörde gubben talet,
    Sammandrog de hvita ögonbrynen
    Och tog ordet: "Hvad i dag försummas,
    Lemnar ett försummadt qvar i morgon.
    Åkern ligger oplöjd, gån att plöjan."

    Tyste gingo de till åkern alla,
    Och till ledet kommen, talte Thomas:
    "Såg jag rätt vår faders öga, bröder,
    Är vår arm värd guld i dag; af svetten
    Kan hvar droppe för ett granbarr säljas.
    Nu i dag det gäller att arbeta,
    Ty i afton kommer svårt att granskas".

    Thomas detta. Vid hans maning sänktes
    Hvarje plogbill ned i jorden genast.
    Så, från solens uppgång till dess nedgång,
    Utan mat och utan hvila framgick
    Hvar och en vid sin bestämda fåra.
    Men då aftonskuggan höljde fältet,
    Fanns en enda teg af åkern oplöjd.

    Då kom äfven dit den gamle fadren,
    Ropade tillsammans sina söner
    Och begynte: "Väl har verket skridit,
    Men med bättre flit det skridit bättre.
    Alla kan jag ej på engång straffa,
    En har äfven mer än andra felat,
    Han skall straffas för sig sjelf och andra.
    I den trånga källarn i min stuga,
    Under golfvets tjocka tiljor gräfven,
    Skall förbrytarn sitta innesluten.
    Trenne dars och trenne nätters vexling
    Skall hans skumma öga icke skåda,
    Trenne dars och trenne nätters näring
    Skall hans torra tunga icke smaka."
    Så han sade och gick bort förgrymmad,
    I sitt ord, sin blick, men ej i hjertat,
    Om de stora tårar ej bedrogo,
    Som, då han sig vände, sköljde kinden.

    Ren låg jorden tyst i nattens armar.
    I sin stuga sof den gamle fadren,
    Bröderna i pörtet på sin stråbädd.
    Ingen sof, så sannt han tycktes sofva;
    Men han väntade de andras sömn blott.
    Först, när hvar och en han somnad trodde,
    Steg den yngste, Jakob, upp från bädden
    Och begaf sig till sin far i stugan.

    "Fader, jag är den, som har förbrutit;
    På min födslodag sprang jag i glädje
    Obetänksamt kring och glömde plöja.
    Straffa mig som bröt, och ingen annan".
    Honom svarade den gamle fadren:
    "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon".
    Jakob gick och lade sig till hvila.

    Åter, när enhvar han somnad trodde,
    Steg från bädden tvillings brodren Gustaf
    Och begaf sig till sin far i stugan:
    "Fader, mig allena drabbe straffet,
    Såsom jag allena det förtjenar.
    På min födslodag sprang jag kring renen,
    Att för mina bröder plocka hallon.
    Mitt är felet och de andras icke".
    Honom svarade den gamle fadren:
    "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon".
    Gustaf gick och lade sig till hvila.

    Åter, när enhvar han somnad trodde,
    Steg från bädden tredje brödren, Erik,
    Och begaf sig till sin far i stugan:
    "Fader, om du ernar straffa någon,
    Så är skulden min, och ingen annans.
    Jag sprang tanklöst kring, vid träskets vassar,
    Att med stenar jaga unga änder,
    Min är tegen som blef lemnad oplöjd".
    Honom svarade den gamle fadren:
    "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon".
    Erik gick och lade sig till hvila.

    Så i ordning gick en hvar till fadren,
    Kom med samma svar från honom åter,
    Tills af alla Thomas blott var öfrig.
    Denne, då han märkte brödrens vandring,
    Gissade till deras uppsåt genast
    Och betänkte sig, tills alla somnat,
    Och gick in i stugan till sin fader.
    "Fader, hör en sällsam sak, i sanning!
    När jag låg der nyss och tycktes sofva,
    Satte sig hvar broder upp i bädden,
    Och då ensam jag låg qvar på halmen,
    Talade de sakta med hvarandra:
    Bröder, hvar och en vet bäst, att Thomas
    Ensam vållat allt det straff oss hotar,
    Liksåväl som att han allt bekänner.
    Men han har för oss så ofta lidit,
    Att vi engång bordt för honom lida.
    Sen, när alla tycktes somnat åter,
    Har jag sett än en, och än en annan
    Smyga ut och komma in tillbaka.
    Har jag gissat deras afsigt, fader?
    Hvad de sagt har deras kärlek diktat,
    Ty den felande är jag i sanning".
    Fadren svarade med bruten stämma:
    "Gå och straffet hinner dig i morgon".

    Ren med gyllne vingar morgonrodnan
    Flugit opp ur sjön och satt i skogen,
    När den gamle sina söner ropte.
    Hög och sträng i sina hvita lockar,
    Satt han redan helgdagsklädd vid bordet,
    Och en penning, fosterlandets gåfva,
    Hängde vid hans blåa rock på bröstet.
    "Hvem af eder", frågte han allvarlig,
    "Står här nu med brottet på sin skuldra?"
    "Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar.

    Då brast dammen, som för barnens ögon
    Stängt i sjutton år hans tårars flöden,
    Och han gret med sammanknäppta händer:
    "Pris ske Herren", sade han, "den store;
    Fyldt är löftet, och mitt fadershjerta
    Har med mina söners hat ej brustit.
    Barn, från nu ej mer som slafvar hållna,
    Men som söner, älskelige söner,
    Hören hvad er gamle fader talar:
    Der som ung i närmsta by jag tjente,
    Fanns en far med åtta raska söner,
    Men så hätsk är ovän ej mot ovän,
    Som en bror bland dem var mot sin broder;
    Möttes de, var knifven deras tunga,
    Gingo de förbi hvarandra, stenen.
    Ve, jag tänkte, hellre vill jag sakna
    All den fröjd, en älskad maka skänker,
    Än att lefva år från år i fruktan,
    Att med slika odjur fylla jorden,
    Och med tanken var beslutet fattadt.
    Redan tyngde femti år min hjessa:
    Men ej åren, icke krigets mödor
    Kufvat mina friska lemmars styrka.
    Sådan satt jag sent en natt vid milan,
    Då en man stod hastigt vid min sida
    Och, vid‘eldens matta skimmer, talte:
    Känn i mig de onda brödrens fader;
    Låt den kraft, som göms i dina leder,
    Ej för maskar i din graf besparas.
    Tag en maka, föd åt landet söner,
    Och, hvad mina ej af medgång lärde,
    Låt gemensam nöd de dina lära.
    Mannen så. Ett vindkast ökte lågan,
    Och han var försvunnen som han kommit.
    Han gaf rådet, Gud förlänte framgång.
    Nu vid samma Gud, o söner, svärjen:
    Att, som hittills J tillsammans hållit,
    Framgent ingen trygghet, ingen fara,
    Ingen lust och ingen nöd på jorden
    Skall den enas bli och ej den andras,
    Allt, så vidt er lif och krafter skänkas;
    Och den sorg, som mig min härdhet kostat,
    Skall ej fruktlös gäcka mig i grafven".

    Då steg Thomas Hane fram och talte:
    "Fader, ingen ed är ljuf som denna,
    Liksom ingen är så lätt att fylla.
    Se, som trälar, ej söm söner hållne,
    Hvarför gingo vi ej bort från gården
    Och hos andra sökte tjenst och lycka?
    Hvarför? om ej för att icke skiljas.
    Ingen ville öfverge den andra.
    Skola vi kring vida verlden spridas,
    Såsom tjäderungarne i skogen,
    Dem den mordbetänkte skytten jagar?
    Sådant var vårt tal då nöden gällde,
    Sådant skall det bli i lyckans stunder".

    Och vid Gud begick hvar broder eden:
    Att, som hittills de tillsammans hållit,
    Framgent ingen trygghet, ingen fara,
    Ingen lust och ingen nöd på jorden
    Skulle enas bli och ej den andras,
    Allt, så vidt dem lif och krafter skänktes.
    Så de svurofmen den gamle fadren
    Gömde eden glad uti sitt hjerta.


    2.

    Ren försvunnen var den gyllne friden,
    Mord och härjning fyllde Finlands bygder,
    Männer stupade, och qvinnor flydde.
    Upp från Lintulaks och Saarijärvi
    Kommo budskap, sorgeliga budskap;
    Ned från Storkyros och Lappos slätter
    Kommo icke gladare till Perho.

    Vid det långa bordet i sin stuga
    Satt en dag den ålderstigne Hane,
    Middag ätande med sina söner,
    När en flykting, när en tolfårs gosse
    Hann med bruten andedrägt hans stuga
    Och, igenom dörren kommen, talte:
    "Signe Gud er, gamle fader Hane!
    Tjugu ryttare, med långa pikar,
    Hafva brännt vår gård i natt. De rasta
    Nu i kyrkobyn, på vägen hitåt,
    Innan qvällen skola här de vara".

    Vred steg gamle Hane opp och talte:
    "Väl har Gud sex söner mig förlänat,
    Seniga och axelbreda gossar,
    Men om tolf jag hade, gick väl någon
    Glad för fosterland och hem i döden?"
    Så han sade och från väggens trädknapp
    Nedtog lugn det rostade geväret.

    Thomas log och uppsteg stolt och talte:
    "Vapen passa ej för gamla händer,
    Liksom feghet ej för unga hjertan;
    Häng geväret opp igen, o fader,
    Och låt mig och mina bröder pröfva".

    Gubben gladdes åt hans ord och lydde.
    Men i blinken gick hvar bror med stolthet
    Till sin säkra, skinnbeklädda bössa,
    Slängde den på axeln, och i handen
    Fattade sitt trygga, korta björnspjut.
    Så beväpnade de gingo alla
    Tigande, men i sin själ betänkte,
    Att, hvar helst de mötte ovänsskaran,
    Slå den neder, eller falla sjelfve.

    Som de nu en knapp halffjerndel framåt
    På den smala socknevägen hunnit,
    Talade till sina bröder Thomas:
    "Tågen nu, som vägen leder, bröder,
    Tills J hinnen träskets bugt mot dalen,
    Der på tallmon ofvanför, bland träden,
    Der är stället att vår ovän bida.
    Innan qvällen kommer han väl icke,
    Om han först skall härja vägen framåt;
    Mellertid vill jag en stund fördröja,
    I det gråa torpet, här vid vägen,
    Der min flicka ren min ankomst väntar".
    Så han sade och gick upp till torpet.

    Bröderna i långsam vandring hunno
    Det bestämda stället, der vid träsket
    Tallmon öfver dalens väg sig höjde,
    Och, af skogens snår försåtligt dolda,
    Riktade en hvar sin blick långs vägen.

    Knappt så länge, som från första gryning
    Jägarn i sitt skjul af granar väntar,
    När på orrlek han om våren vandrat,
    Innan spelarn flyger ned och modigt
    Med sitt stridsrop träsk och stränder fyller,
    Bidde brödren, när i hast på afstånd
    Fiendernas bistra skara syntes,
    Sprängande med höjda lansar framåt.

    Ingen såg dem förr likväl än Adolf,
    Thomas Hanes kära tvillingsbroder:
    "Nu", han sade, "nu det gäller, bröder;
    Lössen hölstren snart af edra bössor,
    Och så fort, på andra sidan dalen,
    Fienderna backens sluttning hunnit,
    Då gif eld hvem som i bössan lod har".

    Så han sade; i det samma hunno
    Fienderna backens höjd, i trafvet,
    Och vid första sats, de gjorde utför,
    Smällde brödrens skott. I fyra pannor
    Kyldes loden, två i en och samma,
    Fyra hästar lupo lösa framåt,
    Sexton hejdades af häpna männer.

    "Ladden, bröder", rop te högrest Adolf,
    Trädande med trotsig blick ur gömman,
    Och som orden föllo var lik ilen
    Fiendernas vilda tropp i anlopp.
    Den, som snabbast var af brödraskaran,
    Hann som knappast kasta krut i bössan,
    Mycket mindre skjuta kulan efter,
    Innan, opp för backen hunna redan,
    Fienderna, med ett språng på marken,
    Trängde fram med fällda pikar genast;
    Men med spjut, af fasta händer förda,
    Trädde brödren dem till mötes modigt.

    Striden börjades med rop och buller,
    Ingen vek och ingen vann ett framsteg.
    Först för ett pistolskott nedföll Erik,
    Och hans baneman för Gustafs björnspjut.
    Striden vexte, stygn med stygn blef vexladt,
    Sex af fienderna lågo döde,
    Och af brödraskaran blödde alla.
    Sist bland dem var Adolf ensam öfrig.
    Sårad genom ben och skuldra redan,
    Slog han kring sig med en röfvad sabel,
    Tills, igenom bröstet dödligt stungen,
    An i döden sårande, han nedföll.
    Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste
    Skarans höfding på den hvassa piken,
    Och red flämtande med troppen dädan.
    Sex af tjugu komne redo dädan,
    Och af dem bar en ett sår från striden.

    Men på spången i den djupa skogen
    Kom de slagnes ålderstigne fader.
    Ej han trifdes, sen hans söner vandrat;
    I sin stuga; obeväpnad kom han
    För att bringa säkra råd i striden.
    Dädan såg han ryttarskarans framfärd,
    Der den sprängde fram på vägen fjerran,
    Och på piken såg han Adolfs hufvud.
    Darrande i sina gamla leder,
    Skyndade han fort sin färd på spången,
    Och kom fram till stället, der hans söners
    Sköna rad bland fienderna stupat.
    Från de gråa ögonhåren ref han
    Tåren bort och, blickande med stolthet,
    Räknade de slagna, vän och ovän.
    Alla söner fann han, Thomas icke.
    "Hvar är Thomas? lefver han allena,
    Och är icke här bland sina bröder?"

    Så han sade. Långt ifrån, i torpet,
    Satt den ädle Thomas hos sin flicka.
    Men han drog just nu sin hand ur hennes.
    "Hvad är detta?" sade han förvånad,
    "Ser mitt öga eller ser min nacke?
    Ögat borde skåda dig blott, flicka,
    Och min nacke endast svarta väggen.
    Hvilket sinne ser då detta gyckel,
    Mina bröder blodiga och slagna,
    Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?"
    Så han sade, och sitt spjut, sin bössa
    Grep han hastigt, skyndande ur stugan.
    Hela vägen framåt såg han blodstänkt,
    Och till stället, som var aftaldt, kommen,
    Såg han sina bröders lik bland träden,
    Och emellan dem sin gamle fader.
    Ej ett steg han vågade mot skogen,
    Men han stod der stum, och såg och hörde,
    Hörde hur hans gamle fader ropte:
    "Ve, mitt gråa hufvud! hvar är Thomas?
    Hvar är Thomas? har han flyktat ensam,
    Han, af mina söner fordom kärast,
    Han har flytt och svikit sina bröder.
    Ve förrädarn, ve den fege bofven!
    Må han irra, rädd som Kain, i skogen,
    Skrämd af löfvet, som på aspen skälfver,
    Skrämd af hjerpen, som den spång, han nalkas,
    Bäfvande med dånfull vinge lemnar. —
    Gud, om rättvis du i höjden lefver,
    Hata honom, som jag älskat honom,
    Och, hvar helst han vaknar opp i döden,
    Gif ej fosterland, ej bror åt honom".

    Stel af fasa hörde Thomas orden,
    Och han vände bort sin blick från fadren.
    Hunden lik, som retad följer björnen,
    Vädrande hans stig i skog och vildmark,
    Gick han stum, som vägens blodspår ledde,
    Stum, men mordlust ropte i hans hjerta.
    När han kom förbi sin faders boning,
    Bröt der eld och rök ur taket redan;
    Men han såg ej, hörde ej, hans öga
    Var oroligt endast fäst på vägen.

    Ren var solen bakom skogen sjunken,
    När en öfvergifven by han nådde.
    Nära vägen, ur en skyl på åkern,
    Tittade en gosse fram och, varsamt
    Vinkande med handen, ropte sakta:
    "Gå ej ditåt, ty du är förlorad;
    Fienderna rasta der i gården.
    Sex de voro, förde långa pikar,
    Och den grymmaste och störste ryttarn
    Bar ett blodigt hufvud fäst på piken".

    Endast snabbare gick Thomas framåt.
    Men på dörren till den främsta stugan
    Såg han brödrens kära hufvud spikadt.
    Rytande han slängde unnan bössan,
    Och bröt in. Den första, honom mötte,
    Fick hans spjut till korset sänkt i barmen.
    Sen försmående, i raseriet,
    Värn och vapen, flög han fram lik örnen
    Och med blottad hand spred död och fasa.
    Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände.
    r An den ena, än den andra mötte
    Och med rifven strupe slogs till golfvet.

    Sist var öfrig endast skarans höfding.
    Honom grep till slut kring lifvet Thomas,
    Krossade hans bröst och rygg tillika,
    Att han dubbel-viken föll på stället,
    Skar från kroppen sen den fallnes hufvud,
    Tog sin broders, sörjande, från dörren,
    Och begaf sig, sårad, matt och blodig,
    Men med lättadt hjerta slutligt hemåt.

    Midnatt låg ren öfver jorden utbredd,
    När förblödd han hann sin faders boning.
    Rök och aska mötte der hans öga;
    Blott en lada stod på gården obränd,
    Dit han gick att söka tak och hvila.
    Som han nu, till dörren kommen, stannat,
    Hörde han sin faders röst derinne:
    "Hvem kan svara mig? har Thomas svikit?
    Kanske, kanske har han icke svikit.
    Gif, o Herre, att han skuldlös vore!
    Skicka honom hit med mannens hufvud,
    Hans, som bar min sons på piken fästadt,
    Att min blick må skåda honom trogen;
    Och din hämnd, som jag på honom kallat,
    Må du sända på mitt gamla hufvud.
    Och på askan af min gård, som brunnit,
    Och på mina söners lik, som fallit,
    Skall jag prisa dig, att än jag lefver!"

    In steg Thomas, då han hörde detta:
    "Frid med dina gråa lockar, fader!
    I den stund, jag står framför dig, andas
    Dina söners banemän ej mera".
    Så han sade, och för fadrens fötter
    Kastade hans oväns bistra hufvud.

    Opp från golfvet sprang den gamle fadren
    Och kring sonen slog sin famn — men redan
    Döende mot golfvet nedsjönk denne;
    Och i fallet följde fadren äfven.
    Af förblödda sår dog Thomas Hane,
    Och hans gamle fader dog i glädje.
Kyrkan.
    Hårda skiften, bittra pröfningstider
    Bragt från eget hemman, gods och välstånd
    Djupt i nöd och armod bonden Onni.
    Åren härjat sist hvad ödet skonat.
    Fem och sjutti vintrar täckt hans hufvud
    Med en snö, som ingen sommar smälter.
    Ett blott egde han af allt, hvad fordom
    Gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan
    På den Gud, som medgång sändt och motgång;
    Och han bodde nu, till dörrn förvisad,
    Gömd, förbisedd, på en annans hemman,
    Af sin sockens mildhet underhållen.

    Men midsommardagen grydde, folket
    Vaknade i stugan; äldre, yngre
    Klädde sig i högtidsdrägter, alla
    Ville skynda nu till Herrans tempel.
    Hos den gamle väcktes samma längtan,
    Och han gick till värden fram och talte:
    "Låt mig följa dig i dag till kyrkan!
    Käre broder, våren ut jag sutit,
    Full af krämpor, i mitt hörn vid muren,
    Och ej hört Guds ord på halfva året".

    Värden viste ut mot träsket. Tjocknad
    Låg en hvitgrå dimma än deröfver,
    Och ej strand, ej våg, ej holmar syntes.
    "Vill du sjelf försöka hitta vägen",
    Sade han, "med båt far ingen annan;
    Men till fots är färden lång kring viken,
    Och för dig finns nu ej häst i gården".

    När den gamle hört det hårda ordet,
    Gick han tyst till stranden, löste båten
    Och begynte ro i gråa dimman.
    "Den, som leder fiskens stråt i hafvet,
    Fogelns stråt i luften, att de komma
    Dit Hans lag dem kallar, Han skall foga,
    Att ock jag i dag hans kyrka finner".

    Stunder flöto bort, blott sjö och töcken
    Såg den gamle, från sin kosa vilsnad,
    Och hans kraft begynte svika, tyngre
    Kändes rodden ren och handen domnad.
    När i morgonlugnet öfver fjärden
    Första gångens ringning ljöd, och klangen
    Hann hans öra, var den dof och mattad
    Och han fann sig långt från kyrkan, längre,
    Än när först han lade ut från hemmet.
    Och det ringdes andra, tredje gången,
    Och från fjerran än blott kommo ljuden.
    Och mot höjden hof den gamle ögat,
    Såg mot gråa skyn, som med en fråga,
    Utan kraft och råd och hopp och bana.

    Men i samma stund i sakta skridning
    Stötte båten mot en häll, och dunkelt
    Ofvan hällen skymtade ur töcknet
    Fram en strand och bjöd den gamle hvila.
    Opp han steg på stranden, såg omkring sig
    Kände stället, kände ön i träsket,
    Der, som ung, han landat tusen gånger,
    Och han satte sig på kala berget
    Tankfull ned, och mörker rådde, mulen
    Var hans själ, och mulen jord och himmel.

    Men det ringdes samman. — Var i högre
    Makters vård den gamle? — När han hopplös
    Nu mot fästet höjde ögat, syntes
    Klar en högblå rand emellan molnen,
    Ljusets förebud. I kyrkan skulle
    Sången börjas; på den öde holmen
    Drog ock nu den första vindfläkt andan
    Mellan löfven, och den första lärkan
    Flög, af dagern väckt, mot skyn. Försvunnen
    Var naturens dvala snart. På toner
    Följde toner nu, och nya stämmor
    Vaknade i dal, i höjd. Ett jubel
    Ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden
    Kring den gamle, och han sjelf, af sångens
    Glädje gripen, glömde nöd och sorger
    Och föll in med ord. Den sköna psalmen,
    Sommarns psalm, "den blomstertid nu kommer",
    Ljöd i stilla darrning från hans läppar.

    Och den blomstertid var kommen. Sommarn,
    Som han sjöng om, var af inga murar
    Utom honom stängd. Dess örtesängar
    Vexte för hans fot, dess fogelsånger
    Hörde han; och Christus, som han nämnde
    Sarons blomster, gröna dalens lilja,
    Kom som blomster och som lilja, värmde,
    Som han bad, i hvarje fläkt hans sinne.

    När han slutat psalmen, hade höjden
    Klarnat redan, blott kring lägre rymder
    Låg ett töcken än. Då steg ur österns
    Molnbädd solen opp och gjöt en strålflod
    Öfver landets, öfver vattnets dimma.
    Tystare blef rymden, luftens skaror
    Sökte hvila, hvarje väsen tycktes
    Vilja endast skåda nu, ej sjunga;
    Och den gamle följde med sitt öga,
    Stum af andakt, ljusets väg. — Hvad dunkelt
    Syntes nyss, var nästa stund förklaradt.
    Udde efter udde dök ur dimman,
    Ö vid ö stod fram; en verld af fägring
    Vexte sakta opp ur skuggans tomhet,
    Tog begränsning, färger, glans.

    Förliden
    Längesen var morgonstunden redan,
    När, med klarnad blick, med molnfri panna,
    Rörd och tacksam, från sin plats den gamle
    Reste sig och gick till jullen åter.
    Men han såg till afsked än tillbaka
    Upp mot stranden. "Nu Guds frid med eder",
    Så han hördes säga, "foglar alla,
    Unga bröder, systrar, Guds församling,
    Som med mig, i dag, i samma kyrka,
    Honom prisat och Hans ära sjungit.
    Och haf tack, du tolk af himlens läror,
    Klara sol, som nu för oss predikat,
    Böjt vårt hjerta, att hans godhet känna,
    Och lagt ut hans verk för våra ögon".
Bönen.
    Engång, när i fromma, glada samtal,
    Vid sitt middagsbord, den gamle Luther
    Satt som vanligt bland förtrogna vänner,
    Talte en af dessa så med klagan:
    "Svår och ond att lefva i är verlden,
    Full af vansklig id och jordisk omsorg;
    Intet under derför, att så mången
    Sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
    Äfven mig de plåga, dessa oljud
    Af en outtröttlig verldslig sträfvan.
    I mitt granskap bultas, smids och hamras
    Oupphörligt hela dagen genom,
    Och, hur tidigt än jag vaknar, störa
    Dån och hammarslag min morgonandakt".

    Luther log och sade: "Hvarför störas?
    Tänk långt hellre: jag har sofvit länge;
    Hör min fromme granne, hur han redan
    Hunnit stiga opp och börja bönen;
    Ty en bön, min vän, är flit och arbet.
    Sannerligen, när den svarte smeden
    Vaknar upp och tänker: Gud har gett mig
    Åter dag och krafter att arbeta,
    Och med hurtigt mod begynner smidet,
    Är hans trötta flämtning för vår Herre
    Icke mindre kär än dina suckar,
    Och på himlens portar slår hans slägga
    Kanske starkare än dina böner".
Chevy-jagten.
(Engelsk Ballad),
1.
    Lord Percy från Northumberland,
    En ed han svurit har:
    På Chiviaths berg att jaga
    I trenne runda dar,
    Till trots för riddar Douglas,
    Och hvem med honom var.

    "De bästa hjortar på Chiviath
    Skall jag fälla och föra bort".
    "Vid Gud!" sad’ riddar Douglas,
    "Hans väg skall blifva kort".

    Och Percy ifrån Bambrow kom
    Med en skara, stolt att se;
    Väl femtonhundrade skyttar,
    Från landamären tre.

    Med måndags morgon börjar han
    På Chiviaths berg sin jagt.
    Hvart spenbarn känner den med sorg,
    Det blef en blodig jagt.

    Och kopplen drefvo skogen kring,
    Och villebrådet sprang,
    Och skyttar hukade sig ned,
    Vid breda bågars klang.

    Och hjortar ströko genom skog,
    Nu der, nu åter här,
    Och hundar sökte i ris och snår,
    Att finna rofvet der.

    Men måndags morgon Percys män
    På Chiviaths berg sig ställt.
    En timme efter middag ren
    De hundra hjortar fällt.

    De blåste död kring fältet nu,
    Och drogo djuren hop.
    Till nederlaget Percy kom,
    Och såg de slagnas hop.

    Han sade: "Douglas lofte så,
    Att tala med mig i dag;
    Dock att han ej komma skulle,
    Vid Gud, det visste väl jag".

    En squire ifrån Northumberland
    Han ser till slut dock der:
    Fram tågar riddar Douglas,
    Med honom, en väldig här.

    Med hillebårder, spjut och svärd,
    Att skådas vidt och bredt,
    Ej bättre män till bröst och arm
    Har kristenheten sett.

    Två tusen spjutbeväpnade
    Af obefläckad frejd,
    Långs Twide burna alla
    I Tiwe-dalens nejd.

    "Låt af från djuren", Percy sad’,
    "En hvar sin båge tag;
    Ej mer han haft den nödig
    Allt från sin födslodag".

    Till häst den starke Douglas drog,
    Framför sin krigshär han;
    Hans rustning blänkte såsom glöd,
    Ej fanns hans öfverman.

    "Säg", sade han, "hvad folk är ni!
    Och hvem är den er för?
    Hvem gaf er lof att jaga
    I park, som mig tillhör?"

    Den förste man, som gaf ett svar,
    Lord Percy sjelf var den:
    "Hvad folk? det säga icke vi,
    Ej heller hvilkens män;
    Men vi jaga här i parken,
    Vill du det hindra än.

    De bästa hjortar i Chiviath
    Vi skjutit och föra bort".
    "Vid Gud", sad’ riddar Douglas
    "Er väg skall blifva kort".

    Den ädle Douglas talade
    Till Percy åter så:
    "Att döda män förutan skuld
    Det vore synd ändå;

    Men Percy, du är lord af land,
    Och jag af stånd, som du,
    Vi låta folket stå bredvid
    Och slåss vi båda nu?"

    "Väl, straffe Gud", så Percy sad',
    "Hvem som det neka vill.
    Det skall du, käcke Douglas,
    Min själ, ej vittna till.

    I England, Skottland, Frankerik,
    Har ingen qvinna födt
    Den, jag med Gud och lycka
    Ej gladt i striden mött".

    En squire från Northumberland,
    Withrington, trädde fram:
    "Skall slikt i England täljas för
    Kung Henrik, till vår skam?

    J ären rike lorder två,
    En fattig squire är jag,
    Och skulle se de ädle slåss
    Och icke dela slag?
    Nej, tryta mig ej vapen blott,
    Ej tryter hjertelag".

    En dag, en dag, en fasans dag,
    En blodig dag blef den.
    Min första sång är slutad. Snart
    Jag sjunger mera än.


    2.

    Nu Englands söner bågen spännt,
    Med hjerta och med mod.
    Den första svärm, de sköto af,
    Gjöt fjorton Skottars blod.

    Gref Douglas sjelf för Skottarne
    I spetsen tappert stred;
    Vid Gud, det vistes öfverallt,
    Der han sår och jämmer spred.

    Gref Douglas, som en båld genral,
    Tredelte nu sin här.
    Från trenne sidor bröt den in,
    Med väldiga gevär.

    Och många djupa sår det gafs
    Åt våra skyttars hop,
    Och mången ädel hjelte föll,
    Visst ej med glädjerop.

    Hvar Engelsman lät bågen bli,
    Och drog sitt svärd allt ren;
    En fasans syn det var, att se
    På hjelmarne dess sken.

    Ej pansar hårdt, ej präktig hjelm
    Mot våra glafvar höll;
    Och mången, som var käck och stor.
    Till de våras fötter föll.

    Till slut med Douglas Percy kom
    Att pröfva svärdens bett.
    De höggo friskt med Maylands-stål,
    För begge blef det hett.

    Som blixt på blixt de gåfvo slag,
    De båda män af mod,
    Tills blod ur deras hjelmar sprang,
    Som om det regnat blod.

    "Håll upp, o Percy", Douglas sad',
    "Mitt fasta löfte hör:
    Till konung James i Skottland
    Jag dig som grefve för.

    Din lösen skall du hafva fri,
    Så tag min lofven nu;
    Förty af alla, som jag slog,
    Den tappraste är du".

    "Nej", sade grefve Percy, "nej!
    Mitt första ord det var,
    Att jag för ingen viker,
    Som qvinna burit har".

    Och se, då kom med fart en pil,
    Sänd af en väldig arm,
    Gref Douglas har den träffat
    I djupet af hans barm.

    I lefver och i lunga in
    Den skarpa pilen skar.
    Ej många ord han talte sen
    I sina lefnadsdar:
    "Gå på, gå på, mitt tappra folk!
    Med mig det varit har".

    Gref Percy, stödd emot sitt svärd,
    Såg Douglas blekna då,
    Han tog den dödes hand och sad’:
    "Ve, att jag ser dig så.

    "Att rädda dig, jag delte gladt
    På trenne år mitt land;
    Ty bättre arm och hjerta har
    Ej hela nordens land".

    Det såg en skottländsk riddare,
    Montgomry hette han:
    Han såg gref Douglas falla,
    Och lade spjutet an.

    Han jagar fram på en corsar,
    Emellan hundra skott,
    Han stannar ej, han dröjer ej,
    Han söker Percy blott.

    Han måttar emot Percy lord
    En stöt, som drabbar svår.
    Hans säkra jern, hans starka spjut
    Igenom Percy går.

    På motsatt sida lansens udd,
    En aln i längd, man ser:
    Två män, som de, som föllo här
    Har icke jorden mer.

    En bågskytt från Northumberland
    Såg Percy falla blek,
    Han bar en båge i sin hand,
    Som honom aldrig svek.

    En pil han tog, en aln i längd,
    Och hvässte uddens stål,
    Ett skott han mot Montgomry skjöt,
    Visst ej på lek hans mål.

    Den pil, han mot Montgomry sändt,
    I målet snart den stod.
    Dess svanepennor dränkte sig
    Allt i hans hjerteblod.

    Ej fanns der en, som ville fly,
    En hvar blott strida kan.
    Med sönderhuggna svärd ännu
    De drabba mot hvarann.

    En timme före Vesper, bröt
    På Chiviath striden ut;
    När klockan ljöd till aftonbön,
    Var fjerran än dess slut.

    De räckte först hvarandra hand
    Vid månens dröjda sken,
    De hjelpte upp hvarann; men stå
    Förmådde få allen!

    Till England kommo femti’två,
    Af femtonhundra, hem;
    Till Skottland, af tvåtusende,
    De kommo femti’fem.

    De andra lågo döde der,
    Eller kunde ej stå opp.
    Hvart spenbarn känner än med sorg
    Det blodiga förlopp.

    Död låg der, med lord Percy sjelf,
    Johan af Aggerston;
    Den snabbe Roger Hartley,
    Wilhelm, den djerfve Heron.

    Georg, den tappre Lovely,
    En riddare af namn,
    Och Raff, den rike Rugby,
    De lågo der famn i famn.

    Om Withrington det gör mig ondt;
    Han var så käck och djerf:
    När fotterna han mist, på knä
    Han spridde än förderf.

    Der låg med grefve Douglas död
    Hew af Montgomry, sir;
    Den tappre David Lewdal,
    Hans systerson låg der.

    Med honom Carl af Murrey,
    Som ingen fotbredd vek,
    Hew Maxwell, och en lord af land
    Med Douglas låg der blek.

    Vid gryningen man bar dem bort,
    På björk och hasselträn,
    Och mången enka kom med sorg,
    Och bar sin make dän.

    O Tiwedal, du klaga må!
    Northumberland ej le!
    Två män, som de, som föllo här,
    Skall mer er gräns ej se.

    Det kom ett bud till Edinburgh,
    Der Skottlands konung satt:
    "Din grefve Douglas slagen är,
    Och död vid Chiviath".

    Af sorg han sina händer vred,
    Och ropte: "ve, o ve!
    En sådan man skall jag ej mer,
    I hela Skottland se".

    Det kom ett bud till London ock,
    Der konung Henrik satt:
    "Din grefve Percy slagen är,
    Och död vid Chiviath".

    "Gud vare med hans själ i nåd!"
    Föll konung Henrik i,
    "Väl hundrade hans likar
    I landet ega vi.
    Men, Percy, lefver jag, så sannt,
    Skall du ock hämnad bli".

    Och som vår ädle konung svor,
    Och kunga-eden bjöd,
    Så stridde han vid Humbledown,
    Att hämnas Percys död.

    Der ädle Skottar tretti’sex,
    På samma dag en hvar,
    Vid Glendal, under vapenbrak,
    På fältet blefvo qvar.

    Allt sådan var nu Chevy jagt,
    Ett sådant slut tog den.
    Vid Otterborn, hvar slaget stod,
    De gamle visa än.
Ur "Elgskyttarne".
(Andra sången).
    Men ej tänkte han mer, den förståndige Petrus, på sömnen,
    Utan han steg ur bädden och gick att väcka Mathias.
    Sängen nådde han snart och lade sin hand på sin svågers
    Skuldra och hviskade sen i hans öra de manande orden:
    Morgon i händerna ren! upp, sof ej längre, Mathias,
    Önskar du följa oss på den lofvande jagten och skåda
    Hedda i dag, som du ville i går, må vi skynda till herrgåln.
    Sade; ur hvilan spratt den raske Mathias, och redan
    Satt han i sängen rak; men den välförståndige Petrus
    Gick att bestyra om eld, och sökte väl länge i härden,
    Innan der djupt på bottnen han fann det glödande kolet.
    Skickligt tog han det opp med två pertstumpar till eldtång,
    Förde det nära sin mun och blåste med vidgade kinder
    Häftigt derpå: en qväfvande rök omhvärfde hansanlet,
    Ömsom skådadt i ljus, och ömsom höljdt i en mörk natt.

    Snart dock väcktes en låga, och pertan flammade genast,
    Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen,
    Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvet,
    Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda kaninen.
    Skyndsamt började sen den förståndige Petrus att klä sig,
    Drog med förnöjelse på de bepröfvade, hålliga, gråa
    Vallmarskläder, som skylde mot köld hans fylliga lemmar,
    Passade fötterna sen i värmande strumpor af svartull,
    Skodde sig snabbt, steg opp, tog fårskinnspelsen af väggen,
    Svepte sig välansenlig i den och spände kring midjan
    Läderbältet, prunkande grannt med sitt häkte af messing.
    Sådan stod han beredd att gå till den ståtliga herrgåln.
    Afven Mathias kom ur sin vrå, munderad och färdig,
    Klädd från hufvud till fot, som han ärnade tåga på jagten,
    Endast sin ståtliga pels af tolf mjuktgarfvade fårskinn,
    Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fåle i värde,
    Bar han ej tillspänd än, men han hvälfde den makligt
    omkring sig.

    Nu då de voro i skick och väl utrustade båda,
    Tog den ärlige Petrus på väldiga skuldror sin matsäck,
    Hängde sin bössa på nacken och gaf Mathias ett gammalt,
    Svenskt, mångpröfvadt gevär och talade vänligt och sade:
    Här är klenoden! en gång må den tagas af knappen för din skull.
    Sjelf den begagna nändes jag ej; på den sotiga väggen,
    Dyr och värderad, den hängt, som den lemnades der af min fader.

    Sade; men leende tog Mathias och hängde på axeln
    Remförsedda geväret, och tryckte sin mössa på hufvet,
    Villig att vandra åstad till jägarens värf och till älskarns.

    Morgonsupen förglömde dock nu den förståndige Petrus
    Hvarken att taga sig sjelf, eller bjuda sin ärade svåger,
    Utan de söpo med lust och togo sig värme på färden.

    Men då de kommo på gården och sågo den klarnade himlen
    Fullt med stjernor beströdd, och hörde den tindrande drifvan
    Knarra för fötternas steg, och knutarna braka förkölden,
    Medan på hvar sitt par lättlöpande skidor de stego,
    Gladdes Petrus i hjerta och själ och talte och sade:
    Nu, kamrat, för en dag, som denna, betalar man pengar.
    Kosteligt, trodde dock knappt att den fuktiga vinden från östern
    Skulle sig vända så snart, då den kom med blida i aftse.
    Lätt skall det bli att jaga i dag; den glattade skidan
    Löper som stålet på is, och elgarne hindras af skaran;
    Dröj om ej, följ! längs ängarna går genvägen till herrgåln.
    Sade och skyndade fram och hann den stupande backen,
    Som från hans ladgård sluttade brant mot ängen der nedan,
    Honom följde Mathias, och båda begåfvo sig utför,
    Snabba som skuggor af moln, dem stormarna jaga på fastet.

    Men då de slätten nått, framlupo de saktare båda,
    Utan att hindras af gärden, ty snö betäckte dem alla,
    Och då ordade snart den raske Mathias betänkligt:
    Glad jag följer dig nu, ty af jagten väntar jag nöje,
    Väntar mig nöje också af att se den beprisade Hedda;
    Fråga måste jag dock, förståndige Petrus, påförhand:
    Räknas ej farligt här att bryta förbudet om elgjagt,
    Blir väl din herre belåten med mig, kanhända han hellre
    Brukar sitt eget folk, än tager en fremmande med sig?

    Leende talade åter den ärlige torparen Petrus:
    Hej! ej falla i dag väl de första elgar i socknen,
    Trygge vi jaga dem här, om ock kulorna yrde kring tingsgåln.
    Frukta ej heller att bli med förakt mottagen af herren;
    Åtta torpare äro vi väl, jordbrukare alla,
    Hvilka med möda och svett uppodla hans bördiga egor,
    Dock berömmas blott tvenne af dem som kunniga skyttar;
    Petrus på Tjäderkulla, dernäst Zacharias på Hjerpvik.
    Först står Petrus, förty Zacharias, den ärlige gubben,
    Flammar som brinnande eld, hvargång han fattar i bössan,
    Färdig att rikta en kula mot skyn, om det gäller i hettan.
    Flere behöfvas vi der, som förstå handtera gevären,
    Så att från skilda håll vi må kunna med kulor emotta
    Elgarne, medan med rop skidlöparne drifva dem framåt.
    Derföre lite du på, att du blir välkommen på herrgåln,
    Både som svåger till mig och som en bösskunnig och känd man.

    Så han sade, och nöjd tog åter Mathias till ordet:
    Se, på en okänd ort är man ögonmärke för alla:
    Hvaren, sådan är menniskors sed, vill spana den svaga
    Sidan hos fremlingen upp, och i tysthet gäcka hans felsteg.
    Om i mitt hem jag förgår mig engång, så räknar dock ingen
    Grannt derpå, ty man vet, att jag gör det en annan gång bättre;
    Här blott så, som jag visar mig först, är jag ärad och ansedd;
    Säg derföre också huru säkert det gamla geväret
    Kastar en kula i mål? jag är rädd, att af mycken förtröstan,
    Skjuta på håll och bomma och bli åtlöje för andra.

    Men då teg han ej mer, den välförståndige Petrus,
    Utan han höjde sin stämma till skryt och talte och sade:
    Elgen träffar du, broder, så länge med ögat du ser den.
    Skjuter du, måste han dö, om geväret ej blifvit sig olikt;
    Flere berömdare skott än ett slikt man gjorde med detta.
    Under kriget det hände en gång att Johannes, min farbror,
    Hvilken som tapper korpral då bar det för land och för konung,
    Följde en dyr transport med hundrade käcka kamrater.
    Men der svärmade ofta fiendtliga skaror i nejden,
    Färden var farlig och svår, och den ädelborne kaptenen
    Måste med mycket mod och med mycken försigtighet framgå.
    Nu då de rastat en stund i en by, uppbröto de mangrannt
    Åter och tågade af, och bönderna gingo försagde,
    Nära sin fora en hvar, och drefvo med fruktan i hjertat,
    Endast med skakade tyglar, de tungt framsläpande spannen.
    Så uppnådde de sakta den åldriga skogen af furu.
    Nu undflydde det ej den stridserfarne kaptenen,
    Att der kunde i skygd af de väldiga tallarna döljas
    Månget fiendtligt försåt, men mest i de qvarnar som socknen
    Tätt till hvarandra byggt vid den forsande bäcken som flöt der.
    Derföre befallte han käckt manskapet att hålla sig redo,
    Medan han sjelf gick åter och fram och såg med ett långsynt
    Glas längs vägen, och ville försöka att möta bland träden
    Någon fiendtelig blick, som skytten bland granarna spejar,
    När han i gryningens stund hör tjädern knäppa, och listigt
    Än framspringer ett steg, än håller sig stilla och lyssnar.
    Så kringspanade äfven den ädelborne kaptenen,
    Medan de nalkades skogen, dess djup till höger och venster.
    Sådan gick han förbi den tappre korpralen Johannes.
    Denne höll ej förgäfves sitt skarpa öga på nejden,
    Ty på en qvistrik gran, som höjde sig ofvanom bäcken
    Viste han snart och talade så till den ädle kaptenen
    Ser jag ej liksom ett skimmer af guld i den barriga toppen?
    Skåda dock dit, jag tror att en spejare sitter fördold der!
    Orden följde på stund den ädle kaptenen, och vände
    Glaset och blickade dit, och talte med manande stämma:
    Rätt! på hans drägt är fienden röjd, men finns för en sup här
    Ingen, bussar, bland er, som kastar en kula i fogeln?
    Sade; men alla de hörde hans ord med förvåning och undran,
    Alla sågo i mark och mumlade sakta i tändren,
    Och så hviskade en och en ann sin granne i örat:
    Ville väl hellre lofva att månen skjuta i pannan,
    Är han ock längre borta, så får man dock sigte på honom.
    Men der trädde han fram och spände sin hane betänkligt,
    Rynkande ögonabryn och styfva mustacher, min farbror.
    Han af alla var den, som vågade göra försöket,
    Viss på sin konst och sitt goda gevär och sitt öfvade öga.
    Vinkande bad han i hast kaptenen att låta sitt manskap
    Tåga i ostörd gång, att ej spejarn såge försåtet,
    Medan han sjelf, nedhukande, kröp till ett gärde vid vägen.
    Troppen tågade fram, och man hade ej funnit i mängden
    Någon, som vände sin blick åt ett annat håll än hans granne;
    Ty som stjernorna se på den bördiga jorden, de sågo
    Alla, den ena så väl som den andra, på granen allenast.
    Väntan, tvifvel och hopp och halftförbitet ett löje
    Bodde på allas anleten då, och en vexande hviskning
    Spriddes med sorl från mun och till mun, tills det ädla gevärets
    Hane gaf eld, och det knallade af, och den listiga spejarn
    Damp, som en fiskörn, ned i den svalluppkastande bäcken.
    Detta det yppersta skott, som göras kunde, berömdes
    Länge i hela armén, och geväret var vida beryktadt.
    Så fullföljde och slöt sin trogna berättelse Petrus.
    Men af begärelse snärd, att vidare höra och fråga,
    Vände Mathias sin blick mot svågern och sade förbindligt:
    Sluta ej än, jag brinner af lust att veta förloppet,
    Huru i skogen det gick, hur det var med försåtet, på hvad sätt
    Männerna redde sig ut, men mest hur det ädla geväret
    Kom att stanna hos dig, sen det tjenat fäderneslandet.
    Mycket förnöjde mig nyss din berättelse; gladt är att höra
    Fädernas bragder och lof, hur de lefvat berömligt och handlat,
    Mest dock ifall den kloke, som känner och ärar dem, talar.
    Derför skynda, min vän; ren mellan de snöiga träden
    Skåda vi skenet af tindrande ljus från stugan på herrgåln.
    Villigt begynte igen den förståndige Petrus att orda:
    Nu då man säkert såg att fiender funnos i skogen,
    Gjorde den ädle kaptenen sin halt, och höll för sitt manskap
    Kraftigt ett tal, förmanade dem att ej svika i striden.
    Modigt bröto de in i den djupa skogen, och hastigt
    Blefvo de tagna emot af kulor och blänkande sablar.
    Ingen vek; der bröto med lugn soldaterna först fram,
    Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede,
    Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo
    Fram till ställe och ort, men många de lemnade efter,
    Träffade svårt af fiendtliga skott, och många de förde
    Sårade med, bland dem den tappre korpralen Johannes,
    Som, då han åtta gångor geväret laddat och åtta
    Bussar förgjort, sist träffades sjelf af en kula i benet,
    Och af en redlig vän blef bragt på en kärra och räddad.
    Der, i sin jämmer, glömde han ej det kära geväret;
    Utan att fälla en tår och utan att klaga sin smärta
    Höll han det än i sin hand, då till högqvarteret de hunno.
    Men då befallning han fick att lemna munderingen från sig,
    Räckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan,
    Endast geväret behöll han en stund och skyldrade sakta:
    Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet
    Brusten i gråt; det märkte likväl den ädle kaptenen.
    Rörd i sin själ gick denne och bad generalen förunna
    Gamla geväret, som lön, åt den tappre korpralen Johannes.
    Bifall fick han på bönen, och kom med geväret tillbaka.
    Sakta smällde han då den tappre på axeln och sade:
    Kunde jag, käcke kamrat, ock återställa dig benet,
    Likaså visst som ditt goda gevär: här tag det tillbaka,
    Eg det till minne af land och af kung, som du trogen har tjenat.
    Men som en gammal far, som sutit vid ugnen och väntat,
    Hjertligt helsar sin son, då han återkommer från staden,
    Länge fördröjd af bestyr och af dåligt före på vägen,
    Så förnöjdes ock du i din själ, min aktade farbror,
    När ur kaptenens ärade hand du geväret emottog.
    Men som den friske det följt, så följde det äfven den halte,
    Hela hans lefnad igenom, och kom, när han dog i vår stuga,
    Först till min far och från honom till mig, då han lemnade verlden.

    Så med förtroliga ord förkortade svågrarne vägen,
    Och ren hunno de fram till den rikt bemedlade herrgåln.
Ur "Hanna".
(Tredje sången).
    Solen sänkte sig ned och skymdes af bergen i vester;
    Mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
    Summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar
    Kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren.

    Lätta, med sväfvande steg, som hade af vingar de lyftats,
    Styrde de unga sin färd mot den speglande stranden af träsket.
    Men för den fremmande viste hans vän det älskade hemmets
    Ljufva behag och hörde ej opp att minnas och tala:
    "Ser du den rodnande sjön" så han sade, "ser du hur olik
    Hafvet, som suckande slår mot din hembygds klippiga stränder!"
    Här är grönska och färger och lif. Otaliga holmar
    Skjuta ur vågorna opp, och svajande vinka från alla
    Lummiga trän, som bjuda den tröttade roddaren skugga.
    Nalkas du udden, som nu tycks träffa det mötande landet,
    Öppnas en vidare rymd af vatten, och trefliga byar
    Skymta på stränderna fram, och kyrkan lyser i fjerran.
    Åter på andra sidan, hvad fält af odlade tegar,
    Bördiga, höljda af brodd, omgifna af skogiga höjder?
    Innan vi resa, skjuta de ax, och mogna och gulna
    Skönare blott, mest sköna likväl, då vi sakna dem sedan:
    Här, der skymningen nu oss möter i skuggan af barrträn,
    Här är siskornas lund, hit komma de första om våren,
    Smekas på granarnas skott, eller yfvas och sjunga i toppen,
    Liksom vore för dem blott solen och morgonen skapad.
    Men då nalkas jag sakta och får mitt giller på hällen,
    Skyndar, och hukar mig ned vid snöret. Och fogeln i buren
    Börjar att flaxa och slå, och beveka och tjusa och locka.
    Snart är kärleken väckt, den modige sångaren lyssnar
    Spakare ren och spritter ibland och qvittrar i gensvar;
    Innan han anar det sjelf, är han nere på buren, och nätet
    Faller omkring och sången är slut, och friheten borta.

    "August", sade med bannande röst den vänliga systern,
    "O, att du än är grym, som förut, och fägnas af sådant!
    Är det ett nöje kanske, att hålla en fånge i buren
    Året igenom och se, hur hon sitter allena och ledsnas?
    Sen, då hon länge saknat en ton, som ljuder som hennes,
    Förs hon till skogen och hör en like och svarar af menlös
    Glädje, och narras att locka en vän, som hon älskar, i bojan".

           *     *     *     *     *

    Än på det lutande torpet vid stranden
    Höll sitt öga hans vän och mindes den åldrige fiskarn,
    Hvilken från barndomsåren han der sett vistas och lefva.
    Honom han mindes och frågade nu sin syster och sade:
    "Lefver han än, den gamle, och ser man hans julle på träsket
    Likasom förr, när morgonen gryr, eller aftonen nalkas?
    Ofta på stränderna här jag följt hans vägar med ögat,
    Mött, då han landat, hans båt och betraktat hans fänge,
    och bortglömt
    Lekar och bok vid hans tal om vindarna, fjärden och metet".

    Honom svarade rörd den vänliga systern och sade:
    "Bort han flyttat för alltid, och tom, sen dagar och veckor,
    Står hans koja vid sjön och gläder ej egaren mera.
    Kunde jag dock med ett ord, eller några, beskrifva hans bortgång!
    Ofta, som hade han kännt en gäckande aning, i vintras
    Kom han och satt i vår stuga, och rökte sin pipa vid ugnen,
    Talande mycket om fisket i fjol och den stundande våren.
    Hittills, mente han glad, och tryckte sin tumme i pipan,
    Hade han hållit sig mest till sitt metspö sommarn igenom;
    Nu dock ville han binda sig nät, anskaffa från staden
    Refvar och krokar, och sen begynna att fiska på allvar.
    Sådant hörde jag ofta den åldrige säga i stugan.
    Våren kom, snön sjönk; skogsbäckarne började sorla,
    Isen på träsket bytte sin färg, och i glittrande strimmor
    Öppnade sunden sig ren, och vattenfoglarna hördes.
    Genast såg man den gamle också. Allt längre och längre
    Kunde han styra sin färd, hvar gång han syntes ånyo,
    Tills att af hinder ej mer han stängdes, och lätt i sin julle
    Rodde, som förr, kring uddar och skär, som grönskade åter.
    Då — en afton det var, och jag gick allena på stranden,
    Lockad af blommornas lukt, och björkarnas, längre än vanligt —
    Fann jag mig, innan jag visste deraf, helt nära hans koja.
    Men då jag såg hans båt vid landningsstället och näten
    Hängda på pinnarne än, och slöt att han vistades hemma,
    Ville ett vänligt ord jag säga den gamle till helsning,
    Innan jag vandrade bort. — Så trädde jag in i hans stuga.
    Ensam syntes han der, på sin halmbädd hvilande stilla;
    Mattare var hans öga än förr, och hvitare kinden:
    Döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet.
    Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han hufvu’t,
    Helsade sorgligt, och satte sig opp och begärde en droppe
    Vatten, att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäfva till källan,
    Hemtade vatten och gaf den döende gubben att dricka.
    Men då han druckit och tyst från hans läpp jag kärilet borttog,
    Tog han min hand i sin darrande hand och talade detta:
    Lemna också, då ni går, dörrn öppen, att aftonens svalka
    Känna jag får, och se i min dödsstund grönskan och vågen.
    Bortgå kunde jag ej och lemna den åldrige hjelplös
    Qvar i sin nöd, så litet jag än förmådde att hjelpa,
    Utan jag öppnade dörrn och ställde mig sen vid hans sida.
    Luften strömmade in, gladt hördes den jagande måsen
    Ropa vid stranden, och blank låg viken, i skimrande ringar
    Bruten allenast af fiskarnes slag, som lekte vid grunden.
    Var det ett leende då, som jag såg i hans slocknande anlet,
    Var det en stråle af fröjd, eller syntes det vara det endast,
    Efter i nästa minut hans blick ren brustit, hans hufvud
    Sjunkit mot skuldran, och lifvet med sorger och glädje försvunnit?
    Hyddan lemnade jag med bäfvande hjerta, och tillslöt
    Dörren och vågade ej, förrn redan jag nalkades hemmet,
    Stanna och bedja en bön om frid för hans frälsade ande.
    Skrämmande står dock ej mer för min blick den döende gubben,
    Nej, långt mer som det minne jag får, sen jag länge betraktat
    Fjärden en sommarqväll, mot natten, då vindarne tyna,
    Solen släcker sitt ljus, och vågorna, trötta att svalla,
    Sänka sig mer och mer, och bli som en spegel omsider".
    Så omtalte hon nu hur den åldrige fiskaren bortgick.
    Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, af ålder
    Älskad i nejden och sökt, som ett samlingsställe, vid sommarns
    Skönaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen,
    Dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjerta
    Flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen,
    Blickade gubben och såg hur lågorna tändes i natten,
    Glada som minnen dervid i hans eget nattliga sinne.
    Tom var kullen ännu, blott högt på den sandiga kammen
    Höjde sig furor mot skyn, halfbrända, med glesnade kronor;
    Icke dess mindre skyndade dit de unga på brantens
    Bugtiga stigar, och snart uppnådde de toppen af åsen.

    Rikare röjde sig der den skiftande nejden: en ändlös
    Tafla af skogar och vatten och fält utbreddes för ögat,
    Klädda i skimmer ännu af aftonens mattade purpur.
    Skaror af vandrare skymtade fram. Bland lundarnas stammar
    Glimmade stundom en duk och försvann med den skyndande tärnan;
    Medan en annan fyllde dess rum med vexlade färger.
    Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor,
    Kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad,
    Hördes ur dalarna blott, och ibland till de döende ljuden
    Fogade ljuft vallhjonet en ton, mångdubblad af echo.
Ur "Kung Fjalar".
(Tredje sången).
    Så talar sagan: fjerran i Lochlin satt
    I fridsällt rike herrskande Fjalar,
    Nämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar,
    Kring länder och haf han glömmes ej än.

    Nu var han gammal vorden och trött vid strid,
    Drack mjöd, tog skatt och skipade lagar,
    Ur slidan ficks knappt mera hans glömda svärd,
    Och nakna på stranden lågo hans skepp.

    En dag för honom trädde en yngling fram,
    Hans son det var, han egde ej flere;
    Med lifvets ljusa vår i sin blick han såg
    Den åldrige an, han talade så:

    Bygg mig en drake, fader, och red mig ut;
    Din ungdoms banor locka mitt sinne.
    Min arm är stark, het sjuder min blod. Bort, bort
    Jag längtar ur hemmets qvalmiga dal.

    Tyst satt den gamle. Varmare blef hans son:
    Fyll mig min bön, o fader, han sade,
    Jag kan ej längre dväljas här oberömd,
    Ej höra blott dig i skaldernas sång.

    Lätt är mig ren din sköld, och en telning lik
    Af dessa händer böjes din båge.
    Den verld, der du har segrat, är öppen än,
    Rum har den för Hjalmars segrar också.

    Men sträng tog Fjalar konung till ordet då:
    "Frid", så han sade, "svor jag att hägna.
    Min dag var stormig; glad i en lugnad verld
    Skall stråla min lefnads sjunkande sol.

    Från brända hyddor, härjade fält, i blod
    Ser kriget opp med mörker om pannan.
    Jag älskar frid, gå yngling, betrakta den!
    Dess anlete bär mitt leende land".

    Men qvar han stod, den unge; han teg, en tår
    I glöd föll ned på lågande kinden.
    En stund han teg, då klarnade blickens glans,
    Och brusande göts hans smärta i ord:

    Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung,
    Åt glömskans natt, åt tystnadens öde?
    Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif
    Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.

    Tungt är att dö förgäten och utan namn,
    Dock tyngre, fader, är det att lefva.
    Blif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej,
    Men lyda jag kan, jag lyder och dör.

    Den gamle kungen teg med förborgad harm.
    En isköld låg i lugnet af orden:
    "Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strand
    Det stått sen min första vikingafärd.

    Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp,
    Och dagen strålar genom dess sidor.
    Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn
    Bland fremmande ljud, förgäten af mig".

    Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård,
    Der sköttes tomma, barnsliga lekar;
    Af mannahänder, knutna kring svärden förr,
    Nu slungades klot, nu fångades båll.

    Hvem finns, som älskar minnet af strider än,
    Så ljöd till kämpaskaran hans maning.
    Hvem följer mig på banan af ändlöst haf,
    Att leka en lek med sköldar och stål?

    Ett skepp jag fått; gräs gror i dess botten opp,
    Och dagen strålar genom dess sidor;
    Men seger vinns af folk, och af kölar ej,
    Och tryggaste väg är segrarens väg.

    Hans röst förnams, lik dånet af åskans vagn,
    När öfver dofva, qvalmiga dagen,
    I nattsvart' moln, den blixtrande åker fram
    Och väcker ur blytung dvala en verld.

    En storm var kommen öfver en lättsöfd sjö,
    I glada böljor höjdes den åter,
    En damm var bräckt, och yr, med fördubblad kraft,
    Ur fängelset bröt en jublande flod.

    Till hafs, till strid, till seger, till andra land!
    Från man till man så skallade ropen,
    Och snart, från halfsänkt skepp, på en trotsad våg,
    Såg skaran sitt hems försvinnande kust.

    Det kom ett bud för kungen: din son far bort,
    Långt ut på hafvet skymtar hans drake.
    Ditt land är utan värn, af dess kämpar för
    De bästa han med på vikingafärd.

    Då blef kung Fjalar vred, och hans hy böt färg;
    Han slog sin sköld i ljudande salen:
    Till sjös, han ropte, ynglingar! Fjalars lag
    Är kränkt, och förbrytarn andas ännu.

    Men Sjolf, hans vapenbroder från fordna dar,
    Gråhårig, böjd, tog ordet och sade:
    Dröj kung, begär ej fåfängt en nekad hämnd,
    Och jaga med svalor örnarna ej!

    Hvad mer? Du finner Hjalmar kanske, och vill
    Med vissnad hand den väldige böja;
    Skall han i öfvermodet af styrkans fröjd,
    Ej löna din vanmakts dåd med förakt?

    Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick
    Till stranden följd af väpnade skaran.
    Hans gång var långsam; harm i hans anlet låg,
    Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn.

    Tre dar på spårlös bana han irrat ren,
    På fjerde dagen såg han ett segel;
    Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls,
    Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt.

    Till strid dig red, kung Fjalar! på Bjarmers språk
    Med åsklik stämma rop te dess höfding,
    Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp,
    Gif bot för hans dåd, dö, lemna oss ditt!

    I samma stund bland stormande kämpar främst,
    På kungaskeppet svängde han svärdet,
    Och hård blef striden, like mot like stred,
    Dock glesnade Fjalars svigtande tropp.

    Omsider stod kring kungen en sköldborg blott
    Af trogna vapenbröder från fordom,
    Och Fjalar stred för seger ej mer, han stred
    Orubblig för glansen blott af sitt fall.

    Men se, i stridens hetta ej varsnadt förr,
    Sköt fram ett skepp på kufvade vågen,
    Förgylld var stäfven, seglen af purpurduk,
    Och Gauthiods vimpel sken i dess topp.

    Det klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt
    Och snart kring Fjalar lifvades åter,
    Af nya, sälla, eldade gästers tropp,
    De blodiga svärdens lyktande fest.

    Den slöts ej förr, än solen i vester sjönk,
    Då föll af Bj armer skaran den siste,
    Och seger egde Fjalar, men mörk han stod
    Med blottade stålet än i sin hand.

    An får mitt svärd ej hvila, så hördes nu
    Den gamles djupa, darrande stämma,
    Halft är mitt verk, af fiender ser jag här
    Den djerfvaste stå okufvad ännu.

    Ej Bjarmen var min ovän, för hans skull ej
    Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte;
    Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud
    Och gjorde min svurna ed till en lek.

    Träd fram med slutna hjelmen du man, hvars dåd
    Blott svagt med tungans gissel jag agar,
    Ett annat språk jag önskar att tala nu,
    Med skarpare egg det biter kanske.

    Träd fram, din fader kallar dig nu till strid,
    Det svärd, han gaf dig, blotta mot honom;
    Om ej, så kom förkrossad och böj ditt knä,
    Och dö med försonad skuld vid hans fot.

    Han slöt. Ett sorl, som suckande vågens, doft,
    Dog långsamt bort bland kämparnes skara,
    Och tyst, förfärlig, hotande, ensam stod
    Än qvar i sin väntan Gauthiods kung.

    Då lade Hjalmar, segraren, svärd och sköld
    På blodadt skeppsdäck tigande neder,
    Och trädde vapenlös för sin fader fram,
    Och böjde i vördnad knä vid hans fot.

    Och Fjalars klinga glänste mot qvällens sol,
    Mot sonens hjessa styrde han hugget;
    Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjelm;
    Men ynglingen stod orörlig ännu.

    Min tid är liden, började Fjalar kung,
    Ej så jag högg i flyktade dagar.
    Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son,
    För svag är min arm att klyfva en hjelm.

    Då löste Hjalmar stilla sin hjelm och bjöd
    Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud,
    Och skyddlös stod han, egde ej annat värn,
    Än anletets öppna, leende lugn.

    Dock se, den gamle svigtade nu. Hans svärd,
    Till dödshugg lyftadt, drabbade offret
    Så matt, som om till hvila det lagt sig ned
    På lockarnas gula, svällande bädd.

    Från denna stund far ynglingen, djerf och fri,
    Från strand till strand på fremmande vågor,
    Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land,
    Och gömmer i blidkadt hjerta sin fröjd.

    När qvällen kommer stundom, och kungens borg
    Af gäster fylls, och fradgande hornet
    Går laget kring, och grånade skalden rör
    Den väldiga harpans darrande sträng,

    Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris,
    Den unges nya segrar allenast,
    Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt,
    Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts;

    Då smakar mjödet kungen, då höjer han
    Föryngrad åter lutade pannan,
    Då sänder han, vid tonernas lek, ibland
    Med strålande blickar sångaren tack.
Ur "Fänrik Ståls sägner".
Soldatgossen.
    Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
    Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
    Hans hela verld var ärans fält,
    Der stod han glad hvar han sig ställt,
    I eld, i blod, i frost, i svält;
    Han var min fader han.

    Jag var ett barn när han drog bort, sen fridens dag var slut,
    Dock mins jag än hans stolta gång, jag mins den hvar minut,
    Hans hatt, hans plym, den bruna hyn
    Och skuggan från hans ögonbryn:
    Nej, aldrig går det ur min syn
    Hur herrlig han såg ut.

    Det hördes snart från högan nord, när hären ryckte ned,
    Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred.
    Så sads, han fått medalj också,
    Det spordes snart att han fått två;
    Ack, tänkte jag i hjertat då,
    Den som fick vara med.

    Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår,
    Då kom ett bud: din fader dött, han dog för ädla sår.
    Jag tänkte då, jag vet ej hvad,
    Var stundom ängslig, stundom glad;
    Men mor hon gret tre dar å rad,
    Så blef hon lagd på bår.

    Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid;
    Det sägs det var den första gång han blekna setts i strid!
    På Uttismalm, för Gustafs land,
    Min farfar dog med svärd i hand;
    Hans fader föll vid Willmanstrand,
    Han var från Carols strid.

    Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;
    Ett herrligt lif de lefvat dock, en herrlig död de fått.
    Ack, hvem vill stappla trög och tung?
    Nej, gå i fält helt varm och ung,
    Och dö för ära, land och kung,
    Se, det är annan lott!

    Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd,
    Jag har ej huld, jag har ej hem allt sen min faders död,
    Men klaga är ej mitt behag,
    Jag vexer högre dag från dag,
    Jag är en krigargosse jag,
    För mig fins ingen nöd.

    Och lefver jag tills jag blir stor och fyller femton år,
    Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.
    Der kulor hvina tätast då,
    Der skall man finna mig också,
    Der vill ock jag försöka på
    I mina fäders spår.
Björneborgarenas Marsch.
    Söner af ett folk, som blödt
    På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lutzens kullar!
    Än har Finlands kraft ej dött,
    Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt.
    Bort, bort hvila, rast och fred!
    En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar;

    Framåt, framåt led vid led!
    På tappre män se tappre fäders andar ned.
    Ädlaste mål
    Oss lyser på vår bana;
    Skarpt är vårt stål
    Och blöda är vår vana.
    Alla, alla käckt framåt!
    Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt.
    Lys högt du seger sälla fana,
    Sliten af strider sen en grånad forntids dar,
    Fram, fram vårt ädla, härjade standar!
    Än fins en flik med Finlands gamla färger qvar.

    Aldrig skall vår fosterjord
    Af våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas,
    Aldrig ljuda skall det ord,
    Att Finlands folk förrådt sin fria bygd i nord.
    Falla kan den tappre blott,
    Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas.
    Falla, sköna krigarlott,
    Blif vår, sen för en seger än vi kämpa fått.
    Vapen i hand
    Och käckt vår ovän nära!
    Dö för vårt land
    Är lefva för vår ära.
    Rastlöst fram från strid till strid,
    Ty nu är stunden vår och nu är skördens tid!
    Glesnade leder vittne bära
    Herrligt om mod och bragder, om vårt lands försvar.
    Fram, fram vårt ädla, trotsiga standar!
    Omkring dig än din trogna finska vakt du har.
Vårt land.
    Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
    Ljud högt o dyra ord!
    Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
    Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
    Mer älskad än vår bygd i nord,
    Än våra fäders jord.

    Vårt land är fattigt, skall så bli
    För den, som guld begär.
    En fremling far oss stolt förbi;
    Men detta landet älska vi,
    För oss med moar, fjell och skär
    Ett guldland dock det är.

    Vi älska våra strömmars brus
    Och våra bäckars språng,
    Den mörka skogens dystra sus,
    Vår stjernenatt, vårt sommarljus,
    Allt, allt, hvad här som syn, som sång
    Vårt hjerta rört engång.

    Här striddes våra fäders strid
    Med tanke, svärd och plog,
    Här, här, i klar som mulen tid,
    Med lycka hård, med lycka blid,
    Det finska folkets hjerta slog,
    Här bars hvad det fördrog.

    Hvem täljde väl de striders tal,
    Som detta folk bestod,
    Då kriget röt från dal till dal,
    Då frosten kom med hungrens qval,
    Hvem mätte allt dess spilda blod
    Och allt dess tålamod?

    Och det var här det blodet flöt,
    Ja här för oss det var,
    Och det var här sin fröjd det njöt,
    Och det var här sin suck det göt,
    Det folk, som våra bördor bar
    Långt före våra dar.

    Här är oss ljuft, här är oss godt,
    Här är oss allt beskärdt;
    Hur ödet kastar än vår lott,
    Ett land, ett fosterland vi fått,
    Hvad finns på jorden mera värdt
    Att hållas dyrt och kärt?

    Och här och här är detta land,
    Vårt öga ser det här,
    Vi kunna sträcka ut vår hand
    Och visa gladt på sjö och strand
    Och säga: se det landet der,
    Vårt fosterland det är!

    Och fördes vi att bo i glans
    Bland guldmoln i det blå,
    Och blef vårt lif en stjernedans,
    Der tår ej göts, der suck ej fanns,
    Till detta arma land ändå
    Vår längtan skulle stå.

    O land, du tusen sjöars land,
    Der sång och trohet byggt,
    Der lifvets haf oss gett en strand,
    Vår forntids land, vår framtids land,
    Var för din fattigdom ej skyggt,
    Var fritt, var gladt, var tryggt!

    Din blomning, sluten än i knopp,
    Skall mogna ur sitt tvång;
    Se, ur vår kärlek skall gå opp
    Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
    Och högre klinga skall en gång
    Vår fosterländska sång.
JOHAN JAKOB NERVANDER.
Johan Jakob Nervander var född i Nystad den 23 Februari 1805. Han blef student i Åbo 1823 och promoverades derstädes till magister 1827 såsom primus. Utnämnd 1829 till docent i fysiken vid universitetet i Helsingfors, blef han tre år senare adjunkt i fysik och matematik, samt 1838 föreståndare för det nyinrättade magnetiska observatorium derstädes. Utmärkt såsom vetenskapsman, förvärfvade han sig under mångåriga resor i Europa och genom flere dels i hemlandet, dels utrikes offentliggjorda arbeten ett ansedt namn uppå naturforskningens fält. Redan vid trettio års ålder hade han inom den lärda verlden i Tyskland tillvunnit sig sådan uppmärksamhet, att honom erbjöds en professorsbefattning vid universitetet i Jena, hvilket anbud han dock afslog. År 1846 utnämndes Nervander till professor i fysiken vid det finska universitetet, men afled redan två år derefter, den 15 Mars 1848, endast 43 år gammal.
Vid sidan af den vetenskapliga forskningen egnade sig Nervander med förkärlek äfven åt skaldekonst och vitterhet. Hans tidigaste poetiska arbete: Dikter af konung Ludvig i Bäjern. Öfversatta. Första häftet, utkom i Helsingfors 1830. — År 1840 utgaf han der- sammastädes: Jephthas Bok, En Minnessång i Israel. — Åtskilliga smärre dikter af hans hand hafva dessutom varit införda i tidnin- gar och kalendrar, utgifna dels i Sverige, dels i Finland.
Ett urval af hans samtliga poetiska arbeten utgör senare delen af: Skrifter af Johan Jakob Nervander, Utgifna till minne för landsmän. I—II. Helsingfors 1850.
Till Franzén.
Sonnett.
    Minns du det land ännu, som hänryckt hörde
    För första gången klangen af din luta
    Harmoniskt sig emellan fjellen gjuta,
    Då mildt din unga hand dess strängar rörde?

    Dock nej — ditt fria val dig från det förde,
    Och haf och gränser mellan oss sig skjuta;
    Du glömt oss, hvilka här ditt minne sluta
    I hjertan, som ej tid, ej skiften störde.

    Var lugn likväl! — Din fosterjord ej klagar,
    Hon blifvit lärd att i sitt modershjerta
    Fördölja stum sin saknad och sin smärta;

    Hon vet ju, att så snart som stormen jagar
    Den korta sommarn hän från hennes stränder,
    Flyr också svanen bort till andra länder.
Imatra.
    Samma språk och samma röst
    Ur hvarenda böljas bröst,
    Der den djup och mäktig svallar
    Mellan egna klippe vallar;

    Ingens herre, ingens slaf,
    För allt fremmande en graf —
    När skall väl ett annat rike
    Varda, Imatra, din like?
Troubadouren.
    I qvällens lugn hör väktarns horn
    Från riddarborgens högsta torn!
    En fremling närmar sig dess port;
    — Han har ej hem, ej vän
    Och söker friden ort från ort,
    Men finner aldrig den;
    Ack! än i lifvets vår han har
    Blott lyran och sin smärta qvar.

    Men dock han allestädes är
    En efterlängtad gäst, en kär;
    Ty hvart hans stig ock honom för,
    Till hydda eller slott,
    Han diktens skatter kring sig strör,
    Rik som en kung, och blott
    Behåller för sig, när han far,
    — Sin lyra och sin smärta qvar.

    Ty ej den vänliga pokal'n,
    Ej festens glans i riddarsal'n,
    Ej sköna läppars bön förmår,
    Att fängsla honom qvar:
    När våren väcks och fogeln slår,
    Han åter hädan drar;
    Och skild, som förr, han endast har
    Sin lyra och sin smärta qvar.

    Och snart han vid en flickas graf
    Syns i en dal vid Hiéres’ haf.
    — Ett rosen-stånd på grafven står,
    Och tills det blommat ut,
    Han dröjer der, och när han går,
    Han med sig då till slut
    Den sista ros, som än finns qvar,
    Och lyran och sin smärta tar.

    Och hvarje vår blef rosen bytt,
    Men hvarje vår ock glansen flytt
    Allt mer ifrån hans blick och kind;
    Och sist en morgon såg
    En yngling, smekt af nattens vind,
    Som blek på grafven låg;
    Hans matta öga brutet var,
    Men lyran på hans arm låg qvar.

    Och denna graf, som också gömt
    Hans trötta hjerta, har man glömt,
    Ty daggens gråt har skriften nött
    Ifrån hans minnessten,
    Och blommor, hvilka våren strött,
    Den öfverhölja re’n.
    Dock lefva än från flydda dar
    Hans lyra och hans smärta qvar.
Ben talande stenen i Mecka.
    Allahs nåd är folket nära,
    Och förkunnande hans ära
    Ren Muhammed träder fram,
    Och ifrån hans vigda tunga
    Orden re’n i Kaaba ljunga
    Inför dem af Koreisch stam.

    Ingen bland dem dock kan ana
    Målet för hans höga bana
    Och hans framtids storhet vet;
    Folk och scheiker ännu alla
    Håna sonen af Abdallah,
    Som vill gälla för profet.

    Men fast honom alla dagar
    Man med hot och skrän förjagar,
    Ej Profeten Herrans bud,
    Ej sin helga tro förnekar,
    Aldrig att bevittna tvekar:
    "Allah - Allah! Gud är Gud!"

    Så en dag igen fördrifven
    Gick han skymfad, öfvergifven
    Och med tung och dyster håg.
    Ingen vän vid honom kändes,
    Hvarje blick från honom vändes,
    Och han sjelf till jorden såg.

    Men sin hand då Allah sträckte,
    Hjertat hos en sten han väckte,
    Der den låg vid templets stig.
    Mängden tiger — stenen talar
    Och profetens själ hugsvalar
    Med sin helsning: frid med dig!

    Snart dock följa andra tider,
    Och Muhammeds måne sprider
    Stolt från Kaabas spets sitt sken;
    Under hänryckt jubel alla
    Till profetens fötter falla,
    Och nu tiger blott hans sten!

    Herre! ringa är mitt sinne,
    Ringa krafter bo derinne,
    Och jag klandrar ej ditt råd;
    Andra må du åt mig välja
    Att din ära oss förtälja,
    Men skänk mig en enda nåd!

    Låt mig först af alla ana
    Hvem du sändt, att på hans bana
    Honom då jag stöda får.
    Sedan — när ur tusen munnar
    Ryktet högt hans lof förkunnar —
    Gömd och glömd jag gerna står.
Morgonen.
(Efter C. Rudolphi.)
    Han syns, han syns pä gyllne skyn,
    Upp menska! se den gudasyn,
    Tag honom mot! ur sömnen stig!
    Han lif och helsa bringar dig!

    Bland friska purpurskyars dans
    Han tågar fram i himmelsk glans —
    Mildt luften kyls af vindens fläkt,
    Och blomdoft är hans andedrägt.

    Han kommer från sin ljusa höjd,
    Jag honom möta vill med fröjd —
    Af rent och molnfritt ljus, som hans,
    Skall själ och Öga le i glans.

    Han kommer! — utaf dofter tryckt,
    Det bådar vestans matta flygt;
    Och glada foglars jubelchor
    Mot höjden svingar, der han bor!

    Hvem klädde dig i lågors brand?
    Hvem sände dig? Säg af hvems hand,
    Din skönhet och din glans du får?
    Hvem på din bana rosor sår?

    Högt från välsignelsernas land
    Du sändes hit utaf Hans hand,
    Af Hans, hvars fröjd är nåden blott,
    Af Honom, källan till allt godt.

    Se om Hans kärlek vittne bär
    Den rosendrägt, som dig beklär,
    Din blomsterfläkt, din milda fröjd
    Och känslans drift till honom höjd.

    Lofsjunge Honom, på Hans thron,
    Naturens höga jubelton!
    Och Honom vare i mitt bröst
    Ock denna drift en lofsångsröst.

                     Våren 1823.
Gossen.
(Efter Stolberg.)
    Min arm blir stark och stort mitt mod;
    Gif fader mig ett svärd!
    Le icke — ungt är väl mitt blod,
    Men jag är fädren värd.

    Ej ro jag finner mera nu
    I barndomslugnets band,
    Och jag, o fader, stolt som du,
    Kan dö för fosterland.

    Soldat ren i de första år
    Jag lekte hvarje dag,
    Och blott om faror, kamp och sår
    Om natten drömde jag.

    Ur mången strid mot Turken har
    Mitt stridsrop upp mig väckt
    Och nyss ett väldigt slag, som var
    Mot sjelfva Paschan sträckt.

    När sist här drog uppå sin stråt
    En krigarflock förbi,
    Och när husaren flög framåt
    Som fogeln lätt och fri;

    Då gladde pojke-hopen sig,
    Men innerst i min barm
    Jag stum, o fader, grämde mig
    Och pröfvade min arm —

    Min arm är stark och stort mitt mod;
    Gif fader mig ett svärd!
    Le icke — ungt är väl mitt blod,
    Men jag är fädren värd!
Ur "Jephtas Bok".
[Belönt med andra priset af Svenska Akademin 1832.]
Andra kapitlet.
Innehåll: Samuel låter blåsa i basunerna. Israel drager i härnad. Stammarne uppräknas. Ett bud återvänder från hären och förkunnar Samuel, att fienderna blifvit slagne.
Men då dagen till ända var, och natten instundade, reste sig Samuel, den öfverstepresten, och befallte Leviterna, som stodo inför arken: blåser i basunerna och tänder eldarne på bergen, söderut och norrut, österut och vesterut. Men Samuel var gammal vorden, så att han sjelf på den tiden ej plägade draga ut med folket i örlig.
    Hören basunen, hur mäktig den ropar,
    Eldarne skåden på bergens topp!
    Vägarne fyllas af väpnade hopar;
    Israöl drager till Siloh opp.

         *   *   *

    Rachel sina barn begråter,
    öfver dem ej tröstas kan,
    Bröders blod ur jorden ropar,
    upp! O Jakob, som en man;
    Gjorda dina länder Juda,
    ned från väggen af ditt tjäll
    Tag ditt pansar, kläd dig i din
    starkhets-rustning! Israël!

    Se! och ren högtidligt bryter
    arken upp, och stam vid stam,
    Under klangen af trummeter,
    tågar öfver Jordan fram.

    Främst, ett lejon, drager Juda;
    främst, ett lejon djerft och ungt;
    Stolt är gången, stark är stämman,
    ramens tag är djupt och tungt.
    Simeon sitt härskri höjer
    invid hans; och från sin våg
    Hafvets örnar, Dan och Asser,
    sluta sig till deras tåg.
    Oförskräckt till strids Naphtali
    drar från sina fjellar ner,
    Lik tigrinnan när hon från dem
    hungrig sig på rof beger.
    Sebulon, din pil är säker,
    och Isaschars herdelans
    Blank och stålsmidd fjerran sprider,
    stridens stjerna! du din glans.
    Ephraim välsignad vare
    och hans vandring ut och in,
    Josepha dubbelsvärd ej sviker,
    slungan ej i Benjamin.
    Ingen saknas; Gad och Ruben,
    landets sköldar begge två,
    Ren på andra sidan Jordan
    längesen i väntan stå.

    Hell dig här, du Jakobs trygghet,
    hell dig i din äras glans,
    Se, du hastar hän till striden,
    glad som jungfrun till en dans,
    Stark som vårens flod från Hermon
    ned uti Dameseks dal;
    Ho kan väl dess vågor tälja?
    ho kan dina kämpars tal?
    Härligt stå de vid hvarandra,
    härlige i vapnens dån,
    Såsom palmer invid vatten,
    cederträd på Libanon.
    Ho är då som du, din like?
    ho kan stånda dig emot?
    Hvilken Gud är som de starkes,
    är som Herran Zebaoth?

    — Hvad, men kommer ej från hären
    ren en man tillbaka der?
    Och af fröjd hans blickar stråla,
    segerbud han till oss bär!
    "Salighet af Herran gifven
    är åt Jakobs hus i dag.
    Härarne tillsammandrabbat,
    slaget är ett väldigt slag.
    Fienden i trenne läger
    stod i går vid Jakobs flod,
    Och i dag dess bölja hvälfver
    röd utaf hans kämpars blod!
    Israel mot honom trädde;
    se! och ren den myckna här,
    Hvaruppå han stolt förtröstat,
    krossad och förskingrad är.
    Så när dagens konung, solen,
    upp på himlahvalfvet går,
    Nattens rofdjur fly till bergen,
    lemnande ett blodigt spår;
    Så den vilda gräshopp skar an,
    när som östanvinden blås,
    Rycks från halflörtärda fältet,
    drifs till hafvet och förgås".
Då nu Samuel detta af budet förnam, vardt hans ande åter lefvande i honom och han prisade Jakobs Gud och drog åter till sitt hus i Ramath.
Tredje kapitlet.
Innehåll: Medan nu hären sköflar och gifver allt till spillo i fiendernas land, samlas qvinnorna på Gileads berg för att begråta Jephthas dotter.
Men i de dagar, då männerna ute voro i härnaden, stundade åter till den tiden, då qvinnorna gingo till och begreto Jephthas, den Gileaditens, dotter; såsom sedvänjon var i Israël.
    Nejden är lugnad, floderna svalla
    Purprade endast af aftonens färg;
    — Israëls döttrar! församlen er alla,
    Samlen er alla på Gileads berg.

    På murn, i väntan, Rabbaths qvinnor dröja,
    Men ingen segertidning till dem förs;
    Och snart vid Arnon jemmerrop sig höja,
    Och klagolåt till Zoar hörs.

    I vild förvirring flyktingarne hasta
    Från stridens fält till sina hem;
    Men dit med dem sig krigets vågor kasta,
    Och hämndens svärd är öfver dem.

    På Moabs slätt, på Sibmas drufvokullar,
    Man mer ej glada sånger hör;
    Ty härjningen sin tunga vält der rullar
    Och skörden före anden gör.

    Och doft, vid klang utaf basuner, falla
    Nu torn och fasta murar ner;
    Och hvad derinom rörs och lefver — alla
    Man Herranom till spillo ger.

    Och till försvar ej höjas spjut, ej dragas
    Af kämpahänder svärd från länd;
    Men folk och förstår af en skräck betagas,
    Utöfver dem af Gudi sänd.

    Sig Ammon skyl i dolda klyftors nästen,
    Och Kedars hyddor öde stå,
    Och uppå sjelfva Karraks klippe-fästen
    Med bäfvan Moabs vakter gå.

    — Men fjerran männens split och fjerran striden
    Och hämndens blodbestänkta hamn,
    Låt oss en högtid fira under tiden
    För alla känslor utan namn;

    För känslor, hvilka på sin vilda bana
    Likt blommor mannen öfverser;
    Han deras milda doft ej mäktar ana,
    Och deras vekhet han beler.

    Och hvad i qvinnans barm sig går att sluta,
    För lifvets kalla blickar skyggt,
    I drömmens land vid diktens vårfläkt skjuta
    Sin blyga krona må i dagen tryggt.

    En flyktig stund, förstådd i syskonrunden,
    En suck, en tår hon gjuta skall,
    Men sen igen, vid stilla pligter bunden,
    Hon fylla må sitt tysta kall;

    Och mannen, trött af dagens tunga, finna
    I dina hyddor, Israel!
    En glad, en öm, en trogen tjenarinna
    Och trefnad inom Jakobs tjall.
Så förblefvo nu qvinnorna i fyra dagar på bergen.
Fjerde kapitlet.
Innehåll: Qvinnorna helsa solens uppgång med sånger och strängaspel. Vårens härlighet beskrifves. De naturliga tingens vansklighet och fåfänga bevisas.
Om morgonen, den första dagen, voro qvinnorna tidliga redo och sungo hvarandra till med psaltare i choren.
    Dagen nalkas, morgonvinden
    Bådar det från dal till dal;
    Turturdufvan vaknat, hinden
    Skymtar fram ur skogens sal.
Första half-choren.
    Se, solen vänlig och ung går opp
    Och skådar glad ifrån kullens topp
    De vida fälten, de blomsterrika;
    Allt är så festligt och är så lika,
    Som då i fjol hon vid vårens hand
    Här såg ikring öfver Juda-land.
    Hon samma blommor ser marken hölja,
    Och samma skördar för vinden bölja,
    Och skogen klädas i samma skrud,
    Och luften fyllas af samma ljud,
    Och samma dofter sig deri höja,
    Ja, samma skyar ännu der dröja.
Andra half-choren.
    Ja; väl nu Saron i liljor står,
    i Och doft från Jerichos rosor går;
    Väl ax vid ax i Megiddo svalla,
    Och lärkesånger deröfver skalla;
    Väl sykomoren i Mamres lund
    Sin skugga bjuder åt middans stund,
    Och hvita skyar, likt hjordar, skrida
    I stilla vandring vid Nebos sida;
    Men dock, hvad sist du här såg, ej mer,
    Du blida sol, nu emot dig ler;
    De vårens barn, som du då här funnit,
    Ack! längesedan de ren försvunnit;
    Dess sky sitt silfver kring öknen strött,
    Dess doft förskingrats, dess blomma dött,
    Dess sånger tystnat, dess lunder härjats,
    Dess grönska bleknat, dess skördar bergats,
    Utaf dem alla ett spår ej finns,
    Och deras rum dem ej mera minns.
    Det fylles nu af ett yngre slägte,
    Som upp ur natten och gruset bräckte
    Till samma öde, till samma lott,
    Som ren dess fäder har öfvergått.
Hel chor.
    Men du, hvars skatter ej återvända,
    Som, gränslöst gifmild, ej tröttnar sända
    Till jordens skaror din stråles guld,
    Som lika är mot dem alla huld,
    Från luftens örn och från bergets ceder
    Till däldens mygga och isop neder,
    Och räknar alla dem till ditt hus
    Och mättar alla dem med ditt ljus,
    Du Sol ej vet, att så ömt dem alla
    Du fostrat blott för att offer falla
    Åt döden, hvilken i lifvets spår,
    I evig skörd öfver jorden går!

    Ack! visste du, att, hvart du må, skåda,
    En ständig kamp och förstöring råda,
    Att jorden endast en graf dig ter,
    Som drager allt i sitt sköte ner;
    Ditt gyllne hår du af sorg förödde
    Och skuggans doft på din hjessa strödde
    Och sjufaldt mörker uppå dig drog,
    Och jord och himmel en ände tog!
Och den dagen förströdde sig qvinnorna i lunderna samt byggde sig löfhyddor, ty serlaregnet gick öfver landet.
LARS STENBÄCK.
Lars Jakob Stenbäck, prost och kyrkoherde i Storkyro, är född i Wörå socken den 26 Oktober 1811. Han blef student i Åbo 1827, och studerade vid universitetet i Upsala åren 1830—1832, samt promoverades 1840 till magister i Helsingfors. År 1844 utgaf han för docentur i theologin en akademisk afhandling, som för ändamålet gillades och godkändes; det oaktadt vägrades honom nämnda plats, endast för hans religiösa åsigters skull. Sedan han från 1846 i nära nio års tid varit rektor vid högre elementar-skolan i Wasa, fästades Stenbäck 1855 vid universitetet i Helsingfors såsom dess förste professor i pedagogik och didaktik, men blott för en kort tid; han utnämndes nemligen ännu samma år till sin nuvarande befattning, som återförde honom till hans hembygd, det södra Österbotten.
Utom akademiska arbeten, samt flere skrifter af religiöst och theologiskt innehåll, har Stenbäck utgifvit en samling Dikter. I—II. Helsingfors 1840, af hvilka flere förut varit införda i Helsingfors Morgonblad, medan det ännu redigerades af Runeberg. Af denna samling har andra tillökta upplagan utkommit dersammastädes 1850.
Till Runeberg.
    När luftens glada sångarslägt
    Till oss från södern drar
    Med ljusbegjutna vindars fläkt:
    Från oss, o skald, du far.

    När menskohjertat vaknar vid
    Naturens nya vår,
    Och sjunker i dess famn med frid:
    Från oss, o skald, du går.

    Du går i våren från vår syn,
    Försvinner kär och klar,
    Liksom den gyllne morgonskyn
    Förbi vårt öga far.

    Tyst skådar efter den vår blick
    Med längtan och med hopp; —
    Se, hastigt rinner, der den gick,
    Ånyo dagen opp.

    Hvart skalden kommer, slår hans hand
    I strängens guld med fröjd;
    Han underna från diktens land
    Förkunnar rik och nöjd.

    Då ljusnar himlen, jorden står
    Derunder lik en brud;
    Men öfver land och vatten går
    Den rena lyrans ljud.
En natt
    Det tysta tåget vändt tillbaka ren,
    Och tornets klockor tystnat längesen;
    I grafvens mull de hade gömt den döde.
    Och när i grafvens mull de gömt den döde,
    Kom natten lugn och bredde der till slut
    Sin mörka mantel ut.

    Men ensam vände han till grafven om
    Från menskohvimlet långsamt — och han kom
    Och stannade der vännen låg i djupet.
    Han stannade der vännen låg i djupet,
    Och stod uppå hans mörka hvilorum
    Förkrossad, stel och stum.

    Förkrossad stod han och såg länge ner;
    Och natten svartnade allt mer och mer,
    Och månen dog och alla stjernor släcktes.
    När månen dog och alla stjernor släcktes,
    Då brast hans bröst, då föll han ner, och het
    Var tåren, som han gret.

    Allt hvad som stormade uti hans bröst,
    Allt hvad han stammade med bruten röst,
    Af Gud och natten ensam blef förnummet.
    Af Gud och natten ensam blef förnummet
    Hvad han förlorat, hvad i dunkelt sköt
    Den tysta grafven slöt.

    Och när den långa nattens moln försvann,
    An morgonsolens första stråle fann
    Den sörjande, mot korset böjd, på grafven.
    Den sörjande, mot korset böjd, på grafven
    Satt der, och tåren från hans bleka kind
    Bortkysste vestans vind.

    Men luften skallade af foglars röst,
    Och friden flöt ånyo i hans bröst; —
    I morgonsolens sken kom Gud med trösten.
    I morgonsolens sken kom Gud med trösten,
    Och upp sitt öga lyfte han och bad
    Försonad, fri och glad:

    "O du, som leder genom dödens dal
    Den trötte vandrarn till din ljusa sal,
    Haf tack! — ej hvilar han i mörka grafven;
    Han hvilar ej uti den mörka grafven,
    O nej, han hvilar vid ditt hulda bröst;
    Han hör, som jag, din röst".

    Han gick, och lefde liksom förr och bar
    Sin börda under lifvets långa dar,
    Och ingen menniska förnam hans klagan.
    Och ingen menniska förnam hans klagan,
    Men i hans hjerta bodde, ljus och klar,
    Den dyra bilden qvar.
Flickan.
    Det djupa mörkret betäckte jorden,
    Och himlens stjerna var slocknad vorden,
    Och blott den nattliga stormens dån
    Än hördes skriande utifrån.

    Men hon satt ensam och såg ej natten,
    Hur svart den låg öfver land och vatten;
    Hon stödde hufvudet mot sin hand
    Och gret en glödande tår ibland.

    I dunkel oro, med bitter smärta
    Hon satt och tänkte uti sitt hjerta:
    "Jag är allena, och ingen finns
    På jordens rund, som mig arma minns.

    För ingen kan jag mig uppenbara,
    Och när jag klagar, hörs ingen svara,
    Och när jag gråter, finns ingen vän,
    Som torkar tårarne bort igen.

    Den mig skall glädja, finns ej på jorden,
    Och ingen är jag till glädje vorden.
    Att lefva lemnad och ensam blott
    Det är min lott, är min dystra lott".

    O arma flicka, jag hör dig qvida; —
    Men om du märkte hur vid din sida
    Guds goda glänsande englar stå,
    Ej mera skulle du klaga så.

    De ville gerna din själ hugsvala,
    Ett evigt ord till ditt hjerta tala;
    De ville lyfta ditt öga opp,
    De ville bringa dig lifvets hopp.

    Och om du hörde dem, skulle lifvet
    Och lugnet blifva dig äfven gifvet:
    Och om du trodde, så skulle du
    Se Herrans herlighet äfven nu.

    Men när du sluter för dem ditt hjerta,
    De måste vända sig bort med smärta,
    Och aldrig blifver din oro slut,
    Du måste klaga din lefnad ut.
Romanzer af Uhland.
Serenaden.
    "Hvad ljufva toner väcka mig
    Utur min slummer så?
    O moder, se hvem det så sent
    I natten vara må".

    Sof sött ännu, sof sött ännu;
    Jag intet hör och ser.
    Man sjunger ingen sång för dig,
    Mitt sjuka barn, nu mer.

    "Ja, ingen jordisk sång det är,
    Som kring mig hörs så gladt;
    Mig kalla englar med musik.
    God natt, min mor, god natt!"
Taillefer.
    Norrmännens hertig Wilhelm sade en gång:
    "Hvem är det som sjunger på min gård en sång,
    Hvar morgon och afton med så klingande röst,
    Att hjertat hoppar af glädje i mitt bröst?"

    "Det Taiilefer är, som sjunger så mången gång
    Från morgonen allt till qvällen en klingande sång,
    När han på din gård sin syssla vid brunnen gör,
    Och när han härinne i salen om elden rör".

    Och hertigen sade: "ha, Taiilefer är mig en god,
    Förträffelig sven; han tjenar med lust och mod.
    Han drifver mitt hjul, han sköter om elden väl,
    Och sjunger så ljufligt och klart; det eldar min själ!"

    Men Taillefer talte: "o, vore jag fri också,
    Långt bättre skulle jag sjunga och tjena dig då.
    Hur ville jag rida med dig i strider ut,
    Hur ville jag sjunga och klinga med svärd och spjut!"

    Det dröjde ej länge, så red ock Taillefer ut
    Uppå en herrlig hingst med svärd och med spjut.
    Men hertigens syster sig i sitt torn befann,
    Hon sade: "der rider, vid Gud, en ståtelig man!"

    Och när han red så frökens torn förbi,
    Hans sång som vinden brusade glad och fri.
    Hon sade: "hans sång, den klingar så fri och förnöjd,
    Att tornet det darrar och hjertat mitt darrar af fröjd".

    Men hertig Wilhelm hän öfver hafvet for,
    Till England seglade hären stark och stor.
    När hertigen sprang från skeppet, han föll mot sin hand:
    "Hej! — ropte han — så jag griper dig, Engeland!"

    När nu Norrmännernas här till slagtning skred,
    Den ädle Taillefer fram till hertigen red:
    "Jag länge har sjungit och tjent er uti ert slott,
    Och länge med svärd och lans vid er sida gått.

    Och har jag sjungit och tjenat med lust och mod,
    Väl först som sven, men sen som riddare god;
    Så låt mig umgälla det här i denna dag,
    Låt mig åt fienden gifva det första slag!"

    Framför Norrmännernas här red Taillefer ut
    Uppå en herrlig hingst med svärd och med spjut.
    Han sjöng; öfver Hastings-hed klang sången så klar;
    Han sjöng om Roland och hjeltar från fordna dar.

    När Rolands-sången ljöd som en storm öfverallt,
    Då svällde hvar stålklädd barm, hvart hjerta smalt;
    Då brann af mod hvar kämpes och riddares själ,
    Ty Taillefer sjöng och skötte om elden väl.

    Så sprängde han fram, och gaf sin första stöt,
    Deraf en riddares blod till marken flöt.
    Så drog han sitt svärd, och det första slaget han gaf:
    En engelsk riddare stupade straxt deraf.

    Mer töfvade ej Norrmännernas djerfva hop,
    De rusade fram med gny och med skallande rop.
    Hej! susande pilar, svärdshugg och sköldeklang!
    Tills Harold föll, och hans trotsiga krigshär sprang.

    Herr Wilhelm stack upp sitt banér på det blodiga fält,
    Bland liken reste han genast upp sitt tält.
    Der satt han å hög-stol, med gyllne pokal i sin hand,
    På hufvudet konungakronan af Engeland.

    "Min tappre Taillefer, drick utur min pokal!
    Du mycket för mig har sjungit i glädje och qval;
    Men här på Hastings-heden din sång i dag,
    Vid Gud, så länge jag lefver den glömmer ej jag!"
Godnatt.
    Sköna, heliga bygd, med dina skogars sus,
    Der mellan björkarnes blad gjuter sig solens ljus
    Öfver mitt moders-hus,
    God natt!

    Redan sin aftonbön de hafva bedt; ack, ren
    Bedt ock för mig, och nu roligt i stjernornas sken
    Slumra de hvar och en;
    God natt!

    Himmel, med slöjan ifrån anletet kastad utaf
    Ser du, som engeln ser ner på den redliges graf;
    Himmel och jord och haf,
    God natt!

    O, hur i aftonens lugn smärtan förstummas och flyr!
    Stjernornas fredliga blick fruktar den mörka och skyr.
    En gång ock morgonen gryr!
    God natt!
Morgonen.
    En stråle ljus vid himlens bryn
    Gick opp ånyo klar,
    Men dystert låg inunder skyn
    Det gamla mörkret qvar.
    Och mörkret stred
    Mot ljuset, kämpande dermed.

    Men fogeln på sin gömda gren
    I dalens skugga satt,
    Och såg hur dagens första sken
    Bröt genom jordens natt.
    Och ljuset der
    Ej släcktes dock af mörkrets här.

    Då flög den lilla upp förtjust
    Och sjöng sin sång i skyn:
    "Det blifver dag, allt klarnar ljust
    En gång vid himlens bryn!"
    Och fogeln nöjd
    I morgonglansen sjöng med fröjd.
Accorder.
    O, rikedom i Herrans nåd och makt!
    Beständigt ger på mig hans öga akt.

    Beständigt mig med ljusa vingepar
    Kringsväfvar skyddande hans englavakt.

    Och andans kraft och fridens helga ro
    Han sjelf i detta skygga hjerta lagt.

    Så säg mig ej, att lifvet är så tungt,
    Att endast mörk är denna jordens trakt.

    Ty kraft och ljus beständigt gifver Gud
    Åt sina vänner nog, som han har sagt.

    Och sen han rikligt gifvit här dem allt,
    Så ger han dem till slut sin himmels prakt.

           *     *     *     *     *

    När jag förbi hans fönster gick om morgonen,
    Hans silfverhvita hufvud såg jag der igen.

    Med sammanknäppta händer satt han vid sin bok
    Som förr, och läste lugnt med salig blick i den.

    Jag tänkte när jag gick — ty jag förstod, att så
    Den fromme möter dagens larm med bibelen:

    "O gråhårsman, hur helig är ditt låga hus,
    Der Herren Gud beständigt bor som gäst och vän!"

    Men nästa morgon såg jag honom icke mer,
    Hans bok allenast öppen låg på bordet än.

    Då sade menniskorna sorgligt att han dött,
    Men gladt mitt öga höjde sig till himmelen.

    Ser du molnet, hvar det far?
    Ser du strålen, som så klar
    Skjuter ner från himmelen?
    Ser du den!

    Sorgsna själ, som molnet far,
    Far din nöd; som strålen klar
    Öppnas för dig himmelen
    En gång än.

    Jorden gret, och daggens tår
    Ännu i dess öga står.
    Solen kysser tåren bort
    Innan kort.

    Q valda hjerta, ångrens tår,
    Som du gråter het och svår,
    Torkar Jesus gerna bort
    Innan kort.

           *   *   *

    För Jesu milda ögon
    Jag ställer mig så arm jag är.
    Min skuld och fattigdom jag bär
    För Jesu milda ögon.

    För Jesu milda ögon
    Betryckt af synd jag faller ner;
    Med längtan i min nöd jag ser
    I Jesu milda ögon.

    För Jesu milda ögon
    Jag syndat har mot Herrens lag;
    Min dom deröfver väntar jag
    För Jesu milda ögon.

    I Jesu milda ögon
    Jag ser; förskjuter han mig, så
    Nedsjunkande jag ser ändå
    I Jesu milda ögon.

           *     *     *

    När jag utur min hydda träder, o var mig när!
    När jag till jordens kall mig reder, o var mig när!

    Ljust är och lugnt uti min hydda, ty du är der,
    Med dig jag talar, till dig jag beder; o var mig när!

    Men när jag går i menskohvimlet, en annan luft,
    En fremmande, sig kring mig breder; o var mig när!

    Och villar själen och drar mig åter, från fridens höjd
    Till jordens oro och tankar neder; o var mig när!

    Det arma hjertat, hur snart det smittas, hur lätt det fritt
    Bland dem förtjusas, med dem sig gläder; o var mig när!

    O låt mig lugnt i min hydda samla din nåd och kraft,
    Att jag bland menskor ditt lof bereder; o var mig när!

    Att när jag talar, ditt ord jag talar; att äfven jag
    Ett ljus må blifva dig, Gud, till heder; o var mig när!
Flickans bön.
    Vid foten af ditt kors jag faller ner
    Och lyfter upp till dig min blick och ber.
    Min Herre och min Gud, förskjut ej mig,
    Låt mina böner stiga upp till dig.

    Der strålar du i helig stjerneglans,
    Och segerkrona är din törnekrans.
    Lär mig att öfver allting älska dig,
    O du, som aldraförst har älskat mig.

    Du köpte sjelf mig fri från synd och skuld;
    Ej gaf du för mig silfver eller guld,
    Du gaf det dyraste, ditt lif du gaf,
    Och lifvet lofvar du mig från din graf.

    Si, när jag kommer rädd och ställer mig
    Så arm och usel, som jag är, för dig,
    Då öppnar du din famn, och vid ditt bröst
    Jag får din nåd, din frid, din helga tröst.

    Och af ditt eget blod jag renas får,
    Får kyssa salig dina bittra sår; —
    Min Gud, min Gud, jag släpper icke dig,
    Med mindre du ännu välsignar mig.

    Ransaka mig, om rätt jag hör dig till;
    O, vore jag så god, som jag det vill!
    O, kunde jag i tysta böner så
    Beständigt inför dina ögon stå!

    Hvad är mig verlden, hvad är mig dess guld,
    Om du blott älskar mig och är mig huld.
    Och att du älskar mig, det vet jag väl,
    Det säger mig, med himmelsk fröjd, min själ.

    Din jord är rik och skön, och ljuft det är
    Att glad och ung och älskad lefva der;
    Men mycket ljufvare är dock för mig
    Det dolda lifvet, o min Gud, i dig.

    En enda gudstjenst blifve allt mitt lif;
    Din helga Andes nåd mig dertill gif!
    Med själen höjd till himlen vill jag gå!
    Si, der från kan jag kraft och seger få.

    Då skall min lefnad blifva skön och säll,
    Och lugn och helig som en sabbats-qväll;
    Då kan jag blifva god allt mer och mer,
    Så god, att glad i mig ditt verk du ser.

           *     *     *

    Och månan sjönk i skyn, och stjernan dog,
    Och vinden sorgligt öfver jorden drog;
    Men hennes bröst var fullt af frid och ljus
    Och öppet såg hon stå sin faders hus.
Ändå.
    Se fogeln, se fogeln, som flyger
    Med sjungandé glädje i skyn;
    Vid himmelens mörkblåa bryn
    Den undan vår syn
    I molnen sig småningom smyger.
    Och allt blifver tyst der vi stå,
    Men fogeln, han sjunger ändå.

    Se solen, se solen, som höjde
    Sin strålande panna så gladt,
    Sjönk neder i molnenas natt;
    Och dunkelt och matt
    Är rummet, der herrlig den dröjde.
    Men fast vi ej tänke derpå,
    Dess ljus oss omgifver ändå.

    O hjerta, mitt hjerta, som klagar,
    Att Herren förglömt mig förvisst,
    Och vet ej min jemmer och brist;
    Ej Gud och hans Christ
    Förändras af vexlande dagar.
    Fastän du ej kan det förstå,
    Hans nåd mig bevarar ändå.
Finsk folkmelodi.
    Bröder, då klar och gudomlig den höga
    Sanningen stod för vårt glänsande öga,
    O, då svuro vi gladt att dö,
    Att troget lefva för den och dö.

    Och när i stilla tillbedjan vi lade
    Ner för dess fötter det bästa vi hade,
    Lifvets sträfvan och själens håg,
    Hur ljust var lifvet, hur varm vår håg!

    Skola vi svika vår ed, och i smärta
    Vika tillbaka med svigtande hjerta?
    Trötte och modlöse sjunka ner,
    Ack, sjunka slagne i stoftet ner?

    Nej, genom motstånd, förluster och strider
    Sanningen segrande framgår omsider;
    Segra skall den ändock till slut,
    Och dö vi, segrar den dock till slut.

    Derföre mod, du klappande hjerta!
    Fritt genom glädje och gladt genom smärta
    Okränkt sanningens vän går fram,
    Går mot det heliga målet fram.

    Handen vi räcka hvar andra och svära,
    Troget att vittne åt sanningen bära;
    Evig är den ännu som förr,
    Och evigt segrar den än som förr.
Vid H.G. Porthans minnesfest.
Den 9 November 1839.
    Som solen sjunker hän i hafvets blåa djup,
    Och aftonrodnan rinner opp och breder ut
    Sitt gyllne täcke öfver dess fördolda bädd,
    Men dock af solens glans är sjelf ett återsken,
    Som lofvar lysande en herrlig morgondag;
    Så, bröder, har den ädle äfven sjunkit hän,
    Hvars minne här vi firat gladt och kastat ner
    En blomma på hans längesedan gömda stoft.
    Men af hans rika ande ilar än en fläkt
    Igenom våra bröst och väcker vänligt opp
    De gryende förhoppningar, som slumra der.
    Hans håg för fosterlandet brann; med mäktig hand
    Han lyfte slöjan upp, som höljt dess flydda dar,
    Ur mörkret manande dess dunkla minnen fram.
    Han spejade i ålderdomens gråa natt,
    Och viste våra anors vagga för vår syn
    Och dessa djupa drag som stodo tecknade
    I fosterlandets och i folkets anlete.
    Så kastade hans ande ljus i häfden, så
    Oss hemmastadde gjorde i vårt eget land,
    Och hemmastadde, bröder, i vårt eget bröst.
    Ty ingen framtid utan forntid finns. Ett barn
    Med lösta lockar och med klara ögonpar
    Ser framtiden oss vänligt an och vinkar oss —
    Ett barn, o bröder, af den gråa fordomtid,
    Af den uppammad ömt och närd invid dess barm.
    Hvar herrlig tafla, som vår framtid rullar opp
    För våra glada blickar och vårt djerfva hopp,
    Är som en hägring blott, ett luftigt irrsken, om
    Den ej står tecknad på vår forntids dunkla grundt
    Si, derför älske vi de män, som lyfta opp
    Förlåten från de fordna tiders lif, och gå
    Djupt forskande i deras dolda sagoverld.
    Si, derför älske vi, Porthan, ditt dyra namn,
    Du finska häfdens lagerkrönta patriark!
    Och månget hjerta glöder vid ditt namn som vårt.
    Den sagorika ålderdomens verld var din,
    Din var den forntid, som på oss ser allvarsam
    Och talar djupa ord till oss; den fordna tid
    Var din — men framtiden är vår, o bröder, vår!
    Förnimma vi det ordet rätt, begripa vi
    Hvad högt och herrligt mål det ställer fram för oss?
    O, fattar ej den tanken oss, och far den ej
    Liksom en blixt igenom våra själars djup,
    Antändande de krafter, som derinne bo?
    Den tid, som kommer här, är vår; på oss beror,
    Om den skall utan glans och ära sjunka ner
    I glömskans svarta haf, ej värd en enda blick;
    Om den skall blifva stor, bekrönt med dygd och kraft,
    Och skänka evig ära åt vårt arma land;
    Om den skall höja lagerkransad hjessa fritt
    En gång och vinka vänligt åt de kommande
    Att följa gladt på ärans solbeskinta stråt.
    Vi kunna välja; bröder, hvilket välja vi?

    Det ungas makt på jorden — o hvad den är stor!
    Hvad stort i verlden sker, har skett och än skall ske,
    Det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
    Det vattnades utaf hans varma blod och slog
    Sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
    Han åt den dufna menskoanden skaffar luft;
    Och när det gamla tyngs af sömn, då kommer han
    Och stöter obarmhertigt det till lifs igen,
    Att allt på jorden dock ej dö och domna må.
    Som stormen far han fram med makt och mod,
    Men ålderdomen följer efteråt och jemnar slät
    Den bana, som han brutit ut med dristig hand.
    O lifvets vår, du solbeglänsta ungdomsdag,
    Du tillhör oss, och vi tillhöre dig igen.
    Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
    Flyg ut, du unga örn, och hvifta vingen fritt!
    Dig vinkar lifvet, liksom en beslöjad brud
    Det står inför din fria blick — så ila fram,
    Ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
    Vi, bröder, blifva män, men lifvet är vår brud;
    Vi måste djerft beherrska det, att ej vår brud
    Vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
    Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
    Hvad det af oss att hoppas har, hvad ädel kraft
    Uti dess yngsta söners hjertan vexa må.
    O moder fosterland, må vi ej svika dig!

    Ej hjeltebragder bo i våra dalars frid,
    Ej inom våra hvita berg har himlen ställt
    Det yttre lifvets stormupprörda tummelplats.
    Här trifs ej kraftens vilda lek, ej skördas här
    Den höga, lysande bedriftens lagerkrans.
    Men ack, hvad mer? Om vi ej fått den yra eld,
    Som brusar i Fransosens heta blod, och ej
    Det stolta mod, som klappar fritt i Brittens barm;
    Så ha vi fått det inre lifvets rikedom,
    Så står i stället öppen andens inre verld
    För oss och bjuder in oss i sitt ljusa land,
    Der klara blommor glänsa i en evig vår.
    O, kände vi den verlden rätt, och visste vi
    Hur rik den är, af evighetens ljus beglänst,
    Af lifvets strömmar genomfluten och utaf
    Dess friska vindar genomvaggad hvarje stund;
    Så längtade vi icke mer att derifrån
    Oss störta i det vilda lifvets djupa larm,
    Der ofta, ack, livar mensklig känsla släcks och dör.
    Till detta lif och denna verld en mild natur
    Hänvisat oss; säll den som rätt förstår dess vink!
    För honom, bröder, rinner der med ljusa drag
    En oförvansklig skönhet upp; ett muntert mod,
    Som trotsar farorna och ej att vika vet,
    En ädel kraft, som lögnens mörka makter slår,
    Der fläktar fritt som vinden öfver Finlands berg.
    Den verlden står oss öppen än; o, låt oss gladt
    Eröfra den med trofast hand och bygga der
    Ett fritt och kungligt rike för vår ande opp! —
    Bor ej i Finnens bröst ännu ett mannamod,
    Som kämpar och som tål, en ädel forntidskraft,
    Som ligger qvar på djupet, lik en grund af jern?
    Och, ack, en känsla djup och ljuf och underbar
    Han eger i sin själ för diktens glada konst,
    Som blommor strör uppå hans snöomhöljda stig
    Och sina gyllne morgonskyar för hans blick
    Utbreder mildt, med englahufvun på hvar sky.
    Ej arme äre vi, förloradt är ej allt,
    O bröder, om vi ej förlora än till slut
    Oss sjelfva och den inre verlden ur vår barm!
Mitt Finska Fosterland.
    Med sorg i själen och med bitter blick
    Den unge skalden öfver bergen gick;
    Der låg det sköna Finland för hans öga.
    Men harm och kärlek i hans hjerta brann,
    Och under tysta suckar sökte han
    Sitt Finska fosterland.

    I stadens larm han gått och sett sig om,
    Men, ack, en fremling var han, hvart han kom,
    Och ytans stora sken hans bröst beklämde.
    I hvimlet af de brusande begär
    Han fann allt annat — men han fann ej der
    Sitt Finska fosterland.

    Och när han kom bland bygdens folk, han såg
    Ett land så rikt af skönhet, men det låg
    Förbildningens förskämda luft deröfver.
    Det Finska sinnet fanns der icke mer;
    I flärdens bojor såg han sjunket ner
    Sitt Finska fosterland.

    Så drog han öfver bergen bort med harm,
    Och sorg och kärlek glödde i hans barm;
    Men genom djupa skogar gick han fjerran.
    Hör, vinden susar stark i trädens topp;
    Hvad sjunger den? o, vill den väcka opp
    Sitt Finska fosterland?

    Men framåt gick han — och han fann i ro
    Ett folk i torfbetäckta hyddor bo,
    Och friskhet glänste ur dess öppna öga.
    Det var så välbekant, så svalt det var;
    Hans hjerta kände, att det egde qvar
    Sitt Finska fosterland!

    Och åter väcktes sången i hans bröst,
    Och fri som fogeln höjde han sin röst;
    De gråa bergen hörde hans förtjusning:
    Mitt fosterland jag funnit har igen,
    I gömda hyddors skugga lefver än
    Mitt Finska fosterland!
FREDRIK CYGNAEUS.
Fredrik Cygnaeus, professor i esthetik och modern litteratur vid universitetet i Helsingfors, föddes den 1 April 1807 i Tavastehus. Student i Åbo 1823 och promoverad magister 1832 i Helsingfors, blef han året derefter lärare i de politiska vetenskaperna vid finska kadet-korpsen i Fredrikshamn. Han innehade denna befattning till 1838, då han återvände till universitetet, der han följande år blef docent i allmän historie. Samma år utnämndes han till rektor vid trivialskolan, den sedermera s.k. högre elementarskolan i Helsingfors. Från 1848 förestod han i fem års tid professionen i allmän historie, och utnämndes 1854 till den kort förut inrättade lärostol, hvilken han för närvarande bekläder såsom dess förste innehafvare vid universitetet.
Cygnaei tidigaste dikter utkommo samlade i hans Jääkynttilät. Ströskrift. H:fors 1837. — År 1841 utgaf han i Stockholm: Höstispiggarne. Ströskrift, upptagande, i likhet med förstnämnda arbete, stycken såväl på vers som på prosa. Under den vidsträckta vetenskapliga resa Cygnaeus (åren 1843—1847) gjorde i mellersta och södra Europa, utkommo i hemlandet af hans hand två nya diktsamlingar: Ljus och Skugga. Vandringsbilder. Häft. 1—2. H:fors 1845—1846. — De dikter, som alla dessa arbeten innehålla, finnas sammanställda bland författarens senare utgifna Skaldestycken. Del. 1—5. H:fors 1851—1864. I denna samling ingå äfven följande dramatiska arbeten: Claes Flemings tider. Dramatisk dikt i fem acter; samt: Hertig Johans ungdomsdrömmar. Skådespel i fem acter.
År 1843 ombesöijde Cygnaeus i Helsingfors utgifvandet af den österbottniska ströskriften Joukahainens första häfte, hvilket ock till större delen är skrifvet af hans hand. — Af hans öfriga ganska talrika skrifter på prosa beröra de flesta den fosterländska historiens och vitterhetens område.
God morgon.
Den 31 Juli 1842.
    God morgon, sköna Finska fosterland!
    Liksom en brud,
    I högtidsskrud
    Du dina berg och dina dalar kläder;
    Och blommor träda hand i hand
    På dina tusen sjöars strand;
    Med dem ditt folk sig gläder.

    Dock blomman gläds blott åt det milda ljus,
    En solig stund
    Från azurrund
    I klara strömmar på dess stoft göt neder.
    Men folket uti Herrans hus
    Bortskakar själens stoft och grus,
    Och höjer den och beder.

    Har det ur sina hyddor strömmat ut
    Från dal och höjd
    Med segerfröjd,
    Att fira fester efter dystra öden?
    Ja! Segerrop förutan slut,
    Du Finska folk i rymden gjut;
    Du segrat öfver döden!

    Dröj qvar, o sol! och segerglädjen sprid,
    Som klappar varm
    I folkets barm
    Och sjunger om sin fröjd i höga psalmer!
    Den glädjen gått från tid till tid,
    Och efter nattens hemska strid,
    Den skördat sina palmer.

    Och fastän Finlands folk sin röst höjt opp
    På skilda rum,
    Dem hafvets skum,
    Dem insjöns våg i fjerran trakter sköljer;
    Det känt sig som en stam, hvars topp
    Odödlighetens fasta hopp
    Med klarhet öfverhöljer.

    Det hoppet talat Suomis modersmål
    Två sekler ren,
    Och för dess sken
    De andar flytt, som nattligt fordom redde
    Åt tanken hemska kättarbål;
    Men ljust för själen banans mål
    I Christi dag sig tedde.

    Lys oss, du evigt klara morgonsol,
    Som fordom än!
    Till aska bränn
    Dét vilda sinnets bjodiga bedrifter.
    Kring Suomis höga furstestol,
    Kring folket, gömdt vid nordens pol,
    Gjut ljus ur helga skrifter!
Denna dag blef på öfverhetlig befallning firad till åminnelse af den tvåhundrade år förut verkställda Finska bibelöfversättningen.
Skalden Jakob Freses graf.
    Hvar finns din graf? Det hem, som slutligt bergat
    Hvad af ditt hjerta ännu återstod,
    Se’n det af qval och lidande var härjadt,
    Och sjelf en graf för lifvets brustna mod.

    Hvar finns din graf? Så stumt som sjelfva grafven
    Är, sedan frågan tystnat, landets svar:
    Det är liksom jag skulle spörja hafven,
    Hvar de, som af dem skördats, stannat qvar.

    Och ny är frågan: ingen fram den kastat
    Förr på den jord, der skaldens vagga stått.
    Hvem spörjer, hvart de skuggor hädan hastat,
    Som, genom glömskan, bort i natten gått?

    En skugga du? brann ljus ej i ditt snille,
    Och klappade ditt hjerta icke varmt?
    Var det ej ädelt, hvad ditt snille ville?
    Att glömma dig är Finland dock för armt.

    Så armt det är, det tusen rika minnen
    Åt glömskan offrat, liksom ditt, ändå.
    Hvad om "det stora krigets" män vet Finnen?
    Hvar deras hjeltenamn inskrifna stå?

    Med dessa kämpar led och stred du, Frese,
    Fast platsen för din strid var blott ditt bröst;
    För svag ju var din arm för krigets rese;
    Din enda styrka låg i sångarns röst.

    Men åt dig, svage, denna sångens styrka
    Ett evigt lif, hvarhelst du jordats, ger:
    Så, oåtkomlig ensam, står en kyrka,
    Fast alla grafvar kring den sjunka ner.

    Och din är skulden ej att Finland glömde
    Den plats, som sist en hvilostad dig gaf:
    Ej är det källans skuld, som ut sig tömde
    I öknen, om af sanden glöms dess graf.

    Och knappt var skulden Finlands då. De döde
    Så många grafvar nyss af landet fått,
    Att ej de lefvande de fallnes öde.
    Mer mindes, än hvar de till hvila gått.

    Men vår är skulden. Vi ju glömma hunno
    Ej endast Freses graf, men ock hans sång,
    Den fädren sjöngo medan strider brunno,
    Och slagfält gjorde skördetegen trång.

    Hans glömda sång är hans, men ej vår ära:
    Anklagelse utur dess toner går;
    Och den, som sjunger här, kan sjelf sig lära,
    Hvad honom i hans hemland förestår.
Hjelteminnen.
Hektor.
    Innan häfdens morgonrodnad på dess första vårdaggrytt,
    Du dig lyfte lik en dimma, som för närmsta vindpust flytt
    Bort till molnens dunkla hålor, utan lefvande gestalt,
    Utan minne, utan framtid, rinnande i verldens allt.

    Då kom dikten: vid dess stjernljus göts din hamn i herrlig form,
    Och ditt namn bars upp af vingar, starkare än öknens storm.
    Stor du vardt, som omkring blanka hjelmen flutit himlens blå
    Och dess strålar skulle flätat sig till buske deruppå.
    Och hvarthelst ett ljud från Hellas’ dikter klang i ljusnad nejd,
    Trädde Hektors bild ur natten, hjeltehög i frid som fejd.
    Städer grusats, tempel ramlat, sånger somnat, kungar glömts,
    Nästa nattens gift förtärde hvad om qvällen högt berömts;
    Hägnad stod dock Hektors ära, som om skölden blifvit smidd
    I den verkstad, hvarest töjes evighetens vingars vidd.
    Diktens fosterson, du ärfde verklighet, som häfden gett
    Ej ens åt de högahjeltar, hvilkas bragder sjelf han ledt.
    Bruten låg kring dig i spillror tidens fallna spiras makt:
    Intet från din bild han tagit, ingen fläck dertill han lagt.
    Stoftet, som den vilde segrarns hån omkring din hjessa göt,
    Sköljes bort i rena glansen af den offerkrans, sig slöt
    Kring ditt ädla hufvud, fallet för ditt land, ditt folk, ditt hem,
    Likt en vårdtorn, hvarur blickat räddningshoppet sist till dem,
    Hvilkas köl, af blixten krossad, kläms af klippor, vind och våg. —
    Den förtryckte städs sitt öde uti ditt förklaradt såg.

    Fåfäng var din strid. Millioner stridt den fåfängt se’n, som du,
    Men på jorden har ej klappat något ädelt bröst ännu,
    Som ej gerna velat krossas för en sak, som din så skön,
    Äfven om ej dikten bjudit, som åt dig, odödlig lön.
Erik Slange.
    I sina skogars djup låg Suomis jord ännu,
    Af nattens mantel höljd, lik vandraren,
    Som uti öknens famn sitt trötta hufvud böjt
    Mot stenig bädd, och glömmer för en stund
    De strider, dem han halfförblödd har kämpat ut.

    Men Gustaf Adolfs stämma ljöd: och upp
    Ur dvalan skakad, Suomi, sprang du stärkt på nytt,
    Och sände dina söner ut att dö
    För den, hvars fader druckit deras fäders blod
    Och hemgång gjort i din Claes Flemings graf.
    Som alltid, lätt försonadt, du begärde blott
    Till lön för offret åf din hämnd och för
    Ditt hjerteblod — ett vänligt ord, en hjertlig blick.

    Det lönte mödan att den lönen ge.
    Den gäldats så, som intet folk ännu betalt
    Sin skuld. Som invigd till ett offer stod
    Nationen redo — och försmådt blef offret ej.
    När blixt på blixt har drabbat, ho är det,
    Som väga mäktar hvilkens var den största kraft?
    När våg på våg har rest sig skyhögt upp,
    Ho mäter, hvilken molnens närmsta granne vardt?
    När tusen hjeltar tränga vreda fram,
    Dit förr allena faran, sjelf förvånad, nått,
    Hvems arm var tapprast bland de tappra då?

    En hjeltes namn för sorlet ifrån led till led.
    Hans svärd var blixten, hvilken skarpast slog;
    Hans bröst var vågen, hvilken djerfvast hvälfde sig;
    Hans namn var namnet på den tappraste,
    Hvars arm bar svärdet, och hvars hjerta styrde det.

    Snart striden skördade hans ena arm;
    Den föll lik furans gren, af stormen bruten bort.
    För tidig var dock Austrias vilda fröjd.
    Den andra svärdet höll ännu. Och till hans mod
    Fann striden ingen väg att kufva det.

    Han räddning sjelf ej sökt. Till andras räddning dock
    Ett värn, mer starkt än Neuburgs fallna — mur,
    Han stod utkämpande sin Leonidas-kamp.
    Dödsofferfestens stund var inne. Leipzigs fält
    Det höga bålet bar, åt Gustafs skugga rest.
    Nu föll den arm, som Leonidas’ svärd
    Höll ensam än, och hjelten egde blott
    Sitt djerfva hjerta qvar. Hör! hundra tungor re’n
    Ur sårens gap dess svan-sång sjunga högt.
    Är det för hjelteandarne, som rusa ut
    Ur dessa, fienderna stormlikt fly?
    O stannen! detta hjerta er ej hotar mer.
    Det har förblödt: en trogen bild utaf
    Det folk, som deri allt sitt mod, sin värma gjöt,
    Att offra äfven lifvet stads beredt,
    Se’n det på hjeltars vis allt annat djerft förslöst
    För något, som det ansett kärlek värdt.
De sjuttio vid Demmin.
    Till häst den store Gustaf Adolf steg
    Och blickar gladligt på sin krigarskara;
    Hvar han vill rida nu, hans mun förteg,
    Men pannan tycks ej ana till att fara
    Kan möta öppet eller i försåt. – –
    "Tror han till kungsväg alla stigar göra,
    Hvarthelst sig sorglöst sträcka må hans stråt?" —
    Ett sorl af slika frågor når hans öra.

    "Rid ej, o konung, nu allena ut!"
    Så ljuda de alltmera höjda ropen.
    "Fast sjelf ett lejon, kung, du dock till slut
    Kan bli en Daniel i lejongropen".
    Med dessa ord sig närmade en man,
    En barsk kamrat ifrån Claes Flemings tider;
    Att tala fritt ur skägget brukte han,
    Och älskade sin kung näst krig och strider.

    Men kungen log och sade: jag ju vill
    Till sällskap helst blott idel lejon hafva;
    Det slaget räcker dock ej alltid till;
    Må derför nu blott björnar med mig trafva.
    Välj ut så många, som dig synes bäst,
    Bland dina skogars barn, den Finska sorten,
    När desse björnar sitta opp till häst,
    Så rår hin onde sjelf ej med eskorten.

    Och det blef fröjd bland ryttarenes skock,
    Och alla ville vara med om farten.
    Ett urval gör den gamle kämpen dock,
    Som landtman skiljer frukterna från karten.
    Ej mer än sjuttio få vara med;
    Men desse ock de bäste vara skola
    Bland dem, som hunnit glömma ordet: fred,
    I Flemings, Carls och Gustaf Adolfs skola.

    Och hastigt ordnad, truppen rider af
    Från Demmin till de klippuppfyllda fälten.
    Helt tyst skred tåget, blott i sakta traf;
    Och tigande den konungsliga hjelten,
    Ifrån hvars anlet skämtets löjd flytt,
    Med blicken söker striders plats i nejden;
    Ty hvarje ögonblick kan här på nytt
    Uppflamma den för stunden släckta fejden.

    Och upp den flammat plötsligare, än
    En blixt från klara himmeln kunnat bryta:
    Bland bergets klyftor skymta granna män,
    Och deras hviskningar till rop sin byta,
    När fram de störta utur det försåt,
    Der deras feghet sina planer dolde;
    Och fegheten tar min af modets ståt,
    Då hon tror kungen och hans folk re’n sålde.

    Falskt dock Torqvato Conti räknat har,
    Liksom han spelat falskt och utan heder.
    Väl kungen nu kan ställa blott en karl
    Mot tvenne dussin uti Contis leder:
    Men mened svor du, Conti, likaväl,
    Då du svor kungen åt hans ovän gifva.
    Ny räkning kan hin onde på din själ,
    Bland Demmins mörka klyftor, genast skrifva.

    När Neapolitanarenas hop
    Framrusar att sitt säkra byte taga,
    Den hoppas redan med sitt blotta rop
    Från kungens närhet ryttarene jaga.
    Hvad kunna dessa stela män af snö
    Mot gossar, värmda af Vesuvens flamma? —
    Jo, de för dem, de älska, kunna dö:
    Finsk trohet var i konsten deras amma.

    Som band af jern granitens gråa block
    Till klippfast mur olösligt sammansmida,
    Så slöt de Finske ryttarenes flock
    Sig till en ringmur invid kungens sida.
    Och fast de kämpa med förtvifladt mod,
    De äfven äro tyste, liksom muren:
    Blott dof ljöd striden, lik en fjerran flod,
    Som drifs mot hafvets grafvar af naturen.

    Med hetsad harm flöt fiendernas eld,
    Som Etnas lava på dess, hålors isar.
    Men hvarje ryttare, som dignar fälld,
    Ännu i döden på sin konung visar.
    Och grannen, fyllande den fallnes plats,
    Med eget lif sin konungs lif betäcker,
    Tills från gevären en förnyad sats
    Den nya skölden, som den gamla, bräcker.

    Hur kunna menskor strida för en man,
    Som dessa vildar för sin konung kämpa?
    En afgud för det folket syns väl han,
    Då ej ens döden kan dess trohet dämpa?
    Sankt Januarius-dyrkarn spörjer så.
    Hafl, som sitt helgons vinkar blindvis lyder,
    Ej menskostorhets trollkraft kan förstå,
    Ej hvad en Gustaf Adolfs själ betyder.

    En sådan själ dock underverk har gjort,
    Som om Sankt-Januarius ej spordes.
    Hvart sinne i dess närhet vexer stort.
    Med hjeltemodets kröningsolja smordes
    Naturens barn, dem Finlands skogar födt
    Till furans lif och död i öde trakter;
    För kung och tro och trohet nu de dött,
    För ljus och ära: andens högsta makter.

    De sjutti fallne re’n till sista man
    Fann den till hjelp från Demmin flugna skaran
    Och upprätt stod numera endast han,
    Som störtat sig och dessa blindt i faran;
    I hjeltens öga brände het en tår,
    Och ångern bittrare hans hjerta svedde,
    An om han burit alla dessa sår,
    Dem han i ond bråd död ovarligt ledde.

           *     *     *

    Och Gustaf Adolf stod der länge tyst,
    En menska, sörjande sitt folk, som stupat.
    Men när allt längre skuggor föllo ned
    På hjeltarne, dem han fört i förderfvet,
    Då reste han sig åter upp som konung.
    Och, lyftande mot himlens hvalf sin blick,
    Han talte så, — på engång kung och menska:
    Du sol, som blodig stupar bakom bergen,
    Vid hvilka dessa hjeltar somnat bort,
    Men stiger herrligare upp i morgon,
    Hör du min ed, och skrif den i din eld:
    Sålänge Sveriges sköna kungaspira
    Af Svenska händer hjeltemodigt bäres,
    De måga sträckas ut, att kungligt värna
    Det land, hvars söner värnat mig i dag,
    Och med sitt eget lif ha gäldat mitt
    Och låtit släcka sina ögons ljus,
    På det jag än må kunna skåda dagens!
    Mig glömme Gud, om sjelf min ed jag glömmer.

           *     *     *

    Hur ljöd ert namn? Det ingen säga, vet,
    Och ingen vet, hvarest er vagga stod
    På Finlands vilda mark. Hvem täljer det,
    Hvar edra mödrar bittert greto blod
    Då ni så fjerran edert blod utgjutit?
    Ett namn af er blott qvarstår: namnet Finne,
    En sak står endast fast: ni döden ljutit
    Till frälsning för er store kung. Ert minne,
    Ur grafvar, dem ej mera någon känner,
    Uppstiger högre, än om slägt och vänner
    Åt eder aska upprest sjutti stöder.
    Och Suomi, allas eder ädla moder,
    Hvars panna af så många sorger fåras,
    Hon gråter er ej mer. Om ögat tåras
    Vid eder hugkomst, skimrar genom tåren
    En glans af högsint stolthet, som om våren
    Igenom töcknen rosenskimret ler.
    För det ni fallit hon välsignar er.

    Men dock med vemod äfven uppå eder
    Det Finska fosterländska minnet tänker.
    Er lott var äfven hennes egen. Heder,
    Hvars krona stolt på andras hufvud blänker,
    Och segrar, hvilkas strålar präktigt falla
    På fremlingarnes hjessa, ofta köptes
    För hennes hjertblod. Ho kan tälja alla
    De strider, mödor, som ej nånsin döptes
    Med hennes namn på häfdens minnesvårdar,
    Fast hon stred striden och bar mödans tunga
    En fremling i sin äras tempelgårdar,
    Hon der hört ryktet andras lofsång sjunga;
    Sett andra skära lagrar i den öken,
    Till hvilken hennes land af fejder brändes;
    Sett hennes bragders minne fly, likt röken
    Då hennes tjäll af krigets ljungeld tändes.

    Du Finska folk, oaktadt allt ditt mod,
    Som klappat i den ludna björnabarmen;
    Oaktadt hettan af ditt gjutna blod
    Och af förtviflan i den ädla harmen,
    Du var dock qvinnan ibland folkens ätter.
    Att lida, offra sig är qvinnans lott;
    I att försaka hon sin ära sätter,
    Och för att kunna dö, hon lefver blott,
    Då kärleken till offer henne viger.
    Och när hon lider, qvalet stilla tiger,
    Som ryktet tiger, då hon lidit ut.
    Och när hon gäldat med sitt eget slut
    En annans framtidsstorhet eller lycka,
    Är hennes lön, att få den handen trycka,
    Som skoningslöst till undergången förde
    Den älskande, som ej sig sjelf tillhörde.
Rosorna om våren 1808.
    Det ändtligt lider dock till vår
    Adertonhundra åtta;
    Mot norden solen åter går
    Och granen börjar blotta
    Sin snöbetyngda gröna topp;
    Men än ej återvände hopp
    Till sorgsna Finska hären.

    Och våren tog ännu ett steg,
    Och närmare kom solen,
    Och purpurskyn på fältet steg,
    Och ljusare blef polen;
    Men töcken, tunga såsom bly,
    Än skymde vår och rosensky
    För sorgsna Finska hären.

    Då, Siikajoki, kom din stund,
    Med den kom rätta våren:
    När blodet forsar ur den mund,
    Som öppnades af såren,
    Kring rosor smälte uppvärmd snön
    Och töcknet slets af segerdön,
    Som ljöd från Finska hären.

    Och samma rosor än mer skönt
    Vid Revolaks snart spira.
    Der arma skördar odlarn lönt,
    Nu lagrar tegen sira;
    Der hunger dittills gått och svält,
    Gick krigets ära segersällt
    Framför den Finska hären.

    Och lika herrligt vårens dag
    Vid Pulkkila se’n lyste;
    Ej sparades i detta slag
    De rosor, hjertat hyste;
    Och snön, den bortrann, isen bröts
    Och rosenskimmer präktigt göts
    På Finska härens fanor.

    O! trefaldt sälle J, som dött
    Bland rosorna i våren,
    Dem J med eget hjertblod födt;
    Ej makt med er ha åren:
    Ty skönare bli år från år
    De rosor, som i segerns vår
    Af Finska hären såddes.

    Nu, när ett sekels hälft förgått,
    De blomma lika unga;
    Om dem ej Finska männer blott,
    Men Finlands qvinnor sjunga;
    Och modershjertat barnen lärt
    Att älska, bland hvad dem är kärt,
    Den Finska härens rosor.
Ur "Hertig Johans ungdomsdrömmar".
Tredje Akten. Fjerde Scenen.
HERTIG JOHAN. ARVID STÅLARM.
JOHAN.
    Du ser rätt gladlig ut. Är det blott öfver
    Att vara ung och page, som du dig fröjdar?
STÅLARM.
    Mig allt gör glädje. Gladast dock jag är
    Att jag till Eders Höghet först fått ila,
    Liksom den flaggan hvilken pekar stråten
    Åt skeppet, bärande Er höga brud.
JOHAN.
    Syns detta regnbågstecken af ett nytt förbund
    Ren från vår strand?
STÅLARM.
                       Ej ifrån denna än;
    Men fröjdeeldar ifrån berg till berg,
    Såsom beramadt var, ren gifva tecken
    Att flottan med dess sköna last är nära.
JOHAN.
    Den bästa lusteld af dem alla är
    Likväl den fröjd, som lyser ur ditt öga.
    Jag ej skall glömma dig, förrän jag glömmer
    Det, som du först bland alla mig bebådat.
    Men flink, som elden, yttermera var!
    Se till att allt är redo, det jag ordnat
    För en mottagning, värdig den som kommer:
    Om de gemak, dem nyss jag låtit foga
    Till gamla slottet, äro festligt prydda;
    Om ljusen vänta i otalig mängd
    Blott på en vink, att kathedralens dunkel
    Förbyta till en stjerneuppfylld himmel;
    Om mina sångare och musikanter
    Beredde stå, att fylla upp dess hvalf
    Med välljud, lika ljufveligt som mäktigt,
    Och rökelsen ren dofta käns, otålig
    Att sig förmäla med de höjda toner! – –
    Men hvarför mörkna tycks ditt klara öga?
    Gör tanken på den ståten ej dig lycklig?
STÅLARM.
    Jag kan ej utan ångest derpå tänka.
JOHAN.
    Hvi så min gosse? Du ju annars tycker
    Om allt, hvad grannt och präktigt är.
STÅLARM.
                                Javäl.
    Men varnande min fromma moder sagt,
    Att djefvulns arga list vill fånga själen
    Uti Papismens nät med slika funder.
JOHAN.
    En moders röst bör vara som vårt samvets.
    En annan måste föra ut ditt uppdrag.
STÅLARM.
    Men ljusen ju så klart och vackert brinna,
    Som englars ögon lysa uti drömmen.
    Och tonerna likt deras röster ljuda;
    I rökelsen käns deras andedrägt.
    Kan Gud väl vredgas att vi efterhärme
    Här nere det som gör Hans fröjd deroppe?
JOHAN.
    Din oskuld, barn, besvarar frågan bättre,
    An all vår klokskap kunde reda ut den.
    Följ du ditt hjertas stämma tryggt, så länge
    Guds helga englar tala än med den.
STÅLARM.
    Gud signe Eders Höghet för den trösten
    Hvarmed Ni lugnat oron i min själ.
    Nu vill jag hasta, som mig vingar bure,
    Att hjelpa till i allt hvad jäg förmår.
    Han skyndar mot fonden, men återvänder, sedan han hunnit
    till dörren, nedslagen och långsamt.
    O, herre Jemine! Jag är förlorad!
JOHAN, vänligt leende.
    Nå hvad går åt dig? Kan ej jag dig hjelpa?
STÅLARM.
    Jag vågar knappt det hoppas. Uti glädjen
    Att fägna med min stora nyhet eder
    Jag glömde, att den stränge herr Claes Fleming
    Befall te mig Ers Höghet underrätta,
    Att hit ha anländt någre dystre männer,
    Som komne ifrån södra sidan af
    Den Finska viken, önskade nu genast
    Få draga an ett ärende af vigt.
    Om deras resa varat har så långe,
    Och de så angelägne äro att
    Uppvakta mig, de väl tillfreds sig gifva
    Tills det mig lägligt syns att taga mot dem.
STÅLARM.
    Ers Höghet menar så, men herr Claes Fleming
    Han sade att de ovilkorligt borde
    Få företräde straxt; och jag så skrämd
    För honom är, som glad att se Ers Höghet.
JOHAN.
    Var lugn, mitt barn! Ifall herr Fleming vredgas,
    Skyll då på mig, att jag dig uppehållit,
    Så torde intet ondt dig vederfaras.
STÅLARM.
    Om han blott tror mig, och Ers Höghet lyder!
    Hastar bort.
Femte Akten. Första Scenen.
En sal på Åbo slott. Katharina Jagellonica springer med otålighet upp ifrån en stol, dit hon kastat sig. Petrosa inträder.
HERTIGINNAN KATHARINA. PETROSA.
KATHARINA.
    Det blir en sällsam riksdag, min gemål
    Med landtbud utaf detta slag skall hålla.
PETROSA.
    Den är i sanning föga vanlig.
KATHARINA.
                           Ville
    Ni ej fungera såsom referent
    Vid den högtidligheten?
PETROSA.
                          Detta uppdrag
    Jag som den högsta ära skulle skatta.
KATHARINA.
    Mer än er smak, er blygsamhet er hedrar.
PETROSA.
    På sanningens bekostnad ville jag
    Ej blygsam synas.
KATHARINA.
    Men i Herrans namn,
    Hvad kan man föredraga, som begripes
    Af en församling, denna lik?
PETROSA.
                                 Ifall
    Man icke talar der latin, så finnes
    En tanke ej nog hög och ej en känsla
    Nog djup, som icke skulle der begripas
    Och gripa lika klart och innerligt,
    Som i den finaste bland hofvets cirklar.
KATHARINA.
    Men det der folket ingenting ju lärt.
PETROSA.
    Af menskor föga, det ty värr är sant;
    Men af sin Gud och af naturen dock
    Det anlag fått, som väl förtjente att
    Med större omsorg odlas och befruktas.

    Dock, skulle ett och annat för en enskild
    Ock synas svårlöst eller mindre fattligt,
    Så ljusnar det i en församlings dager.
    Ers Höghet bättre vet, än någon annan,
    Hvad en församling säga vill. Ett under
    Ar makten, som i denna väcks och verkar:
    En känsla, som, enstaka, svag förnimmes,
    Blir, genom sammangjutningen deri
    Af tusendes, okufvelig, allsmäktig.
    Det går ett strömdrag utaf lif och värma
    Från man till man, från hjerta och till hjerta;
    Der käns en hvirfvelvind, som lyftar högt
    Hvar ensam viljas litenhet utöfver
    Hvad hon upphinneligt har dittills ansett;
    Och ordets engel, stigande i hvirfveln,
    Som engeln fordom till Bethesdas våg,
    Sig känner få ur detta haf af viljor
    Mer styrka sjelf, än han förmår att gifva.
    Uti en enda sådan högtidsstund,
    Af stundens ephemärer kunna fattas
    Beslut, som kasta sina verkningar
    Hän genom sekler åt ej födda slägten.
KATHARINA.
    Ni talar om en riksdag i mitt land;
    En parodi derpå är detta möte.
PETROSA.
    Vi få väl se. Rycker upp fönstren.
    Hans Höghet, som fördröjts
    Af sändebud från Sverige, rider fram
    Med blottadt hufvud; helsar ynnestfullt
    Åt alla sidor.
KATHARINA.
    Och ett enda ljud
    Till svar förnimmes ej. Det är som han
    Ner i ett grifthvalf skulle sig begifva,
    För att med hädangångnes skuggor rådslå.
PETROSA.
    Det är så Finnens art: han tiger först,
    Liksom den dämda strömmen. Men låt ordet
    Hans slutna känsla öppna upp och värma,
    Och han skall svalla, som den lösta floden. —
    Man saknar ock vid furstens sida någon.
KATHARINA.
    Jag hörer nu hans röst: hvad säger han?
PETROSA.
    Han talar landets modersmål, på det
    En fremmande och isig fläkt ej tränga
    Må mellan folkets hjerta och dess furstes.
    Det omnämns, huru högt i ära hållet
    Det språket blifvit, då det brukats i
    Skriftvexling med Europas första makter,
    Och heligt lofvas, att det stora verk,
    Agricola begynte till dess odling,
    Af dum lättfärdighet ej får förtrampas.
KATHARINA.
    Hur upptar mängden detta fagra tal?
PETROSA.
    Ifrån de dystra pannor vika töcknen,
    Liksom från bergen, då det börjar dagas. —
    Allt mera lifvad lofvar hertigen,
    Att lag och rätt det våldet skola stäfja,
    Som onäpst mot de svagare har rasat
    I nejder, dit hans blick ej alltid trängt.
    Nu säges, att sen hedenhös han varit
    Den första furste, som på Finlands strand
    Med det i hågen vext: att derför han
    Lärt mer än någon skatta Finlands värde,
    Och att dess värdighet bör få ett uttryck,
    Som bättre anstår landet, än en titel
    Af simpelt hertigdöme.
KATHARINA.
                        Detta var
    Omsider dock förnuftigt taladt.
PETROSA.
                             Sådan
    Tycks äfven folkets mening derom vara,
    Och i dess ögon tändes fröjdens lusteld.

    Men stora faror, heter det, och vådor
    Omslingra furstens planer, då han vill
    Åt Finlands framtid bryta nya banor.
    De ädlaste ibland hans män bli ryckta
    Af våldet till förhör, så grymt som nesligt,
    Och några ögonblick af pina plundra
    Mer lefnadskraft, än hälften af ett sekel,
    Der icke döden — skamlig menar våldet,
    Men efter hedrens lagar ärofull —
    Blir lönen för den Finska troheten.
    Vid denna målning riktas hvarje blick
    Med rörelse och harm mot Sabelfana.

    Men talet visar huru Finlands hertig
    Igenom mäktiga förbindelser
    Sökt vinna trygghet åt sitt land och folk.
    En ättling utaf sjelfva kejsarliuset
    Har, med sitt hjerta, honom skänkt sin hand.
    Dock denna högsta lefnadsfröjd och ära
    Nu hotar att slå om i sorg och nesa.
    Man önskar rycka makan ur hans famn,
    För att med detta nidingsoffer köpa
    Sig gunst och vänskap på ett sätt, som hittills
    Bland kristne och barbarer aldrig sports.
    Men Finlands furste vädjar till hvart hjerta,
    Der kärlek har en fristad och der hemfrid
    An har ett tempel. Och sig sjelf, sin maka,
    Sin ära och sin hela lefnadslycka
    Han innesluter i den fasta borgen
    Af Finska folkets kärlek till sin furste.
    Om något dödligt vederfares honom,
    Så lemnas hans gemål förtröstansfullt
    Uti det trogna Finlands hägn, näst Guds.
    Det gör omätlig verkan. Allas ögon
    Sig lyfta, liksom på ett gifvet tecken,
    Åt detta håll. Furstinna vill ni ej
    Det menskligt skönaste bland skådespel
    På denna jord försumma, dröj då icke
    Att se och låta eder sjelf bli sedd!

    Han drager sig åt sidan, och Katharina,
    drifven af en oemotståndlig nyfikenhet,
    träder fram.
KATHARINA.
    Det är i sanning obeskrifligt skönt.
    Som diamanter klara, glänsa tårar
    I dessa allvarsamma mannaögon;
    Och armar, fasta såsom fjellets, lyftas
    Till att bekräfta eden, hjertat svär.
    Från själens inre gjutes en förklaring
    Ut öfver denna menskomassa, lifvad
    Af menskliglietens högsta, bästa känslor.
    Jag ej det trodde möjligt, att ett folk
    Så herrligt och så storsint kunde synas;
    Min famn jag ville sträcka ut att trycka
    Dem alla till mitt bröst, det sällhetsdruckna.

    Hon utbreder medvetslöst sina armar mot skaran
    nedanföre, och qvardröjer i denna ställning,
    försänkt i stum förtjusning, tills
    hertig Johan återvänder.
"Claes Flemings tider".
Andra Akten. Andra Scenen.
Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming.
FRU EBBA, till den inträdande Claes Fleming.
    Du kan ju allt i detta land, närhelst
    Det gäller blott din kung. En vink af dig
    Kan samla härar, båda menigheter
    Att resa sig i massa, eller jaga
    Som lösta falkar öfver land och rike.
    Men när det om ditt eget blod är fråga,
    Din ende son, I hvilken Flemings namn
    Och lif skall lefva än, när du år stolt,
    Du obekymrad tycks, som då det gäller
    Att låta blodet flyta ur din kropp
    På något slagtfält för din afgud, kungen.
    Vår Johan är förlorad – – –
CLAES FLEMING.
                                   Lugna dig!
    Ännu ju intet är förloradt.
FRU EBBA.
                                Intet!
    Och detta kan du säga. Hvad skall menskan
    Förlora, att det borde synas något?
    Kan den, som redan mistat har ett öga
    Och hotas med att ock det andra mista,
    Kan den väl vänta lugn, som vore intet
    Å färde, tills att med dess sista ljus
    All verldens ljus för evigt blifvit utsläckt?
    Är det ej nog med hvad vi re'n förlorat?
    När vi vår dotter miste, halfsläckt redan
    Mitt ögas dag mig tycktes uti tårar.
En häftig skakning genombäfvar härvid Flemings själ.
    När nu vår Johan äfven går förlorad,
    Det slocknar helt och hållet, ifall tårens
    Uttömda källor ännu gömma qvar
    Så mycket, som en bergets skrefva gifver
    Åt den, vid henne dignar, tärd af törst.
CLAES FLEMING.
    En mor, som led förluster, dina lika,
    Har rätt att klaga; men hon bör ock hoppas,
    Att Gud barmhertig ser till hennes sorg.
FRU EBBA.
    O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar,
    Att om vår Johan uppsöks af Hans blick,
    För fädernes missgerning barnet drabbas.
CLAES FLEMING, brusande upp i vrede.
    Hör upp att qvida dårligt, qvinna, öfver
    Hvad som du icke vet ännu ha skett,
    Och icke heller hända kan. Är Johan
    Gås-ungen lik, som, kläckt utaf en höna,
    Sig vågat några famnar ut från stranden
    Och lemnat modren sörjande derpå?
    Skall Flemings son ett dygn ej våga ströfva
    I närmsta skogar, utan att han tyckes
    Förlorad, om han några timmar dröjer
    Mer än hans mor har gifvit honom lof.
    Har du då glömt de Vijk, som åtföljt Johan?
    Han ensam ju försloge, om det gällde
    Att skydda hundra nunnor, släppta lös
    Utur ett kloster. Faran den är ingen.
    Och om också en sådan funnes, ville
    Jag att sig Johan lärde småningom
    Blott lita på sig sjelf. Det kan behöfvas
    Med tiden – – –
Han tillägger lugnare:
    Jag dessutom redan skickat
    Ett tjog af raska knektar i hans spår.
Vändande sig till den gamle tjenaren.
    Gå äfven du, som i hans barndom burit
    Så ofta Johan uppå dina armar.
    En moders tårar äro heliga,
    Och bränna bittert, der de falla ned.
    Du känner, mer än någon, marken het,
    Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila
    Din bräckta kraft, förr än du återhämtat
    Den, som dem pressat och dem torka kan.
FRU EBBA.
    Tack för det ordet, du min lefnads stolthet!
Fru Ebba och Tjenaren gå åt skilda håll.
Tredje Scenen.
Claes Fleming. En Småsven. En gammal Sjö-Officer.
SMÅSVENNEN.
    Ett Sändebud från Hertig Carl begär
    Att blifva hördt.
CLAES FLEMING.
    Nu re'n! Bed bonom vänta.
Småsvennen går.
CLAES FLEMING, till Officeren.
    Välkommen! Blir sjöfogelfångsten god?
OFFICEREN.
    Mer rik än någonsin. De gamla kullar
    Framföda ungar, såsom vågen vågor.
    Ej göms en vik uti vår vida skärgård,
    Der ej ett segel börjat lustigt leka
    Med vårens muntra vindar, och ej längtar
    Att pröfva deras kraft, till stormar vuxen.
CLAES FLEMING.
    Det låter godt. Dock bättre ej, kamrat,
    Än af dig, gamle hafsörn, jag det väntat.
    Du dina vingar får väl lossa snart
    Och dermed klappa grundligt om hvar fiskmås,
    Som fiska vill i grumligt vatten här.
OFFICEREN.
    En sådan vågar sig väl ej så lätt
    Till våra skär, så länge vid dem ligger
    Den gamle, trogne skytt – Claes Fleming. Men,
    Ifall den frestar det, med skjuten vinge
    Den bloda vågen skall, hvarpå den flyr.
    Det lofvar jag.
CLAES FLEMING.
    Och du har aldrig lofvat
    Det du ej ville eller kunde hålla.
Officeren går.
SMÅSVENNEN, ånyo inträdande.
    Hans Kunglig Höghets Sändebud – –
CLAES FLEMING.
    Får bida.
Småsvennen går. En ung krigare inträder.
SCEN IV.
Claes Fleming. Soldaten.
CLAES FLEMING.
    Är du beredd?
SOLDATEN.
    Jag är det, nådig herre!
CLAES FLEMING.
    Du rida måste till Kexholm, min gosse,
    Igenom natt och dag.
SOLDATEN.
    Skall ske!
CLAES FLEMING.
    När dit
    Du anländt, uppsök genast Arvid Stålarm.
    Gif honom detta bref. Deri står skrifvet,
    Hvad Svensk och Rysse, Gud och hela verlden
    Må läsa och förkunna, när och fjerran.
SOLDATEN.
    Lätt är att gömma slika hemligheter.
CLAES FLEMING.
    Kan du bevara dem af tyngre art?
SOLDATEN.
    Skänk mig den nåden, att på prof jag sättes.
CLAES FLEMING, betraktande honom en stund under tystnad.
    Så full af lif du är, du tycks mig dock
    Som grafven trofast. Om uti din själ
    Jag sänkte ned ett bref, som ej är skrifvet? –
SOLDATEN.
    Om det ej läsas bör, det göms försegladt
    Tills domsbasunen bryter det.
CLAES FLEMING.
    Nej, förr
    Det öppnas måste, för att göra verkan.
    Det gäller – lifvet – uti hvarje mening.
    Förstår du det?
SOLDATEN.
    Javäl, fullkomligt.
    Jag blir odödlig, om mitt lif beror
    Blott på min tystnad – när jag tiga borde.
CLAES FLEMING.
    Jag tror, att ej mitt bref kan skrifvas bättre,
    Än i ditt unga, varma blod. Välan!
    Mitt skrifna bref du ber att lemna få
    Åt Arvid Stålarm ensam – i ett rum,
    Hvars mur ej öron har för – det oskrifna.
Ger honom en ring.
    Du visar honom denna ringen, prydd
    Med anletsdragen af vår kung, ock hvilken
    Du gömmer, till ett minne af ditt budskap.
    När han den sett, han tror dig som mig sjelf.
    Då säger du: Claes Flemings vilja är
    Oåterkalleligen denna: Ut man drage
    Med underhandlingen om freden, mäklad
    På lumpna villkor. Upp de få ej fyllas!
    Men brytningen med östra grannen bör
    Undvikas i det längsta, tills att kungen
    Med all sin makt kan kasta sig i remnan
    Och storma fram till segrens högsta mål,
    Bak hvilket hvilar fred – men fred, som ligger
    På ärofulla lagrar, och ej vräks,
    Liksom ett mättadt rofdjur, mellan stycken
    Utaf vårt sönderrifna hemland. – Säg
    Åt Stålarm – och han skall dig väl förstå:
    Om Fleming bjuder handen till en fred,
    Som sliter hjertat utur Finlands barm,
    Då må den sista bödelsknekt man låta
    Bortslita högra armen, ifrån honom
    Och hänga den på tornet i Kexholm,
    Som nidingstecken och en korpars lockmat.
    Vet du det icke skrifnas mening nu?
SOLDATEN.
    Jo, store höfding. Tack för det Ni låtit
    Mig se så djupt in i Er höga själ.
    Och om mitt värf jag väl fullända mäktar.
    Så skänk mig en belöning.
CLAES FLEMING.
    Hvilken?
SOLDATEN.
    Den,
    Att när Er högra arm åt striden pekar,
    Få tåga främst deri. Om ej mitt öga,
    Tills att det slocknar, skådar mot det mål
    Som af Er visas, må mitt unga hufvud
    Få samma plats, dit Eder hjeltearm
    Ni ville flyttad, om den kunde teckna
    En fred, som slete hjertat ur vårt land.
Soldaten går.
ZACHRIS TOPELIUS.
Zachris Topelius, professor i finsk, rysk ock nordisk historie vid universitetet i Helsingfors, är född den 14 Januari 1818 å Kuddnäs gård invid Nykarleby. Efter studier i Uleåborgs skola, samt sedermera i Helsingfors under Runebergs enskilda ledning, blef han student 1833, och promoverades till magister 1840. Han utnämndes 1852 till lektor i historie vid gymnasium i Wasa, men innan han hunnit tillträda denna tjenst, fästades han vid universitetet år 1854 såsom e.o. professor i Finlands historie. År 1863 utnämndes han till sin nuvarande professorsbefattning.
Topelii litterära verksamhet begynte år 1842, då han öfvertog ledningen af Helsingfors Tidningar, hvilka han fortfor att redigera till och med 1860 och äfven sedermera riktat med talrika bidrag. Hans lyriska dikter, af hvilka de flesta varit införda i nämnda blad, äro utgifna i trenne häften Ljungblommor. I—III. Helsingfors 1845—1854. En tillökt och omredigerad edition deraf har utkommit i Stockholm under titeln: Sånger (1—3 uppl. 1861—1863).
Derjemte har Topelius utgifvit följande dramatiska arbeten: Efter femtio år. Skådespel i tre akter med prolog. H:fors 1851 (samt Stockholm 1853); Regina von Emmeritz. Skådespel i fem akter. Hrfors 1854; äfvensom under den gemensamma titeln Dramatiska Dikter. Första samlingen. Sthlm 1863: Titians första kärlek (fem scener); Ett Skärgårdsäfventyr. Lustspel i två akter med sång; Veteranens jul. Vinterstycke 1859; samt Prinsessan af Cypern. Sagospel i fyra akter, efter motiver ur Kalevala, med musik af Fr. Pacius. — Af Topelii hand är dessutom texten till Kung Carls jagt, romantisk opera i tre akter af Fr. Pacius.
Bland de talrika noveller och berättelser af Topelius, hvilka funnits införda i Helsingfors Tidningar, hafva särskildt utkommit: Hertiginnan af Finland. Romantiserad berättelse, jemte en historisk skildring af Finska kriget åren 1741—3. Hrfors 1850; samt Fältskärens Berättelser. 1—4 Cykeln. Sthlm 1853—1864. — Äfven har han utgifvit Sagor. 1—4 samlingen. Hrfors 1847—1850, samt lemnat många bidrag både på vers och prosa till den i Åbo utkommande barntidningen Eos.
Sången.
    Så är sagan nu om sången,
    Så det ädla Suomifolket,
    Så det visa folket säger:
    Sången är af sorg upprunnen,
    Men af sång är glädje vunnen.

    Runotar bor långt i skogen,
    Fjerran uppå mon är kojan,
    Låg är kojan, hög är tallen,
    Runotar af qvinnor visast.
    Sånger kan hon många tusen,
    Kan från ny till nedan sjunga,
    Vet hvad icke många veta.
    Kan allt ondt med ord besvärja,
    Ofärd ifrån menskor värja.

    Kom en dag en gladlynt fremling,
    Trädde i den låga kojan:
    "Frid med dig, du sagomoder,
    Yidtberömda eingarinna!
    Vida vägar har jag vandrat,
    Fjerran ditt beröm förnummit;
    Nu, o moder, ett mig lofva:
    Lär mig sångens goda gåfva!"

    Runotar, den visa qvinnan,
    Sagomodren, log och sade:
    "Ej om tusen ord jag hade
    Och dig tusen sånger lärde,
    Ej om all din tid du sutte
    Vid min härd och täljde runor,
    Smidde dem af guld och silfver,
    Dem af sol och måne byggde,
    Kan det enda jag dig lofva:
    Lära sångens goda gåfva".

    Sade fremlingen bedröfvad:
    "Hvad skall jag, o moder, göra?"
    Sade Runotar, den visa:
    "Gå dit bort i ödemarken,
    Göm en sorg uti ditt hjerta,
    Då skall sången ro dig gifva,
    Dina läppar sjelfmant lifva;
    Sången är af sorg upprunnen,
    Men af sång är glädje vunnen".
Vid elfmynningen.
    Kom, vackra silfverbölja,
    Kom bort till blåa hafvet,
    Att der ditt flöde dölja,
    Förgätet och begrafvet,
    Och glömma bort dig sjelf —
    Kom, sköna, klara elf!

    Din himmelsblåa moder,
    Den ljusa höjdens källa,
    Hvars svala perlefloder
    Ur bergens klyftor välla,
    Och i hvars spegel ner
    Den klara stjernan ser,

    Hon sände ut ditt flöde,
    Att sjelf en väg sig bana,
    Att skapa sjelf sitt öde
    Och sjelf ett mål sig dana;
    Hon gaf dig lifvets lott:
    Att strida, strida blott.

    I klippans hårda vagga
    Du vexte upp så herrligt,
    Du slog din hvita fragga
    Mot fjellens dam förfärligt;
    Och för din makt med hast
    Den starka klyftan brast.

    Hvar vår, när öfver jorden
    Den sorgsna drifvan gråtit,
    Du, plötsligt jätte vorden,
    Din lugna brädd förlåtit
    Och brottats vildt ibland
    Med furan på din strand.

    Sen har du, långt från fjellen,
    I stilla dalar susat,
    Blott svanens färd i qvällen
    Din spegelyta krusat,
    Och strandens blommor tyst
    Din vackra hvirfvel kysst.

    Och i ditt blåa öga
    Sig lundens fägring målat.
    Och ur din barm den höga
    Azuren återstrålat,
    Och lifvets skönhet all
    Har lett i din kristall.

    Nu skynda att ditt flöde
    I hafvets sköte dölja!
    Hur lik ett menskoöde
    Din saga är, o bölja,
    Hur lik i nöd och strid,
    I skönhet och i frid!

    Säll den, lik dig, förklarad,
    Med himlen i sitt sköte
    Och spegelns glans bevarad,
    Sitt öde går till möte
    Och sjunker ljus och blid
    I evighetens frid!
Vintervisa.
    Vind och hvita vågor
    Stredo nyss på sjön;
    Blåa bryggor blänka
    Nu kring öde ön.
    Smidig skida skön
    Öfver slätten slinter.
    Vacker är vår vinter
    Och så frisk är snön.

    Aftonsömnig solen
    Syns och morgontung,
    Skumma skuggor skymma
    Suomis hed och ljung.
    Folkets håg är ung,
    Stålfast är dess sinne.
    Gladt vår perta brinne!
    Sjung en visa, sjung!

    Det var skarpt i skogen,
    Der jag högg i dag,
    Rim i håret hängde,
    Som en björn var jag;
    Det tog friska tag.
    Nu den långa qvällen
    Här vid heta hällen
    Sjunga vi i lag.

    Sjung de gamla runor,
    Dem vi än ha qvar,
    Sjung hur godt och trofast
    Finska hjertat var;
    Sjung om flydda dar,
    Sjung om dar, som stunda,
    Tills vi trötta blunda,
    Pertan slocknat har.
Ödemarkens jul.
    På öde mon är det hemskt i qväll:
    Kring ljungen sveper sig vinterns fall,
    Der hvirflar bister en snötung storm,
    Och drifvorna byta beständigt form.
    På flere mil syns ej väg, ej spår;
    En ensam vandrare, vinden går;
    Hans fjät kan dock ingen märka.

    Is ligger fast öfver bråddjup sjö,
    På isen tornar sig famnshög snö.
    På stranden ensliga furan står
    Och skakar sitt tofviga mörka hår;
    På kronan kastar som örnen vig,
    Den hungriga vilda vinden sig
    Och strör dess barr uti rymden.

    Hvems är det ängsliga skri på mon?
    Månn’ stormen jagat ur klyftan lon?
    Månn’ björn i idet vädrar försåt?
    Ve! rösten liknar ett barnagråt.
    Blott öknens irrande ulf det är,
    Hans klagan mig genom hjertat skär:
    Han hungrar, han och hans ungar.

    Tätt vid den ensliga skogssjöns vik
    På armod och på fromhet rik
    Står låg en koja, och på dess häll
    Glad sprakar brasan i juleqväll.
    På halmen leka de kära små,
    Och modersögon se huldt derpå;
    Dit skåda visst ock Guds englar.

    Ty aftonvarden är slutad just,
    Odh barnen leka ännu med lust,
    Men grånad farfar med stämma blid
    Ur bibeln läser om julens frid,
    Hur Jesusbarnet i denna natt
    Vardt födt, hur englarne sjöngo gladt
    Och Bethlehems stjerna lyste.

    Det hörde midt under lekens larm
    En af de späda; hans håg blef varm,
    Han såg genom rutan stjernans blick,
    Han tyst betagen ur stugan gick,
    Och under klarnade himlens hvalf
    Han undrade, der af köld han skalf,
    Hvar Jesu stjerna månd’ vara.

    Då — vild, blodlysten, af hunger tärd,
    Kom öknens ulf på sin mördarfärd;
    Hans rofblick spanade barnet snart,
    Han störtade sig mot det med fart —
    Men stilla, undrande, fromt i håg,
    Mot Jesu stjernor än barnet såg —
    Och ulfven hejdade språnget.

    Och ingen dödlig det tyda kan,
    Hvad känsla i djurets sinne rann;
    Men när, af sin ångest jagad ut,
    Den spädes moder dem fann-till slut,
    Då stod den blodiga ulfven trygg,
    Orörlig, tätt bakom barnets rygg,
    Och barnet log emot stjernan.

    Och modren ryckte sitt barn till sig
    Och lofvade Gud så innerlig:
    "Förvisst den qvällen är helig nämnd,
    När öknens ulf är till mildhet stämd.
    Du arma, hungrande gäst! Du må
    Mitt enda slagtade lam dock få,
    För Herrens röst i ditt hjerta!"
Respolska.
    Klang, min vackra bjellra, i den sena qväll!
    Spring, min raska fåle, öfver mo och fjell!
    Hemåt ila vi med vindens snabba fart,
    Der så hvila vi i mjuka armar snart,
    Och vår lycka ingen må förtycka.
    Alla qvällens norrsken flämta der i skyn,
    Alla sälla minnen skämta för min syn;
    Klang, min vackra bjellra i den sena qväll!
    Spring, min raska fåle, öfver mo och fjell!
    Hemåt ila vi med vindens snabba fart,
    Der så hvila vi i mjuka armar snart,
    Och vår lycka ingen må förtycka.

    Ratsch! det sprakar nog en frost i björk och tall;
    Kratsch! ett brak i skogen bådar furans fall;
    Granens långa skuggor darra lätt på snön,
    Yfvig är dess pels och hvarje qvist är grön,
    Skogens kung är evigt ung och fager.
    Tusen, tusen stjernor gnistra i hans hår,
    Ingen kung på jorden sådan krona får;
    Ratsch! det sprakar &c.

    Hej galopp! det går på insjöns silfvertak;
    Hejda loppet ej för hvarje liten vak!
    Långa djupa fjärdar brusa under oss,
    Många ljusa verldars ljus i stjernor bloss
    Vackra glimma uti isens strimma.
    Höjden är så klar, och klart är djupet ock:
    Dö, det är visst godt, men lefva bättre dock;
    Hej galopp &c.

    Klang, min vackra bjellra, gladt i qvällens ro
    Spring, min raska fåle, öfver fjell och mo!
    Första morgonstråle randas i vårt hem,
    Alla skogar småle, och vi le åt dem;
    Om vi stjelpa, det kan ingen hjelpa.
    Syns ett ljus ej glimma i den mörka däld?
    Ar det hemmets skimmer eller stjernans eld?
    Klang, min vackra bjellra, gladt i qvällens ro!
    Spring, min raska fåle, öfver fjell och mo!
    Första morgonstråle randas i vårt hem,
    Alla skogar småle, och vi le åt dem;
    Om vi stjelpa, det kan ingen hjelpa.
Melodin, en svensk polska, finnes anbragt i "Läkaren" af Blanche. Första stafvelsen i de två första raderna af hvarje vers accentueras skarpt och raskt. Allt det följande bindes samman legato.
Sylvias visor.
[Behöfvor det nänmas, att de flesta och gladaste sångfoglarna i våra skogar höra till slägtet Sylvia.]
Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma.
    Hvem är du, fria och klara ton,
    Som går i skog och i dalar,
    Som ljuder långt ur den öde mon
    Och högt ur, skyarna talar,
    Som hviskar sakta i vindens sus
    Och dånar mäktigt i vågens brus
    Och som mitt hjerta hugsvalarP

    Jäg är en fogel i luftens sal,
    Som lyfter högt mina vingar;
    Jag är en vind öfver berg och dal,
    Som lätt i topparna svingar;
    Jag är en våg i den klara vik;
    Jag är en engel från himmelrik,
    Som alla sorger betvingar.

    Jag är den smältande silfversång
    Från vårens darrande strängar;
    Jag är den klaraste källas språng
    Ur skogens mjukaste sängar;
    Jag är den svala, den friska röst,
    Som väller upp ur naturens bröst,
    Som doft ur blommande ängar.

    Jag smyger stilla till sorgens stig
    Och smärtans ensliga tårar
    Och hviskar sakta: kom ut till mig
    Och tro på kommande vårar!
    Jag har en fröjd för ditt fria val,
    Jag har en läkdom för hvarje qval,
    Som än ditt innersta sårar.

    Kom ut till mig du förgråtne vän,
    Till vår och frid och försoning!
    O huru stor är Guds godhet än,
    Hur full af nåd och försköning!
    Hur hög hans himmel! Hur blått hans haf!
    Hur grön, hur herrlig den jord han gaf
    Oss bleka blomster till boning!

    Kom ut, kom ut, och var fri och ung,
    Ty hoppets dagar de randas!
    Kom, var en fogel som jag, och sjung
    Hur skönt det dock är att andas!
    Att andas ut i den gröna hamn,
    Naturens älskade modersfamn,
    Der ljus och skugga de blandas.

    Ty vida verlden är fri och grön,
    Fast mycket tvång bor derinne;
    Och Finlands bygd är så rik och skön,
    Fast mycket armod vi finne;
    Och sången strålar af glädje här,
    Fast litet sväfvande vemod bär
    Af vårens korthet ett minne.

    Vårt sätt att glädjas är så en gång,
    Det står ej mer till att dölja,
    Vi lärde det af vår fogelsång
    Och strandens hviskande bölja.
    Ja, ja, det är litet sorg deri,
    Men Finlands bygd är dock glad och fri,
    Så länge hafven den skölja.
En liten flickas klagan för Sylvia i skogen.
    Och jag satt der så säll
    I den strålande qväll,
    Och jag sjöng huru solen gick ned.
    Och jag sjöng ej allen,
    Der var sång i hvar gren,
    Hela skogen han qvittrade med.

    Och i foglarnas låt
    Så förnam jag en gråt
    Af en liten en flicka på mark;
    Hennes kind var så hvit,
    Och hon bet på en bit
    Af det hårdaste bröd utaf bark.

    Och jag qvittrade gladt:
    Hvarför gråter min skatt?
    Och hon sado: hvad stör det din lust,
    Du, som plockar din mat
    Ur de bräddade fat,
    Ur de knoppande topparnes must?

    Men en sten är mitt bröd,
    Och jag biter med nöd,
    Och min tand rår ej mera derpå.
    Och Gud nåde så visst,
    I vår stuga är brist,
    Och i höst blir ej bättre ändå.

    Ty Guds nådiga hägn
    Ger ej åkrarna regn,
    Och all jordenes sköte är torrt;
    Och den glimmande skyn
    Uppå himmelens bryn
    Ilar utan välsignelse bort.

    Har i bibeln du läst
    Om den flygande pest,
    Som förödde Egyptie land?
    Så en mask i sitt stoft
    Ater ängarnas doft,
    Och de svedas som eld af hans tand.

    På de gulnade fält
    Ryter jorden af svält,
    Och de sinade spenar ge blod,
    Och vår lada är tom
    Och vi vänta en dom
    För vår otack, när tiden var god.

    Ty mitt fädernehus
    Ar i synder och rus,
    Och min moder har klagat sin nöd:
    Till ett gift ha vi redt
    Det som Gud har oss gett
    Till vårt signade dagliga bröd.

    Ja det allt vi förskyllt,
    Och vårt mått är ej fyldt,
    Ty de flyga de sorgliga bud.
    O du fogel i topp,
    Och du sjunger om hopp,
    Och du tröstar ännu uppå Gud!

    Vid hon talade så,
    Runno tårarna små
    På den brödbit hon bar i sin korg;
    Och så mjuknade den,
    Och så bet hon igen,
    Och så glömde hon hela sin sorg.

    Och jag qvittrade: mod!
    Gud är mäktig och god,
    Och han saltar med tårar ditt bröd,
    För att göra det mjukt,
    När ditt hjerta är sjukt,
    Och så gör han med all vår nöd.
Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt.
    Jag gungar i högsta grenen
    Af Harjulas högsta ås;
    Vidt skina de blåa vatten,
    Så långt de af ögat nås.
    Af Längelmävesis fjärdar
    Der skimrar ett silfverband,
    Och Roines älskliga vågor
    I fjerran kyssa dess strand.

    Och blå som en älsklings öga,
    Och klar som ett barndomshem,
    Den gungande Wesijärvi
    Sig stilla smyger till dem.
    Och hundrade öar simma
    Allt uti dess vida famn,
    Naturens gröna tankar
    I blåa vågornas hamn.

    Men rundt kring de täcka stränder
    Stå furor i dyster krans,
    Allt som den vise betraktar
    De jollrande barnens dans.
    Och skördarnes tegar luta
    Mot dem sin grönskande kind,
    Och ängarnas blommor andas
    Sin doft i sommarens vind.

    O hur det fattiga Finland
    Är rikt på skönhet ändå!
    O hur af guld och af silfver
    Dock stråla dess sjöar blå!
    Här ha i sorg och i glädje
    Sin lyra sångerna stämt
    Och härma i stilla gungning
    De klara sjöarnas skämt.

    Jag är blott en liten fogel
    Med späda vingar och små,
    Men vor’ jag en örn i molnen,
    Jag flöge högt i det blå,
    Och flöge och flöge vida
    Allt upp till Guds allmakts thron
    Och sjönke der för hans fötter
    Och qvittrade så min ton:

    Du helige himlens herre,
    Jag tackar dig högt i bön,
    Att du har gett oss att älska
    En bygd så herrlig och skön!
    O låt våra sjöar stråla
    Klart uti vår kärleks brand!
    Låt oss bli värda att älskas
    Så högt vi älska vårt land!
Sommarvindarna sjunga för blommorna på fordna slagfält.
    Sjung, du min susande vind, öfver ängen,
    Sjung du de blödande minnen till ro;
    Samla din doft från blommornas hängen,
    Vuxna på grafvarnas ensliga bo.
    Multnade hjertan dem gett sin saft,
    Tappraste armar dem gett sin kraft;
    Gråtande saknads kärliga tårar
    Vattnat de späda små blomster skaft.

    Lyssna — det dånar der borta vid fjärden;
    Är det de döendes jemmerskrin?
    Är det en klang af de korsade svärden?
    Stridernas brak och kulornas hvin?
    Är det den jublande segerns larm?
    Är det den blödande flyktens harm?
    Nej, det är hafvet, som suckar i stormen,
    Hafvet, som häfver sin blånande barm.

    Hvälf då din våg öfver grafvar och minnen;
    Skölj då från nejden dess fläckar af blod;
    Plåna då hatet ur menskornas sinnen;
    Slöa för evigt krigets lod!
    Ack, men det brusande haf i sitt lopp
    Hör ej den qvittrande fogel i topp;
    Stormen, besegrad af strändernas furor,
    Smyger i smekande fläktar hit opp.

    Sjung då, min brusande vind, öfver nejden,
    Samla de tårfulla blommornas doft;
    Sjung om de tappra, som föllo i fejden;
    Strö dina dofter på deras stoft.
    Knyt deras eviga lagrars krans;
    Sjung om den eviga ärans glans!
    Multnade hjertan i tufvorna klappa,
    Hjeltarnes armar skaka sin lans.
Fridsböner i aftonens lugn.
    O du den spegelklara qvällens frid,
    Som hvilar öfver himmelsblåa fjärdar,
    Der stjernan skådar, älskelig och blid,
    I djupet ned från obekanta verldar,
    O sänd en stråle till den mörka dal,
    Der stormen rasar och der oron qvider,
    Att stilla somna de förgråtna qval,
    Att glömda sjunka sorger utan tal
    Och ro må hvarje hjerta få, som lider.

    O du naturens tysta aftonbön,
    Du stilla andakt öfver skog och stränder,
    Der vågen sjunger psalmer öfver sjön
    Och hvarje blomma ber med knäppta händer;
    O dö ej som en suck i stormens brus,
    O slockna ej med solens rista strimma,
    O dröj ännu i skogens sakta sus,
    O kom till oss ännu i stjernors ljus,
    Att evigt i vår svunna glädje glimma.

    Du heliga, du milda kärlek! Du,
    Som allt försonar och som allt bevarar,
    Som tror i hösten på en vår ännu
    Och sjelfva natten med ditt ljus förklarar;
    O se, vår himmel mörknar långtifrån,
    Och stormen ryter vildt, och svärdet mördar;
    En vink af dig, och tyst är stormens dån,
    Och hatets furie med straffadt hån
    I vanmakt för din fot din allmakt vördar.

    Du mäktiga, du höga, kom till oss
    I aftonlugnet på naturens panna.
    Släck i din glans den vilda stormens bloss;
    Du som välsignar, lär oss ej förbanna!
    O låt oss ej med bittra hjertan stå
    I qvällens skönhet, som hvar kulle kröner;
    O låt ej hat från våra läppar gå,
    När rundtomkring till himmelen den blå
    Uppstiga hela jordens aftonböner!

    Frid i naturen! Frid i hjertat! Frid
    Med alla dem, som i det korta lifvet
    Arbeta, lida här en liten tid
    För allt hvad skönt och stort blef menskan gifvet.
    Om vän, om ovän, — fråga icke här,
    Om menska, hvem han är, den man du möter,
    Men fråga blott om han ett hjerta bär
    För allt det ädlaste, som lifvet lär,
    Och allt det eviga, som tid ej nöter.

    Frid öfver jorden! Solen sjunker klar,
    Och mörkrets förlåt mild och sakta skrider
    Liksom en mur emellan det som var
    Och det som kommer i de nya tider.
    De bleka blommorna i jordens dal
    I skuggor gömma sig för menskans öga,
    På det att, oafvändt i fröjd och qval,
    Det må se opp till ljusa, stjernors sal
    Och klarna sjelf i glansen af det höga.
Den resande studenten.
    Hans röst man hörde på afstånd ren,
    Hans gyllne lyra i solen sken,
    Hans piska small, och i raskt galopp
    Han körde på gården opp.

    Så långt man mindes var han sig lik,
    Ej mera fattig, ej mera rik,
    Men lika modig och lika ung,
    Och alltid glad som en kung.

    Det var han sjelf, det var hans gestalt,
    Hans rock, hans kappa, hans vest och allt,
    Hans röda gördel med toffsar på,
    Puffert och flaska också.

    Det var hans kärra, man mindes den,
    Hans kappsäck kände man väl igen,
    Hans masurpipa med nött beslag,
    Den var sig lik än i dag.

    Och regnet ifrån hans kappa dröp,
    Men gårdens flickor i kind han nöp,
    Och slog åt värden ett glas till rand
    Och skakade gladt hans hand.

    "Och käre herre, hvi år från år
    Ni far den vägen, fast tiden går?"
    — "Du gamle tok, det är menskolott
    Att vanka och vandra blott".

    "Men blir ni då ej fullärd engång?
    Säg, vill ni tyda ut foglasång?"
    — "Bah, sådant för mig en småsak är!
    Jag konsten att lefva lär".

    "Här mycket ändrats sen ni for sist:
    Yår gamle kyrkherre ha vi mist.
    Han dog af ålder". — "Nåväl, min vän,
    Ni fån väl en ann’ igen".

    "Er vän, vår länsman, är enkling nu".
    "Då tar han sig väl en annan fru". —
    "Adjunkten gift sigu. — "Då gjorde han
    Detsamma som mången ann".

    "Och flickan borta i torpet der —
    Ni hade ju henne fordom kär, —
    Hon gömdes i går i kyrkomull,
    Och, herre, det var er skull".

    Då har studenten ett ord ej svar’t,
    Men bort han ilat med vindens fart;
    Ett år man väntat och väntat fler’,
    Men sett honom aldrig mer.
Simson och Salomo.
    Och liten pilt han läste så flitigt i sin bok,
    Och dömde sen deröfver så godt som han var klok.

    Der var det gamla Juda med dess försvunna makt,
    De store hjeltars styrka, de vise kungars prakt.

    Han läste ej, han såg det; — han var som en af dem;
    Han slog de Philisteer, han drog från Babel hem.

    "Och hör du, moder kära, vor’ jag nu Simson blott,
    Af alla Finlands klippor jag byggde mig ett slott".

    "Och vore jag kung Salomo, med guld och ädelsten
    Jag slott och gård förgyllde; — du skulle bo der sen".

    "Och om jag vore Simson, så slog’ jag den ihjäl,
    Som illa gör min moder och ej vill Finland väl".

    "Och vore jag kung Salomo, jag gaf mitt gyllne slott
    Åt den dig älskar, moder, och unnar Finland godt!"

    "Och är jag nu ej Simson, ej Salomo — nå ja,
    Så kan den dagen komma, när jag blir lika bra."

    "Och kommer ej den dagen, nog blir jag karl ändå,
    Att älska land och moder och slåss för dem också".
Kantele.
    Nu en saga vill jag sjunga,
    Hvem vill uppå sagan höra?
    Månne björken? Månne tallen?
    Månne lundens blommor alla?
    Björken har ej tid att höra,
    Tallen mycket har att göra,
    Blommorna ha ännu mera.
    Selma, du min smultronblomma!
    Fanny, täcka tusensköna!
    Sätt dig här i vackra lunden,
    Lyss på mig i aftonstunden.

    Liten dikt vill jag berätta,
    Dikten har jag engång funnit
    Lik ett hjortron uppå tufvan,
    Lik ett ensamt bär på stjelken,
    Enslig blomma uppå ljungen.
    Funnos äfven andra blommor,
    Vackra barn af skogens tufvor,
    Vårens döttrar, silfverklara,
    Himmelsblåa, underbara;
    Men jag tog den allraminsta,
    Tog den blekaste af alla.
    Uti blomman låg en perla,
    Var det dagg blott, var det tårar?
    Skogens ljufhet log i perlan,
    Dalens doft och ödemarkens
    Tysta sorg i den sig speglat.
    Perlan spilldes ned på tufvan,
    Sorgsna tufvan börjar knoppas,
    Börjar längta, börjar hoppas,
    Börjar le i färger bjerta:
    Sorgsna tufvan är mitt hjerta.

         *   *   *

    Så om Kantele är sången:
    Uppå mossan under tallen,
    Uppå vilda skogens tufva
    Låg den döde barden fallen.
    Kantele, det ljufva spelet,
    Låg invid den dödes fotter,
    Kantele, det glada spelet,
    Var så tyst som döda lärkan,
    Som en somnad vinterbölja,
    Som en bäck, hvars våg förrunnit,
    Som en härd, hvars eld förbrunnit.

    Vinden vandrade i skogen,
    Ofver tufvor, öfver toppar.
    Kantele, det ljufva spelet,
    Börjar susa uti vinden.
    Börjar sjunga så och säga:
    "Ve mig arma, ve mig glömda!
    Sorgsen sofver jag på tufvan,
    Slumrar under gröna granen,
    Granens barr uppå mig falla,
    Skogens ruskor mig betäcka,
    Mossa vexer på min sida,
    Ogräs mellan mina strängar.
    Ve mig arma, ve mig glömda!
    Fordom var det annorlunda,
    Då jag bars som barn på armen,
    Invid starka hjeltars hjertan.
    Starka hjeltars stora hjertan
    Slogo högt i hårda barmen,
    Ljufva jungfrurs ljusa blickar
    Glada glimmade, när glädjen
    Ströfvade på mina strängar,
    Sorgen sakta smög deröfver.
    Ve mig arma, ve mig glömda!
    Handen, som mig bar, har vissnat,
    Vissnat sångens blåa blommor,
    Strödda öfver ljung och tufva,
    Domnat bort den förr så ljufva,
    O hur snart de bleknat alla!
    Ingen vill till lif dem kalla".

    Kommo tvenne män i lunden,
    Adle män med ljusa blickar,
    Funno der den döde barden,
    Kantele invid hans fötter.
    Sade då den ene mannen:
    "Frid med dina gråa lockar,
    Gamle fallne runofader!
    Ej så snart skall du förgätas,
    Menar jag, i Suomi landet.
    Jag vill gå i djupa skogen,
    Leta uti öde kärret
    Efter blyga Suomiblommor,
    Kanteles förgråtna döttrar,
    Vill till kransar hop dem binda,
    Kransarna vill jag, o fader,
    Kring ditt gråa hufvud linda".

    Gick så bort den ene mannen
    Uti kärr och öde skogar,
    Kom igen från kärr och skogar,
    Med de blyga Suomiblommor,
    Band dem hop till kransar alla,
    Kransarna han sedan sakta
    Lindade kring fadrens hufvud,
    Runofadrens silfverlockar.
    Vackert var det visst att skåda
    Väpa blommor, hvita lockar,
    Vårens ros och vinterns drifva,
    Lifvets leende och dödens.
    Och det blef en doft i skogen,
    Vällukt kring den gamles panna,
    Som när öfver gamla häggen
    Milda majregn sakta dugga,
    Kala grenar hastigt grönska,
    Gröna grenar hastigt knoppas,
    Knopparna slå ut i blommor,
    Blommorna så ljufligt andas
    Och med vällukt vinden blandas.

    Deraf djupt den andre rördes
    Och hans håg blef mild som majdoft.
    Kantele han tog från tufvan,
    Stämde de förgätna strängar
    Och begynte nya runor,
    Nya runor, längtansfulla,
    Kärleksrika, underbara,
    Himmelsblåa, silfverklara. —
    Välljud gick kring hela nejden,
    Som när uppå dunkla grenen
    Sjunger Satakielinen,
    Skumma skogar sakta susa;
    Strida forsar stilla brusa,
    Starka stormars tungor tystna,
    Blad och blommor le och lyssna.

    Hvilka äro dessa männer,
    Dessa ädla sångarhjeltar,
    Som förgätna blommor plockat,
    Kantele från tufvan tagit?
    Säg ett namn, du goda saga,
    Sedan säg mig ock ett annat,
    Att jag får de kära namnen
    Hviska ut för mina lunder.
    Mina lunder skola glädjas,
    Löf och gren af kärlek susa.
    Namnen hviska de åt vinden,
    Yinden för dem sedan längre,
    Hviskar dem åt insjöns vågor,
    Insjöns vågor oupphörligt
    Hviska dem åt sina stränder.
    Så i vida Suomilandet
    Skola tusen lunders blommor,
    Tusen sjöars vågor ständigt
    Säga om de kära namnen;
    Att de aldrig mer förgätas,
    Aldrig, aldrig dö, sålänge
    Yind och våg i Suomi sjunga.

    Nu så hören, mina lunder,
    Hören vind och vackra vågor,
    Sagan har mig namnen gifvit
    Och jag ger er dem för evigt:
    Runeberg, Elias Lönnrot.
Johan Jakob Nervänder.
(Studentsång vid grafven d. 20 Mars 1848.)
    Vike de dystra sorger ur vårt minne.
    Dignad vid grafven lifvets strid försvinne.
    Helig, ovansklig träde för vårt sinne
        Andens förklaring.

    Ljus af ditt ljus, o Gud, i ljusets dagar
    Han, som oss flytt, oss lärde ljusets lagar.
    Eviga ljus, som ej dödens natt försvagar,
        Dig vi förbide.

    O hvi så tidigt skulle vi dig mista,
    Snillets och sångens sköna gudagnista!
    Lär oss, o Gud, när våra hjertan brista,
        Stilla tillbedja!
Mathias Alexander Castrén.
(Studentsång vid grafven d. 12 Maj 1852.)
    Slumra välsignad i fädernejorden,
    Du som med mäktiga anden och orden
    Irrade vida kring polens strand,
    Bergande skörd för ditt fosterland!

    Finland har funnit sin vagga den gömda,
    Minnenas dag har gått opp för de glömda,
    Ljud af försvinnande folk stå qvar,
    Frälsta af dig för en framtids dar.

    Hvilan är kommen och bruten är stafven.
    Finland i sorg vid den öppnade grafven
    Ristar för evigt ditt älskade namn
    Djupt i dess klarnade häfders famn.

    O att, som du, vi må lofva och lära
    Alska vårt land och dess språk och dess ära;
    O att, som du, vi med hjerta och hand
    Lefva och dö för vårt fosterland!
Georg August Wallin.
    Gå, vandrare på lifvets väg,
    Din bana fram med fasta steg,
    Och mät ditt mål, — ej dina fjät,
    Ej dina faror mät!

    Se, Asiens hemska ödemark
    Med tak af is, med bröd af bark,
    Den gaf sitt rof, som dignat ren,
    Den gaf igen Castrén.

    Och se, Arabiens heta sand
    Med folk i glöd, med sol i brand,
    Den gaf igen sitt rof, — den gaf
    Ej åt Wallin en graf.

    I fosterlandets jord till slut
    De vandrat och de hvilat ut,
    De båda ädle vandringsmän,
    De gömmas nu i den.

    I söder eller nord — stor sak!
    Blott vägen går till målet rak,
    Om uti glöd, om uti is,
    Det allt är samma pris.

    Det allt är samma, pris att ge
    Sitt lif för stora mål, som de,
    Och hvem vill räkna år af nöd
    Mot deras sköna död!

    Se, långt i polens stepper ren
    Försvinna spåren af Castrén,
    Och öknens heta Samum gått
    Der nyss Wallin har stått.

    Men dock så lefva deras namn
    Och deras verk i häfdens famn,
    Och fosterlandets varma tår
    Uppfriskar deras spår.

    Gå, vandrare på lifvets väg,
    Din bana fram med fasta steg
    Och mät ditt mål, — ej dina fjät,
    Ej dina faror mät!
Julpsalm.
    Det mörknar ute och vinden brus
    Far öfver de dunkla dalar;
    Natt faller öfver den armes hus,
    Den rikes stolta salar;
    Hvar är det ljus,
    Det klara, som oss hugsvalar?

    I dödens skugga, der än vi gå,
    Vi blinda och sorgsna alla,
    Hvar är den stråle, vi hoppas på,
    Som skall i vår skymning falla?
    Hvar ljusna må
    Den nattliga himmel kalla?

    De eviga stjernor skåda klart
    I däldernas dunkel neder,
    Af festliga ljus ett underbart,
    Ett glänsande sken sig breder.
    Kom snart, kom snart,
    Du enda ljus, som oss leder!

    Snöflingan derute frusen far,
    Kring backarna vinden skenar;
    Månn’ sparfven varmt uti boet har,
    Och svalan i björkens grenar?
    Små fågelpar,
    Hur väl jag er alla menar!

    Men brasan brinner så varm på häll
    Och ljusen skina så klara;
    O det är visst, att i qväll, i qväll,
    I qväll vill ett barn jag vara,
    Så glad och säll
    I gladaste syskonskara.

    Guds mörker ljusnar i klarhet då,
    Guds ovän ej får oss fresta;
    De heliga englar med ögon blå
    I arma hyddan gästa;
    Det är ändå
    Af alla jular den bästa.
Det eviga ljuset.
(En visa om julnatten.)
    Du eviga ljus,
    Du strålande strimma
    I lefnadens dimma
    Och grafvarnas grus;
    Jag tror uppå dig,
    Jag stilla tillbeder
    Din stråle som leder
    Och lyser min stig.

    I mörker jag gick,
    Min själ var en öken,
    Och sorgernas töcken
    Omhöljde min blick;
    Den ödsliga natt
    Låg tung på mitt hjerta,
    Då sken i min smärta
    Din stråle så gladt.

    Naturen var stum,
    En fläkt från de döde
    For öfver de öde,
    De vissnade rum;
    Allt lefnadens hopp
    Var dödt och begrafvet;
    Då rann du ur hafvet
    Så glimmande opp.

    Då rann du ur skyn
    I ljusnande söder,
    Som hoppet det glöder
    För menniskans syn;
    Efå rann du så huld
    I skuggornas näste
    På himmelens fäste,
    Som perlor och guld.

    Och dig har man sagt
    I grafvarna fången,
    Förlorad, förgången
    För skuggornas makt —
    Dig som i all tid,
    Hvarthelst vi än vädje,
    Bär himmelens glädje
    I lefnadens frid!

    I dag är din dag,
    Du eviga strimma,
    Din födelsetimma,
    O Jesu, i dag!
    Jag tror uppå dig!
    När krafterna digna,
    Förklara, välsigna
    Och hägna min stig!
Finlands öde.
    Sigfrid Aroni var en man.
    Vid Wandas bölja föddes han
    I fordna Wasatider.
    Student på ljusets höga ban,
    Lyft hatten för den grå titan,
    För vetenskapens veteran
    I ledet, der du strider!

    Det var hans säkra mästarhand,
    Som mätte Lapplands öde strand
    Och skref en gräns för polen.
    Den första almanackan bar
    Hans namn i Sigismundi dar,
    Och nästan lika kändt det var,
    Som stjernorna och solen.

    Till stjernorna stod ock hans håg,
    Och nattens stora bibel låg
    Uppslagen för hans aning.
    Der rullades för honom opp
    De dunkla menskoödens lopp
    Och kungars våda, rikens hopp
    Och stora bragders maning.

    Nu trött vid menskors kif och fjäs,
    Han mindes att på Ekenäs
    Ock himlens stjernor lyste;
    Vardt alltså i sin lefnads qväll
    En stjernekung i torftigt tjäll,
    En herde i det minsta gäll,
    Som Sverges rike hyste.

    Här satt han ofta stum, allen,
    Med kikarn stödd på mossig sten
    Yid aftonrodnans flamma.
    Hans hår var hvitt, hans hjessa krökt,
    Men tänka stort och blicka högt,
    Det var den idrott han försökt;
    — O yngling sök densamma!

    I aftonglansen blank och rik
    Låg för hans öga Pojo vik
    Med fjerran hvita segel.
    All Finlands skönhet log emot
    Hans lugna blick, inför hans fot,
    Och solen doppade sitt klot
    I Finska vikens spegel.

    Men ej hans tankar dröjde der.
    Från sol och våg och strand och skär
    Han lyftade sitt öga
    Till qvällens tysta stjernesken,
    Som blinkade, först en och en,
    Så tusen och mångtusen ren,
    Ur dunklet af det höga.

    Kom så den skumma nattens stund.
    Än njöt hans öga ingen blund;
    Han sökte blott ett enda:
    Hans sista, största verk det var,
    Som ofulländadt än låg qvar
    I stjernornas och Guds förvar;
    Det ville han fullända.

    Han stafvade den höga skrift,
    Som Herren Gud med silfverstift
    På aftonhimlen ristat.
    Hvar bokstaf tindrade så skär;
    Han sökte Finlands öde der;
    Men gåtans nyckel fanns ej här:
    Den hade Sigfrid mistat.

    Han mätte, mätte, natten lång,
    Planetens höga cirkelgång
    Och zodiakens bana.
    Förgäfves irrade hans blick
    Till rymdens minsta stjerneprick;
    Ack, Finlands dunkla öde fick
    Han ingenstädes spana.

    Långt, syntes honom, evigt hängt
    Från denna verld, som mäts så trångt,
    Der svaga menskor andas,
    Satt domens engel tyst och skref
    Sitt Varde på det kungabref,
    Der Finlands lott beseglad blef
    För seklerna som randas.

    Sigfrid Aroni sänkte fromt
    Sin blick från detta hvalf, så skumt
    Och lysande tillika.
    "Du himlens herre, sade han,
    Jag är en svag, fåkunnig man,
    Din skrift jag icke läsa kan,
    Och mina synrör svika".

    Nu grydde morgonen. Man såg
    En herdegosse, frisk i håg,
    Sin hjord på bete drifva.
    Han nalkades helt tyst på tå:
    "Se stjernorna till hvila gå;
    Nu, fader, är det tid också
    Att dig till ro begifva".

    Sigfrid, ur sin begrundning väckt,
    Såg upp. Hvem talade så käckt
    I ödets dunkla timma?
    Då såg hans siarblick en syn:
    Han såg från österns gyllne bryn
    En återglans af morgonskyn
    I piltens ögon glimma.

    Och det var blott en snabb minut,
    Men han dess mening tydde ut
    Och djupt sin hjessa krökte:
    "Allsmäktige, hur underbar
    Din dolda vishet skrifvit har
    I detta blåa stjernepar
    Det horoskop jag sökte!"

    "Förklarad nu min gåta står;
    Den gamle siarn tröstad går
    Till ro ibland de döde.
    Mitt land! I dina söners vakt,
    I dina unga hjertans makt
    Har Herren all din framtid lagt
    Och der står Finlands öde".
Ur "Regina von Emmeritz".
Andra Akten. Första Scenen.
Borggård i slottet Emmeritz. I fonden en vall, som skymmer utsigten. I midten af vallen en trappa, som leder till scenen. Till höger ingång till slottskapellet. Till venster en flygel af slottet. Svagt månsken och morgonskymning, som dagas under Reginas melodram. På vallen postar en soldat.
(Melodram.)
REGINA ensam.
    Det är så tyst, så svalt. Den evigt stumma natten
    Sin slöja breder än kring slott och land och vatten,
    Och månen skiner klart på lifvets glömda strid,
    Och ro har hvarje bröst och hvarje hjerta frid.
    Du, arma hjerta, blott är ensamt födt att lida,
    Ar vigdt åt fridlös kamp, emot dig sjelf att strida;
    Du ensam, svaga rö, som böjs vid minsta fläkt,
    Skall gudastark stå rak mot stormens andedrägt...
Kort paus.
    På branten, när som barn jag bröt en ros med fara,
    Jag prisade dess lott, att ej blott skön få vara,
    Men ock ett törne ha, att stinga hvarje hand,
    Som kom förmäten vid dess blomsterhjertas brand.
    Och när en qväll jag såg det gyllne molnet segla,
    Att högt från himlens hvalf sin glans i floden spegla,
    Ej för dess glans och guld dess lott så skön jag fann,
    Nej — blott för att en blixt uti dess sköte brann.
    Och nu, när — sjelf en ros — jag törnet bär att stinga,
    När sjelf en aftonmoln — jag har en blixt att svinga,
    Nu med ett annat språk och med en annan röst
    Naturens stämma högt vill tala i mitt bröst.
    Nu säger hon till mig: om sällhet du vill finna,
    O blomma, blomma var! O qvinna, var en qvinna!
    O gyllne aftonmoln, bevara himlens glans!
    Dess åskor natten gif! Glöm att en ljungeld fanns!
Kort paus.
    Förgäfves, o natur! Hvad än din röst må tyda,
    Jag hör den icke mer, jag den ej mer vill lyda.
    En enda lyder jag — den helga jungfruns bud;
    Hon säger: hämna mig! Det är en röst från Gud.
    Ha, redan dagen gryr, och månens glans försvagas.
    Gläds, tyska fosterland, ty hämndens timma dagas!
    En flickas svaga arm skall väpnas för din tro;
    För dig hon offra vill sin hela lefnads ro.
    Farväl, min frid! Farväl, min barndoms glada minnen
    I stjernor i min natt, som glänsen och försvinnen!
    Farväl, min ungdoms dröm, din sol i natt går ner;
    Med dolken i sin hand man sofver aldrig mer.
    Farväl, min far! Och du, min mor i grafvens gömma
    J, fordna lekars ro, farväl, väninnor ömma!
    Farväl! Min famn är stängd, mitt val är mer ej fritt
    Min hand är ej min hand — mitt hjerta är ej mitt!
Avancerar uppför trappan och försvinner på höjden af vallen.
Åttonde Scenen.
(Samma borggård. Morgonen har ljusnat. Liflig rörelse på vallen af soldater, qvinnor och barn. Stridstumult utom scenen. Sårade bortföras. Ur kapellet till höger tågar en procession af munkar och nunnor afsj ungande en messa; i spetsen för dem Hieronymus och Regina. Straxt efter messans slut instörtar en del af vallen.)
FURSTEN AF EMMERITZ. REGINA. HIERONYMUS. Straxt derpå LARSSON, BERTEL och svenska SOLDATER.
FURSTEN, med slitna kläder och hastiga steg.
Hit, flera man, hitåt! Man klättrar öfver vallen.
SOLDAT, på vaUen.
Vi stå ej längre ut. Vår officer är fallen.
FURSTEN.
Stån! Viken ej ett steg! Jag kommer till er hjelp! Vräk Svenskarne från valln och deras stegar stjelp!
Slottets soldater fly öfver scenen.
FURSTEN, hejdar dem.
Stån! fege uslingar! Skall här er furste blöda?
Larsson och Bertel intränga fäktande på scenen.
LARSSON, till fursten.
Er fången gif, ers nåd! Försvar är fåfäng möda.
FURSTEN, fäktar med Larsson.
Förräderi!
BERTEL, till Regina, som till venster i förgrunden synes vänta någon.
Ni här! Att dö är ni för ung!
REGINA, stöter honom ifrån sig.
Tillbaka! (Fattar hans arm) Vänta, säg, när kommer han, er kung?
FURSTEN, besegrad vid vallen.
Ah, jag är sårad!
REGINA.
Ah, förbarma dig, Maria?
    Till Bertel.
När kommer han, er kung?
BERTEL.
Jag vill er far befria.
REGINA, med högsta otålighet.
Er kung, när kommer han?
BERTEL.
Han snart skall vara här.
REGINA.
Tack! Rädda nu min far!
    Bertel för fursten till kapellets ingång.
    Den sårade hvilar utmattad på trappan.
LARSSON, utåt vallen.
Vår fånge fursten är, Och slottet det är vårt. Hitåt, kamrater alla! Och ned med vapnen der! Numera vi befalla.
    Svenskarne intränga. De belägrade sträcka gevär.
Nionde Scenen.
DE FÖRRA. AXEL LILJE. Sedan konung GUSTAF ADOLF med svit, hvaribland von ALTEN. Man hör utanför scenen en segermarsch.
AXEL LILJE, i brechen på vallen.
Plats för Hans Majestät!
Fanor planteras å Ömsesidor om brechen. Konungen, i spetsen för sin stab, intränger med draget svärd genom brechen. Scenen ljusnar. Grupper af krigare, som efterhand fylla vallen och större delen af scenen. Regina och Hieronymus till venster i förgrunden Fursten på trappan till kapellet.
KONUNGEN ännu i brechen, till en adjutant.
    Sen slottet nu är vårt, gå, dess besittning trygga!
    Ställ vakter öfverallt! Bevaka hvarje brygga!
    Der murn är svag och der försåt befaras kan,
    Ställ Pinnarne på post, som förr ni varit van.
    Afväpna fienden! blod får ej mera rinna.
    För mycket flutit ren. Beskydda barn och qvinna.
    Håll tygel på ert folk. Man stränga ordres ger,
    Att värnlös fiende är fiende ej mer.
Nedstiger på scenen.
    Guds makt! Man skall dock ej om Gustaf Adolf säga,
    Att han vill Pasewalk med Pasewalk uppväga.
Sorl bland soldaterne.
KUNGEN, strängt.
    Ve den som bryter här sin konungs stränga bud.
    En kort process, kort dom, och sen hans själ åt Gud!
Sorlet tystnar.
von ALTEN.
    Men slottet togs med storm. Af våra fallit hundra.
    Soldaten med sitt blod har köpt sin rätt att plundra.
KUNGEN, skarpt.
    von Alten, ni är Tysk, ni förr hos Tilly var;
    Jag vill förlåta er ert oombedda svar.
    Det sällsamt är, vid Gud; vi fremlingar från norden,
    Vi spilla lif och blod för er, för tyska jorden,
    Och fattiga på guld från våra segrar gå.
    Men när vi krigets gam vid rofvet hejda, då,
    Då, tyske riddersmän, då är det J som ropen
    Till fremlingen: hugg in! Slå, plundra, mörda hopen!
    ih mina herrar, det är eder sed; men jag
    Har ej i skola gått hos Wallenstein. Min lag
    Jag oj i Magdeburg af Tillys bödlar lärde.
    För mig ha menskorätt och menskolif ett värde;
    Och den af mitt befäl, som annan lag vill ge,
    Står fritt att lemna härn. Farväl, min öfverste!
von Alten går. Till soldaterne:
    Barn, jag är nöjd med er som Svenskar och soldater.
    Väl högre murars fall vi sett och större dater;
    Dock ha’n J gjort er pligt. Två dagars rast jag ger;
    För bytet sen per man två gyllen. Gud med er!
Soldaterne skingra sig under hurrarop. Till fursten:
    Min furste, gästfrihet en ädlings glans plär öka.
    Objuden kommer jag att edert slott besöka.
    Förlåt, jag tog den väg, som öfrig var att fås,
    Ty jag har ondt om tid, och porten hade lås.
    Ni ser, jag nycklar har, i svenska smedjor gjorda,
    Som öppna alla lås, om än så illa smorda.
    Men att min väg der vid blef fläckad utaf blod,
    Det kunde ni, min prins, besparat edert mod.
Regina, hvars blickar skarpt och oafvändt följa konungen, för handen till dolkcn.
FURSTEN.
    Om lifvets väg, min kung, till fall, till seger leder,
    Betyder föga, blott det är en väg af heder.
    Den siste af min ättr som bär ännu ett svärd,
    Jag falla vill, mitt namn och mina fäder värd.
    Gå, krossa denna barm, som ni min mur har krossat,
    Gå, grusa denna borg, som seklers strider trotsat;
    Med jorden jemna den; bygg er en thron deraf; —
    Min ära blomstrar dock med gräset på min graf.
KUNGEN, mildt.
    Min furste, ädle prins! Räck mig er hand att stöda,
    Ej en besegrad mer, dömd att förhånad blöda,
    Men segrare. Ty hvad på jorden emotstår
    Så högsint äras språk i glans af silfverhår!
    O att hvar riddergman i Tysklands sköna dalar
    Må tala detta språk, som ni, min furste, talar;
    Då stode godt vår sak.
    Regin as hand sjunker från dolken.
FURSTEN.
    Då stode ni ej här.
KUNGEN.
    Väl möjligt. Jag ej här — och Ferdinand ej der.
    Men ni är sårad! — Hit, min läkare! — Ni blöder...
    Förbind hans durchlaucht fort!
    En läkare framträder ur sviten och förbinder furstens arm.
    Konungen biträder dervid.
REGINA, å part i yttersta spänning.
    Du hat, du hat som glöder,
    O gör mig blind! O gör mig döf!
HIERONYMUS, sakta till Regina.
    Han lutad står...
    Ni skyndar till er far... man trängs...
    man ber... man slår!
REGINA.
    O alla helgon!'
Närmar sig hastigt och med dragen dolk konungen, h vil ken, sysselsatt med fursten, vänder henne ryggen.
KUNGEN.
    Hit, en nunna!

    Vänder sig om och blir varse Regina, som åter döljer dolken
    och fixerar konungen med mörka blixtrande ögonkast. Kort
    och uttrycksfull paus.

    KUNGEN.

    Fromma syster,
    Hvi står ni rådlös der med blick så mörk och dyster?
Pekande på fursten.
    Se der ett verk mer fromt, än bot och bön och bigt.
    Bör jag — en kättare — er lära kristlig pligt P
Reginas ögon sjunka långsamt mot jorden.
FURSTEN.
    Min dotter, store Gud, bland fiendernas skara!
KUNGEN.
    Min furste, lugna er! Er dotter trygg skall vara,
    Som om hon vore min. Jag ock en dotter har,
    Och jag var riddare långt förrän jag var far.
    Min fröken — nyss ni såg — kanske bedrog mig tycket —
    För litet på en far och på en kung för mycket.
FURSTEN, till Regina.
    Ha dina läppar ej ett enda ord till tröst?
HIERONYMUS, à part.
    Han skämmer bort mitt verk.
FURSTEN, bedjande.
    Ett ljud utaf din röst!
KUNGEN, strängt.
    Hvad! Hör ett barn ej mer sin faders röst den ömma?
    Har då naturen sjelf sin stämma hunnit glömma?
    Hon, som, så stor och rik, har lagt i qvinnans famn
    En kärlek utan gräns, en kärlek utan namn!
    Gå, unga flicka, bed ditt radband hela dagen,
    Förvärfva helgons glans — din själ är dock bedragen;
    Om du att äl&ka glömt, är hädelse din bön
    Och jorden utan fröjd och himlen utan lön.
HIERONYMUS, à part.
    Fördömdt!
FURSTEN.
    Mitt dyra barn!
REGINA, utom sig, störtar till furstens fötter.
    Min far! Min far!
FURSTEN.
    Du gråter!
    Välsignad är den tår, som ger min dotter åter.
KUNGEN.
    Jag tog ert slott i dag, min prins; men himlen sist
    Ger er ett barn igen. Ni vann mer än ni mist.
    Dock kom! Vi vilja nu till slottets salar ila,
    För er att söka vård, för mig en timmas hvila.
    Kom, stöd er på min arm!
Konungen, fursten och sviten gå.
Tionde Scenen.
HIERONYMUS. REGINA.
HIERONYMUS, à part.
    Det är då djefvulen
    I skepnad af en kung. Jag såg ej maken än,
    Att menskor med sin blick och sina ord förtrolla.
    Jag räds för flickan der. Skall hon sitt löfte hålla?
    Hm — hm, vi få väl se. Jag är det löftets tolk;
    Hon måste hålla det.
REGINA, som orörlig, förstenad blickat efter den bortgående konungen, spritter hastigt till, kastar dolken med fasa for jesuitens fotter och utropar:
    Der — tag igen er dolk!
Ridån faller.
CARL WILHELM TÖRNEGREN.
Carl Wilhelm Törnegren var född i Abo den 23 April 1817. Han åtnjöt enskild undervisning i sin fosterfaders, arkiatern J.A. Törngrens hus, der i många år Elias Lönnrot var ledaren af hans studier. Vid tretton års ålder, år 1830, blef han student, och vid nyss fyllda nitton år emottog han magisterkransen vid 1836 års promotion. Han anställdes 1842 som amanuens vid universitetets bibliothek och blef derjemte följande år docent i lärdomshistorien. Befordrad 1845 till adjunkt och vice-bibliothekarie, utnämndes han 1851 till professor i lärdomshistorien och derjemte till universitets- bibliothekarie, hvilka befattningar han redan dessförinnan någon tid förestått. Han afled i Helsingfors den 19 Februari 1860, ännu icke 43 år gammal.
Törnegren var en af vårt lands mest beläste och kunskapsrike män. Isynnerhet var han nära förtrogen med den moderna europeiska skönlitteraturen, och verkställde äfven många poetiska öfversättningar ur utländska skalders verk. Äfven egna originaldikter publicerade han då och då i tidningar och kalendrar. En samling af hans dikter och öfversättningar har efter hans död utkommit i Lännetär. Album, utgifvet af Vestfinnar. I., med särskild titel: Dikter af C.W. Törnegren. Helsingfors 1860.
Suomis folk.
    Vi bodde i öster på solig slätt
    Som kransas af skyhöga fjell,
    Men han blef oss mäktig, fremlingens ätt,
    Och vi drogo från fädrens tjäll.
    Vi veko hän till snöhöljdt land,
    Till nordhafvets isiga våg,
    Der hann oss vårt öde och tung den hand,
    I sekler på Suomerne låg.

    Son af fremmande land, som gästat hos oss,
    Din hågkomst hålla vi kär,
    Du tände, vi minnas det, kunskapens bloss
    Bland ödsliga skogar och skär.
    Nu nattens mörker från oss gått,
    Vår himmel har ljuset förgyllt;
    Vårt folk har din skänk och dess värde förstått,
    Men fremling, ditt värf är fyldt.

    Ty redan vi badat i bildningens flod,
    I vetandets heliga våg,
    Med känsla varm och med kraftigt mod
    Vi uppåt rikta vår håg.
    För vetenskapen skördar bär,
    Och för dikten, fädernes grund;
    Fullmyndig vår ätt sin plats begär
    I folkslagens brödraförbund.

    Hvad fordom århundraden trampade ned
    Fortlefver ibland oss än,
    Och fädernes språk och fädernes sed,
    De sträfva till välde igen.
    Nyvaknad kraft skall hjelpa dem
    Att lossa på vanans band
    Och återeröfra vårt sköna hem,
    De tallösa sjöarnes land.

    Bestrålas vårt namn ej af minnets glans,
    Der det blekt i häfderna står,
    Så räcker oss hoppet sin friska krans,
    Och framtiden helsa vi vår.
    Folkslagen åldras; Suomis slägt
    I sin fullhet af lif är säll,
    För oss randas morgon i rosig drägt,
    Då för andra det lutar till qväll.
Henrik Wrede.
Ballad.
    Då sig morgonsolen tänder
    Kämpa de med svärd och lans,
    Då hon sig till vester vänder
    Ingen vunnit segerns krans.

    Från sitt ställe ingen viker,
    Som de stodo, falla de,
    Men mot qvällen lyckan sviker
    Sveas gyllne kronor tre.

    Många hjeltar slagne falla,
    Mången ädel riddersman;
    Men den trognaste bland alla,
    Henrik Wrede hette han.

    "Våra flykta, öfver vallen
    Fienderna tränga in;
    Konung Carl, din häst är fallen,
    Upp och rädda dig på min!

    Dig i sadeln hastigt svinga,
    Snabbe springarn sporren gif;
    Faller jag för skott och klinga,
    Krona räddar du och lif.

    Lofva mig för hjelp i nöden
    Hvarken ära eller guld,
    Krigarn höfves möta döden,
    Falla för sin konungs skuld.

    Trolös skulle man mig nämna,
    Smäda mig att feg jag var,
    Om jag skulle fly och lemna
    Dig i stridens hvimmel qvar.

    Seger följe dig och ära,
    Följe frid till nordens väl!
    Skynda, fienden är nära,
    På de mina tänk, farväl!"

    Öfver fältet frälsad kungen
    Rida Henrik Wrede såg,
    Nästa ögonblick på ljungen
    Sjelf han bland de slagne låg.

    Der han föll, vid Dunas bölja,
    Hvilar han på stranden än;
    Flodens vågor griften skölja,
    Mörka granar skugga den.
Duncker.
    Så hett sken solen, när striden brann,
    Och så mången störtade neder;
    Desamma som förr oss vår ovän fann,
    Vi blott stodo i glesare leder.

    Och krutrök hängde så svart i skyn,
    Ej ringaste fläkt sig rörde,
    Gevärens blixtar blott nådde vår syn
    Och kanonernas dån vi hörde.

    Vi kämpade manligt tills qvällen kom
    Och vi dignade nästan af möda,
    Då stannade striden så småningom
    Och vi räknade sorgsne de döda.

    An blixtrade skottet, som lossats sist,
    An genljöd på afstånd knallen,
    Då sågo vi hvad vi som dyrast mist,
    Att vår höfding, vår höfding var fallen!

    Så doft gick ordet från man till man,
    Som ville hvart hjerta brista:
    "Han fört oss i hundrade strider an,
    Och denna, det var då hans sista!"

    När först från Finland vi drogo åstad
    Väl bitter saknad vi kände,
    Men aldrig med ord kan nämnas hvad,
    Hvad nu oss i bröstet brände.

    Vår sorg ej som vännens, som älskarns var,
    Ej grep oss begär att hämnas,
    Den var lik barnets, som sörjer en far,
    När det ensamt i verlden lemnas.

    Dock åter mot norden det gick, vårt tåg,
    Snart hunno vi Umeås stränder,
    Då sökte vi grafven, der hjelten låg,
    Der han jordats af fiendehänder.

    På fridlyst, på grönskande kyrkogård
    Han hvilade bäddad i mullen,
    Der restes honom en minnesvård
    Under asparnes skugga på kullen.

    Den har till hans minne en enkel skrift,
    Den fick ingen prydnad bära,
    Ty väl vi kände att hjeltens grift
    Var smyckad alltnog af hans ära.

    När allt var färdigt, vår skara slöt
    Kring vården sig trofast tillsamman
    Och aftonsolen ur molnen bröt,
    Och på oss föll till afsked flamman.

    Der stodo vi sörjande hand i hand,
    Med ögonen sänkta på grafven,
    Och tankarne fjerran i fädernas land,
    Det saknade, hän öfver hafven.
[Som bekant, föll Joachim Zachris Duneker vid Hörneforsden femte Juli 1809? och blef begrafven i Umeå.]
Öresund.
    Ej finns en tafla rik och skön
    Som den vid Öresund;
    Här skimrar klar den blåa sjön,
    Der lyser Skånes slätt så grön,
    Halft skymd af lummig lund.

    Och se, hvad hvita segel der,
    Hvad flaggor högt i skyn!
    En verldsdels skatter böljan bär,
    Och hundra kölar trängas här
    I hvimlet för min syn.

    Här fladdra blågul flaggas veck,
    Då brisen henne når,
    Der svaja öfver skilda däck
    Den stolta Brittens Union Jack,
    Fransosens Tricolore.

    En vimpel se, från Suomis land,
    En röd och blå och hvit,
    Som flyger gladt åt hemmets strand;
    Må vaksamt öga, säker hand,
    Dess kosa styra dit!

    Hvad röster gå till minnets sal
    Ur tidens djupa flod!
    Hur vexlingsrik är sagans tal,
    Om glans och lycka, sorg och qval,
    Om ära och om blod!

    Se, solens strålar kasta gladt
    Sitt guld på Kroneborg;
    Der osäll Danmarks drottning satt
    Och gret sitt felsteg mången natt
    I bitter hjertesorg.

    Här irrar, sedan mörkrets famn
    Sig bredt kring fridfull nejd,
    Så mången fallen kämpes hamn,
    Som spritter till vid Stenbocks namn
    Och sagan om hans fejd.

    Snedt öfver der, på Seelands kust,
    Som skymtar långtifrån,
    Kung Carl den Tolfte stred med lust
    Och pröfvade sin första dust,
    Sin mandoms lärospån.

    Då höljde hatets slöja än
    De tvenne folkens blick;
    Nu tränger ögat genom den,
    Och syskontycket käns igen
    I bådas drag och skick.

    De helnat, alla gamla sår,
    Och släckt är hatets brand;
    Och Svea nu för Dana står
    Med vänlig blick, med kransadt hår,
    Och bjuder gladt sin hand.

    Det handslag hörs från tjäll till tjäll,
    Dess styrka spörjes vidt
    Från Beltens våg till Lapplands fjell.
    Hell Skandinavien, trefaldt hell,
    Förenadt, starkt och fritt!
Fångens sorg.
    Sakta krusas böljans spegel,
    Månan skiner silfverklar;
    Långsamt jag med slappa segel
    I min lätta julle far.

    Och en sång i fjerran klingar,
    Svagt dess ljud mitt öra nå;
    Burna lätt på vindens vingar,
    Till min själ de hviska så:

    "Tystnad bor på land och vatten,
    Frid och lugn i menskans bröst,
    Blott till fången bringar natten
    Ingen hvila, ingen tröst".

    Ljus och klar min lefnad grydde,
    Glad jag skaldens harpa slog;
    Innan lifvets morgon flydde,
    Lycklig kärlek mot mig log.

    För min hembygds kränkta heder
    Flöt i striden sen mitt blod;
    Jag bland landsmäns slutna leder
    Trofast till den sista stod.

    Hvad jag sjungit förr, förklingat,
    Död är hon, som var mig kär,
    Och mitt land har man betvingat,
    Jag en fånge grånar här.

    Långsamt vissna friska sinnen
    Under tidens tröga lopp,
    Trettioårig har jag minnen,
    Men jag eger intet hoppa.

    — Lätt för vinden seglen skälfva,
    Snart i öster dagen gryr;
    Sorgsna mina tankar hvälfva,
    Då jag tyst mot stranden styr.
Renegaten.
Romans.
    Rosor och violer dofta
    Ljuft i Andalusiens vår.
    Som i fordna qvällar ofta
    Riddarn åter cittran slår.

    "Biltog i Kastiliens rike,
    Fridlös i mitt fosterland,
    Är jag nu en konungs like
    Fjerran i de Morers land.

    Gyllne skimra mina salar,
    Stolt min borg på höjden står,
    Blickar ned i friska dalar,
    Smyckade af evig vår.

    Tusen trogna slafvar svinga
    Sig i sadeln på mitt bud,
    Tusen sköna tärnor bringa
    Välkomsthelsning åt min brud.

    Kärlek, rikedom och ära,
    Älskade! de vinka dig;
    Skynda, morgonen är nära,
    Lång och mödosam vår stig.

    Natten mörka skuggor gjuter,
    Ingen varsnar hit vår flykt,
    Tätt en trogen famn dig sluter,
    Vid mitt bröst du hvilar tryggt".

    Sakta ned en hviskning sväfvar
    Som i fordna, sälla dar;
    Lätt en darrning genombäfvar
    Rösten, rik och silfverklar:

    "Orätt qvinnans sinne dömer
    Den som tror, för kärleken
    Att hon pligtens varning glömmer,
    Adla själar minnas den.

    Den hon ärar, den hon aktar,
    Älskar blott en högsint mö;
    För en man, den hon föraktar,
    Måste hennes kärlek dö.

    Frid och kärlek vissnat båda,
    Brutna af min älsklings hand,
    Då jag honom såg förråda
    Kung och tro och fosterland".

    Åter slutas fenstrets galler,
    Molnen fly för nattens vind;
    Månens sken på riddarn faller,
    Stum han står, med bleknad kind.
Aben Amar.
Morisk romans från början af XV:de seklet.
    Christne stridsmän öfver Vega
    Stolt i vapenrustning rida;
    Kungen rider främst, Don Juan,
    Aben Amar vid hans sida.

    "Aben Amar! Aben Amar!
    Ypperst ibland Morers slägte;
    På den dag du föddes, månget
    Tecken menskors undran väckte.

    Månens skifva var i tillvext,
    Hafvet lugnadt låg, en spegel;
    Under ljusa stjernor buren,
    Sanning gör till lefnadsregel".

    Utan tvekan svarar Moren,
    Oförskräckta ord han fäller:
    "Lögn jag aldrig talar, Herre,
    Om mitt lif det också gäller.

    Ättling af en Morisk fader
    Och en röfvad kristen flicka,
    Blef jag af min moder varnad
    Att mig alltid ädelt skicka.

    Ingenting på jorden mäktar
    Ädla sinnen vilse föra;
    Fråga derför tryggt, o! konung,
    Sanning skall du endast höra".

    Kungen svarar: "Aben Amar!
    Om du vänskap för mig hyser,
    Säg mig, hvilket slott är detta,
    Som i solens strålar lyser?"

    "Detta, konung, är Alhambra;
    Tätt invid Moské’n du röjer;
    Och bakom dem Alijares
    Sina gyllne spiror höjer.

    Moren, som de slotten byggde,
    Hundra guldmynt vann om dagen;
    Hvarje hvilodag han miste
    Lika många, så var lagen.

    Detta är Generalife,
    Ingen trädgård fins, dess like;
    Detta är de Röda Tornen,
    Stolt de värna Morens rike".

    Och hans ord Don Juan väger
    Länge, men till slut han säger:
    "Vill du äkta mig Granada,
    Glad jag ger i morgongåfva
    Andalusiens skönsta smycken,
    Ger Sevilla och Cordova".

    "Jag är fästad, kung Don Juan,
    Är ej mö, ej heller enka,
    Moren har mitt hjerta vunnit,
    Honom vill jag trohet skänka".
Min frack.
Efter Béranger.
    Håll ut min frack, som varit mig så kär,
    Vi åldras båda nu så fort;
    Sen tio år din borstare jag är,
    Ej bättre Sokrates det gjort.
    Men skulle ödets mörka hot
    Dig nya stormar båda än,
    Så gör som jag, stå manligt dem emot.
    Nej! skiljoms icke åt, min gamle vän.

    Jag minnes än, ty minne har jag godt,
    Den första dag jag drog dig på;
    Min namnsdag var det, ärofull din lott,
    Af vänner du besjöngs också.
    Din torftighet min stolthet gör,
    Från deras famn har icke den
    Mig stängt; en hvar oss ärar som sig bör.
    Nej! skiljoms icke åt, min gamle vän.

    En skarf uppå din rygg jag äfven ser,
    Ett minne ljuft från fordna dar;
    När jag engång på flykten mig beger,
    Den ömma Lise mig håller qvar;
    Du rifs i tu, och detta spratt
    Vid henne länkar mig igen;
    Två dygn din lagning henne sysselsatt.
    Nej! skiljoms icke åt, min gamle vän.

    Har några dofter öfver dig jag hällt
    Att efterhärma narrars smak?
    Har någonsin jag dig föraktet ställt
    Till pris, i en förnäms gemak?
    Jag hvarje ordensband försmår,
    De höfvas icke folkets män;
    Ditt knapphål blott en blomma pryda får.
    Nej! skiljoms icke åt, min gamle vän.

    För hvad som komma skall din fruktan spar,
    Oss åldern tagit i sitt hägn;
    Den tid af blandad fröjd och sorg, de dar
    I solsken vexlande och regn,
    Förflutit; snart jag drar dig af
    För alltid, som jag tänker, men
    Håll ut till dess, och följ mig till min graf.
    Nej! skiljoms icke åt, min gamle vän.
Slafvens dröm.
Af Longfellow.
    Han vid ett risfält lagt sig ned
    Med skäran i sin hand;
    Hans bröst är bart, hans tofviga hår
    Begrafvet djupt i sand:
    I sömnens dimmiga skuggor han ser
    Sitt fjerran fädernesland.

    Igenom den dal, dit han drömt sig hän,
    Går Nigern, djup och bred;
    En kung, som han varit, han står igen
    Bland palmer på solbränd hed;
    Han hör karavanens klockors klang,
    Som kommer från kullen ned.

    Sin mörkögda drottning han återser,
    Ser barnen vid flodens strand;
    De famna hans hals, de kyssa hans kind,
    De hänga fast vid hans hand!
    Från slumrarens ögon smyger en tår
    Och faller i brännhet sand.

    Han ser sig rida i flygande fart
    Vid Nigerns brädd dernäst,
    En gyllne kedja hans tygel är,
    Vid springarns betsel fäst,
    Och sabelslidan, hon slumrar så stolt
    Mot länden af hans häst.

    Skrämd sträcker, lik en blodröd flagg,
    Flamingon sig till flykt,
    Och på tamarind-bevuxen slätt
    Han rider djerft och tryggt,
    Till dess han ser oceanens strand,
    Der fremlingen hyddor byggt.

    Om natten lejonet ryter hemskt,
    Hyenans skri han hör
    Och flodhästens tramp i sinad elf,
    Bland vassens brutna rör.
    De kända, älskade hemlandsljud
    Hans dröm till honom för.

    Och rop om frihet skalla så högt
    Ur skogens mörka barm,
    Och öknens stormar hvina så vildt,
    Med anda så fri och varm:
    Han spritter till och saligt ler
    Vid allt det jublande larm.

    Han aktar ej slaffogdens gissel mer,
    Ej solens brännande glöd,
    Ty morgonen grytt öfver drömmens land
    Och slumrarn ligger död,
    Och bruten är bojan, som slafvens själ
    Att hvila vingen bjöd.
EMIL v. QVANTEN.
Emil von Qvanten är född i Björneborg den 23 Augusti 1827. Han blef student i Helsingfors 1846, men hade redan dessförinnan gjort sig känd såsom lyrisk diktare, samt utgifvit: Lärkan. Poetisk kalender. H:fors 1845. En annan årgång af denna kalender utgafs af honom 1849 dersammastädes. År 1851 anträdde v. Qvanten för sin helsas skull en sjöresa, som sträckte sig ända till Kaplandet och Ostindien. Återkommen år 1853 till Europa, bosatte han sig i Stockholm, der han fortfarande verkat såsom litteratör och publicist, och sedan någon tid är anställd såsom vice-bibliothekarie vid konungens privatbibliothek.
En samling Dikter af Emil v. Qvanten utgafs i Helsingfors år 1851, då förf. redan var frånvarande från hemlandet. En af honom sjelf omredigerad och beriktigad upplaga deraf har sedermera utkommit, under titel: Lyriska Dikter. Stockholm 1859.
Polstjernan.
    Högt upp i skyn öfver nordanfjell
    I vinterqväll,
    Då norrsken kring polen spraka,
    Och flammorna vilda sitt eldsken strö
    På fälten af snö,
    Mitt strålande öga ses vaka.

    Jag blickar klar från min svindlande höjd
    Och ser med fröjd
    Den vintriga prakt i natten:
    Den gnistrande drifvan i skogens hår,
    Och klippan, som står
    Och speglas i stelnade vatten.

    Mig gläder den bistra, deh fr ostiga'vind,
    När fjellets kind
    Han kämpande, fri omsusar:
    Det väldiga dånet af hammarens fall
    Vid forsens svall,
    Som aldrig fjettras, mig tjusar.

    Må andra stjernor tända sin brand
    För skönare land,
    Der blommor blott smycka jorden!
    Det hårda, det kraftiga älskar jag,
    En helig lag
    Mig fängslar evigt vid norden.
Lärkan.
    Säg! hvi lyfte du sä tidigt vingen
    Öfver hafvets våg?
    Hvarför, lilla, flög du hit, då ingen
    Väntade ditt tåg?

    Kall är jorden, blåa vågens slöja
    An ej smultit har;
    Under skogens nakna grenar dröja
    Tunga drifvor qvar.

    Glädtigt ser jag dock hur du dig svingar
    Genom rymden blå,
    Och en sång, som till mitt öra klingar,
    Tyckes tala så:

    "Bannas ej, att jag så tidigt längtar
    Båda vårens dag,
    Att min fröjd sig ständigt yppa trängtar
    Blott i toners slag.

    Grön är tufvan: mer jag ej behöfver
    För min lefnads ro,
    Och en skymt af himlens blå deröfver
    För min kärlekstro.

    Ljuft det är att få i rymden gunga,
    Då man vingar har;
    Skönt, så skönt det är att kunna sjunga
    Under vårens dar!"

    Sjung dä, lilla, flyg att våren buda
    Med din späda röst!
    Kanske hör du ock ett gensvar ljuda
    I ett vänligt bröst.
Alhambra.
    Glänsande, månens strålar sväfva
    Stilla kring Darro-dalens lunder
    Och der fjerran i Xenils vågor
    Bada sin himmelska blekhet.

    Hvita Vegas doftande slätter
    Skimra i nattens magiska skönhet;
    Högt upp i skyn ses Sierra Nevadas
    Silfver svalkande glimma.

    Och ur lundernas milda dunkel,
    Från balkongernas balustrader
    Klinga guitarrens ljud i natten,
    Kärlekens smäktande toner.

    Eller vid Darros silfverflöden,
    I Alamedas poppelskuggor,
    Sväfva i sprittande, yr Fandango
    Andalusiska tärnor.

    Dock allt tystnar, och lugnt Granadas
    Mäktiga dömer och klostrens spiror
    Och palatsernas pelarrader
    Drömma i månens skimmer.

    Allt är så tyst! Och blott, der dalens
    Tjusning hojs och Generalifes
    Kullar glänsa, klingar den vakna
    Tonen af näktergalen.

    Är icke timmen ljuf? Dock klagar,
    Sörjande, sångarn i himmelska natten!
    Hör! så tala hans vemodstoner
    Stilla ur lundens dunkel:

    "Hvar är El Ghalib? Hvar är segrarn?
    Slumra hans ögons blixtar endast?
    Herrskarens hof, månn blott det drömmer
    Tyst i din famn, Alhambra?

    Hvar dväljs, o Lindaraxa! din tjusning?
    Icke ett blad i din trädgård prasslar,
    Ej från terrassen en ton hörs sväfva,
    Lockad från lutans strängar?

    Hvar? Ett svar från Alhambra ej spörjes.
    Borta de äro, för evigt borta!
    Blott som bleka irrande skuggor
    Än de dig söka, Alhambra!

    Månens trollsken hvilar, som fordom,
    Ofver rosen- och myrtengården,
    Ack, men salarnes tystnad sörjer
    Spaniens flyktade sällhet!

    Lutande syns du ännu från kullen,
    Skön af ditt minnes dröjande skönhet;
    Sången i nattens dunkla timme
    Klagar ditt sorgsna öde".

    Tonen tystnar, lundarne skälfva,
    Daggens tårar på bladen glänsa,
    Mild en fläkt genom natten suckar,
    Blekt står Alhambra på kullen.
Mynheer van Rehnen.
    Han nåd Mynheer van Rehnen han hade sofvit godt,
    Nu slog han i paulunen sitt öga upp fast brådt,
    Ty morgonsoln beglänste så ljuft Konstantias ängd,
    Mynheer han vill beskåda de sköna drufvors mängd.

    Han nåd Mynheer van Rehnen han ropade så sträng:
    "Hvar är min slaf, som hjelpa mig skall utur min säng?
    Och hvar är han, som sätter mig mina tofflor på,
    Och han, som ger mig rocken? Hvem kan det här förstå?

    "Och hvar är han, som putsar min haka och mitt hår,
    Och han, som under tiden med vinpokalen står?
    Det vinet vara skall af Konstantias äkta must,
    Och derför också längtar min själ derefter just!

    "Och mina musikanter, mitt präktiga kapell,
    Hvi spelar det ej redan? Jag hör ej minsta skräll".
    Hans nåd Mynheer van Rehnen han ropade så, sträng,
    Platt intet svar han får, der han ligger i sin säng.

    Han ropar och han ropar. Ar det förtrolladt då?
    Ett ljud, ett kny ej höres. Det kan han ej förstå.
    Till slut med ens för honom hans tålamod förgår
    Och — än ett under — ensam ur sängen upp han står.

    Han tager, mörk, från väggen sin goda skinnrem ned
    Och ut han sig begifver i morgonen så vred.
    Den morgonen är herrlig, men hvart han äfven går
    En skymt af dem han söker han icke skåda får.

    Han gångar sig i köket. Tomt der, som öfverallt!
    En gnista ej i spiseln, hvart enda stekspett kallt;
    Till hälften plockad hönan der lemnats nyss i hast,
    En mängd af sopor fanns der, dock ingen enda qvast.

    Som om för pesten flyktat ur huset en och hvar,
    Så sågs der allt förvirradt och halfgjordt lemnadt qvar;
    Som det förtäljs i sagan om ett förtrolladt slott,
    Djup, öde tystnad rådde och spårlös tomhet blott.

    Hans nåd Mynheer van Rehnen blef hemsk uti sitt mod.
    Han stirrade omkring sig, platt intet han förstod.
    Så gick han till sitt vinhus, det ståtliga. Ack ve,
    Hvad skulle denna morgon han i sitt vinhus se!

    Der stod ett fat af ålder, med kostlig saft uti.
    Aftappadt varsamt skulle det sista qvällen bli.
    Man tappat af från fatet, som han befallt, försann,
    Men tappen, den var bortglömd, han den på golfvet fann!

    Hans nåd Mynheer van Rehnen blef hemsk uti sin håg.
    Han trött sig satte neder och tyst omkring sig såg,
    Och, som han satt der ensam och djupa suckar gaf,
    Då sågs en skepnad nalkas, det var en åldrig slaf.

    Hans nåd Mynheer van Rehnen sprang upp i samma stund.
    "Ni slafvar, svarta hundar!" så ljöd det ur hans mund,
    "Hvar ären J? mig svara, jag just det veta vill,
    Att J mig icke tjenen? Ni skaptes ju dertill!"

    Den gamle, böjde slafven såg upp med sällsam blick,
    Som barn alltren han röfvats i fjerran Mozambique:
    "O, herre, låt din skinnrem i handen vara still,
    Ty dina fordna slafvar du aldrig mer ser till!

    "Jag säger dig förvisso, du ser dem ej igen.
    Med jubel bort de drogo helt nyss i morgonen.
    Jag gjort, liksom de andra, jag gått med dem också,
    Men gammal är jag vorden och orkeslös och grå.

    "Det gjorts i natt ett under utaf den milde Gud,
    Han rört de hvitas hjertan med sina helga bud,
    Vi blifvit fria alla, vi blifvit menskor nu,
    Och, herre, gack och gör det ock sammaledes du".

    Hans nåd Mynheer van Rehnen blef stel i all sin blod,
    Ur handen föll hans skinnrem, der han for slafven stod.
    Han såg mot jorden neder, såg ej till himmelen,
    Och svor så dyr en ed öfver alla Engelsmän.

    Från denna stunden synes han ej densamme mer,
    Han magrar och han grånar från dag till dag allt mer,
    Ej vinet honom smakar, som i de fordna dar,
    Men, orörd, än på väggen hans skinnrem hänger qvar.
Klagan och tröst.
    Hvarför bodde ej min moder
    Invid ödemarkens floder,
    Hvarest Suomi än har qvar
    Eget språk från fordna dar!

    Då jag känt den ton, som talar
    Ljuf ur fosterjordens dalar,
    Och ej gått med bröst i brand
    Fremling i mitt eget land.

    Snart, ja snart den dagen randas,
    Då det Finska lifvet andas,
    Strålar i ungdomlig glans,
    Der blott mörker fordom fanns.

    Men då ligger jag i mullen
    Under tysta blomsterkullen,
    Och förgätits längesen
    Har mitt namn, min lyra ren.

    Dock, må hvad jag sjungit glömmas,
    Må jag sjelf för evigt gömmas,
    Blott det land, jag nämnde mitt,
    Blifver lyckligt, stolt och fritt!
Vårsång.
    Nu bort all tvekan,
    All sorg, allt qval!
    Till strid, till arbet’
    I skog, i dal!
    En gud har kommit,
    Hans röst jag hör,
    En fläkt af hans vinge
    Min lyra berör.

    Och hvar i Finland
    Finns strand, finns våg,
    Som icke helsar
    Den gudens tåg?
    Och hvar i Finland
    Ett hjerta, ett bröst,
    Som icke lyss till
    Den gudens röst?

    Han kommit, som stjernan
    I nattens rymd;
    Sen länge för seglarn
    Den varit skymd;
    Som daggens droppe
    På öknens sand;
    Som löftets fullbordan
    För längtans brand.

    Nu löfvas lunden,
    Och kull’n är grön,
    Nu öppnas sundet
    Och blå är sjön.
    I skogen glänser
    Den vilda ljung,
    Och ödemarken
    Känns dofta ung.

    Nu ropar göken
    Vid Saimens rand,
    Och åsarna glimma
    I solens brand,
    Nu hviskar vågen
    Vid Auras strand,
    Och skönt och herrligt
    Är hela vårt land.

    Och kölden, som bister
    Deröfver låg,
    Och mörkret, som tyngde
    Väl länge vår håg,
    De hafva besegrats,
    De hafva flytt,
    Och ljus och värme
    Nu herrska på nytt.

    Så bort all tvekan
    All sorg, allt qval!
    Till strid, till arbet’
    I skog, i dal!
    Till strid, till arbet’,
    Till sång, till bön,
    Till vårens möda
    Och vårens lön!

    Till strid, till arbet’
    I dal, på höjd,
    För hoppets framtid
    I våren röjd,
    För gyllne skördar
    På hvarje strand,
    För lycka och seger
    Uti vårt land!

    Ur jorden engång
    Gror säden opp:
    I menniskohjertan
    Gro mod och hopp;
    Och skördar bergas
    Ur stoft och grus:
    I menniskohjertan —
    Frihet och ljus!
Runor på hafvet
    Grubblande jag satt på däcket,
    Lutad tyst mot skeppets reling.
    Natt det var och månens skimmer
    Hvilade på öde hafvet.
    Se! då reste sig helt plötsligt
    Nära mig en stad på vågen,
    Luftig stad med torg och gator
    Och i deras midt en kyrka.

    Alltför väl jag staden kände,
    Var min fosterstad, den kära,
    Var, på hemmets jord, densamma,
    Der som barn jag engång vuxit,
    Der min egen moder bodde.

    Men nu syntes den så ödslig,
    Tyst och spöklik der i natten.
    Ej på gatorna och torgen
    Någon menniska sig rörde,
    Blott på kyrkans höga tornspets
    Satt en korp med svarta vingar.

    Och jag talte då från skeppet,
    Frågte så på öde hafvet:
    "Säg mig korp med svarta vingar,
    Svara mig, du olycksfogel!
    När engång till fosterjorden
    Om min död ett budskap länder,
    Säg! skall fosterjorden sörja,
    Skall den dyra mig väl sakna?"

    Talte då från tornet korpen,
    Sade svarta olycksfogeln:
    "När engång till fosterjorden
    Om din död ett budskap länder,
    Ringa skall hon dig väl sörja,
    Litet dig den dyra sakna.
    Qvar hon flere söner eger,
    Ädlare än du och bättre".

    Åter talte jag från skeppet,
    Frågte så på öde hafvet:
    "Säg mig korp med svarta vingar,
    Svara mig du olycksfogel!
    När engång till mina vänner
    Om min död ett budskap länder,
    Månne mycket mig de sörja,
    Skola mig de kära sakna?"

    Talte då från tornet korpen,
    Sade svarta olycksfogeln:
    "När engång till dina vänner
    Om din död ett budskap länder,
    Ringa dig de skola sakna,
    Litet dig de kära sörja.
    Qvar de flere vänner ega,
    Ädlare än du och bättre".

    Än jag talte så från skeppet
    Frågte på det öde hafvet:
    "Säg mig korp med svarta vingar,
    Svara mig, du olycksfogel!
    När engång till egen moder
    Om min död ett budskap länder,
    Skall hon mycket mig då sörja,
    Skall den gamla mig väl sakna?"

    Talte då från tornet korpen,
    Sade svarta olycksfogeln:
    "När en gång till egen moder
    Om din död ett budskap länder,
    Ja, visst skall hon dig då sörja,
    Bittert dig den gamla sakna.
    Gråta skall hon hela dagen,
    Snyfta bittert natten genom,
    Jemra sig i morgonstunden.
    Ty ej skiftar moderskärlek,
    Aldrig moders ömhet slocknar".

    Nu från tornet bortflög korpen,
    Upp sig höjde från dess tinnar,
    Byttes till en liten lärka,
    Liten fink med lätta vingar,
    Qvittrande i ljufva toner,
    Drillande i blåa luften.
    Svunnen ock var redan staden
    Och det öde, vida hafvet
    Glänste klart i månens skimmer.

               Atlantiska Oceanen 1851.
Suomis sång.
    Hör hur herrlig sången stallar
    Mellan Wäinös runohallar:
    Det är Suomis sång!
    Hör de höga furor susa,
    Hör de djupa strömmar brusa:
    Det är Suomis sång!

    Se, i natten högt vid polen
    Strålar klar midsommarsolen:
    Det är Suomis sång!
    Åskans dån från himlens båga,
    Vinterns vilda norrskenslåga:
    Det är Suomis sång!

    Och de väna, blyga dalar,
    Der en bäck bland blomstren talar:
    Det är Suomis sång!
    Trastens slag i sena qvällen,
    Ekos suck ur gråa hällen:
    Det är Suomis sång!

    Öfverallt en röst oss bjuder,
    Öfverallt en stämma ljuder:
    Det är Suomis sång!
    Broder, eger du ett hjerta,
    I dess tjusning, i dess smärta
    Hör blott Suomis sång!