Septemberlyran

SEPTEMBERLYRAN

Dikter

av

EDITH SÖDERGRAN

Helsingfors,
Holger Schildts Förlag,
1918.

INNEHÅLL:

Inledande anmärkning

O mina solbrandsfärgade toppar
Världen badar i blod
Vanvettets virvel
Landskap i solnedgång
Stormen
Gudarnas spår
Skymning
Bön
Starka hyacinter
Triumf att finnas till
Trädet i skogen
Trubadurens sång
Jungfruns död
Vad är i morgon?
Till en ung kvinna
Revanche
Är jag en lögnare?
Vid Nietzsches grav
Samlen icke guld och ädelstenar
Apokalypsens genius
Sorglöshet
Den skönaste guden
Min lyra
Ljusfälten
Framtidens tåg
Guds moders ros
Orfeus
Tjuren
Månens hemlighet
Varför gavs mig livet?
Fragment

INLEDANDE ANMÄRKNING.

Att min dikining är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag
icke påstå. Jag har forsökt bringa vissa motsträviga dikter under
en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och
bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad.
Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet
vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i
avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har
upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än
jag är.

Förf.

O MINA SOLBRANDSFÄRGADE TOPPAR...

    O mina solbrandsfärgade toppar,
    tagen I mig tillbaka?!!!
    Evigt vill jag bo i Eder ensamma lustgård.
    Där allena är mitt hem,
    där eldögda änglar
    knäfallande
    kyssa bort all längtans dagg från jorden.

    O mina oförmörkade toppar,
    icke en dag lever jag fjärran från Eder!
    Osäll skulle jag förgås.
    Jorden dog för mig på tredje dagen,
    hennes skogar susa ur en dröm för mig.
    Vad äro mig broar, fält och byar?
    Fläckar på din renblå himmel,
    skugga i ditt ljusa öga, dag,
    vargars tjut ur en avgrund.

    O mina solbrandsfärgade toppar —
    — kunde jag byta ut en värld mot min kraft?
    Läker jag mig själv,
    är denna droppe nog för allt som andas.
    Därför, längtan, spänn ditt bröst!
    Vilja, väx högt upp i skyarna!
    Resen Eder, raska krigare,
    lätta och lustiga som beväpnade djävlar!
    Vit jord och hög himmel
    lägga vi till Edra fötter, solbrandsfärgade toppar.




    VÄRLDEN BADAR I BLOD...


    Världen badar i blod för att Gud måtte leva.
    Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.
    Vad veta vi människor hur den evige smäktar
    och vad gudarna dricka för att nära sin kraft.
    Gud vill skapa ånyo. Han vill omforma
    världen till ett klarare tecken.
    Därför gjordar han sig med ett bälte av blixtar,
    därför bär han en krona av flammande taggar,
    därför höljer han jorden i blindhet och natt.
    Därför skådar han grymt. Hans skaparehänder
    krama jorden med kraft.
    Vad han skapar vet ingen. Men det går som en bävan
    över halvvakna sinnen. Det är som en svindel
    inför avgrunders blick.
    Innan jublande körer brista ut i en lovsång
    är det tyst som i skogen förrän solen går upp.




    VANVETTETS VIRVEL


    Akta din båt för övermänskliga strömdrag,
    vanvettets virvelstup, —
    akta din båt för fallets jublande vågor,
    de slå sönder.
    Akta dig — här gäller icke mera du —
    liv och död äro ett för kraftens frenetiska fröjd,
    här finnes intet "långsamt", "försiktigt", "försök".
    Starkare händer fatta i flykten din åra.
    Där står du själv, en hjälte med omfött blod,
    hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
    som vore dödens bud icke skrivet för dig:
    saliga vågor föra din köl framåt.




    LANDSKAP I SOLNEDGÅNG


    Se i solnedgången
    simmande eldöar tåga
    imperialt över gräddgröna hav.
    Öar i brand! Öar som facklor!
    Öar i segertåg!
    Upp ur djupen blixtrar svart en skog
    dolskt, avundsjukt — hänryckt, radande sig, triumf till triumf...
    Arma strimmor skog i bleka töcken
    gripas, upphöjas — förena sig till majestät.

    Gloria! Seger!
    Knäböjen, lejonvidunder,
    i världens skumma hörn.
    Dagen går tronande till ända...
    Ljusets trådar klippa osynliga händer av.




    STORMEN


    Människor,
    går ej stormen över himlen
    den eder längtan tornat upp
    av örnar buren
    till oförvanskliga höjder?
    Vem vill stormen tvinga på knä?
    Var slår han ned,
    den från höjden komne, obetvungne, fjärrtidsvingade?

    Hören I
    röster i stormen?
    Marshjälmar i dimman...
    Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord.
    Okända styra världen...
    Högre, skönare, gudalika.




    GUDARNAS SPÅR


    Gudarna gå genom livet med hjärtat höjt över smärtan...
    Gudarna bära livet lätt som pelare strålande valv.
    Gudarna gå genom livet ensamma, oigenkända
    de stå och skåda ur ega ögon vår skumma jord.
    Och där de sett ut över skog och sjö,
    där äro träd och vatten heliga.
    Där de vandrat är en tröst att gå
    för den som kämpar med kvaltyngt bröst.
    Där de vandrat är en lust att gå
    för den som skrider sin segerstråt.
    Gudarnas spår försvinner ej ur världen;
    att de gå över henne, gör jorden hög
    och mänskan allt förlåtligt.




    SKYMNING


    Natten kommer stor i sitt ulliga skägg
    och ler ett helt leende åt det halvt beslöjade.
    Oformligt jättelikt ur de stumma syrenerna
    växer i skymningen parkens kontur.
    De täcka syrenerna hava sömniga öron,
    de drömma att solen stiger ned på jorden...
    Vad kan en drömlik skymning mot alla vakna tankar
    som osedda stjäla sig förbi...




    BÖN


    Gud, du allsmäktige, förbarma dig över oss!
    Se i vår tillbedjans brunn — den vill bliva djupare.
    Sju dagar och sju nätter
    fira vi upp vatten
    ur vår brunn för dig.
    Sju månader och tre år
    på samma ställe
    be vi om din nåd:
    giv oss inlåt till den tysta kammare,
    där du tänker över tingen.




    STARKA HYACINTER


    Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
    — hämnd och små begär.
    Jag tror på starka hyacinter som droppa urtidssaft.
    Liljor äro läkande och rena som min egen skärpa.
    Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor
    som hämta stank och smitta.
    Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt begär —
    någonstädes mellan sol och söder,
    mellan nord och natt.




    TRIUMF ATT FINNAS TILL...


    Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
    Jag är en del av alltets stora kraft,
    en ensam värld inom miljoner världar,
    en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
    Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
    Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
    och höra nattens tysta flod
    och stå på berget under solen.
    Jag går på sol, jag står på sol,
    jag vet av ingenting annat än sol.

    Tid — förvandlerska, tid — förstörerska, tid — förtrollerska,
    kommer du med nya ränker, tusen lister för att
    bjuda mig en tillvaro
    som ett litet frö, som en ringlad orm,
    som en klippa mitt i havet?
    Tid — du mörderska — vik ifrån mig!
    Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
    och hon säger: en gång slockna alla stjärnor,
    men de lysa alltid utan skräck.




    TRÄDET I SKOGEN


    Det växte en gång ett träd i skogen —
    så skönt och mäktigt —
    jag hade sett det...
    Det reste sig över djupens dimmor till jordens
    tinnar i enslig glans.
    — — — — —
    Nu får jag höra att blixten nått det...
    Vad kan man göra
    att åskor härja och blixtar slå?
    Jag har ju sett detta träd i skogen
    och skall det minnas
    så länge sångernas fästen stå.




    TRUBADURENS SÅNG


    Underliga måne!
    Inom en timme har den gått upp —
    och förgyller allt
    med afrikanska drömmerier.
    Jag står med lutan
    i mörkret på gården.
    Konungadottern i tornet
    kastar stjärnor över mig.
    Då ler skogssjön till —
    o pärlor, guld och silver! —
    uddarna skära sig in
    som eviga minnen.
    Jag mäter teglen med handen,
    hånskrattande:
    Dag, vad har du mera att komma
    på sångens natt?




    JUNGFRUNS DÖD


    Den skära jungfruns själ tog aldrig miste,
    hon visste allting om sig själv,
    hon visste ännu mer: om andra och om havet.
    Hennes ögon voro blåbär, hennes läppar hallon, hennes händer vax.
    Hon dansade för hösten på gulnade mattor,
    hon kröp ihop och virvlade och sjönk — och slocknade.
    Då hon var borta visste ingen att hennes lik låg kvar i skogen...
    Man sökte henne länge bland tärnorna vid
    stranden, de sjöngo om små musslor i röda skal.
    Man sökte henne länge bland männen vid glasen
    de stredo om blanka knivar ur hertigens kök.
    Man sökte henne länge i fältet av konvaljer,
    där hennes sko låg kvar sen sista natt.




    VAD ÄR I MORGON?


    Vad är i morgon? Kanske icke du.
    Kanske en annan famn och en ny kontakt och en liknande smärta...
    Jag skall gå ifrån dig med en visshet så som ingen annan:
    Jag skall komma åter som ett stycke av din egen smärta.
    Jag skall komma till dig från en annan himmel med ett nytt beslut.
    Jag skall komma till dig från en annan stjärna med samma blick.
    Jag skall komma till dig med min gamla längtan i nya drag.
    Jag skall komma till dig sällsam, ond och trogen
    med ett vilddjurs fjät ur ditt hjärtas fjärran ökenhemland.
    Du skall kämpa mot mig hårt och maktlöst
    som man endast kämpar mot sitt öde, mot sin lycka, mot sin stjärna.
    Jag skall le och linda silkestrådar kring mitt finger
    och ditt ödes lilla nystan skall jag dölja i min klädnings veck.




    TILL EN UNG KVINNA


    Aldrig ännu bedrog ett eldigt ögonkast.
    Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar,
    drag mannens stråleld i dina ögons isgemak!
    Du är viss om kärlek som om himmelriket.
    Han skall skänka dig sitt hjärta, ett rike och alla vårens blommor,
    och du ger honom din längtans lätta slöja som gör fjärran blå.
    Än har din andedräkt icke vidrört hans salighets flämtande ljus.
    Än har ditt öga icke mätt vidden av hans tro.
    Än hava dina fötter icke inträtt i hans ödes slutna krets;
    det är dig ännu detsamma om han är röd eller blå,
    men det skall komma en dag då du hänger fast
    vid honom som en blomma vid sin stjälk,
    då hans skymning är ditt ljus och hans torka är din källa,
    då du irrar kring i gångarna av ett vidsträckt
    slott och känner att du älskar
    och att han endast lever av din renhets vita bröd
    och att hans blod blott strömmar i din moderliga ömhets bäcken.
    Det skall vara tungt och underbart och hårt och oskiljaktigt.




    REVANCHE


    Skall det icke lyckas mig att störta
    tornet uti verklighetens stad,
    vill jag sjunga stjärnorna från himlen
    såsom ännu ingen gjort.
    Jag skall sjunga att min längtan stannar,
    hon som ännu aldrig hållit rast,
    att hon skjuter lyran bort ifrån sig
    som om vore sångens uppgift löst.




    ÄR JAG EN LÖGNARE...


    Är jag en brottsling, är min synd omätlig...
    Är jag en gycklare, är jag det med heliga ting...
    Är jag en lögnare, må jag störta från himlen
    krossad på edra torg.

    Är jag en lögnare —
    må osälla andar begrava min lyra
    i ruttnande svaveldyar,
    må den sträcka ut bedjande armar i månskensnätter
    där intet levande går förbi.

    Är jag en lögnare —
    må min underbara namnskrift plånas ut från himlens vägg,
    må pärlbokstäverna smulas sönder mot havets hällar,
    må vattnen förtiga varifrån jag kom,
    må världen aldrig höra min saga.

    Är jag en lögnare —
    skola de sköna änglarna dock älska mig
    som en skön och osäll broder:
    hon berättade sagor för månen och himlavalvet,
    utan dem kunde de ej bestå,
    deras bräckliga skönhet smulade sig sönder.




    VID NIETZSCHES GRAV


    Den store jägaren är död...
    Hans grav draperar jag med varma blomgardiner...
    Kyssande den kalla stenen, säger jag:
    här är ditt första barn i glädjetårar.
    Gäckande sitter jag på din grav
    såsom ett hån — skönare än du drömt dig.
    Sällsamma fader!
    Dina barn svika dig ej,
    de komma över jorden med gudasteg,
    gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?
    Nej, riktigt ... här är min plats,
    här är min faders förfallna grav...
    Gudar — hållen evigt vakt på detta ställe.




    SAMLEN ICKE GULD OCH ÄDELSTENAR


    Människor,
    samlen icke guld och ädelstenar:
    fyllen edra hjärtan med längtan,
    som bränner likt glödande kol.
    Stjälen rubinerna ur änglarnas blick,
    dricken kallt vatter ur djävulens pöl.
    Människor, samlen icke skatter
    som göra er till tiggare;
    samlen rikedomar
    som giva er konungamakt.
    Skänken edra barn en skönhet
    den människoögon ej sett;
    skänken edra barn en kraft
    att bryta himlens portar upp.




    APOKALYPSENS GENIUS

    (Fragment.)


    Människor, det häver sig i mitt bröst.
    Brand, rök, lukten av bränt kött:
    det är kriget.
    — — — — —

    Ur kriget är jag kommen — ur kaos uppstigen —
    jag är elementen — bibliskt gångande — apokalypsen.
    Över livet blickar jag mig om — det är gudomligt.
    Mitt är kriget — eder tysta herres härmiljoner
    vem behövde er? Djupen gapa.
    Outsägliga ting ske bakom ödets förlåt.

    Betvivlare, bespottare,
    läggen icke edert finger på livets mystär.
    Livet är gudomligt och för barn.
    Sångarna voro inga harpospelare,
    nej — förklädda gudar — Guds spioner.
    Gamla tiders sångare — trösten eder,
    gott blod har flutit i edra ådror —
    ymnigaste röda krigarblod.
    Sångens anda är kriget.




    SORGLÖSHET


    Jag tror ej på människor.
    Jag hade slagit min lyra i stycken,
    trodde jag ej på Gud.
    Gud visar mig vägen
    ur dimman till solens strålande disk.
    Han älskar de lättfota vandrare.
    Därför gav han mig all denna sorglöshet.
    Jag litar fast som på ett hälleberg.
    Är jag hans rätta barn — kan mig intet hända.




    DEN SKÖNASTE GUDEN


    Mitt hjärta är det skönaste i världen.
    Det är heligt.
    Vem som än ser det
    må återstråla av dess glans.
    Mitt hjärta är lätt som en fågel,
    sprödare format ting fanns ej på jorden.
    Jag offrar det
    åt en okänd gud.
    Guden högst uppe i molnen —
    mina vingar bära mig dit —
    den skönaste guden —
    inför vilken allt är stoft.
    Jag skall återvända
    med ett skimmer kring min panna —
    ingen skall se något annat
    än natt och gud.




    MIN LYRA


    Jag avskyr tanken...
    Var är min älskade jättelyra?
    Den solskenssträngade, sagolika, ur molnen hängande.
    O du min jättelyra,
    du hänger över världen som ett frågetecken.
    — — — — —
    Då jag dör,
    kastar jag mig sorglöst ned på dina strängar,
    då stå två andar upp ur det okända,
    sovande bära de oss över haven,
    de stanna mitt på Atlanten. —
    — — — — —
    Och vi äro båda försvunna ur världen,
    min älskade lyra!




    LJUSFÄLTEN


    Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
    Ljus är himlen för mig.
    Går världen under —
    jag går icke under.
    Mina ljusa horisonter stå
    över jordens stormande natt.
    Träden fram ur det gåtfulla ljusfält!
    Oböjlig väntar min kraft.




    FRAMTIDENS TÅG


    Riven ner alla äreportar —
    äreportarna äro för låga.
    Plats för våra fantastiska tåg!
    Tung är framtiden — byggen bryggorna
    åt den gränslösa.
    Jättar, bären stenar från världens ändar!
    Demoner, hällen olja under kittlarna!
    Vidunder, mät ut måtten med din stjärt!
    Resen er i himlarna, heroiska gestalter,
    ödesdigra händer — begynnen edert verk.
    Bryten ett stycke ur himmelen. Glödgat.
    Vi skola rivas och slåss.
    Vi skola kämpa om framtidens manna.
    Resen er, härolder,
    underligt synliga redan ur fjärran,
    dagen behöver ert hanegäll.




    GUDS MODERS ROS


    Det ligger en ros i Guds moders famn.
    Ett blad därav
    läker lytta hjärtan.
    Det ligger en ros i Guds moders famn.
    Den strålögda ler —
    vem vill läka sitt ettriga hjärta?




    ORFEUS


    Jag förvandlar ormarna till änglar.
    Höjen edra huvuden! Resen er på stjärten!
    En sekund ... och ingen väser mer.
    Sälla ligga de vid mina fötter
    drömbetagna, kyssande min mantels fåll.
    Jag rör vid lyran. Det går en vind över jorden
    sakta, högtidligt, i tårar
    kyssande skönhetens livlösa, marmorvita statyer på munnen
    att de slå upp sina ögon.
    Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.
    Mig är allt förlåtligt.
    Tiger, panter, puma följa mina steg
    till min klippas häll i skogen.




    TJUREN


    Var dröjer tjuren?
    Min karaktär är en röd duk.
    Ser jag ej blodsprängda ögon,
    hör jag ej korta, flämtande andetag,
    skälver ej marken under rasande hovar?
    Nej.
    Tjuren går utan horn;
    han står vid krubban
    och tuggar envist sitt sega hö.
    Ostraffat fladdrar den rödaste duken för vinden.




    MÅNENS HEMLIGHET


    Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
    På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
    lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
    Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.
    Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
    Vad jorden är skön i denna ensliga stund.




    VARFÖR GAVS MIG LIVET?


    Varför gavs mig livet,
    att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn
    oupphinneligt snabbt som ödet
    utan vett och vilja,
    längtande efter mer?
    Varför gavs mig livet,
    att med ringprydda händer
    fatta den skimrande skålen,
    den frambesvurna,
    törstande efter mer?
    Varför gavs mig livet,
    att gå som en magisk bok från hand till hand
    brännande genom alla själar,
    drivande som en eld över askan,
    törstande efter mer?




    FRAGMENT

    — — — — —
    — — — — —
    Stad, du vist välvda, du har icke brutit mitt hjärta:
    alla dina människor komma från stepper,
    även den gråaste, tystaste, tristaste steppen
    är öppen för vinden.
    Stad, du lidande, du är helgonblid,
    stad, du kvalmiga, kvalfulla, du har djup,
    där vi djupsjöfiskar andas.
    Petersburg, Petersburg,
    från dina tinnar fladdrar min barndoms förtrollade fana.
    Det var tiden före de djupa såren, före de väldiga ärren,
    före föryngringens glömskebad.
    Petersburg, Petersburg,
    på dina tinnar ligger min ungdoms glöd
    som ett skärt draperi, som en lätt ouverture,
    likt drömmarnas flor över titanens sömn.
    Petersburg, Petersburg,
    stå upp ur gyllne syner!
    Vad jag älskar vill jag sammanfatta i lösryckta ord.
    Minnets violer strör jag på drömmarnas guldtrottoarer.
    — — — — —
    Vad sker mig, medan jag talar?
    Anar jag väl omätliga tragedier?
    Stiga mina sagoviadukter aldrig över dina tak,
    blixtra ej tågen förbi med hänförda vimplar
    till Berlin — Paris — London?
    Blir allt vad jag ser en omätelig askhög?
    Eller är det blott trötthetens skyar som draga förbi?
    Stiger ej i Helsingfors vårt underbara citadell ur havet?
    Stå där ej väktare med blå och röda fanor som världen icke sett!
    Stå de ej stödda mot spjutet, spejande ut över havet
    med ödets granit i förstenade drag?

    Eller är allt blott en spegling i sömngångarögon,
    bor jag i dröm på en annan planet?
    — — — — —
    Himmelen själv vill stiga ned på jorden.
    Älsken ingenting annat än oändligheten! är hans första bud.
    Drömmen icke mindre än att kyssa Guds lillfinger.
    — — — — —
    Barn därnere, lastande gödsel på pöbelns kärror,
    på knä! Gören bot! Nalkens icke ännu de heliga trösklar —
    Zarathustra väntar därinne på utvalda gäster.

    Vänner, vi äro så låga som masken i stoftet.
    Icke en rad utav oss består inför framtidens blick.
    Med allt det förgångna skola vi störta i Lethe.
    Framtiden är rik, vad ha vi att ge ur vårt tiggarekram?
    Över oss framtiden går med sin segrarehäl.
    Vi äro ej värda att korsen stå kvar på vår grav.
    — — — — —

    Vänner, jag siar en fest uti skönhetens tecken...
    Var kan den väl vara om ej i Engadin?
    De gamla bondgårdarna stå och se:
    "Varifrån kom denna skönhet till oss?
    Varifrån en främmande, väldig, nerrivande ande
    med gränslösa vingar,
    bringande sorg och melankoli, avsked och död,
    Skönhetens rastlösa, giriga, krävande ande...
    Rivande ner våra brokiga blomster. Krossande
    rutan in där geranierna stå.
    Inga idylliska stigar leda mer till hundraåriga hem,
    demonernas väg är en annan, demonernas gång
    är solarnas hjärtlösa flykt genom rymden.
    Evig Föhn lämnar inga stenar kvar på våra tak,
    stormen upphör ej på jorden...
    Barnsäng och gravar, stjärnskott och blixtar;
    skapelsedagar.

    Har icke denna skönhet legat död bland oss i tusen år?
    Som jungfru Snövit sovande i sin kista av glas.
    Vi hava vandrat över hennes näsrygg, vi hava
    trampat hennes ögonlock...
    Nu hava bergen stigit upp och börjat vandra,
    bärande solens förfärande boll som lykta i handen.
    Våra gamla ögon se intet mer.
    Vi kunna ej knota. Prisad vare handen
    som hänger stjärnekransen i våra gamla berg.
    Undergående välsigna vi dig, obegripliga stjärnenatt.
    Det kommer en gång en renare vind över jorden.
    Då stiger människan ur bergen, som de,
    med storhetens eviga sken över pannan.
    Då öppnar sig Kosmos. Gåtorna falla klingande
    in i Minervas omätliga offerskål."
    — — — — —
    Människor, vi skola glömma oss själva
    och bli förenta med Kosmos igen.
    Vi skola höra skaparens stämma
    tona metalliskt ur tingens bröst.
    Intet är nog för den längtan som knäböjer
    villig att draga en värld till sitt bröst.
    Strömmen igenom oss: eviga vindar,
    himmelens honung, alltets välsignelse!
    — — — — —
    Den som har hört det och den som har sett det
    stige att offra på heliga berg.